–

E. sp. z o.o., genom M. Dziedzic, radca prawny, och R. Kran, doradca podatkowy,

–

Prezydent Miasta Mielca, genom A. Dowgier, adwokat, och J. Grabiec, radca prawny,

–

Rzecznik Małych i Średnich Przedsiębiorców, genom Me P. Chrupek, radca prawny,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, A. Kramarczyk–Szaładzińska och M. Rzotkiewicz, samtliga i egenskap av ombud,

–

Spaniens regering, genom M. Morales Puerta, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom I. Barcew, C.-M. Carrega och F. Tomat, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 107.1 FEUF och artikel 108.3 FEUF, jämförd med artikel 2 i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 [FEUF] (EUT L 248, 2015, s. 9).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan E. sp. z. o.o. (nedan kallat bolaget E) och Prezydent Miasta Mielca (borgmästaren i Mielec, Polen) (nedan kallad borgmästaren i Mielec) angående borgmästarens beslut att inte bevilja detta bolag skattebefrielse för fastighetsskatt.

3

Artikel 107 första stycket FEUF har följande lydelse:

”Om inte annat föreskrivs i fördragen, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.”

4

I artikel 108.3 FEUF anges följande:

”[Europeiska kommissionen] ska underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Om kommissionen anser att en plan inte är förenlig med den inre marknaden enligt artikel 107 [FEUF], ska den utan dröjsmål inleda det förfarande som anges i [artikel 108.2 FEUF]. Medlemsstaten i fråga får inte genomföra åtgärden förrän detta förfarande lett till ett slutgiltigt beslut.”

5

I artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU av den 21 november 2012 om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde (EUT L 343, 2012, s. 32), med rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, föreskrivs följande:

”1.   Detta direktiv fastställer

2.   Detta direktiv gäller användning av järnvägsinfrastruktur för inrikes och internationell järnvägstrafik.”

6

I artikel 3 led 3 i direktivet definieras begreppet järnvägsinfrastruktur som de anläggningar som finns förtecknade i bilaga I till nämnda direktiv. Denna bilaga I innehåller en förteckning över vilka delar som ingår i järnvägsinfrastrukturen, ”förutsatt att de ingår i en spåranläggning, inklusive sidospår, med undantag för spår inom underhålls- och reparationsverkstäder, förråd eller lokstallar samt privata anslutningslinjer”.

7

I artikel 2.1 i förordning 2015/1589 föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs i förordningar som antagits enligt artikel 109 [FEUF] eller andra relevanta bestämmelser i detta, ska alla planer på att bevilja nytt stöd anmälas i god tid till kommissionen av den berörda medlemsstaten. Kommissionen ska omgående underrätta den berörda medlemsstaten om att den mottagit en anmälan.”

8

Artikel 2.1 och 2.2 i ustawa o podatkach i opłatach lokalnych (lagen om lokala skatter och avgifter) av den 12 januari 1991 (Dz. U., 2019, position 1170), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om lokala skatter och avgifter), har följande lydelse:

”1.   Följande fastigheter eller fastighetstillbehör är föremål för fastighetsskatt:

2.   Jord- och skogsmark, med undantag för mark som används för näringsverksamhet, omfattas inte av fastighetsskatt.”

9

Enligt artikel 2.3 led 4 i denna lag är mark som används för trafik på allmän väg befriad från fastighetsskatt, med undantag för mark som har samband med utövandet av annan näringsverksamhet än underhåll av allmänna vägar och drift av avgiftsbelagda motorvägar.

10

I artikel 4 i nämnda lag föreskrivs följande:

”1.   Beskattningsunderlaget utgörs av,

…”

11

I artikel 7.1 led 1 a i samma lag föreskrevs följande:

”Följande är befriade från fastighetsskatt:

12

Artikel 6.2 i ustawa o postępowaniu w sprawach dotyczących pomocy publicznej (lagen om förfarandet i mål om statligt stöd) av den 30 april 2004 (Dz. U., 2023, position 702), har följande lydelse:

”Statligt stöd som föreskrivs i en regleringsakt enligt vilken rätten till stöd endast är beroende av att de villkor som anges i denna är uppfyllda, utan att det krävs ett beslut eller ett avtal, eller enligt vilka det antagna beslutet endast bekräftar förvärvet av denna rätt, får beviljas om denna regleringsakt är en stödordning som har godkänts av kommissionen i enlighet med artikel 108 FEUF eller om den föreskriver beviljande av stöd som inte omfattas av anmälningsskyldigheten.”

13

Bolaget E äger ett privat industrijärnvägsspår som är beläget på mark som bolaget äger. Bolaget äger även en del av den järnvägsinfrastruktur som är knuten till detta järnvägsspår. Under år 2021 tillkännagav bolaget sin avsikt att ställa nämnda spår till förfogande för ett järnvägsföretag som skulle utföra transporter för nämnda bolags räkning.

14

Bolaget ansåg att det, från och med dagen för upplåtelsen, omfattades av det undantag från fastighetsskatt som föreskrivs i artikel 7.1 led 1 a i lagen om lokala skatter och avgifter för all denna mark och för mark som den avsåg att förvärva och som även den delvis var utrustad med ett privat industrijärnvägsspår. Under dessa omständigheter ingav bolaget till borgmästaren i Mielec en begäran om förhandsbesked i skattefrågor, med yrkande att det skulle bekräftas att bolaget från och med detta datum omfattas av detta undantag.

15

I svaret på begäran om förhandsbesked av den 14 juni 2021 uteslöt borgmästaren i Mielec möjligheten för bolaget E att omfattas av nämnda undantag. Borgmästaren angav att bolaget, trots att det formellt uppfyllde villkoren i artikel 7.1 led 1 a, inte kunde anses omfattas av det undantag som föreskrivs i denna bestämmelse, eftersom detta skulle ha lett till att nämnda bolag beviljades ett statligt stöd som inte hade varit föremål för kommissionens förhandskontroll.

16

Bolaget E överklagade förhandsbeskedet till Wojewódzki Sąd Administracyjny w Rzeszowie (Regionala förvaltningsdomstolen i Rzeszów, Polen), som ogillade överklagandet genom dom av den 19 oktober 2021. Nämnda domstol bekräftade den ståndpunkt som hade uttryckts av borgmästaren, i den del denne hade kvalificerat skatteundantaget som ”statligt stöd”, och konstaterade att detta stöd inte hade anmälts till kommissionen, vilket strider mot artikel 108.3 FEUF och artikel 2 i förordning 2015/1589.

17

Bolaget överklagade denna dom till Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen), som är den hänskjutande domstolen.

18

Den hänskjutande domstolen har förklarat att artikel 7.1 led 1 a i lagen om lokala skatter och avgifter har utvidgat undantaget från fastighetsskatt till att omfatta privata industrijärnvägsspår, däribland sådana som utgör så kallad privat infrastruktur, bland annat i gruvor, produktionsanläggningar eller kraftverk och vilka ingår i systemet för godstransport på järnväg. Sådana järnvägsspår och byggnader som ingår i denna infrastruktur omfattas av detta undantag under förutsättning att de ställs till ett järnvägsföretags förfogande. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att den polska lagstiftaren har infört en mekanism för att uppmuntra företagen att renovera nedlagda järnvägsspår och att faktiskt använda sig av järnvägstransporter som inte leder till förorenande utsläpp och som ger ökad säkerhet.

19

Den hänskjutande domstolen anser att även om nämnda undantag på grund av sin allmänna karaktär i princip hänför sig till en obegränsad krets av stödmottagare, kvarstår tvivel beträffande det kriterium som används i artikel 7.1 led 1 a, enligt vilket den berörda ekonomiska enheten ska ha en viss typ av infrastruktur, vilket i praktiken gynnar företag som är verksamma inom vissa sektorer, nämligen bland annat företag som driver gruvor, värmekraftverk eller bryggerier. Tillämpningen av ett sådant kriterium, även om det vid första anblicken förefaller vara objektivt, skulle således kunna ge upphov till en ”dold” selektivitet.

20

Den hänskjutande domstolen har dessutom preciserat att fastighetsskatten inte har blivit till föremål för harmonisering på unionsnivå, och att medlemsstaterna således behåller friheten att bestämma sin skattepolitik och hur skattesatserna för denna skatt ska fastställas. I det polska rättssystemet tas fastighetsskatten ut på annan mark än jord- och skogsbruksmark, byggnader eller delar därav samt anläggningar eller delar därav som har samband med utövandet av näringsverksamhet. I förevarande fall rör det sig inte om att få klarhet i huruvida det undantag från fastighetsskatt som föreskrivs i artikel 7.1 led 1 a i lagen om lokala skatter och avgifter är förenligt med unionsrätten, utan huruvida det är tillåtet att tillämpa detta undantag, trots att det inte har anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 108.3 FEUF, vars direkta effekt den hänskjutande domstolen har erinrat om.

21

Den hänskjutande domstolen vill slutligen få klarhet i huruvida – för det fall detta undantag har tillämpats på ett sätt som strider mot anmälningsskyldigheten i artikel 108.3 FEUF – ett företag som har kunnat dra nytta av detta undantag är skyldigt att återbetala det olagligt erhållna stödet jämte ränta, eller huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar utgör hinder för ett sådant krav på återbetalning. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att de polska skattemyndigheterna, först efter att under fyra år ha tillämpat det aktuella undantaget, började vägra att bevilja detta undantag med hänvisning till att denna skyldighet inte hade iakttagits.

22

Mot denna bakgrund beslutade Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

23

Den spanska regeringen anser att begäran om förhandsavgörande ska avvisas. Den skattebefrielse som föreskrivs i artikel 7.1.1 a i lagen om lokala skatter och avgifter avser nämligen mark, byggnader och anläggningar ”som utgör en del av järnvägsinfrastrukturen”. Enligt definitionen av begreppet järnvägsinfrastruktur i artikel 3 led 3 i direktiv 2012/34, jämförd med bilaga I till samma direktiv, omfattas inte privata industrijärnvägsspår av detta begrepp. Bolaget E, som på sin mark endast äger ett privat industrijärnvägsspår, har följaktligen inte rätt att omfattas av detta undantag. Under dessa omständigheter saknar de frågor som har ställts till EU-domstolen relevans för utgången i det nationella målet.

24

Den polska regeringen och kommissionen anser dessutom att den andra frågan inte kan tas upp till prövning. Det framgår nämligen av begäran om förhandsavgörande att bolaget E inte har åtnjutit nämnda undantag. Ett svar på frågan huruvida ett företag som har åtnjutit en sådan skattebefrielse är skyldigt att återbetala den fastighetsskatt som det har befriats från, jämte ränta, skulle således inte ha någon betydelse för utgången i det nationella målet.

25

Domstolen erinrar härvid om att det i enlighet med fast rättspraxis, i samband med det samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

26

Härav följer att frågor som rör tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU‑domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

27

I förevarande fall avser den första frågan tolkningen av artikel 107.1 FEUF inom ramen för en tvist mellan bolaget E och borgmästaren i Mielec angående den senares beslut att inte låta bolaget omfattas av den skattebefrielse som föreskrivs i artikel 7.1 led 1 a i lagen om lokala skatter och avgifter, med motiveringen att beviljandet av denna skattebefrielse utgör ett olagligt statligt stöd, eftersom det inte har anmälts till kommissionen enligt artikel 108.3 FEUF. Det framgår således att denna tolkning har ett samband med saken i målet och att den syftar till att lösa ett problem som inte är hypotetiskt. EU-domstolen har dessutom tillgång till de uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på den första frågan.

28

Enligt artikel 1.1 i direktiv 2012/34 fastställs i direktivet bland annat de kriterier som ska tillämpas när en medlemsstat utfärdar, förnyar eller ändrar tillstånd som är avsedda för järnvägsföretag samt de principer och förfaranden som ska tillämpas vid fastställande och uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur och vid tilldelning av järnvägsinfrastrukturkapacitet. Enligt artikel 1.2 i detta direktiv ska direktivet tillämpas på användning av järnvägsinfrastruktur för inrikes och internationell järnvägstrafik.

29

Härav följer att det är uppenbart att nämnda direktiv inte är tillämpligt i ett sådant mål som det nationella målet, vilket avser frågan huruvida en nationell skatteåtgärd som föreskriver en befrielse från fastighetsskatt eventuellt ska kvalificeras som statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

30

Det saknar således betydelse för tillämpningen av direktiv 2012/34 att privata industrijärnvägsspår enligt bilaga I till detta direktiv inte omfattas av begreppet ”järnvägsinfrastruktur”, i den mening som avses i artikel 3 led 3 i nämnda direktiv.

31

Av det ovan anförda följer att den första frågan kan tas upp till prövning.

32

Den andra frågan avser de skyldigheter som åligger ett företag som har åtnjutit den skattebefrielse som föreskrivs i artikel 7.1 led 1 a i lagen om lokala skatter och avgifter, för det fall denna befrielse innehåller inslag av statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, på grund av att skattebefrielsen har beviljats utan att den anmälningsskyldighet som föreskrivs i artikel 108.3 FEUF, jämförd med artikel 2 i förordning 2015/1589, har iakttagits.

33

Såsom den polska regeringen och kommissionen har påpekat framgår det av begäran om förhandsavgörande att bolaget E inte har åtnjutit nämnda skattebefrielse.

34

Enligt fast rättspraxis ankommer det inte på EU-domstolen att lämna rådgivande yttranden i allmänna eller hypotetiska frågor (dom av den 20 oktober 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande av offer för människohandel), C‑66/21, EU:C:2022:809, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

35

Den andra frågan kan således inte tas upp till prövning.

36

Det ska inledningsvis, för det första, erinras om att det framgår av domstolens fasta praxis att en åtgärd endast kan anses utgöra statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, om samtliga följande villkor är uppfyllda. För det första ska det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra ska denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska åtgärden ge mottagaren en selektiv fördel. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (se, bland annat, dom av den 7 mars 2024, Fallimento Esperia och GSE, C‑558/22, EU:C:2024:209, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

37

I förevarande fall ska det påpekas att den första frågan, såsom den har formulerats av den hänskjutande domstolen, avser tolkningen av begreppet statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, enbart mot bakgrund av det villkor som föreskrivs i denna bestämmelse, nämligen att den aktuella åtgärden måste snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen. Det framgår emellertid tydligt av skälen till begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen även hyser tvivel vad avser ett annat villkor i nämnda bestämmelse, nämligen att denna åtgärd måste ge mottagarna en selektiv fördel, på grund av att den gynnar vissa företag eller viss produktion.

38

Enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som har införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

39

Det ankommer därvid på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

40

Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 107.1 FEUF ska tolkas så, att en lagstiftning i en medlemsstat som, från fastighetsskatt, undantar mark, byggnader och anläggningar som ingår i järnvägsinfrastrukturen, när denna infrastruktur ställs till järnvägstransportörernas förfogande, ger dem som omfattas av undantaget en selektiv fördel och snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen.

41

För det andra ska det erinras om att medlemsstaternas åtgärder på områden där det inte har skett någon harmonisering av unionsrätten, såsom området för direkt beskattning, inte är undantagna från tillämpningsområdet för EUF-fördragets bestämmelser om kontroll av statligt stöd. Medlemsstaterna ska således avhålla sig från att vidta skatteåtgärder som kan utgöra ett statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2024, kommissionen/Irland m.fl., C‑465/20 P, EU:C:2024:724, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

42

För det andra framgår det av handlingarna i målet att artikel 7.1 led 1 a i lagen om lokala skatter och avgifter på ett allmänt och abstrakt sätt definierar vilka skattskyldiga som omfattas av det undantag som är aktuellt i det nationella målet, vilket kan beviljas dem enbart på grundval av denna lagbestämmelse. Under dessa omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida det undantag som är i fråga i det nationella målet, på grund av dess utformning, innebär en avsevärd fördel för stödmottagarna i förhållande till deras konkurrenter och om den huvudsakligen gynnar företag som deltar i handeln mellan medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 1987, Tyskland/kommissionen, 248/84, EU:C:1987:437, punkt 18, och dom av den 16 september 2021, kommissionen/Belgien och Magnetrol International, C‑337/19 P, EU:C:2021:741, punkt 77).

43

För att avgöra huruvida en nationell åtgärd kan ge en selektiv fördel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, ska det prövas huruvida åtgärden, inom ramen för en viss rättslig reglering, kan gynna ”vissa företag eller viss produktion” i förhållande till andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation, med hänsyn till målsättningen med rättsordningen, och som således är föremål för en särbehandling som i allt väsentligt kan anses vara diskriminerande (dom av den 10 september 2024, kommissionen/Irland m.fl., C‑465/20 P, EU:C:2024:724, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

44

För att en sådan skatteåtgärd som den som är aktuell i det nationella målet ska kunna kvalificeras som ”selektiv” är det således nödvändigt att, i ett första steg, definiera referenssystemet, det vill säga den skatteordning som ”normalt” sett är tillämplig i den berörda medlemsstaten, och att, i ett andra steg, visa att den aktuella åtgärden avviker från referenssystemet genom att den behandlar ekonomiska aktörer, som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i jämförbara situationer med hänsyn till målsättningen med skatteordningen, olika. Begreppet statligt stöd avser dock inte sådana åtgärder som innebär att företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i jämförbara situationer, med hänsyn till målsättningen med den aktuella rättsliga regleringen, behandlas olika, med följden att dessa åtgärder således i princip är selektiva, när den berörda medlemsstaten, i ett tredje steg, förmår visa att denna särbehandling är motiverad, eftersom den följer av beskaffenheten av eller systematiken i det system som åtgärderna ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, A‑Brauerei, C‑374/17, EU:C:2018:1024, punkterna 36 och 44, och dom av den 10 september 2024, kommissionen/Irland m.fl., C‑465/20 P, EU:C:2024:724, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

45

Definitionen av referensramen är av större betydelse när det gäller skatteåtgärder, eftersom förekomsten av en ekonomisk fördel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, endast kan fastställas i förhållande till vad som kan betecknas som ”normal” beskattning (dom av den 10 september 2024, kommissionen/Irland m.fl., C‑465/20 P, EU:C:2024:724, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

46

Det ska i detta hänseende understrykas att fastställandet av referensramen måste vara resultatet av en objektiv prövning av innehållet i, sambandet med och de konkreta verkningarna av de bestämmelser som är tillämpliga enligt lagstiftningen i denna stat. Frågan om en skatteåtgärds selektivitet kan inte fastställas utifrån en referensram som består av ett antal bestämmelser i den berörda medlemsstatens lagstiftning som på ett konstlat vis har lyfts ut från en bredare rättslig ram (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Banco Santander m.fl./kommissionen, C‑53/19 P och C‑65/19 P, EU:C:2021:795, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

47

När skatteåtgärden i fråga inte kan skiljas från det allmänna skattesystemet i den berörda medlemsstaten är det följaktligen detta system som ska beaktas. När det däremot framgår att en sådan åtgärd är klart avskiljbar från det allmänna systemet, kan det inte uteslutas att den referensram som ska beaktas är mer begränsad än det berörda allmänna systemet, eller till och med kan bestå av åtgärden i sig, när den framstår som en regel med en självständig rättslig logik och det är omöjligt att identifiera ett sammanhängande regelverk utanför denna åtgärd (dom av den 6 oktober 2021, Banco Santander m.fl./kommissionen, C‑53/19 P och C‑65/19 P, EU:C:2021:795, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

48

Vidare är det, utanför de områden där unionens skattelagstiftning har varit föremål för harmonisering, den berörda medlemsstaten som, vid utövandet av sina befogenheter på området för direkt beskattning och med hänsyn till sitt självbestämmande i skattefrågor, bestämmer de grundläggande kännetecknen för skatten, vilka i princip definierar det referenssystem eller den ”normala” skatteordning, utifrån vilken selektivitetsvillkoret ska bedömas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2023, Luxemburg m.fl./kommissionen, C‑451/21 P och C‑454/21 P, EU:C:2023:948, punkt 112, och dom av den 10 september 2024, kommissionen/Irland m.fl., C‑465/20 P, EU:C:2024:724, punkt 81).

49

Fastställandet av skattens grundläggande kännetecken omfattar beskattningsunderlaget och den beskattningsgrundande händelsen, men även eventuella undantag från denna skatt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2023, Luxemburg m.fl./kommissionen, C‑451/21 P och C‑454/21 P, EU:C:2023:948, punkt 112, och dom av den 19 september 2024, Förenade kungariket m.fl./kommissionen (Beskattning av CFC‑bolags vinster), C‑555/22 P, C‑556/22 P och C‑564/22 P, EU:C:2024:763, punkt 96).

50

Eftersom skattens grundläggande kännetecken i princip definierar den referensram som ska ligga till grund för prövningen av selektivitetsvillkoret, kan ett allmänt och abstrakt undantag som gäller för en direkt skatt, såsom det undantag som är aktuellt i det nationella målet, normalt inte kvalificeras som ”statligt stöd”. Eftersom detta undantag antas vara en naturlig del av det ”normala” skattesystemet, kan det nämligen i allmänhet inte anses ge en selektiv fördel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

51

Ett sådant konstaterande följer av den autonomi som medlemsstaterna har tillerkänts på området för direkt beskattning, såsom det har erinrats om i punkt 48 ovan. Denna självständighet innebär att medlemsstaterna har möjlighet att använda sig av skattekategoriseringar, däribland undantag från skatteplikt, som de anser vara mest lämpade för att uppnå de mål av allmänintresse som de eftersträvar, oavsett om dessa mål är av skatterättslig karaktär eller inte. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 33 i sitt förslag till avgörande är det nämligen legitimt för medlemsstaterna att, inom ramen för deras självbestämmande i skattefrågor, genom direkt beskattning, utöver ett rent budgetmässigt mål, eftersträva ett eller flera andra mål som i förekommande fall tillsammans utgör målet för den relevanta referensramen.

52

Kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den avgör huruvida vissa stödåtgärder är förenliga med den inre marknaden enligt artikel 107.3 FEUF (dom av den 31 januari 2023, kommissionen/Braesch m.fl., C‑284/21 P, EU:C:2023:58, punkt 94 och där angiven rättspraxis). Om utövandet av denna befogenhet skulle omfatta alla allmänna och abstrakta undantag från skatteplikt, så skulle det således finnas en risk för att kommissionens bedömning systematiskt ersätter medlemsstaternas bedömning på området och därmed inkräktar på deras självbestämmande i skattefrågor.

53

Slutsatsen i punkt 50 ovan påverkar emellertid inte möjligheten att, såsom var fallet i det mål som avgjordes genom domen av den 15 november 2011, kommissionen och Spanien/Government of Gibraltar och Förenade kungariket (C‑106/09 P och C‑107/09 P, EU:C:2011:732), konstatera att själva referensramen, såsom den följer av nationell rätt, är oförenlig med unionsrätten på området för statligt stöd, eftersom det aktuella skattesystemet har utformats enligt parametrar som är uppenbart diskriminerande, och detta har skett i syfte att kringgå unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2023, Luxemburg m.fl./kommissionen, C‑451/21 P och C‑454/21 P, EU:C:2023:948, punkt 114, och dom av den 10 september 2024, kommissionen/Irland m.fl., C‑465/20 P, EU:C:2024:724, punkt 83).

54

Med avvikelse från vad som angetts i punkt 50 ovan kan ett allmänt och abstrakt undantag från skatteplikt som gäller för en direkt skatt inte anses omfattas av det ”normala” skattesystemet när de villkor som fastställs i den relevanta lagstiftningen för att komma i åtnjutande av detta undantag, rättsligt eller faktiskt, hänför sig till en eller flera specifika egenskaper hos den kategori av företag som kan omfattas av undantaget, eftersom dessa egenskaper är oupplösligt förbundna med arten av dessa företag eller deras verksamhet. Det rör sig således om en sammanhängande kategori av företag. Den omständigheten att endast en sådan sammanhängande kategori av företag kan komma i åtnjutande av ett undantag från skatteplikt bekräftar emellertid att detta undantag kan vara diskriminerande och konkurrensbegränsande, trots att själva referensramen inte har utformats enligt uppenbart diskriminerande parametrar, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 53 ovan.

55

Så är bland annat fallet med allmänna och abstrakta skatteundantag som rättsligt eller faktiskt är förbehållna företag med en viss kapitalstruktur, som är verksamma i ett visst geografiskt eller ekonomiskt område, som är av ringa storlek, eller som tvärtom har betydande ekonomiska resurser, eller som inte har någon anställd i landet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2006, Cassa di Risparmio di Firenze m.fl., C‑222/04, EU:C:2006:8, punkterna 136 och 137, dom av den 15 november 2011, kommissionen och Spanien/Government of Gibraltar och Förenade kungariket, C‑106/09 P och C‑107/09 P, EU:C:2011:732, punkterna 104–106, och dom av den 19 december 2018, A-Brauerei, C‑374/17, EU:C:2018:1024, punkterna 31 och 38).

56

När de villkor som föreskrivs i en ordning för skattebefrielse, rättsligt eller faktiskt, inte hänför sig till specifika egenskaper hos enbart den kategori av företag som kan omfattas av denna ordning, vilka är oupplösligt förbundna med dessa företags eller deras verksamheters art, omfattas denna ordning däremot av det ”normala” skattesystemet. Villkoren för att bevilja en sådan skattebefrielse förefaller nämligen vara neutrala ur konkurrenssynpunkt, eftersom den omständigheten att vissa företag uppfyller dessa villkor, medan andra inte uppfyller dem, utgör en omständighet som saknar relevans för reglerna om statligt stöd.

57

Det ska i detta hänseende preciseras att den omständigheten att ett undantag från skatteplikt villkoras av att vissa villkor är uppfyllda med nödvändighet innebär att detta undantag endast kommer den koncern som kan uppfylla dem till godo. Domstolen har emellertid redan slagit fast att den omständigheten att endast företag som uppfyller villkoren för en åtgärd kan dra nytta av denna inte i sig innebär att åtgärden är selektiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2012, 3M Italia, C‑417/10, EU:C:2012:184, punkterna 41 och 42, och dom av den 19 december 2018, A-Brauerei, C‑374/17, EU:C:2018:1024, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

58

Detta innebär bland annat att ett undantag från skatteplikt vars tillämpning beror på företagens resultat inte i sig framstår som selektivt (dom av den 15 november 2011, kommissionen och Spanien/Government of Gibraltar och Förenade kungariket, C‑106/09 P och C‑107/09 P, EU:C:2011:732, punkterna 80, 82 och 83). Under förutsättning att de villkor som anges i punkt 56 ovan är uppfyllda gäller detta i princip även för undantag från skatteplikt vars tillämpning är beroende av till exempel en viss rekryteringspolitik eller vissa miljöåtgärder.

59

Den omständigheten att ett undantag från skatteplikt beviljas oberoende av om de skattskyldiga personer som omfattas av undantaget bedriver näringsverksamhet eller inte utgör dessutom ett indicium på att detta undantag ingår i referensramen.

60

Det ska tilläggas att även om ett allmänt och abstrakt undantag som gäller för en direkt skatt inte ska anses omfattas av referensramen, blir det inte automatiskt selektivt. I ett sådant fall ska det nämligen, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 28 i sitt förslag till avgörande och såsom framgår av punkt 44 ovan, prövas huruvida de företag som omfattas av detta undantag, mot bakgrund av det mål som eftersträvas med denna referensram, i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för de företag som inte omfattas av undantaget. Om så är fallet ska undantaget anses vara selektivt, såvida det inte kan visas att den åtskillnad mellan företag som följer av detta beror på arten eller den allmänna utformningen av det system som samma undantag utgör en del av.

61

I förevarande fall är det mot bakgrund av det ovan anförda som den hänskjutande domstolen ska pröva huruvida artikel 7.1 led 1 a i lagen om lokala skatter och avgifter, enligt vilken mark, byggnader och anläggningar som ingår i järnvägsinfrastrukturen är undantagna från fastighetsskatt när denna infrastruktur ställs till järnvägsföretags förfogande, kan medföra en selektiv fördel för de företag som omfattas av detta undantag, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

62

För det första framgår det av handlingarna i målet att den rättsliga regleringen av fastighetsskatten, såsom den följer av denna lag, utgör det ”normala” skattesystemet och följaktligen den referensram som är tillämplig i förevarande fall.

63

Såsom den polska regeringen har påpekat består denna reglering av ett system med regler som är tillämpliga på alla enheter som äger eller innehar fast egendom, genom att bland annat fastställa föremålet och beskattningsunderlaget, de skattskyldiga och skattesatsen. I artikel 2.1 i nämnda lag föreskrivs särskilt att mark, byggnader eller delar därav, liksom anläggningar eller delar av dessa som är knutna till utövandet av näringsverksamhet, är föremål för fastighetsskatt.

64

För det andra följer det av punkt 54 ovan att det undantag från skatteplikt som föreskrivs i artikel 7.1 led 1 a i samma lag ingår i denna referensram, såvida inte villkoren för att komma i åtnjutande av detta undantag, rättsligt eller faktiskt, hänför sig till en eller flera specifika egenskaper hos den enda kategori av företag som kan omfattas av undantaget, eftersom dessa egenskaper är oupplösligt förbundna med arten av dessa företag eller deras verksamhet och således gör det möjligt att anse att nämnda företag ingår i en sammanhängande kategori.

65

Det undantag från skatteplikt som är aktuellt i det nationella målet beviljas personer som är skyldiga att betala fastighetsskatt under förutsättning att de äger en fastighet, en byggnad eller en anläggning som utgör en del av järnvägsinfrastrukturen och som ställs till järnvägsföretags förfogande.

66

Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning förefaller detta villkor emellertid inte rättsligt eller faktiskt vara knutet till ett eller flera specifika egenskaper hos de företag som omfattas av detta undantag, vilka skulle göra det möjligt att sammanföra alla dessa företag till en sammanhängande kategori, i den mening som avses i punkterna 54 och 64 ovan.

67

Tvärtom förefaller nämnda undantag kunna erhållas av varje skattskyldig som äger en fastighet, en byggnad eller en anläggning som utgör en del av järnvägsinfrastrukturen och som ställs till järnvägsföretags förfogande, oberoende av huruvida den berörda skattskyldiga personen bedriver näringsverksamhet och, om så är fallet, verksamhetens art. Den kategori av personer som omfattas av det undantag från skatteplikt som är i fråga i det nationella målet förefaller således vara en heterogen grupp, som består av såväl icke-ekonomiska aktörer som företag, vilka dessutom kan uppvisa stora skillnader vad gäller juridisk form och storlek samt vara verksamma inom vitt skilda branscher.

68

Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat förefaller detta undantag således grunda sig på ett neutralt kriterium som är tillämpligt oberoende av bland annat de mottagande företagens branschtillhörighet, ekonomiska verksamhet eller rättsliga form.

69

Av detta följer, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att nämnda undantag från skatteplikt ska anses utgöra en del av den referensram som är tillämplig i förevarande fall.

70

För det tredje förefaller denna referensram ha en självständig rättslig logik och ha ett eget syfte. Vidare förefaller det inte kunna knytas till ett sammanhängande regelverk som inte hänger samman med detta syfte.

71

Utöver vad som angetts i punkterna 62 och 63 ovan, framgår det nämligen av begäran om förhandsavgörande att fastighetsskattesystemet inte bara har ett budgetmässigt ändamål som är väsentligt för skattens själva funktion, utan även, genom det undantag som är aktuellt i det nationella målet, ett miljömål som syftar till att uppmuntra företagen att renovera nedlagda järnvägsspår och att faktiskt använda sig av järnvägstransporter, vilket inte medför koldioxidutsläpp (CO2) och ger större säkerhet än vägtransporter.

72

Såsom har angetts i punkt 51 ovan kan en medlemsstat, inom ramen för sitt självbestämmande i skattefrågor, genom direkt beskattning, utöver ett rent budgetmässigt mål, eftersträva ett eller flera andra mål som i förekommande fall tillsammans utgör målet för den relevanta referensramen.

73

Slutligen framgår det inte av några uppgifter i handlingarna i målet att denna referensram kan misstänkas ha utformats enligt uppenbart diskriminerande parametrar i syfte att kringgå unionsrätten på området för statligt stöd, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 53 ovan.

74

Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning följer det av samtliga ovanstående överväganden att den befrielse från fastighetsskatt som föreskrivs i artikel 7.1 led 1 a i lagen om lokala skatter och avgifter inte ger de företag som omfattas av detta undantag en selektiv fördel.

75

Om den hänskjutande domstolen skulle komma fram till att det undantag från skatteplikt som är aktuellt i det nationella målet ger en selektiv fördel, uppkommer frågan huruvida detta undantag från skatteplikt uppfyller villkoret att den aktuella åtgärden snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen, vilket nämns i punkt 36 ovan.

76

Det ska i detta hänseende erinras om att det inte är nödvändigt att styrka att konkurrensen faktiskt har snedvridits, utan endast att pröva huruvida denna åtgärd kan snedvrida konkurrensen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania, C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 78, och dom av den 27 januari 2022, Fondul Proprietatea, C‑179/20, EU:C:2022:58, punkt 100).

77

Ett sådant villkor är uppfyllt så snart det vid tidpunkten för åtgärdens ikraftträdande råder en effektiv konkurrens på den relevanta marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2023, DOBELES HES, C‑702/20 och C‑17/21, EU:C:2023:1, punkt 51 och där angiven rättspraxis), varvid den omständigheten att en ekonomisk sektor har avreglerats på unionsnivå kan anses visa att stödet har en faktisk eller potentiell inverkan på konkurrensen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2017, Fondul Proprietatea, C‑150/16, EU:C:2017:388, punkt 34).

78

Det ska vidare erinras om att stödåtgärder som syftar till att befria ett företag från kostnader som detta normalt borde ha burit inom ramen för den löpande driften eller dess normala verksamhet, i princip snedvrider konkurrensvillkoren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania, C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

79

Slutligen ska det erinras om att det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida det aktuella undantaget, med hänsyn till de allmänna kännetecknen för detsamma, snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen, utan att den domstolen är skyldig att pröva varje företags individuella situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2011, kommissionen och Spanien/Government of Gibraltar och Förenade kungariket, C‑106/09 P och C‑107/09 P, EU:C:2011:732, punkt 122, dom av den 28 oktober 2021, Eco Fox m.fl., C‑915/19–C‑917/19, EU:C:2021:887, punkt 57, och dom av den 30 maj 2024, Autoridad Ūaria de Bilbao/kommissionen, C‑110/23 P, EU:C:2024:441, punkt 69).

80

Av det ovan anförda följer att artikel 107.1 FEUF ska tolkas så, att en lagstiftning i en medlemsstat som, från fastighetsskatt, undantar mark, byggnader och anläggningar som ingår i järnvägsinfrastrukturen, när denna infrastruktur ställs till järnvägsföretags förfogande, inte framstår som en åtgärd som ger de personer som omfattas av undantaget en selektiv fördel.

81

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artikel 107.1 FEUF ska tolkas så, att en lagstiftning i en medlemsstat som, från fastighetsskatt, undantar mark, byggnader och anläggningar som ingår i järnvägsinfrastrukturen, när denna infrastruktur ställs till järnvägsföretags förfogande, inte framstår som en åtgärd som ger de personer som omfattas av undantaget en selektiv fördel.