–

Rumäniens regering, genom E. Gane, R.I. Haţieganu och A. Wellman, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom F. Moro, M. Salyková och M.FL. Stamate, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 114 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 269, 2013, s. 1) (nedan kallad tullkodexen).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Network One Distribution SRL (nedan kallat Network One), ett affärsdrivande bolag som är registrerat för mervärdesskatt i Rumänien och Agenția Națională de Administrare Fiscală – Direcția Generală Regională a Finanțelor Publice București (Nationella skattemyndigheten – regionala generaldirektoratet för offentliga finanser i Bukarest, Rumänien), Agenția Națională de Administrare Fiscală – Direcția Generală de Administrare a Marilor Contribuabili (Nationella skattemyndigheten – generaldirektoratet för stora skattebetalare, Rumänien), Autoritatea Vamală Română – Direcția Regională Vamală București (Rumänska tullmyndigheten – regionala tulldirektoratet i Bukarest, Rumänien) och Ministerul Finanțelor – Direcția Generală de Soluționare a Contestațiilor (Finansministeriet – generaldirektoratet för omprövning av skattebeslut, Rumänien) angående ett skattebeslut som riktats till Network One med anledning av att bolaget inte hade erlagt en antidumpningstull inom föreskriven tid samt betalt dröjsmålsränta och en förseningsavgift.

3

Avdelning II i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT L 312, 1995, s. 1), med rubriken ”Administrativa åtgärder och sanktioner”, innehåller artikel 4, i vilken det föreskrivs följande:

”1.   Varje oegentlighet medför som en allmän regel att den förmån som erhållits på ett otillbörligt sätt dras in

…

2.   Tillämpningen av de åtgärder som anges i punkt 1 skall begränsas till indragning av den förmån som erhållits samt, om så föreskrivs, ränta som kan beräknas på en fast räntesats.

…

4.   De åtgärder som anges i denna artikel skall inte anses som sanktioner.”

4

I artikel 5 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”1.   De oegentligheter som begås uppsåtligen eller som orsakas av oaktsamhet kan medföra följande administrativa sanktioner:

…

…

2.   Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i de regler för olika sektorer som redan finns då denna förordning träder i kraft, kan andra oegentligheter endast ge upphov till sådana sanktioner som inte kan jämställas med en sådan sanktion av straffrättslig art som anges i punkt 1, i den mån sådana sanktioner är oumbärliga för att reglerna skall kunna tillämpas på ett riktigt sätt.”

5

I artikel 1 i rådets förordning (EU) nr 502/2013 av den 29 maj 2013 om ändring av genomförandeförordningen (EU) nr 990/2011 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av cyklar med ursprung i Folkrepubliken Kina efter en interimsöversyn i enlighet med artikel 11.3 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 (EUT L 153, 2013, s. 17), föreskrevs följande i punkterna 1 och 4:

”1.   En slutgiltig antidumpningstull ska införas på import av tvåhjuliga cyklar och andra cyklar (inklusive trehjuliga transportcyklar men med undantag för enhjuliga cyklar) utan motor och med ursprung i Folkrepubliken Kina, vilka klassificeras enligt KN-numren 87120030 och ex87120070 (Taric-numren 8712007091 och 8712007099).

…

4.   Om inget annat anges, ska gällande bestämmelser om tullar tillämpas.”

6

Artikel 42 i tullkodexen har rubriken ”Tillämpning av sanktioner”. I punkterna 1 och 2 i den artikeln föreskrivs följande:

”1.   Varje medlemsstat ska fastställa sanktioner för överträdelser av tullagstiftningen. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

2.   Om administrativa sanktioner tillämpas får de bland annat ha en eller båda av följande former:

7

I artikel 114 i tullkodexen, med rubriken ”Dröjsmålsränta”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

”1.   Dröjsmålsränta ska debiteras för import- eller exporttullbeloppet från och med den dag då den föreskrivna perioden löper ut till och med dagen för betalning.

För en medlemsstat som har euro som valuta ska dröjsmålsräntesatsen motsvara den räntesats som offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, C‑serien, och som Europeiska centralbanken tillämpade vid sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner på den första dagen i den månad som innehåller förfallodagen, med tillägg av två procentenheter.

För en medlemsstat som inte har euron som valuta ska dröjsmålsräntesatsen motsvara den ränta som den nationella centralbanken tillämpade vid sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner på den första dagen i den berörda månaden, med tillägg av två procentenheter eller, för en medlemsstat som inte har tillgång till den nationella centralbankens räntesats, den mest likvärdiga räntesats som tillämpades på den första dagen i den berörda månaden på medlemsstatens penningmarknad, med tillägg av två procentenheter.

2.   Om tullskulden uppkommit på grundval av artikel 79 eller 82, eller om underrättelsen om en tullskuld är en följd av en kontroll efter frigörande, ska dröjsmålsränta debiteras utöver import- eller exporttullbeloppet från och med den dag då tullskulden uppkommit till och med dagen för underrättelsen.

Dröjsmålsräntesatsen ska fastställas i enlighet med punkt 1.”

8

I artikel 1 i legea nr. 207/2015 privind Codul de procedură fiscală (lag nr 207/2015 om skatteprocess) av den 20 juli 2015 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 547 av den 23 juli 2015) (nedan kallad skatteprocesslagen) föreskrivs följande i punkterna 20 och 33:

”20.   Ränta: ytterligare skatteförpliktelse motsvarande den skada som fordringsägaren för en huvudfordran har lidit till följd av att gäldenären inte har betalat sin skatteskuld före förfallodatumet.

…

33.   Förseningsavgift: ytterligare skatteförpliktelse motsvarande sanktionen för att gäldenären inte har betalat sin skatteskuld före förfallodatumet.”

9

I artikel 173.1 i denna lag föreskrivs följande:

”Om gäldenären inte har betalat sin skatteskuld före förfallodatumet påförs efter denna frist ränta och förseningsavgift.”

10

I artikel 174.1 och 174.5 i skatteprocesslagen föreskrivs följande:

”1.   Ränta beräknas per dag från och med dagen efter förfallodatumet till och med dagen för betalning av skulden.

…

5.   Räntesatsen är 0,02 procent per dag.”

11

I artikel 176.1–176.3 i nämnda lag föreskrivs följande:

”1.   Förseningsavgift beräknas per dag från och med dagen efter förfallodatumet till och med dagen för betalning av skulden. Artiklarna 174.2–4 och 175 är tillämpliga på motsvarande sätt.

2.   Förseningsavgiftens sats är 0,01 procent per dag.

3.   Påförandet av förseningsavgift påverkar inte skyldigheten att betala ränta.”

12

Mellan den 18 mars 2016 och den 28 september 2017 importerade Network One traditionella cyklar, elcyklar och reservdelar till Rumänien. Företaget lämnade olika deklarationer för övergång till fri omsättning till de rumänska tullmyndigheterna under perioden 30 mars 2016–28 september 2017. I deklarationerna angavs Thailand som ursprungsland för de importerade varorna.

13

Efter en tullkontroll för att fastställa varornas verkliga ursprung den 30 juli 2018 slog Direcția Generală Regională a Finanțelor Publice București – Direcția Regională Vamală București (regionala generaldirektoratet för offentliga finanser i Bukarest – regionala tulldirektoraret i Bukarest) fast att varornas ursprung var Kina och inte Thailand.

14

Den 25 september 2019 antog denna myndighet en kontrollrapport och ett beslut om reglering av situationen (nedan kallat regleringsbeslutet), av vilka det framgår att Network One med stöd av förordning nr 502/2013 påfördes en antidumpningstull på 1739090 rumänska lei (RON) (cirka 366896 EUR). Vidare beslutade nämnda myndighet att Network One skulle betala en accessorisk skatteskuld som utgjordes av dels dröjsmålsränta på antidumpningstullen på 183209 RON (cirka 38652 euro) enligt artikel 114 i tullkodexen, dels förseningsavgifter på sammanlagt 158312 RON (cirka 33399 euro) i enlighet med artikel 176 i skatteprocesslagen.

15

Den 7 oktober 2019 betalade Network One de belopp som motsvarade den antidumpningstull som föreskrivs i förordning nr 502/2013 och förseningsavgifterna.

16

Bolaget lämnade därefter in en begäran om omprövning av nämnda kontrollrapport och regleringsbeslut, vilka lämnades utan bifall genom beslut av Direcția Generală de Administrare a Marilor Contribuabili – Serviciul soluționare contestații (generaldirektoratet för stora skattebetalare – avdelningen för omprövning av skattebeslut, Rumänien) av den 25 juni 2020.

17

Den 7 december 2020 överklagade Network One detta beslut och regleringsbeslutet till Tribunalul București (Domstolen i första instans i Bukarest, Rumänien). Bolaget gjorde bland annat gällande att artikel 114 i tullkodexen hade slagit samman räntor och förseningsavgifter till en enda betalning och bestred att de förseningsavgifter som föreskrivs i skatteprocesslagen var tillämpliga, eftersom dessa avgifter, enligt bolaget, var knutna till en och samma huvudskatteskuld. Network One har i detta avseende gjort gällande att en sådan praxis strider mot artikel 114 i tullkodexen, eftersom den leder till att de förseningsavgifter som påförs omotiverat höjs. Talan ogillades genom dom av den 6 april 2021.

18

Network One överklagade denna dom till Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien), som är den hänskjutande domstolen.

19

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 114 i tullkodexen gör det möjligt för en nationell tullmyndighet att kräva att en gäldenär som inte har betalat en tullskuld inom den föreskrivna fristen även, utöver dröjsmålsränta, ska betala förseningsavgifter enligt nationell rätt.

20

Den hänskjutande domstolen har, för det första, erinrat om att skatteprocesslagen, som är tillämplig som komplement till tullkodexen, gör det möjligt att påföra en skattskyldig som inte har betalat en skatteskuld inom den föreskrivna fristen dröjsmålsränta och förseningsavgifter, vilka har olika syften. Även om denna ränta säkerställer ersättning för den skada som orsakats statsbudgeten av en gäldenär som inte betalat skatteskulden före förfallodatumet, utgör nämnda förseningsavgifter däremot en sanktion mot gäldenären. Sådana olika syften skulle, såsom i förevarande fall, göra det möjligt att kumulera dröjsmålsränta och en förseningsavgift.

21

Den hänskjutande domstolen har, för det andra, erinrat om att det framgår av domstolens praxis att när det i unionslagstiftning inte uttryckligen föreskrivs någon specifik sanktion för överträdelser av bestämmelserna däri, eller det i detta hänseende hänvisas till nationella bestämmelser, är medlemsstaterna skyldiga att vidta alla åtgärder som är ägnade att säkerställa unionsrättens tillämplighet och verkan.

22

Även om det i förordning nr 502/2013 inte föreskrivs någon sanktion för överträdelser av dess bestämmelser, föreskrivs i artikel 1.4 i förordningen att tullbestämmelserna i princip ska tillämpas, vilket i förevarande fall skulle ha gjort det möjligt att tillämpa artikel 114 i tullkodexen. Det är för övrigt just med stöd av denna artikel som tullmyndigheterna har påfört ”förseningsavgifter” utöver antidumpningstullen från och med den dag då tullskulden uppkom till och med den dag då tullskulden meddelades bolaget.

23

För det tredje anser den hänskjutande domstolen att dess tvivel beträffande möjligheten att, med stöd av artikel 114 i tullkodexen, påföra dröjsmålsränta och förseningsavgifter kumulativt, när en tullskuld inte har betalats inom den föreskrivna fristen, inte har skingrats genom domstolens praxis avseende rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4), vilken har upphävts och ersatts av tullkodexen.

24

Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska unionsrätten, särskilt artikel 114 i [tullkodexen], tolkas så, att den utgör hinder för en förvaltningspraxis som med avseende på en antidumpningstull, under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet, i tillägg till en förseningsavgift enligt artikel 114 i denna [kodex] även påför den skattskyldige en förseningsavgift som föreskrivs separat i den nationella lagstiftningen (skatteprocesslagen)?”

25

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 114 i tullkodexen ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell förvaltningspraxis enligt vilken en förseningsavgift som föreskrivs i den nationella lagstiftningen kan påföras utöver den dröjsmålsränta som föreskrivs i denna artikel.

26

Det ska för det första erinras om att den hänskjutande domstolen i sin tolkningsfråga har hänvisat till en ”förseningsavgift” som föreskrivs i artikel 114 i tullkodexen och inte till ”dröjsmålsränta”. Även om uttrycket ”förseningsavgift” (”penalitățile de închrirziere”) nämns flera gånger i den rumänska språkversionen av denna artikel framgår det emellertid uttryckligen av artikelns rubrik (”Dobânda la arierate”) att den åtgärd som föreskrivs i denna artikel är uppbörd av en ”dröjsmålsränta” och inte tillämpning av en förseningsavgift.

27

Enligt fast rättspraxis kan den formulering som använts i vissa språkversioner av en unionsrättslig bestämmelse emellertid inte ensam ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde i förhållande till övriga språkversioner. Behovet av en enhetlig tillämpning, och därmed en enhetlig tolkning, av en unionsrättsakt utesluter nämligen att en språkversion av en unionsrättsakt betraktas isolerat. I stället ska den tolkas i förhållande till dess allmänna systematik och syftet med det system som den ingår i, och särskilt mot bakgrund av samtliga språkversioner (dom av den 21 mars 2024, CBR (Hemianopsi), C‑703/22, EU:C:2024:261, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

28

Vad gäller den allmänna systematiken i och syftet med tullkodexen, ska det påpekas att denna inte har till syfte att föreskriva sanktioner eller påföljder för överträdelser av tullagstiftningen. Det framgår nämligen av artikel 42.1 i kodexen att det ankommer på medlemsstaterna att föreskriva sådana sanktioner.

29

Vidare hänvisas i många språkversioner av artikel 114 i tullkodexen till begreppet ”dröjsmålsränta” snarare än till begreppet ”förseningsavgift”, såsom bland annat den spanska (”Intereses de demora”), den tyska (”Verzugszinsen”), den engelska (”Interest on arrears”), den franska (”Intérêts de retard”), den italienska (”Interesse di mora”), den nederländska (”Vertragingsrente”), den polska (”Odsetki za zwłokwear”), den portugisiska (”Juros de mora”), den finska (”Viivästyskorko”) eller den svenska (”Dröjsmålsränta”) versionen av denna artikel.

30

Mot bakgrund av det ovan anförda går det inte att av uttrycket ”förseningsavgift” i den rumänska språkversionen av artikel 114 i tullkodexen dra slutsatsen att den åtgärd som föreskrivs i denna artikel är tillämpningen av en förseningsavgift, snarare än uttag av dröjsmålsränta.

31

För det andra ska det erinras om att domstolen har slagit fast avseende artikel 232.1 i förordning nr 2913/92, vilken inrättade gemenskapens tullkodex och som har upphävts och ersatts av tullkodexen, att ”[s]yftet med dröjsmålsräntan är … att kompensera för följderna av att betalningsfristen inte har beaktats, och, i synnerhet att undvika att den tullskyldige drar obehörig fördel av att efter betalningsfristens utgång fortfarande förfoga över den summa som skulden avser” (dom av den 31 mars 2011, Aurubis Balgaria, C‑546/09, EU:C:2011:199, punkt 29).

32

Dröjsmålsräntan syftar således till att kompensera för följderna av att en betalningsfrist överskrids och till att kompensera för de fördelar som den ekonomiska aktören obehörigen drar av förseningen med att betala en skatteskuld, men inte till att vidta sanktioner mot en sådan försening.

33

Såsom det har erinrats om i punkt 28 ovan föreskrivs dessutom i artikel 42.1 i tullkodexen att det ankommer på medlemsstaterna att besluta om sanktioner för överträdelser av tullagstiftningen och att de sanktioner som åläggs ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. I punkt 2 i denna artikel preciseras för övrigt att dessa sanktioner, såsom i förevarande fall, bland annat kan ha formen av en avgift som påförs av tullmyndigheterna.

34

Domstolen erinrar härvidlag om att om unionens lagstiftning inte har harmoniserats i fråga om tillämpliga sanktioner för bristande efterlevnad av villkor som föreskrivs i ett regelverk som införts genom tullagstiftningen, har medlemsstaterna befogenhet att välja de sanktioner som de finner lämpliga. De är dock skyldiga att vid utövandet av denna befogenhet följa unionsrätten och dess allmänna principer, följaktligen också proportionalitetsprincipen (dom av den 4 mars 2020, Schenker, C‑655/18, EU:C:2020:157, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

35

Domstolen har särskilt preciserat att de administrativa eller repressiva åtgärder som tillåts enligt nationell lagstiftning inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med denna lagstiftning och de får inte heller vara orimliga i förhållande till nämnda mål (dom av den 4 mars 2020, Schenker, C‑655/18, EU:C:2020:157, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

36

I artikel 4 i förordning nr 2988/95 anges dessutom att varje oegentlighet som en allmän regel medför att den förmån som erhållits på ett otillbörligt sätt dras in och att denna indragning kan ökas med ränta som kan beräknas på en fast räntesats. Artikeln preciserar att de åtgärder som föreskrivs i den inte ska anses som sanktioner. I artikel 5 i denna förordning föreskrivs däremot att oegentligheter som begås uppsåtligen eller som orsakas av oaktsamhet kan medföra administrativa sanktioner, bland annat betalning av ett belopp som överstiger de summor som otillbörligen mottagits eller som inte betalas samt, i förekommande fall, ränta.

37

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att de förseningsavgifter som föreskrivs i artikel 176 i skatteprocesslagen utgör en penningavgift som åläggs en gäldenär som inte har betalat en skatteskuld inom föreskriven tid.

38

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen således att en sådan sanktion som föreskrivs i nationell rätt i princip inte är oförenlig med unionsrätten, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra avseende denna sanktions proportionalitet.

39

Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 114 i tullkodexen ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell förvaltningspraxis enligt vilken en förseningsavgift, som föreskrivs i nationell lagstiftning, får påföras utöver den dröjsmålsränta som föreskrivs i denna artikel.

40

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

I artikel 114 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen

ska tolkas så,

att den inte utgör hinder för en nationell förvaltningspraxis, enligt vilken en förseningsavgift, som föreskrivs i nationell lagstiftning, får påföras utöver den dröjsmålsränta som föreskrivs i denna artikel.