Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 29 juli 2024 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Tillnärmning av lagstiftning – Direktiv 2011/61/EU – Förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIF-förvaltare) – Verksamhetsvillkor – Artikel 13 – Policy och praxis i fråga om ersättning till dessa förvaltare – Tillämpningsområde i tidsmässigt hänseende (ratione temporis) – Artikel 61 – Övergångsbestämmelser”
I mål C‑174/23,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) genom beslut av den 15 mars 2023, som inkom till domstolen den 21 mars 2023, i målet
HJ,
IK,
LM
mot
Twenty First Capital SAS,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden A. Arabadjiev samt domarna T. von Danwitz, P.G. Xuereb (referent), A. Kumin och I. Ziemele,
generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– HJ, IK och LM, genom R. Froger, avocat,
– Twenty First Capital SAS, genom G. Perrot, avocat,
– Frankrikes regering, genom B. Fodda, E. Leclerc, J.B. Merlin och S. Royon, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom C. Auvret, G. Goddin och H. Tserepa-Lacombe, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 8 februari 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 13 och 61.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010 (EUT L 174, 2011, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, HJ, IK och LM och, å andra sidan, Twenty First Capital SAS (nedan kallat bolaget TFC) angående fullgörandet av ett avtal enligt vilket bolaget ska betala ersättning.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 I skäl 24 i direktiv 2011/61 anges följande:
”För att hantera de potentiellt negativa effekterna av dåligt utformade ersättningsstrukturer på sund riskhantering och kontrollen av enskilda personers risktagande, bör det finnas en uttrycklig skyldighet för [förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIF-förvaltare)] [(nedan kallade förvaltarna] att upprätta och vidmakthålla en ersättningspolicy och ersättningspraxis som är förenlig med en sund och effektiv riskhantering för sådana personalkategorier som i tjänsten utövar ett väsentligt inflytande på riskprofilen för de AIF-fonder som de förvaltar. Dessa personalkategorier bör omfatta åtminstone den verkställande ledningen, risktagare och kontrollfunktioner, och anställda vars totala ersättning är så hög att de hamnar i samma ersättningsklass som den verkställande ledningen och risktagare.”
4 I artikel 1 i direktivet, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:
”I detta direktiv fastställs bestämmelser för auktorisation, löpande verksamhet och transparens när det gäller förvaltare … som förvaltar och/eller marknadsför [AIF-fonder] i [Europeiska] unionen.”
5 I artikel 4 i direktivet, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs i punkt 1 led b att med ”[förvaltare]” avses i samma direktiv ”juridiska personer vars normala verksamhet består i förvaltning av en eller flera AIF-fonder”.
6 Artikel 6 i direktiv 2011/61 har rubriken ”Villkor för att verka som [förvaltare]” och återfinns i kapitel II i detta direktiv, med rubriken ”Auktorisation av [förvaltare]”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna ska säkerställa att ingen [förvaltare] förvaltar AIF-fonder utan att ha auktoriserats i enlighet med detta direktiv.
En [förvaltare] som auktoriserats i enlighet med detta direktiv ska vid varje tidpunkt uppfylla villkoren för auktorisation i detta direktiv.”
7 Artikel 7 i direktivet, med rubriken ”Ansökan om auktorisation”, har följande lydelse:
”1. Medlemsstaterna ska kräva att [förvaltare] ansöker om auktorisation hos de behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat.
2. Medlemsstaterna ska kräva att en [förvaltare] som ansöker om auktorisation tillhandahåller följande uppgifter om [förvaltaren] till de behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat:
…
d) Information om ersättningspolicy och ersättningspraxis enligt artikel 13.
…”
8 Artikel 8 i direktivet har rubriken ”Villkor för beviljande av auktorisation”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:
”De behöriga myndigheterna i en [förvaltares] hemmedlemsstat får bevilja auktorisation endast om
a) de har förvissat sig om att [förvaltaren] kommer att kunna uppfylla villkoren i detta direktiv,
…
Auktorisationen ska gälla i alla medlemsstater.”
9 I artikel 12 i direktiv 2011/61, med rubriken ”Allmänna principer”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Medlemsstaterna ska säkerställa att [förvaltare] alltid:
a) handlar hederligt, med vederbörlig skicklighet, aktsamhet och omsorg samt rättvist under utförandet av sin verksamhet,
…
e) iakttar alla regler för verksamhetens bedrivande, så att det bäst gagnar de AIF-fonder som de förvaltar eller dem som investerar i dessa och marknadens integritet,
…”
10 I artikel 13 i direktivet, med rubriken ”Ersättning”, som återfinns i kapitel III, med rubriken ”Verksamhetsvillkor för [förvaltare]”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska kräva att [förvaltare] har en ersättningspolicy och -praxis som är förenlig med och främjar en sund och effektiv riskhantering och som inte uppmuntrar till risktagande som strider mot riskprofilen, fondbestämmelser eller bolagsordningar för de AIF-fonder som de förvaltar när det gäller sådana personalkategorier, inbegripet den verkställande ledningen, risktagare, kontrollfunktioner och alla anställda vars totala ersättning gör att de hamnar i samma ersättningsklass som den verkställande ledningen och risktagare, som i tjänsten utövar ett väsentligt inflytande på riskprofilerna för de [förvaltare] eller de AIF-fonder som de förvaltar.
[Förvaltare] ska fastställa ersättningspolicy och -praxis i enlighet med bilaga II.
2. [Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma)] ska se till att det finns riktlinjer om en sund ersättningspolicy som är förenliga med bilaga II. …”
11 Artikel 61 i direktivet har rubriken ”Övergångsbestämmelse”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:
”[Förvaltare] som bedriver verksamhet enligt detta direktiv före den 22 juli 2013 ska vidta alla åtgärder som krävs för att följa den nationella lagstiftning som följer av detta direktiv, och ska ansöka om auktorisation inom ett år från detta datum.”
12 I artikel 66 i samma direktiv, med rubriken ”Införlivande”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska senast den 22 juli 2013 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska till [Europeiska] kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser tillsammans med en jämförelsetabell över dessa bestämmelser och detta direktiv.
2. Medlemsstaterna ska tillämpa de lagar och andra författningar som avses i punkt 1 från och med den 22 juli 2013.
…”
13 Enligt artikel 70 i direktiv 2011/61 trädde direktivet i kraft den tjugonde dagen efter det att det hade offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, vilket ägde rum den 1 juli 2011.
Fransk rätt
14 Direktiv 2011/61 har införlivats med fransk rätt genom ordonnance no 2013-676, du 25 juillet 2013, modifiant le cadre juridique de la gestion d’actifs (förordning nr 2013-676 av den 25 juli 2013 om ändring av den rättsliga ramen för förvaltning av tillgångar (JORF av den 27 juli 2013, text nr 9)), som trädde i kraft den 28 juli 2013. Genom förordningen infördes bland annat en artikel L. 533-22-2 i Code monétaire et financier (penning- och finanslagen), som återger bestämmelserna i artikel 13 i detta direktiv.
15 Artikel 33 punkt I i förordning nr 2013-676 innehåller en övergångsbestämmelse med följande lydelse:
”Förvaltningsbolag som, vid tidpunkten för offentliggörandet av denna förordning, bedriver verksamhet i enlighet med bestämmelserna i förordningen ska ansöka om auktorisation som kapitalförvaltningsbolag enligt artikel L. 532-9 i penning- och finanslagen, i dess lydelse enligt denna förordning, före den 22 juli 2014.”
16 I de förklarande anmärkningarna till décret no 2013-687, du 25 juillet 2013, pris pour l’application de l’ordonnance no 2013-676, du 25 juillet 2013, modifiant le cadre juridique de la gestion d’actifs (dekret nr 2013-687 av den 25 juli 2013 om tillämpning av förordning nr 2013-676 av den 25 juli 2013 om ändring av den rättsliga ramen för förvaltning av tillgångar (JORF av den 30 juli 2013, text nr 3) anges följande: ”Ikraftträdande: Förvaltningsbolag som, vid tidpunkten för offentliggörandet av detta dekret, bedriver verksamhet i enlighet med de bestämmelser som anges i dekretet ska vidta alla åtgärder som krävs för att följa dekretets bestämmelser och ansöka om auktorisation på vederbörligt sätt senast den 22 juli 2014 …”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
17 I mars 2014 överlät bolaget R Participations, i vilket HJ är grundare och LM och IK är delägare, tre företag för kollektiva investeringar på tillväxtmarknader till bolaget T genom överlåtelse av affärsrörelse. HJ har anställts av bolaget T.
18 För att organisera TFC:s övertagande av denna verksamhet ingick HJ den 5 juni 2014 ett avtal med detta bolag, enligt vilket nämnda bolag lovade att anställa HJ, och den 27 juni 2014 ett partnerskapsavtal om olika ersättningar till förmån för HJ, IK och LM (nedan kallat partnerskapsavtalet).
19 Den 24 oktober 2014 överlät bolaget T en del av sin affärsrörelse till TFC, vilken omfattade de tre företag för kollektiva investeringar på tillväxtmarknader som avses i punkt 17 ovan.
20 Den 11 december 2014 anslöt sig HJ till bolaget TFC i egenskap av styrelseledamot, verkställande direktör och vice chef i detta bolag.
21 Den 24 december 2015 och den 6 januari 2016 väckte HJ och IK talan mot TFC om fullgörande av partnerskapsavtalet och om skadestånd. LM intervenerade frivilligt i målet. Bolaget TFC yrkade genom ett genkäromål att partnerskapsavtalet skulle hävas.
22 Genom dom av den 10 januari 2019 hävde Tribunal de grande instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike) partnerskapsavtalet med motiveringen att den ersättning som angavs i avtalet stred mot artikel L. 533-22-2 i penning- och finanslagen, efter att ha konstaterat att bolaget TFC förvaltade minst en AIF-fond, samt ogillade HJ:s, IK:s och LM:s yrkanden om fullgörande av nämnda avtal och skadestånd för att avtalet inte hade fullgjorts.
23 Genom dom av den 8 februari 2021 fastställde Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) denna dom.
24 HJ, IK och LM överklagade nyssnämnda dom till Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), som är den hänskjutande domstolen.
25 Den hänskjutande domstolen har påpekat att klagandena i det nationella målet i första hand har hävdat att det av artikel 33 I i förordning nr 2013-676, tolkad mot bakgrund av artikel 61.1 i direktiv 2011/61, följer att förvaltarna förfogade över en frist på ett år från den 22 juli 2013, nämligen den sista dagen för att införliva detta direktiv, för att följa de regler om ersättningspraxis för AIF-fonder som föreskrivs i den nationella lagstiftningen och ansöka om auktorisation. Klagandena har anfört att bolaget TFC erhöll sitt godkännande först den 18 augusti 2014 och har av detta dragit slutsatsen att dessa regler inte var tillämpliga på detta bolag vid tidpunkten för ingåendet av partnerskapsavtalet, den 27 juni 2014, och att de endast var tillämpliga på den rörliga ersättning som TFC betalade år 2016, för år 2015. Klagandena har i andra hand gjort gällande att nämnda regler under alla omständigheter inte var bindande vid den tidpunkt då partnerskapsavtalet ingicks.
26 Den hänskjutande domstolen har påpekat att klagandena i det nationella målet har åberopat tre handlingar till stöd för sin bedömning.
27 För det första har klagandena i det nationella målet åberopat en handling som kommissionen upprättat på engelska, med rubriken ”AIFMD Q&As from the European Commission” (Europeiska kommissionens frågor och svar om direktiv 2011/61), av vilken följande framgår: ”[Förvaltarna] förväntas under övergångsperioden på ett år göra sitt yttersta för att uppfylla kraven i den nationella lagen om införlivande av direktiv [2011/61]. Skyldigheten att ansöka om auktorisation … är rättsligt bindande, men kan fullgöras inom ett år från det att direktivet har trätt i kraft. Vad gäller de andra skyldigheterna i direktiv [2011/61] (i fråga om exempelvis … ersättning …) ska en förvaltare som fanns den dag då direktiv [2011/61] trädde i kraft, under övergångsperioden, vidta alla åtgärder som krävs (det vill säga göra sitt yttersta) för att följa direktiv [2011/61] i fråga om all verksamhet som bedrivs efter det att direktivet har trätt i kraft (den 22 juli 2013). Efter denna övergångsperiod ska alla de skyldigheter som följer av direktiv [2011/61] vara rättsligt bindande.”
28 För det andra har klagandena i det nationella målet åberopat en ”förteckning över frågor och svar om direktiv [2011/61]”, som offentliggjorts av Esma, i vilken följande anges:
”… När ett företag är auktoriserat med avseende på AIF-fonder ska det omfattas av bestämmelserna om ersättning i direktiv [2011/61] och av riktlinjerna för ersättning. De relevanta bestämmelserna ska därför börja tillämpas från och med auktorisationsdagen.
Såvitt avser bestämmelserna om rörlig ersättning … bör förvaltarna dock tillämpa dem vid beräkningen av betalning av ny rörlig ersättning till sin identifierade personal (enligt definitionen i riktlinjerna för ersättning) för de resultatperioder som följer efter den resultatperiod under vilken de auktoriserades. Systemet med rörlig ersättning för [förvaltare] ska således endast tillämpas på fullständiga resultatperioder och ska tillämpas på den första fullständiga resultatperioden efter det att förvaltaren har auktoriserats.
Som exempel kan nämnas … för en förvaltare som redan förvaltar AIF-fonder vars räkenskapsår avslutas den 31 december och som ansöker om auktorisation före den 22 juli 2014 och erhåller auktorisation efter detta datum (inbegripet om auktorisationen erhålls efter den 31 december 2014), ska reglerna i direktiv [2011/61] om rörlig ersättning tillämpas vid beräkning av betalningar för räkenskapsåret 2015.”
29 För det tredje har klagandena i det nationella målet åberopat en ”Vägledning [förvaltare] – Ersättning”, offentliggjord av Autorité des marchés financiers (Finansmarknadsmyndigheten) (AMF), den franska myndighet som ansvarar för skyddet av sparande i finansiella produkter, information till investerare och välfungerande marknader. I denna vägledning föreskrivs följande:
”Enligt artikel 61[.1] i direktiv [2011/61] ska förvaltningsbolag som fanns den 22 juli 2013 förfoga över ett år fram till den 22 juli 2014 för att fullgöra skyldigheterna enligt direktiv [2011/61] och för att ansöka om auktorisation hos sin behöriga myndighet.
Tre situationer kan således uppstå:
– Förvaltningsbolag som erhöll sin auktorisation som [förvaltare] mellan den 22 juli 2013 och den 31 december 2013: De åtgärder som anges i [förvaltarnas] ersättningspolicy i fråga om ersättning kommer att tillämpas på räkenskapsåret 2014 (för rörlig ersättning som betalats under år 2015).
– Förvaltningsbolag som erhöll sin auktorisation som [förvaltare] först mellan den 1 januari 2014 och den 22 juli 2014: De åtgärder som anges i [förvaltarnas] ersättningspolicy i fråga om ersättning kommer att tillämpas på räkenskapsåret 2015 för rörlig ersättning som betalats under år 2016.
– Därefter kommer samma logik att tillämpas på nya förvaltningsbolag som erhållit sin auktorisation som [förvaltare] år N, efter den 22 juli 2014: Det första räkenskapsår som ska beaktas för tillämpningen av de åtgärder som anges i [förvaltarnas] ersättningspolicy kommer att vara räkenskapsår N+1 för rörlig ersättning som betalats under år N+2.”
30 Den hänskjutande domstolen har preciserat att bolaget TFC anser att artikel L. 533-22-2 i penning- och finanslagen var tillämplig vid tidpunkten för ingåendet av partnerskapsavtalet den 27 juni 2014, eftersom även om det i förordning nr 2013-676, genom vilken denna bestämmelse införts, föreskrivs att vissa införlivandebestämmelser ska träda i kraft senare, så är så inte fallet med de bestämmelser som innebär att aktörerna är skyldiga att upprätta en ersättningspraxis och -policy för chefer i bolag som förvaltar AIF-fonder ”som är förenlig med en sund och effektiv riskhantering”. Bolaget TFC har vidare gjort gällande att även om det antas att förvaltarna förfogar över en frist för att rätta sig efter de nya bestämmelser som följer av införlivandet av direktiv 2011/61, kan de inte under denna frist ingå ett avtal om ersättning som strider mot artikel 13 i direktivet, eftersom det enligt artikel 61.1 i direktivet krävs att de ”ska vidta alla åtgärder som krävs för att följa den nationella lagstiftning som följer av detta direktiv”.
31 Den hänskjutande domstolen har konstaterat att den handling från kommissionen som avses i punkt 27 ovan tycks tyda på att det finns en övergångsperiod på ett år, som löper ut den 21 juli 2014, att det före detta datum endast kunde förväntas av förvaltarna att de skulle göra sitt yttersta för att uppfylla kraven i den nationella lagen om införlivande av direktiv 2011/61 och att det var först efter detta datum som samtliga skyldigheter enligt detta direktiv blev rättsligt bindande. I den analysen är varken datumet för ansökan om auktorisation eller datumet för erhållandet av auktorisation relevant.
32 Enligt den hänskjutande domstolen tycks det av Esmas och AMF:s analyser däremot framgå att en förvaltare inte omfattas av bestämmelserna om ersättningspraxis i direktiv 2011/61 förrän från den dag då denna aktör erhöll auktorisationen, medan aktören inte omfattas av dessa regler före dagen för auktorisationen. Enligt dessa analyser är nämnda regler dessutom tillämpliga först från början av det räkenskapsår som följer efter auktorisationen.
33 Den hänskjutande domstolen anser, mot bakgrund av lydelsen av artikel 61.1 i direktiv 2011/61, att ingen av de föreslagna tolkningarna framstår som ”uppenbar”, särskilt som en annan tolkning är tänkbar, enligt vilken en åtskillnad görs beroende på om ersättningen har avtalats före eller efter det att direktiv 2011/61 införlivats med nationell rätt. I det första fallet kan det tillstås att det är svårt att begära att förvaltaren omedelbart ska ifrågasätta en ersättning som inte stred mot någon bestämmelse när den fastställdes och att det på sin höjd kan krävas att förvaltaren under en övergångsperiod gör sitt yttersta för att uppfylla de nya ersättningskraven. I det andra fallet är det tänkbart att ikraftträdandet av den nationella lagstiftningen om införlivande av direktiv 2011/61 omedelbart hindrar förvaltaren från att för framtiden avtala om ersättning som strider mot reglerna i detta direktiv, vilket redan har trätt i kraft.
34 Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) a) Ska artiklarna 13 och 61.1 i [direktiv 2011/61] tolkas så, att förvaltare som bedrev verksamhet enligt direktivet före den 22 juli 2013 är skyldiga att iaktta skyldigheterna i fråga om ersättningspolicy och -praxis
i) vid utgången av fristen för införlivande av nämnda direktiv,
ii) den dag då bestämmelserna om införlivande av direktivet med nationell rätt trädde i kraft,
iii) från utgången av den frist på ett år som löpte ut den 21 juli 2014 och som fastställs i artikel 61.1, eller
iv) från det att auktorisation som förvaltare har erhållits i enlighet med direktivet?
b) Beror svaret på denna fråga på huruvida den ersättning som [förvaltaren] betalar till en anställd eller en företagsledare har avtalats före eller efter
i) utgången av fristen för införlivande av [direktiv 2011/61],
ii) den dag då bestämmelserna om införlivande av [direktiv 2011/61] med nationell rätt trädde i kraft,
iii) utgången, den 21 juli 2014, av den frist som fastställs i artikel 61.1 i [direktiv 2011/61], eller
iv) den dag då [förvaltaren] erhåller sin auktorisation?
2) Om det antas att det följer av svaret på den första frågan att [förvaltaren], efter införlivandet av direktivet med nationell rätt, under en viss tid endast är skyldig att göra sitt yttersta för att iaktta den nationella lagstiftning som följer av det direktivet, fullgör då [förvaltaren] denna skyldighet om vederbörande, under denna tid, anställer en arbetstagare eller utser en företagsledare på ersättningsvillkor som inte uppfyller kraven i den nationella bestämmelse som införlivar artikel 13 i [direktiv 2011/61]?”
Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
35 Klagandena i det nationella målet har i sina skriftliga yttranden, om än underförstått, ifrågasatt huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning genom att göra gällande att det nationella målet inte omfattas av det materiella tillämpningsområdet (ratione materiae) för direktiv 2011/61.
36 I detta avseende erinrar EU-domstolen om att det av fast rättspraxis framgår att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 14 juli 2022, Volkswagen, C‑134/20, EU:C:2022:571, punkt 56 och där angiven rättspraxis, och dom av den 11 januari 2024, Nárokuj, C‑755/22, EU:C:2024:1031, punkt 17).
37 Av detta följer att frågor som rör unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 21 mars 2023, Mercedes-Benz Group (Tillverkares ansvar för fordon som är utrustade med manipulationsanordningar), C‑100/21, EU:C:2023:229, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
38 I förevarande fall rör de frågor som ställts tolkningen av direktiv 2011/61. Det framgår dessutom av beslutet om hänskjutande att de faktiska omständigheterna i det nationella målet, vilka har bestritts av klagandena, har fastställts av domstolarna i första och andra instans, och den hänskjutande domstolen har preciserat att ett svar på dessa frågor är nödvändigt för att den ska kunna meddela sitt avgörande. Slutligen innehåller beslutet om hänskjutande alla uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som gör det möjligt att ge ett användbart svar på dessa frågor.
39 Av detta följer att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
40 Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i från vilken tidpunkt medlemsstaterna var skyldiga att kräva att förvaltare som bedrev verksamhet enligt direktiv 2011/61 före den 22 juli 2013 ska iaktta de skyldigheter i fråga om ersättningspolicy och -praxis som följer av artikel 13 i direktivet.
41 Det ska i detta hänseende erinras om att medlemsstaterna enligt artikel 13.1 i direktiv 2011/61 ska kräva att förvaltare för vissa personalkategorier har en ersättningspolicy och -praxis som är förenlig med och främjar en sund och effektiv riskhantering och som inte uppmuntrar till risktagande som strider mot riskprofilen, fondbestämmelser eller bolagsordningar för de AIF-fonder som de förvaltar.
42 Det föreskrivs i artikel 66 i detta direktiv att medlemsstaterna senast den 22 juli 2013 ska anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet och att de ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den dagen.
43 I artikel 61.1 i direktiv 2011/61, med rubriken ”Övergångsbestämmelse”, föreskrivs att förvaltare som bedrev verksamhet före den 22 juli 2013 ”ska vidta alla åtgärder som krävs för att följa den nationella lagstiftning som följer av detta direktiv, och ska ansöka om auktorisation inom ett år från detta datum”.
44 Det framgår av lydelsen av denna bestämmelse att direktiv 2011/61 inte ålägger medlemsstaterna någon skyldighet att kräva att denna kategori av förvaltare följer bestämmelserna i artikel 13.1 i direktivet från den 22 juli 2013.
45 Lydelsen av artikel 61.1 i direktiv 2011/61 gör det emellertid inte i sig möjligt att fastställa vid vilken tidpunkt de skyldigheter som föreskrivs i artikel 13.1 i direktivet, såsom de införlivats med nationell rätt, blev bindande för dessa förvaltare, eftersom det följer av denna lydelse att nämnda datum kunde vara antingen det datum då den frist på ett år från den 22 juli 2013 som föreskrivs i denna bestämmelse löpte ut eller det datum då den auktorisation som förvaltare som det hänvisas till i bestämmelsen erhölls.
46 Det ska dock erinras om att det vid tolkningen av en unionsbestämmelse enligt fast rättspraxis inte bara är lydelsen som ska beaktas, utan också det sammanhang i vilket den förekommer och de mål och syften som eftersträvas med den rättsakt som bestämmelsen ingår i (dom av den 7 mars 2024, IAB Europe, C‑604/22, EU:C:2024:214, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
47 Såvitt avser det sammanhang i vilket artikel 61.1 i direktiv 2011/61 förekommer ska – eftersom det i denna bestämmelse föreskrivs en frist på ett år från den 22 juli 2013 för de berörda förvaltarna att ansöka om auktorisation – i synnerhet de bestämmelser i direktivet som avser auktorisation i bland annat artiklarna 6–8 i direktivet beaktas.
48 I artikel 6.1 i direktiv 2011/61 föreskrivs dels att medlemsstaterna ska säkerställa att ingen förvaltare förvaltar AIF-fonder utan att ha auktoriserats i enlighet med detta direktiv, dels att en förvaltare som auktoriserats i enlighet med nämnda direktiv vid varje tidpunkt ska uppfylla villkoren för auktorisation i samma direktiv.
49 I artikel 7.2 d i direktiv 2011/61 föreskrivs att de uppgifter som förvaltare är skyldiga att tillhandahålla de behöriga myndigheterna för att erhålla auktorisation bland annat omfattar information om ersättningspolicy och -praxis enligt artikel 13 i direktivet.
50 Slutligen framgår det av artikel 8.1 a i direktiv 2011/61 att den begärda auktorisationen endast ska beviljas om de behöriga myndigheterna har förvissat sig om att förvaltaren kommer att kunna uppfylla villkoren i direktivet.
51 Av dessa bestämmelser följer, för det första, att en auktorisation krävs för att bedriva verksamhet som förvaltare, för det andra, att denna auktorisation endast ska beviljas om de behöriga myndigheterna, mot bakgrund av de uppgifter som den berörda förvaltaren har tillhandahållit dem i sin ansökan om auktorisation, är övertygade om att förvaltaren kan fullgöra de skyldigheter som föreskrivs i direktiv 2011/61 och, för det tredje, att förvaltaren, när auktorisationen väl har beviljats, är skyldig att fortlöpande fullgöra dessa skyldigheter, inbegripet de skyldigheter som följer av artikel 13 i direktivet. Av detta följer att tidpunkten för auktorisationen är av central betydelse inom ramen för direktiv 2011/61.
52 Eftersom det i artikel 61.1 i direktiv 2011/61 uttryckligen föreskrivs att förvaltare som redan bedrev verksamhet enligt detta direktiv före den 22 juli 2013 ska ansöka om auktorisation inom ett år från detta datum, ska denna bestämmelse, jämförd med artiklarna 6–8 i direktivet, tolkas så, att dessa förvaltare var skyldiga att fullt ut iaktta de skyldigheter som föreskrivs i direktivet, bland annat i fråga om deras ersättningspolicy och -praxis, såsom de införlivats med nationell rätt, först från och med den dag då deras auktorisation erhölls, under förutsättning att de hade ansökt om auktorisation inom ett år från den 22 juli 2013.
53 Denna tolkning är förenlig med de mål som eftersträvas med direktiv 2011/61.
54 Det framgår av rättspraxis att dessa mål, såsom det bekräftas i skäl 24 i direktiv 2011/61, består i att skydda investerarna, särskilt när deras intressen kan komma i konflikt med förvaltarnas intressen vad gäller såväl risken som investeringsbeslutens beständighet, samt att säkerställa stabiliteten i det finansiella systemet. I synnerhet syftar den ersättningspolicy och -praxis som regleras i direktiv 2011/61 i detta sammanhang till att främja en sund och effektiv riskhantering samt till att inte uppmuntra till risktagande som strider mot AIF-fondernas riskprofil, fondbestämmelser eller bolagsordningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, HOLD Alapkezelő, C‑352/20, EU:C:2022:606, punkterna 52 och 54).
55 Även om dessa mål visserligen gäller för samtliga förvaltares verksamhet, ska det även erinras om att det i direktiv 2011/61, såvitt avser förvaltare som redan var verksamma före den 22 juli 2013, uttryckligen föreskrivs en övergångsperiod som syftar till att ge dessa förvaltare ytterligare tid för att uppfylla de krav som införts genom detta direktiv, genom att vidta ”alla åtgärder som krävs för att följa den nationella lagstiftning som följer av [nämnda] direktiv”.
56 Vad gäller frågan huruvida det datum då det avtalades om ersättningen är relevant framgår det av domstolens praxis att en ny rättsregel ska tillämpas från ikraftträdandet av den rättsakt genom vilken den införs. Även om bestämmelsen inte är tillämplig på rättsförhållanden som har uppstått och slutligt fullbordats under den äldre lagens giltighetstid, är den tillämplig på framtida verkningar av sådana rättsförhållanden liksom på nya rättsförhållanden. Med förbehåll för principen om att rättsakter inte har retroaktiv verkan, förhåller det sig annorlunda endast när den nya rättsregeln åtföljs av specialbestämmelser som specifikt reglerar dess tillämpning i tiden (dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑428/22, EU:C:2023:578, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
57 I förevarande fall är det för det första så, att den nya regeln åtföljs av specialbestämmelser som specifikt reglerar dess tillämpning i tiden, nämligen artikel 61.1 i 2011/61. Eftersom partnerskapsavtalet ingicks den 27 juni 2014 och i den mån avtalet vid den tidpunkt då bolaget TFC hade erhållit sin auktorisation, nämligen den 18 augusti 2014, fortfarande var i kraft och innebar att diverse ersättningar skulle tillkomma HJ, IK och LM, framgår det, för det andra, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, att rättsförhållandet inte fullbordats och att det fortsatte att ha rättsverkningar.
58 Av detta följer att det datum då det avtalades om den ersättning som följer av avtalet saknar betydelse för svaret på den första frågan, i synnerhet som unionslagstiftaren, genom den övergångsperiod som föreskrivs i artikel 61.1 i direktiv 2011/61, just har föreskrivit en möjlighet för de förvaltare som bedrev verksamhet enligt detta direktiv före den 22 juli 2013 att gradvis anpassa sig till kraven i direktivet.
59 I motsats till vad klagandena i det nationella målet har gjort gällande i sina skriftliga yttranden är denna tolkning även förenlig med rättssäkerhetsprincipen, som enligt rättspraxis utgör hinder för att en ny rättsregel tillämpas retroaktivt, nämligen på förhållanden som fullbordats innan bestämmelsen trädde i kraft, och som kräver att alla faktiska omständigheter normalt, om inget uttryckligen talar för motsatsen, ska bedömas mot bakgrund av de rättsregler som gällde när omständigheterna inträffade (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2022, VYSOČINA WIND, C‑181/20, EU:C:2022:51, punkt 47 och där angiven rättspraxis). Denna tolkning motsvarar dessutom, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 77 i sitt förslag till avgörande, den tolkning som gjorts av Esma, som, enligt artikel 13.2 i direktiv 2011/61, ska se till att det finns riktlinjer om en sund ersättningspolicy som är förenliga med bilaga II till direktivet och som uttryckligen, i den information som denna myndighet har lämnat till allmänheten och som avses i punkt 28 ovan, har angett att direktivets bestämmelser om ersättning och därtill hörande riktlinjer ska tillämpas på förvaltare från och med den dag då de får sin auktorisation.
60 Av det ovan anförda följer att den första tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artikel 61.1 i direktiv 2011/61 ska tolkas så, att medlemsstaterna var skyldiga att kräva att förvaltare som bedrev verksamhet enligt detta direktiv före den 22 juli 2013 fullt ut ska iaktta de skyldigheter i fråga om ersättningspolicy och -praxis som följer av artikel 13.1 i nämnda direktiv från och med den dag då de erhöll sin auktorisation, under förutsättning att de hade ansökt om auktorisation inom ett år från den 22 juli 2013.
Den andra frågan
61 Med hänsyn till svaret på den första frågan ska det anses att den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida en förvaltare, som under perioden från den 22 juli 2013 till den dag då auktorisationen erhålls anställer en arbetstagare eller utser en företagsledare på lönevillkor som inte uppfyller kraven i den nationella bestämmelse genom vilken artikel 13 i direktiv 2011/61 införlivas med nationell rätt, kan anses vidta alla åtgärder som krävs för att följa den nationella lagstiftning som följer av detta direktiv, i den mening som avses i artikel 61 i direktivet.
62 Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i innebörden av det uttryck som föreskrivs i artikel 61.1 i direktiv 2011/61, enligt vilket förvaltare under den övergångsperiod som avses i denna bestämmelse ”ska vidta alla åtgärder som krävs för att följa den nationella lagstiftning som följer av detta direktiv”, i fråga om sådan ersättningspolicy och -praxis som avses i artikel 13 i direktivet.
63 Såsom det, för det första, har påpekats i punkt 51 ovan ska auktorisation endast beviljas om de behöriga myndigheterna, mot bakgrund av de uppgifter som den berörda förvaltaren har tillhandahållit dem i sin ansökan om auktorisation, är övertygade om att förvaltaren kan fullgöra de skyldigheter som föreskrivs i direktiv 2011/61. Vid tidpunkten för auktorisationen ska dessa förvaltare nämligen ha en ersättningspolicy och -praxis som uppfyller de skyldigheter som föreskrivs i artikel 13.1 i direktivet, såsom de har införlivats med nationell rätt. När auktorisationen väl har beviljats är förvaltaren dessutom skyldig att fortlöpande fullgöra dessa skyldigheter, inbegripet de skyldigheter som följer av artikel 13 i direktivet.
64 Det följer, för det andra, av punkt 58 ovan att den övergångsperiod som avses i artikel 61 i direktiv 2011/61 syftar till att göra det möjligt för de berörda förvaltarna att gradvis anpassa sig till de krav som följer av direktiv 2011/61.
65 För att säkerställa den ändamålsenliga verkan av direktiv 2011/61 ska det konstateras att även om medlemsstaterna under den övergångsperiod på ett år som avses i artikel 61.1 i detta direktiv ska se till att förvaltare som redan före den 22 juli 2013 bedrev verksamhet enligt nämnda direktiv ska vidta alla åtgärder som krävs för att följa den nationella lagstiftning som följer av direktivet, måste dessa medlemsstater likväl även se till att dessa förvaltare avhåller sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det resultat som föreskrivs i samma direktiv.
66 Uttrycket ”vidta alla åtgärder som krävs för att följa den nationella lagstiftning som följer av detta direktiv”, i den mening som avses i denna bestämmelse, ska således tolkas så, att det innebär att förvaltare som bedrev verksamhet före den 22 juli 2013 ska avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar förverkligandet av målen för direktiv 2011/61.
67 Av det ovan anförda följer att den andra tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artikel 61.1 i direktiv 2011/61 ska tolkas så, att uttrycket ”vidta alla åtgärder som krävs för att följa den nationella lagstiftning som följer av detta direktiv” innebär att förvaltare som bedrev verksamhet före den 22 juli 2013 ska avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar förverkligandet av direktivets mål.
Rättegångskostnader
68 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1) Artikel 61.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010
ska tolkas så,
att medlemsstaterna var skyldiga att kräva att förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIF-förvaltare) som bedrev verksamhet enligt detta direktiv före den 22 juli 2013 fullt ut ska iaktta de skyldigheter i fråga om ersättningspolicy och -praxis som följer av artikel 13.1 i nämnda direktiv från och med den dag då de erhöll sin auktorisation, under förutsättning att de hade ansökt om auktorisation inom ett år från den 22 juli 2013.
2) Artikel 61.1 i direktiv 2011/61
ska tolkas så,
att uttrycket ”vidta alla åtgärder som krävs för att följa den nationella lagstiftning som följer av detta direktiv” innebär att förvaltare av AIF-fonder som bedrev verksamhet före den 22 juli 2013 ska avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar förverkligandet av direktivets mål.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: franska.