–

OB, genom F. Cancellaro, avvocata,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av S. Faraci och W. Ferrante, avvocati dello Stato,

–

Ungerns regering, genom M.Z. Fehér och R. Kissné Berta, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska unionens råd, genom R. Meyer, K. Pleśniak och A. Ştefănuc, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom A. Katsimerou, P.A. Messina och J. Vondung, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser dels tolkningen av artikel 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), jämförd med artiklarna 2, 3, 6, 7, 17 och 18 i stadgan, dels giltigheten, mot bakgrund av dessa bestämmelser, av rådets direktiv 2002/90/EG av den 28 november 2002 om definition av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse (EGT L 328, 2002, s. 17) och rådets rambeslut 2002/946/RIF av den 28 november 2002 om förstärkning av den straffrättsliga ramen för att förhindra hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse (EGT L 328, 2002, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett brottmål mot OB, som är tredjelandsmedborgare, angående hjälp till olaglig inresa i Italien för två underåriga medborgare i detta tredjeland som medföljde OB och för vilka han eller hon utövar den faktiska vårdnaden.

3

Artikel 31 i konventionen om flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951 (United Nations Treaty Series, vol. 189, s. 150, nr 2545 (1954)), som trädde i kraft den 22 april 1954 och har kompletterats och ändrats genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, som antogs i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen), har rubriken ”Flyktingar som olovligen uppehålla sig i tillflyktslandet”. Punkt 1 i denna artikel har följande lydelse:

”Fördragsslutande stat skall icke för olovlig inresa eller olovligt uppehåll bestraffa flykting, som anlänt direkt från område varest hans liv eller frihet var i fara på sätt i artikel 1 avses och som utan tillstånd inrest eller uppehåller sig inom den fördragsslutande statens område, under förutsättning att flyktingen utan dröjsmål anmäler sig hos myndigheterna och visar godtagbara skäl för sin olovliga inresa eller sitt olovliga uppehåll.”

4

Tilläggsprotokollet mot smuggling av migranter land-, luft- och sjövägen till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet undertecknades av Europeiska gemenskapen den 12 december 2000 i enlighet med rådets beslut 2001/87/EG av den 8 december 2000 (EGT L 30, 2001, s. 44) (nedan kallat Palermoprotokollet om smuggling av migranter). Det godkändes genom rådets beslut 2006/616/EG av den 24 juli 2006 (EUT L 262, 2006, s. 24), i den mån bestämmelserna i detta protokoll omfattades av artiklarna 179 EG och 181a EG, och genom rådets beslut 2006/617/EG av den 24 juli 2006 (EUT L 262, 2006, s. 34), i den mån dessa bestämmelser omfattades av avdelning IV i tredje delen av EG‑fördraget. Artikel 2 i tilläggsprotokollet har följande lydelse:

”Syftet med detta protokoll är att förebygga och bekämpa smuggling av migranter och att främja samarbete mellan konventionsstaterna i detta syfte, samtidigt som man skyddar rättigheterna för migranter som är föremål för sådan smuggling.”

5

I artikel 27.2 i konventionen om barnets rättigheter, som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 20 november 1989 (United Nations Treaty Series, vol. 1577, s. 3), föreskrivs följande:

”Föräldrar eller andra som är ansvariga för barnet har, inom ramen för sin förmåga och sina ekonomiska resurser, huvudansvaret för att säkerställa de levnadsvillkor som är nödvändiga för barnets utveckling.”

6

I artikel 7 i stadgan, med rubriken ”Respekt för privatlivet och familjelivet”, föreskrivs följande:

”Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.”

7

Artikel 18 i stadgan har följande lydelse:

”Rätten till asyl ska garanteras med iakttagande av reglerna i [Genèvekonventionen] och i enlighet med [EU-fördraget] och [EUF-fördraget] …”

8

I artikel 24 i stadgan, med rubriken ”Barnets rättigheter”, föreskrivs följande:

”1.   Barn har rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd. De ska fritt kunna uttrycka sina åsikter. Dessa åsikter ska beaktas i frågor som rör barnen i förhållande till deras ålder och mognad.

2.   Vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner, ska barnets bästa komma i främsta rummet.

3.   Varje barn har rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.”

9

I artikel 52 i stadgan, som har rubriken ”Rättigheternas och principernas räckvidd och tolkning”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.”

10

Skälen 1–5 i direktiv 2002/90 har följande lydelse:

11

I artikel 1 i direktivet, med rubriken ”Allmän överträdelse”, föreskrivs följande:

”1.   Varje medlemsstat skall anta lämpliga påföljder för

…

2.   Varje medlemsstat får besluta att inte införa påföljder för sådant handlande som avses i punkt 1 a genom att tillämpa sin nationella lagstiftning och praxis om syftet med handlandet är att ge humanitärt stöd till personen i fråga.”

12

I artikel 1 i rambeslut 2002/946, med rubriken ”Påföljder”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de överträdelser som anges i artiklarna 1 och 2 i direktiv [2002/90] medför effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder som kan leda till utlämning.”

13

Artikel 6 i rambeslutet, med rubriken ”Internationell flyktingrätt”, har följande lydelse:

”Detta rambeslut skall vara tillämpligt utan åsidosättande av det skydd som ges flyktingar och asylsökande enligt den internationella flyktingrätten eller andra internationella instrument som rör de mänskliga rättigheterna, särskilt medlemsstaternas uppfyllande av sina internationella åtaganden enligt artiklarna 31 och 33 i [Genèvekonventionen].”

14

I skälen 16 och 18 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9) föreskrivs följande:

…

15

I artikel 23 i direktivet, med rubriken ”Sammanhållning av familjer”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Medlemsstaterna ska se till att familjen hålls samlad.”

16

Skäl 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96) har följande lydelse:

”Vid tillämpningen av detta direktiv bör medlemsstaterna sträva efter att säkerställa att principerna om barnets bästa och familjens enhet följs fullt ut, i enlighet med [stadgan], [konventionen om barnets rättigheter] samt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna[, undertecknad i Rom den 4 november 1950].”

17

Artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 77, 2016, s. 1) (nedan kallad kodexen om Schengengränserna), med rubriken ”Tillämpningsområde”, har följande lydelse:

”Denna förordning ska tillämpas på varje person som passerar medlemsstaternas inre eller yttre gränser, utan att det påverkar

…

18

I artikel 4 i kodexen om Schengengränserna, med rubriken ”Grundläggande rättigheter”, föreskrivs följande:

”Vid tillämpningen av denna förordning ska medlemsstaterna handla i full överensstämmelse med relevant unionsrätt, däribland [stadgan], relevant folkrätt, däribland [Genèvekonventionen], de skyldigheter som följer av tillträde till internationellt skydd, särskilt principen om non-refoulement, och de grundläggande rättigheterna. …”

19

Artikel 12 i decreto legislativo n. 286 – Testo unico delle disposizioni concernenti la disciplina dell’immigrazione e norme sulla condizione dello straniero (lagstiftningsdekret nr 286 med konsoliderade bestämmelser om reglering av invandring och bestämmelser om utlänningars rättsliga ställning) av den 25 juli 1998 (GURI nr 191 av den 18 augusti 1998, ordinarie tillägg nr 139), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad den konsoliderade lagen om invandring), har rubriken ”Bestämmelser mot olaglig invandring”. Punkterna 1 och 2 i denna artikel har följande lydelse:

”1.   Den som i strid med bestämmelserna i dessa konsoliderade bestämmelser främjar, leder, organiserar, finansierar eller utför transport av utlänningar till Italien, eller vidtar andra åtgärder som gör det möjligt för utlänningar att olagligen resa in i Italien eller en annan stat där de inte är medborgare och inte har permanent uppehållstillstånd, döms, om inte gärningarna utgör allvarliga brott, till fängelse i ett till fem år och böter på 15000 euro för varje berörd person.

2.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 54 i [Codice penale (strafflagen)] ska handlingar som utförs i Italien för att undsätta och ge humanitärt stöd till utlänningar i nöd som i vart fall befinner sig på statens territorium inte betraktas som ett brott.”

20

Den 27 augusti 2019 anlände OB till flygplatsgränsen i Bologna (Italien) med ett flyg från ett tredjeland, tillsammans med två underåriga barn, åtta och tretton år gamla. Alla var försedda med falska pass.

21

Den 28 augusti 2019 greps OB och efter beslut av Tribunale per i minorenni (Domstolen för underåriga, Italien) placerades de båda underåriga i ett fosterhem. Ett förfarande inleddes mot OB vid Tribunale di Bologna (Domstolen i Bologna, Italien), som är den hänskjutande domstolen, avseende brottet hjälp till olaglig inresa för tredjelandsmedborgare, enligt artikel 12.1 i den konsoliderade lagen om invandring, i förening med brottet innehav av falska identitetshandlingar, enligt artikel 497a i strafflagen. OB har däremot inte åtalats för olaglig inresa i Italien.

22

Den 29 augusti 2019, under förhandlingen rörande fortsatt frihetsberövande inför den för straffrättsliga tvångsåtgärder ansvariga domaren vid Tribunale di Bologna (Domstolen i Bologna), förklarade OB att hon hade flytt från sitt ursprungsland för att undkomma de dödshot som hon och hennes familj hade utsatts för av hennes före detta partner. OB förklarade även att hon fruktade för den fysiska integriteten för de underåriga som följde med henne, det vill säga, enligt henne, hennes dotter och hennes systerdotter, som hon hade fått vårdnaden om efter moderns död.

23

Genom beslut samma dag godkände den för straffrättsliga tvångsåtgärder ansvariga domaren frihetsberövandet av OB och avslog åklagarmyndighetens yrkande om häktning av OB. Detta avslag fastställdes efter överklagande med motiveringen att det inte fanns några omständigheter som gav anledning att betvivla sanningshalten i de uppgifter som OB lämnat under utredningen.

24

Den 9 oktober 2019 lämnade OB in en ansökan om internationellt skydd. Förfarandet avseende denna ansökan hade inte avslutats vid den tidpunkt då förevarande begäran om förhandsavgörande framställdes.

25

Genom beslut av den 30 september 2021 konstaterade Tribunale per i minorenni (Domstolen för underåriga), efter en rättsmedicinsk undersökning, att OB var förälder till en av de två underåriga, varför OB tillerkändes föräldraansvaret för denna underåriga. Nämnda domstol kunde däremot inte fastställa att det förelåg något släktskapsband mellan OB och den andra underåriga, eftersom hon den 10 september 2019 på eget initiativ hade lämnat det fosterhem där hon hade placerats.

26

Den hänskjutande domstolen har påpekat att enligt den rapport från socialtjänsten som upprättades efter samtalen med de två underåriga är den andra underåriga OB:s systerdotter och har anförtrotts OB efter moderns död. Den domstolen konstaterade att de två underåriga ”står under OB:s ansvar och skydd”.

27

Den hänskjutande domstolen anser att OB:s agerande i syfte att olagligen föra in de två underåriga på italienskt territorium i materiellt hänseende motsvarar det brott som föreskrivs i artikel 12.1 i den konsoliderade lagen om invandring och att detta agerande inte omfattas av tillämpningsområdet för punkt 2 i denna artikel, eftersom det i denna sistnämnda bestämmelse föreskrivs att endast ”handlingar som utförs i Italien för att undsätta och ge humanitärt stöd till utlänningar i nöd som i vart fall befinner sig på statens territorium” inte utgör ett brott.

28

Den hänskjutande domstolen har av det ovan anförda dragit slutsatsen att nämnda artikel 12 strider mot den proportionalitetsprincip som följer av artikel 52.1 i stadgan, inte bara med avseende på nödvändigheten av att åsidosätta de grundläggande rättigheter som garanteras i artiklarna 2, 3, 6, 7, 17 och 18 i stadgan, för att uppnå de mål som eftersträvas med direktiv 2002/90 och rambeslut 2002/946, utan även med avseende på avvägningen mellan de motstående intressen som ska skyddas.

29

Även om ett sådant agerande som OB:s enligt den hänskjutande domstolen inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 12.2 i den konsoliderade lagen om invandring, skulle det emellertid kunna kvalificeras som en handling som har begåtts i syfte att ge ”humanitärt stöd” i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 2002/90. Detta beteende bör således enligt den hänskjutande domstolen inte omfattas av artikel 1.1 a i direktivet, eftersom det består i att underlätta för de berörda underåriga att, för det första, utöva sin rätt till liv, fysisk integritet samt frihet och säkerhet, som garanteras i artiklarna 2, 3 och 6 i stadgan, eftersom dessa rättigheter är hotade i deras ursprungsland, för det andra, utöva sin rätt till respekt för familjelivet, som garanteras i artikel 7 i stadgan, med beaktande av det föräldra-barnförhållande respektive släktskapsband som finns mellan OB och dessa underåriga, och, för det tredje, utöva sin rätt till asyl, som garanteras i artikel 18 i stadgan, i samband med den ansökan om internationellt skydd som OB lämnat in.

30

Med hänsyn till att artikel 12.1 i den konsoliderade lagen om invandring är förenlig med ”det regelverk som fastställs i direktiv 2002/90 och rambeslut 2002/946”, anser den hänskjutande domstolen emellertid att det är olämpligt att underlåta att tillämpa denna bestämmelse på grund av att den strider mot artikel 52.1 i stadgan. Den hänskjutande domstolen anser snarare att det är nödvändigt att fråga EU-domstolen om såväl tolkningen av artikel 52.1 i förhållande till artikel 12.1 i den konsoliderade lagen om invandring som giltigheten, mot bakgrund av stadgan, av artikel 1.1 a och 1.2 i direktiv 2002/90 samt artikel 1.1 i rambeslut 2002/946, eftersom det av de tre sistnämnda bestämmelserna endast framgår en möjlighet och inte en skyldighet för medlemsstaterna att underlåta att föreskriva straffrättsligt ansvar för de fall då hjälp till olaglig inresa till en medlemsstat ges i syfte att ge humanitärt stöd.

31

Mot denna bakgrund beslutade Tribunale di Bologna (Domstolen i Bologna) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

32

Den hänskjutande domstolen ansökte i sin begäran om förhandsavgörande om att målet skulle handläggas skyndsamt enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 105.1 i domstolens rättegångsregler. Genom beslut av den 10 oktober 2023, Kinsa (C‑460/23, EU:C:2023:784), avslog domstolens ordförande denna ansökan med motiveringen att målet inte är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

33

Den hänskjutande domstolen har ställt sina två frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 1 i direktiv 2002/90 och artikel 1 i rambeslut 2002/946 är giltiga mot bakgrund av stadgan och huruvida stadgan ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser genom vilka dessa artiklar införlivas med den italienska rättsordningen.

34

Det följer av fast rättspraxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom av den 28 november 2000, Roquette Frères, C‑88/99, EU:C:2000:652, punkt 18, och dom av den 20 mars 2025, Porcellino Grasso, C‑116/24, EU:C:2025:198, punkt 34). EU-domstolen kan dessutom behöva ta hänsyn till unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga, genom att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 20 mars 1986, Tissier, 35/85, EU:C:1986:143, punkt 9, och dom av den 22 juni 2023, K.B. och F.S. (Prövning ex officio på det straffrättsliga området), C‑660/21, EU:C:2023:498, punkterna 26 och 27 samt där angiven rättspraxis).

35

I förevarande fall är det utrett att OB vid den hänskjutande domstolen bland annat åtalats för brottet hjälp till olaglig inresa i Italien med åberopande av att hon olagligen har fört in två medföljande underåriga tredjelandsmedborgare på italienskt territorium. Detta brott föreskrivs i artikel 12.1 i den konsoliderade lagen om invandring, genom vilken artikel 1.1 a i direktiv 2002/90 och artikel 1.1 i rambeslut 2002/946 införlivas med den italienska rättsordningen. Det framgår dessutom av den hänskjutande domstolens konstateranden att dessa två underåriga, OB:s dotter respektive systerdotter, var underställda OB:s ”ansvar” och ”skydd”.

36

Under dessa omständigheter ska det för det första påpekas att de frågor som ställts grundar sig på antagandet att OB:s beteende omfattas av den allmänna överträdelsen hjälp till olaglig inresa, såsom det definieras i artikel 1.1 a i direktiv 2002/90, och att artikel 12 i den konsoliderade lagen om invandring endast införlivar denna unionsrättsliga bestämmelse med den italienska rättsordningen. Om en bestämmelse i stadgan utgjorde hinder för att tillämpa artikel 1.1 a på ett sådant beteende som OB:s, skulle en sådan oförenlighet med nödvändighet påverka artikel 12, om den skulle tolkas så, att den är tillämplig på detta beteende.

37

EU-domstolen framhåller att unionsrättsakter, enligt en allmän tolkningsprincip, så långt det är möjligt ska tolkas på ett sätt som inte påverkar deras giltighet och i överensstämmelse med primärrätten i dess helhet, däribland bestämmelserna i stadgan. När en bestämmelse i unionens sekundärrätt kräver tolkning, ska den så långt det är möjligt tolkas på ett sådant sätt att den är förenlig med bestämmelserna i fördraget och de allmänna principerna i unionsrätten (dom av den21 mars 1991, Rauh, C‑314/89, EU:C:1991:143, punkt 17, och dom av den 13 juni 2024, kommissionen/Nederländerna (Bedömning av förenligheten av en åtgärd som inte har kvalificerats som statligt stöd),C‑40/23 P, EU:C:2024:492, punkt 40).

38

Mot bakgrund av redogörelsen i begäran om förhandsavgörande för de faktiska omständigheterna i det nationella målet konstaterar domstolen för det andra att inte bara artikel 7 i stadgan, i vilken rätten till respekt för familjelivet stadfästs, och artikel 18 i stadgan, om garantier för rätten till asyl, till vilka den hänskjutande domstolen har hänvisat, utan även, såsom Europeiska kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande, artikel 24 i stadgan, i vilken barnets rättigheter stadfästs, är av avgörande betydelse för att besvara den hänskjutande domstolens frågor.

39

Den hänskjutande domstolens frågor ska således förstås så, att den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i dels huruvida artikel 1.1 a i direktiv 2002/90, jämförd med bland annat artiklarna 7, 18 och 24 i stadgan, ska tolkas så, att den allmänna överträdelsen hjälp till olaglig inresa inte föreligger när en person som, i strid med bestämmelserna om gränspassage för personer, till en medlemsstats territorium för in underåriga tredjelandsmedborgare som medföljer honom eller henne och för vilka han eller hon utövar den faktiska vårdnaden, dels huruvida dessa artiklar i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som straffbelägger ett sådant beteende.

40

Enligt artikel 1.1 a i direktiv 2002/90 ska varje medlemsstat anta lämpliga straffrättsliga påföljder för ”den som avsiktligt hjälper en person som inte är medborgare i en medlemsstat att resa in i eller passera genom en medlemsstats territorium i strid mot denna stats lagstiftning om utlänningars inresa eller transitering”.

41

Det framgår av ordalydelsen i denna bestämmelse, bland annat av uttrycken ”den som” och ”hjälper”, att unionslagstiftaren har definierat den ”allmänna överträdelsen” som avses i nämnda bestämmelse på ett abstrakt sätt, genom att inte på förhand utesluta någon form av hjälp till olaglig inresa till en medlemsstats territorium eller någon av de personer som kan tillhandahålla denna hjälp. Detsamma gäller för de personer som kan ta emot sådan hjälp.

42

Denna öppna definition av den allmänna överträdelsen hjälp till olaglig inresa förklaras av att unionslagstiftaren, såsom bekräftas i skälen 1 och 2 i direktiv 2002/90, har avsett att ”bekämpa hjälp till olaglig invandring”, i dess olika former, för att på ett effektivt sätt bekämpa sådan invandring, inte bara när den avser olaglig gränspassage i egentlig mening, utan även när den har till syfte att stödja nätverk för exploatering av människor. Det framgår dessutom av skälen 3 och 4 i direktivet att det syftar till att exakt definiera överträdelsen hjälp till olaglig invandring, för att säkerställa ett effektivt genomförande av rambeslut 2002/946, som fastställer minimiregler om påföljder, juridiska personers ansvar samt behörighet. Slutligen framgår det av skäl 5 i direktivet att det kompletterar andra instrument som har antagits för att bekämpa olaglig invandring, olaglig anställning, människohandel och sexuellt utnyttjande av barn.

43

Vid en första anblick kan visserligen den öppna ordalydelsen i artikel 1.1 a i direktiv 2002/90 tolkas på olika sätt. Även om denna bestämmelse inte uttryckligen omfattar ett fall där en person, i strid med bestämmelserna om gränspassage för personer, till en medlemsstats territorium för in underåriga tredjelandsmedborgare som medföljer honom eller henne och för vilka han eller hon utövar den faktiska vårdnaden, utesluter inte heller denna bestämmelse i sig uttryckligen en tolkning enligt vilken ett sådant beteende omfattas av den allmänna överträdelse som föreskrivs däri.

44

Den sistnämnda tolkningen kan emellertid inte godtas.

45

För det första talar syftena med direktiv 2002/90 mot en sådan tolkning. Såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande utgör ett sådant beteende nämligen inte hjälp till olaglig invandring, som detta direktiv har till syfte att bekämpa, utan följer av denna persons utövande av sitt personliga ansvar för den faktiska vårdnaden om dessa underåriga.

46

För det andra gör denna slutsats sig än mer gällande mot bakgrund av artiklarna 7 och 24 i stadgan.

47

Artikel 7 i stadgan garanterar var och en rätten till bland annat respekt för sitt familjeliv, varvid det ska preciseras att förekomsten av ett familjeliv är en fråga som är beroende av de praktiska nära personliga banden och att möjligheten för en förälder och dennas barn att vara tillsammans utgör en grundläggande del av familjelivet (dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo, C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkt 61).

48

När det gäller artikel 24 i stadgan anges i punkt 1 i denna artikel bland annat att barn har rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd. I artikel 24.2 föreskrivs dessutom att vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner, ska barnets bästa komma i främsta rummet. Denna bestämmelse är även tillämplig på beslut som inte riktar sig till den underåriga men som har betydande konsekvenser för honom eller henne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag),C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 41 och där angiven rättspraxis). Slutligen erkänns i artikel 24.3 i princip varje barns rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna.

49

Enligt fast rättspraxis ska artikel 7 i stadgan tolkas mot bakgrund av den skyldighet att ta hänsyn till barnets bästa som föreskrivs i artikel 24.2 i stadgan och med beaktande av att det är nödvändigt för ett barn att regelbundet upprätthålla de förhållanden som avses i artikel 24.3 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 november 2022, Belgische Staat (Gift underårig flykting),C‑230/21, EU:C:2022:887, punkt 48, och dom av den 30 januari 2024, Landeshauptmann von Wien (Familjeåterförening med en underårig flykting),C‑560/20, EU:C:2024:96, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

50

Såsom det erinras om i förklaringarna avseende stadgan utgör artikel 24 i stadgan ett införlivande med unionsrätten av barnets huvudsakliga rättigheter enligt konventionen om barnets rättigheter, vilken har ratificerats av samtliga medlemsstater. Vid tolkningen av denna artikel ska därför vederbörlig hänsyn tas till bestämmelserna i denna konvention (dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo, C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkt 63). Särskilt anges i artikel 27.2 i denna konvention att föräldrar eller andra som är ansvariga för barnet, inom ramen för sin förmåga och sina ekonomiska resurser, har huvudansvaret för att säkerställa de levnadsvillkor som är nödvändiga för barnets utveckling.

51

Med beaktande av artiklarna 7 och 24 i stadgan, mot bakgrund av vilka artikel 1.1 a i direktiv 2002/90 ska tolkas, kan en person som olagligen till en medlemsstats territorium för in underåriga tredjelandsmedborgare som medföljer honom eller henne och för vilka han eller hon utövar den faktiska vårdnaden inte omfattas av den allmänna överträdelsen hjälp till olaglig inresa som avses i sistnämnda bestämmelse, även om personen själv olagligen har rest in på detta territorium.

52

En motsatt tolkning av nämnda bestämmelse skulle medföra ett synnerligen allvarligt ingrepp i rätten till respekt för familjelivet och barnets rättigheter, vilka slås fast i artikel 7 respektive artikel 24 i stadgan, i den grad att ingreppet skulle medföra ett intrång i det väsentliga innehållet i dessa grundläggande rättigheter, i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan.

53

Att medge att en person kan straffas enbart för att ha hjälpt underåriga, för vilka han eller hon utövar den faktiska vårdnaden, att olagligen resa in i en medlemsstat, skulle nämligen medföra ett intrång i detta väsentliga innehåll.

54

En person, såsom OB, som olagligen till en medlemsstats territorium för in underåriga tredjelandsmedborgare som medföljer honom eller henne och för vilka han eller hon utövar den faktiska vårdnaden, begränsar sig i princip till att på ett konkret sätt iaktta en skyldighet som följer av dennas personliga ansvar och som grundas på familjeförhållandet med de underåriga, i syfte att ge dem det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd och utveckling. Personens beteende är således framför allt ett konkret uttryck för hans eller hennes allmänna ansvar gentemot dessa underåriga.

55

Artikel 1.1 a i direktiv 2002/90 kan följaktligen inte, utan att göra intrång i det väsentliga innehållet i rätten till respekt för familjelivet och barnets rättigheter enligt artikel 7 respektive artikel 24 i stadgan, tolkas så, att den syftar till att ett fall där en person, såsom OB, till en medlemsstats territorium tar med sig sitt barn eller en annan underårig för vilken han eller hon utövar den faktiska vårdnaden, ska kvalificeras som ”hjälp till olaglig inresa” till detta territorium och straffbeläggas.

56

Av detta följer att artikel 1.1 a i direktiv 2002/90, mot bakgrund av artiklarna 7 och 24 i stadgan, ska tolkas så, att den allmänna överträdelsen hjälp till olaglig inresa inte föreligger när en person, i strid med bestämmelserna om gränspassage för personer, till en medlemsstats territorium för in underåriga tredjelandsmedborgare som medföljer honom eller henne och för vilka han eller hon utövar den faktiska vårdnaden.

57

För det tredje gör sig denna tolkning av artikel 1.1 a i direktiv 2002/90 även gällande mot bakgrund av artikel 18 i stadgan, som är relevant när den berörda personen, såsom i förevarande fall, har lämnat in en ansökan om internationellt skydd efter att ha rest in i den berörda medlemsstaten.

58

Det ska i detta hänseende inledningsvis understrykas att enligt artikel 18 i stadgan ska rätten till asyl garanteras med iakttagande av reglerna i Genèvekonventionen och i enlighet med EU-fördraget och EUF-fördraget. Medlemsstaterna är skyldiga att iaktta dessa bestämmelser vid genomförandet av såväl direktiv 2002/90 som rambeslut 2002/946.

59

Såsom bekräftas i artikel 6 i rambeslutet ska såväl rambeslutet som direktiv 2002/90 vara tillämpligt utan att det påverkar det skydd som ges flyktingar och asylsökande och särskilt utan åsidosättande av medlemsstaternas uppfyllande av sina internationella åtaganden enligt artikel 31 i Genèvekonventionen. Denna sistnämnda artikel förbjuder medlemsstaterna att för olovlig inresa eller olovligt uppehåll bestraffa en flykting som anlänt direkt från ett område där hans liv eller frihet var i fara och som utan tillstånd inrest eller uppehåller sig inom den fördragsslutande statens område, under förutsättning att flyktingen utan dröjsmål anmäler sig hos myndigheterna och visar godtagbara skäl för sin olovliga inresa eller sitt olovliga uppehåll.

60

Vidare åläggs medlemsstaterna enligt artikel 4 i kodexen om Schengengränserna – som enligt artikel 3 b i kodexen är tillämplig på varje person som passerar medlemsstaternas inre eller yttre gränser, utan att det påverkar rättigheterna för flyktingar och personer som ansöker om internationellt skydd, särskilt när det gäller principen om non-refoulement – att handla ”i full överensstämmelse med relevant unionsrätt, däribland [stadgan], relevant folkrätt, däribland [Genèvekonventionen], de skyldigheter som följer av tillträde till internationellt skydd, särskilt principen om non-refoulement …”.

61

Dessutom ska varje tredjelandsmedborgare eller statslös tillerkännas rätt att ansöka om internationellt skydd på en medlemsstats territorium, inbegripet vid dess gränser eller i dess transitområden, även om han eller hon vistas olagligt på detta territorium, oavsett om det är sannolikt att hans eller hennes ansökan bifalls. Så snart en sådan ansökan har lämnats in kan sökanden i princip inte anses vistas olagligt i den berörda medlemsstaten så länge som hans eller hennes ansökan inte har prövats i första instans, utan att äventyra effektiviteten av asylrätten, såsom den garanteras i artikel 18 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd),C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 102, och dom av den 16 november 2021, kommissionen/Ungern (Straffbeläggande av hjälp till asylsökande),C‑821/19, EU:C:2021:930, punkterna 136 och 137).

62

Vidare följer det av domstolens praxis att åtgärder som utan rimlig motivering leder till att en tredjelandsmedborgare avskräcks från att lämna in sin ansökan om internationellt skydd till de behöriga myndigheterna kan undergräva effektiviteten av asylrätten, såsom den garanteras i artikel 18 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd),C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkterna 102, 103, 118 och 119, och dom av den 22 juni 2023, kommissionen/Ungern (Avsiktsförklaring före en asylansökan),C‑823/21, EU:C:2023:504, punkterna 47–51).

63

Dessutom framgår det av skäl 9 i direktiv 2013/33 att medlemsstaterna vid mottagandet av personer som ansöker om internationellt skydd ska sträva efter att säkerställa att principerna om barnets bästa och familjesammanhållning följs fullt ut.

64

I slutakten från Förenta nationernas konferens för befullmäktigade representanter rörande flyktingars och statslösa personers rättsliga ställning den 25 juli 1951, vid vilken texten i Genèvekonventionen utarbetades, understryks att ”sammanhållandet av familjen … är en väsentlig rättighet för flyktingen”. På samma sätt syftar direktiv 2011/95, enligt skäl 16 i direktivet, till att säkerställa full respekt för de asylsökandes och deras medföljande familjemedlemmars rätt till asyl och till att främja tillämpningen av bland annat artiklarna 7 och 24 i stadgan. I skäl 18 i direktivet anges att medlemsstaterna i första hand bör ta hänsyn till barnets bästa när de genomför detta direktiv och att medlemsstaterna vid en bedömning av barnets bästa särskilt bör beakta principen om familjesammanhållning. I artikel 23.1 i direktivet föreskrivs således uttryckligen att medlemsstaterna ska se till att familjen hålls samlad.

65

Eftersom OB i förevarande fall har lämnat in en ansökan om internationellt skydd, åtnjuter hon de rättigheter som följer av att hon lämnar in en sådan ansökan och hon kan följaktligen inte bli föremål för straffrättsliga påföljder vare sig på grund av sin egen olagliga inresa i Italien eller på grund av att hon vid inresan åtföljdes av sin dotter och sin systerdotter, för vilka hon utövar den faktiska vårdnaden.

66

För det fjärde stöds, såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande, den tolkning av artikel 1.1 a i direktiv 2002/90 som gjorts i punkterna 45–65 ovan av Palermoprotokollet om smuggling av migranter, mot bakgrund av vilket detta direktiv ska läsas. Enligt artikel 2 i protokollet är syftet med protokollet att kriminalisera smuggling av migranter, samtidigt som migranternas rättigheter skyddas.

67

Denna tolkning får inte på något sätt till följd att handlingar som, under sken av att vara motiverade av familjeband, i själva verket kan ha andra syften – såsom olaglig invandring, olaglig anställning, människohandel eller sexuellt utnyttjande av barn, och som således utsätter barn för allvarliga kränkningar av deras grundläggande rättigheter – undantas från straffrättens tillämpningsområde. Det ska i detta hänseende understrykas att direktiv 2002/90, såsom anges i skäl 5 i direktivet, kompletterar andra instrument som har antagits för att bekämpa olaglig invandring, olaglig anställning, människohandel och sexuellt utnyttjande av barn utan att ersätta dessa instrument.

68

För det femte och sista påpekar domstolen att eftersom en tolkning av artikel 1.1 a i direktiv 2002/90 som är förenlig med artiklarna 7, 24 och 52.1 i stadgan får till följd att ett sådant beteende som det som är aktuellt i det nationella målet inte omfattas av tillämpningsområdet för överträdelsen hjälp till olaglig inresa, i den mening som avses i den förstnämnda bestämmelsen, saknas det anledning att pröva giltigheten av artikel 1 i direktiv 2002/90 eller tolka punkt 2 i denna artikel, som avser undantag från straffrättsligt ansvar i de fall då det aktuella beteendet syftar till att ge den berörda personen humanitärt stöd.

69

Mot bakgrund av den hänskjutande domstolens frågor om huruvida den nationella bestämmelse, genom vilken bland annat artikel 1.1 a i direktiv 2002/90 har införlivats med den italienska rättsordningen, är förenlig med unionsrätten, ska det dessutom erinras om att det följer av fast rättspraxis att det vid genomförandet av åtgärder för införlivande av ett direktiv ankommer på medlemsstaternas domstolar och andra myndigheter att inte bara tolka sin nationella rätt på ett sätt som står i överensstämmelse med detta direktiv, utan även att inte grunda sig på en tolkning av direktivet som skulle stå i strid med de grundläggande rättigheter som skyddas av unionens rättsordning eller med andra allmänna principer som erkänns i denna rättsordning (dom av den 29 januari 2008, Promusicae, C‑275/06, EU:C:2008:54, punkt 68, och dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains, C‑817/19, EU:C:2022:491, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

70

Det ska i detta sammanhang även erinras om att det, såsom påpekats i punkt 42 ovan, framgår av skälen 3 och 4 i direktiv 2002/90 att artikel 1.1 i direktivet syftar till att exakt definiera överträdelsen hjälp till olaglig invandring för att på så sätt göra genomförandet av rambeslut 2002/946 mer verkningsfullt.

71

Vid införlivandet av artikel 1.1 a i direktiv 2002/90 får medlemsstaterna således inte i nationell rätt införa regler som går utöver räckvidden av den allmänna överträdelsen hjälp till olaglig inresa, såsom den definieras i denna bestämmelse, genom att inkludera beteenden som inte omfattas av bestämmelsen, i strid med artiklarna 7, 24 och 52.1 i stadgan.

72

Artiklarna 7 och 24 är dessutom i sig tillräckliga och behöver inte preciseras genom bestämmelser i unionsrätten eller i nationell rätt för att ge enskilda rättigheter som kan åberopas som sådana. Om den hänskjutande domstolen skulle finna att det inte är möjligt att tolka den nationella rätten på ett sätt som är förenligt med unionsrätten, är den således skyldig att inom ramen för sin behörighet säkerställa det rättsliga skydd som enskilda tillerkänns enligt dessa artiklar och säkerställa att dessa ges full verkan genom att vid behov underlåta att tillämpa artikel 12 i den konsoliderade lagen om invandring (se, analogt, dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkterna 78 och 79).

73

Mot bakgrund av ovanstående skäl ska de ställda frågorna besvaras enligt följande. Artikel 1.1 a i direktiv 2002/90, jämförd med artiklarna 7, 24 och 52.1 i stadgan, ska tolkas så, att den allmänna överträdelsen hjälp till olaglig inresa inte föreligger när en person, i strid med bestämmelserna om gränspassage för personer, till en medlemsstats territorium för in underåriga tredjelandsmedborgare som medföljer honom eller henne och för vilka han eller hon utövar den faktiska vårdnaden, samt att dessa artiklar utgör hinder för en nationell lagstiftning som straffbelägger ett sådant handlande.

74

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artikel 1.1 a i rådets direktiv 2002/90/EG av den 28 november 2002 om definition av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse, jämförd med artiklarna 7, 24 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att den allmänna överträdelsen hjälp till olaglig inresa inte föreligger när en person, i strid med bestämmelserna om gränspassage för personer, till en medlemsstats territorium för in underåriga tredjelandsmedborgare som medföljer honom eller henne och för vilka han eller hon utövar den faktiska vårdnaden, samt att dessa artiklar utgör hinder för en nationell lagstiftning som straffbelägger ett sådant handlande.