1

Europaparlamentet har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 7 juni 2023, TC/parlamentet (T‑309/21, EU:T:2023:315) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom biföll tribunalen delvis TC:s talan och ogiltigförklarade dels Europaparlamentets generalsekreterares beslut av den 16 mars 2021, i vilket det fastställdes att parlamentet hade en fordran på TC för ett belopp som felaktigt hade betalats ut till TC som utgifter för assistentstöd till ledamöterna och att detta belopp skulle återkrävas (nedan kallat det omtvistade beslutet), dels debetnota nr 7010000523 av den 31 mars 2021 (nedan kallad debetnotan), i den del det i dessa fastställs att det från TC ska återkrävas löner, sociala kostnader och resekostnader som är knutna till anställningen av TC:s ackrediterade parlamentsassistent A mellan den 22 maj 2015 och den 31 mars 2016, med ett belopp på 50754,54 euro.

2

I artikel 6.1 i akten om allmänna direkta val av företrädare i Europaparlamentet, som utgör en bilaga till beslut 76/787/CECA, EEG, Euratom (EGT L 278, 1976, s. 5), i dess lydelse enligt rådets beslut 2002/772/EG, Euratom av den 25 juni 2002 och av den 23 september 2002 (EGT L 283, 2002, s. 1) (nedan kallad valakten), föreskrivs följande:

”Ledamöterna ska rösta individuellt och personligen. De får inte bindas av några instruktioner eller uppdrag.”

3

I artikel 2 i Europaparlamentets beslut 2005/684/EG, Euratom av den 28 september 2005 om antagande av Europaparlamentets ledamotsstadga (EUT L 262, 2005, s. 1) (nedan kallad ledamotsstadgan) föreskrivs följande i punkt 1:

”Ledamöterna är fria och obundna.”

4

I artikel 4 i ledamotsstadgan föreskrivs att ”[s]ådana skriftliga dokument och datafiler som en ledamot har mottagit, författat eller sänt i väg skall inte anses vara parlamentets dokument, förutom i de fall de har ingivits i enlighet med arbetsordningen”.

5

I artikel 21 i ledamotsstadgan anges följande:

”1.   Ledamöterna har rätt att bistås av medarbetare som de själva fritt har valt.

2.   Parlamentet skall ersätta de faktiska kostnaderna för dessa medarbetares anställning.

3.   Parlamentet skall fastställa villkoren för utövandet av denna rättighet.”

6

I artikel 33.1 och 33.2 i Europaparlamentets presidiums beslut av den 19 maj och den 9 juli 2008 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets ledamotsstadga (EUT C 159, 2009, s. 1) (nedan kallade tillämpningsföreskrifterna) föreskrivs följande:

”1.   Ledamöterna har rätt att assisteras av medarbetare som de själva fritt har valt. Parlamentet ska ersätta de faktiska kostnader som uppkommit och som helt eller delvis är en följd av anställningen av en eller flera assistenter eller användningen av tjänsteleverantörer i enlighet med dessa tillämpningsföreskrifter och på de villkor som fastställts av presidiet.

2.   Ersättning får endast betalas för assistentstöd som är nödvändigt och har ett direkt samband med utövandet av en ledamots parlamentariska mandat. Utgifter i samband med en ledamots privatliv får under inga omständigheter ersättas.”

7

Artikel 68 i tillämpningsföreskrifterna har följande lydelse:

”1.   Samtliga felaktiga utbetalningar i samband med tillämpningen av dessa tillämpningsföreskrifter ska återkrävas. Generalsekreteraren ska ge instruktioner om att beloppen ska drivas in hos den berörda ledamoten.

2.   Samtliga beslut i återbetalningsfrågor ska fattas för att säkerställa ett fullgott utförande av uppdraget som ledamot och för att parlamentets verksamhet ska fungera väl. Den berörda ledamoten ska höras av generalsekreteraren innan ett beslut fattas.

3.   Denna artikel ska även tillämpas på före detta ledamöter och på tredje parter.”

8

I skäl 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1) anges följande:

”Behandlingen av personuppgifter bör utformas så att den tjänar människor. Rätten till skydd av personuppgifter är inte en absolut rättighet; den måste förstås utifrån sin uppgift i samhället och vägas mot andra grundläggande rättigheter i enlighet med proportionalitetsprincipen. …”

9

I artikel 6.1 i förordningen föreskrivs följande:

”Behandling är endast laglig om och i den mån som åtminstone ett av följande villkor är uppfyllt:

…

Led f i första stycket ska inte gälla för behandling som utförs av offentliga myndigheter när de fullgör sina uppgifter.”

10

Skälen 5 och 22 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (EUT L 295, 2018, s. 39) har följande lydelse:

…

11

Artikel 4 i förordningen har rubriken ”Principer för behandling av personuppgifter”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

”Vid behandling av personuppgifter ska följande gälla:

…

…

…”

12

I artikel 9 i nämnda förordning, med rubriken ”Överföring av personuppgifter till mottagare som är etablerade i unionen och som inte är unionsinstitutioner och unionsorgan”, föreskrivs följande:

”1.   Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 4–6 och 10 ska personuppgifter överföras till mottagare som är etablerade i unionen och som inte utgörs av unionsinstitutioner och unionsorgan endast om

2.   Om den personuppgiftsansvarige tar initiativ till överföringen enligt denna artikel ska denne visa att överföringen av personuppgifterna är nödvändig och proportionell i förhållande till ändamålet med överföringen med tillämpning av de kriterier som anges i punkt 1 a eller b.

3.   Unionsinstitutioner och unionsorgan ska förena rätten till skydd av personuppgifter med rätten till tillgång till handlingar i enlighet med unionsrätten.”

13

I artikel 26 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska unionen, i den lydelse som är tillämplig i förevarande mål (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), föreskrivs följande:

”En tjänstemans personalakt skall innehålla följande:

Handlingarna skall vara registrerade, numrerade och lagda i akter i löpande ordning. De handlingar som anges i punkt a får inte användas eller åberopas av institutionen mot en tjänsteman om han inte har fått kännedom om dem innan de lades i akten.

När en handling meddelas en tjänsteman skall detta styrkas genom hans underskrift eller, i brist på detta, genom ett rekommenderat brev till den adress som tjänstemannen senast uppgett.

En tjänstemans personalakt får inte innehålla någon uppgift om tjänstemannens politiska, fackliga, filosofiska eller religiösa verksamhet eller åsikter eller om tjänstemannens ras, etniska ursprung eller sexuella läggning.

Föregående stycke skall dock inte hindra att personalakten tillförs administrativa eller andra handlingar som tjänstemannen känner till och som är nödvändiga för tillämpningen av dessa tjänsteföreskrifter.

Det får endast finnas en personalakt för varje tjänsteman.

Tjänstemannen skall ha rätt att ta del av och kopiera handlingarna i sin akt, även efter det att han lämnat tjänsten.

Personalakten skall vara konfidentiell och får användas endast på administrationens kontor eller ett säkert datamedium. Den skall dock överlämnas till Europeiska unionens domstol om en talan som berör tjänstemannen väcks.”

14

I artikel 1 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen, i den lydelse som är tillämplig i målet (nedan kallade anställningsvillkoren), föreskrivs följande:

”Dessa anställningsvillkor skall tillämpas på dem som genom avtal är anställda vid unionen. Dessa anställda skall vara

…

…”

15

I artikel 5a i anställningsvillkoren föreskrivs följande:

”I dessa anställningsvillkor avses med ’ackrediterade parlamentsassistenter’ personer som valts av en eller flera ledamöter och som genom ett direkt anställningsavtal med Europaparlamentet har till uppgift att i Europaparlamentets lokaler på någon av dess tre arbetsorter direkt bistå ledamoten eller ledamöterna i utövandet av deras uppgifter som ledamöter av Europaparlamentet; under ledamöternas ledning och överinseende i ett ömsesidigt förtroende till följd av den valfrihet som avses i artikel 21 i [ledamotsstadgan].”

16

Det framgår av artikel 127 första meningen i anställningsvillkoren att artiklarna 11–26a i tjänsteföreskrifterna ska tillämpas på motsvarande sätt på ackrediterade parlamentsassistenter.

17

Målets bakgrund återges i punkterna 2–26 i den överklagade domen och kan sammanfattas enligt följande.

18

Den 22 maj 2015 ingick parlamentet, med stöd av artikel 5a i anställningsvillkoren, ett avtal med A om heltidsanställning som ackrediterad parlamentsassistent i Bryssel (Belgien) för att ge assistans till TC fram till slutet av den sjunde valperioden.

19

Den 25 februari 2016 begärde TC att den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal vid parlamentet (nedan kallad anställningsmyndigheten) skulle säga upp A:s avtal av olika skäl, däribland förlorat förtroende och frånvarotillfällen utan giltigt skäl och underlåtenhet att följa regler om tillstånd att ägna sig åt extern verksamhet.

20

Efter det att ett förlikningsförsök hade misslyckats delgav anställningsmyndigheten A den 24 juni 2016 sitt beslut att säga upp detta avtal, med motiveringen bristande förtroende på grund av att A inte hade följt bestämmelserna om tillstånd att utöva extern verksamhet.

21

Den 14 april 2017 väckte A talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av beslutet av den 24 juni 2016.

22

Genom dom av den 7 mars 2019, L/parlamentet (T‑59/17, EU:T:2019:140) (nedan kallad domen L/parlamentet), ogiltigförklarade tribunalen nämnda beslut. I den domen konstaterade tribunalen att det framgick av handlingarna i målet att TC hade varit medveten om A:s externa verksamhet och tagit direkt initiativ till densamma. Tribunalen fann således att det skäl som anställningsmyndigheten hade angett för att motivera samma beslut, nämligen bristande förtroende, inte föreföll trovärdigt. Enligt tribunalen hade anställningsmyndigheten således gjort en uppenbart oriktig bedömning när den biföll TC:s begäran om att av detta skäl säga upp A:s anställningsavtal. TC var inte part i det mål som gav upphov till nämnda dom.

23

Europaparlamentets generalsekreterare informerade genom skrivelse av den 8 juni 2020, som var avfattad på engelska och skickades per e‑post den 30 juli 2020, TC om att ett förfarande hade inletts för att återkräva felaktigt utbetalda belopp, i enlighet med artikel 68 i tillämpningsföreskrifterna, till ett totalt belopp på 78838,21 euro avseendet det assistentstöd som TC hade erhållit från A. Europaparlamentets generalsekreterare anmodade TC att inom två månader inkomma med synpunkter och bevisning för att vederlägga parlamentets preliminära slutsatser om den externa verksamhet som A hade ägnat sig åt med TC:s kännedom och under dennes ledning från den 22 maj 2015 till den 22 november 2016, och för att bevisa att A under samma period faktiskt hade arbetat som ackrediterad parlamentsassistent.

24

Det framgår av punkt 13 i den överklagade domen att TC genom ett e‑postmeddelande av den 4 augusti 2020 begärde att parlamentet skulle översända följande handlingar:

25

Den 4 september 2020 skickade parlamentets generalsekreterare en skrivelse till TC, vilken var avfattad på litauiska och daterad den 3 september 2020, med ett innehåll som i huvudsak var identiskt med innehållet i skrivelsen av den 8 juni 2020, vilken nämns i punkt 23 ovan. I en bilaga till denna skrivelse av den 3 september 2023 fanns en kopia av domen i målet L/parlamentet samt en sammanställning av de belopp som parlamentet hade betalat till A.

26

Den 22 september 2020 påminde TC parlamentet om den begäran som är nämnd i punkt 24 ovan och begärde ut protokollet från förlikningsförfarandet mellan honom och A på litauiska samt en kopia av ”samtliga e‑postmeddelanden från åren 2015, 2016 och 2019”.

27

Genom e‑postmeddelande av den 29 oktober 2020 överlämnade TC sina preliminära synpunkter och ett antal handlingar till parlamentet. Han begärde samtidigt tillstånd att senare få lämna ytterligare upplysningar och bevisning.

28

Genom e‑postmeddelande av den 20 november 2020 begärde TC återigen att parlamentet skulle inkomma med de uppgifter som han hade begärt i sina e‑postmeddelanden av den 4 augusti och den 22 september 2020, och särskilt uppgifterna om A:s tillträde till parlamentets byggnader och kopian av e‑postmeddelandena från åren 2015, 2016 och 2019.

29

Genom e‑postmeddelande av den 24 november 2020 översände TC yttranden och bevisning till parlamentet utöver dem som han hade tillställt parlamentet genom sitt e‑postmeddelande av den 29 oktober 2020.

30

Genom e‑postmeddelande av den 27 november 2020 underrättade generaldirektören för parlamentets generaldirektorat för ekonomi (nedan kallad generaldirektören för ekonomi) TC om att tidsfristen för att inkomma med synpunkter och bevisning inom ramen för det återkravsförfarande som regleras i artikel 68 i tillämpningsföreskrifterna hade löpt ut den 4 november samma år, men att han, om han ville ta del av uppgifter om A, kunde vända sig till två personer vars e‑postadresser angavs, utan att dessa förfrågningar kunde påverka förfarandet.

31

Genom en skrivelse som skickades till parlamentet den 1 december 2020 bestred TC påståendena i e‑postmeddelandet av den 27 november 2020. Han riktade även förfrågningar om handlingar till de personer som nämndes i e‑postmeddelandet.

32

Genom skrivelse av den 8 januari 2021 (nedan kallad skrivelsen av den 8 januari 2021) översände generaldirektören för ekonomi det protokoll som avses i punkt 26 ovan till TC, men nekade TC tillgång till de övriga begärda handlingarna. Generaldirektören beviljade dessutom TC en frist på 15 dagar för att inkomma med kompletterande synpunkter, vilket TC gjorde den 21 januari 2021.

33

I det omtvistade beslutet förklarade parlamentets generalsekreterare att ett belopp på 78838,21 euro felaktigt hade ersatts av denna institution inom ramen för A:s anställning under perioden 22 maj 2015–22 november 2016 och att detta belopp skulle återkrävas från TC med tillämpning av artikel 68.1 tillämpningsföreskrifterna. Den 31 mars 2021 utfärdade generaldirektören för ekonomi, i egenskap av delegerad utanordnare, debetnotan, förordnade att detta belopp skulle återkrävas från TC och anmodade TC att betala detta belopp senast den 30 maj 2021. Den 31 mars 2021 översände generaldirektören för ekonomi det omtvistade beslutet och debetnotan till TC.

34

TC väckte talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet och debetnotan genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 24 maj 2021. Till stöd för sin talan åberopade TC fem grunder.

35

För det första framgår det av punkterna 27 och 28 i den överklagade domen att parlamentet, efter en kontroll i samband med det förfarande som ledde fram till det beslut som prövades i den domen, i mars 2016 hade beslutat att avbryta utbetalningen av A:s löner och resekostnader från och med den 1 april 2016. Den 8 november 2022 drog parlamentets generalsekreterare följaktligen delvis tillbaka det omtvistade beslutet med retroaktiv verkan (ex tunc), i den del det avsåg ett belopp på totalt 28083,67 euro. Den 15 november 2022 utfärdades en kreditnota för samma belopp.

36

Det framgår även av punkterna 32 och 36–42 i domskälen och punkt 1 i domslutet i den överklagade domen att tribunalen under dessa omständigheter, på begäran av parlamentet och efter att ha hört TC, konstaterade att ändamålet med talan hade förfallit och att det saknades anledning att pröva lagenligheten av det omtvistade beslutet och debetnotan, i den del de avsåg löner, sociala kostnader och resekostnader hänförliga till A:s anställning under perioden 1 april-22 november 2016, avseende detta belopp på 28083,67 euro.

37

Efter att i punkterna 45–53 i den överklagade domen ha erinrat om bestämmelserna om ersättning av utgifter för assistentstöd till parlamentsledamöter och om återkrav av belopp som felaktigt utbetalats i detta avseende, samt om tillhörande rättspraxis, prövade tribunalen, i punkterna 54–66 i den överklagade domen, den första grunden för talan, vilken avsåg åsidosättande av principen om iakttagande av en rimlig tidsfrist, och förklarade att talan inte kunde vinna bifall såvitt avser denna grund.

38

För det tredje och slutligen prövade tribunalen den andra grunden för talan, avseende åsidosättande av rätten att yttra sig, rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet och motiveringsskyldigheten enligt artikel 41.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). I detta sammanhang prövade tribunalen även vissa argument som hade sammanfattats i punkterna 70 och 71 i den överklagade domen och som TC hade anfört inom ramen för den första grunden för sin talan.

39

I punkterna 74–79 i den överklagade domen prövade tribunalen parlamentets argument, som hade sammanfattats i punkt 73 i den överklagade domen, att TC inte kunde ifrågasätta det svar som generaldirektören för ekonomi hade lämnat i skrivelsen av den 8 januari 2021, eftersom den frist på två månader som föreskrivs i artikel 263 sjätte stycket FEUF för att väcka talan mot beslutet i denna skrivelse hade löpt ut.

40

Såsom framgår av punkterna 78–80 i den överklagade domen fann tribunalen att denna skrivelse innehöll parlamentets svar på TC:s begäran om företeende av handlingar som parlamentet ansåg nödvändiga för att visa att A faktiskt hade arbetat som ackrediterad parlamentsassistent under perioden 22 maj 2015–22 november 2016. Tribunalen ansåg även att detta svar ska anses ha ingått i förfarandet för återkrav av felaktigt utbetalda belopp. Tribunalen fann därför att TC hade rätt att, inom ramen för sin talan mot det omtvistade beslutet och debetnotan, åberopa de oegentligheter som enligt TC påverkade nämnda skrivelse, varför TC:s argument avseende samma skrivelse kunde tas upp till prövning.

41

Inom ramen för prövningen i sak av den andra grunden för talan och av vissa argument som hade framförts inom ramen för den första grunden, konstaterade tribunalen, i punkt 87 i den överklagade domen, att TC genom e‑postmeddelanden av den 4 augusti, den 22 september och den 20 november 2020 hade begärt att parlamentet skulle lämna ut ett antal handlingar till TC, nämligen

42

I punkt 88 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att parlamentet hade översänt detta protokoll och de handlingar som avsåg uppsägningen av A:s avtal till TC. Enligt tribunalen vägrade parlamentet däremot, genom skrivelsen av den 8 januari 2021, att översända de övriga handlingar som nämns i föregående punkt till TC.

43

Tribunalen fann, i punkt 90 i den överklagade domen, att när en ledamot anmodas att till parlamentet lägga fram bevis för att en ackrediterad parlamentsassistent har arbetat för honom eller henne i samband med dennes mandat som parlamentsledamot, kan denna ledamot, med stöd av rätten att yttra sig, begära att unionens institutioner, organ och byråer ska lämna ut de uppgifter som de förfogar över och som han eller hon anser vara relevanta. Enligt tribunalen kan parlamentet, när det mottar en sådan begäran, inte vägra att tillhandahålla de begärda uppgifterna utan att åsidosätta rätten att yttra sig, annat än om det till stöd för denna vägran kan åberopa skäl som kan anses vara berättigade med hänsyn till dels omständigheterna i det enskilda fallet, dels tillämpliga bestämmelser.

44

Såsom framgår av punkt 91 i den överklagade domen ansåg tribunalen följaktligen att den var tvungen att pröva huruvida de skäl som parlamentet hade anfört i skrivelsen av den 8 januari 2021 för att inte lämna ut de uppgifter som TC hade begärt verkligen var berättigade.

45

För det första avfärdade tribunalen de skäl som parlamentet hade anfört för att avslå TC:s begäran om att få ta del av ”samtliga e‑postmeddelanden från åren 2015, 2016 och 2019” och den skriftväxling som sökanden haft med parlamentets behöriga avdelningar angående A:s arbete.

46

I punkt 92 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att parlamentet hade avslagit denna begäran med motiveringen att lagringen av elektroniska meddelanden enligt parlamentets policy var begränsad till 90 dagar och, i undantagsfall, till ett år. Parlamentet hade tillagt att e‑postmeddelandena efter år 2019 kunde lämnas ut men att de inte var relevanta, eftersom de inte hade något samband med den period under vilken A var tänkt att arbeta för TC.

47

I detta avseende påpekade tribunalen, i punkt 95 i den överklagade domen, att parlamentet redan i början av år 2016 hade haft kännedom om en konfliktsituation mellan TC och A vad gäller frågan huruvida A verkligen hade utfört sitt arbete för TC i enlighet med bestämmelserna om assistentstöd till parlamentsledamöter. Sedan denna tidpunkt ålåg det således, enligt tribunalen. parlamentet att säkerställa lagringen av e‑postmeddelanden som kunde styrka den exakta arten av A:s arbete under uppsägningsförfarandets gång och, om förfarandet utmynnade i andra domstolsförfaranden eller administrativa förfaranden, såsom ett förfarande för återkrav, åtminstone så länge dessa andra förfaranden fortfarande pågick.

48

I punkterna 100 och 101 i den överklagade domen avvisade tribunalen parlamentets argument om att det ankommer på parlamentsledamöterna att lagra sina e‑postmeddelanden genom att upprätta personliga sammanställningar så att de kan arkiveras på obestämd tid, såsom parlamentet hade uppmanat parlamentsledamöterna att göra i tre meddelanden som parlamentet hade skickat till dem den 14 juni 2014, den 13 oktober 2014 och den 30 mars 2015. Tribunalen förklarade att möjligheten att göra en personlig arkivering inte kan medföra att parlamentet befrias från sin skyldighet att säkerställa lagring av alla relevanta e‑postmeddelanden och att lämna ut de på detta sätt lagrade e‑postmeddelandena när så begärs av den berörda parlamentsledamoten, med tillämpning av rätten att yttra sig, om denne parlamentsledamot blir föremål för ett förfarande för återkrav på grund av felaktig användning av assistentmedel.

49

Tribunalen tillade, i punkt 102 i den överklagade domen, att parlamentet inte hade lyckats visa att dessa meddelanden hade kommit till TC:s kännedom. Vad särskilt gäller meddelandet av den 14 juni 2014 påpekade tribunalen att det var riktat till ”nyanlända”, vilket är en grupp i vilken TC inte ingick, eftersom han var parlamentsledamot redan före detta datum.

50

Vidare konstaterade tribunalen, i punkt 103 i den överklagade domen, att parlamentet inte hade angett något skäl som motiverade dess vägran att till TC översända den skriftväxling som TC hade haft med parlamentets behöriga avdelningar.

51

Dessa överväganden föranledde tribunalen att, i punkt 104 i den överklagade domen, avfärda de skäl som parlamentet hade anfört för att avslå TC:s begäran om att få del av ”samtliga e‑postmeddelanden från åren 2015, 2016 och 2019” och den skriftväxling som TC hade haft med parlamentets behöriga avdelningar angående A:s arbete.

52

För det andra analyserade tribunalen, i punkterna 105–124 i den överklagade domen, de skäl som parlamentet hade anfört för att motivera avslaget på TC:s begäran om att få ta del av A:s personalakt, däri inbegripet samtliga handlingar som rör A:s anställning och arbete, samt information om det antal gånger A hade begärt skydd från parlamentet och uppgifter om dennes närvaro som kan hämtas från dennes passerkort till parlamentet.

53

I punkt 105 i den överklagade domen påpekade tribunalen att parlamentet hade motiverat sin vägran att lämna ut denna personalakt, dessa handlingar, denna information och dessa uppgifter med att ett sådant utlämnande stred mot dels förordning 2018/1725, dels artikel 26 i tjänsteföreskrifterna. I punkt 106 i den överklagade domen konstaterade tribunalen dessutom att generaldirektören för ekonomi hade meddelat TC att parlamentets säkerhetsvakters insatser inte hade registrerats officiellt och att uppgifterna om användningen av passerkort till parlamentet lagrades i högst fyra månader.

54

Tribunalen prövade först, i punkterna 107–118 i den överklagade domen, det skäl som avsåg förordning 2018/1725. Tribunalen påpekade i detta avseende, i punkterna 110 och 111 i den överklagade domen, att de uppgifter som TC hade begärt inte kunde anses omfattas av artikel 9.1 a eller artikel 9.1 b i förordningen, eftersom TC:s tanke var att använda dessa uppgifter till sitt försvar inom ramen för ett återkravsförfarande. Tribunalen fann emellertid, i punkt 113 i den överklagade domen, att ”[m]ed hänsyn till den betydelse som rätten att yttra sig har i unionens rättsordning, kan den omständigheten att sådana uppgifter kan finnas med i [A:s] ’personalakt’ inte i sig hindra att dessa uppgifter lämnas ut till [TC], så att han kan yttra sig, såsom krävs enligt rättspraxis, på ett ändamålsenligt och effektivt sätt inom ramen för utövandet av denna rätt”.

55

Tribunalen tillade, i punkterna 114–116 i samma dom, att rätten till skydd av personuppgifter inte är en absolut rättighet, utan ska bedömas i förhållande till dess funktion i samhället och därför vägas mot andra grundläggande rättigheter inom ramen för ett förfarande som ger var och en av de berörda rättigheterna den plats i unionens rättsordning som den, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, bör ha i enlighet med proportionalitetsprincipen. Enligt tribunalen har unionslagstiftaren understrukit behovet av att säkerställa en sådan avvägning genom sin formulering i skäl 4 i förordning 2016/679, som är ”motsvarigheten” till förordning 2018/1725 när det gäller skyddet av personuppgifter för unionens institutioner, organ och byråer, såsom anges i skäl 5 i sistnämnda förordning.

56

Tribunalen drog härav, i punkt 117 i den överklagade domen, slutsatsen att parlamentet inte kunde anses ha berett TC tillfälle att på ett meningsfullt och effektivt sätt yttra sig över de uppgifter som i förekommande fall förekommer i A:s personalakt, när parlamentet valde att inte ge TC tillgång till dessa uppgifter, efter att ha gjort en avvägning mellan, å ena sidan, A:s intresse av att de uppgifter som rör honom eller henne inte vidarebefordras till tredje man och, å andra sidan, TC:s intresse av att yttra sig på ett ändamålsenligt och effektivt sätt inom ramen för det återkravsförfarande som hade inletts mot honom. I punkt 118 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att parlamentet inte hade vidtagit någon sådan åtgärd i TC:s fall.

57

Vad därefter gäller skälet avseende artikel 26 i tjänsteföreskrifterna påpekade tribunalen, i punkt 121 i den överklagade domen, att i den mån det var nödvändigt för att TC skulle kunna utöva sin rätt att yttra sig, kunde sekretessen för handlingarna i A:s personalakt inte göras gällande mot TC, som dessutom var upphovsman till vissa av de berörda handlingarna, i egenskap av A:s överordnade. Tribunalen tillade i punkt 122 i den överklagade domen att parlamentet, genom att grunda sig på artikel 26 i tjänsteföreskrifterna, felaktigt hade underlåtit att beakta TC:s intresse av att få tillgång till vissa handlingar i A:s personalakt för att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter inom ramen för det återkravsförfarande som hade inletts mot honom.

58

Vad slutligen gäller skälet avseende användningen av A:s passerkort till parlamentet, påpekade tribunalen, i punkt 123 i den överklagade domen, att parlamentet, av skäl som liknar dem som angetts i punkterna 100 och 101 i den överklagade domen, vilka har sammanfattas i punkt 48 ovan, borde ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att säkerställa att dessa uppgifter lagras under längre tid än fyra månader, eftersom uppsägningen av A hade gett upphov till ett domstolsförfarande och eftersom ett förfarande för återkrav av utgifterna för assistentstöd hade inletts mot den ledamot för vars assistans parlamentet hade anställt A.

59

I punkt 124 i den överklagade domen slog tribunalen följaktligen fast att de skäl som parlamentet hade anfört för att avslå TC:s begäran avseende ”’personalakten’för [A] (alla handlingar som rör anställning och arbete)”, inklusive uppgifter om det antal gånger A hade begärt skydd från parlamentet och uppgifter om dennes närvaro som kan hämtas från dennes passerkort till parlamentet, inte kunde anses vara välgrundade.

60

För det tredje prövade tribunalen, i punkterna 126–128 i den överklagade domen, de skäl som parlamentet hade anfört för att avslå TC:s begäran om att handlingarna i det mål som avgjordes genom domen L/parlamentet skulle lämnas ut. I detta avseende konstaterade tribunalen, i punkt 125 i den överklagade domen, att parlamentet hade avslagit denna begäran med motiveringen att denna begäran stred mot artikel 9 i förordning 2018/1725 och att A, inom ramen för förfarandet vid tribunalen, hade beviljats anonymitet.

61

Vad gäller skälet avseende artikel 9 i förordning 2018/1725 hänvisade tribunalen till punkterna 112–118 i den överklagade domen, vilka sammanfattas i punkterna 54–56 ovan. Tribunalen angav dessutom att den anonymitet som A hade beviljats i det mål som avgjordes genom domen L/parlamentet syftar till att utelämna namnet på en rättegångsdeltagare eller namnet på andra personer som omnämns i det aktuella förfarandet, eller andra uppgifter i de handlingar i målet som allmänheten har tillgång till, och inte avser sekretessen för uppgifter i handlingarna i nämnda förfarande som ligger utanför detta förfarande, och i stället rör förhållandet mellan parterna och tredje man. Tribunalen drog härav, i punkt 129 i den överklagade domen, slutsatsen att tribunalens beslut om anonymisering i det förfarande som ledde fram till domen L/parlamentet inte hindrade parlamentet från att till TC lämna ut de handlingar som hade utväxlats under det sistnämnda förfarandet och som kunde vara relevanta för att TC skulle kunna utöva sin rätt att yttra sig.

62

Sammanfattningsvis fann tribunalen, i punkterna 130 och 131 i den överklagade domen, att de skäl som parlamentet hade anfört i sin skrivelse av den 8 januari 2021 var ogrundade eller otillräckliga och att det, eftersom parlamentet inte på ett korrekt sätt hade motiverat sin vägran att till TC lämna ut de handlingar som kunde göra det möjligt för honom att på ett ändamålsenligt och effektivt sätt utöva sin rätt att yttra sig, vilken garanteras i artikel 41.2 a i stadgan, inom ramen för det förfarande för återkrav av belopp som hade betalats ut som assistentstöd till parlamentsledamöter och vilket hade inletts mot honom, inte kunde uteslutas att TC hade berövats en möjlighet att försvara sig på ett effektivare sätt. Tribunalen biföll således talan såvitt avsåg den andra grunden, i den del den avsåg åsidosättande av rätten att yttra sig, och ogiltigförklarade, utan att pröva TC:s övriga grunder och argument, det omtvistade beslutet och debetnotan i den del de avsåg A:s löner, sociala kostnader och resekostnader under perioden 22 maj 2015–31 mars 2016.

63

Parlamentet har yrkat att domstolen ska

64

TC har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

65

Till stöd för sitt överklagande har parlamentet anfört fem grunder: Den första grunden avser en missuppfattning av föremålet för tvisten i första instans och av den förberedande karaktären hos skrivelsen av den 8 januari 2021, åsidosättande av rätten att yttra sig och åsidosättande av rättspraxis avseende verkningarna av förfarandefel. Den andra grunden, som består av tre delar, avser tribunalens överväganden avseende TC:s e‑postmeddelanden från åren 2015, 2016 och 2019 samt skriftväxlingen mellan TC och parlamentets avdelningar, vilka ledde till konstaterandet att rätten att yttra sig hade åsidosatts. Den tredje grunden, som är uppdelad i fyra delar, avser tribunalens överväganden avseende A:s personalakt, uppgifter om användningen av A:s passerkort till parlamentet och uppgifter om hur många gånger säkerhetstjänstens ingripande hade begärts i samband med detta. Den fjärde grunden avser tribunalens överväganden avseende handlingarna i det mål som avgjordes genom domen L/parlamentet och som ledde till konstaterandet att rätten att yttra sig hade åsidosatts. Den femte grunden avser tribunalens överväganden avseende TC:s möjlighet att, enbart på grundval av rätten att yttra sig, begära att parlamentet ska lämna ut uppgifter som gör det möjligt för TC att framföra synpunkter.

66

Domstolen kommer, först och tillsammans, pröva den andra grundens första del samt den tredje och den femte grunden.

67

Genom den andra grundens första del har parlamentet bestritt de skäl som anges i punkterna 2, 92–104, 130 och 131 i den överklagade domen, i vilka tribunalen slog fast att parlamentet hade åsidosatt TC:s rätt att yttra sig genom att inte spara hans e‑postmeddelanden från åren 2015 och 2016. Enligt parlamentet grundade sig tribunalen på en alltför extensiv tolkning av rätten att yttra sig och åsidosatte principen om ledamöternas fria mandat, såsom den framgår av artikel 6.1 i valakten och artikel 2 i ledamotsstadgan, vilken utgör hinder för att parlamentets avdelningar gör intrång i eller blandar sig i ledamöternas skyddade sfär. Tribunalen underlät dessutom att beakta principen om uppgiftsminimering, som slås fast i artikel 4.1 c i förordning 2018/1725.

68

Parlamentet har tillagt att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 95 i den överklagade domen, slog fast att parlamentet, så snart det i början av år 2016 fick kännedom om att det förelåg en konfliktsituation mellan TC och A, borde ha sparat de e‑postmeddelanden som kunde styrka den exakta arten av A:s verksamhet. Parlamentet har även bestritt tribunalens konstaterande att meddelandet av den 14 juni 2014, som nämns i punkterna 98 och 102 i den överklagade domen, var riktat till ”nyanlända” ledamöter, vilket är en grupp som TC inte ingick i.

69

Parlamentet har genom sin tredje grund ifrågasatt punkterna 105–124, 130 och 131 i den överklagade domen. Genom den första delen av denna grund har parlamentet gjort gällande att skälen avseende artikel 9 i förordning 2018/1725, vilka anges i punkterna 107–118 i den överklagade domen, är inkonsekventa. Enligt parlamentet konstaterade tribunalen dels att artikel 9.1 i förordning 2018/1725 utgjorde hinder för att lämna ut A:s uppgifter till TC, dels att parlamentet hade kunnat överföra dessa uppgifter till TC. Parlamentet har således försatts i en situation där det är omöjligt att följa den överklagade domen, vilket krävs enligt artikel 266 FEUF.

70

Genom den tredje grundens andra del har parlamentet bestritt de skäl som anges i punkterna 119–122, 124, 130 och 131 i den överklagade domen, avseende parlamentets vägran att överlämna A:s personalakt till TC. Parlamentet har gjort gällande att artikel 26 sista stycket första meningen i tjänsteföreskrifterna utgör hinder för att översända uppgifterna i A:s personalakt, eftersom denna akt endast kan konsulteras på administrationens kontor eller på ett säkert datamedium. I vilket fall som helst kunde nämnda akt inte innehålla handlingar som gjorde det möjligt att visa att A:s arbete verkligen hade utförts och att det fanns ett samband mellan detta arbete och TC:s utövande av sitt mandat.

71

Genom den tredje grundens tredje del har parlamentet bestritt de skäl som anges i punkterna 123, 124, 130 och 131 i den överklagade domen, i vilka tribunalen fann att rätten att yttra sig innebar en skyldighet för parlamentet att vidta nödvändiga åtgärder för att lagra uppgifter om användningen av A:s passerkort till parlamentet. Parlamentet har kritiserat tribunalen för att ha grundat sig på en alltför extensiv tolkning av rätten att yttra sig och för att ha åsidosatt artikel 4.1 e i förordning 2018/1725.

72

Genom den tredje grundens fjärde del har parlamentet bestritt de skäl som tribunalen angav, i punkterna 124, 130 och 131 i den överklagade domen, för att motivera sin slutsats att parlamentet hade åsidosatt TC:s rätt att yttra sig genom att inte tillhandahålla honom information om hur många gånger som A hade begärt skydd från parlamentet. Parlamentet har kritiserat tribunalen för att inte ha beaktat den omständigheten att sådana uppgifter, såsom förklarades i skrivelsen av den 8 januari 2021, inte registrerades av parlamentets generaldirektorat för säkerhet och skydd. Under alla omständigheter var sådana uppgifter inte relevanta.

73

Parlamentet har genom sin femte grund gjort gällande att punkterna 90 och 91 i den överklagade domen bygger på en felaktig rättstillämpning, eftersom tribunalen fann att TC, enbart på grundval av rätten att yttra sig enligt artikel 41.2 a i stadgan, kunde begära att få ta del av uppgifter som föreföll relevanta för att fastställa huruvida de aktuella utgifterna för assistentstöd till ledamöterna hade använts på ett korrekt sätt.

74

Enligt parlamentet skapar tribunalens bedömning en ny rätt till tillgång till uppgifter som innehas av parlamentet, utöver den rätt till tillgång till de akter som berör den berörda personen som föreskrivs i artikel 41.2 b i stadgan. Tribunalen har i detta avseende inte redogjort för de skäl som motiverar erkännandet av en sådan rättighet, vilken inte har något stöd i artikel 41.2 a i stadgan. Enligt parlamentet strider tribunalens bedömning dessutom mot den allmänna systematiken i artikel 41.2, i vilken det i led b fastställs ett klart definierat och fullständigt förfarande som gör det möjligt för den berörda parten att få tillgång till alla uppgifter i akten som berör honom eller henne.

75

TC har som svar på den andra grundens första del, avseende tillgång till e‑postmeddelanden från åren 2015 och 2016, angett att det framgår av punkterna 94–102 i den överklagade domen att tribunalen beaktade de exceptionella omständigheterna i förevarande fall, vilka kännetecknades av att parlamentet, från början av år 2016, hade kännedom om den konfliktsituation som rådde mellan TC och A och om att A inte hade iakttagit de regler som gällde för dennes verksamhet. Enligt TC var det denna konfliktsituation som användes som skäl för att inleda ett återkravsförfarande mot honom. TC har kritiserat parlamentet för att inte ha informerat honom om sin avsikt att radera hans e‑postmeddelanden, vilka innehåller bevis för det arbete som A hade utfört. TC menar vidare att parlamentets argument, som grundar sig på artikel 6.1 i vallagen och artikel 2 i ledamotsstadgan, är nya, eftersom de inte åberopades vid tribunalen. Dessa argument kan under alla omständigheter inte godtas, dels eftersom enbart den omständigheten att en parlamentsledamots e‑postmeddelanden förvaras av parlamentet, som förvaltar dess eget system för elektronisk korrespondens, inte kan kvalificeras som ”inblandning”, dels eftersom parlamentet bevarar ledamöternas e‑postmeddelanden i 90 dagar.

76

När det gäller parlamentets argument avseende förordning 2018/1725, har TC gjort gällande att parlamentet varken har lämnat några närmare uppgifter om det sätt på vilket det behandlar personuppgifter eller förklarat hur det skulle kunna vara oförenligt med det system som inrättats genom denna förordning att lagra e‑postmeddelanden längre än vad som nu är fallet. Principen om uppgiftsminimering, som föreskrivs i artikel 4.1 c i nämnda förordning, avser dessutom mängden behandlade uppgifter och inte lagringstiden för dem.

77

Trots att tribunalen uppmanade parlamentet att göra detta, lade parlamentet inte fram någon bevisning i första instans som visade att TC hade känt till meddelandena om policyn för lagring av e‑post, vilka dessutom var avfattade på ett språk som TC inte förstod. Frågan huruvida TC år 2014 skulle betraktas som en ”nyanländ” ledamot var därför irrelevant.

78

TC har som svar på den tredje grundens första del gjort gällande att tribunalen, i punkterna 115 och 116 i den överklagade domen, tydligt angav att parlamentet var skyldigt att iaktta förordningarna 2016/679 och 2018/1725 och att behandla personuppgifterna på ett sätt som gjorde det möjligt för TC att utöva sin rätt att yttra sig. När det gäller den andra, den tredje och den fjärde delen av denna grund har TC påpekat att alla de uppgifter som han hade begärt och som parlamentet vägrade att lämna ut direkt eller indirekt kunde användas för att bevisa vilket arbete A hade utfört.

79

TC har som svar på den femte grunden anfört att parlamentet varken i skrivelsen av den 8 januari 2021 eller under förfarandet vid tribunalen hade bestritt hans rätt att erhålla information och att parlamentet endast hade åberopat artikel 9 i förordning 2018/1725. Av detta följer enligt TC att parlamentet genom denna grund har anfört nya argument som tribunalen inte har haft tillfälle att uttala sig om.

80

Under alla omständigheter anser TC att det inte ska göras någon åtskillnad mellan ”rätten till information” och ”rätten att yttra sig”. Dessa rättigheter utgör endast en del av den allmänna rätten till god förvaltning, vilken stadfästs i artikel 41 i stadgan. Parlamentet ansåg emellertid att det inte var bundet av någon sådan skyldighet inom ramen för förfarandet för återkrav av utgifter för assistansstöd till parlamentsledamöter. TC menar att parlamentet har gett sig självt möjlighet att förstöra relevanta uppgifter som den hade i sin besittning och därefter anmoda ledamöterna att lägga fram samma bevisning, med motiveringen att ledamöterna har bevisbördan.

81

TC har vidare understrukit att det framgår av tribunalens praxis att tillgång till handlingarna i det administrativa ärendet inte kan göras beroende av att den berörda personen begär det. TC anser att parlamentet i förevarande fall avsevärt har inskränkt hans rätt att få tillgång till handlingarna i ärendet och att på ett effektivt sätt formulera sina synpunkter. Ett ändamålsenligt utövande av rätten att yttra sig innebär en möjlighet att framföra underbyggda synpunkter på bevisning, av vilken åtminstone en del innehas av parlamentet. Parlamentet kan enligt TC inte begränsa sig till att bereda honom tillfälle att yttra sig och därigenom på ett rent formellt sätt iaktta hans rätt att yttra sig, utan att ge honom möjlighet att faktiskt utöva denna rätt.

82

Domstolen påpekar inledningsvis, i den mån TC har gjort gällande att parlamentet inom ramen för dels den andra grundens första del, dels den femte grunden har anfört nya argument som inte åberopats vid tribunalen, om att det följer av fast rättspraxis att en klagande får åberopa grunder som följer av den överklagade domen och som syftar till att bestrida domens rättsliga grund (dom av den 6 september 2018, Republiken Tjeckien/kommissionen, C‑4/17 P, EU:C:2018:678, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

83

Genom den andra grundens första del har parlamentet emellertid bestritt de skäl som i den överklagade domen anfördes för att motivera tribunalens konstaterande, i punkt 131 i den domen, att parlamentet inte hade motiverat sin vägran att lämna ut sina e‑postmeddelanden från åren 2015 och 2016 till TC på ett korrekt sätt.

84

Parlamentet har dessutom genom sin femte grund i huvudsak bestritt det skäl som anges i punkt 90 i den överklagade domen, enligt vilket parlamentet, när en ledamot som uppmanas att motivera det arbete som hans parlamentsassistent har utför begär att parlamentet ska lämna ut uppgifter som han eller hon förfogar över och som framstår som relevanta, inte kan avslå denna begäran utan att åsidosätta den berörda ledamotens rätt att yttra sig, utan att till stöd för denna vägran åberopa skäl som kan anses motiverade med hänsyn till dels omständigheterna i det aktuella fallet, dels de tillämpliga bestämmelserna.

85

I båda fallen rör det sig om grunder och argument som följer av den överklagade domen, vilka i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 82 i förevarande dom kan tas upp till prövning.

86

Vad för det första gäller det skäl som anges i punkt 90 i den överklagade domen, vilket parlamentet har bestritt inom ramen för sin femte grund, erinrar domstolen om att iakttagandet av rätten till försvar, som slås fast i artikel 41.2 i stadgan, utgör en grundläggande rättighet som utgör en integrerad del av unionens rättsordning. Denna rätt innefattar bland annat en rätt för var och en att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne och en rätt att få tillgång till de akter som berör honom eller henne, med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi,C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 98 och 99).

87

Det framgår särskilt av domstolens praxis att rätten att yttra sig, vilken stadfästs i artikel 41.2 a i stadgan, ska iakttas i alla förfaranden som kan leda till en rättsakt som går någon emot och att den innebär att var och en garanteras en möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet, och innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes intressen på ett ogynnsamt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2020, RQ/kommissionen,C‑831/18 P, EU:C:2020:481, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

88

Rätten att få tillgång till akten, vilken stadfästs i artikel 41.2 b i stadgan, innebär att den berörda personen ska ges möjlighet att undersöka samtliga handlingar som ingår i akten och som kan vara relevanta för vederbörandes försvar. Dessa handlingar omfattar såväl handlingar som är till den berördes fördel som handlingar som är till dennes fördel, med förbehåll för affärshemligheter, den berörda institutionens interna handlingar och andra konfidentiella uppgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2011, Solvay/kommissionen,C‑110/10 P, EU:C:2011:687, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

89

Det framgår således av artikel 41.2 i stadgan och av den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 86–88 ovan att den berörda personen, innan han eller hon utövar sin rätt att yttra sig enligt artikel 41.2 a i stadgan, enligt artikel 41.2 b i stadgan, kan begära och få tillgång till, med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess, tystnadsplikt och affärshemlighet, samtliga uppgifter i den berörda myndighetens akt.

90

Rätten att yttra sig ska däremot skiljas från rätten att begära och få tillgång till alla handlingar som, även om de inte ingår i akten, innehas av den berörda institutionen och av den berörda personen anses vara relevanta för dennes försvar. Detta är skälet till att det i artikel 41.2 b i stadgan föreskrivs en särskild rättighet som garanterar den berörda personen tillgång till de akter som berör honom eller henne.

91

Särdragen i situationen för en ledamot som ska styrka de utgifter för assistentstöd som parlamentet har haft i förhållande till honom eller henne kan inte motivera en annan tolkning av dennes rätt till försvar, vilken stadfästs i artikel 41 i stadgan.

92

Såsom tribunalen erinrade om i punkt 89 i den överklagade domen framgår det av artikel 33.1 och 33.2 i tillämpningsföreskrifterna att det ankommer på de ledamöter som begär att parlamentet ska stå för utgifterna för assistans från personliga medarbetare att visa att dessa utgifter faktiskt har uppkommit och att de motsvarar nödvändig assistans som är direkt kopplad till utövandet av deras uppdrag (dom av den 4 juli 2024, SN/parlamentet,C‑430/23 P, EU:C:2024:576, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

93

Det kan emellertid inte uteslutas att de uppgifter som krävs för att lägga fram denna bevisning inte innehas av den berörda ledamoten, utan av parlamentet. I ett sådant fall är det möjligt att denna ledamot inte kan erhålla sådana uppgifter enbart på grundval av sin rätt, enligt artikel 41.2 b i stadgan, att få tillgång till de akter som rör honom eller henne och som parlamentet förfogar över.

94

Eftersom det ankommer på den berörda ledamoten att lägga fram nämnda bevisning, kommer, såsom generaladvokaten har angett i punkt 67 i sitt förslag till avgörande, den akt som parlamentet sammanställer, åtminstone i ett första skede, endast innehålla de uppgifter som ligger till grund för den begäran som riktats till denna ledamot, däribland en förteckning över de utgifter för assistentstöd som parlamentet har haft med avseende på vederbörande.

95

Varje ledamot känner dock till vilket arbete som dennes parlamentsassistent utför och kan således beskriva det, även om han eller hon inte förfogar över all nödvändig bevisning för att styrka sina påståenden.

96

Såsom generaladvokaten också har påpekat i punkt 69 i sitt förslag till avgörande kan en ledamot, som har att ta ställning till en begäran om att han eller hon ska styrka utgifter för assistentstöd som uppkommit för honom eller henne och som inte förfogar över all nödvändig bevisning för detta, vilka parlamentet förfogar över, i ett första skede begränsa sig till att, i sitt yttrande till parlamentet som svar på denna begäran, redogöra för det arbete som har utförts av hans eller hennes assistent, genom att lägga fram den bevisning som han eller hon har tillgång till och genom att hänvisa till den bevisning som parlamentet kan antas förfoga över.

97

Det ska emellertid understrykas, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 70 i sitt förslag till avgörande, att en sådan hänvisning med tillräcklig precision ska ange såväl den aktuella bevisningen som de faktiska omständigheterna avseende den berörda assistentens verkliga arbete och sambandet mellan detta arbete och ledamotens mandat, som denna bevisning kan styrka. Sådan information är nödvändig för att parlamentet ska kunna identifiera informationen och granska den för att kontrollera att den faktiskt innehåller de bevis som har begärts av ledamoten.

98

Om parlamentet, efter att ha undersökt de aktuella uppgifterna, anser att dessa inte styrker att den berörda ledamotens parlamentsassistent verkligen har utfört det arbete som denne påstås ha utfört eller att det finns ett samband mellan detta arbete och utövandet av ledamotens mandat, ankommer det på parlamentet att, för att säkerställa att ledamotens rätt till försvar iakttas fullt ut, lägga dessa uppgifter till handlingarna i ärendet, ge ledamoten tillgång till handlingarna i ärendet, med iakttagande av bland annat sekretesskraven, och ge ledamoten möjlighet att, om han eller hon så önskar, komplettera sina synpunkter.

99

Mot bakgrund av övervägandena i punkterna 86–98 ovan konstaterar domstolen att punkt 90 i den överklagade domen bygger på en felaktig rättstillämpning, i den del tribunalen där slog fast att om en ledamot måste visa att hans eller hennes parlamentsassistent verkligen har utfört sitt arbete, och att det finns ett samband mellan detta arbete och utövandet av hans eller hennes mandat, och ledamoten begär att få del av sådana uppgifter, så ska parlamentet, såvida det inte åberopar skäl som kan anses vara motiverade med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och de tillämpliga bestämmelserna, underrätta ledamoten om alla uppgifter som det har tillgång till och som ”framstår som relevanta”, och i den del tribunalen slog fast att parlamentet inte har rätt att kräva att en sådan begäran, i enlighet med de villkor som anges i punkterna 96 och 97 ovan, på ett tillräckligt precist sätt redogör för såväl den bevisning som parlamentet kan antas ha tillgång till som de faktiska omständigheterna avseende assistentens faktiska arbete och sambandet mellan detta arbete och ledamotens mandat, som dessa uppgifter kan styrka, så att parlamentet kan identifiera dem i syfte att kontrollera dem.

100

Av detta följer att överklagandet ska bifallas såvitt avser den första grunden.

101

För det andra, vad gäller den andra grundens första del och den tredje och den fjärde delen av den tredje grunden, genom vilka parlamentet har bestritt domskälen i den överklagade domen avseende åsidosättandet av TC:s rätt till försvar, på grund av att hans e‑postmeddelanden från åren 2015 och 2016, uppgifterna om användningen av A:s passerkort till parlamentet och uppgifterna om hur många gånger A hade ansökt om parlamentets skydd inte hade delgetts honom, ska det påpekas att det inte kan krävas av en institution att den under ett pågående administrativt förfarande måste se till att handlingarna i ärendet innehåller uppgifter som inte finns eller som, vid den tidpunkt då detta förfarande inleddes, inte längre finns tillgängliga.

102

Detta innebär inte att underlåtenheten att registrera vissa uppgifter eller bevara vissa uppgifter inte kan påverka utgången av det aktuella förfarandet. Denna fråga rör emellertid inte rätten till tillgång till akten enligt artikel 41.2 b i stadgan. Den är däremot relevant för bedömningen av den tillgängliga bevisningen och för bedömningen av huruvida den rättsakt som den berörda institutionen har antagit efter det aktuella förfarandet är välgrundad.

103

I ett fall där det, såsom i förevarande fall, ankommer på den som är föremål för ett förfarande, i förevarande fall en ledamot eller en före detta ledamot av parlamentet, att visa att vissa faktiska omständigheter verkligen föreligger, vid äventyr av att den berörda institutionen, i förevarande fall parlamentet, annars har rätt att anta ett beslut i en viss riktning, bör det vara möjligt att anse att den som är föremål för detta förfarande har uppfyllt sin bevisbörda, trots att den bevisning som han eller hon har lagt fram vid ett första påseende förefaller otillräcklig, om det visar sig att denna institution felaktigt har underlåtit att bevara vissa andra uppgifter som skulle ha kunnat utgöra en fullständigare bevisning.

104

Omvänt kan det anses att den som är föremål för ett förfarande inte har uppfyllt denna bevisbörda, om de uppgifter som denne har lagt fram är otillräckliga och denne inte har lagt fram den bevisning som det ankommer på vederbörande att bevara och lägga fram på begäran.

105

I förevarande fall framgår det av punkterna 85, 86, 92 och 96 i den överklagade domen att TC:s e‑postmeddelanden från åren 2015 och 2016 redan hade raderats från parlamentets system den 8 juni 2020, då förfarandet för återkrav inleddes gentemot TC, i enlighet med parlamentets policy för lagring av e‑postmeddelanden, enligt vilken e‑postmeddelandena i princip ska raderas efter 90 dagar eller, i undantagsfall, efter ett år.

106

Det framgår dessutom av punkt 106 i den överklagade domen att uppgifterna om användningen av passerkort till parlamentet lagrades i högst fyra månader och att parlamentets säkerhetsvakters insatser inte registrerats officiellt.

107

I punkterna 130 och 131 i den överklagade domen slog tribunalen fast att de skäl som parlamentet hade anfört i skrivelsen av den 8 januari 2021 för att motivera att beslutet att till TC bland annat inte lämna ut TC:s e‑postmeddelanden från åren 2015 och 2016, uppgifter om användningen av A:s passerkort till parlamentet samt uppgifter om hur många gånger A hade begärt skydd från parlamentet saknade grund eller var otillräckliga, och att det följaktligen inte kunde uteslutas att TC hade berövats en möjlighet att försvara sig på ett effektivare sätt genom att på ett ändamålsenligt och effektivt sätt utöva sin rätt att yttra sig, vilken garanteras i artikel 41.2 a i stadgan.

108

För det första framgår det av övervägandena i punkterna 101–104 ovan att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att parlamentet, för att skydda TC:s rätt till försvar, var skyldigt att ge TC tillgång till uppgifter som aldrig hade existerat eller som inte längre existerade vid den tidpunkt då det inledde det förfarande som ledde fram till antagandet av det omtvistade beslutet och upprättade handlingarna i detta förfarande.

109

Utan att det är nödvändigt att fastställa huruvida parlamentets lagring av ledamöternas e‑postmeddelanden för all framtid eller under en längre period än de 90 dagar som föreskrivs i parlamentets policy för lagring av e‑postmeddelanden som var i kraft vid tidpunkten för omständigheterna i förevarande fall, såsom parlamentet har gjort gällande, skulle kunna undergräva ledamöternas frihet och oberoende, räcker det, i likhet med vad tribunalen gjorde i punkt 93 i den överklagade domen, konstatera att det inte fanns något som hindrade parlamentet från att vid utgången av denna period föreskriva automatisk radering av e‑postmeddelanden som inte specifikt hade sparats av ledamöterna och andra användare av parlamentets epostsystem.

110

Tribunalen gjorde sig emellertid skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 95 i den överklagade domen, slog fast att eftersom parlamentet från början av år 2016 hade kännedom om en ”konfliktsituation mellan [TC] och [A] vad gäller frågan huruvida [A] verkligen hade utfört sitt arbete för [TC] i enlighet med bestämmelserna om assistentstöd till parlamentsledamöter”, ankom det på parlamentet att säkerställa ”lagringen av e‑postmeddelanden som kunde styrka den exakta arten av [A:s] arbete under uppsägningsförfarandets gång och, om förfarandet utmynnade i andra domstolsförfaranden eller administrativa förfaranden, såsom ett förfarande för återkrav, åtminstone så länge dessa andra förfaranden fortfarande pågick”.

111

Det framgår nämligen av punkterna 86, 92 och 96–98 i den överklagade domen att parlamentet hade åtagit sig att iaktta en policy för lagring av e‑postmeddelanden, enligt vilken e‑postmeddelanden i princip ska raderas automatiskt efter en lagringsperiod på 90 dagar, såvida inte de berörda själva har sparat dem. Parlamentets kännedom om en ”konfliktsituation” mellan en ledamot och dennes parlamentsassistent kan inte motivera att parlamentet avviker från detta åtagande.

112

Detta gäller i än högre grad eftersom parlamentet, för att kunna spara de e‑postmeddelanden som kan vara relevanta för konflikten mellan TC och A, hade varit tvunget att sortera deras e‑postmeddelanden, vilket skulle ha utgjort en betydande och omotiverad inblandning i ledamotens och denna parlamentsassistents privata sfär. I detta avseende ska det för övrigt påpekas, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 87 i sitt förslag till avgörande, att enligt artikel 4 i ledamotsstadgan utgör e‑postmeddelanden som skickats av eller mottagits av en ledamot inte handlingar från parlamentet, varför de således tillhör ledamoten själv.

113

För att avgöra de förfaranden som eventuellt uppkommit till följd av denna konfliktsituation var det inte heller nödvändigt för parlamentet att i förebyggande syfte och på eget initiativ bevara de e‑postmeddelanden som hade utväxlats mellan TC och A. Parlamentet kunde i detta avseende grunda sig på de berörda personernas uttalanden och på den bevisning som de hade lagt fram, inbegripet, i förekommande fall, de e‑postmeddelanden som någon av dem hade sparat och ingett.

114

Domstolen erinrar i detta sammanhang om att det, såsom har angetts i punkt 92 i förevarande dom, är ledamöterna som har bevisbördan för utgifter för assistans från personliga medarbetare.

115

För det tredje finner domstolen, av skäl som motsvarar dem som angetts i punkterna 112–114 i förevarande dom, att parlamentet, i motsats till vad tribunalen slog fast, inte heller var skyldigt att lagra uppgifter om användningen av A:s passerkort till parlamentet utöver deras sedvanliga lagringstid eller att föra ett register över vilka ingripanden som dess säkerhetspersonal har gjort avseende A.

116

Det framgår av övervägandena i punkterna 101–115 ovan att överklagandet ska bifallas även såvitt avser den andra grundens första del samt den tredje och den fjärde delen av den tredje grunden.

117

Vad för det tredje gäller de skäl som anges i punkterna 109–118 i den överklagade domen avseende parlamentets åberopande av förordning 2018/1725 i skrivelsen av den 8 januari 2021, vilket parlamentet har bestritt genom den tredje grundens första del, gjorde tribunalen en riktig bedömning när den i punkt 110 i den överklagade domen påpekade att de uppgifter som TC hade begärt inte kunde anses vara ”nödvändiga för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i mottagarens myndighetsutövning”, i den mening som avses i artikel 9.1 a i denna förordning.

118

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 97 och 98 i sitt förslag till avgörande ska däremot fullföljandet av ett förfarande för återkrav av utgifter för assistentstöd som parlamentet felaktigt har haft med avseende på en ledamot, med iakttagande av ledamotens rätt till försvar, anses svara mot ”ett specifikt ändamål av allmänt intresse”, i den mening som avses i artikel 9.1 b i förordning 2018/1725.

119

Även om personuppgifter ingår i akten i det aktuella återkravsförfarandet, utgör denna förordning följaktligen inte hinder för att parlamentet, för att uppfylla sin skyldighet enligt artikel 41.2 b i stadgan, ger den berörda ledamoten tillgång till dessa uppgifter, med iakttagande av de villkor som uppställs i artikel 9.1 b i nämnda arbetsordning för en sådan tillgång. Det ska erinras om att enligt artikel 41.2 b ska tillgång till akten beviljas med iakttagande av bland annat ”berättigade intressen vad avser sekretess”.

120

Av detta följer att den inkonsekvens i tribunalens domskäl i den överklagade domen som parlamentet har gjort gällande följer av en felaktig rättstillämpning, eftersom tribunalen, i punkt 111 i nämnda dom, felaktigt slog fast att överföringen av sådana uppgifter inte svarade mot ett ”specifikt ändamål av allmänt intresse”, i den mening som avses i artikel 9.1 b i förordning 2018/1725.

121

Trots att tribunalen, i punkterna 110 och 111 i den överklagade domen, hade slagit fast att artikel 9.1 i förordning 2018/1725 inte kunde motivera att personuppgifter överfördes till en ledamot som hade att ta ställning till en begäran om styrkande av utgifter för assistentstöd till ledamöterna, fann tribunalen, i punkt 117 i den överklagade domen, att parlamentet i förevarande fall var skyldigt att ge TC tillgång till de personuppgifter som fanns i A:s personalakt ”efter att ha gjort en avvägning mellan, å ena sidan, [parlamentsassistentens] intresse av att de uppgifter som rör honom eller henne inte vidarebefordras till tredje man och, å andra sidan, [TC:s] intresse av att yttra sig på ett ändamålsenligt och effektivt sätt inom ramen för det återkravsförfarande som inletts mot honom”.

122

Härigenom medgav tribunalen på ett slutgiltigt sätt att parlamentet var skyldigt att ge TC tillgång till nämnda parlamentsassistents personuppgifter, med iakttagande av villkor som i huvudsak är desamma som dem som föreskrivs i artikel 9.1 b i förordning 2018/1725.

123

Följaktligen kan den tredje grundens första del under alla omständigheter inte leda till att den överklagade domen upphävs och ska underkännas då den är verkningslös.

124

Vad för det fjärde och sista gäller A:s personalakt framgår det, såsom parlamentet har gjort gällande inom ramen för den tredje grundens andra del, av artikel 26 sista stycket i tjänsteföreskrifterna, vilken är tillämplig på ackrediterade parlamentsassistenter enligt artikel 127 första meningen i anställningsvillkoren, att en sådan assistents personalakt endast kan konsulteras på parlamentets kontor eller på ett säkert datamedium och endast kan översändas till Europeiska unionens domstol när talan väcks av den berörda assistenten.

125

I förevarande fall framgår det av punkt 87 sista strecksatsen i den överklagade domen att TC inte hade begärt att parlamentet skulle få tillgång till A:s personalakt i parlamentets lokaler eller på ett säkert datamedium, TC hade i stället begärt att parlamentet skulle sända honom A:s personalakt. Ett sådant överlämnande skulle emellertid ha stridit mot artikel 26 i tjänsteföreskrifterna.

126

Av detta följer att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 121 och 122 i den överklagade domen, slog fast att parlamentet inte med framgång kunde stödja sig på artikel 26 i tjänsteföreskrifterna för att avslå TC:s begäran, med motiveringen att sekretessen för handlingarna i denna personalakt inte kunde göras gällande mot TC i den mån det var nödvändigt för att TC skulle kunna utöva sin rätt att yttra sig, och detta särskilt som TC var upphovsman till vissa av de berörda handlingarna, i egenskap av A:s överordnade.

127

Överklagandet ska följaktligen bifallas även såvitt avser den tredje grundens andra del.

128

Av det ovan anförda följer att överklagandet ska bifallas och att punkterna 2 och 3 i domslutet i den överklagade domen ska upphävas.

129

Under dessa omständigheter saknas det anledning att pröva den första och den fjärde grunden samt den andra och den tredje delen av den andra grunden, eftersom syftet med denna grund är att ifrågasätta domskäl i den överklagade domen som bygger på ett antagande som, vid prövningen av den femte grunden, har fastställts bygga på en felaktig rättstillämpning.

130

Punkt 1 i domslutet, i vilken tribunalen slog fast att talan om ogiltigförklaring hade förlorat sitt föremål och att det saknades anledning att pröva lagenligheten av det omtvistade beslutet och debetnotan, i den del de avsåg löner, sociala kostnader och resekostnader hänförliga till A:s anställning under perioden 1 april–22 november 2016, avseende detta belopp på 28083,67 euro, ska däremot inte anses omfattas av överklagandet, eftersom parlamentet inte har tappat målet såvitt avser denna del av den överklagade domen.

131

Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, antingen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

132

I förevarande fall är målet färdigt för avgörande vad gäller den första och den andra grunden för talan.

133

Den första grunden avser formellt åsidosättande av principen om iakttagande av en rimlig tidsfrist i artikel 41.1 i stadgan. De argument som TC har anfört till stöd för denna grund sammanfattas i punkterna 54 och 55 i den överklagade domen och underkändes av tribunalen av de skäl som anges i punkterna 57–66 i den överklagade domen, vilka inte kan ifrågasättas, eftersom TC inte har ingett något anslutningsöverklagande avseende denna del av domen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2021, rådet/Hamas,C‑833/19 P, EU:C:2021:950, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

134

Inom ramen för denna grund anförde TC emellertid även argument avseende parlamentets vägran, i skrivelsen av den 8 januari 2021, att lämna ut de uppgifter som han hade begärt. Dessa argument, som sammanfattats i punkterna 70 och 71 i den överklagade domen, prövades av tribunalen, tillsammans med den andra grunden för talan, avseende åsidosättande av rätten att yttra sig, rätten att få tillgång till akten och motiveringsskyldigheten enligt artikel 41.2 i stadgan, som tribunalen övertygades av. Eftersom den överklagade domen har upphävts, ska dessa argument prövas tillsammans med den andra grunden.

135

TC har gjort gällande att parlamentet åsidosatt hans rätt att yttra sig och hans rätt att få tillgång till handlingarna i ärendet, vilka slås fast i artikel 41.2 i stadgan, genom att i det omtvistade beslutet hänvisa till slutsatserna i domen L/parlamentet, utan att delge honom den bevisning, särskilt ett meddelande från A av den 9 maj 2016, som låg till grund för dessa slutsatser. TC anser vidare att han, på grund av parlamentets policy avseende lagring av e‑postmeddelanden, som han anser vara oförenlig med skäl 22 i förordning 2018/1725 och som han påstår sig inte ha fått kännedom om, har berövats möjligheten att lägga fram bevisning mot parlamentets påståenden. TC har dessutom kritiserat parlamentet för att felaktigt ha åberopat artikel 9 i denna förordning för att neka honom tillgång till den bevisning som han hade begärt.

136

Det framgår emellertid av de skäl som angetts i punkterna 86–116 och 124–126 i förevarande dom att parlamentets vägran, i skrivelsen av den 8 januari 2021, att till TC överlämna de uppgifter som TC hade begärt inte kan anses utgöra ett åsidosättande av TC:s rätt till försvar och i synnerhet av hans rätt att yttra sig.

137

För det första hade TC i sina ansökningar av den 4 augusti och den 22 september 2020, vilka nämns i punkterna 24 respektive 26 ovan, begränsat sig till att begära att få ta del av ett stort antal omständigheter, vilka har angetts i generella termer, utan att precisera exakt vilka omständigheter ska bevisas eller vilka bevis som skulle kunna styrka dessa omständigheter. I synnerhet angav TC inte vilket arbete A hade utfört, vilket samband som fanns mellan detta arbete och utövandet av hans parlamentariska mandat och hur de begärda uppgifterna, som parlamentet förfogade över, skulle kunna styrka detta arbete och denna koppling.

138

För det andra hade vissa av de begärda uppgifterna, nämligen TC:s e‑postmeddelanden från åren 2015 och 2016, uppgifter om användningen av A:s passerkort till parlamentet samt uppgifter om hur många gånger A hade begärt skydd från parlamentet, aldrig existerat eller i vart fall inte existerat vid den tidpunkt då det aktuella förfarandet inleddes och följaktligen när TC ingav sin begäran.

139

För det tredje var det enligt artikel 26 i tjänsteföreskrifterna förbjudet att lämna ut A:s personalakt till TC.

140

När det gäller TC:s argument avseende parlamentets påstådda hänvisning, i det omtvistade beslutet, till slutsatserna i domen L/parlamentet, räcker det att erinra om att parlamentet, såsom framgår av punkt 25 ovan, tillställde TC en kopia av domen L/parlamentet, vilket innebär att det inte kan klandras för att i det omtvistade beslutet ha beaktat uppgifter som TC inte hade tillgång till.

141

Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första och den andra grunden för talan vid tribunalen.

142

I övrigt är målet inte färdigt för avgörande, eftersom de den tredje, den fjärde och den femte grunden som TC har åberopat till stöd för sin talan inte har prövats av tribunalen.

143

Målet ska följaktligen återförvisas till tribunalen för prövning av dessa grunder.

144

Eftersom målet återförvisas till tribunalen ska frågan om rättegångskostnader avseende förevarande överklagande anstå.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande: