1

Hengshi Egypt Fiberglass Fabrics SAE (nedan kallat Hengshi) och Jushi Egypt for Fiberglass Industry SAE (nedan kallat Jushi) (nedan gemensamt även kallade klagandebolagen) har i sitt överklagande i mål C‑269/23 P yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av tribunalen den 1 mars 2023, Hengshi Egypt Fiberglass Fabrics och Jushi Egypt for Fiberglass Industry/kommissionen (T‑480/20, EU:T:2023:90) (nedan kallad dom T‑480/20). Genom denna dom ogillade tribunalen ogillade klagandebolagens talan om ogiltigförklaring av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/776 av den 12 juni 2020 om införande av slutgiltiga utjämningstullar på import av vissa vävda och/eller sydda glasfibermaterial med ursprung i Folkrepubliken Kina och Egypten och om ändring av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/492 om införande av slutgiltiga antidumpningstullar beträffande import av vissa vävda och/eller sydda glasfibermaterial med ursprung i Folkrepubliken Kina och Egypten (EUT L 189, 2020, s. 1), i den del den berörde Hengshi och Jushi (nedan kallad den omtvistade förordningen i mål T‑480/20).

2

Jushi har i sitt överklagande i mål C‑272/23 P yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av tribunalen den 1 mars 2023, Jushi Egypt for Fiberglass Industry/kommissionen (T‑540/20, EU:T:2023:91) (nedan kallad domen i mål T‑540/20 och, tillsammans med domen i mål T‑480/20, de överklagade domarna). Genom denna dom ogillade tribunalen Jushis talan om ogiltigförklaring av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/870 av den 24 juni 2020 om införande av en slutgiltig utjämningstull och slutgiltigt uttag av den provisoriska utjämningstull som införts på import av produkter av ändlösa glasfiberfilament med ursprung i Egypten och om uttag av den slutgiltiga utjämningstullen på registrerad import av produkter av ändlösa glasfiberfilament med ursprung i Egypten (EUT L 201, 2020, s. 10), i den del den berörde Jushi (nedan kallad den omtvistade förordningen i mål T‑540/20 och, tillsammans med den omtvistade förordningen i mål T‑480/20, de omtvistade förordningarna).

3

Avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), undertecknat den 15 april 1994 i Marrakech, godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 38, s. 3) (nedan kallat WTO-avtalet). Bilaga 1A till WTO-avtalet innehåller bland annat ett avtal om subventioner och utjämningsåtgärder (nedan kallat WTO:s subventionsavtal).

4

I artikel 1 (”Definition av en subvention”) i WTO:s subventionsavtal föreskrivs följande:

”1.1   I detta avtal skall en subvention anses föreligga om

…

och

…”

5

I artikel 2 (”Selektivitet”) i WTO:s subventionsavtal föreskrivs följande:

”2.1   För att fastställa om en subvention enligt artikel 1.1 är selektivt riktad till ett företag eller en industri eller en grupp av företag eller industrier (i detta avtal benämnt ’vissa företag’) inom det utbetalande landets jurisdiktion, skall följande principer tillämpas.

2.2   En subvention som är begränsad till att avse vissa företag inom ett bestämt geografiskt område som ligger under den beviljande myndighetens behörighet ska anses vara selektiv. …

…”

6

I artikel 5 (”Negativa effekter”) i WTO:s subventionsavtal föreskrivs följande:

”Ingen medlem skall genom subventioner som avses i artikel 1.1 och 1.2, orsaka negativa effekter för andra medlemmars intressen …

…”

7

I artikel 11 (”Påbörjande och genomförande av undersökning”) i WTO:s subventionsavtal föreskrivs följande i punkt 8:

”När varorna inte importeras direkt från ursprungslandet utan exporteras till importlandet via ett tredje land, skall bestämmelserna i detta avtal tillämpas i sin helhet och transaktionen eller transaktionerna skall enligt avtalet anses ha ägt rum mellan ursprungslandet och den importerande medlemmen.”

8

Skyddet mot subventionerad import från länder som inte är medlemmar i unionen reglerades successivt, mellan åren 1968 och 1994, av en rad gemensamma antisubventionsförordningar och antidumpningsförordningar och därefter av en rad särskilda förordningar. Den senaste av dessa särskilda förordningar är Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1037 av den 8 juni 2016 om skydd mot subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (EUT L 176, 2016, s. 55), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/825 av den 30 maj 2018 (EUT L 143, 2018, s. 1) (nedan kallad förordning 2016/1037).

9

I skälen 2–5 i förordning 2016/1037 anges följande:

10

I artikel 1 (”Principer”) i förordning 2016/1037 föreskrivs följande:

”1.   En utjämningstull får införas för att kompensera för en subvention som direkt eller indirekt har beviljats för tillverkning, export eller transport av en produkt vars övergång till fri omsättning inom unionen vållar skada.

2.   Trots vad som sägs i punkt 1 ska produkter som inte importeras direkt från ursprungslandet utan exporteras till unionen via ett mellanliggande land fullt ut omfattas av bestämmelserna i denna förordning och transaktionen eller transaktionerna ska, i tillämpliga fall, anses ha utförts mellan ursprungslandet och unionen.”

11

I artikel 2 i förordning 2016/1037 föreskrivs bland annat följande:

”I denna förordning avses med …

12

Artikel 3 (”Definition av en subvention”) i förordning 2016/1037 har följande lydelse:

”En subvention ska anses föreligga om

…

…, och

13

I artikel 4 (”Utjämningsbara subventioner”) i förordning 2016/1037 föreskrivs följande:

”1.   Subventioner ska vara föremål för utjämningsåtgärder endast om de är selektiva i enlighet med vad som avses i punkterna 2, 3 och 4.

2.   För att avgöra om en subvention är selektivt riktad till ett företag eller en industri eller en grupp av företag eller industrier (nedan kallade vissa företag) som ligger under den beviljande myndighetens behörighet, ska följande principer tillämpas:

…

3.   En subvention som är begränsad till att avse vissa företag inom ett bestämt geografiskt område som ligger under den beviljande myndighetens behörighet ska anses vara selektiv. …

…”

14

Artikel 5 (”Beräkning av storleken på den utjämningsbara subventionen”) i förordning 2016/1037 har följande lydelse:

”Storleken på utjämningsbara subventioner ska beräknas i förhållande till den förmån som mottagaren konstateras få under den tid som subventionsundersökningen avser. Normalt sett motsvaras denna tid av mottagarens senaste räkenskapsår, men den kan utgöras av varje annan period om minst sex månader som infaller före undersökningens början och för vilken det finns tillförlitliga ekonomiska och andra relevanta uppgifter.”

15

I artikel 6 (”Beräkning av förmånen för mottagaren”) i förordning 2016/1037 föreskrivs följande:

”Vid beräkning av förmånen för mottagaren ska följande gälla:

…”

16

Härtill kommer att förordningen innehåller en rad bestämmelser som ger vissa angivna aktörer olika slags möjligheter eller rättigheter. Bland dessa kan särskilt nämnas artiklarna 9.3, 10.7 och 10.13, 11.6, 11.7 och 11.10, 13.1–13.3, 18.3, 29a.1 samt 30.1 och 30.2, där sådana möjligheter eller rättigheter föreskrivs för bland annat ”ursprungs- eller exportlandet”, ”[regeringen] i ursprungs- och/eller exportlandet”, ”de offentliga myndigheterna i ursprungs- och/eller exportlandet” och ”de offentliga myndigheter som beviljar utjämningsbara subventioner”.

17

Bakgrunden till tvisterna, såsom den har beskrivits i de överklagade domarna, kan sammanfattas enligt följande.

18

Hengshi och Jushi är båda etablerade i Egypten och har bildats i enlighet med det landets lagstiftning. Vart och ett av bolagen är dotterbolag till moderbolag som är etablerade i Kina. Hengshis och Jushis moderbolag ingår i sin tur i en koncern i Kina med bolaget ”China National Building Materials Co. Ltd” (nedan kallat CNBM) som yttersta moderbolag. CNBM ett statligt bolag som ägs indirekt och kontrolleras i sin helhet av Kinas statsråds kommission för tillsyn och förvaltning av statsägda tillgångar (State-owned Assets Supervision and Administration Commission) (nedan kallad SASAC). SASAC är direkt underställd Kinas statsråd.

19

Hengshi och Jushi är på olika sätt verksamma inom tillverkning, marknadsföring och export, bland annat till unionen, av glasfiberprodukter som bland annat används för att skapa lätta kompositmaterial som används bland annat inom fordonsindustrin, varvsindustrin, flyg- och rymdindustrin, vindkraftsindustrin samt byggindustrin.

20

Bolagen är etablerade i ett geografiskt område som benämns ”China-Egypt Suez Economic and Trade Cooperation Zone” (Samarbetszonen för ekonomi och handel mellan Kina och Egypten i Suez) (nedan kallad SETC‑zonen).

21

Den 21 januari 2016 undertecknades ett samarbetsavtal mellan Kina och Egypten. Enligt avtalet, som var resultatet av en rad gemensamma initiativ, ska dessa stater tillsammans ansvara för SETC‑zonens förvaltning och utveckling. För detta ändamål ger egyptiska staten vissa skattelättnader åt i SETC‑zonen etablerade företag som ingår i koncerner ägda av kinesiska staten, eller av kinesiska och egyptiska staten tillsammans, och tillhandahåller mark och arbetskraft åt dessa företag, på de villkor som anges i den tillämpliga egyptiska lagstiftningen. Kinesiska staten tillhandahåller å sin sida, direkt eller indirekt, olika finansieringsmöjligheter för dessa företag inom ramen för genomförandet av Kinas globala infrastrukturprojekt ”One Belt, One Road” (även kallat ”Belt and Road Initiative”) (”Den nya Sidenvägen”). Detta projekt innebär bland annat att kinesiska företag som etablerar sig utomlands kan dra nytta av olika skattemässiga och finansiella incitament i form av exempelvis lån, investeringar i eget kapital och exportkreditförsäkringar.

22

Med anledning av ett klagomål från bolaget Tech-Fab Europe eV (nedan kallat Tech-Fab Europe) och Association des producteurs de fibres de verre européens (APFE) angående subventionerad import av vissa glasfiberprodukter till unionen inledde Europeiska kommissionen i maj och juni 2019 två antisubventionsundersökningar med stöd av artiklarna 10 och 11 i förordning 2016/1037.

23

Sedan dessa undersökningar avslutats antog kommissionen i juni 2020 först den omtvistade förordningen i mål T‑480/20 och därefter den omtvistade förordningen i mål T‑540/20. Genom båda dessa förordningar infördes utjämningstullar på de glasfiberprodukter som omfattats av antisubventionsundersökningarna, det vill säga glasfiberprodukter som importerats till unionen av Hengshi och Jushi (den första undersökningen) respektive av Jushi (den andra undersökningen). I dessa förordningar fann kommissionen att Hengshi och Jushi hade dragit nytta av en rad subventioner som beviljats av egyptiska staten inom ramen för genomförandet av de olika initiativ som nämns i punkt 21 ovan. Kommissionen fann även att vissa av de åtgärder som betecknades som subventioner i dessa förordningar i huvudsak var resultatet av ett samarbete mellan egyptiska staten och kinesiska staten.

24

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 28 juli 2020 väckte Hengshi och Jushi talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen i mål T‑480/20. Till stöd för sin talan åberopade bolagen sex grunder avseende åsidosättande av förordning 2016/1037, varav en av grunderna även avsåg åsidosättande av bolagens rätt till försvar.

25

Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 20 oktober 2020 ansökte Tech-Fab Europe om att få intervenera i mål T‑480/20 på kommissionens sida.

26

Ordföranden på tribunalens första avdelning biföll denna ansökan genom beslut av den 26 januari 2021.

27

Den 1 mars 2023 meddelade tribunalen dom i mål T‑480/20, genom vilken den ogillade Hengshis och Jushis talan.

28

Samtidigt med detta väckte Jushi, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 27 augusti 2020, talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen i mål T‑540/20. Till stöd för sin talan åberopade Jushi fem grunder avseende åsidosättande av förordning 2016/1037, varav två av dem även avsåg åsidosättande av bolagets respektive egyptiska statens rätt till försvar. Om det bortses från nyss nämnda aspekt är de av Jushi åberopade grunderna i mål T‑540/20 i huvudsak identiska med grunderna 2–6 i mål T‑480/20.

29

Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 14 december 2020 ansökte APFE om att få intervenera i mål T‑540/20 på kommissionens sida.

30

Ordföranden på tribunalens första avdelning biföll denna ansökan genom beslut av den 28 april 2021.

31

Den 1 mars 2023 meddelade tribunalen dom i mål T‑540/20, genom vilken den ogillade Jushis talan.

32

I det följande redogörs för vilka av de i mål T‑480/20 respektive mål T‑540/20 åberopade grunderna (eller delar av dem) som är av betydelse för de nu aktuella målen om överklagande. För det första är det i detta avseende relevant att beakta den andra grundens första del i mål T‑480/20 och den första grundens andra del i mål T‑540/20, som var formulerade i identiska ordalag och avsåg att kommissionen hade gjort en felaktig bedömning i strid med artiklarna 2 a och b samt 3.1 i förordning 2016/1037 när den fann att vissa finansiella bidrag som Hengshi och Jushi hade erhållit från kinesiska staten också skulle betraktas som subventioner från – eller som kunde tillskrivas – egyptiska staten. Till stöd för detta påstående anförde bolagen att kommissionens resonemang var felaktigt i tre olika avseenden, nämligen att resonemanget grundade sig på en felaktig tolkning av ordalydelsen i nämnda bestämmelser i förordning 2016/1037 och det sammanhang i vilket de ingår, att kommissionen felaktigt hade beaktat WTO:s subventionsavtal vid tolkningen av förordningen och att kommissionen, även om det skulle anses vara relevant att beakta WTO:s subventionsavtal, hade gjort en felaktig tolkning av detta avtal mot bakgrund av artikel 31 i Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969 (United Nations Treaty Series, vol. 1155, s. 331) (nedan kallad Wienkonventionen) samt artikel 11 i Draft Articles on the Responsibility of States for Internationally Wrongful Acts (Utkast till artiklar om statens ansvar för folkrättsstridiga handlingar), som utarbetats av Förenta nationernas folkrättskommission (ILC). Tribunalen prövade i punkterna 71–103 i domen i mål T‑480/20 och i punkterna 38–70 i domen i mål T‑540/20 vad Hengshi och Jushi anfört i denna del och fann att det inte fanns något fog för bolagens påstående.

33

För det andra är det relevant att beakta den andra grundens andra del i mål T‑480/20 och den första grundens tredje del i mål T‑540/20. I detta sammanhang gjorde Hengshi och Jushi gällande, i identiska ordalag, att kommissionens bedömning att vissa finansiella bidrag som bolagen hade erhållit från kinesiska staten utgjorde selektiva subventioner, i den mening som avses i artikel 4.2 och 4.3 i förordning 2016/1037, var felaktig och stred mot dessa bestämmelser. Till stöd för detta påstående anförde Hengshi och Jushi att dessa bestämmelser, med hänsyn till deras lydelse och det sammanhang i vilket de ingår, ska tolkas på så sätt att en förutsättning för att en subvention ska kunna betraktas som selektiv är att den har beviljats av en bestämd myndighet till företag som ligger under dess behörighet. Bolagen anförde vidare att en konsekvens av detta krav i det aktuella fallet var att det inte kunde anses att finansiella bidrag från kinesiska staten till företag etablerade i Kina som dessa företag sedan överför till sina dotterbolag i Egypten, eller direkta finansiella bidrag från kinesiska staten till dessa dotterbolag, utgjorde selektiva subventioner som beviljats av en egyptisk myndighet. Tribunalen fann i punkterna 106–109 i domen i mål T‑480/20 och i punkterna 73–76 i domen i mål T‑540/20 att det inte fanns något fog för vad Hengshi och Jushi anfört i denna del.

34

För det tredje är det relevant att beakta den fjärde grunden i mål T‑480/20 och den tredje grunden i mål T‑540/20. Genom dessa grunder ifrågasatte Hengshi och Jushi, i identiska ordalag, kommissionens bedömning att egyptiska staten hade beviljat bolagen en subvention, och därmed gett dem en förmån, genom att inte ta ut vissa tullar, som Jushi normalt sett skulle ha varit skyldigt att betala, på bolagets import till Egypten av material som kunde användas som insatsvaror för tillverkning av glasfiberprodukter som Hengshi skulle exportera till unionen och gjorde gällande att bedömningen stred mot artiklarna 3.1 a ii och 3.2 samt 5 i förordning 2016/1037. Tribunalen fann i punkterna 162–171 i domen i mål T‑480/20 och i punkterna 129–138 i domen i mål T‑540/20 att det inte fanns något fog för vad Hengshi och Jushi anfört i denna del.

35

För det fjärde är det relevant att beakta den femte grunden i mål T‑480/20 och den fjärde grunden i mål T‑540/20. I detta sammanhang gjorde Hengshi och Jushi gällande, i identiska ordalag, att kommissionen hade gjort en felaktig bedömning i strid med artiklarna 3.2 och 4.2 c i förordning 2016/1037 när den fann att egyptiska statens skattemässiga behandling av valutakursförluster till följd av 2016 års devalvering av det egyptiska pundet utgjorde en subvention som medförde en förmån för ett begränsat antal exportinriktade företag som bedrev huvuddelen av sin verksamhet i utländsk valuta, däribland Hengshi och Jushi, och att förmånen därmed i själva verket var selektiv. Tribunalen fann i punkterna 175–179 i domen i mål T‑480/20 och i punkterna 142–146 i domen i mål T‑540/20 att det inte fanns något fog för vad Hengshi och Jushi anfört i denna del.

36

För det femte är det relevant att beakta den första grundens första del i mål T‑480/20. I detta sammanhang gjorde Hengshi och Jushi gällande att kommissionens metod för att beräkna de utjämningsbara subventioner som hade beviljats vart och ett av bolagen stred mot bland annat artiklarna 1.1, 5 och 6 i förordning 2016/1037. Tribunalen fann i punkterna 32–58 i domen i mål T‑480/20 att det inte fanns något fog för detta påstående.

37

Hengshi och Jushi har i mål C‑269/23 P yrkat att domstolen ska

38

Jushi har i mål C‑272/23 P yrkat att domstolen ska

39

Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandena och förplikta klagandebolagen att ersätta rättegångskostnaderna.

40

Tech-Fab Europe har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet i mål C‑269/23 P och förplikta klagandebolagen att ersätta rättegångskostnaderna.

41

APFE har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet i mål C‑272/23 P och förplikta Jushi att ersätta rättegångskostnaderna.

42

Domstolens ordförande beslutade den 8 december 2023, efter att ha hört parterna och intervenienterna, att förena de båda målen vad gäller den muntliga delen av förfarandet och domen.

43

Hengshi och Jushi har till stöd för sina yrkanden i mål C‑269/23 P åberopat fem grunder.

44

Jushi har till stöd för sina yrkanden i mål C‑272/23 P åberopat fyra grunder, som i allt väsentligt är identiska med grunderna 2–4 i mål C‑269/23 P (nedan tillsammans kallade de gemensamma grunderna).

45

Den första gemensamma grunden utgörs av följande två identiska grunder: Hengshi och Jushis andra grund i mål C‑269/23 P, som i huvudsak avser att tribunalen gjorde en felaktig tolkning och tillämpning av artiklarna 2 a och b samt 3.1 i förordning 2016/1037 och genom vilken bolagen har ifrågasatt tribunalens bedömningar i punkterna 81–103 i domen i mål T‑480/20, samt Jushis första grund i mål C‑272/23 P, genom vilken bolaget har vänt sig emot tribunalens bedömningar i punkterna 48–70 i domen i mål T‑540/20.

46

Denna gemensamma grund sammanfaller även i motsvarande delar med ovan i punkt 32 redovisade grunder som åberopades i målen T‑480/20 och T‑540/20. Klagandebolagens resonemang i denna del går ut på att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen haft fog för att anse att vissa finansiella bidrag som bolagen hade erhållit från kinesiska staten också skulle betraktas som subventioner från – eller som kunde tillskrivas – egyptiska staten.

47

Bolagen har därvid inledningsvis anfört följande. Den rättsliga bedömning som tribunalen gjorde i punkterna 81–85 och 92–95 i domen i mål T‑480/20 samt i punkterna 48–52 och 59–62 i domen i mål T‑540/20, liksom den tolkning som den grundades på, strider mot ordalydelsen i artiklarna 2 a och b samt 3.1 i förordning 2016/1037, tolkad mot bakgrund av det sammanhang i vilket dessa bestämmelser ingår och det mål som eftersträvas med nämnda förordning.

48

Av de olika språkversionerna av artiklarna 2 a och b samt 3.1 i förordning 2016/1037 framgår nämligen på ett klart och precist sätt att begreppet ”subvention” endast omfattar finansiella bidrag från ”de offentliga myndigheterna i ursprungslandet eller exportlandet”. Det sistnämnda uttrycket ska i allmänhet förstås på så sätt att det omfattar ”offentliga organ inom ursprungslandets eller exportlandets territorium”, med det enda undantaget att sådana offentliga organ ger ”ett privat organ” i uppdrag, eller ålägger det, att utföra uppgifter som normalt faller inom deras behörighet. Dessa bestämmelser kan således inte tolkas på så sätt att begreppet ”subvention” även omfattar finansiella bidrag från offentliga myndigheter i ett annat land. I dessa bestämmelser i förordningen talas dessutom om subventioner som ”beviljas” av de aktuella offentliga myndigheterna och inte om subventioner som ”kan tillskrivas” dessa myndigheter. Begreppet ”subvention” kan således endast omfatta subventioner som härrör direkt från offentliga myndigheter i nämnda bestämmelsers mening, förutom i fall som omfattas av den uttryckliga och uttömmande undantagsregeln om privata organ som agerar för offentliga myndigheters räkning.

49

Denna tolkning vinner även stöd av det sammanhang i vilket artiklarna 2 a och b samt 3.1 i förordning 2016/1037 ingår. Här kan i synnerhet nämnas artiklarna 10.7 och 13.1 i förordningen, som ger ursprungs- eller exportlandet en rad rättigheter och befogenheter. Något motsvarande föreskrivs däremot inte vad gäller andra länder, för det fall tribunalens tolkning skulle godtas.

50

Slutligen framgår det av skäl 4 i förordning 2016/1037 att förordningen bland annat har till syfte att på ett tillräckligt detaljerat sätt förklara vilka villkor som ska vara uppfyllda för att en subvention ska anses föreligga. Bland dessa villkor ingår inte något villkor som handlar om att ett finansiellt bidrag från ursprungs- eller exportlandets myndigheter kan tillskrivas myndigheterna i ett annat land. Mer allmänt kan sägas att unionslagstiftarens avsikt inte har varit att utländska direktinvesteringar ska omfattas av förordningen.

51

Klagandebolagen har därefter anfört att tribunalens tolkning av förordning 2016/1037 inte heller kan anses vara motiverad mot bakgrund av WTO:s subventionsavtal.

52

Ordalydelsen i artiklarna 2 a och b samt 3.1 i förordning 2016/1037 skiljer sig nämligen delvis från lydelsen i artikel 1 i detta avtal, i motsats till vad tribunalen uttalade i punkterna 96–100 i domen i mål T‑480/20 och i punkterna 63–67 i domen i mål T‑540/20. Skillnaden består särskilt i att det i artikel 1 i subventionsavtalet talas om ”[staten]”, varmed avses ”regering eller en offentlig myndighet inom en [WTO-]medlems territorium”, medan det i artiklarna 2 a och b samt 3.1 i förordning 2016/1037 anges att begreppet ”offentliga myndigheter” endast omfattar ”offentliga organ inom ursprungslandets eller exportlandets territorium”. Det förhållandet att subventionsavtalet och förordningen är formulerade på olika sätt bör tillmätas betydelse.

53

I motsats till vad tribunalen uttalade i punkterna 101 och 102 i domen i mål T‑480/20 och i punkterna 68 och 69 i domen i mål T‑540/20, framgår det under alla omständigheter tydligt av artikel 1 i WTO:s subventionsavtal, vars ordalydelse ska tolkas i överensstämmelse med artikel 31 i Wienkonventionen, att inte heller subventionsavtalet ger någon möjlighet att anse att ett finansiellt bidrag från en WTO-medlems offentliga myndigheter som kan tillskrivas en annan WTO-medlems offentliga myndigheter utgör en subvention. Det framgår nämligen av artikel 1 i avtalet att med ”[statlig]” subvention från en ”[WTO-medlem]” avses ett finansiellt bidrag ”från” regering eller en offentlig myndighet ”inom” medlemmens ”territorium”. Denna artikel medger inte att ett sådant finansiellt bidrag tillskrivs en annan medlems offentliga myndigheter. Den nu angivna tolkningen vinner stöd av det sammanhang i vilket dessa uttryck ska förstås och det mål som eftersträvas med WTO:s subventionsavtal.

54

Kommissionen, med stöd av APFE och Tech-Fab Europe, har bestritt vad klagandebolagen har anfört i denna del.

55

Som det får förstås har klagandebolagen gjort gällande att tribunalens laglighetsprövning av de omtvistade förordningarna inte bara grundade sig på en felaktig tolkning av förordning 2016/1037, utan även på en felaktig tolkning av det rättsliga förhållandet mellan förordningen och WTO:s subventionsavtal samt på en felaktig tolkning av själva avtalet. Det måste därför först fastställas om, och i så fall på vilken grund, subventionsavtalet ska beaktas vid prövningen av de nu aktuella målen.

56

Vad först gäller möjligheten att åberopa bestämmelser i ett internationellt avtal i vilket unionen är part till stöd för en talan om ogiltigförklaring av en unionsrättslig sekundärrättsakt – alternativt en invändning om ogiltighet mot en sådan rättsakt – eller till stöd för en skadeståndstalan framgår följande av fast rättspraxis. En sådan möjlighet föreligger endast under förutsättning att det internationella avtalets beskaffenhet och systematik inte utgör hinder för detta och att de åberopade bestämmelserna i det internationella avtalet till sitt innehåll framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa (dom av den 3 juni 2008, Intertanko m.fl., C‑308/06, EU:C:2008:312, punkterna 43 och 45, dom av den 4 februari 2016, C & J Clark International och Puma, C‑659/13 och C‑34/14, EU:C:2016:74, punkt 84, och dom av den 28 september 2023, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen, C‑123/21 P, EU:C:2023:708, punkt 69).

57

Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att WTO-avtalet och de avtal som återfinns i bilagorna 1–4 till detta avtal (nedan kallade WTO-avtalen) med hänsyn till deras beskaffenhet och systematik, i princip inte utgör regler mot bakgrund av vilka lagenligheten av unionens sekundärrättsakter kan prövas (dom av den 16 juli 2015, kommissionen/Rusal Armenal, C‑21/14 P, EU:C:2015:494, punkt 38 och där angiven rättspraxis, dom av den 4 februari 2016, C & J Clark International och Puma, C‑659/13 och C‑34/14, EU:C:2016:74, punkt 85, och dom av den 28 september 2023, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen, C‑123/21 P, EU:C:2023:708, punkt 71).

58

Det sagda innebär att WTO:s subventionsavtal, som återfinns i bilaga 1A till WTO-avtalet, i princip inte utgör en sådan regel.

59

Det finns dock två undantagsfall där det ankommer på unionsdomstolen att pröva lagenligheten av en sekundärrättslig unionsrättsakt, eller av akter som antagits för dess tillämpning, mot bakgrund av WTO-avtalen. Det rör sig om fall där det framgår att unionslagstiftarens avsikt har varit att begränsa sitt handlingsutrymme vid tillämpningen av WTO:s regelverk. Det första fallet är om unionen har avsett att genom den aktuella rättsakten fullgöra en särskild förpliktelse som den åtagit sig inom ramen för WTO-avtalen och det andra fallet är om rättsakten uttryckligen hänvisar till precisa bestämmelser i dessa avtal (dom av den 16 juli 2015, kommissionen/Rusal Armenal,C‑21/14 P, EU:C:2015:494, punkterna 40 och 41, dom av den 4 februari 2016, C & J Clark International och Puma, C‑659/13 och C‑34/14, EU:C:2016:74, punkt 87, och dom av den 28 september 2023, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen, C‑123/21 P, EU:C:2023:708, punkterna 74 och 75).

60

Såsom framgår av domstolens praxis skiljer sig unionens eventuella vilja att fullgöra en särskild förpliktelse som den åtagit sig inom ramen för de aktuella avtalen från den skyldighet som åligger varje medlem av WTO att – inom ramen för sin interna rättsordning och inom hela sitt territorium – se till att de skyldigheter som följer av WTO:s regelverk iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, kommissionen/Ungern (Högre utbildning), C‑66/18, EU:C:2020:792, punkt 85). Denna avsikt från unionens sida och den särskilda förpliktelse som den hänför sig till måste följaktligen framgå av en särskild bestämmelse i den aktuella sekundärrättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, kommissionen/Rusal Armenal, C‑21/14 P, EU:C:2015:494, punkterna 45 och 46, och dom av den 28 september 2023, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen, C‑123/21 P, EU:C:2023:708, punkt 79).

61

Vad gäller det nu aktuella fallet kan det till att börja med konstateras att ingen av de bestämmelser i förordning 2016/1037 som klagandebolagen har åberopat inom ramen för den första gemensamma grunden ger vid handen att unionslagstiftaren har avsett att därigenom fullgöra en särskild förpliktelse som unionen åtagit sig inom ramen för WTO:s subventionsavtal eller WTO-avtalen i allmänhet.

62

Vidare kan det konstateras att ingen av de åberopade bestämmelserna i förordningen innehåller en uttrycklig hänvisning till specifika bestämmelser i något av WTO-avtalen.

63

Formuleringen i skäl 3 i förordning 2016/1037 om att ”[ordalydelsen i bestämmelserna i WTO:s subventionsavtal] i möjligaste mån [bör] återspeglas i unionens lagstiftning” ger visserligen uttryck för att unionslagstiftarens avsikt med förordningen har varit att genomföra bestämmelserna i detta avtal. Denna formulering kan dock inte tolkas på så sätt att lagstiftarens har avsett att göra subventionsavtalet till en regel mot bakgrund av vilken en lagenlighetsprövning av unionens sekundärrättsakter skulle kunna ske (se, analogt, dom av den 16 juli 2015, kommissionen/Rusal Armenal,C‑21/14 P, EU:C:2015:494, punkt 52, och dom av den 28 september 2023, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen,C‑123/21 P, EU:C:2023:708, punkt 78).

64

Domstolen finner således att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att artikel 3.1 a i förordning 2016/1037 syftar till att fullgöra en särskild förpliktelse som unionen åtagit sig inom ramen för WTO (se punkt 99 i domen i mål T‑480/20 och punkt 66 i domen i mål T‑540/20). Det ska dock påpekas att tribunalen gjorde detta uttalande för fullständighetens skull, vilket framgår av uttrycket ”inte heller” som används i inledningen. Bedömningen utgör således inte en sådan felaktig rättstillämpning som kan utgöra grund för att upphäva den överklagade domen.

65

Vad därefter gäller förhållandet mellan internationella avtal som ingåtts av unionen och unionens sekundärrättsakter framgår följande av fast rättspraxis. Principen om att sådana avtal har företräde framför sekundärrättsakter innebär att dessa rättsakter i möjligaste mån ska tolkas i överensstämmelse med dessa avtal, särskilt om de syftar till att genomföra internationella avtal, såvitt avser bestämmelser som i huvudsak är likalydande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2015, Philips Lighting Poland och Philips Lighting/rådet, C‑511/13 P, EU:C:2015:553, punkterna 60 och 63, och dom av den 20 januari 2022, kommissionen/Hubei Xinyegang Special Tube, C‑891/19 P, EU:C:2022:38, punkterna 30 och 31). Dessutom ska sådana sekundärrättsakter, i möjligaste mån, tolkas i överensstämmelse med allmänna folkrättsliga regler och principer som är relevanta, eftersom unionen är skyldig att iaktta den allmänna folkrätten när den med stöd av sina befogenheter antar rättsakter av detta slag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen, C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 291, och dom av den 1 augusti 2022, Sea Watch, C‑14/21 och C‑15/21, EU:C:2022:604, punkt 92).

66

I synnerhet gäller att den allmänna folkrättsliga principen om att traktatförpliktelser ska iakttas och fullgöras ärligt (pacta sunt servanda), som kommer till uttryck i artikel 26 i Wienkonventionen, innebär en skyldighet för unionsdomstolen att vid tolkning av WTO-avtalen beakta den tolkning av dessa avtal som WTO:s tvistlösningsorgan har gjort. Om det inte finns någon tolkning från WTO:s tvistlösningsorgan att beakta, ankommer det på domstolen att själv tolka dessa avtal i enlighet med sedvanerättsliga regler för tolkning av folkrätt som är bindande för unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, kommissionen/Ungern (Högre utbildning), C‑66/18, EU:C:2020:792, punkt 92, och dom av den 20 januari 2022, kommissionen/Hubei Xinyegang Special Tube, C‑891/19 P, EU:C:2022:38, punkt 32).

67

Vad gäller det nu aktuella fallet kan det konstateras att artikel 3.1 i förordning 2016/1037 på en rad punkter är formulerad på väsentligen samma sätt som artikel 1 i WTO:s subventionsavtal, men att det samtidigt finns skillnader mellan bestämmelserna som ska beaktas. Artikel 3.1 i förordningen ska därför i möjligaste mån tolkas i överensstämmelse med artikel 1 i subventionsavtalet. I fråga om de punkter där förordningsbestämmelsen skiljer sig från artikel 1 i avtalet får bestämmelsen inte tolkas på ett sätt som strider mot unionens WTO-förpliktelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 1988, Fediol/kommissionen, 188/85, EU:C:1988:400, punkt 13).

68

Härtill kommer att det är ostridigt mellan parterna att WTO:s tvistlösningsorgan ännu inte har uttalat sig om innebörden och räckvidden av artikel 1 i WTO:s subventionsavtal i ett fall som det som var i fråga i de överklagade domarna, och dessförinnan i de omtvistade förordningarna. Det ankommer således på domstolen att själv tolka artikel 1 i subventionsavtalet, i enlighet med vad som anförts i punkt 66 ovan, i den mån detta är nödvändigt för att kunna pröva de av klagandebolagen åberopade grunderna.

69

Oenigheten mellan parterna i förevarande mål avser i huvudsak frågan om från vem en subvention ska härröra för att den ska kunna anses vara en subvention i den mening som avses i förordning 2016/1037. Det måste således avgöras om, och i så fall hur, denna fråga regleras i förordning 2016/1037. I likhet med vad tribunalen uttalade i punkt 78 i domen i mål T‑480/20 och i punkt 45 i domen i mål T‑540/20 gäller i detta sammanhang, enligt domstolens fasta praxis, att förordningens bestämmelser inte enbart ska tolkas utifrån sin lydelse, utan även med beaktande av sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som de ingår i (dom av den 7 juni 2005, VEMW m.fl.,C‑17/03, EU:C:2005:362, punkt 41, och dom av den 1 augusti 2022, Sea Watch, C‑14/21 och C‑15/21, EU:C:2022:604, punkt 115).

70

Vad först gäller lydelsen i bestämmelserna i förordning 2016/1037 ska det påpekas att det i artikel 3.1 a anges vad som avses med ”subvention” i förordningen både i sakligt hänseende och med avseende på subventionsgivaren.

71

I sakligt hänseende framgår det av denna bestämmelse att en subvention utgörs av ett finansiellt bidrag som kan lämnas inom ramen för ett förfarande som innebär direkt överföring av medel eller genom att fordringar avseende allmänna medel efterskänks eller att belopp som enligt huvudregeln ska betalas till det allmänna inte drivs in. Det kan även bestå i tillhandahållande av tjänster eller inköp av varor eller inbetalningar till en finansieringsmekanism.

72

Med avseende på rekvisitet om subventionsgivaren framgår det – vid en jämförelse av de olika språkversionerna av förordning 2016/1037 – att artikel 3.1 a innebär att ett krav på att sådant finansiellt bidrag, oavsett form och typ, som huvudregel ska härröra från ”offentliga myndigheter” (eller ”staten”) i ”ursprungslandet” eller ”exportlandet”. Det enda undantaget från denna huvudregel avser det fallet att offentliga myndigheter ger ett privat organ i uppdrag att bevilja ett finansiellt bidrag för deras räkning eller ålägger det att göra det. Om inte detta undantag är tillämpligt är det således endast om ett finansiellt bidrag har beviljats av offentliga myndigheter i ursprungslandet eller exportlandet – och därmed är ett resultat av någon form av agerande från dessa myndigheters sida – som bidraget kan anses utgöra en subvention i den mening som avses i förordning 2016/1037.

73

Vad sedan gäller begreppet ”offentliga myndigheter”, som ingår bland de begrepp som definieras i artikel 2 i förordning 2016/1037, kan följande konstateras. I definitionen i denna artikel anges närmare vilken typ av samband mellan dessa myndigheter och de i artikel 3.1 a angivna formerna av finansiella bidrag som krävs för att bidragen ska kunna betraktas som ”subventioner”, under förutsättning att de övriga villkoren för detta är uppfyllda. Enligt definitionen av begreppet ”offentliga myndigheter” i artikel 2 b i förordningen omfattar det ”offentliga organ” inom ursprungslandets eller exportlandets ”territorium”. Med exportlandet avses det mellanliggande land till vilket en produkt har exporterats från ursprungslandet och därefter importerats till unionen. Av artikel 2 a i förordningen framgår att det samband som i ett enskilt fall måste föreligga mellan de offentliga myndigheterna i ursprungs- eller exportlandet och ett finansiellt bidrag består i att bidraget ska ha ”bevilja[t]s” av dessa myndigheter. Ordet ”bevilja” får i den aktuella frasen anses ha sin normala betydelse, det vill säga ett agerande genom vilket en person – formellt eller i praktiken – ger eller tilldelar något till en annan person.

74

Slutligen kan det konstateras att de rättsliga och praktiska förutsättningar under vilka ett finansiellt bidrag kan eller ska anses ha beviljats av offentliga myndigheter i ursprungs- eller exportlandet varken definieras eller regleras uttryckligen, ur något annat perspektiv, av någon de ovan angivna bestämmelserna i förordning 2016/1037 och inte heller av någon annan bestämmelse i förordningen.

75

Vid dessa förhållanden finner domstolen att ordalydelsen i artiklarna 2 a och b samt 3.1 a i förordning 2016/1037 ska tolkas på följande sätt. För att ett finansiellt bidrag ska kunna anses utgöra en ”subvention” krävs, under alla omständigheter, att det visas att det har beviljats en eller flera bestämda personer av de offentliga myndigheterna i det land där en viss produkt har sitt ursprung eller det land från vilket produkten har exporterats till unionen. Med detta avses att ett offentligt organ inom ursprungs- eller exportlandets territorium antingen har fattat ett formellt beslut om att bevilja dessa personer ett finansiellt bidrag eller i praktiken har låtit ett sådant bidrag komma dem till del. Oavsett om ett finansiellt bidrag beviljats formellt eller i praktiken krävs att agerandet från ett offentligt organ inom ursprungs- eller exportlandets territorium har haft en avgörande roll.

76

Det finns däremot ingenting i artikel 2 a och b eller artikel 3.1 a i förordning 2016/1037 som innebär att det måste – eller ens kan – anses att ett sådant agerande ska vara den enda orsaken till att en subvention föreligger.

77

I synnerhet kan det, vad gäller rekvisitet om subventionsgivaren, konstateras att nämnda bestämmelser inte innehåller några omständigheter som hindrar att ett finansiellt bidrag från offentliga myndigheter i ett annat land än ursprungs- eller exportlandet anses utgöra en subvention. Detta under förutsättning att det visas att ursprungs- eller exportlandets offentliga myndigheter har agerat på ett sådant sätt att det får anses vara dessa myndigheter som har beviljat det finansiella bidraget.

78

Därutöver kan det, i sakligt hänseende, konstateras att en situation som den nyss nämnda typiskt sett föreligger när det gäller vissa av de i artikel 3.1 a i förordning 2016/1037 angivna formerna av finansiella bidrag. Det kan till exempel vara fråga om att de offentliga myndigheterna i ursprungs- eller exportlandet genom sitt agerande låter en eller flera bestämda personer få del av medel eller leveranser av varor som härrör från offentliga myndigheter i ett annat land. Detsamma gäller för vissa av de i artikel 6 i förordning 2016/1037 angivna formerna av finansiella bidrag, som till exempel offentliga kapitaltillskott, lån eller lånegarantier.

79

Domstolen övergår nu till att behandla det sammanhang i vilket artiklarna 2 och 3 i förordning 2016/1037 ingår. I detta avseende ska det först påpekas att det i artikel 1 i förordningen, såsom framgår av artikelrubriken, anges två principer av övergripande betydelse för tolkningen och tillämpningen av förordningen.

80

Den första principen kommer till uttryck genom bestämmelsen i artikel 1.1 om att en utjämningstull får införas för att kompensera för ”[varje slag av] subvention som direkt eller indirekt har beviljats” för tillverkning, produktion, export eller transport av en produkt. I denna bestämmelse ges en vid definition av begreppet ”subvention”. Detta framgår av de uttryck som används, inte minst uttrycket ”[varje slag av]”, men även uttrycket ”direkt eller indirekt”, vilket kan avse såväl hur en subvention beviljas som vem som får del av subventionen och vem som beviljar den. Bestämmelsen ger i så måtto stöd för uppfattningen att tillämpningsområdet för det i förordning 2016/1037 använda begreppet ”subvention” bland annat kan omfatta det fallet att de offentliga myndigheterna i ursprungs- eller exportlandet formellt beviljar en eller flera personer – eller i praktiken låter dem få del av – ett finansiellt bidrag som ursprungligen helt eller delvis kommer från de offentliga myndigheterna i ett annat land.

81

Den andra principen kommer till uttryck i artikel 1.2 i förordning nr 2016/1037, av vilken framgår att förordningen är tillämplig både om en subvention har beviljats av de offentliga myndigheterna i det land där en produkt har sitt ursprung och av de offentliga myndigheterna i det land från vilket produkten har exporterats till unionen. Denna princip medger visserligen inte att ett finansiellt bidrag från ett annat land i sig kvalificeras som en subvention, men den ger däremot en möjlighet att göra en sådan kvalificering om det ovan i punkt 77 angivna kravet är uppfyllt.

82

Därefter kan det konstateras att även skäl 5 i förordning 2016/1037, mot bakgrund av vilket artiklarna 1–3 i förordningen ska tolkas, ger uttryck för kravet på att det särskilt måste visas att ”ett finansiellt bidrag har beviljats av [de offentliga myndigheterna] eller annat offentligt organ inom ett lands territorium” för att det ska kunna anses vara fråga om en subvention. Detta beviskrav kan uppfyllas bland annat genom att det visas att de offentliga myndigheterna i det aktuella landet genom sitt agerande formellt har beviljat en eller flera personer – eller i praktiken låtit dem få del av – ett finansiellt bidrag som ursprungligen helt eller delvis kommer från de offentliga myndigheterna i ett annat land.

83

Domstolen övergår slutligen till att behandla syftet med förordning 2016/1037. Av punkt 80 ovan framgår att syftet är att ge unionen möjlighet att – under i förordningen angivna förutsättningar – kompensera för varje slag av subvention som direkt eller indirekt beviljas av offentliga myndigheter i tredjeländer i vilka varor har sitt ursprung eller från vilka varor importeras.

84

I detta avseende ska följande särskilt anmärkas. Med beaktande av ordalydelsen i artiklarna 2 och 6 i förordning 2016/1037 måste en sådan subvention anses kunna ha formen av en utländsk investering från ett visst tredjelands offentliga myndigheter i ett eller flera företag etablerade i ett annat tredjeland. Detta under förutsättning att dessa myndigheters agerande ger skäl att anse att de har beviljat detta eller dessa företag ett finansiellt bidrag, antingen genom ett formellt beslut eller genom att i praktiken låta dem få del av bidraget.

85

Av rättspraxis framgår att med utländska investeringar avses investeringar av alla slag som investerare etablerade i ett visst land gör i företag eller andra organisationer som bedriver ekonomisk verksamhet i andra länder, i syfte att upprätta, utveckla eller upprätthålla varaktiga relationer med dessa företag eller organisationer, i förekommande fall genom att utöva kontroll eller inflytande över dem. Utländska direktinvesteringar omfattas av unionens exklusiva befogenhet – närmare bestämt av den gemensamma handelspolitiken, som förordning 2016/1037 är en del av – och utländska investeringar som inte är direkta omfattas av unionens delade befogenhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, Daiichi Sankyo och Sanofi-Aventis Deutschland, C‑414/11, EU:C:2013:520, punkt 45, och dom av den 2 september 2021, Republiken Moldavien, C‑741/19, EU:C:2021:655, punkt 26).

86

Det nu anförda innebär följande. Artiklarna 2 a och b samt 3.1 a i förordning 2016/1037 ska, med hänsyn till dessa bestämmelsers lydelse och det sammanhang som de ingår i samt förordningens syfte, tolkas på så sätt att de ger kommissionen möjlighet att tillämpa det rättsliga begreppet ”subvention” på ett finansiellt bidrag som ursprungligen helt eller delvis kommer från offentliga myndigheter i ett annat tredjeland än det land där en viss produkt har sitt ursprung eller det land från vilket produkten har exporterats till unionen. Detta under förutsättning att det visas att ursprungs- eller exportlandets offentliga myndigheter har agerat på ett sådant sätt att det får anses vara dessa myndigheter som har beviljat det finansiella bidraget. Domstolen finner således att tribunalens i allt väsentligt likalydande bedömning av denna fråga (se punkterna 81–84 och 95 i domen i mål T‑480/20 samt punkterna 48–51 och 62 i domen i mål T‑540/20) inte utgjorde felaktig rättstillämpning.

87

Vad klagandebolagen anfört i fråga om artiklarna 10.7 och 13.1 i förordning 2016/1037 föranleder inte någon annan tolkning än den nu angivna. I samtliga fall som omfattas av förordningen har nämligen offentliga myndigheter i ursprungs- eller exportlandet som kan anses ha beviljat en subvention möjlighet att utöva de olika rättigheter som står till buds enligt de nyss nämnda bestämmelserna, till vilka även kan läggas de rättigheter som de har enligt de övriga i punkt 16 ovan angivna bestämmelserna. De har dessutom rätt att före eller i samband med detta samråda med de offentliga myndigheterna i det tredjeland som det – som ”subvention” kvalificerade – finansiella bidraget ursprungligen helt eller delvis kommer från. Slutligen ska det påpekas att det är på nu angivna offentliga myndigheter som det ankommer att undanröja eller begränsa en sådan subvention, till exempel genom att agera på ett annat sätt eller genom att vidta andra åtgärder med avseende på subventionens verkningar.

88

I enlighet med ovan i punkterna 65 och 66 i citerad rättspraxis angående folkrättskonform tolkning ska domstolen nu pröva huruvida den ovan i punkt 86 angivna tolkningen av förordning 2016/1037 kan anses vara konform med WTO:s subventionsavtal och med unionens WTO-förpliktelser. Detta innefattar en prövning av huruvida nämnda tolkning kan anses vara, om inte konform, så åtminstone förenlig med subventionsavtalet och unionens WTO-förpliktelser. Eftersom unionen är part i WTO:s subventionsavtal gäller enligt fast rättspraxis att tolkningen av avtalet ska göras med ledning av relevant folkrättslig sedvanerätt, såsom den kommer till uttryck i artikel 31 i Wienkonventionen, som är bindande för unionens institutioner och ingår i unionens rättsordning (dom av den 27 februari 2018, Western Sahara Campaign UK, C‑266/16, EU:C:2018:118, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

89

Enligt artikel 31.1 i Wienkonventionen ska en traktat tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang – i den mening som avses i artikel 31.3 i konventionen – och mot bakgrund av traktatens ändamål och syfte.

90

I detta avseende ska det först påpekas, i likhet med vad tribunalen uttalade i punkt 98 i domen i mål T‑480/20 och i punkt 65 i domen i mål T‑540/20, att artikel 1.1.1 a 1) i WTO:s subventionsavtal väsentligen har samma lydelse som artikel 3.1 i förordning 2016/1037, förutom på en särskild punkt. Till skillnad från vad som anges i förordningen framgår nämligen av artikel 1.1.1 a 1) i WTO:s subventionsavtal – i dess franska språkversion – att med begreppet ”subvention” avses varje slag av ”finansiellt bidrag från organ som bedriver offentlig verksamhet eller från något annat offentligt organ inom en medlems territorium”. De spanska och engelska språkversionerna av nämnda artikel, som också är giltiga, är formulerade på samma sätt. Annorlunda uttryckt är det utifrån lydelsen i artikel 1 i subventionsavtalet, betraktad för sig, möjligt att tolka denna artikel – till skillnad från artikel 3.1 i förordning 2016/1037 – på så sätt att varje slag av finansiellt bidrag från de offentliga myndigheterna i ett land som är medlem i WTO, oavsett vilket, kan kvalificeras som subvention, oavsett om det finns något samband mellan dessa offentliga myndigheter och det land i vilket de aktuella produkterna har sitt ursprung eller från vilket de exporteras.

91

Vad därefter gäller det sammanhang i vilket artikel 1.1.1 a 1) i WTO:s subventionsavtal ingår ska följande påpekas. Av artikel 2.2.1 och 2.2.2 i avtalet – i dess franska språkversion – framgår att det uppställs ett krav på selektivitet, det vill säga att det måste vara fråga om en subvention som riktas till antingen ett företag, en grupp av företag, en industri eller en grupp av industrier ”inom den beviljande myndighetens jurisdiktion”, eller till ”vissa företag inom ett avgränsat geografiskt område inom den beviljande myndighetens jurisdiktion”. I den spanska och den engelska språkversionen av artikel 2 i subventionsavtalet används uttrycken ”dentro de la jurisdicción de la autoridad otorgante” respektive ”within the jurisdiction of the granting authority”. I denna artikel i avtalet görs således en koppling mellan å ena sidan de offentliga myndigheter som beviljar en subvention och å andra sidan det eller de företag som beviljas subventionen, vilket innebär att kopplingen även avser de produkter som kommer från detta eller dessa företag.

92

Av artikel 1.1.1 a 1) jämförd med artikel 2 i WTO:s subventionsavtal får således anses framgå att dessa bestämmelser i praktiken innebär att begreppet ”subvention” enbart ska omfatta finansiella bidrag som beviljas av offentliga myndigheter i det land i vilket produkter av nyss nämnt slag har sitt ursprung, under förutsättning att detta land är medlem i WTO. Artikel 11.8 i subventionsavtalet ger stöd för en sådan tolkning, samtidigt som den innebär att begreppet ”subvention” även ska omfatta – i likhet med vad som gäller enligt förordning 2016/1037 – finansiella bidrag som beviljas av de offentliga myndigheterna i det mellanliggande land till vilket produkterna exporteras från ursprungslandet och från vilket de därefter importeras till bestämmelselandet.

93

Trots det sagda kan det konstateras att det inte i någon av dessa tre bestämmelser i subventionsavtalet anges något som ger stöd för uppfattningen att begreppet ”subvention” inte kan omfatta finansiella bidrag vilka – även om de kan anses ha beviljats av offentliga myndigheter av nyss nämnt slag – likväl, mot bakgrund av hur dessa myndigheter faktiskt har agerat, ursprungligen helt eller delvis kommer från de offentliga myndigheterna i ett annat WTO-medlemsland. Även i det avseendet får dessa bestämmelser i subventionsavtalet anses överensstämma med de överväganden kring ordalydelsen i de aktuella bestämmelserna i förordning 2016/1037, och det sammanhang i vilket de ingår, som ligger till grund för den ovan i punkt 86 angivna tolkningen.

94

Samma bedömning gäller också för artikel 5 i WTO:s subventionsavtal, som innebär ett förbud mot att använda subventioner på ett sätt som orsakar negativa effekter för andra WTO-medlemmars intressen. Även den artikeln i subventionsavtalet kan nämligen tolkas på så sätt att nämnda förbud inte endast omfattar det fallet att en WTO-medlem själv beviljar en subvention, utan även det fallet att medlemmen agerar på ett sådant sätt att ett eller flera företag som är etablerade inom dess territorium eller omfattas av dess jurisdiktion får möjlighet att ta del en subvention som ursprungligen helt eller delvis kommer från en annan WTO-medlem. Så kan särskilt vara fallet om en förutsättning för att ett eller flera företag som är etablerade inom WTO-medlems territorium ska ha möjlighet att där ta del av ett finansiellt bidrag från en annan WTO-medlem är att den förstnämnda WTO-medlemmen inför viss lagstiftning, fattar ett visst beslut, lämnar ett visst tillstånd eller vidtar någon annan åtgärd, oavsett om denna förutsättning beror på rättsliga krav eller på att den andra WTO-medlemmen i praktiken har angett den som ett villkor för möjligheten att ta del av det aktuella finansiella bidraget.

95

Därutöver kan – som redan anförts i punkt 78 ovan – konstateras att en situation som den nyss nämnda typiskt sett föreligger när det gäller vissa av de i artikel 1.1.1 a 1) i–iv i WTO:s subventionsavtal angivna formerna av finansiella bidrag, vilka motsvarar dem som anges i artikel 3.1 a i förordning 2016/1037.

96

Av det anförda följer att den ovan i punkt 86 angivna tolkningen av begreppet ”subvention” inte kan anses strida mot de förpliktelser som unionen har enligt subventionsavtalets ordalydelse, sedd i sitt sammanhang.

97

Domstolen övergår nu till att behandla syftet och ändamålet med WTO:s subventionsavtal. I det avseendet kan det konstateras att detta inte anges i någon bestämmelse i subventionsavtalet och att avtalet inte heller har någon ingress som kan ge ledning i denna fråga. Ledning får i stället sökas i praxis från WTO:s överprövningsorgan. Av denna framgår att avtalets huvudsakliga syfte och ändamål är ”att utöka och förbättra Gatt‑regelverket när det gäller användningen av subventioner och utjämningsåtgärder”, i enlighet med de förutsättningar och begränsningar som anges i avtalet (se överprövningsorganets rapporter av den 28 november 2002, United States – Countervailing Duties on Certain Corrosion-Resistant Carbon Steel Flat Products from Germany (Förenta staterna – Utjämningstullar på vissa platta produkter av rostskyddsbehandlat kolstål med ursprung i Tyskland) (WT/DS213/AB/R, punkt 73), och av den 11 mars 2011, United States – Anti-Dumping and Countervailing Duties on Certain Products from China (Förenta staterna – Slutgiltiga antidumpningstullar och utjämningstullar avseende vissa produkter från Kina) (WT/DS379/AB/R, punkt 543), antagna av WTO:s tvistlösningsorgan den 19 december 2002 respektive den 25 mars 2001).

98

Det faktum att WTO:s subventionsavtal har till syfte och ändamål att stärka och förbättra den multilaterala ordningen på subventionsområdet är en omständighet som är ägnad att ge stöd åt, snarare än att ifrågasätta, den ovan i punkterna 90–95 angivna bokstavliga och kontextuella tolkningen av avtalet. Detta syfte och ändamål ger nämligen stöd åt uppfattningen att avtalets ordalydelse, i synnerhet begreppet ”subvention som beviljas av offentliga myndigheter”, ska tolkas på ett sätt som tar hänsyn till den ökade internationaliseringen av företag som deltar i världshandeln och till det – ibland avgörande – stöd som i samband med detta kan komma att ges till sådana företag, i form av finansiella bidrag som kommer till stånd med hjälp av, eller genom ett direkt agerande från, offentliga myndigheter i flera WTO:s medlemsländer.

99

Subventionsavtalets syfte och ändamål strider i vart fall inte mot en sådan tolkning av förordning 2016/1037.

100

Av det ovan anförda följer att tribunalens bedömning med denna innebörd i punkt 103 i domen i mål T‑480/20 och i punkt 70 i domen i mål T‑540/20 inte kan anses utgöra felaktig rättstillämpning.

101

Överklagandena kan således inte vinna bifall såvitt avser den första gemensamma grunden.

102

Som tredje grund i mål C‑269/23 P har Hengshi och Jushi i huvudsak åberopat att tribunalens bedömning i punkterna 106–109 i domen i mål T‑480/20 byggde på en felaktig tolkning och tillämpning av artikel 4.2 och 4.3 i förordning 2016/1037. Denna grund är identisk med den andra grunden i mål C‑272/23 P, genom vilken Jushi har ifrågasatt tribunalens bedömning i punkterna 73–76 i domen i mål T‑540/20.

103

Denna gemensamma grund sammanfaller även i motsvarande delar med ovan i punkt 33 redovisade grunder som åberopades i målen T‑480/20 och T‑540/20. Klagandebolagens resonemang i denna del går ut på att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen hade fog för bedömningen att egyptiska staten hade ställning som beviljande myndighet med avseende på de omtvistade subventionerna, eftersom dessa utgjordes av finansiella bidrag som Hengshi och Jushi beviljats av kinesiska staten, antingen direkt eller via moderbolag i Kina.

104

Till stöd för detta resonemang har klagandebolagen anfört följande. Artikel 4.2 och 4.3 i förordning 2016/1037 syftar visserligen inte till att precisera innebörden av begreppet ”subvention” som sådant, utan av det krav på selektivitet som ingår bland de krav som måste vara uppfyllda för att en subvention ska kunna utgöra grund för införande av utjämningstullar. Även av dessa bestämmelser framgår dock att det inte är möjligt att kvalificera ett finansiellt bidrag beviljat av de offentliga myndigheterna i ett visst land som en subvention som kan tillskrivas en myndighet som lyder under de offentliga myndigheterna i ett annat land. I synnerhet kan det konstateras att det i de olika språkversionerna av dessa bestämmelser hänvisas till ”den myndighet som beviljar” en subvention, det vill säga den myndighet som ger eller låter ge en eller flera personer en subvention. Detta innebär att bestämmelserna inte ger möjlighet att tillskriva en myndighet ställning som den myndighet som har beviljat en subvention i ett fall där subventionen inte har beviljats av denna myndighet, utan av en annan myndighet som lyder under de offentliga myndigheterna i ett annat land. I det aktuella fallet var det endast de kinesiska myndigheterna som kunde anses ha ställning som beviljande myndighet och inte några andra myndigheter, såsom de egyptiska myndigheterna.

105

Kommissionen, med stöd APFE och Tech-Fab Europe, har bestritt vad klagandebolagen har anfört i denna del.

106

Av artikel 4.1 i förordning nr 2016/1037 framgår att subventioner endast ska vara föremål för utjämningsåtgärder om de är selektiva i den mening som avses i artikel 4.2–4.4 i förordningen. I artikel 4.2 och 4.3 fastställs således de principer och regler som ska tillämpas för att avgöra om kravet på selektivitet är uppfyllt, det vill säga om den aktuella subventionen riktas till ett företag, en industri, en grupp av företag eller industrier, eller vissa företag inom en bestämd geografisk region. Därvid anges i huvudsak att det under alla omständigheter krävs att dessa olika typer av mottagare omfattas av den beviljande myndighetens behörighet.

107

I artikel 4 i förordning 2016/1037 används visserligen ordet ”myndighet”, det vill säga ett ord som skiljer sig från det i artikel 2 a använda uttrycket ”offentliga myndigheter”. Det kan dock konstateras att båda bestämmelser använder samma verb, nämligen ”bevilja”, för att ange vilken typ av koppling som ska finnas mellan ett finansiellt bidrag som kan kvalificeras som ”subvention” och de offentliga myndigheterna – eller en myndighet – i ett visst tredjeland.

108

Verbet ”bevilja” ska med avseende på var och en av dessa bestämmelser således förstås på samma sätt, nämligen att det syftar på ett agerande genom vilket en person – formellt eller i praktiken – ger eller tilldelar något till en annan person (se punkt 73 ovan).

109

Det framgår av punkterna 86 och 94 ovan att ordet ”bevilja” ska tolkas på så sätt att det omfattar både ett agerande genom vilket de offentliga myndigheterna i det land där en viss produkt har sitt ursprung eller det land från vilket produkten har exporterats till unionen formellt beviljar en eller flera bestämda personer ett finansiellt bidrag som ursprungligen helt eller delvis kommer från offentliga myndigheter i ett annat tredjeland och ett agerande genom vilket ursprungs- eller exportlandets offentliga myndigheter i praktiken låter dessa personer få del av ett sådant finansiellt bidrag, till exempel genom att införa viss lagstiftning, fatta ett visst beslut, lämna ett visst tillstånd eller vidta någon annan åtgärd som krävs för detta ändamål.

110

Detta ord är således även tillämpligt i fall där den som ligger bakom det aktuella agerandet är en särskild myndighet inom det berörda ursprungs- eller exportlandets offentliga myndigheter.

111

Av det anförda följer att tribunalen inte gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann – i punkterna 107 och 108 i domen i mål T‑480/20 och i punkterna 74 och 75 i domen i mål T‑540/20 – att kommissionen hade fog för att i det aktuella fallet anse att de egyptiska myndigheterna hade ställning som beviljande myndighet med avseende på de omtvistade subventionerna.

112

Överklagandena kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra gemensamma grunden.

113

Som fjärde grund i mål C‑269/23 P har Hengshi och Jushi i huvudsak åberopat att tribunalens bedömning i punkterna 167–169 i domen i mål T‑480/20 byggde på en felaktig tolkning och tillämpning av artiklarna 3.1 a ii, 3.2 och 5 i förordning 2016/1037. Denna grund är identisk med den tredje grunden i mål C‑272/23 P, genom vilken Jushi har ifrågasatt tribunalens bedömning i punkterna 134–136 i domen i mål T‑540/20.

114

Denna gemensamma grund sammanfaller även i motsvarande delar med ovan i punkt 34 redovisade grunder som åberopades i målen T‑480/20 och T‑540/20. Klagandebolagens resonemang i denna del går ut på att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen hade fog för bedömningen att egyptiska staten hade beviljat bolagen en subvention, och därmed gett dem en förmån, genom att inte ta ut vissa tullar, som Jushi normalt sett skulle ha varit skyldigt att betala, på bolagets import till Egypten av material som kunde användas som insatsvaror för tillverkning av glasfiberprodukter som Hengshi skulle exportera till unionen.

115

Till stöd för detta resonemang har bolagen anfört följande. I likhet med vad tribunalen anförde i punkt 164 i domen i mål T‑480/20 och i punkt 131 i domen i mål T‑540/20 har WTO:s överprövningsorgan tolkat de bestämmelser i WTO:s subventionsavtal som motsvarar artikel 3.1 a ii och 3.2 i förordning 2016/1037 på så sätt att bedömningen av om offentliga intäkter som ”normalt sett skulle tas ut” inte har drivits in eller har efterskänkts, och av om detta har gett vissa företag en ”förmån”, ska göras utifrån en jämförelse av situationen för dessa företag med vad som gäller för skattskyldiga som befinner sig i en jämförbar situation. I konsekvensens namn borde man då, med hänsyn till ordalydelsen i artikel 5 i förordning 2016/1037, anse att storleken på förmånen ska beräknas utifrån nämnda företags situation. Vad gäller det aktuella fallet kan det dock konstateras att kommissionen – i strid med nyss nämnda uttalande från tribunalen – grundade sitt resonemang på ett referensfall som måste anses vara olämpligt, och detta av fyra skäl. Det första skälet är att det av kommissionen valda referensfallet inte passade in på den typ av transaktioner den ansåg hade inneburit en underlåtenhet att ta ut de aktuella tullarna. Det andra skälet är att kommissionens metod var olämplig med hänsyn till de påstått gynnade företagens rättsliga och ekonomiska ställning. Det tredje och det fjärde skälet är att det valda referensfallet var olämpligt med hänsyn till relevant egyptisk lagstiftning och på området gällande administrativ praxis, det vill säga praxis som gäller för företag etablerade i SETC‑zonen (det hade varit lämpligare att utgå från den praxis som gäller för företag etablerade utanför SETC‑zonen).

116

Kommissionen har, med stöd av APFE och Tech-Fab Europe, gjort gällande att vad klagandebolagen anfört inom ramen för den tredje gemensamma grunden till viss del ska avvisas och i övrigt inte kan leda till bifall av överklagandena.

117

Den tredje gemensamma grunden får uppfattas så, att det som klagandebolagen anfört syftar till att ifrågasätta en av de omständigheter som tribunalen i de överklagade domarna – i likhet med kommissionen i de omtvistade förordningarna – lade till grund för prövningen av om det i det aktuella fallet förelåg en subvention i form av underlåtenhet att driva in offentliga intäkter, i den mening som avses i artikel 3.1 a ii i förordning 2016/1037. Den ifrågasatta omständigheten är vilket referensfall som ska användas vid en sådan prövning.

118

I detta avseende framgår det av artikel 3.1 och 3.2 i förordning 2016/1037 att två förutsättningar måste vara uppfyllda för att det i ett visst fall ska kunna anses vara fråga om en ”subvention” i förordningens mening. Det räcker nämligen inte att visa att det föreligger ett finansiellt bidrag från de offentliga myndigheterna i ursprungs- eller exportlandet, utan det måste även visas att bidraget har medfört en förmån för någon eller några personer.

119

Vad gäller den första förutsättningen framgår det av artikel 3.1 a ii att ett sådant finansiellt bidrag bland annat kan bestå i att nämnda offentliga myndigheter underlåter att driva in eller efterskänker offentliga intäkter som normalt sett skulle tas ut.

120

Eftersom denna bestämmelse i förordningen är formulerad på samma sätt som artikel 1.1.1 a 1) ii i WTO:s subventionsavtal ska den i möjligaste mån tolkas konformt med subventionsavtalet och med beaktande av hur avtalet, i förekommande fall, har tolkats av WTO:s tvistlösningsorgan (se ovan i punkterna 65 och 66 angiven rättspraxis).

121

Domstolen konstaterar, i likhet med vad tribunalen påpekade i punkt 164 i domen i mål T‑480/20 och i punkt 131 i domen i mål T‑540/20, att särskilt två av tvistlösningsorganet antagna rapporter från WTO:s överprövningsorgan är relevanta, eftersom överprövningsorganet i dessa rapporter sammanfattade och preciserade sin beslutspraxis i nu aktuellt avseende. Vad gäller prövningen av om det varit fråga om underlåtenhet att driva in eller efterskänkande av offentliga intäkter som normalt sett skulle tas ut, anförde överprövningsorganet i nämnda rapporter att det vid denna prövning i regel krävs att det görs en jämförelse mellan hur de personer till vilka den aktuella åtgärden påstås vara riktad har behandlats i skatte- eller avgiftshänseende och hur jämförbara inkomster för skattskyldiga som befinner sig i en jämförbar situation behandlas (se rapporterna av den 12 mars 2012 respektive den 28 mars 2019, United States – Measures Affecting Trade in Large Civil Aircraft (Second Complaint) (Förenta staterna – Åtgärder som påverkar handeln med stora civila luftfartyg (andra klagomålet) (WT/DS353/AB/R, punkterna 806–809 och 812, och WT/DS353/AB/RW, punkterna 5.146 och 5.147), antagna av WTO:s tvistlösningsorgan den 23 mars 2012 respektive den 11 april 2019). I rapporterna anförde WTO:s överprövningsorgan i huvudsak även följande. Även om det på grund av vissa omständigheter – särskilt utformningen av tillämplig nationell lagstiftning och innebörden av eventuell relevant förvaltnings- eller skattepraxis samt behöriga myndigheters konkreta agerande – kan vara komplicerat att fastställa vilket referensfall som ska användas för en sådan jämförelse, måste det ändå alltid göras en prövning av om valet av referensfall i ett visst ärende framstår som berättigat och rationellt.

122

Det kan vidare konstateras, i likhet med vad klagandebolagen anfört, att denna beslutspraxis från WTO:s överprövningsorgan har tillämpats analogt på åtgärder i form av påstådd underlåtenhet att ta ut tullar. Så skedde bland annat i WTO:s panelrapport ”India – Export-related measures” (”Indien – Exportrelaterade åtgärder”) av den 31 oktober 2019 (WT/DS541/R, punkterna 7.297–7.302 samt 7.317 och 7.333), av vilken framgår att prövningen av sådana åtgärder ska innefatta en jämförelse mellan de intäkter som faktiskt tagits ut i samband med till exempel import av vissa produkter och de intäkter som normalt sett skulle tas ut i en jämförbar situation.

123

Det som anförts i det föregående om WTO:s beslutspraxis innebär följande. Vid prövningen av om det föreligger ett finansiellt bidrag i form av att de offentliga myndigheterna i ursprungs- eller exportlandet underlåter att driva in eller efterskänker ”offentliga intäkter som normalt sett skulle tas ut”, i den mening som avses i artikel 3.1 a ii i förordning 2016/1037, krävs i regel att det görs en jämförelse mellan å ena sidan hur dessa offentliga myndigheter har behandlat de personer till vilka den aktuella åtgärden påstås vara riktad samt vilka intäkter som myndigheterna faktiskt tagit ut av dessa personer och å andra sidan hur jämförbara inkomster eller transaktioner behandlas samt vilka intäkter som då normalt sett skulle tas ut. Denna jämförelse ska göras utifrån samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet.

124

Trots det nu sagda bör hänsyn tas till att det kan vara komplicerat att fastställa vilket referensfall som ska användas för en sådan jämförelse. Detta eftersom frågan om valet av referensfall kan vara beroende inte endast av utformningen av tillämplig nationell lagstiftning, utan även av innebörden av eventuell relevant förvaltnings-, skatte- eller tullpraxis samt behöriga myndigheters konkreta agerande, det vill säga av flera aspekter av ett tredjelands rättsordning och institutionella uppbyggnad. Vid en domstolsprövning av valet av referensfall ska således hänsyn tas till frågans komplexitet.

125

I detta avseende ska det erinras om vad som gäller enligt domstolens fasta praxis. På området för den gemensamma handelspolitiken, särskilt i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder, har unionsinstitutionerna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på grund av att de ekonomiska och politiska förhållanden som de har att bedöma är komplicerade. Detta innebär att domstolsprövningen av detta vida bedömningsutrymme ska begränsas till en kontroll av att institutionerna har följt de regler som gäller för förfarandet och av att de faktiska omständigheter som de lagt till grund för sin bedömning är materiellt riktiga. Det ska även göras en kontroll av att institutionerna inte gjort en uppenbart oriktig bedömning eller felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna och av det inte förekommit maktmissbruk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2022, kommissionen/Hansol Paper,C‑260/20 P, EU:C:2022:370, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

126

Vad särskilt gäller kontrollen av att institutionerna inte gjort en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna, ska domstolsprövningen inte endast omfatta en kontroll av att de uppgifter som åberopas som bevis är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även en kontroll av om dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits (dom av den 12 maj 2022, kommissionen/Hansol Paper, C‑260/20 P, EU:C:2022:370, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

127

EU-domstolen övergår nu till den andra förutsättningen som nämns i punkt 118 ovan. I detta avseende framgår det av artikel 3.1 b i förordning 2016/1037 att ett finansiellt bidrag endast kan kvalificeras som ”subvention” om den medför en förmån, med vilket – enligt artikel 5 i förordningen – avses den förmån som den aktuella åtgärden kan ha medfört för det eller de företag till vilka åtgärden riktas. Vidare innehåller artikel 6 i förordning en uppräkning av regler som ska tillämpas för att beräkna förmånens storlek när det gäller olika typer av finansiella bidrag. Bland dessa ingår dock inte den typen av finansiellt bidrag som består i att de offentliga myndigheterna i ursprungs- eller exportlandet underlåter att driva in eller efterskänker offentliga intäkter som normalt sett skulle tas ut.

128

Det framgår dock av beslutspraxis från WTO:s tvistlösningsorgan, såsom den återges i WTO:s panelrapport ”India – Export-related measures” (”Indien – Exportrelaterade åtgärder”) av den 31 oktober 2019 (WT/DS541/R, punkterna 7.445 och 7.446), att i fall där en åtgärd av nu aktuellt slag har vidtagits, kan den förmån som åtgärden medför anses föreligga så snart det slagits fast att offentliga intäkter som normalt sett skulle tagits ut inte har drivits in eller har efterskänkts och därmed att det varit fråga om ett finansiellt bidrag i den mening som avses i WTO:s subventionsavtal. Det ska nämligen påpekas att även om ”finansiellt bidrag” och ”förmån” är två skilda begrepp, så är det med hjälp av samma eller relaterade faktiska omständigheter som det i ett enskilt fall kan visas att det föreligger ett finansiellt bidrag respektive en förmån. Detta eftersom det i regel är så att storleken på den förmån som uppkommer genom ett finansiellt bidrag i form av underlåtenhet att driva in eller efterskänkande av offentliga intäkter som normalt sett skulle tas ut motsvarar skillnaden mellan de offentliga intäkter som normalt sett skulle tas ut i det valda referensfallet och de offentliga intäkter som, i förekommande fall, har tagits ut av det eller de berörda företagen.

129

Vad gäller det nu aktuella fallet kan, mot bakgrund av det nyss anförda, följande konstateras. För det första gjorde tribunalen (i punkterna 167–169 i domen i mål T‑480/20 och i punkterna 134–136 i domen i mål T‑540/20) en korrekt tolkning av innebörden och räckvidden av artiklarna 3.1 a ii, 3.2 och 5 i förordning 2016/1037. Tribunalen anförde nämligen i huvudsak att fastställandet av vilket referensfall som var lämpligt för den aktuella bedömningen utgjorde en förutsättning för att kunna avgöra huruvida kommissionen haft fog för att anse att egyptiska staten hade avstått från att ta ut vissa tullar, som Jushi normalt sett skulle ha varit skyldigt att betala, på bolagets import till Egypten av material som kunde användas som insatsvaror för tillverkning av glasfiberprodukter som Hengshi skulle exportera till unionen.

130

För det andra kan det konstateras att frågan om det referensfall som kommissionen, mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter i det aktuella fallet, beslutade att använda för sin bedömning utgör en sakfråga. Valet att använda detta referensfall i stället för ett annat ingår också i bedömningen av de faktiska omständigheterna. Sakfrågor av detta slag är tribunalen skyldig att pröva genom att göra en kontroll som uppfyller de krav som det redogjorts för i punkterna 125 och 126 ovan, det vill säga bland annat en kontroll av att kommissionen inte beaktat materiellt oriktiga omständigheter och av att den inte gjort en uppenbart oriktig bedömning.

131

Dessutom framgår det av artikel 256 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att tribunalen är ensam behörig att dels fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels bedöma de faktiska omständigheterna. Bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen utgör därför inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna eller bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen i ett mål om överklagande (dom av den 12 maj 2022, kommissionen/Hansol Paper, C‑260/20 P, EU:C:2022:370, punkt 132 och där angiven rättspraxis).

132

I förevarande mål har klagandebolagen inte påstått att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna. Därmed saknar de rätt att åberopa att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av frågan om det referensfall – det vill säga de förhållanden som gäller för ett företag etablerat i SETC‑zonen – som kommissionen hade använt i det aktuella fallet.

133

För det tredje innebär det förhållandet att vad klagandebolagen anfört i denna del uteslutande avser tribunalens bedömning av nämnda fråga att bolagen inte har möjlighet att åberopa argument som syftar till att ifrågasätta den slutsats som tribunalen kom fram till, nämligen i huvudsak att kommissionen inte hade gjort en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna när den fann att det förelåg en subvention, i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 jämförda med artikel 5 i förordning 2016/1037.

134

Av det anförda följer att vad klagandebolagen åberopat inom ramen för den tredje gemensamma grunden till viss del ska avvisas och i övrigt inte kan leda till bifall till överklagandena.

135

Som femte grund i mål C‑269/23 P har Hengshi och Jushi i huvudsak åberopat att tribunalens bedömning i punkterna 176–179 i domen i mål T‑480/20 byggde på en felaktig tolkning och tillämpning av artiklarna 3.2 och 4.2 c i förordning 2016/1037. Denna grund är identisk med den fjärde grunden i mål C‑272/23 P, genom vilken Jushi har ifrågasatt tribunalens bedömning i punkterna 143–146 i domen i mål T‑540/20.

136

Denna gemensamma grund sammanfaller även i motsvarande delar med ovan i punkt 35 redovisade grunder som åberopades i målen T‑480/20 och T‑540/20. Klagandebolagens resonemang i denna del syftar till att ifrågasätta de bedömningar som tribunalen lade till grund för att dra slutsatsen att artiklarna 3.2 och 4.2 c i förordning 2016/1037 inte utgjorde hinder för kommissionens bedömning att egyptiska statens skattemässiga behandling av valutakursförluster till följd av devalveringen av det egyptiska pundet år 2016 utgjorde en subvention som de facto medförde en selektiv förmån för ett begränsat antal exportinriktade företag som bedrev huvuddelen av sin verksamhet i utländsk valuta, däribland Hengshi och Jushi.

137

Klagandebolagen har i detta avseende inledningsvis gjort gällande att tribunalen måste anses ha missuppfattat innehållet i de omtvistade förordningarna när den fann att det som kommissionen hade kvalificerat som subvention inte i sig utgjordes av de bestämmelser på skatte- och redovisningsområdet som egyptiska staten hade infört i syfte att göra det möjligt för företag med skulder i utländsk valuta att begränsa sina valutakursförluster till följd av devalveringen av det egyptiska pundet år 2016, utan av den förmån som egyptiska staten, på grundval av dessa bestämmelser, de facto hade beviljat en särskild kategori av företag. Enligt bolagen framgår det nämligen tydligt av de omtvistade förordningarna att det inte var så kommissionen hade resonerat. Tribunalens bedömning i denna del innebar dessutom att den ersatte kommissionens motivering med sin egen.

138

Klagandebolagen har därefter anfört att denna bedömning föranledde tribunalen att felaktigt anse att det inte fanns något fog för vad bolagen anfört om kommissionens bedömningar i denna del och om de rättsliga kvalificeringar som gjorts mot bakgrund av dessa bedömningar.

139

Kommissionen, med stöd av APFE och Tech-Fab Europe, har gjort gällande att den fjärde gemensamma grunden ska avvisas och att den under alla omständigheter inte kan leda till bifall av överklagandena.

140

Vad först gäller det som klagandebolagen anfört i fråga om tribunalens bedömning av frågan om vilken åtgärd det var som kommissionen hade kvalificerat som ”subvention” i de omtvistade förordningarna, finner domstolen att det av dessa förordningar tydligt framgår att tribunalen varken kan anses ha missuppfattat innehållet i missuppfattat innehållet i förordningarna eller ha ersatt kommissionens motivering och bedömning med sina egna.

141

Det kan visserligen konstateras, i likhet med vad klagandebolagen har gjort gällande, att kommissionen inledde sin granskning av den aktuella åtgärden genom att nämna två bestämmelser i egyptisk rätt, varav den ena var en skattebestämmelse och den andra en redovisningsbestämmelse. Av de omtvistade förordningarna framgår dock även tydligt att kommissionen omedelbart därefter angav att granskningen avsåg hur dessa bestämmelser hade tillämpats i det konkreta sammanhang som föranlett deras tillkomst, vilket i första hand präglades av devalveringen av det egyptiska pundet år 2016. Det framgår dessutom tydligt att kommissionen efter nämnda granskning kom fram till slutsatsen att tillämpningen av de aktuella bestämmelserna i detta konkreta sammanhang hade inneburit en förmån för vissa företag och att förmånen därmed de facto var selektiv. Slutligen framgår det på samma tydliga sätt av förordningarna att kommissionen hade funnit att dessa företag, däribland Hengshi och Jushi, var exportinriktade företag som bedrev huvuddelen av sin verksamhet i utländsk valuta.

142

Vad därefter gäller det som klagandebolagen anfört dels i fråga om kommissionens bedömningar i denna del, dels om de rättsliga kvalificeringar som gjorts mot bakgrund av dessa bedömningar ska två påpekanden göras. Det ena är att klagandebolagen, såsom redan klargjorts ovan (se punkt 131), inte har rätt att i målen om överklagande åberopa argument som syftar till att ifrågasätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna.

143

Det andra är att tribunalen, mot bakgrund av sin bedömning av de faktiska omständigheterna, kom fram till den riktiga slutsatsen – precis som kommissionen hade gjort – att det i det aktuella fallet fick anses vara fråga om en selektiv subvention som medförde en förmån för Hengshi och Jushi, i enlighet med artiklarna 3.2 och 4.2 c i förordning 2016/1037.

144

I detta avseende ska det särskilt påpekas att artikel 4.2 c i förordning 2016/1037 syftar just till att ge kommissionen möjlighet att visa att åtgärder som utgör subventioner är selektiva. Det kan särskilt röra sig om fall där lagstiftningsåtgärder eller åtgärder på skatte- eller redovisningsområdet, trots att de framstår som allmänna eller icke-selektiva, i praktiken skulle kunna visa sig vara selektiva. För detta ändamål anges i bestämmelsen ett antal faktorer som ska tjäna till vägledning för kommissionens granskning av sådana åtgärder. Vilken betydelse dessa faktorer har, enskilt eller samlat, kan variera i varje enskilt fall utifrån bland annat vilken typ av åtgärd det är fråga om och i vilket sammanhang den har införts och genomförts samt hur de myndigheter som beslutat åtgärden har agerat. Två av dessa faktorer är ”att ett begränsat antal av vissa företag utnyttjar ett subventionsprogram” och ”att vissa företag får oproportionerligt stora subventioner”.

145

I det aktuella fallet var det den första av dessa två faktorer som tribunalen – precis som kommissionen hade gjort – lade till grund för bedömningen att den aktuella åtgärden var selektiv. Detta tillvägagångssätt från tribunalens sida utgör inte någon felaktig rättstillämpning.

146

Av det anförda följer att vad klagandebolagen åberopat inom ramen för den fjärde gemensamma grunden till viss del ska avvisas och i övrigt inte kan leda till bifall till överklagandena.

147

Som första grund i mål C‑269/23 P har Hengshi och Jushi i huvudsak åberopat att tribunalens bedömning i punkterna 32, 37, 42, 43, 46–48, 51–55 och 58 i domen i mål T‑480/20 byggde på en felaktig tolkning och tillämpning av artiklarna 1.1, 5 och 6 i förordning 2016/1037.

148

Denna grund sammanfaller i motsvarande delar med den ovan i punkt 36 redovisade grunden som åberopades i mål T‑480/20. Klagandebolagens resonemang i denna del går ut på att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den slog fast att kommissionen fick anses ha använt en korrekt metod för att beräkna storleken på de utjämningsbara subventioner som Hengshi och Jushi hade beviljats med stöd av de olika åtgärder som avses i den omtvistade förordningen i mål T‑480/20.

149

Till stöd för detta resonemang har klagandebolagen inledningsvis anfört följande. Tribunalen uppfattade inte den korrekta innebörden av den aktuella grunden (närmare bestämt den första grunden) och anförde därför felaktigt att Hengshi och Jushi därigenom påstod att kommissionens metod för att beräkna storleken på subventionerna stred mot artikel 7 i förordning 2016/1037, eftersom båda bolagens sammanlagda omsättning, oavsett produkt, hade använts som nämnare vid beräkningen. Den första grunden avsåg nämligen uteslutande att kommissionens beräkningsmetod stred mot artiklarna 5 och 6 jämförda med artikel 1.1 i förordningen. Inom ramen för denna grund gjorde Hengshi och Jushi gällande att kommissionen, i ett första skede, borde ha grundat sig på varje bolags individuella omsättning, oavsett produkt, för att beräkna storleken på deras respektive subventioner.

150

Klagandebolagen har därefter anfört följande. Oavsett den omständigheten att tribunalen missuppfattade vad den första grunden för deras talan i mål T‑480/20 avsåg, gjorde tribunalen en felaktig bedömning när den fann att det som bolagen anfört inom ramen för denna grund inte kunde leda till bifall av talan på grund av att Hengshi och Jushi ska betraktas som närstående företag eller företag som ingår i samma koncern Det framgår nämligen tydligt av artiklarna 5 och 6 jämförda med artikel 1.1 i förordning 2016/1037 att storleken på en subvention ska beräknas ”i förhållande till den förmån som mottagaren [får]”, varmed, i ett fall som det aktuella, ska anses avses den förmån som vart och ett av de subventionsmottagande företagen får, även om dessa företag är närstående eller ingår i samma koncern.

151

Kommissionen, med stöd av Tech-Fab Europe, har bestritt vad klagandebolagen har anfört i denna del.

152

Av artikel 5 i förordning 2016/1037 framgår att storleken på en utjämningsbar subvention ska beräknas i förhållande till den förmån som subventionsmottagaren får. Av artikel 6 i förordningen framgår vidare att en sådan förmån ska beräknas enligt vissa regler. Olika regler gäller beroende på vilken typ av subvention det är fråga om i det enskilda fallet, men i samtliga regler talas, alltefter omständigheterna, om ”[subventions]mottagaren”, ”det [subventionsmottagande] företaget” eller ”företaget”.

153

Varken begreppet ”mottagare” eller begreppet ”företag” definieras dock i förordningen. Vid tolkningen av dessa begrepp ska det således tas hänsyn till det sammanhang i vilket de ingår samt till syftet med de bestämmelser där de används och det övergripande syftet med förordning 2016/1037. Härtill kommer att förordningen i möjligaste mån ska tolkas konformt med WTO:s subventionsavtal.

154

I detta avseende ska inledningsvis följande påpekas. Såsom tribunalen konstaterade i punkt 47 i domen i mål T‑480/20 innehåller inte heller subventionsavtalet någon definition av kretsen av personer som kan ges en subvention och därmed beviljas en förmån, vars storlek ska ligga till grund för beräkningen av subventionen. Denna fråga har dock noga prövats och klargjorts av WTO:s överprövningsorgan (se rapporten ”United States – Countervailing Measures Concerning Certain Products from the European Communities” (”Förenta staterna – Utjämnande åtgärder avseende vissa produkter från Europeiska gemenskaperna”) (WT/DS212/AB/R, punkterna 108–119) av den 9 december 2002, antagen av WTO:s tvistlösningsorgan den 8 januari 2003).

155

WTO:s överprövningsorgan anförde i denna rapport att fastställandet av kretsen av subventionsmottagare är en fråga som är beroende av omständigheterna i varje enskilt fall och att det inte finns någonting i de olika relevanta bestämmelserna i subventionsavtalet, eller i avtalets systematik och syfte, som utgör hinder för att anse, utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, att subventionsmottagaren är en fysisk person, en juridisk person, en grupp av fysiska personer, en grupp av juridiska personer eller en sammanslutning av en eller flera fysiska personer och en eller flera juridiska personer (till exempel bolag och deras ägare). Den omständigheten att det är fråga om rättsligt sett skilda personer saknar nämligen betydelse för fastställandet av vem som är subventionsmottagare, varmed avses den ekonomiska enhet vars produkter på ett konstlat sätt får stöd genom den aktuella subventionen.

156

Mot bakgrund av WTO:s tvistlösningsorgans beslutspraxis samt med hänsyn till de begrepp som unionslagstiftaren har använt i förordning 2016/1037, och det sammanhang som de ingår i, finner domstolen begreppet ”mottagare” i artiklarna 5 och 6 i nämnda förordning ska tolkas på så sätt att begreppet, i ett visst enskilt fall, avser vart och ett av de företag som beviljats subventioner. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 90 i sitt förslag till avgörande motsvarar begreppet ”företag” i sig självt den ekonomiska enhet – eventuellt bestående av flera rättsligt sett skilda juridiska personer – som bedriver den ekonomiska verksamhet avseende tillverkning, saluföring, transport eller export av produkter för vilken subventionen medför en fördel, oberoende av vilken rättslig ställning denna ekonomiska enhet har och hur den får sin finansiering (se, analogt, dom av den 14 november 1984, Intermills/kommissionen, 323/82, EU:C:1984:345, punkt 11, samt dom av den 6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, kommissionen/Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci, C‑622/16 P–C‑624/16 P, EU:C:2018:87, punkt 103).

157

Domstolen konstaterar därefter att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den, i punkterna 48 och 51 i domen i mål T‑480/20, på grundval av nyss nämnda definition av begreppen ”mottagare” och ”företag” fann att den metod som kommissionen tillämpat för att beräkna storleken på den utjämningsbara subventionen i det aktuella fallet fick anses vara korrekt, mot bakgrund av den omständigheten att Henghsi och Jushi ingick i samma koncern.

158

Därutöver finner domstolen slutligen att klagandebolagen inte har möjlighet att i förevarande mål om överklagande åberopa argument som syftar till att ifrågasätta tribunalens bedömning av nämnda omständighet. Detta med hänsyn till vad kommissionen anfört om denna fråga i den omtvistade förordningen samt till processmaterialet i målet vid tribunalen i form av Henghsis och Jushis argumentation avseende de faktiska omständigheterna och den bevisning som bolagen åberopade i det målet.

159

Av det ovan anförda följer att vad klagandebolagen åberopat som första grund för överklagandet i mål C‑269/23 P till viss del ska avvisas och i övrigt inte kan leda till bifall till överklagandet. Det saknas därmed skäl att pröva de uttalanden om artikel 7 i förordning 2016/1037 som tribunalen gjorde för fullständighetens skull i domen i mål T‑480/20.

160

Överklagandena ska följaktligen ogillas.

161

Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

162

Eftersom Hengshi och Jushi har tappat mål C‑269/23 P, och Jushi har tappat mål C‑272/23 P, ska bolagen förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i dessa mål, i enlighet med vad kommissionen, Tech-Fab Europe och APFE har yrkat.

163

Enligt artikel 184.4 i rättegångsreglerna får en intervenient i första instans som inte själv har överklagat det där meddelade avgörandet inte förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i målet om överklagande, annat än om intervenienten har deltagit i den skriftliga eller den muntliga delen av förfarandet vid domstolen. I fall där intervenienter i första instans har deltagit i rättegången får domstolen besluta att de ska bära sina rättegångskostnader.

164

I förevarande fall har intervenienterna i första instans Tech-Fab Europe och APFE deltagit i rättegången vid domstolen. De ska således bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: