DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)

den 26 juni 2025 ( *1 )

”Överklagande – Konkurrens – Förordning (EG) nr 139/2004 – Företagskoncentrationer – Marknaden för produktion och grossistförsäljning av elektricitet – RWE AG:s förvärv av E.ON SE:s anläggningar för produktion av elektricitet från förnybara energikällor och kärnkraft – Beslut att förklara koncentrationen förenlig med den inre marknaden och med avtalet av den 2 maj 1992 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet”

I de förenade målen C‑464/23 P, C‑465/23 P, C‑467/23 P, C‑468/23 P och C‑470/23 P,

angående fem överklaganden enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilka ingavs den 21 juli 2023,

EVH GmbH, Halle an der Saale (Tyskland), företrätt av T. Heymann och I. Zenke, Rechtsanwälte (C‑464/23 P),

Stadtwerke Leipzig GmbH, Leipzig (Tyskland), företrätt av T. Heymann och I. Zenke, Rechtsanwälte (C‑465/23 P),

TEAG Thüringer Energie AG, Erfurt (Tyskland), företrätt av T. Heymann och I. Zenke, Rechtsanwälte (C‑467/23 P),

EnergieVerbund Dresden GmbH, Dresden (Tyskland), företrätt av T. Heymann och I. Zenke, Rechtsanwälte (C‑468/23 P),

GGEW, Gruppen-Gas- und Elektrizitätswerk Bergstraße AG, Bensheim (Tyskland), företrätt av T. Heymann och I. Zenke, Rechtsanwälte (C‑470/23 P),

klagande,

i vilka de andra parterna är:

Europeiska kommissionen, företrädd av G. Meessen och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud, biträdda av T.G. Funke, Rechtsanwalt,

svarande i första instans,

Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av J. Möller och R. Kanitz, båda i egenskap av ombud,

E.ON SE, Essen (Tyskland), inledningsvis företrätt av C. Barth, C. Grave, D.-J. dos Santos Goncalves och R. Seifert, Rechtsanwälte, därefter av C. Barth, A. Fuchs, C. Grave och D.-J. dos Santos Goncalves, Rechtsanwälte,

RWE AG, Essen, inledningsvis företrätt av U. Scholz, J. Siegmund och J. Ziebarth, Rechtsanwälte, därefter av U. Scholz, J. Siegmund och M. von Armansperg, Rechtsanwälte,

intervenienter i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún samt domarna D. Gratsias, E. Regan, J. Passer (referent) och B. Smulders,

generaladvokat: L. Medina,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

EVH GmbH (C‑464/23 P), Stadtwerke Leipzig GmbH (C‑465/23 P), TEAG Thüringer Energie AG (C‑467/23 P), EnergieVerbund Dresden GmbH (C‑468/23 P) och GGEW, Gruppen-Gas- und Elektrizitätswerk Bergstraße AG (C‑470/23 P) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 17 maj 2023, EVH/kommissionen (T‑312/20, EU:T:2023:252) (nedan kallad domen i mål T‑312/20), tribunalens dom av den 17 maj 2023, Stadtwerke Leipzig/kommissionen (T‑313/20, EU:T:2023:257) (nedan kallad domen i mål T‑313/20), tribunalens dom av den 17 maj 2023, TEAG/kommissionen (T‑315/20, EU:T:2023:259) (nedan kallad domen i mål T‑315/20), tribunalens dom av den 17 maj 2023, EnergieVerbund Dresden/kommissionen (T‑317/20, EU:T:2023:261) (nedan kallad domen i mål T‑317/20) och tribunalens dom av den 17 maj 2023, GGEW/kommissionen (T‑319/20, EU:T:2023:263) (nedan kallad domen i mål T‑319/20) (nedan tillsammans kallade de överklagade domarna). Genom dessa domar ogillade tribunalen deras respektive talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2019) 1711 final av den 26 februari 2019 om att förklara en koncentration förenlig med den inre marknaden och med EES-avtalet (ärende M.8871 – RWE/E.ON Assets) (EUT C 111, 2020, s. 1) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Förordning (EG) nr 139/2004

I skälen 20 och 21 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EG:s koncentrationsförordning) (EUT L 24, 2004, s. 1) anges följande:

”(20)

Begreppet koncentration bör definieras på ett sådant sätt att det omfattar transaktioner som medför en varaktig förändring av kontrollen över de berörda företagen och därmed av marknadsstrukturen. Det är därför lämpligt att gemensamma företag som på varaktig basis fyller en självständig ekonomisk enhets samtliga funktioner omfattas av förordningens tillämpningsområde. Vidare bör sådana transaktioner som har nära anknytning till varandra genom att de är förenade genom villkor eller genomförs under tämligen kort tid i form av en rad transaktioner med värdepapper betraktas som en enda koncentration.

(21)

Denna förordning bör vara tillämplig även när de berörda företagen godtar begränsningar som har direkt samband med och är nödvändiga för genomförandet av koncentrationen. [Europeiska k]ommissionens beslut om att förklara att koncentrationer är förenliga med den gemensamma marknaden enligt denna förordning bör automatiskt omfatta sådana begränsningar, utan att kommissionen i enskilda fall behöver bedöma sådana begränsningar. På begäran av de berörda företagen bör kommissionen dock i ärenden som innehåller nya eller olösta frågor som ger upphov till verklig osäkerhet uttryckligen bedöma huruvida en begränsning har direkt samband med och är nödvändig för genomförandet av koncentrationen. Ett ärende innehåller en ny eller olöst fråga som ger upphov till verklig osäkerhet om frågan inte omfattas av kommissionens relevanta gällande meddelande eller ett offentliggjort kommissionsbeslut.”

I artikel 2 i denna förordning, med rubriken ”Bedömning av koncentrationer”, föreskrivs följande:

”1. Koncentrationer som omfattas av denna förordning skall bedömas i enlighet med målen i denna förordning och på grundval av följande bestämmelser för att fastställa om de är förenliga med den gemensamma marknaden.

När kommissionen gör sin bedömning skall den beakta

a)	behovet av att bevara och utveckla en effektiv konkurrens inom den gemensamma marknaden mot bakgrund av bland annat strukturen på alla de berörda marknaderna och den faktiska eller potentiella konkurrensen från företag som är belägna antingen inom eller utanför [Europeiska] gemenskapen,

de berörda företagens marknadsställning och deras ekonomiska och finansiella styrka, leverantörernas och konsumenternas valmöjligheter, deras tillgång till leveranser eller marknader, rättsliga eller andra hinder för inträde på marknaden, utvecklingen av tillgång och efterfrågan på de aktuella varorna och tjänsterna, konsumentintressen i mellanliggande och slutliga distributionsled samt utvecklingen av tekniskt och ekonomiskt framåtskridande, förutsatt att detta är till gagn för konsumenterna och inte utgör ett hinder för konkurrensen.

2. En koncentration som inte påtagligt skulle hämma den effektiva konkurrensen inom den gemensamma marknaden eller en väsentlig del av den, i synnerhet till följd av att en dominerande ställning skapas eller förstärks, skall förklaras förenlig med den gemensamma marknaden.

3. En koncentration som påtagligt skulle hämma den effektiva konkurrensen inom den gemensamma marknaden eller en väsentlig del av den, i synnerhet till följd av att en dominerande ställning skapas eller förstärks, skall förklaras oförenlig med den gemensamma marknaden.

4. I den utsträckning bildandet av ett gemensamt företag som utgör en koncentration enligt artikel 3 har till syfte eller resultat att samordna konkurrensbeteendet hos företag som förblir självständiga, skall samordningen bedömas enligt kriterierna i artikel [101.1 och 101.3 FEUF], i syfte att fastställa om koncentrationen är förenlig med den gemensamma marknaden.

5. Vid denna bedömning skall kommissionen särskilt beakta

–	om två eller flera moderföretag samtidigt och i betydande utsträckning förblir närvarande på samma marknad som det gemensamma företaget eller i ett tidigare eller senare marknadsled i förhållande till denna marknad eller på en angränsande marknad som har nära anknytning till denna marknad,

–	om den samordning som är ett direkt resultat av bildandet av det gemensamma företaget ger de berörda företagen möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av varorna eller tjänsterna i fråga.”

I förordningens artikel 3, med rubriken ”Definition av en koncentration”, föreskrivs följande:

”1. En koncentration skall anses uppstå om en varaktig förändring av kontroll följer av att

a)	två eller flera tidigare självständiga företag eller delar av företag slås samman, eller

b)	en eller flera personer som redan kontrollerar minst ett företag eller ett eller flera företag genom förvärv av värdepapper eller tillgångar, genom avtal eller på annat sätt direkt eller indirekt förvärvar kontroll helt eller delvis över ett eller flera andra företag.

2. Kontroll uppnås genom rättigheter, avtal eller andra medel som, antingen var för sig eller tillsammans och med hänsyn till alla faktiska eller rättsliga förhållanden, ger möjlighet att utöva ett avgörande inflytande på ett företag, särskilt genom

a)	äganderätt eller nyttjanderätt till ett företags samtliga tillgångar eller en del av dessa,

b)	rättigheter eller avtal som ger ett avgörande inflytande på sammansättningen av ett företags organ och dessas voteringar eller beslut.

3. Kontroll förvärvas av personer eller företag som

a)	är innehavare av rättigheterna eller berättigade till rättigheter enligt de berörda avtalen, eller

b)	utan att vara innehavare av rättigheterna eller berättigade till rättigheter enligt sådana avtal har befogenhet att utöva de rättigheter som grundar sig på dessa.

4. Bildandet av ett gemensamt företag som på varaktig basis fyller en självständig ekonomisk enhets samtliga funktioner skall utgöra en koncentration enligt punkt 1 b.

…”

I artikel 4.1 första stycket i samma förordning föreskrivs följande:

”Koncentrationer med en gemenskapsdimension enligt definitionen i denna förordning skall anmälas till kommissionen innan de genomförs och efter ingåendet av avtalet, tillkännagivandet av det offentliga budet eller förvärvet av en kontrollerande andel.”

Artikel 5 i förordning nr 139/2004, med rubriken ”Beräkning av omsättning”, har följande lydelse:

”1. Begreppet sammanlagd omsättning i denna förordning skall omfatta de berörda företagens intäkter under föregående räkenskapsår från försäljning av varor och tjänster inom ramen för företagens ordinarie verksamhet efter avdrag för försäljningsrabatter samt mervärdesskatt och andra skatter som direkt hänför sig till omsättningen. I ett berört företags sammanlagda omsättning skall inte inräknas försäljning av varor eller tjänster mellan de företag som avses i punkt 4.

Omsättning inom gemenskapen eller inom en medlemsstat skall omfatta intäkter från försäljning av varor och tjänster till företag eller konsumenter inom gemenskapen respektive medlemsstaten.

2. Med avvikelse från punkt 1 gäller att, om koncentrationen består av förvärv av delar, oavsett om dessa utgör rättsliga enheter eller inte, av ett eller flera företag, skall i fråga om säljaren eller säljarna endast den omsättning som härrör från de delar som är föremål för koncentrationen tas med i beräkningen.

Två eller fler transaktioner i den mening som avses i första stycket vilka äger rum inom en tvåårsperiod mellan samma personer eller företag, skall dock behandlas som endast en koncentration, som uppstår vid tidpunkten för den sista transaktionen.

…”

I förordningens artikel 6, med rubriken ”Prövning av anmälan och inledande av förfaranden”, föreskrivs följande:

”1. Kommissionen skall pröva anmälan så snart den har mottagits.

a)	Om kommissionen finner att den anmälda koncentrationen inte omfattas av denna förordning skall den fastslå detta genom beslut.

Om kommissionen finner att den anmälda koncentrationen omfattas av denna förordning men inte ger anledning till allvarliga tvivel beträffande dess förenlighet med den gemensamma marknaden, skall den besluta att inte göra invändningar mot den och skall förklara den förenlig med den gemensamma marknaden.

Ett beslut genom vilket en koncentration förklaras förenlig med den gemensamma marknaden skall anses omfatta begränsningar som har direkt anknytning till och är nödvändiga för koncentrationens genomförande.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 skall kommissionen, om den finner att den anmälda koncentrationen omfattas av denna förordning och ger anledning till allvarliga tvivel beträffande dess förenlighet med den gemensamma marknaden, besluta att inleda ett förfarande. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 9 skall sådana förfaranden avslutas genom ett beslut enligt artikel 8.1–8.4, om inte de berörda företagen på ett för kommissionen tillfredsställande sätt visat att de har avbrutit koncentrationen.

2. Om kommissionen sedan de berörda företagen har vidtagit ändringar finner att en anmäld koncentration inte längre ger anledning till allvarliga tvivel enligt punkt 1 c, skall den förklara koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden enligt punkt 1 b.

Kommissionen får förena det beslut som den fattar enligt punkt 1 b med villkor och ålägganden i syfte att säkerställa att de berörda företagen fullgör de åtaganden som de har gjort gentemot kommissionen för att göra koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden.

…”

I förordningens artikel 8, med rubriken ”Kommissionens befogenhet att fatta beslut”, föreskrivs följande:

”1. Om kommissionen finner att en anmäld koncentration uppfyller kriteriet i artikel 2.2 och, i de fall som avses i artikel 2.4, kriterierna i artikel [101.3 FEUF], skall den fatta ett beslut enligt vilket koncentrationen förklaras förenlig med den gemensamma marknaden.

2. Om kommissionen sedan de berörda företagen har vidtagit ändringar finner att en anmäld koncentration uppfyller kriteriet i artikel 2.2 och, i de fall som avses i artikel 2.4, kriterierna i artikel [101.3 FEUF], skall den fatta ett beslut enligt vilket koncentrationen förklaras förenlig med den gemensamma marknaden.

Kommissionen får förena sitt beslut med villkor och ålägganden för att säkerställa att de berörda företagen fullgör de åtaganden som de har gjort gentemot kommissionen för att göra koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden.

3. Om kommissionen finner att en koncentration uppfyller kriteriet i artikel 2.3 eller, i de fall som avses i artikel 2.4, inte uppfyller kriterierna i artikel [101.3 FEUF], skall den fatta ett beslut enligt vilket koncentrationen förklaras oförenlig med den gemensamma marknaden.

4. Om kommissionen finner att en koncentration

a)	redan har genomförts och att koncentrationen förklarats oförenlig med den gemensamma marknaden, eller

b)	har genomförts i strid med ett villkor som är förenat med ett beslut som fattats enligt punkt 2 enligt vilket koncentrationen, om villkoret inte är uppfyllt, skulle uppfylla kriteriet i artikel 2.3 eller, i fall som avses i artikel 2.4, inte skulle uppfylla kriterierna i artikel [101.3 FEUF],

får kommissionen vidta följande åtgärder:

–

Kommissionen får kräva att de berörda företagen upplöser koncentrationen, särskilt genom att upplösa sammanslagningen eller avyttra alla aktier eller tillgångar som har förvärvats, för att återställa den situation som rådde innan koncentrationen genomfördes. Om ett återställande av den situation som rådde innan koncentrationen genomfördes inte kan ske genom att koncentrationen upplöses, får kommissionen vidta andra lämpliga åtgärder för att i största möjliga utsträckning uppnå ett sådant återställande.

–	Kommissionen får besluta om andra lämpliga åtgärder för att säkerställa att de berörda företagen upplöser koncentrationen eller vidtar andra återställande åtgärder i enlighet med kommissionens beslut.

…”

Förordningens artikel 21.1, med rubriken ”Tillämpning av förordningen och behörighet”, har följande lydelse:

”Endast denna förordning är tillämplig på koncentrationer enligt definitionen i artikel 3 och [rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1)], [rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den 19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar (EGT L 175, 1968, s. 1)], [rådets förordning] (EEG) nr 4056/86 [av den 22 december 1986 om närmare bestämmelser för tillämpningen av artiklarna 85 och 86 i [EEG‑]fördraget på sjötransporter (EGT L 378, 1986, s. 4)] och [rådets förordning (EEG)] nr 3975/87 [av den 14 december 1987 om närmare bestämmelser för tillämpning av konkurrensreglerna på lufttrafikföretag (EGT L 374, 1987, s. 1)] är inte tillämpliga, utom på gemensamma företag som inte har en gemenskapsdimension men som har till syfte eller resultat att samordna konkurrensbeteendet hos företag som förblir självständiga.”

B. Riktlinjerna för horisontella koncentrationer

I riktlinjerna för bedömning av horisontella koncentrationer enligt rådets förordning om kontroll av företagskoncentrationer (EUT C 31, 2004, s. 5) (nedan kallade riktlinjerna för horisontella koncentrationer) anges följande:

”…

13.

… [K]ommissionen [avgör], enligt artikel 2 i [förordning nr 139/2004], om koncentrationen påtagligt skulle hämma den effektiva konkurrensen, särskilt genom att en dominerande ställning skapas eller förstärks, och om den därför bör förklaras oförenlig med den gemensamma marknaden. Det bör betonas att dessa faktorer inte är någon ”checklista” som skall tillämpas mekaniskt i samtliga fall. Snarare grundar sig konkurrensanalysen i ett visst ärende på en helhetsbedömning av de förutsebara effekterna av koncentrationen mot bakgrund av relevanta faktorer och omständigheter. Alla omständigheter är inte alltid relevanta för varje horisontell koncentration, och det är kanske inte nödvändigt att analysera alla omständigheter i ett ärende lika ingående.

…

26.

Ett antal faktorer, som inte nödvändigtvis är avgörande var och en för sig, kan ha betydelse för huruvida det är troligt att en koncentration orsakar betydande icke-samordnade effekter. Alla dessa faktorer måste inte föreligga för att sådana effekter skall vara sannolika, och förteckningen skall inte heller uppfattas som uttömmande.

Samgående företag har stora marknadsandelar

27.

Ju större marknadsandel, desto troligare är det att ett företag har marknadsinflytande. Dessutom, ju mer marknadsandelen ökar, desto troligare är det att en koncentration kommer att leda till en betydande ökning av marknadsinflytandet. Ju större ökningen är av den försäljningsbas som skall ligga till grund för större marginaler efter en prishöjning, desto sannolikare är det att de samgående företagen kommer att finna en sådan prishöjning lönsam trots den åtföljande produktionsminskningen.

Marknadsandelar och ökningar av marknadsandelar ger visserligen bara en första indikation på marknadsinflytande och ökningar av marknadsinflytande, men de är ändå i regel viktiga faktorer vid bedömningen ….

Samgående företag är nära konkurrenter

28.

Produkter kan differentieras … inom en relevant marknad på ett sådant sätt att vissa produkter är närmare substitut än andra …. Ju högre graden av utbytbarhet är mellan de samgående företagens produkter, desto troligare är det att de samgående företagen kommer att höja sina priser betydligt …. Till exempel en koncentration mellan två tillverkare som tillhandahåller produkter som ett stort antal kunder betraktar som sitt första och andra val skulle kunna leda till en betydande prishöjning. Det faktum att konkurrensen mellan parterna har varit en viktig källa till konkurrens på marknaden kan således vara en central faktor i analysen …. Stora marginaler före koncentrationen … kan också göra betydande prishöjningar mer sannolika. Det är mer sannolikt att incitamentet för de samgående företagen att höja sina priser är begränsat när konkurrerande företag tillverkar substitut som ligger nära de samgående företagens produkter än när de erbjuder mindre närliggande substitut …. Det är därför mindre troligt att en koncentration påtagligt kommer att hämma den effektiva konkurrensen, särskilt genom att en dominerande ställning skapas eller förstärks, om det finns en hög grad av utbytbarhet mellan de samgående företagens produkter och de produkter som levereras av konkurrerande tillverkare.

…

Den sammanslagna enheten kan hindra konkurrenter från att expandera

36.

Vissa planerade koncentrationer skulle, om de tilläts fortsätta, påtagligt hämma den effektiva konkurrensen genom att ge det sammanslagna företaget en ställning där det skulle ha möjlighet och incitament att göra det svårare för mindre företag och potentiella konkurrenter att utvidga sin verksamhet eller i övrigt begränsa konkurrerande företags möjligheter att konkurrera. I ett sådant fall kan det hända att konkurrenterna, antingen ensamma eller tillsammans, inte kan inverka återhållande på den sammanslagna enheten i en sådan grad att denna inte skulle höja sina priser eller vidta andra åtgärder till skada för konkurrensen. Den sammanslagna enheten kan till exempel ha en sådan kontroll eller ett sådant inflytande över råvaruleveranserna … eller distributionsmöjligheterna … att det kan vara kostsammare för konkurrerande företag att utvidga sin verksamhet eller komma in på marknaden. På motsvarande sätt kan den sammanslagna enhetens kontroll över patent … eller andra typer av immateriella rättigheter (t.ex. varumärken …) göra det svårare för konkurrenter att utvidga sin verksamhet eller komma in på marknaden. På marknader där interoperabiliteten mellan olika infrastrukturer eller plattformar är viktig …, kan en koncentration ge den sammanslagna enheten möjlighet och incitament att öka kostnaderna för sina konkurrenter eller försämra kvaliteten på deras tjänster …. När kommissionen gör denna bedömning kan den bland annat ta hänsyn till den sammanslagna enhetens finansiella styrka jämfört med konkurrenterna ….

Koncentrationen sätter en viktig konkurrensfaktor ur spel

37.

Vissa företag har ett större inflytande över konkurrensprocessen än deras marknadsandelar eller liknande mått ger vid handen. En koncentration som omfattar ett sådant företag kan ändra konkurrensdynamiken på ett betydande, konkurrensbegränsande sätt, särskilt när marknaden redan är koncentrerad …. Ett företag kan till exempel vara en aktör som nyligen kommit in på marknaden och som i framtiden väntas utöva ett betydande konkurrenstryck på andra företag på marknaden.

38.

På marknader där innovation är en viktig konkurrensfaktor kan en koncentration öka företagets möjligheter och incitament att föra in nya innovationer på marknaden och därmed öka trycket på konkurrenter att bedriva innovation på den marknaden. Alternativt kan en effektiv konkurrens hämmas avsevärt av en koncentration mellan två viktiga innovatörer, till exempel mellan två företag med nyutvecklade produkter som gäller en viss produktmarknad. På samma sätt kan ett företag med en relativt liten marknadsandel ändå vara en viktig konkurrensfaktor om det har lovande nyutvecklade produkter …”

C. Det konsoliderade tillkännagivandet om behörighet

I kommissionens konsoliderade tillkännagivande om behörighet enligt rådets förordning (EG) nr 139/2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EUT C 95, 2008, s. 1) (nedan kallat det konsoliderade tillkännagivandet om behörighet) föreskrivs följande:

”…

(38)

Den allmänna och resultatinriktade definition av en koncentration som ges i artikel 3.1 [i förordning nr 139/2004] – där resultatet är kontroll över ett eller flera företag – innebär att det saknar betydelse om kontrollen förvärvats genom en eller flera rättsliga transaktioner, under förutsättning att slutresultatet är en enda koncentration. Vad avser artikel 3 utgör två eller flera transaktioner en enda koncentration om de kan ses som en enhet. Det bör därför fastställas huruvida resultatet leder till att ett eller flera företag får direkt eller indirekt ekonomisk kontroll över ett eller flera andra företags verksamhet. Vid denna bedömning måste den ekonomiska situationen bakom transaktionerna identifieras och därmed också det ekonomiska mål som parterna eftersträvar. Med andra ord är det nödvändigt att i varje enskilt fall fastställa om transaktionerna i fråga kan ses som en enhet, så att det kan avgöras om de är beroende av varandra på ett sådant sätt att en transaktion inte skulle ha genomförts utan den andra …

(39)	I skäl 20 till koncentrationsförordningen förklaras i detta hänseende att transaktioner som har nära anknytning till varandra genom att de är förenade genom villkor bör betraktas som en enda koncentration. …

…

(41)	Det är emellertid så att även om flera transaktioner är förenade med varandra genom villkor, kan de endast behandlas som en enda transaktion om det är samma företag (ett eller flera) som slutligt förvärvar kontrollen. …

…

(44)	Principen att flera transaktioner kan behandlas som en enda koncentration … gäller endast om resultatet är att samma person(er) eller företag förvärvar kontroll över ett eller flera företag.”

D. Tribunalens rättegångsregler

12	I artikel 91 i tribunalens rättegångsregler regleras vad bevisupptagningen kan bestå i. I artikel 92 däri fastställs förfarandet för bevisupptagningen.

13	I artiklarna 93–95 i rättegångsreglerna återfinns handläggningsregler för vittnesbevisning.

14	Artikel 96 i rättegångsreglerna handlar om sakkunnigutlåtanden.

II. Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet

15	Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 2–18 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt i punkterna 2–16 i domen i mål T‑317/20. Bakgrunden kan sammanfattas på följande sätt.

A. Bakgrunden till koncentrationen

RWE AG är ett bolag bildat enligt tysk rätt som då den planerade koncentrationen anmäldes var verksamt inom hela energileveranskedjan, däribland på områdena för produktion, grossistförsäljning, överföring, distribution, energiförsäljning till slutkunder och energitjänster till konsumenter (exempelvis mätaravläsning, elektromobilitet m.m.) (nedan kallad elmarknaden). RWE och dess dotterbolag, inklusive innogy SE, är verksamma i flera medlemsstater.

17	E.ON SE är ett bolag bildat enligt tysk rätt som samtidigt var verksamt inom hela energileveranskedjan, såväl produktion, grossistförsäljning och distribution eller försäljning av el till slutkunder. E.ON äger och driver elproduktionsanläggningar i flera medlemsstater.

18	Klagandena är företag inom den offentliga sektorn, bildade enligt tysk rätt, och de producerar el såväl från konventionella energikällor (nedan kallad konventionell el) som från förnybara energikällor. Deras produktionstillgångar finns i Tyskland.

Den nu aktuella koncentrationen är en del av ett komplext byte av tillgångar mellan RWE och E.ON som de två berörda företagen tillkännagav den 11 och den 12 mars 2018 (nedan kallad den sammantagna koncentrationen). Genom den första koncentrationen, det vill säga den koncentration som är aktuell i förevarande mål, avsåg RWE att få ensam kontroll eller gemensam kontroll över vissa av E.ON:s produktionstillgångar. Genom den andra koncentrationen skulle E.ON få ensam kontroll över distribution och försäljning till slutkunder samt över vissa produktionstillgångar hos innogy, som kontrollerades av RWE. Genom den tredje koncentrationen skulle RWE få 16,67 procent av aktierna i E.ON.

20	Genom skrivelser av den 17 april, den 24 april, den 25 april, den 16 juli respektive den 13 november 2018 meddelade klagandena kommissionen om att de hade önskemål om att få delta i ärendehandläggningen avseende den första och den andra koncentrationen.

Den 26 juni 2018 hölls ett möte mellan ombuden för klagandena i mål C‑464/23 P, C‑465/23 P, C‑467/23 P och C‑470/23 P och kommissionen. Vid detta möte uppgav ombuden för kommissionen att deras klienters hade farhågor om den första och den andra koncentrationen, och att de hade önskemål om att få delta i handläggningen beträffande dessa koncentrationer. Den 28 augusti 2018 hölls enskilda möten mellan kommissionen och var och en av de fyra klagandena, vid vilka klagandena lämnade synpunkter på dessa koncentrationer.

Den andra koncentrationen (nedan kallad koncentration M.8870) anmäldes till kommissionen den 31 januari 2019. I fråga om denna andra koncentration antog kommissionen beslut C(2019) 6530 final av den 17 september 2019 om att förklara en koncentration förenlig med den inre marknaden och med EES-avtalet (ärende M.8870 – E.ON/Innogy) (EUT C 379, 2020, s. 16).

23	Den tredje koncentrationen anmäldes till Bundeskartellamt (Federala konkurrensmyndigheten, Tyskland), som godkände koncentrationen genom ett beslut av den 26 februari 2019 (ärende B8‑28/19) (nedan kallad koncentration B8‑28/19).

B. Det administrativa förfarandet

Den 22 januari 2019 inkom en anmälan om en föreslagen koncentration till kommissionen i enlighet med artikel 4 i förordning nr 139/2004. Genom koncentrationen önskade RWE förvärva ensam kontroll eller gemensam kontroll, i den mening som avses i artikel 3.1 b i förordningen, över vissa av E.ON:s produktionsanläggningar.

25	Den 31 januari 2019 offentliggjorde kommissionen förhandsanmälan av denna koncentration i Europeiska unionens officiella tidning (ärende M.8871 – RWE/E.ON Assets) (EUT C 38, 2019, s. 22) (nedan kallad koncentration M.8871), i enlighet med artikel 4.3 i förordning nr 139/2004.

De av E.ON:s produktionsanläggningar som RWE ville förvärva och som ingick i koncentration M.8871 omfattade följande enheter och enhetsandelar, med verksamhet inom sektorn för förnybar energi:

–	E.ON Climate & Renewables GmbH (Tyskland)

–	Amrum Offshore West GmbH (Tyskland)

–	E.ON Climate & Renewables UK Limited (Förenade kungariket)

–	E.ON Climate & Renewables North America, LLC (Förenta staterna)

–	E.ON Wind Sweden AB (Sverige)

–	E.ON Climate & Renewables Italia Srl (Italien)

–	Arkona (Tyskland)

–	Delta Nordsee (Tyskland)

27	RWE skulle också få 60,08 procent av aktierna i Rampion NewCo (Förenade kungariket) som ägde 50 procent av aktierna i Rampion Offshore Wind Limited (Förenade kungariket) och därmed få ett indirekt andelsinnehav på 30,1 procent i Rampion Offshore Wind.

E.ON:s produktionstillgångar som ingick i koncentration M.8871 omfattade också följande ägarandelar och tillhörande dragningsrätter i kärntekniska tillgångar:

–	ett minoritetsinnehav på 12,5 procent i Kernkraftwerke Lippe-Ems GmbH (Tyskland)

–	ett minoritetsinnehav på 25 procent i Kernkraftwerk Gundremmingen GmbH (Tyskland) samt en andel på 25 procent av kärnbränslet och kärnavfallet samt av fastighetstillgångarna knutna till detta kärnkraftverk

29	Kommissionen genomförde en marknadsundersökning vid granskningen av koncentration M.8871 och översände därför ett frågeformulär till vissa företag, däribland klagandena. Klagandena besvarade frågorna den 30 januari 2019.

30	Genom skrivelser av den 31 januari 2019 upprepade klagandena sin önskan att delta i kommissionens förfarande och att höras av kommissionen om den beslutade att inleda en fördjupad granskning i enlighet med artikel 6.1 c i förordning nr 139/2004.

C. Det omtvistade beslutet

Kommissionen antog det omtvistade beslutet den 26 februari 2019. Genom beslutet förklarades koncentration M.8871 förenlig med den inre marknaden vid granskningen enligt artikel 6.1 b i förordning nr 139/2004 och artikel 57 i avtalet av den 2 maj 1992 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) (EGT L 1, 1994, s. 3; SÖ 1993:24).

III. Förfarandet vid tribunalen och de överklagade domarna

32	Klagandena väckte talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet genom fem ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 27 maj 2020.

I respektive talan åberopade klagandena sex ogiltighetsgrunder som i huvudsak var formulerade likadant. Den första grunden avsåg felaktig uppdelning av analysen av den sammantagna koncentrationen, den andra avsåg åsidosättande av motiveringsskyldigheten och den tredje åsidosättande av klagandenas rätt att yttra sig. Den fjärde grunden avsåg åsidosättande av klagandenas rätt till ett effektivt domstolsskydd, den femte grunden avsåg uppenbart oriktiga bedömningar och den sjätte grunden åsidosättande av omsorgsplikten.

34	Tribunalen ogillade respektive talan genom de överklagade domarna.

IV. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

35	Klagandena ingav respektive överklagande till domstolens kansli den 21 juli 2023.

Samma dag yrkade klagandena – som dessutom år 2021 hade väckt talan om ogiltigförklaring av det beslut som avses i punkt 22 ovan (mål T‑53/21, T‑55/21, T‑56/21, T‑61/21 och T‑62/21), vilka fortfarande var anhängiga vid tribunalen den 21 juli 2023 – att förevarande mål skulle vilandeförklaras till dess att tribunalen meddelat sina domar i nyssnämnda mål.

37	Genom beslut av den 19 september 2023 avslog domstolens ordförande – efter att ha hört parterna angående dessa yrkanden om vilandeförklaring och angående en eventuell förening av de aktuella överklagandena – yrkandena och förordnade att målen skulle förenas.

Klagandena har – med identiskt formulerade yrkanden i respektive överklagande – yrkat att domstolen ska

–	i första hand upphäva de överklagade domarna och ogiltigförklara det omtvistade beslutet,

–	i andra hand och under alla omständigheter återförvisa målet till tribunalen, och

–	förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive ombudsarvoden och resekostnader vid tribunalen.

Kommissionen och övriga parter har yrkat att domstolen ska

–	ogilla överklagandena, och

–	förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

V. Prövning av överklagandena

Till stöd för sina överklaganden har klagandena åberopat fyra grunder som formulerats i identiska ordalag: åsidosättande av artikel 101 FEUF och åsidosättande av klagandenas processuella rättigheter (den första grunden); felaktig tillämpning av artikel 3 i förordning nr 139/2004 (andra grunden); felaktig tillämpning av artikel 2 i nämnda förordning (tredje grunden) samt åsidosättande av principerna om bevisbördefördelning (den fjärde grunden).

A. Den första grunden: Åsidosättande av artikel 101 FEUF och åsidosättande av klagandenas processuella rättigheter

1. Upptagande till sakprövning

a) Parternas argument

41	Kommissionen har gjort gällande att det i överklagandena inte anges vilka punkter i de överklagade domarna som är behäftade med felaktig rättstillämpning. Detta innebär enligt kommissionen att överklagandena inte uppfyller de krav som följer av artikel 169.2 i domstolens rättegångsregler.

b) Domstolens bedömning

Enligt fast rättspraxis följer det av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande. I annat fall ska överklagandet eller grunden i fråga avvisas (dom av den 4 oktober 2024, thyssenkrupp/kommissionen,C‑581/22 P, EU:C:2024:821, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

En grund som bygger på en argumentation som inte är så klar och precis att domstolen kan företa sin rättsenlighetsprövning uppfyller inte dessa krav och ska avvisas, bland annat eftersom de väsentliga omständigheter som grunden bygger på inte framgår på ett tillräckligt konsekvent och begripligt sätt av ordalydelsen i överklagandet, som i detta hänseende har formulerats på ett oklart och tvetydigt sätt. Domstolen har också uttalat att ett överklagande som inte är konsekvent uppbyggt utan bara består av allmänna påståenden och saknar tydliga uppgifter om vilka punkter i det överklagade avgörandet som eventuellt innebär felaktig rättstillämpning ska avvisas med hänvisning till att det är uppenbart att det inte kan tas upp till prövning (dom av den 4 oktober 2024, thyssenkrupp/kommissionen,C‑581/22 P, EU:C:2024:821, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

I förevarande fall konstaterar domstolen att klagandena har angett exakt vilka punkter i de överklagade domarna som de kritiserar genom sin första grund. De har på ett precist och specifikt sätt redogjort för den felaktiga rättstillämpning som de anser att tribunalen gjort sig skyldig till i dessa punkter.

45	Således kan överklagandena tas upp till prövning i sak såvitt avser den första grunden.

2. Prövning i sak

a) Den första delgrunden

1) Parternas argument

Klagandena har gjort gällande att tribunalen gjorde fel då den – i punkterna 393 och 394 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 392 och 393 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – fann att artikel 101 FEUF inte var tillämplig i målen. Någon precis motivering för att på detta sätt och i denna del bedöma alla målen på en gång har inte lämnats; dessutom är denna bedömning felaktig. Först anser klagandena att effektiviteten av förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan i artikel 101 FEUF inte får äventyras av de processuella föreskrifterna i förordning nr 139/2004. Detta innebär att tribunalen inte fick hänvisa till denna förordning för att underlåta att tillämpa artikel 101 FEUF. Det följer inte heller av domen av den 7 september 2017, Austria Asphalt (C‑248/16, EU:C:2017:643, punkterna 33 och 34) (nedan kallad domen i målet Austria Asphalt), vilken tribunalen har hänvisat till, att en koncentration inte i materiellt hänseende får strida mot artikel 101 FEUF enligt förordning nr 139/2004. Den domen handlade nämligen i själva verket om åtskillnaden mellan de processuella krav som föreskrivs dels i den förordningen, dels i förordning nr 1/2003. Primärrätten är således enligt klagandena tillämplig på koncentrationer när parterna i koncentrationen – såsom i förevarande fall – kommer överens om att begränsa konkurrensen. Detta framgår såväl av bakgrunden till förordning nr 139/2004 som av förordningens lydelse samt av rättspraxis.

Vidare framgår det av rättspraxis att även om förordning nr 139/2004 tillämpas så innebär inte det att materiell primärrätt inte kan tillämpas. I domen av den 16 mars 2023, Towercast (C‑449/21 P, EU:C:2023:207, punkt 33 och följande punkter), fann domstolen att även om artikel 21 i förordning nr 139/2004 innebär att förordning nr 1/2003 inte kan tillämpas på koncentrationer som definieras i artikel 3 i förordning nr 139/2004, avser denna blockerande verkan, på grund av sin ordalydelse, endast sekundärrättsakter. Till syvende och sist är dessa principer nödvändiga för att förhindra att olika bedömningar görs i fråga om kontroll av koncentrationer.

48	Kommissionen, RWE och E.ON har bestritt klagandenas argument.

2) Domstolens bedömning

Vad gäller klagandenas argument rörande motiveringen till tribunalens dom, påpekar domstolen inledningsvis följande. Enligt fast rättspraxis ska den motivering som krävs enligt artikel 296 andra stycket FEUF vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de personer vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 andra stycket FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (dom av den 29 juli 2024, Ryanair och Laudamotion/kommissionen, C‑591/21 P, EU:C:2024:635, punkt 166 och där angiven rättspraxis).

I förevarande fall angav tribunalen – efter att i punkt 392 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 391 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 ha angett att klagandena hävdat att RWE och E.ON genom den sammantagna koncentrationen delade upp värdekedjan på elmarknaden i Tyskland mellan sig, vilket utgör en konkurrensbegränsning som strider mot artikel 101 FEUF – i punkt 393 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 392 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 att det följer av artikel 21.1 i förordning nr 139/2004 att denna förordning är den enda som är tillämplig på koncentrationer såsom de definieras i artikel 3 i förordningen, för vilka förordning nr 1/2003 i princip inte är tillämplig. Med hänvisning till domen i målet Austria Asphalt angav tribunalen att sistnämnda förordning däremot fortfarande är tillämplig på ageranden från företag som, utan att leda till att företagskoncentrationer uppstår i den mening som avses i förordning nr 139/2004, kan resultera i en samordning dem emellan som strider mot artikel 101 FEUF och som kommissionen eller nationella konkurrensmyndigheter därför ska kontrollera.

I punkt 394 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 393 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 tillade tribunalen att det inte hade bestritts att föremålet för det omtvistade beslutet avsåg en företagskoncentration. Tribunalen drog i denna punkt även slutsatsen att klagandenas argument avseende ett åsidosättande av artikel 101 FEUF – mot bakgrund av tribunalens bedömning i punkt 393 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 392 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – var verkningslöst.

I motsats till vad klagandena har gjort gällande iakttog tribunalen därigenom sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296 FEUF. Såsom framgår av klagandenas överklaganden har de kunnat framföra invändningar i sak mot bedömningarna i dessa punkter i de överklagade domarna, och domstolens bedömning i punkterna 54–58 ovan ger vid handen att domstolen har kunnat företa en prövning av tribunalens bedömning.

53	Vad gäller klagandenas kritik i sak mot tribunalens bedömning, ska det påpekas att denna kritik grundar sig på en felaktig tolkning av de överklagade domarna.

54	I punkt 394 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 393 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 uteslöt tribunalen inte att artikel 101 FEUF var tillämplig på de avtal som ingåtts mellan RWE och E.ON, med avseende på koncentration M.8871.

I dessa punkter konstaterade tribunalen i huvudsak att i och med att kommissionen i det omtvistade beslutet prövade en koncentration som hade anmälts till kommissionen, så var det utifrån förordning nr 130/2004 – vars ändamål är att företa preventiva kontroller av koncentrationer utifrån artiklarna 101 och 102 FEUF (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Austria Asphalt, punkterna 30 och 31) – och inte utifrån förordning nr 1/2003 – vars ändamål är att kontrollera avtal, beslut, samordnade förfaranden och dominerande ställning i nämnda fördragsbestämmelser – som kommissionen skulle göra, och även mycket riktigt gjorde, en kontroll av efterlevnaden av artikel 101 FEUF.

Tribunalen åsidosatte därigenom inte tillämpliga bestämmelser utan gjorde en korrekt bedömning då den – i punkt 393 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 392 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – hänvisade till den rättspraxis avseende dessa bestämmelser som återfinns i punkterna 32 och 33 i domen i målet Austria Asphalt.

Tribunalens bedömning vederläggs inte heller av domen av den 16 mars 2023, Towercast (C‑449/21 P, EU:C:2023:207), som klagandena har hänvisat till. I det målet hade den berörda koncentrationen, som inte överskred de tröskelvärden som anges i artikel 1 i förordning nr 139/2004, inte anmälts. Detta innebar att förordning nr 139/2004 – till skillnad från den i förevarande fall aktuella företagskoncentrationen – inte hade genomförts och att den blockerande verkan som föreskrivs i förordningens artikel 21.1 inte kunde tillämpas.

I den mån klagandena har gjort gällande att RWE och E.ON hade kommit överens om att begränsa konkurrensen genom en komplex företagskoncentration som skulle ha lett till ett ”eldupphör” mellan ”tidigare hårda konkurrenter”, och att kommissionen och tribunalen inte kunde bortse från dessa omständigheter, påpekar domstolen följande. Även om sådana omständigheter skulle ha kunnat eller, i förekommande fall, till följd av ett klagomål, skulle kunna bli föremål för en utredning genom kommissionens försorg enligt förordning nr 1/2003, så kunde de inte omfattas av den strukturella prövning av företagskoncentrationen som kommissionen företog i det omtvistade beslutet enligt förordning nr 139/2004 och följaktligen inte heller av tribunalens prövning av beslutets lagenlighet.

59	Överklagandena kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.

b) Den andra delgrunden

1) Parternas argument

Klagandena har påpekat att tribunalen, på grund av sin ståndpunkt avseende artikel 101 FEUF, inte kontrollerade huruvida den av klagandena åberopade bevisningen visade på en konkurrensbegränsning förbjuden enligt denna artikel 101. Det framgår enligt klagandena av utredningen i målen att RWE och E.ON kom överens om att dela upp elmarknaden mellan sig. Tribunalen kunde och borde ha kvalificerat denna marknadsuppdelning såsom förbjuden enligt artikel 101.1 FEUF. Det har inte heller bestritts att kommissionen inte företog någon kontroll av koncentration M.8871 utifrån artikel 101 FEUF och att parterna i denna koncentration inte heller påvisat att koncentrationen skulle få gynnsamma verkningar enligt artikel 101.3 FEUF.

61	Kommissionen, RWE och E.ON har bestritt klagandenas argument.

2) Domstolens bedömning

62	Genom den andra delgrunden har klagandena i huvudsak kritiserat tribunalen för att inte ha kontrollerat huruvida den av klagandena vid tribunalen åberopade bevisningen påvisade en konkurrensbegränsande samverkan i strid med artikel 101 FEUF.

Prövningen ovan av den första delgrunden ger vid handen att tribunalen inte gjorde någon felaktig rättstillämpning när den konstaterade att kommissionen med rätta hade undersökt den aktuella koncentrationen inom ramen för den preventiva kontroll som föreskrivs i förordning nr 139/2004, och därefter att varje omständighet avseende förekomsten av en konkurrensbegränsande samverkan i den mening som avses i artikel 101 FEUF i förekommande fall skulle ha kunnat eller skulle kunna bli föremål för ett klagomål inom ramen för förordning nr 1/2003.

64	Det ankommer emellertid inte på tribunalen att företa bedömningar som saknar samband med laglighetsprövningen av det vid tribunalen angripna beslutet.

65	Överklagandena kan därmed inte bifallas såvitt avser den första grundens andra del då den saknar verkan.

c) Den tredje delgrunden

1) Parternas argument

Klagandena har i huvudsak gjort gällande följande inom ramen för den tredje delgrunden. Tribunalen åsidosatte deras rätt att yttra sig i det att den – genom att slå fast att argumentet avseende ett åsidosättande av artikel 101 FEUF var verkningslöst – bortsåg av rent formella skäl från samtliga av klagandena anförda omständigheter till styrkande av att denna bestämmelse hade åsidosatts. Vidare åsidosatte tribunalen klagandenas rätt att yttra sig genom att i punkterna 406–411 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 405–410 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 avslå klagandenas begäran om personlig inställelse eller hörande av vittnen.

67	Kommissionen, RWE och E.ON har bestritt klagandenas argument.

2) Domstolens bedömning

Genom den tredje delgrunden har klagandena gjort gällande att tribunalen åsidosatte deras rätt att yttra sig genom att inte beakta de av klagandena åberopade faktiska omständigheterna och genom att inte förordna om att vissa vittnen skulle inställa sig vid förhandlingen eller höras, angående RWE:s och E.ON:s beteende som skulle kunna strida mot artikel 101 FEUF.

Enligt fast rättspraxis utgör principen om ett effektivt domstolsskydd en allmän princip i unionsrätten som numera kommer till uttryck i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen, C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 40 och där angiven rättspraxis). Denna princip innefattar rätten att yttra sig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 september 2024, Energotehnica,C‑792/22, EU:C:2024:788, punkt 54).

Rätten att yttra sig innebär att den berörda personen ska beredas tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sin ståndpunkt angående de omständigheter som den behöriga myndigheten avser att grunda sitt beslut på. Iakttagandet av rätten att yttra sig i ett domstolsförfarande innebär vidare inte att rätten i sitt avgörande måste ta ställning till samtliga påståenden som framförts av var och en av parterna, utan att den, efter att ha tagit del av parternas påståenden och prövat bevisningen, ska uttala sig om yrkandena i överklagandet och motivera sitt avgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2023, Global Silicones Council m.fl./Echa,C‑559/21 P, EU:C:2023:842, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

Rätten att yttra sig omfattar däremot inte tribunalens skyldighet att förordna om bevisupptagningsåtgärder. Enligt domstolens fasta praxis är tribunalen – vad gäller tribunalens bedömning av en parts yrkande om processlednings- eller bevisupptagningsåtgärder – ensam behörig att avgöra huruvida utredningen i det anhängiggjorda målet eventuellt behöver kompletteras. Det ankommer således enbart på tribunalen att bedöma huruvida ett yrkande om processledningsåtgärder är relevant i förhållande till saken i målet och huruvida några sådana åtgärder behöver vidtas (dom av den 12 november 2020, Fleig/Europeiska utrikestjänsten,C‑446/19 P, EU:C:2020:918, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

Domstolen ska således då den prövar ett överklagande kontrollera huruvida parterna faktiskt har beretts tillfälle att under det skriftliga förfarandet framföra sina påståenden och grunder samt, i förekommande fall, under det muntliga förfarandet, framföra närmare uppgifter om sina påståenden och svara på vad de övriga parterna i målet har anfört. Tribunalen är emellertid inte skyldig att i sitt avgörande återge parternas samtliga skriftliga eller muntliga påståenden; tribunalen är inte heller skyldig att ta ställning till vart och ett av dessa (dom av den 14 mars 2013, Viega/kommissionen,C‑276/11 P, EU:C:2013:163, punkterna 35 och 36).

Av utredningen av målen vid domstolen framgår att klagandena under målens handläggning vid tribunalen har beretts tillfälle att göra gällande samtliga sina argument avseende förekomsten av en konkurrensbegränsande samverkan mellan RWE och E.ON som de anser strider mot artikel 101 FEUF. Att en invändning ansetts vara verkningslös innebär i detta avseende ingalunda att klagandena inte har beretts tillfälle att yttra sig.

Vidare var tribunalen inte skyldig att ta med dessa argument i sitt resonemang eller bifalla yrkandet om personlig inställelse eller hörande av vittnen, även om det antas att detta yrkande kunde tas upp till sakprövning i tiden (ratione temporis). Dessa argument och detta yrkande avsåg nämligen en anmärkning – nämligen att det förelåg en konkurrensbegränsande samverkan i strid med artikel 101 FEUF – vilken tribunalen med rätta ansåg vara verkningslös i punkterna 392–394 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 391–393 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20.

75	Överklagandena kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje delgrunden i den första grunden.

76	Överklagandena kan därmed inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

B. Den andra grunden: Felaktig tillämpning av artikel 3 i förordning nr 139/2004

Genom den andra grunden har klagandena gjort gällande att koncentrationerna M.8871, M.8870 och B8‑28/19 utgör en integrerad del av en enda koncentration. Enligt klagandena borde de följaktligen, i motsats till vad tribunalen kom fram till, ha prövats inom ramen för ett enda förfarande för kontroll av företagskoncentrationer enligt förordning nr 139/2004.

1. Den första delgrunden

a) Parternas argument

Klagandena har för det första hävdat att tribunalen gjorde fel då den underlät att uttala sig om sin egen behörighet att pröva koncentration B8‑28/19. Tribunalen gjorde även enligt klagandena fel då den antog att kommissionen inte var skyldig att formellt inkludera RWE:s inträde på marknaden med 16,67 procent av E.ON:s aktiekapital i förfarandet avseende koncentration M.8871 (punkterna 61–72 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt punkterna 60–71 i domen i mål T‑317/20), när den drog slutsatsen att om de ansåg att koncentration B8‑28/19 kunde ha en gemenskapsdimension, så ankom det på dem att lämna in ett klagomål till kommissionen för prövning.

Varken domen av den 25 september 2003, Schlüsselverlag J.S. Moser m.fl./kommissionen (C‑170/02 P, EU:C:2003:501, punkterna 27–30), som citeras i punkt 68 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt i punkt 67 i domen i mål T‑317/20, eller något annat ålägger klagandena att inge separata klagomål och, i förekommande fall, väcka talan i separata mål. Det är kommissionens skyldighet att kontrollera förekomsten och omfattningen av en koncentration.

För det andra anser klagandena att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna, då den påtalade att det saknades bevis för att kontroll förvärvats (punkt 70 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt punkt 69 i domen i mål T‑317/20). Klagandena anser sig nämligen ha lämnat en komplett redogörelse för RWE:s påverkan och kontroll inom E.ON. Vidare har klaganden aldrig tagit del av det så kallade Investor Relationship Agreement (avtalet om investerarrelationer) (nedan kallat IRA) som tribunalen ansåg vederlägga dessa argument. IRA hindrar slutligen inte RWE från att avvika från detta avtal då RWE utövar sin rösträtt. Nämnda avtal är under alla omständigheter ogiltigt, eftersom det strider mot 134 § punkt 1 andra meningen i Aktiengesetz (tyska aktiebolagslagen). Detta är något som förklarades i detalj vid förhandlingen, men det nämns inte i de överklagade domarna.

För det tredje, och oavsett det ovan anförda, ankom det på kommissionen och på tribunalen att pröva RWE:s förvärv av aktier i E.ON med 16,67 procent, även om detta betraktat för sig inte utgjorde en koncentration i den mening som avses i förordning nr 139/2004. Enligt skäl 21 i denna förordning skulle kommissionen nämligen kunna undersöka de avtal som hade samband med genomförandet av koncentrationen.

82	Kommissionen, RWE och E.ON har bestritt klagandenas argument.

b) Domstolens bedömning

Genom den första delgrunden – avseende punkterna 61–72 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt punkterna 60–71 i domen i mål T‑317/20 – har klagandena i huvudsak kritiserat tribunalen för att inte ha konstaterat att kommissionen i det omtvistade beslutet borde ha uttalat sig om sin egen behörighet och följaktligen formellt sett borde ha inkluderat RWE:s förvärv av minoritetsaktieinnehav i E.ON, det vill säga koncentration B8‑28/19, i förfarandet avseende koncentration M.8871. Klagandena har även gjort gällande att tribunalen missuppfattat vissa faktiska omständigheter i utredningen.

I punkt 61 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt i punkt 60 i domen i mål T‑317/20 påpekade tribunalen att kommissionen i det omtvistade beslutet hade erinrat om sin skyldighet, vid bedömningen av konkurrenseffekterna av ett förvärv av kontroll, att även beakta förvärvarens minoritetsinnehav i eventuella närstående bolag, och att kommissionen således hade kontrollerat huruvida RWE:s förvärv av minoritetsinnehavet i E.ON, som var föremål för koncentration B8‑28/19, kunde minska dessa parters intresse av att konkurrera med varandra eller ge dem kapacitet och intresse av att utestänga konkurrenter.

I punkterna 62 och 63 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt i punkterna 61 och 62 i domen i mål T‑317/20 slog tribunalen fast att kommissionen hade tagit hänsyn till det innehav i E.ON som RWE hade förvärvat när kommissionen bedömde effekterna av koncentration M.8871, men inte prövat huruvida koncentration B8‑28/19 var förenlig med den inre marknaden mot bakgrund av förordning nr 139/2004. Tribunalen påpekade därvid att det var behörig tysk myndighet som prövade koncentrationens förenlighet med tysk rätt.

I punkterna 64–66 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt i punkterna 63–65 i domen i mål T‑317/20 erinrade tribunalen – som svar på klagandenas argument att kommissionen borde ha undersökt koncentration B8‑28/19, eftersom det minoritetsinnehav som RWE förvärvat i E.ON gjorde det möjligt för RWE att utöva ett avgörande inflytande på E.ON – om definitionen av koncentrationsbegreppet, i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 139/2004. Tribunalen påpekade därvid att klagandena ansåg att koncentration B8‑28/19 utgjorde en sådan koncentration och att de således kritiserade kommissionen för att inte ha undersökt den.

I punkt 67 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt i punkt 66 i domen i mål T‑317/20 angav tribunalen att processföremålet vid tribunalen formellt avsåg det omtvistade beslutet genom vilket koncentration M.8871 förklarats förenlig med den inre marknaden och att även om det fanns delar i detta beslut som rör det innehav som RWE förvärvat i E.ON, av vilka det framgår varför kommissionen inte betraktade koncentration B8‑28/19 som en koncentration i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 139/2004, så prövade kommissionen i detta beslut inte uttryckligen denna fråga och, i förlängningen, huruvida den var behörig att pröva huruvida koncentrationen var förenlig med den inre marknaden. Enligt tribunalen kunde klagandena således inte åberopa en grund avseende felaktig uppdelning av den sammantagna koncentrationen för att begära att tribunalen skulle pröva en behörighetsfråga som inte berördes av kommissionen i det beslut som faktiskt angripits vid tribunalen.

Tribunalen underströk även att om klagandena ansåg att koncentration B8‑28/19 kunde ha en gemenskapsdimension, borde de ha vänt sig till kommissionen med ett klagomål. I så fall skulle kommissionen nämligen ha varit skyldig att pröva själva principfrågan om sin behörighet såsom kontrollmyndighet (punkt 68 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt punkt 67 i domen i mål T‑317/20).

Tribunalen påpekade att förvärv av ett minoritetsinnehav under alla omständigheter endast kan leda till att kontroll förvärvas om särskilda rättigheter är förenade med minoritetsinnehavet, vilket leder till ensam kontroll på rättslig grund, eller om minoritetsaktieägaren på grund av särskilda omständigheter får ensam kontroll på faktisk grund (punkt 69 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt punkt 68 i domen i mål T‑317/20). Klagandena hade emellertid inte hävdat att några sådana rättigheter var förenade med det innehav som RWE förvärvat (punkt 70 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt punkt 69 i domen i mål T‑317/20) och RWE kunde inte, med hänsyn till IRA, erhålla majoritet vid E.ON:s bolagsstämmor, inte ens om endast ett litet antal aktieägare var närvarande. Tribunalen påpekade vidare att klagandena inte heller hade lagt fram några uppgifter som talar för någon form av samordning mellan [konfidentiellt] ( 1 ) och RWE vid E.ON:s bolagsstämmor som skulle kunna ge RWE en stabil majoritet vid dessa stämmor. Enligt tribunalen kunde RWE således inte anses ha förvärvat faktisk ensam kontroll över E.ON (punkt 71 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt punkt 70 i domen i mål T‑317/20), och klagandena hade inte stöd för påståendet att koncentration B8‑28/19 utgjorde en koncentration i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 139/2004 (punkt 72 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt punkt 71 i domen i mål T‑317/20).

Vad för det första gäller invändningen att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte konstatera att kommissionen i det omtvistade beslutet borde ha uttalat sig om sin behörighet att kontrollera koncentration B8‑28/19, erinrar domstolen om följande. Det system för kontroll av koncentrationer som inrättats genom förordning nr 139/2004 innebär en skyldighet för de ekonomiska aktörerna att anmäla sina koncentrationer till kommissionen samt ett förbud mot att genomföra dessa koncentrationer innan kommissionen har fastställt att de är förenliga med den gemensamma marknaden. Kommissionen ska i detta sammanhang undersöka anmälan så snart den har mottagits, i syfte att fatta ett beslut om att den anmälda koncentrationen inte omfattas av denna förordning eller att den inte ger upphov till allvarliga tvivel beträffande dess förenlighet med den gemensamma marknaden eller ger upphov till sådana tvivel (artikel 6.1 i nämnda förordning), vilket i det sistnämnda fallet får till följd att ett formellt granskningsförfarande inleds som leder till ett beslut om att den anmälda koncentrationen är förenlig med den gemensamma marknaden (artikel 8.1 och 8.2 i samma förordning) eller om att den anmälda koncentrationen inte är förenlig med den gemensamma marknaden (artikel 8.3 i förordning nr 139/2004) eller, när det gäller en koncentration som redan har genomförts och som inte är förenlig med den gemensamma marknaden eller åsidosätter ett villkor, till ett beslut om att upplösa koncentrationen (artikel 8.4 i denna förordning).

Det följer av de bestämmelser som tribunalen erinrat om i punkten ovan att kommissionen inte kan pröva en koncentration, som inte har anmälts till kommissionen i strid med den skyldighet som föreskrivs i artikel 4 i nämnda förordning, för att eventuellt förklara den förenlig med den gemensamma marknaden. När ett klagomål riktas till kommissionen med påståenden om sådana omständigheter som utgör en koncentration med gemenskapsdimension i den mening som avses i förordning nr 139/2004, är kommissionen emellertid skyldig att uttala sig om sin behörighet att kontrollera dessa omständigheter för att i förekommande fall avgöra om de utgör en sådan koncentration som är rättsstridig på grund av att den inte har anmälts och om böter i ett sådant fall ska åläggas med tillämpning av artikel 14.2 a i förordning nr 139/2004.

I förevarande fall konstaterade tribunalen att koncentration B8‑28/19, som var underställd Federala konkurrensmyndighetens kontroll, inte hade anmälts till kommissionen. Även om kommissionen tog vederbörlig hänsyn till RWE:s förvärv av en minoritetsandel i E.ON vid bedömningen av konkurrenseffekterna därav mellan parterna i koncentration M.8871, vilken hade anmälts till kommissionen, så var den följaktligen inte skyldig att, i avsaknad av ett klagomål, ex officio fastställa sin egen behörighet med avseende på koncentration B8‑28/19.

Domstolen finner således – varvid det saknas anledning att uttala sig om tribunalens tolkning av domen av den 25 september 2003, Schlüsselverlag J.S. Moser m.fl./kommissionen (C‑170/02 P, EU:C:2003:501, punkterna 27–30) – att tribunalen inte gjorde någon felaktig rättstillämpning då den inte godtog klagandenas argument att kommissionen i det omtvistade beslutet borde ha uttalat sig om koncentration B8‑28/19.

Vidare finner domstolen – till skillnad från vad som gjorts gällande av klagandena – att tribunalen nämnde och prövade kommissionens bedömning angående RWE:s förvärv av minoritetsinnehav i E.ON (se punkterna 61–71 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt punkterna 60–70 i domen i mål T‑317/20, se även punkterna 269, 308 och 364 sista meningarna jämte punkt 370 och följande punkter i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkterna 268, 307 och 363 sista meningarna jämte punkt 369 och följande punkter i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20).

Vad för det andra gäller argumentet att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna i det att klagandena – i motsats till vad tribunalen påstod i punkterna 70 och 71 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt i punkterna 69 och 70 i domen i mål T‑317/20 – dels förklarat sina påståenden om RWE:s inflytande och kontroll över E.ON, dels aldrig tagit del av IRA, och dels detta avtal inte hindrade RWE från att avvika från detsamma vid utövandet av sin rösträtt, gör domstolen följande bedömning. Det framgår av domstolens fasta praxis att argument som framförs mot domskäl som i ett avgörande från tribunalen framförts för fullständighetens skull, inte kan leda till att avgörandet ogiltigförklaras; sådana argument är därmed verkningslösa (dom av den 28 oktober 2021, Vialto Consulting/kommissionen,C‑650/19 P, EU:C:2021:879, punkt 86).

Det som tribunalen angav i punkterna 65–68 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt i punkterna 64–67 i domen i mål T‑317/20 räcker som motivering för att tribunalen i dessa domar underkände den första delen av den första grunden. Det var genom denna delgrund som klagandena kritiserade kommissionen för att inte ha kontrollerat koncentration B8‑28/19. Denna bedömning vinner stöd i att såväl punkt 69 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 som punkt 68 i domen i mål T‑317/20 innehåller orden ”under alla omständigheter”.

97	Klagandena har i sina överklaganden inte visat – i samband med det argument som de framfört till stöd för förevarande del av den andra grunden – att dessa punkter i de överklagade domarna är behäftade med felaktig rättstillämpning. Klagandenas argument i denna del kan därför inte godtas.

Vad för det tredje gäller klagandenas argument att det ankom på kommissionen och på tribunalen att pröva RWE:s förvärv av andelsinnehav i E.ON:s aktiekapital med 16,67 procent, även om detta betraktat separat för sig inte utgjorde en koncentration i den mening som avses i förordning nr 139/2004, gör domstolen följande bedömning. Det har redan påpekats (punkt 94 ovan) att kommissionen tog RWE:s förvärv av detta minoritetsinnehav i beaktande, något som tribunalen i vederbörlig ordning påpekade och kontrollerade i de överklagade domarna.

99	Överklagandena kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.

2. Den andra delgrunden

a) Parternas argument

100

Klagandena har påpekat att tribunalen – i punkterna 74–119 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt i punkterna 73–118 i domen i mål T‑317/20 – underkände deras argument att koncentrationerna M.8871, M.8870 och B8‑28/19 utgjorde en enda koncentration. Denna tribunalens tolkning av koncentrationsbegreppet, i den mening som avses i förordning nr 139/2004, strider enligt klagandena mot EUF-fördragets mål. Denna tolkning strider även mot betydelsen av förordningens skäl 20 samt mot ordalydelsen i det konsoliderade tillkännagivandet om behörighet. Det är visserligen riktigt att detta skäl 20 inte återfinns i förordningens normerande delar. Inte desto mindre bekräftar unionslagstiftaren däri att den tolkar koncentrationsbegreppet extensivt, utan att därvid utesluta att även transaktioner med nära anknytning till varandra kan utgöra en enda koncentration. Den lika vida ordalydelsen i artikel 3 i förordning nr 139/2004 gör det för övrigt möjligt att såsom en enda koncentration betrakta flera transaktioner genom vilka olika företag förvärvar kontroll över olika ”andra” företag. Till syvende och sist vederläggs detta inte av artikel 5.2 andra stycket i förordning nr 139/2004. Detta vinner enligt klagandena stöd i tribunalens dom av den 23 februari 2009, Cementbouw Handel & Industrie/kommissionen (T‑282/02, EU:T:2006:64, punkt 111 och följande punkter).

101

I motsats till tribunalens bedömning i punkterna 84 och 85 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt i punkterna 83 och 84 i domen i mål T‑317/20, anser klagandena att lagstiftarens avsiktliga val inte utesluter en gemensam bedömning av transaktioner. Lagstiftaren har inte heller beslutat att endast det konsoliderade tillkännagivandet om behörighet var avgörande. I grönboken om översynen av rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (COM(2001) 745 slutlig) (nedan kallad grönboken) förespråkade kommissionen att handelstransaktioner ska betraktas som en och samma företagskoncentration. Under lagberedningen leder emellertid diskussionen om den planerade översynen till att tillämpningen av koncentrationsbegreppet vid flera förvärv säkerställdes genom skäl 20.

102

Det konsoliderade tillkännagivandet om behörighet kan för övrigt endast betraktas som en intern förvaltningsåtgärd som inte är bindande för tribunalen. I sitt förslag till avgörande i målet Austria Asphalt (C‑248/16, EU:C:2017:322), preciserade även generaladvokat Kokott att detta meddelande inte ingick bland tillämpliga rättsliga bestämmelser. Tribunalen gjorde följaktligen enligt klagandena en felaktig rättstillämpning när den till stöd för sin bedömning av transaktionerna utgick från punkterna 41 och 44 i detta tillkännagivande och därvid kom fram till att koncentrationerna M.8871, M.8870 och B8‑28/19 utgjorde en enda koncentration.

103	Kommissionen, RWE, E.ON och den tyska regeringen har bestritt klagandenas argument.

b) Domstolens bedömning

104

Genom den andra grundens andra del, som i huvudsak avser tribunalens resonemang i punkterna 74–86 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt i punkterna 73–85 i domen i mål T‑317/20, har klagandena kritiserat tribunalen för hur den tolkat begreppet ”en enda koncentration”. Enligt klagandena kan en enda koncentration inbegripa flera transaktioner genom vilka olika företag förvärvar kontroll över olika andra företag. Tribunalens tolkning av koncentrationsbegreppet, i den mening som avses i förordning nr 139/2004, strider enligt klagandena mot EUF-fördragets mål. Denna tolkning strider även enligt klagandena mot betydelsen av förordningens skäl 20 samt mot ordalydelsen i det konsoliderade tillkännagivandet om behörighet.

105

I punkterna 74–77 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt i punkterna 73–76 i domen i mål T‑317/20 fann tribunalen – efter att ha påpekat att begreppet ”en enda koncentration” endast förekommer i skäl 20 i förordning nr 139/2004 – att detta skäl 20 inte ger någon uttömmande definition av de villkor under vilka två eller flera transaktioner utgör en enda koncentration, och tribunalen erinrade därvid om att ett skäl i en förordning, även om det kan klargöra tolkningen av en rättsregel, varken kan utgöra en sådan rättsregel eller leda till en definition som inte är förenlig med bestämmelserna i den förordning i vars ingress skälet återfinns.

106

I punkt 78 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt i punkt 77 i domen i mål T‑317/20 drog tribunalen slutsatsen att begreppet ”en enda koncentration” måste tolkas på ett sätt som är förenligt med begreppet ”koncentration”, vilket definieras i artikel 3.1 i förordning nr 139/2004, utan att tillämpningsområdet för denna bestämmelse utvidgas.

107

I punkterna 79 och 80 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt i punkterna 78 och 79 i domen i mål T‑317/20 drog tribunalen av artikel 3.1 i förordning nr 139/2004 slutsatsen att det för att två eller flera transaktioner ska anses utgöra en enda koncentration i den mening som avses i denna förordning, krävs det – utöver att dessa transaktioner är beroende av varandra, i den meningen att de inte kan genomföras utan varandra – bland annat att resultatet av dessa transaktioner består i att ett eller flera företag får ekonomisk kontroll över ett eller flera andra företags verksamhet.

108

I punkterna 81–86 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt i punkterna 80–85 i domen i mål T‑317/20 tog tribunalen ställning till klagandenas argument att skäl 20 i förordning nr 139/2004 är det konkreta resultatet av den vilja som kommissionen gav uttryck för i grönboken, att rent allmänt betrakta byten av tillgångar som en enda koncentration för att säkerställa en konsekvent bedömning av hela transaktionen. Tribunalen påpekade därvid att unionslagstiftaren inte följde denna vilja i förordning nr 139/2004 och slog fast att mot bakgrund av de villkor som det erinras om i punkt 80 i domarna i målen T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt i punkt 79 i domen i mål T‑317/20, kan begreppet ”en enda koncentration” inte tillämpas när självständiga företag förvärvar kontrollen över olika mål, såsom är fallet vid ett byte av tillgångar.

109

I motsats till vad klagandena har anfört innebär tribunalens bedömning i denna del inte att målsättningarna med EUF-fördraget trätts förnär, ej heller att betydelsen av skäl 20 i förordning nr 139/2004 undergrävts eller att ordalydelsen i det konsoliderade tillkännagivandet om behörighet åsidosatts.

110	Tribunalen gjorde en riktig bedömning när den konstaterade att skäl 20 i förordning nr 139/2004 inte är bindande och inte kan leda till en definition av begreppet ”en enda koncentration” som inte är förenlig med förordningens artikel 3.

111

Vidare gjorde tribunalen en riktig bedömning när den i huvudsak påpekade att det följer av artikel 3.1 b i förordning nr 139/2004 att två eller flera transaktioner endast kan utgöra en enda koncentration såvitt avser koncentrationskontrollen om de, utöver att de måste vara nära förenade med varandra, leder till att ett företag får ensam kontroll, eller att två eller flera företag får gemensam kontroll över ett eller flera andra företag.

112

Tribunalen begick inte heller något fel när den konstaterade att grönboken hade till syfte att sjösätta en samrådsprocess, att den inte hade gett upphov till någon förpliktelse för kommissionen och, slutligen, att den inte hade konkretiserats av unionslagstiftaren i förordning nr 139/2004 vad gäller förslagen i denna grönbok om byten av tillgångar.

113

När det gäller klagandenas hänvisning till artikel 5.2 andra stycket i förordning nr 139/2004, ska det påpekas att denna bestämmelse endast fastställer från och med vilken tidpunkt flera förvärvstransaktioner ska anses utgöra en enda koncentration vid beräkningen av omsättningen. I nämnda bestämmelse definieras däremot inte koncentrationsbegreppet i sig.

114

Vad slutligen gäller det konsoliderade tillkännagivandet om behörighet, ska det påpekas att tribunalen, i motsats till vad klagandena har hävdat, inte slog fast, i punkterna 84 och 85 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt i punkterna 83 och 84 i domen i mål T‑317/20, att det endast var detta tillkännagivande som var avgörande för definitionen av begreppet ”en enda koncentration”. Tribunalen angav nämligen att eftersom förslagen i grönboken om byten av tillgångar inte hade tagits med av unionslagstiftaren i den slutliga versionen av förordning nr 139/2004, så var dessa förslag inte relevanta i förevarande fall, vilket innebär att endast denna förordning och nämnda tillkännagivande var relevanta i detta avseende. Enbart den omständigheten att det konsoliderade tillkännagivandet om behörighet saknar bindande verkan kan inte i sig medföra att tribunalens beaktande av detta tillkännagivande innebär att de överklagade domarna blir behäftade med en felaktig rättstillämpning, särskilt som klagandena inte har visat att den tolkning som kommissionen gjorde i detta tillkännagivande inte kan ha stöd i förordning nr 139/2004.

115

Av det ovan anförda följer att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den – i punkt 86 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20 och T‑319/20 samt i punkt 85 i domen i mål T‑317/20 – slog fast att begreppet ”en enda koncentration” inte kan tillämpas när självständiga företag förvärvar kontrollen över olika mål, som vid ett byte av tillgångar, såsom är fallet i förevarande mål.

116	Överklagandena kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del.

117	Överklagandena kan därmed inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

C. Den tredje grunden: Felaktig tillämpning av artikel 2 i förordning nr 139/2004

1. Den första delgrunden

a) Parternas argument

118

Klagandena har gjort gällande att punkterna 205–228 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkterna 204–227 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 är behäftade med felaktig rättstillämpning, i det att de bekräftar att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning av den relevanta marknaden.

119

I punkterna 220 och 221 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 219 och 220 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 fann tribunalen att koncentrationen inte skulle orsaka några konkurrensproblem ”oavsett hur marknaden … definierades” och att klagandena varken hade anfört ”något särskilt argument” eller ”konkret förklarat varför kommissionen borde ha valt en annan definition av … marknaderna”. Denna framställning innebär enligt klagandena en missuppfattning av de faktiska omständigheterna och ett åsidosättande av de beviskrav som kan ställas på klagandena. Klagandena har nämligen, i sina ansökningar och i en studie som utarbetats på deras begäran av ett företag som tillhandahåller ekonomisk rådgivning och överlämnats till kommissionen (nedan kallad Oxera-studien), med precision redogjort för sin egen marknadsdefinition och de slutsatser som de dragit därav för att klandra kommissionen för en otillräcklig undersökning och/eller en uppenbart oriktig bedömning i det att kommissionen lämnat marknadsavgränsningen öppen. Tribunalen förfogade således enligt klagandena över all den bevisning som behövdes för att avgöra målen.

120

Tribunalen och kommissionen kan inte ha varit omedvetna om marknadsdefinitionen. I det omtvistade beslutet angavs inte varför kommissionen ansåg att RWE:s ökande marknadsmakt på marknaden för grossistförsäljning av el, trots ovannämnda bevis, inte gav upphov till några problem, oavsett vilka marknadsdefinitioner som var tänkbara.

121	Kommissionen, RWE, E.ON och den tyska regeringen har bestritt klagandenas argument.

b) Domstolens bedömning

122

Genom den tredje grundens första del har klagandena gjort gällande att punkterna 205–228 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkterna 204–227 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 är behäftade med felaktig rättstillämpning, i det att tribunalen inte kritiserade kommissionens uppenbart oriktiga bedömning i det omtvistade beslutet av den relevanta marknaden.

123

Vad gäller domstolens prövning av ett överklagande ska det erinras om att enligt artikel 256 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska ett överklagande vara begränsat till rättsfrågor. Tribunalen är således ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta faktiska omständigheterna och att bedöma bevisningen. Bedömningen av omständigheterna och bevisningen är således inte, utom då uppgifter har missuppfattats, en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll i ett överklagande (dom av den 16 januari 2019, kommissionen/United Parcel Service,C‑265/17 P, EU:C:2019:23, punkt 11 och där angiven rättspraxis).

124

När en klagande har gjort gällande att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna och bevisningen har vederbörande dessutom en skyldighet att exakt ange vilka uppgifter som tribunalen ska ha missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har föranlett denna missuppfattning hos tribunalen (dom av den 4 oktober 2024, thyssenkrupp/kommissionen,C‑581/22 P, EU:C:2024:821, punkt 102 och där angiven rättspraxis). Detta förutsätter att tribunalen uppenbart har överskridit ramarna för en skälig bedömning av bevisningen (dom av den 4 juli 2024, Portugal/kommissionen (Madeiras frizon),C‑736/22 P, EU:C:2024:579, punkt 56 och där angiven rättspraxis). Det räcker således inte att visa att en handling skulle kunna tolkas på ett annat sätt än vad tribunalen gjort. Det ska vidare av handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att det ska behöva göras en ny bedömning därav (dom av den 13 juli 2023, kommissionen/CK Telecoms UK Investments,C‑376/20 P, EU:C:2023:561, punkt 142 och där angiven rättspraxis).

125

Domstolen är inte heller behörig att pröva den bevisning som tribunalen har godtagit till stöd för de faktiska omständigheter som den har konstaterat, eftersom det ankommer på tribunalen att ensam bedöma vilket värde som ska tillmätas den bevisning som har lagts fram inför den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 januari 2002, Conserve Italia/kommissionen,C‑500/99 P, EU:C:2002:45, punkt 59 och där angiven rättspraxis). Tribunalen är även ensam behörig att avgöra huruvida denna bevisning är tillräcklig eller behöver kompletteras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2007, Sniace/kommissionen,C‑260/05 P, EU:C:2007:700, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

126

Vad gäller kriteriet avseende tribunalens prövning av det omtvistade beslutet, ska det erinras om att i likhet med vad domstolen har slagit fast i samband med rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT L 395, 1989, s. 1) (dom av den 15 februari 2005, kommissionen/Tetra Laval,C‑12/03 P, EU:C:2005:87, punkt 38) ger de materiella bestämmelserna i förordning nr 139/2004 kommissionen ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, bland annat vad gäller komplicerade ekonomiska bedömningar. Följaktligen ska unionsdomstolens prövning av utövandet av denna befogenhet, som är en förutsättning för fastställandet av regler i fråga om koncentrationer, göras med beaktande av det bedömningsutrymme som bildar underlag för de normer av ekonomisk art som ingår i regelverket avseende företagskoncentrationer.

127

I samband med den prövning som tribunalen företar av kommissionens komplicerade ekonomiska bedömningar ankommer det inte på tribunalen att ersätta den ekonomiska bedömning som gjorts av kommissionen med sin egen bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 september 2010, kommissionen/Scott,C‑290/07 P, EU:C:2010:480, punkterna 64 och 66, samt dom av den 24 januari 2013, Frucona Košice/kommissionen,C‑73/11 P, EU:C:2013:32, punkt 75). Av detta följer att den prövning som tribunalen företar av kommissionens komplicerade ekonomiska bedömningar vid utövandet av det bedömningsutrymme som kommissionen har enligt förordning nr 139/2004, ska avse en kontroll av att reglerna för handläggning och motivering har följts, att de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte har förekommit maktmissbruk (dom av den 13 juli 2023, kommissionen/CK Telecoms UK Investments,C‑376/20 P, EU:C:2023:561, punkt 84).

128

I förevarande fall och mot bakgrund av det ovan anförda ska det påpekas att tribunalen inte gjorde någon felaktig rättstillämpning när den – i punkt 210 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 209 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – erinrade om att definitionen av den relevanta marknaden, i den mån den förutsätter komplicerade ekonomiska bedömningar från kommissionens sida, endast kan bli föremål för en begränsad prövning från tribunalen.

129

I punkterna 219–228 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 218–227 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 prövade tribunalen motiveringen av det omtvistade beslutet och klagandenas argument. Tribunalen konstaterade därvid att klagandena inte hade visat att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning vid definitionen av den relevanta marknaden.

130

Klagandena kan inte vinna framgång med argumentet att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna och åsidosatte de beviskrav som kunde ställas, genom att tribunalen påpekade att klagandena inte hade anfört något specifikt argument för att vederlägga kommissionens bedömning att koncentrationen inte medförde några konkurrensproblem, oavsett vilka marknadsdefinitioner som till syvende och sist lades till grund för bedömningen. Det framgår nämligen av en samlad läsning av dessa punkter, mot bakgrund av gränserna för tribunalens prövning av kommissionens komplicerade ekonomiska bedömningar, att tribunalen i dessa punkter inte har påstått att det i de mål som anhängiggjorts vid den saknas argument för att ifrågasätta kommissionens bedömning av definitionen av den relevanta marknaden. Tribunalen tog för övrigt särskilt upp klagandenas argument att marknaden för förnybar el enligt Gesetz für den Ausbau erneuerbarer Energien (Erneuerbare-Energien-Gesetz – EEG 2017) (tyska lagen om förnybar el), av den 21 juli 2014 (BGBl. 2014 I, s. 1066) (nedan EEG‑lagen) är en autonom marknad. Tribunalen konstaterade emellertid i huvudsak att det inte anförts några uppgifter om de olika energikällornas egenskaper, deras avsaknad av inbördes utbytbarhet, konkurrensvillkoren och efterfråge- och utbudsstrukturen, vilka inom ramen för dess begränsade prövning skulle motivera bedömningen att kommissionen gjort en uppenbart oriktig bedömning av den relevanta marknaden. I motsats till vad klagandena har gjort gällande har tribunalen inte ändrat de beviskrav som åligger varje part som åberopar en omständighet. Tribunalen har i stället i dessa punkter i de överklagade domarna endast påpekat att de omständigheter som klagandena har anfört inte kan vederlägga kommissionens bedömning av den relevanta produktmarknaden.

131

Under dessa omständigheter finner domstolen att klagandena genom sitt argument i denna del i själva verket syftar till att vid domstolen ifrågasätta tribunalens bedömning av den bevisning som tribunalen hade tillgång till och att få domstolen att företa en ny prövning av de faktiska omständigheterna. Såsom framgår av punkt 123 ovan utgör emellertid bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen – utom i det fall då tribunalen har missuppfattat uppgifterna, något som inte styrkts i förevarande fall – inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning.

132	Överklagandena kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del.

2. Den andra delgrunden

a) Parternas argument

133

Klagandena har gjort gällande att tribunalen – i punkterna 229–259 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 228–258 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – gjorde en felaktig rättstillämpning när den godkände den framåtblickande analysen av företagskoncentrationens effekter, i det att denna analys inte var tillfyllest då den var alltför begränsad i tidsmässigt hänseende.

134

För det första har tribunalen nämligen felaktigt – i punkterna 233 och 234 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 232 och 233 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – antytt att en bedömning av marknadsandelarna är tillräcklig, medan de uppgifter som klagandena har lagt fram utgör ”hypotetiska faktorer vilkas ekonomiska räckvidd … inte kan uppskattas””med rimlig felmarginal”.

135

För det andra gjorde tribunalen enligt klagandena fel när den – i punkterna 235–239 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 234–238 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – inte kritiserade kommissionen för att inte i tillräcklig utsträckning ha beaktat utvecklingen av energiomställningen och kärnkraftsavvecklingen per den 31 december 2022, genom att göra en övergripande åtskillnad mellan perioden före år 2022 och perioden därefter, vad gäller koncentrationens effekter på RWE:s marknadsandelar. Först konstaterade tribunalen själv att dessa överväganden var begränsade till RWE:s marknadsandelar, vilket inte tog hänsyn till särdragen på marknaden för den första försäljningen av el. Vidare har kommissionen – i skälen 30, 35, 62 och 65 i det omtvistade beslutet – inte i tillräcklig utsträckning undersökt koncentrationens effekter efter år 2022, utan nöjt sig med att konstatera att den kärnkraftskapacitet som E.ON överfört försvann i och med kärnkraftsavvecklingen under år 2022 och att sådana effekter således var begränsade. Detta är emellertid inte förenligt med artikel 2 i förordning nr 139/2004, enligt vilken en framåtblickande analys ska göras med stor omsorg, eftersom den övergripande transaktionen, och E.ON:s potentiella konkurrenters bestående försvinnande, påverkar konkurrensen på marknaden för den första försäljningen av el, även efter det att kapacitetsutnyttjandet vid kärnkraftverken upphörde under år 2022. Dessutom kan inte vederbörlig omsorg ha iakttagits vid upprättandet av den framåtblickande analysen, eftersom kommissionen själv i skäl 62 i det omtvistade beslutet – som avses i de överklagade domarna (punkt 236 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkt 235 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20) – uppgav sig inte ha gjort en uttömmande utredning i detta avseende. Redogörelsen för de faktiska omständigheterna i de överklagade domarna innebär, i det att den motsäger innehållet i det omtvistade beslutet, en missuppfattning av detta beslut till förfång för klagandena.

136

För det tredje har tribunalen – genom att i punkt 240 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 239 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 ange att ”det är rimligt att anse att kommissionen … grundade sig på en period på 3–5 år räknat från anmälan av koncentrationen, som gjordes 2019, för att genomföra sin analys” – tillskrivit kommissionen, genom att missuppfatta de faktiska omständigheterna, prognoser som inte på något sätt framgår av det omtvistade beslutet.

137

Detta antagande om en varaktighet på tre–fem år kan emellertid inte heller anses utgöra en omsorgsfull prognos, eftersom denna period är alltför kort för att undersöka koncentrationens effekter på marknaden för den första försäljningen av el. Tribunalen ansåg dessutom att de perioder om tio–femton år som kommissionen lagt till grund för sin bedömning i andra ärenden var ovidkommande, trots att dessa ärenden, såsom i förevarande fall, avsåg prognoser för marknaderna för elproduktion. Det är inte heller riktigt att kommissionen inte förfogade över uppgifter som gjorde det möjligt för den att ”göra en framåtblickande analys över längre tid” (punkt 246 och följande punkter i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkt 245 och följande punkter i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20). Slutligen är även tribunalens underkännande – i punkt 257 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 256 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – av den snedvridning av konkurrensen som klagandena påtalat till följd av den tyska regeringens finansiering av RWE:s utfasning av kol, med motiveringen att denna finansiering förklarades vara förenlig med bestämmelserna om statligt stöd i ärende SA.58181, felaktigt.

138	Kommissionen, RWE, E.ON och den tyska regeringen har bestritt klagandenas argument.

b) Domstolens bedömning

139

Genom den tredje grundens andra del – avseende punkterna 229–259 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkterna 228–258 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den godkände den framåtblickande analysen av koncentrationens effekter. Enligt klagandena var den analysen inte tillfyllest eftersom den var alltför kort rent tidsmässigt.

140

I punkterna 231–235 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 230–234 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 erinrade tribunalen – med hänvisning till artikel 2.2 och 2.3 i förordning nr 139/2004 – om att det vid en företagskoncentrationskontroll erfordras att kommissionen gör en prognos om marknadens framtida utveckling. Tribunalen påpekade att denna framåtblickande analys behöver göras med stor försiktighet, eftersom det inte handlar om att granska tidigare händelser, för vilka det ofta finns flera omständigheter tillgängliga som gör det möjligt att förstå de bakomliggande orsakerna, utan om att förutse händelser som kommer att inträffa i framtiden, med en högre eller lägre grad av sannolikhet, om inget beslut som förbjuder eller fastställer villkor för den planerade koncentrationen antas. Tribunalen preciserade att en sådan framåtblickande analys, som innebär man prövar på vilket sätt en koncentration kan påverka konkurrensförhållandena på en viss given marknad, kräver att kommissionen föreställer sig olika händelseförlopp, för att kunna fastställa det som är troligast. Slutligen erinrade tribunalen om att kommissionens bedömning av en koncentration mellan företag ska göras enbart på grundval av de faktiska och rättsliga omständigheter som förelåg vid tidpunkten för anmälan av denna koncentration, och inte på grundval av hypotetiska faktorer vilkas ekonomiska räckvidd inte kan uppskattas när beslutet om att godkänna koncentrationen fattas. Av detta följer enligt tribunalen att kommissionen förväntas bedöma koncentrationens effekter över en tidsperiod som inte överstiger den horisont som kan överblickas med tillräcklig säkerhet. Det kan således inte krävas att kommissionen ska göra en framtidsinriktad analys på grundval av omständigheter vars verkningar den inte, med rimlig felmarginal, kan överblicka långsiktigt.

141

Tribunalen påpekade att kommissionen i det omtvistade beslutet hade skiljt ut två perioder, dels perioden från och med genomförandet av koncentrationen till den 31 december 2022, då den tyska lagstiftaren beslutade om kärnkraftsavvecklingen, dels perioden därefter. Tribunalen noterade därvid att kommissionen emellertid inte hade preciserat den maximala tidshorisonten för denna andra period och ansåg att det var rimligt att anse att kommissionen tog hänsyn till en period på tre–fem år räknat från anmälan av koncentrationen, som gjordes år 2019, för att genomföra sin analys (punkterna 236–240 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkterna 235–239 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20).

142

Vad gäller klagandenas argument att kommissionen, i enlighet med sin tidigare beslutspraxis, snarare borde ha övervägt en period av framåtblickande analys på 15–20 år, med beaktande av längden på de investeringscykler som är specifika för elmarknaden och de störningar som denna marknad genomgår på grund av energiomställningen och kärnkraftsavvecklingen, fann tribunalen att kommissionen i dessa tidigare ärenden hade tillgång till uppgifter som gjorde det möjligt för kommissionen att med rimlig säkerhet förutse utvecklingen på marknaden under den tidsperioden (punkt 245 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkt 244 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20).

143

Tribunalen prövade huruvida kommissionen i förevarande fall hade tillgång till uppgifter som gjort det möjligt för den att göra en framåtblickande analys över längre tid än i det omtvistade beslutet (punkterna 246–258 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkterna 245–257 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20). Tribunalen påpekade i detta avseende att klagandena endast hade hänvisat till sina egna investeringsprojekt, utan att nämna några projekt som RWE skulle kunna genomföra till följd av koncentrationen, och att klagandena tvärtom hade påtalat att RWE och E.ON skulle kunna avskräckas från att genomföra omfattande investeringar till följd av koncentrationen. Tribunalen drog härav slutsatsen att även om investeringscyklerna verkligen sträcker sig över perioder på 15–20 år, som klagandena har anfört, så kunde kommissionen alltså inte grunda sin framåtblickande analys på en sådan period av detta enda skäl (punkt 249 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkt 248 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20). Vad beträffar den potentiella inverkan av kolkraftsavvecklingen, framhöll tribunalen att denna avveckling föreskrivs i Gesetz zur Reduzierung und zur Beendigung der Kohleverstromung (lag om minskning och upphörande av elproduktion från kolkraft), av den 8 augusti 2020 (BGBl. 2020 I, s. 1818) (nedan kallad lagen om kolkraftsavveckling). Lagen är med andra ord av senare datum än det omtvistade beslutet, men den antogs efter framläggandet av en rapport före detta vari angavs att slutdatumet för kolkraften skulle vara år 2038 (punkterna 250 och 251 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkterna 249 och 250 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20). Tribunalen påpekade att det i nämnda rapport inte angavs någon viss tidpunkt för nedläggningen av Uniper SE:s kolkraftverk – ett bolag vars försvinnande klagandena hade nämnt för att hävda att marknadsstrukturen skulle ändras till förmån för RWE – men att det angavs i rapporten att den kolgruveoperatör som levererade kol till Uniper planerade gruvdrift fram till mitten av 2030-talet (punkterna 252 och 253 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkterna 251 och 252 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20). Efter att ha hänvisat till ett pressmeddelande från den tyska regeringen av den 15 januari 2020, som nämnde ett avtal med de tyska delstaterna om utfasningen av kol, till ett pressmeddelande från Uniper av den 30 januari 2020 som nämnde bolagets avsikt att fasa ut kol och vissa utsikter till att kolkraftverket Datteln 4 inte skulle tas i bruk, påpekade tribunalen att det var i detta sammanhang som lagen om kolkraftsavveckling hade antagits, däribland artikel 4 i denna lag, och även om det däri föreskrivs en tidplan för minskning och upphörande av utsläppen från kolkraftverk, så anges inte, i motsats till lagen om kärnkraftsavveckling, namnen på de berörda kolkraftverken (punkterna 253 och 254 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkterna 252 och 253 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20).

144

Tribunalen drog härav slutsatsen att även om kommissionen hade kännedom om att en lag om kolkraftsavveckling höll på att tas fram och att Uniper skulle upphöra med driften av sina kolkraftverk, så kunde kommissionen inte, vid tidpunkten för antagandet av det omtvistade beslutet, känna till exakt hur lagen skulle genomföras eftersom detta inte stod klart förrän i januari 2020. Tribunalen påpekade även att klagandena endast ägnat sig åt Uniper, utan att ta hänsyn till den aktuella lagens sannolika effekter på RWE:s ställning, vilket bolag också äger kolkraftverk. Tribunalen påpekade slutligen att i och med att E.ON:s konventionella elproduktionstillgångar som berördes av koncentrationen var kärnkraftstillgångar och inte kolkraftverk, var kommissionen inte skyldig att beakta förändringar till följd av denna lag på marknaden för produktion och grossistförsäljning av el för att på ett rimligt sätt förutse koncentrationens effekter på en således omdefinierad marknad. Tribunalen tillade att detta var än mer berättigat med hänsyn till att kolkraftsavvecklingen skulle sträcka sig till år 2038 då kommissionen därför skulle ha varit tvungen att göra en prognos för en mycket avlägsen framtid som skulle kunna präglas av andra förändringar som ännu inte kunde förutses men som ändå skulle kunna förändra marknadens struktur ytterligare (punkt 255 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkt 254 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20).

145

Vad gäller klagandenas argument att lagen om kolkraftsavveckling leder till en snedvridning av konkurrensen, eftersom den tyska regeringen ger RWE betydande ekonomiska medel, konstaterade tribunalen att kommissionen inte hade kvalificerat Förbundsrepubliken Tysklands anbudsförfarande som en snedvridning av konkurrensen, utan funnit att det stöd som dessa ekonomiska medel utgör var förenligt med den inre marknaden (punkt 257 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkt 256 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20).

146

Tribunalen drog slutsatsen att kommissionen inte hade tillgång till uppgifter som gjorde att den kunde göra en framåtblickande analys grundad på en längre period än den som kommissionen valde (punkt 258 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkt 257 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20).

147

Domstolen påpekar inledningsvis att den erinran om kommissionens skyldigheter som återfinns i punkterna 231–233 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 230–232 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20, vad gäller den framåtblickande analys av den framtida utvecklingen på den relevanta marknaden som kommissionen har att göra, sammanfaller med domstolens bedömning i punkterna 80–85 i domen av den 13 juli 2023, kommissionen/CK Telecoms UK Investments (C‑376/20 P, EU:C:2023:561). Klagandena har inte åberopat, än mindre styrkt, att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i nämnda punkter i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20, T‑315/20, T‑317/20 och T‑319/20. De har däremot gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den godkände den enligt klagandena otillräckliga framåtblickande analysen av koncentrationens verkningar, eftersom den analysen var alltför kort i tidsmässigt hänseende.

148

Klagandenas första argument, nämligen att tribunalen ska ha antytt att det var tillräckligt att undersöka marknadsandelarna (se punkt 134 ovan), grundar sig på en felaktig tolkning av de överklagade domarna. I punkterna 233 och 234 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 232 och 233 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 lät tribunalen nämligen inte förstå att en undersökning av marknadsandelarna var tillräcklig eller kommenterade kvaliteten på de uppgifter som klagandena hade lagt fram. Istället erinrade tribunalen endast om omfattningen av kommissionens kontrollskyldighet.

149

Vad gäller klagandenas andra argument, nämligen att kommissionen inte i tillräcklig utsträckning beaktat utvecklingen av energiomställningen och kärnkraftsavvecklingen, påpekar domstolen att detta argument avser kommissionens bedömningar i det omtvistade beslutet, inte tribunalens bedömning i de överklagade domarna. Vad gäller tribunalens bedömning har klagandena i denna del endast anfört allmänna påståenden om dels att tribunalen inte beaktade särdragen på marknaden för den första försäljningen av el, dels att redogörelsen för de faktiska omständigheterna, i den mån den motsäger innehållet i det omtvistade beslutet, innebär en missuppfattning av beslutet till förfång för klagandena. Förutom den omständigheten att ett påstående om missuppfattning ska, såsom framgår av rättspraxis (se punkt 124 ovan), innehålla exakta uppgifter om de omständigheter som ska ha missuppfattats och bevis för de bedömningsfel som föranlett tribunalen till denna missuppfattning, vilket inte är fallet i förevarande mål, påpekar domstolen att klagandena genom sitt argument i denna del i själva verket inte klandrat tribunalen för att ha gjort någon felaktig rättstillämpning; klagandena har i stället gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bevisvärdering. Såsom det erinrats om i punkt 125 ovan ankommer det emellertid uteslutande på tribunalen att bedöma vilket värde som ska tillmätas den bevisning som åberopats vid tribunalen.

150

Vad gäller klagandenas tredje argument – nämligen att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna när den, i punkt 240 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 239 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20, tillskrev kommissionen prognoser som inte framgick av det omtvistade beslutet – påpekar domstolen att klagandena inte klart definierat vilka omständigheter som ska ha missuppfattats av tribunalen.

151

När det gäller klagandenas påstående att en prognos på mellan tre–fem år inte kunde utgöra en tillräcklig tidshorisont, eftersom denna period enligt klagandena var alltför kort för marknaden för den första försäljningen av el, vilken skulle medföra höga kostnader och kännetecknas av betydligt längre investeringscykler, påpekar domstolen att det varken i artikel 2 i förordning nr 139/2004 eller i den rättspraxis som klagandena har hänvisat till definieras någon exakt period för kommissionens framåtblickande analys av den anmälda koncentrationens effekter i framtiden. Genom detta argument – och genom sina argument att kommissionen hade tillgång till uppgifter som gjorde det möjligt för den att göra en framåtblickande analys som ligger längre fram i tiden – vill klagandena till syvende och sist få domstolen, utan att för den skull fastställa att tribunalen missuppfattat några uppgifter eller gjort någon felaktig rättstillämpning, att pröva kommissionens bedömning av de faktiska omständigheterna vilken tribunalen godkände inom ramen för sin lagenlighetsprövning av det omtvistade beslutet.

152	Mot denna bakgrund kan överklagandena inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens andra del.

3. Den tredje delgrunden

a) Parternas argument

153	Klagandena har gjort gällande att tribunalen – i punkterna 260–336 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 259–335 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – gjorde en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av RWE:s marknadsmakt.

154

Tribunalen har nämligen enligt klagandena felaktigt kvalificerat tilldelningen och betydelsen av E.ON:s tillgångar som förvärvats av RWE. För det första visar punkt 286 och följande punkter i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkt 285 och följande punkter i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 att tribunalen felaktigt kompenserade kapaciteten från innogys små kraftverk som överförts till E.ON mot den kapacitet som förvärvats av RWE, och således ansåg att RWE:s verksamhet var på tillbakagång (punkt 291 in fine i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkt 290 in fine i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20). Detta fel beror på att kommissionen – som inte har kritiserats av tribunalen i denna del – inte har avgränsat marknaden. Kapaciteten för små kraftverk borde emellertid inte ha hänförts till marknaden för den första försäljningen av el, där RWE stärkt sin dominerande ställning. Istället borde nämnda kapacitet ha hänförts till marknaden för detaljförsäljning där RWE dragit sig tillbaka för att lämna plats åt sin partner E.ON. För det andra kan inte den nominella ökningen av RWE:s marknadsandel – som till synes var svag på grund av kärn- och kolkraftsavvecklingen och den samtida utvecklingen av produktion av förnybar el – anses vara icke kritisk, i den mening som avses i artikel 2 i förordning nr 139/2004. Kommissionen åtog sig att ”i vart fall… uppskatta marknadsandelarna med hänsyn till den troliga utvecklingen av marknadsvillkoren”. Kommissionen borde således själv ha fortsatt sin utredning, vilket den emellertid inte gjorde.

155

Vidare ansåg de tyska myndigheterna – i sin analys av Residual Supply Index (restleveransindex, nedan kallat RSI) – att en leverantör har marknadsmakt när den spelar en central roll, nämligen att efterfrågan utan dess anläggningar inte kan tillgodoses under mer än 5 procent av timmarna under ett visst år (punkt 303 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkt 302 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20). Så är emellertid enligt klagandena just fallet i förevarande mål, vilket framgår av Oxera-studien, som citeras i punkt 310 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 309 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20. Tribunalen fann emellertid att denna variation saknar relevans för tillämpningen av artikel 2.2 och 2.3 i förordning nr 139/2004, eftersom en ökning av RWE:s centrala roll med 1,5 (2019) eller 1,3 (2022) procentenheter enligt tribunalen inte skiljer sig radikalt från den variation som konstaterats i andra studier som tillhandahållits av tredje man. Detta vederlägger emellertid inte konstaterandet av RWE:s överskridande av tröskelvärdet för dominerande ställning, utan belägger endast att Oxera-studien är giltig. Tribunalen underlät även att påpeka att det är utrett att kommissionen själv inte gjort någon prognos på grundval av RSI och att den federala konkurrensmyndigheten, som har ett nära samarbete med kommissionen, endast betraktat RSI ur ett historiskt perspektiv och inte utifrån dess framtida utveckling. Detta kan enligt klagandena inte anses utgöra någon omsorgsfull prognos. I punkterna 300–311 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 299–310 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 bortsåg tribunalen dessutom från att den federala konkurrensmyndigheten i stor utsträckning hade bekräftat relevansen av prognoserna i Oxera-studien.

156

Vad slutligen gäller RWE:s ökande potential att använda sin växande kraftverkspark strategiskt, prövade tribunalen enligt klagandena inte i tillräcklig utsträckning klagandenas motargument. Tribunalen bekräftade, genom en felaktig tolkning av artikel 2 i förordning nr 139/2004, kommissionens argument (punkterna 312–329 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkterna 311–328 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20). I punkterna 316–322 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 315–321 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20, återgav tribunalen kommissionens felaktiga framställning, nämligen att energiproduktionsanläggningar för förnybar energi i allmänhet ”kostar mest” på grund av deras låga marginalkostnader och att en prisökning på marknaden för den första försäljningen av el tenderade att avsevärt minska den omfattning i vilken en anläggning som omfattades av EEG‑lagen gynnades. Själva premisserna för detta påstående återspeglar emellertid inte den strategiska nyttan av den totala portfölj som har ökat.

157	Kommissionen, RWE, E.ON och den tyska regeringen har bestritt klagandenas argument.

b) Domstolens bedömning

158	Genom den tredje grundens tredje del – som avser punkterna 260–336 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkterna 259–335 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – har klagandena gjort gällande att tribunalens bedömning av RWE:s marknadsmakt utgör felaktig rättstillämpning.

159

Vad för det första gäller klagandenas ovan i punkt 154 nämnda argument att tribunalen felaktigt kvalificerade tilldelningen och betydelsen av de tillgångar i E.ON som RWE förvärvat, ska det påpekas att klagandena i själva verket har bestritt kommissionens och därefter tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen, och de har därvid inte visat att tribunalen gjorde någon felaktig rättstillämpning. När det gäller argumentet att kapaciteten hos innogys små kraftverk inte omfattas av marknaden för produktion och grossistförsäljning av el, erinrar domstolen om att klagandenas kritik av tribunalens prövning av kommissionens bedömning av definitionen av marknaden har underkänts i punkterna 122–132 ovan.

160

Vad för det andra gäller frågan om intensiteten i RWE:s centrala roll på marknaden för produktion och grossistförsäljning av el – det vill säga i vilken utsträckning RWE:s produktionskapacitet var oumbärlig för att tillgodose efterfrågan på elmarknaden – har klagandena hänvisat till Oxera-studien, som de anser visar att denna centrala roll har förstärkts till mer än 5 procent av timmarna under ett visst är. De har i huvudsak kritiserat tribunalen för att inte ha dragit konsekvenserna av denna omständighet och därvid komma fram till att kommissionen borde ha konstaterat att RWE:s dominerande ställning förstärktes till följd av den anmälda koncentrationen.

161

Domstolen påpekar i denna del följande. I punkt 300 och följande punkter i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 299 och följande punkter i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 prövade tribunalen kommissionens bedömning av RWE:s centrala roll på marknaden för produktion och grossistförsäljning av el. Tribunalen påpekade i huvudsak att RSI‑analysen består i att fastställa huruvida ett bolag har en central roll, det vill säga om bolaget är oumbärligt för att tillgodose efterfrågan. I praktiken tjänar RSI‑analysen till att för alla timmar under ett visst år mäta huruvida produktionskapaciteten hos den undersökta enhetens konkurrenter är tillräcklig för att tillgodose efterfrågan oberoende av enhetens produktionskapacitet (punkt 302 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkt 301 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20). Efter att ha hänvisat till det omtvistade beslutet – där det anges att en central roll på 5 procent enligt de tyska konkurrensmyndigheterna är en indikation på den undersökta enhetens marknadsmakt, och att RSI‑indexet har begränsningar som minskar dess användbarhet vid kontrollen av koncentrationer – konstaterade tribunalen att kommissionen likväl hade beaktat RSI‑analyserna vid sin bedömning (punkterna 304 och 305 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkterna 303 och 304 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20).

162

I punkterna 306–310 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 305–309 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 prövade tribunalen vad kommissionen angett i det omtvistade beslutet avseende dessa analyser och, i synnerhet, den analys från Oxera-studien som klagandena hade åberopat. Tribunalen fann att det fanns belägg för kommissionens konstaterande att de hypoteser som låg till grund för denna studie, det vill säga RWE:s bibehållande av sin vindkraftskapacitet och dess kontroll över E.ON:s produktionskapacitet, inte återspeglade verkligheten (punkterna 308 och 309 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkterna 307 och 308 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20, med hänvisning till punkterna 322 och 391 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 respektive till punkterna 321 och 390 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20).

163

Tribunalen påpekade dessutom att förstärkningen av RWE:s centrala roll enligt Oxera-studien inte skilde sig radikalt från den som konstaterats i andra studier från tredje man. Tribunalen påpekade även att RSI‑värdena för 2024 var identiska för situationerna utan och efter koncentrationen, vilket visade att RWE:s centrala roll inte ökade efter kärnkraftsavvecklingen i slutet av år 2022 (punkt 310 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkt 309 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20).

164	Tribunalen drog härav slutsatsen att klagandena inte hade visat att det fanns en uppenbart oriktig bedömning i kommissionens analys av RWE:s centrala roll.

165

Domstolen konstaterar att tribunalens prövning av kommissionens bedömningar inte innebär någon felaktig rättstillämpning och att klagandena anfört sina argument i huvudsak för att få domstolen att ompröva de faktiska omständigheter och den bevisning som åberopats vid tribunalen. Såsom framgår av rättspraxis (se punkt 123 ovan) utgör emellertid bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen – utom i det fall då tribunalen har missuppfattat uppgifterna, vilket inte styrkts i förevarande fall – inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning.

166

För det tredje har klagandena gjort gällande att tribunalen – i punkterna 312–329 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 311–328 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – inte i tillräcklig utsträckning prövat klagandenas motargument avseende RWE:s ökande potential att använda sin växande kraftverkspark strategiskt, samt att tribunalen gjorde fel då den godtog kommissionens argument i detta avseende.

167	Domstolen påpekar att tribunalen i dessa punkter prövade frågan om RWE:s incitament att anta strategier för kapacitetsinnehållande och att tillgripa andra strategiska användningsområden för sin elproduktionsportfölj.

168

Tribunalen erinrade inledningsvis om att det ankommer på kommissionen att göra en helhetsbedömning av resultatet av de samlade indicier som använts för att bedöma konkurrenssituationen, att kommissionen vid denna helhetsbedömning kan ge företräde åt vissa omständigheter och avvisa andra, och att tribunalen ska kontrollera prövningens lagenlighet och motiveringen därav.

169

Vidare prövade tribunalen – i punkterna 316–319 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 315–318 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – de olika aspekterna av en eventuell strategi för kapacitetsinnehållande som kommissionen bedömde i skälen 49–65 i det omtvistade beslutet, bland annat den omständigheten att anläggningar för elproduktion från förnybara energikällor bland flexibla produktionstekniker har de lägsta marginalkostnaderna och därmed de högsta kostnaderna för kapacitetsinnehållande. Tribunalen underströk att elproducenterna bekräftat att dessa anläggningar vanligtvis drivs med full kapacitet och att det endast är meningsfullt att stänga av dem vid negativa försäljningspriser. Tribunalen tog upp kommissionens bedömning att RWE:s förvärv av vindkraftsparker inom ramen för den anmälda koncentrationen inte i någon avgörande omfattning ökade dess innehållandekapacitet och att ordningen med ”direktförsäljning” av el från vindkraft innebar att en prisökning på marknaden för grossistförsäljning avsevärt minskade den omfattning i vilken en anläggning gynnades av en prisökning på nämnda marknad. Tribunalen hänvisade även till kommissionens konstaterande att RWE:s ökade innehållandekapacitet genom förvärvet av kärnkraftskapacitet var både tillfällig och begränsad och att det således inte var sannolikt att den skulle få en kännbar effekt på RWE:s intresse av att ägna sig åt ett strategiskt kapacitetsinnehållande. Tribunalen tog upp kommissionens beaktande av den av klagandena åberopade Oxera-studien, och kommissionens bedömning att denna studie inte påverkade dess slutsatser.

170

I punkterna 320–324 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 319–323 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 prövade tribunalen huruvida kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning vad gäller risken för att RWE skulle hålla inne kapacitet. Tribunalen fann därvid att kommissionen inte hade gjort någon sådan oriktig bedömning. Tribunalen erinrade särskilt om att kommissionen inte hade gjort något uppenbart oriktig bedömning när den ansåg att ökningen av RWE:s marknadsandelar inte var betydande och att ökningen i vart fall var tillfällig. Tribunalen drog härav slutsatsen att koncentrationen inte innebar någon tillkommande innehållandekapacitet till följd av kärnkraftsavvecklingen år 2022, vilket bekräftades av Oxera-undersökningen. När det gäller RWE:s eventuella incitament till att hålla inne kapacitet på kort sikt, det vill säga fram till kärnkraftsavvecklingen, framhöll tribunalen kommissionens konstaterande att anläggningar för förnybar energi källor har låga marginalkostnader och därför inte är benägna att innehållas. När det gäller anläggningar för icke förnybar energi hänvisade tribunalen till kommissionens bedömning att en eventuell prisökning till följd av innehållandet av kapacitet i dessa anläggningar skulle ha inneburit att ersättningen till anläggningar för förnybar energi enligt EEG‑lagen skulle minska. Tribunalen fann vidare att RWE:s förvärv av en minoritetsandel av kapitalet i kärnkraftverken Emsland och Gundremmingen C endast skulle ha en begränsad och tillfällig inverkan vad gäller incitamentet till kapacitetsinnehållande. Tribunalen påpekade att Oxera-studien inte påvisade någon betydande ökning av incitament till innehållande. Tribunalen fann att kommissionen inte hade gjort någon uppenbart oriktig bedömning i sin analys av RWE:s möjlighet och incitament att hålla inne produktionskapacitet efter koncentrationen.

171

Av det ovan anförda följer att tribunalen i detalj kontrollerade kommissionens undersökning av risken för att RWE skulle hålla inne sin produktionskapacitet efter koncentrationen, och att tribunalen kom fram till slutsatsen att kommissionen, på grundval av utredningen i ärendena och den bevisning som åberopats, bland annat av klagandena, inte hade gjort någon uppenbart oriktig bedömning i detta avseende. Klagandenas argument vid domstolen (se punkterna 154–156 ovan) visar inte att tribunalen gjort någon felaktig rättstillämpning vid sin kontroll av kommissionens bedömning. Klagandenas argument syftar i stället i slutändan till att domstolen ska företa en ny prövning av de faktiska omständigheterna, vilket dock inte faller inom domstolens behörighet inom ramen för mål om överklagande.

172	Mot denna bakgrund kan överklagandena inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens tredje del.

4. Den fjärde delgrunden

173

Genom den tredje grundens fjärde del – som avser punkterna 337–395 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkterna 336–394 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20, och som i huvudsak består av tre anmärkningar – har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av konkurrensförhållandet mellan RWE och E.ON.

a) Den första anmärkningen

1) Parternas argument

174

Klagandena har gjort gällande att tribunalen – i punkterna 339–346 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 338–345 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – antog att kommissionen i tillräcklig utsträckning hade undersökt samtliga korsvisa innehav i de företagskoncerner som RWE och E.ON ingår i, och särskilt att kommissionen hade beaktat deras dotterbolags produktionskapacitet. Det har emellertid inte bestritts att kommissionen inte undersökte effekterna av dessa korsvisa innehav på koncentrationsparternas eller deras konkurrenters beteende i fråga om investeringar och expansion på marknaden, i strid med punkt 36 i riktlinjerna för horisontella koncentrationer. Den omständigheten att såväl RWE som E.ON har sitt huvudkontor i Essen (Tyskland), som är ”Tysklands energihuvudstad”, utgör en strategisk fördel. Tribunalen ansåg emellertid att denna omständighet saknade relevans, trots att förekomsten av ett gemensamt huvudkontor, enligt kommissionens beslutspraxis, ska bedömas utifrån de konkurrensfördelar som parterna i en koncentration förväntar sig.

175	Kommissionen, RWE och E.ON har bestritt klagandenas argument.

2) Domstolens bedömning

176

När det gäller påståendet att tribunalen åsidosatte punkt 36 i riktlinjerna för horisontella koncentrationer, i det att tribunalen inte konstaterade att kommissionen begick ett fel genom att inte undersöka effekterna av det ömsesidiga beroendet mellan de företagskoncerner som RWE och E.ON ingår i på beteendet hos parterna i koncentrationen eller deras konkurrenter, erinrar domstolen om följande. Såsom tribunalen påpekade i punkterna 349 och 350 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 348 och 349 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 är kommissionen visserligen bunden av de tillkännagivanden som den antar på området för koncentrationskontroll. Riktlinjerna för horisontella koncentrationer kräver emellertid inte att samtliga omständigheter som nämns däri undersöks i samtliga fall. Det framgår av punkt 13 i riktlinjerna för horisontella koncentrationer att den konkurrensanalys som kommissionen har att företa inte ska grunda sig på en mekanisk tillämpning i samtliga fall av de faktorer som anges i riktlinjerna, utan på en helhetsbedömning av koncentrationens förutsebara effekter. Alla omständigheter som anges i riktlinjerna är inte alltid relevanta för varje horisontell koncentration.

177

Det ankommer visserligen på tribunalen att pröva i vilken mån kommissionens eventuella underlåtenhet kan påverka dess slutsats att koncentrationen inte ger upphov till allvarliga tvivel beträffande dess förenlighet med den inre marknaden. Tribunalen ska emellertid vid denna prövning beakta det bedömningsutrymme som kommissionen förfogar över, då kommissionen vid tillämpningen av de materiella bestämmelserna i förordning nr 139/2004, och i synnerhet artikel 2 däri, utför framåtblickande ekonomiska analyser som oftast är av komplex karaktär. Unionsdomstolens prövning av ett kommissionsbeslut avseende företagskoncentrationer ska således bestå i en kontroll av att uppgifterna om de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga och att det inte skett någon uppenbart oriktig bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, kommissionen/CK Telecoms UK Investments,C‑376/20 P, EU:C:2023:561, punkterna 82–84).

178

I förevarande fall påpekade tribunalen – i punkterna 341 och 342 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 340 och 341 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20, efter att ha påpekat att klagandena inte hade förklarat vilken inverkan RWE:s och E.ON:s aktieinnehav i energisektorn skulle kunna ha för analysen av de konkurrenshinder som var förbundna med koncentrationen, utan begränsat sig till att nämna antalet innehav som RWE och E.ON hade i andra företag utan att förklara huruvida de sistnämnda var verksamma på de relevanta marknaderna – att kommissionen i sin bedömning hade beaktat produktionskapaciteten i de dotterbolag och företag i vilka RWE och E.ON äger andelar. Såsom tribunalen med rätta konstaterade beaktade kommissionen därigenom RWE:s och E.ON:s direkta eller indirekta aktieinnehav.

179

I punkterna 343–346 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 342–345 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 angav tribunalen, vad gäller klagandenas argument att E.ON och RWE hade en likartad struktur och ställning, att klagandena inte förklarat hur den parallella utvecklingen av börskurserna för dessa två bolag och deras fastställda rörelseresultat, eller den omständigheten att de har sina huvudkontor i samma stad, skulle påverka tillämpningen av koncentrationslagstiftningen, i synnerhet inte hur dessa omständigheter skulle kunna ha betydelse för uppkomsten eller förstärkningen av RWE:s dominerande ställning. Tribunalen fann att dessa omständigheter endast var rent accessoriska. Den omständigheten att båda företagen har sitt huvudkontor i samma stad var nämligen enligt tribunalen utan betydelse för bedömningen av koncentrationens effekter på marknaden för produktion och grossistförsäljning av el, och den parallella utvecklingen av företagens intäkter och börsvärden kunde förklaras som en normal utveckling av två företag som är verksamma inom samma bransch. Tribunalen tillade att klagandena inte hade förklarat hur den geografiska närheten mellan RWE:s och E.ON:s personal i sig skulle kunna ge upphov till en samverkan som strider mot unionsrätten. Kommissionen gjorde således enligt tribunalen inte någon uppenbart oriktig bedömning av det inbördes beroendet och närheten mellan RWE och E.ON.

180

Domstolen finner att det utifrån klagandenas argument inte är möjligt att slå fast att tribunalens bedömning i denna del är felaktig. Påståendet om avsaknad av undersökning av effekterna av det ömsesidiga beroendet mellan E.ON- och RW-koncernerna, jämte påståendet om avsaknad av en kontroll av koncentrationens effekter på koncentrationsparternas eller deras konkurrenters beteende i fråga om investeringar och expansion på marknaden, räcker inte för att tribunalen ska anses ha gjort en felaktig rättstillämpning med hänsyn till tribunalens kontroll – som varit både detaljerad och inom de gränser som domstolen erinrat om i punkt 177 ovan – av kommissionens prövning i det omtvistade beslutet. Klagandena har dessutom i själva verket framfört sina argument för att domstolen ska företa en ny prövning av de faktiska omständigheterna, något som domstolen inte har behörighet att göra inom ramen för ett överklagande.

181	Överklagandena kan således inte vinna bifall såvitt avser den första anmärkningen.

b) Den andra anmärkningen

1) Parternas argument

182

Klagandena har gjort gällande att tribunalen – i punkterna 351–355 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 350–354 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – gjorde en felaktig rättstillämpning. För det första utgör den omständigheten att tribunalen fann att kommissionen hade rätt att avstå från att pröva konkurrensförhållandet mellan RWE och E.ON på grund av den begränsade ökningen av RWE:s marknadsandelar en sådan felaktig rättstillämpning. Klagandena har därvid anfört de skäl som redan anförts inom ramen för den tredje grundens tredje del.

183

För det andra finns det inget belägg för tribunalens konstaterande i punkt 358 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 357 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20; däri angav tribunalen att den omständigheten i sig att ett minskat konkurrenstryck till följd av att ett företag som har en större roll än vad som framgår av dess marknadsandelar försvinner inte är tillräcklig för att styrka att det påtagligt hämmar en effektiv konkurrens.

184

För det tredje kan påståendet i punkterna 359–363 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 358–362 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – nämligen att E.ON:s tillbakadragande från produktionssektorn inte uteslutande berodde på koncentrationen, eftersom E.ON redan hade överlåtit produktionsverksamhet före koncentration M.8871 och inom ramen för denna koncentration endast överlät delar av dessa verksamheter – inte vinna stöd inom ramen för en prövning. Genom att i punkt 357 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 356 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 påpeka att koncentration M.8871 inte avser förvärvet av E.ON i sig, utan endast RWE:s övertagande av vissa av E.ON:s tillgångar, resonerade tribunalen på ett formalistiskt sätt utan att beakta koncentrationen i dess helhet. Vidare påpekade tribunalen – i punkt 362 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 361 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – att E.ON bibehåller en produktionsverksamhet efter koncentrationen, utan att beakta att det här endast rör sig om den produktionsverksamhet som uteslutande tilldelats E.ON såsom en integrerad del av erbjudandet av lösningar till kunder i detaljhandelsverksamheten, vilket kommissionen och tribunalen borde ha konstaterat om de hade gjort en omsorgsfull marknadsavgränsning.

185	Kommissionen, RWE och E.ON har bestritt klagandenas argument.

2) Domstolens bedömning

186	Klagandena har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den godtog kommissionens bedömning att E.ON:s tillbakadragande från produktionsmarknaden inte utgjorde ett skäl för att förbjuda koncentrationen.

187

I punkterna 349–351 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 348–350 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 erinrade tribunalen – mot bakgrund av klagandenas argument att kommissionen hade åsidosatt punkt 27 i riktlinjerna för horisontella koncentrationer – om följande: i) även om kommissionen är bunden av de tillkännagivanden som den antar beträffande kontroll av företagskoncentrationer, krävs det inte enligt riktlinjerna att den i samtliga fall undersöker alla omständigheter som nämns däri, vilket innebär att kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning som gör att den kan beakta eller inte beakta vissa omständigheter; ii) tribunalens prövning kan inte endast avse frågan huruvida kommissionen har beaktat eller bortsett från vissa av dessa omständigheter, utan tribunalen ska även pröva huruvida kommissionens eventuella underlåtenhet kan påverka kommissionens bedömning att den anmälda koncentrationen inte ger anledning till allvarliga tvivel beträffande dess förenlighet med den inre marknaden.

188	Domstolen finner att tribunalen inte gjorde någon felaktig rättstillämpning då den på detta sätt erinrade om räckvidden av kommissionens tillkännagivanden och om sin kontroll av kommissionens bedömning.

189

I punkt 352 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 351 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 konstaterade tribunalen dessutom att RWE:s marknadsandelar före koncentrationen var begränsade, och att ökningen av dessa även efter koncentrationen var begränsad, särskilt som vissa av innogys produktionstillgångar permanent överfördes till E.ON. I punkt 353 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 352 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 fann tribunalen att kommissionen mycket riktigt hade konstaterat att elproduktionen var fragmenterad i förhållande till produktionen av förnybar el, att den var spridd på flera leverantörer, att RWE:s marknadsandel var begränsad och att E.ON:s marknadsandel var ännu mer begränsad. I punkt 354 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 353 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 erinrade tribunalen om att kommissionen inte hade gjort någon uppenbart oriktig bedömning då den fann att ökningen av RWE:s marknadsandelar på grund av koncentrationen var begränsad och tillfällig.

190

Mot bakgrund av dessa överväganden fann tribunalen – i punkt 355 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 354 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – att även om kommissionen inte analyserat vissa omständigheter som krävdes enligt punkt 27 i riktlinjerna för horisontella koncentrationer, kan sådana utelämnanden inte påverka kommissionens slutsats att koncentrationen inte gav upphov till allvarliga tvivel med avseende på dess förenlighet med den inre marknaden.

191

Det ska påpekas att tribunalens bedömning, som den med rätta kunde göra utifrån kommissionens konstateranden, vilka klagandena inte visat vara uppenbart felaktiga, enligt vilka det utifrån såväl de begränsade marknadsandelarna och de begränsade ökningarna därav till följd av verkningarna den anmälda koncentrationen, som utifrån att dessa ökningar var tillfälliga, var möjligt att anse att koncentrationen inte gav upphov till allvarliga tvivel beträffande dess förenlighet med den inre marknaden, inte var behäftad med någon felaktig rättstillämpning. Det ska för övrigt påpekas – i likhet med vad tribunalen gjorde i punkt 364 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 363 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – att kommissionen inte begränsade sig till att undersöka koncentrationsparternas marknadsandelar och deras utveckling till följd av koncentrationen, utan i skäl 48 och följande skäl i det omtvistade beslutet beaktade andra bedömningskriterier avseende särdragen på elproduktionsmarknaden.

192

I punkterna 356–358 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 355–357 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 påpekade tribunalen även att klagandena hade misstagit sig i fråga om räckvidden av riktlinjerna för horisontella koncentrationer. Tribunalen erinrade först om att riktlinjerna anger – bland de konkurrensrelaterade omständigheter som ska granskas i samband med prövningen av icke-samordnade effekter – i) huruvida de samgående parterna är nära konkurrenter, ii) huruvida den sammanslagna enheten kan hindra konkurrenter från att expandera eller iii) huruvida koncentrationen sätter en viktig konkurrensfaktor ur spel. Därefter påpekade tribunalen i huvudsak att klagandena misstagit sig i fråga om räckvidden av den aktuella koncentrationen, vilken endast avsåg E.ON:s tillgångar och inte E.ON självt. Tribunalen underströk således för det första att E.ON inte försvann till följd av koncentrationen. För det andra påpekade tribunalen att frågan således var huruvida de tillgångar i E.ON som förvärvats av RWE, å ena sidan, och RWE, å andra sidan, var nära konkurrenter och huruvida dessa tillgångar och RWE kunde hindra konkurrenter från att expandera. Klagandena har emellertid utgått från den felaktiga premissen att RWE förvärvade E.ON i dess helhet genom sitt minoritetsinnehav, vilket, såsom tribunalen påpekade, är felaktigt. För det tredje slog tribunalen fast att – gällande den omständigheten att konkurrenstrycket på RWE försvann – ett minskat konkurrenstryck till följd av att ett företag som har en större roll än vad som framgår av dess marknadsandelar försvinner inte i sig är tillräckligt för att styrka att det påtagligt hämmar en effektiv konkurrens.

193

Det ska även här konstateras att tribunalen varken begick något fel eller, såsom klagandena har påstått, resonerade på ett formalistiskt sätt när den erinrade om att RWE inte förvärvade E.ON utan endast tillgångar i detta företag inom ramen för koncentration M.8871. Vad gäller bedömningen att ett minskat konkurrenstryck till följd av att ett företag som har en större roll än vad som framgår av dess marknadsandelar försvinner inte i sig är tillräckligt för att styrka att det påtagligt hämmar en effektiv konkurrens, finner domstolen att denna bedömning inte är felaktig, vilket gör sig gällande i än högre grad i förevarande fall, som handlar om en koncentration som avser begränsade marknadsandelar.

194

I punkterna 359–361 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 358–360 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 påpekade tribunalen att E.ON:s minskade produktionskapacitet inte bara var en följd av företagskoncentrationen. Enligt tribunalen hade E.ON redan beslutat att överlåta väsentliga delar av sin verksamhet för produktion av konventionell el, i huvudsak med undantag av dess kärnkraftskapacitet, till sitt tidigare dotterbolag Uniper och att sälja sin andel av aktiekapitalet i Uniper till Fortum Oyj. Vidare var det den tyska lagstiftaren som hade beslutat om nedläggningen av E.ON:s kärnkraftverk, senast i slutet av 2022, vilket innebär att även om E.ON hade behållit dessa tillgångar skulle bolaget inte längre ha kunnat driva dem efter denna tidpunkt. E.ON:s elproduktionsverksamhet hade således enligt tribunalen redan minskat kraftigt före koncentrationen och skulle minska ytterligare därefter.

195

Klagandena har emellertid inte visat på vilket sätt tribunalen i detta sammanhang gjorde en felaktig rättstillämpning genom att hänvisa till de initiativ som E.ON faktiskt hade tagit självständigt för att minska sin elproduktionsverksamhet och till det förestående slutet – som inte följde av den anmälda koncentrationen, utan av ett beslut av den tyska lagstiftaren – för produktion av el från kärnkraft.

196

Tribunalen gjorde dessutom en riktig bedömning när den – i punkt 362 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 361 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – fann att det av det omtvistade beslutet, särskilt av tabellerna i skälen 27–29 i detta beslut, kunde utläsas att E.ON inte försvann som konkurrent till följd av koncentrationen. Det framgår nämligen av detta beslut att endast omkring [konfidentiellt] ( 2 ) av E.ON:s totala produktion under år 2017 skulle förvärvas av RWE till följd av koncentrationen, att den del av E.ON:s totala produktion under år 2017 som RWE förvärvade i förhållande till konventionell el endast var ungefär [konfidentiellt] ( 3 ) och att RWE, vad gäller el producerad från förnybara energikällor, skulle förvärva [konfidentiellt] ( 4 ) av E.ON:s produktion.

197

Klagandenas påpekande – nämligen att kommissionen och tribunalen, om de hade gjort en noggrann avgränsning av marknaden, hade kunnat konstatera att den produktionsverksamhet som E.ON behöll utgjorde en integrerad del av ett utbud av lösningar till kunder som ingick i detaljhandelsverksamheten och inte i grossistproduktionen av el – grundar sig underförstått men med nödvändighet på antagandet att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning genom att lämna marknadsdefinitionen öppen och att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den bekräftade detta fel. Det räcker emellertid att påpeka att detta antagande har underkänts i punkterna 122–132 ovan inom ramen för prövningen av den tredje grundens första del.

198	Överklagandena kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra anmärkningen.

c) Den tredje anmärkningen

1) Parternas argument

199

Klagandena har gjort gällande att tribunalen – i punkterna 366–391 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 365–390 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – till stöd för sin bedömning beaktade en otillräcklig analys av det avgörande inflytande som RWE fick genom sitt minoritetsinnehav i E.ON. Det är felaktigt att påstå att IRA på ett effektivt sätt begränsar detta inflytande, inte bara på grund av att nämnda avtal är ogiltigt utan även på grund av att det inte förhindrar RWE att i laga ordning göra avsteg från avtalet då RWE utövar sin rösträtt. Under alla omständigheter borde RWE:s korsvisa förvärv av aktier i sin konkurrent E.ON ha beaktats även om kontroll inte övertagits, i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 139/2004, eftersom det rör sig om en konkurrensbegränsning som inte är förenlig med artikel 101 FEUF. Det ska även noteras att ingen av parterna har bestritt att RWE och E.ON inom ramen för koncentrationen gemensamt kom överens om att specialisera sig på olika nivåer av elmarknaden. Vid förhandlingen förklarade E.ON att de båda företagskoncernerna hade kommit överens om denna uppdelning av marknaden för att kunna förfoga över tillräckliga ekonomiska medel för att utveckla sin verksamhet i samband med energiomställningen. Vidare förklarade E.ON. att det inte hade varit möjligt för dem att införskaffa dessa medel om deras konkurrensförhållande hade förblivit oförändrat.

2) Domstolens bedömning

200

Klagandena har genom denna anmärkning i huvudsak upprepat vissa av de argument som anförts inom ramen för den andra grundens första del, avseende det avgörande inflytande som RWE, enligt klagandenas mening, skulle ha fått över E.ON. Det räcker i detta avseende att påpeka att domstolen underkänt dessa argument såsom verkningslösa (se punkterna 95–97 ovan).

201

Vad vidare gäller klagandenas argument att RWE:s minoritetsinnehav i E.ON borde ha beaktats, eftersom det utgjorde en konkurrensbegränsning som inte var förenlig med artikel 101 FEUF, eller att E.ON och RWE delade upp marknaderna sinsemellan, gör domstolen följande bedömning. I punkterna 55 och 56 ovan har domstolen redan funnit att tribunalen inte gjorde någon felaktig rättstillämpning när den slog fast att det är med avseende på förordning nr 139/2004 – vars föremål är förebyggande kontroller av företagskoncentrationer – och inte med avseende på förordning nr 1/2003 – vars föremål är kontroller av avtal, beslut, samordnade förfaranden och dominerande ställning – som efterlevnaden av artikel 101 FEUF med rätta ska och har kontrollerats av kommissionen.

202

Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den – i punkt 394 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 393 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – påpekade att föremålet för det omtvistade beslutet var en företagskoncentration, och därför underkände klagandenas argument avseende åsidosättande av artikel 101 FEUF såsom verkningslösa.

203	Överklagandena kan därmed inte vinna bifall såvitt avser den tredje anmärkningen. Överklagandena kan således inte bifallas såvitt avser den tredje grundens fjärde del.

204	Mot denna bakgrund kan överklagandena inte vinna bifall såvitt avser någon del av den tredje grunden.

D. Den fjärde grunden: Åsidosättande av bevisbördereglerna

1. Parternas argument

205

Klagandena har gjort gällande att tribunalen – i punkterna 273, 278 och följande punkter, 328, 341, 344 och 382 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 272, 277 och följande punkter, 327, 340, 343 och 381 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – krävt mer detaljerade uppgifter om de konkreta resultat som kommissionen borde ha kommit fram till om dess kontroll hade varit vederhäftig. Omvänt har tribunalen – i punkterna 406–411 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 405–410 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – ogillat klagandenas begäran om bevisupptagning, bland annat begäran om personlig inställelse eller om hörande av personer i före detta ledande ställning inom koncernerna, angående uppdelningen av marknader. Dessa beslut strider mot de bevisbörderegler som återfinns i artiklarna 91–96 i tribunalens rättegångsregler.

206

Det beviskrav som tribunalen uppställde är enligt klagandena överdrivet högt. Klagandena har inte haft tillgång till mer detaljerade uppgifter än de som de har lämnat och ej heller har klagandena samma undersökningsbefogenheter som kommissionen, till exempel avseende elproducenternas marknadsandelar vid beräkningen av Herfindahl-Hirschmans index (nedan kallat HHI). Dessa krav är under alla omständigheter överdrivet högt ställda. Det krävs nämligen att klagandena, utöver att bevisa att det skett en uppenbart oriktig bedömning, på egen hand ska bekosta undersökningar eller analyser som kommissionen inte har gjort, särskilt som tribunalen samtidigt begränsar längden på de inlagor som klagandena får ge inte till rätten. Genom Oxera-studien, vilken bekräftas av den federala konkurrensmyndighetens analyser och av verket Changing Energy, har klagandena åberopat övertygande bevisning till styrkande av koncentrationsparternas ökade marknadsmakt och av att marknaden har delats upp på ett sätt som hämmar konkurrensen. Såsom domstolen har preciserat är beviskraven i fråga om beslut om godkännande av en koncentration identiska med de beviskrav som gäller i fråga om beslut om förbud mot sådana koncentrationer. Bevisbördan åvilar under alla omständigheter kommissionen. Även om bevisbördan i undantagsfall kan övervältras på de berörda parterna, avser detta fall där de positiva omständigheterna för dessa parter vederlägger resultaten av kommissionens utredning och där dessa parter har tillgång till bevisningen, vilket inte varit fallet i förevarande mål.

207	Kommissionen, RWE och E.ON har bestritt klagandenas argument.

2. Domstolens bedömning

208	Klagandena har genom den fjärde grunden gjort gällande att tribunalen åsidosatte de bevisbörderegler som följer av artiklarna 91–96 i tribunalens rättegångsregler.

209

Dessa bestämmelser, som enligt klagandena ska ha åsidosatts av tribunalen, ger inte uttryck för någon bevisbörderegel, vare sig i ett förvaltningsförfarande vid kommissionen eller i ett förfarande vid unionsdomstolen. I dessa bestämmelser återfinns regler för bevisupptagning och hörande av vittnen och sakkunniga, något som tribunalen kan förordna om.

210	Överklagandena kan således inte vinna bifall såvitt avser denna grund, i den del den avser att tribunalen åsidosatt artiklarna 91–96 i rättegångsreglerna.

211

Dessutom är kommissionen, vad gäller koncentrationskontroller, inte skyldig att bortom rimligt tvivel visa att en planerad koncentration inte ger upphov till några problem med förenligheten med den inre marknaden. Kommissionen ska företa en sannolikhetsbedömning och uttala sig för eller emot den planerade koncentrationen, utifrån hur den bedömer den mest troliga ekonomiska utvecklingen med anledning av koncentrationen. Kommissionen har i detta avseende ett stort utrymme för skönsmässig bedömning av komplicerade ekonomiska faktorer, och tribunalen ska bland annat pröva om kommissionen gjort något uppenbart fel och om de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, kommissionen/CK Telecoms UK Investments,C‑376/20 P, EU:C:2023:561, punkt 84). När en institution har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, är iakttagandet av processuella skyddsregler av grundläggande betydelse. Dessa skyddsregler omfattar institutionens skyldighet att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det enskilda fallet (dom av den 4 maj 2023, ECB/Crédit lyonnais,C‑389/21 P, EU:C:2023:368, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

212

När kommissionen i sitt beslut på ett detaljerat sätt redogjort för sin ståndpunkt, ankommer det på klaganden att lägga fram lika detaljerade uppgifter för att vederlägga kommissionens ståndpunkt. Detta beviskrav utgör inte, såsom klagandena har gjort gällande i förevarande fall, en otillbörlig omkastning av bevisbördan till deras nackdel; detta återspeglar i stället varje parts skyldighet att styrka sin ståndpunkt vid tribunalen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2006, Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied/kommissionen,C‑105/04 P, EU:C:2006:592, punkt 181).

213	I förevarande fall konstaterade tribunalen emellertid endast att klagandena inte styrkt att kommissionens bedömningar i det omtvistade beslutet var felaktiga.

214

När det gäller den omständigheten att tribunalen – i punkt 273 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 272 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – påpekade att klagandena inte hade lämnat in sina egna HHI‑beräkningar till styrkande av att kommissionen skulle ha kommit fram till en annan slutsats om den hade beaktat dessa, finner domstolen, i likhet med tribunalen, att kommissionen inte var skyldig att beakta HHI vid sin bedömning och att det, i den mån klagandena kritiserade kommissionen för att ha underlåtit att beakta HHI, ankom på dem att förklara på vilket sätt en användning av HHI skulle ha föranlett kommissionen att göra en annan bedömning. Den omständigheten i sig att HHI inte har beaktats är således inte tillfyllest för att kommissionen ska anses ha gjort ett fel. Tribunalen gjorde därmed inte någon felaktig rättstillämpning när den konstaterade att klagandena inte belagt sina argument i detta avseende.

215

Tribunalen gjorde inte heller någon felaktig rättstillämpning när den – i punkterna 278–280 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkterna 277–279 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20 – konstaterade att det inte var tillräckligt för klagandena att använda andra uppgifter än dem som kommissionen använt för att styrka att kommissionen gjort en uppenbart oriktig bedömning, utan att därvid lägga fram någon konkret omständighet till styrkande av att kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning genom att i det omtvistade beslutet beakta de uppgifter som den hade tillgång till.

216

Detsamma gäller övervägandena avseende effekten av RWE:s kapacitetsökningar, avseende effekten av RWE:s och E.ON:s innehav i utomstående företag, avseende betydelsen av den parallella utvecklingen av E.ON:s och RWE:s börskurser och rörelseresultat, avseende förekomsten av huvudkontor i samma stad och avseende effekten av RWE:s minoritetsinnehav i E.ON (se punkterna 328, 341, 344 och 382 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt punkterna 327, 340, 343 och 381 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20). I dessa punkter konstaterade tribunalen i huvudsak att klagandena, trots att de påtalat att kommissionen gjort uppenbart oriktiga bedömningar, inte hade inkommit med några konkreta uppgifter eller någon övertygande förklaring till styrkande av att sådana uppenbara fel hade begåtts.

217

Vad gäller den omständigheten att tribunalen inte fann det nödvändigt att höra de vittnen som klagandena hade föreslagit, framgår det av de processuella övervägandena i punkt 410 i domarna i mål T‑312/20, T‑313/20 och T‑315/20 samt i punkt 409 i domarna i mål T‑317/20 och T‑319/20, vilka inte med giltig verkan har vederlagts vid domstolen, samt av den omständigheten att tribunalen under alla omständigheter, i enlighet med rättspraxis (se punkt 71 ovan), ensam är behörig att avgöra huruvida det är nödvändigt att förordna om personlig inställelse eller hörande av vittnen, att tribunalen därigenom inte gjorde någon felaktig rättstillämpning.

218	Överklagandena kan således inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

E. Slutsats

219	Eftersom klagandena inte kan vinna framgång med någon av de grunder som åberopats i förevarande mål, ska överklagandena ogillas i sin helhet.

VI. Rättegångskostnader

220

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas. Enligt artikel 138 punkterna 1 och 2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 däri ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen, RWE och E.ON har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat respektive mål, ska de bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för kommissionen, E.ON och RWE.

221	Enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som också är tillämplig i mål om överklagande, ska medlemsstater som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Förbundsrepubliken Tyskland ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

1)	Överklagandena ogillas.

2)	EVH GmbH ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen, E.ON SE och RWE AG i mål C‑464/23 P.

3)	Stadtwerke Leipzig GmbH ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen, E.ON SE och RWE AG i mål C‑465/23 P.

4)	TEAG Thüringer Energie AG ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen, E.ON SE och RWE AG i mål C‑467/23 P.

5)	EnergieVerbund Dresden GmbH ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen, E.ON SE och RWE AG i mål C‑468/23 P.

6)	GGEW, Gruppen-Gas- und Elektrizitätswerk Bergstraße AG ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen, E.ON SE och RWE AG i mål C‑470/23 P.

7)	Förbundsrepubliken Tyskland ska bära sina rättegångskostnader i mål C‑464/23 P, C‑465/23 P, C‑467/23 P, C‑468/23 P och C‑470/23 P.

Underskrifter

( *1 ) Rättegångsspråk: tyska.

( 1 ) Konfidentiella uppgifter har maskats.

( 2 ) Konfidentiella uppgifter har maskats.

( 3 ) Konfidentiella uppgifter har maskats.

( 4 ) Konfidentiella uppgifter har maskats.