–

Europeiska kommissionen, genom J. Vondung och W. Wils, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 12 i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2009, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan ZO, ett barn som har blivit myndigt under förfarandets gång, och hennes mor JS, angående utbetalning av underhållsbidrag.

3

Skälen 15 och 44 i förordning nr 4/2009 har följande lydelse:

…

4

I artikel 1.1 i förordning 4/2009 föreskrivs följande:

”Denna förordning ska tillämpas på underhållsskyldighet som har sin grund i familje-, släktskaps-, äktenskaps- eller svågerlagsförhållande.”

5

Kapitel II i nämnda förordning, med rubriken ”Domstols behörighet”, innehåller artiklarna 3–14.

6

I artikel 3 i förordningen stadgas följande:

”I frågor som gäller underhållsskyldighet i medlemsstaterna ska behörigheten ligga hos

…”

7

I artikel 12 i förordning nr 4/2009, med rubriken ”Litispendens”, anges följande:

”1.   Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter, ska varje domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig.

2.   När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, ska övriga domstolar självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.”

8

Artikel 13 i samma förordning, med rubriken ”Mål som har samband med varandra”, har följande lydelse:

”1.   Om käromål som har samband med varandra prövas vid domstolar i olika medlemsstater, får varje domstol utom den vid vilken talan först väckts låta handläggningen av målet vila.

2.   Om dessa mål prövas i första instans får varje domstol, utom den vid vilken talan först väckts, också avvisa talan på begäran av en av parterna, om den domstol vid vilken talan först väckts är behörig att pröva de berörda käromålen och dess lag tillåter förening av dessa.

3.   Vid tillämpningen av denna artikel ska käromål anses ha samband med varandra om de är så förenade att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.”

9

I artikel 24 första stycket c i nämnda förordning, med rubriken ”Skäl för att vägra erkännande”, stadgas följande:

”En dom ska inte erkännas om

…

10

Det följer av artikel 68.1 i förordning nr 4/2009 att om inte annat följer av övergångsbestämmelserna i artikel 75.2 ska denna förordning ändra förordning (EG) nr 44/2001 genom att ersätta bestämmelserna om underhållsskyldighet i sistnämnda förordning.

11

Käranden i det nationella målet, ZO, föddes i november 2001 inom äktenskapet mellan hennes far och JS, motparten i det nationella målet. Äktenskapet upplöstes slutgiltigt i november 2010.

12

ZO:s far är bosatt i Tyskland medan hennes mor är bosatt i Belgien.

13

Sedan föräldrarna separerat bodde ZO först med sin mor. I enlighet med en dom av den 17 december 2014 från Tribunal de première instance d’Eupen (Förstainstansdomstolen i Eupen, Belgien) skulle fadern betala ett månatligt underhållsbidrag till modern för ZO och hennes bror.

14

Genom dom av den 31 augusti 2017 tilldömde Tribunal de première instance d’Eupen (Förstainstansdomstolen i Eupen) fadern ”den huvudsakliga vårdnaden”.

15

ZO tillbringar veckorna på ett internat i Tyskland och vistas huvudsakligen hos sin far under skolloven. Enligt uppgifterna i begäran om förhandsavgörande har ZO en adress i den kommun där hennes mor är bosatt i Belgien, men hon vägrar att ha kontakt med modern.

16

I målet vid den nationella domstolen har ZO yrkat att hennes mor ska betala underhållsbidrag, med ett belopp som ännu inte har fastställts, från november månad 2017 till ett ospecificerat datum. Modern har framställt en invändning om litispendens.

17

När talan väcktes i det nationella målet pågick nämligen redan ett förfarande som modern inlett mot ZO:s far vid Tribunal de première instance d’Eupen (Förstainstansdomstolen i Eupen). Inom ramen för det förfarandet har modern gjort gällande att hon har rätt till ersättning, eftersom hon har haft ZO boende hos sig och har sörjt för hennes uppehälle från den 1 augusti 2017 till den 31 december 2018.

18

Genom beslut av den 3 november 2021 förklarade sig Amtsgericht Mönchengladbach-Rheydt (Distriktsdomstolen i Mönchengladbach-Rheydt, Tyskland) behörig att pröva ZO:s talan enligt artikel 3 b i förordning nr 4/2009. Nämnda domstol avvisade emellertid denna talan på grund av litispendens, eftersom modern tidigare hade väckt talan vid Tribunal de première instance d’Eupen (Förstainstansdomstolen i Eupen). Amtsgericht Mönchengladbach-Rheydt (Distriktsdomstolen i Mönchengladbach-Rheydt) uppgav bland annat att de båda förfarandena syftade till att erhålla underhåll för ett barn och preciserade dessutom att i Belgien är föräldrarna, i enlighet med artiklarna 203 och 203bis i den belgiska civillagen, solidariskt skyldiga att försörja sina barn till dess att de avslutat sin utbildning, även efter det att de blivit myndiga vid 18 års ålder.

19

Genom beslut av den 26 april 2022 biföll Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf, Tyskland) ZO:s överklagande av beslutet från Amtsgericht Mönchengladbach-Rheydt (Distriktsdomstolen i Mönchengladbach-Rheydt), med motiveringen att de båda förfarandena varken avsåg samma parter eller rörde samma sak. Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf) återförvisade därför målet till Amtsgericht Mönchengladbach-Rheydt (Distriktsdomstolen i Mönchengladbach-Rheydt) för förnyad prövning.

20

Sistnämnda domstol, som också är den hänskjutande domstolen, anser, med hänvisning till domen av den 19 maj 1998, Drouot assurances (C‑351/96, EU:C:1998:242), att intressena hos käranden i det nationella målet och hennes far, som är svarande i målet vid Tribunal de première instance d’Eupen (Förstainstansdomstolen i Eupen), är så pass identiska att dessa personer kan anses vara desamma i frågan om litispendens. Nämnda domstol är dessutom av uppfattningen att saken i målet är densamma i de två pågående förfarandena, eftersom de båda avser skyldigheten att betala underhållsbidrag. Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel beträffande hur artikel 12 i förordning nr 4/2009 ska tolkas och hur denna bestämmelse ska tillämpas i det nationella målet.

21

Mot denna bakgrund beslutade Amtsgericht Mönchengladbach-Rheydt (Distriktsdomstolen i Mönchengladbach-Rheydt) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till EU-domstolen:

”Är fråga om litispendens enligt förordning (EG) nr 4/2009 … om ett förfarande avseende underhållsskyldighet pågår i Belgien mellan ett barns far och barnets mor, och ytterligare ett förfarande avseende underhållsskyldighet inleds vid en senare tidpunkt i Tyskland av barnet, som nu har blivit myndigt, mot modern?”

22

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 12.1 i förordning nr 4/2009 ska tolkas så, att de villkor för att fråga ska anses vara om litispendens som föreskrivs i denna bestämmelse, närmare bestämt att talan ska röra samma sak och gälla samma parter, är uppfyllda när ett barn, som under förfarandets gång blivit myndigt, har väckt talan om underhållsbidrag mot sin mor vid en domstol i en medlemsstat, och modern redan har väckt talan vid en domstol i en annan medlemsstat med yrkande om att barnets far ska utge ersättning för barnets boende och uppehälle hos modern.

23

Domstolen erinrar inledningsvis om att det framgår av artikel 68.1 och artikel 75.2 i förordning nr 4/2009 att när det gäller underhållsskyldighet har nämnda förordning ersatt förordning nr 44/2001, vilken i sin tur har ersatt Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt senare konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen).

24

Såsom kommissionen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande gäller domstolens tolkning av bestämmelserna i en av dessa rättsakter även för motsvarande bestämmelser i de andra rättsakterna, när dessa bestämmelser kan anses motsvara varandra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2022, London Steam-Ship Owners’ Mutual Insurance Association, C‑700/20, EU:C:2022:488, punkt 42).

25

Så är fallet med bestämmelserna om litispendens, vilka återfinns i artikel 21 första stycket i Brysselkonventionen, i artikel 27 i förordning nr 44/2001 och, när det gäller underhållsskyldighet, i artikel 12 i förordning nr 4/2009, och till sitt innehåll har liknande lydelse.

26

I likhet med artikel 21 första stycket i Brysselkonventionen och artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 föreskrivs i artikel 12.1 i förordning nr 4/2009 att om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter, ska varje domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig.

27

I likhet med regeln i artikel 21 första stycket i Brysselkonventionen och artikel 27 i förordning nr 44/2001, är denna regel om litispendens – såsom det bland annat erinras om i skäl 15 i förordning nr 4/2009 – avsedd att tillgodose intresset av en god rättskipning, och syftar till att hindra att parallella förfaranden handläggs samtidigt vid olika medlemsstaters domstolar och eventuellt resulterar i oförenliga domar när flera domstolar är behöriga att pröva samma tvist (se, analogt, dom av den 14 oktober 2004, Mærsk Olie & Gas, C‑39/02, EU:C:2004:615, punkt 31, och dom av den 22 oktober 2015, Aannemingsbedrijf Aertssen och Aertssen Terrassements, C‑523/14, EU:C:2015:722, punkt 39).

28

Artikel 12 i förordning nr 4/2009 syftar således till att i möjligaste mån förhindra att det uppkommer sådana situationer som avses i artikel 24 första stycket c i samma förordning, det vill säga att man vägrar erkänna ett avgörande eftersom det är oförenligt med ett avgörande som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den stat där avgörandet görs gällande (dom av den 14 oktober 2004, Mærsk Olie & Gas, C‑39/02, EU:C:2004:615, punkt 31).

29

Denna mekanism för att avgöra fall av litispendens är objektiv och automatisk och grundar sig på i vilken kronologisk ordning talan har väckts vid de berörda domstolarna (se, analogt, dom av den 22 oktober 2015, Aannemingsbedrijf Aertssen och Aertssen Terrassements, C‑523/14, EU:C:2015:722, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

30

Eftersom artikel 12.1 i förordning nr 4/2009 inte hänvisar till medlemsstaternas rättsordningar, utan till flera materiella villkor som delar av definitionen av litispendens, ska de begrepp som används i artikel 12 anses vara självständiga (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 8 december 1987, Gubisch Maschinenfabrik, 144/86, EU:C:1987:528, punkt 11).

31

Såsom framgår av lydelsen i artikel 12.1 i förordning nr 4/2009 och såsom det erinrats om i punkt 26 ovan måste flera kumulativa villkor vara uppfyllda för att det ska anses föreligga litispendens. Följaktligen är fråga om litispendens när talan väcks rörande ”samma sak” och målen gäller ”samma parter”.

32

I det nationella målet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida dessa villkor är uppfyllda, närmare bestämt huruvida de pågående parallella förfarandena gäller samma parter och rör samma sak.

33

Vad för det första gäller villkoret att talan ska gälla ”samma parter”, grundas den hänskjutande domstolens tvivel på den omständigheten att medan målet vid Tribunal de première instance d’Eupen (Förstainstansdomstolen i Eupen) avser en tvist mellan modern och barnets far, avser den tvist som den hänskjutande domstolen har att avgöra barnet, som under förfarandets gång har blivit myndigt, och hennes mor, vilket innebär att dessa parter formellt sett inte är identiska.

34

I detta hänseende har domstolen förvisso redan slagit fast att det i princip är viktigt att parterna i de aktuella tvisterna är identiska, oavsett vilken ställning den ena eller den andra parten har i de två parallella förfarandena (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 22 oktober 2015, Aannemingsbedrijf Aertssen och Aertssen Terrassements, C‑523/14, EU:C:2015:722, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

35

Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat har EU-domstolen emellertid, i domen av den 19 maj 1998, Drouot assurances (C‑351/96, EU:C:1998:242, punkterna 19, 23 och 25), avseende tolkningen av artikel 21 första stycket i Brysselkonventionen, medgett att formellt sett olika parter, i det fallet en försäkringsgivare och dennes försäkringstagare, kan ha så identiska och oskiljaktiga intressen i förhållande till saken i de två aktuella målen att en dom som meddelats mot den ena har rättskraft i förhållande till den andra, så att de ska anses utgöra en och samma part vid tillämpningen av denna bestämmelse.

36

Det är möjligt att göra en analog tolkning av begreppet ”samma parter” när det gäller artikel 12.1 i förordning nr 4/2009.

37

Det materiella syftet med denna förordning avser, såsom anges i dess artikel 1.1, underhållsskyldighet som har sin grund i familje-, släktskaps-, äktenskaps- eller svågerlagsförhållande, och således aktualiseras denna förordning ofta inom ramen för talan om underhållsbidrag till ett underårigt barn som har väckts av andra personer än barnet, såsom den ena och/eller den andra föräldern eller ett offentligt organ för sociala förmåner som enligt lag har övertagit den underhållsberättigades rättigheter. Det måste därför medges att i vissa situationer kan parter som formellt sett inte är desamma ha ett så identiskt och oskiljaktigt intresse i förhållande till saken i de två aktuella målen, nämligen det berörda barnets bästa i egenskap av underhållsberättigad, att en dom som meddelas mot den ena av dessa parter kan ha rättskraft i förhållande till den andra parten. I ett sådant fall ska nämnda parter kunna anses utgöra samma parter i den mening som avses i artikel 12 i förordning nr 4/2009.

38

Denna tolkning stöds av artikel 3 c i samma förordning. Enligt denna bestämmelse kan nämligen en talan om underhållsskyldighet även väckas accessoriskt inom ramen för en talan om någons rättsliga status, såsom ett mål om äktenskapsskillnad, där parterna nödvändigtvis är det berörda barnets föräldrar och där åtminstone en av föräldrarna företräder barnets intressen i den accessoriska talan om underhållsskyldighet.

39

I det nationella målet ankommer det således på den hänskjutande domstolen att, med hänsyn till saken i de parallella förfarandena och den omständigheten att käranden i det nationella målet har blivit myndig under förfarandets gång, försäkra sig om att denna kärandes intressen är så oskiljaktiga från intressena hos hennes far, som är svarande vid Tribunal de première instance d’Eupen (Förstainstansdomstolen i Eupen), att en dom som meddelas i ett av dessa förfaranden mot en av dessa parter kommer att ha rättskraft i förhållande till den andra parten.

40

Vad för det andra gäller villkoret att talan ska röra samma sak, erinrar domstolen om att detta villkor innebär att syftet med talan ska vara detsamma, med beaktande av kärandenas respektive yrkanden i vardera mål men inte svarandens eventuella invändningar häremot (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 8 maj 2003, Gantner Electronic, C‑111/01, EU:C:2003:257, punkterna 25 och 26 och där angiven rättspraxis).

41

Det framgår av begäran om förhandsavgörande att vid Tribunal de première instance d’Eupen (Förstainstansdomstolen i Eupen) har modern yrkat att fadern ska ersätta kostnader för deras dotters boende och uppehälle avseende perioden från den 1 augusti 2017 till den 31 december 2018, medan dottern vid den hänskjutande domstolen har yrkat att modern ska betala kontant underhållsbidrag till henne från den 1 november 2017 till ett ospecificerat datum, vilket kan infalla efter november månad 2019 då hon blev myndig.

42

I motsats till vad kommissionen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande förefaller det således inte som om de yrkanden som framställts i de två parallella tvisterna rör samma sak. Även om dessa tvister, rent allmänt sett, rör utbetalning av underhåll, har kärandenas yrkanden inte samma syfte och de avser inte samma tidsperiod.

43

Eftersom de villkor som anges i artikel 12.1 i förordning nr 4/2009 är kumulativa, och mot bakgrund av de uppgifter domstolen förfogar över, kan litispendens således inte anses föreligga i förevarande fall.

44

Såsom kommissionen med rätta har påpekat ska det likväl understrykas att avsaknaden av litispendens inte utgör hinder mot att tillämpa artikel 13 i förordning nr 4/2009, om den hänskjutande domstolen anser att de aktuella käromålen uppvisar en tillräckligt nära koppling för att kunna anses ha samband med varandra i den mening som avses i punkt 3 i denna artikel, vilket innebär att den hänskjutande domstolen, vid vilken talan har väckts senare, kan vilandeförklara det mål som är anhängigt vid den.

45

Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska den hänskjutande domstolen fråga besvaras enligt följande. Artikel 12.1 i förordning nr 4/2009 ska tolkas så, att de villkor för att fråga ska anses vara om litispendens som föreskrivs i denna bestämmelse, närmare bestämt att talan ska röra samma sak och gälla samma parter, inte är uppfyllda när ett barn, som under förfarandets gång blivit myndigt, har väckt talan om underhållsbidrag mot sin mor vid en domstol i en medlemsstat, och modern redan har väckt talan vid en domstol i en annan medlemsstat med yrkande om att barnets far ska utge ersättning för barnets boende och uppehälle hos modern, eftersom respektive kärandes yrkande inte har samma syfte och inte avser samma tidsperiod. Den omständigheten att det inte föreligger litispendens i den mening som avses i artikel 12.1 i förordning nr 4/2009 utgör emellertid inte hinder mot att tillämpa artikel 13 i denna förordning, förutsatt att de aktuella käromålen uppvisar en tillräckligt nära koppling för att kunna anses ha samband med varandra i den mening som avses i punkt 3 i denna artikel 13, vilket innebär att den domstolen vid vilken talan har väckts senare kan vilandeförklara det mål som är anhängigt vid den.

46

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

Artikel 12.1 i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet

ska tolkas så,

att de villkor för att fråga ska anses vara om litispendens som föreskrivs i denna bestämmelse, närmare bestämt att talan ska röra samma sak och gälla samma parter, inte är uppfyllda när ett barn, som under förfarandets gång blivit myndigt, har väckt talan om underhållsbidrag mot sin mor vid en domstol i en medlemsstat, och modern redan har väckt talan vid en domstol i en annan medlemsstat med yrkande om att barnets far ska utge ersättning för barnets boende och uppehälle hos modern, eftersom respektive kärandes yrkande inte har samma syfte och inte avser samma tidsperiod. Den omständigheten att det inte föreligger litispendens i den mening som avses i artikel 12.1 i förordning nr 4/2009 utgör emellertid inte hinder mot att tillämpa artikel 13 i denna förordning, förutsatt att de aktuella käromålen uppvisar en tillräckligt nära koppling för att kunna anses ha samband med varandra i den mening som avses i punkt 3 i denna artikel 13, vilket innebär att den domstolen vid vilken talan har väckts senare kan vilandeförklara det mål som är anhängigt vid den.