Mål C‑239/23
Karl und Georg Anwander GbR Güterverwaltung
mot
Land Baden-Württemberg
(begäran om förhandsavgörande från Verwaltungsgericht Sigmaringen)
Domstolens dom (andra avdelningen) av den 17 oktober 2024
”Begäran om förhandsavgörande – Gemensam jordbrukspolitik (GJP) – Finansiering genom Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) – Förordning (EU) nr 1305/2013 – Artiklarna 31 och 32 – Stöd till områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar – Bergsområden – Kompensationsbidrag – Nationella administrativa bestämmelser enligt vilka detta bidrag inte betalas ut för stödberättigade områden vilka är belägna i en annan region i samma medlemsstat än den där jordbruksföretaget har sitt säte – Bestämmelser enligt vilka jordbruksföretagets säte utgör ett villkor för beviljande av nämnda kompensationsbidrag”
Jordbruk – Gemensam jordbrukspolitik – Finansiering genom Ejflu – Stöd för landsbygdsutveckling – Stöd till områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar – Villkor för beviljande – Undantag för stödberättigade områden vilka är belägna utanför den region i en medlemsstat som föreskriver en sådan betalning i sitt landsbygdsprogram – Tillåtet – Villkor som är kopplat till jordbrukarens säte – Otillåtet
(Artikel 40.2 FEUF; Europaparlamentets och rådets förordning nr 13056/2013, i dess lydelse enligt förordning 2017/2393, artiklarna 2.1 andra stycket b, 31, 32, 60, 65 och 66)
(se punkterna 46–51, 57, 58, 60, 61 och 63–65 samt punkt 1 i domslutet)
Jordbruk – Gemensam jordbrukspolitik – Finansiering genom Ejflu – Stöd för landsbygdsutveckling – Stöd till områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar – Rätt till betalning som följer direkt av unionsrätten – Villkor
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1305/2013, i dess lydelse enligt förordning 2017/2393, artiklarna 13, 31.1 första stycket och 31.2)
(se punkterna 68–73 samt punkt 2 i domslutet)
Jordbruk – Gemensam jordbrukspolitik – Finansiering genom Ejflu – Stöd för landsbygdsutveckling – Stöd till områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar – Betalningsskyldig för stödet
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1305/2013, i dess lydelse enligt förordning 2017/2393, artiklarna 2.1 andra stycket b och 31.1)
(se punkterna 75–77 samt punkt 3 i domslutet)
Resumé
Efter en begäran om förhandsavgörande från Verwaltungsgericht Sigmaringen (Förvaltningsdomstolen i Sigmaringen, Tyskland) preciserar EU-domstolen villkoren för beviljande av stöd till bergsområden och andra områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar enligt artikel 31 i förordning nr 1305/2013 ( 1 ).
Bolaget Karl und Georg GbR Anwander Güterverwaltung driver en mjölkproducerande gård i gränsområdet mellan de tyska delstaterna Baden-Württemberg och Bayern. Klagandebolagets säte är beläget i Baden-Württemberg. Det äger cirka 100 hektar i Baden-Württemberg och cirka 27 hektar i Bayern. Alla dessa arealer är belägna i ett bergsområde och har av myndigheterna i dessa delstater klassificerats som arealer som berättigar till stöd från Europeiska unionen för bergsområden.
År 2019 ansökte bolaget hos den behöriga myndigheten i Baden-Württemberg om stöd för samtliga dessa arealer. Denna ansökan avslogs vad gällde arealerna som var belägna i Bayern, med motiveringen att de inte var belägna i Baden-Württemberg.
Efter det att bolaget hade fått avslag på klagomål rörande den behöriga myndighetens delvisa avslag, väckte bolaget talan vid den hänskjutande domstolen för att erhålla stöd för arealerna i Bayern. Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang frågat EU-domstolen om omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna och deras regioner förfogar över när det gäller att fastställa villkoren för beviljande av kompensationsbidrag för bergsområden och andra områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar. Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i dels huruvida förordning nr 1305/2013 direkt ger de berörda jordbrukarna rätt till en sådan ersättning, dels gentemot vilken myndighet denna rätt i så fall kan göras gällande.
Domstolens bedömning
För det första, vad gäller villkoren för beviljande av kompensationsbidrag till jordbrukare i bergsområden och andra områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar, uttalar sig domstolen inledningsvis om möjligheten för en region i en medlemsstat att begränsa beviljandet av ett sådant bidrag till stödberättigade områden som är belägna inom regionens territorium.
Domstolen understryker härvidlag att de bergsområden och andra områden med begränsningar för vilka en jordbrukare kan beviljas kompensationsbidrag fastställs i de berörda nationella eller regionala programmen, på grundval av artikel 32 i förordning nr 1305/2013. Härav följer att när en medlemsstat har valt att utarbeta en rad regionala program, ankommer det på de berörda regionerna att välja vilka åtgärder som ska vidtas för att uppnå målen för landsbygdsutveckling, däribland, i förekommande fall, det mål som föreskrivs i artikel 31 i denna förordning, och att integrera dem i sina respektive program. De olika regionala programmen har nämligen en särskild och självständig karaktär.
Vid en regional programplanering av de berörda åtgärderna är det således en naturlig följd av systematiken i förordning nr 1305/2013 att det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaternas regioner förfogar över kan göras gällande enbart inom ramen för deras regionala program och i så fall endast med avseende på den berörda regionens territorium. På samma sätt kan en region i en medlemsstat utanför sitt territorium varken avgränsa stödberättigade områden eller bevilja kompensationsbidrag för sådana områden. En territoriell begränsning av beviljandet av dessa bidrag utgör nämligen en naturlig följd av denna systematik.
Därefter slår domstolen fast att beviljandet av detta bidrag emellertid inte kan vara beroende av var jordbrukaren har sitt säte. De kriterier för avgränsning av stödberättigade områden som anges i artikel 32 i förordning nr 1305/2013 hänför sig nämligen till de berörda områdenas biologisk-fysiska eller naturliga särdrag, det vill säga objektiva faktorer som följer av de aktuella områdenas naturliga egenskaper.
Jordbrukarens säte ingår dock inte bland dessa kriterier och det har inte något samband med ett områdes biologisk-fysiska eller naturliga särdrag vilka leder till att området kan anses vara ett område med begränsningar. Dessutom konstaterar domstolen att om en medlemsstat eller en region i en medlemsstat inför ett ytterligare villkor för stöd i sitt landsbygdsprogram, så avviker den vid utövandet av det utrymme för skönsmässig bedömning som den tillerkänns från de villkor som uttömmande räknas upp i artiklarna 31 och 32 i förordning nr 1305/2013 avseende avgränsningen av de områden som kan komma i fråga för stöd och ställningen som aktiv jordbrukare, och därmed undergrävs dessa bestämmelsers ändamålsenliga verkan och åsidosätts icke-diskrimineringsprincipen i artikel 40.2 FEUF.
För det andra, vad gäller frågan huruvida det föreligger en rätt till sådan ersättning som följer direkt av förordning nr 1305/2013, erinrar domstolen om att medlemsstaterna eller deras regioner visserligen kan välja vad som ska ingå eller inte i deras landsbygdsprogram. Utbetalning av kompensationsbidrag i den mening som avses i artikel 31 i förordning nr 1305/2013 kan inte heller kvalificeras som en åtgärd som medlemsstaterna eller deras regioner är skyldiga att integrera i sina program.
Det följer emellertid av ordalydelsen i artikel 31.1 första stycket och 31.2 i förordning nr 1305/2013 att när en medlemsstat eller en region i en medlemsstat föreskriver stöd till områden med begränsningar, vilka har avgränsats som stödberättigade områden, har varje ”aktiv jordbrukare”, i den mening som avses i artikel 9 i förordning nr 1307/2013, rätt till sådant bidrag.
När ett stöd till sådana områden inte föreskrivs i det berörda landsbygdsprogrammet kan däremot ingen rätt till kompensationsbidrag uppkomma för jordbrukare som brukar jordbruksarealer i dessa områden.
Slutligen, vad gäller i vilken mån rätten till dessa bidrag kan göras gällande gentemot andra, finner domstolen att en aktiv jordbrukares rätt till kompensationsbidrag endast kan göras gällande gentemot den region som i sitt landsbygdsprogram har beslutat att endast bevilja kompensationsbidrag för de stödberättigade områden som är belägna inom dess territorium.
( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1305/2013 av den 17 december 2013 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1698/2005 (EUT L 347, 2013, s. 487), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2393 av den 13 december 2017 (EUT L 350, 2017, s. 15) (nedan kallad förordning nr 1305/2013).