–

Sony Computer Entertainment Europe Ltd, genom B. Arnold, C. Rohnke och J. Wergin, Rechtsanwälte,

–

Datel Design and Development Ltd, Datel Direct Ltd och JS, genom W. Scheuerl, C. Triebe och T. von Plehwe, Rechtsanwälte,

–

Europeiska kommissionen, genom J. Samnadda och G. von Rintelen, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1.1–1.3 och artikel 4.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/24/EG av den 23 april 2009 om rättsligt skydd för datorprogram (EUT L 111, 2009, s. 16).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Sony Computer Entertainment Europe Ltd (nedan kallat Sony), ett bolag som bland annat distribuerar PlayStation-spelkonsoler och spel för dessa konsoler, å ena sidan, och Datel Design and Development Ltd och Datel Direct Ltd (nedan tillsammans kallade Datel), en koncern som utvecklar, tillverkar och distribuerar programvara, samt deras direktör, å andra sidan, angående Datels påstådda intrång i Sonys ensamrätt att tillåta ändringar av ett datorprogram som tillhör Sony.

3

Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo) antog i Genève den 20 december 1996 Wipos fördrag om upphovsrätt, vilket trädde i kraft den 6 mars 2002. Detta fördrag har godkänts på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2000/278/EG av den 16 mars 2000 (EGT L 89, 2000, s. 6).

4

I artikel 2 i nämnda fördrag föreskrivs följande:

”Det upphovsrättsliga skyddet omfattar uttryck men inte idéer, förfaranden, tillvägagångssätt eller matematiska begrepp som sådana.”

5

Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (nedan kallat TRIPs-avtalet), vilket finns i bilaga 1 C till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), ingicks den 15 april 1994 i Marrakech och godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående på gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 38, s. 3).

6

Artikel 10 i TRIPs-avtalet, med rubriken ”Datorprogram och datasammanställningar”, har följande lydelse:

”1.   Datorprogram i form av källkod eller objektkod ska skyddas som litterära verk enligt Bernkonventionen [för skydd av litterära och konstnärliga verk, undertecknad i Bern den 9 september 1886, i dess lydelse enligt Parisakten av den 24 juli 1971 (nedan kallad Bernkonventionen)].

2.   Sammanställningar av uppgifter eller annat material i maskinläsbar eller annan form som genom det sätt innehållet valts ut eller arrangerats utgör verk, skall åtnjuta skydd som sådana. Sådant skydd, som inte omfattar själva uppgifterna eller materialet, skall ej inskränka upphovsrätten till själva uppgifterna eller materialet.”

7

I artikel 2.1 och 2.3 i Bernkonventionen föreskrivs följande:

”1)   Uttrycket ’litterära och konstnärliga verk’ innefattar alla alster på det litterära, vetenskapliga och konstnärliga området, oavsett på vilket sätt och i vilken form de kommit till uttryck, såsom: böcker, småskrifter och andra skrifter; föredrag, tal, predikningar och andra verk av samma art; dramatiska eller musikaliskt-dramatiska verk; koreografiska verk och pantomimer; musikaliska kompositioner med eller utan ord; filmverk, med vilka jämställes verk som kommit till uttryck genom ett med kinematografi likartat förfarande; teckningar, verk av målarkonst, byggnadskonst, bildhuggarkonst, grafikkonst; fotografiska verk, med vilka jämställes verk som kommit till uttryck genom ett med fotografi likartat förfarande; verk av brukskonst; illustrationer, geografiska kartor; planritningar, skisser och plastiska verk som hänför sig till geografien, topografien, byggnadskonsten eller vetenskapen.

…

3)   Översättningar, bearbetningar, musikaliska arrangemang och andra omarbetningar av litterära eller konstnärliga verk ska skyddas som originalverk, utan att det påverkar de rättigheter som tillkommer upphovsmannen till originalverket.”

8

I artikel 1 i rådets direktiv 91/250/EG av den 14 maj 1991 om rättsligt skydd för datorprogram (EGT L 122, 1991, s. 42; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 111), med rubriken ”Skyddsobjekt”, föreskrevs följande:

”1.   I enlighet med bestämmelserna i detta direktiv ska medlemsstaterna ge datorprogram upphovsrättsligt skydd som litterära verk enligt Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk. I detta direktiv omfattar termen datorprogram dessas förberedande designmaterial.

2.   Skydd enligt detta direktiv skall gälla ett datorprograms alla uttrycksformer. Idéer och principer som ligger bakom de olika detaljerna i ett datorprogram, även de som ligger bakom dess gränssnitt, är inte upphovsrättsligt skyddade enligt detta direktiv.

3.   Ett datorprogram skall skyddas om det är originellt i den meningen att det är upphovsmannens egen intellektuella skapelse. Inga andra bedömningsgrunder skall tillämpas vid fastställandet av om det skall komma i åtnjutande av skydd.”

9

Direktiv 91/250 ersattes av direktiv 2009/24, vilket trädde i kraft den 25 maj 2009.

10

Skälen 2, 7, 10, 11 och 15 i direktiv 2009/24 har följande lydelse:

…

…

…

11

I artikel 1.1–1.3 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   I enlighet med bestämmelserna i detta direktiv ska medlemsstaterna ge datorprogram upphovsrättsligt skydd som litterära verk enligt [Bernkonventionen]. I detta direktiv omfattar termen datorprogram dessas förberedande designmaterial.

2.   Skydd enligt detta direktiv skall gälla ett datorprograms alla uttrycksformer. Idéer och principer som ligger bakom de olika detaljerna i ett datorprogram, även de som ligger bakom dess gränssnitt, är inte upphovsrättsligt skyddade enligt detta direktiv.

3.   Ett datorprogram skall skyddas om det är originellt i den meningen att det är upphovsmannens egen intellektuella skapelse. Inga andra bedömningsgrunder skall tillämpas vid fastställandet av om det skall komma i åtnjutande av skydd.”

12

I artikel 4.1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”Om inte annat följer av artiklarna 5 och 6 ska rättsinnehavarens ensamrätt enligt artikel 2 innefatta rätten att utföra eller ge tillstånd till följande:

…

…”

13

I 69a § i Gesetz über Urheberrecht und verwandte Schutzrechte - Urheberrechtsgesetz (lag om upphovsrätt och närstående rättigheter), av den 9 september 1965, (BGBl. 1965 I, s. 1273), i dess lydelse enligt lagen av den 23 juni 2021 (BGBl. 2021 I, s. 1858) (nedan kallad UrhG), föreskrivs följande:

”1.   Datorprogram i den mening som avses i denna lag är program i varje form, inklusive förberedande designmaterial.

2.   Det skydd som ges ska gälla ett datorprograms alla uttrycksformer. Idéer och principer som ligger bakom de olika detaljerna i ett datorprogram, även de som ligger bakom dess gränssnitt, är inte upphovsrättsligt skyddade.

3.   Ett datorprogram ska skyddas om det är originellt i den meningen att det är upphovsmannens egen intellektuella skapelse. Inga andra kriterier, i synnerhet inte kvalitativa eller estetiska, ska tillämpas för att avgöra om det kan åtnjuta skydd.”

14

I 69c § UrhG föreskrivs följande:

”Rättsinnehavaren har ensamrätt att utföra eller ge tillstånd till

…

15

Sony saluför, i egenskap av licenstagare med exklusiv licens för Europa, PlayStation-spelkonsoler och spel avsedda för dessa konsoler. Fram till år 2014 saluförde Sony bland annat PlayStationPortable-konsolen (nedan kallad PSP-konsolen) och spel som var avsedda för denna konsol, däribland spelet ”MotorStorm: Arctic Edge” (nedan kallat det aktuella spelet).

16

Datel utvecklar, tillverkar och distribuerar programvara, bland annat varor som kompletterar Sonys spelkonsoler, däribland programvaran ”Action replay PSP” och en apparat, Tilt FX, jämte programvara med samma namn, som gör det möjligt att styra PSP-konsolen genom rörelser. Datels programvara fungerar uteslutande med Sonys originalspel.

17

Programvaran ”Action replay PSP” används genom att PSP-konsolen kopplas till en dator och genom att ett USB-minne som laddar programvaran sätts in i konsolen. Efter det att konsolen har startats om har användaren i gränssnittet ytterligare en flik ”Action replay” som ger användaren spelalternativ som Sony inte tillhandahåller i detta skede av spelet. Med avseende på det aktuella spelet finns under denna flik till exempel valmöjligheter som gör det möjligt att avskaffa alla begränsningar vid användningen av ”turbo” (”booster”) eller att inte bara förfoga över en del av förarna, utan även över den del av förarna som annars först aktiveras när ett visst antal poäng erhållits.

18

Vad gäller Tilt FX har användaren en sensor som är ansluten till PSP-konsolen och som gör det möjligt att styra konsolen genom rörelse. Ett USB-minne måste också föras in i konsolen för att förbereda rörelsesensorns användning. Detta ger tillgång till ytterligare en flik i gränssnittet vilken bland annat tar bort vissa begränsningar. För det aktuella spelet möjliggör denna funktion således en obegränsad användning av turbo.

19

I det nationella målet har Sony bland annat gjort gällande att användarna, med hjälp av Datels apparater och programvara, omvandlar den programvara som ligger till grund för Sonys spel på ett sätt som strider mot upphovsrätten. Sony yrkade därför bland annat att försäljningen av dessa apparater och programvaror skulle upphöra och att Datel skulle förpliktas att ersätta den skada som Sony ansåg sig ha lidit.

20

Genom dom av den 24 januari 2012 biföll Landgericht Hamburg (Regiondomstolen i Hamburg, Tyskland) delvis Sonys yrkanden. Denna dom ändrades emellertid efter överklagande av Oberlandesgericht Hamburg (Regionöverdomstolen i Hamburg, Tyskland), som ogillade Sonys överklagande i dess helhet.

21

Den hänskjutande domstolen, som har att pröva ett överklagande av domen från Oberlandesgericht Hamburg (Regionöverdomstolen i Hamburg), har påpekat att utgången i målet beror på huruvida användningen av Datels program utgör ett intrång i Sonys ensamrätt att ändra ett datorprogram, i den mening som avses i 69c § punkt 2 UrhG, som tillhör bolaget. Tillämpningen av denna bestämmelse i det nationella målet är emellertid beroende av tolkningen av artikel 1.1–1.3 och artikel 4.1 b i direktiv 2009/24.

22

För det första uppkommer således frågan huruvida användningen av Datels program påverkar tillämpningsområdet för skyddet för datorprogram när programmets källkod, objektkod eller återgivning inte ändras, men när ett annat datorprogram, som körs samtidigt som det skyddade datorprogrammet, ändrar innehållet i variabler som det skyddade datorprogrammet har lagrat i datorns arbetsminne och använder när programmet körs. Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i huruvida innehållet i sådana variabler omfattas av tillämpningsområdet för det upphovsrättsliga skyddet för datorprogram.

23

För det andra är det nödvändigt att klargöra räckvidden av begreppet ”ändring” i den mening som avses i artikel 4.1 b i direktiv 2009/24, särskilt huruvida detta begrepp omfattar en situation där ett datorprograms objektkod, källkod eller återgivning inte ändras, men i vilken ett annat program, som körs samtidigt som det skyddade datorprogrammet, ändrar innehållet i variabler som det skyddade datorprogrammet har lagrat i arbetsminnet och använder när programmet körs.

24

Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

25

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.1–1.3 i direktiv 2009/24 ska tolkas så, att innehållet i de variabla data som ett skyddat datorprogram lagrar i datorns arbetsminne och använder när programmet körs skyddas av detta direktiv.

26

Det ska inledningsvis påpekas att Europeiska kommissionen i sitt yttrande har gjort gällande att den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet ska bedömas inte bara mot bakgrund av direktiv 2009/24 utan även mot bakgrund av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10). Kommissionen har i detta avseende hävdat att en sådan programvara som den som är aktuell i det nationella målet utgör mångfaldigande av ett verk i den mening som avses i artikel 2 a i det sistnämnda direktivet.

27

Det ska här erinras om att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. EU-domstolen kan härvidlag utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka bestämmelser och principer i unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i det nationella målet, i syfte att omformulera de frågor som hänskjutits till den och tolka alla bestämmelser i unionsrätten som de nationella domstolarna behöver för att avgöra de mål som de ska pröva, även om dessa bestämmelser inte är uttryckligen angivna i dessa frågor (dom av den 19 december 2019, Airbnb Ireland, C‑390/18, EU:C:2019:1112, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

28

Det ankommer emellertid uteslutande på den nationella domstolen att fastställa föremålet för de frågor som den avser att ställa till EU-domstolen. När det inte framgår av själva begäran att en sådan omformulering är nödvändig kan således EU-domstolen inte på begäran av någon av de berörda som nämns i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol pröva frågor som den nationella domstolen inte har ställt. Om den nationella domstolen mot bakgrund av hur tvisten utvecklar sig skulle anse det nödvändigt att erhålla ytterligare uppgifter om tolkningen av unionsrätten, ankommer det på den att på nytt inge en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen (dom av den 19 december 2019, Airbnb Ireland, C‑390/18, EU:C:2019:1112, punkt 37).

29

Eftersom direktiv 2001/29 inte nämns i den första tolkningsfrågan och det saknas andra uppgifter i beslutet om hänskjutande som kräver att domstolen prövar tolkningen av detta direktiv för att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, saknas det i förevarande fall anledning att pröva denna fråga mot bakgrund av nämnda direktiv. Detta gäller i än högre grad eftersom den hänskjutande domstolen i sitt beslut om hänskjutande uttryckligen har påpekat, utan att hänvisa till detta direktiv, att frågan om ett eventuellt mångfaldigande inte är aktuell i det nationella målet.

30

Vad gäller svaret på den ställda frågan ska det erinras om att enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i, samt, i förekommande fall, dess tillkomsthistoria (dom av den 23 november 2023, Seven.One Entertainment Group, C‑260/22, EU:C:2023:900, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

31

Vad för det första gäller lydelsen av de aktuella bestämmelserna ska det påpekas att artikel 1 i direktiv 2009/24, enligt rubriken, definierar skyddsobjektet för datorprogram.

32

Enligt artikel 1.1 är datorprogram upphovsrättsligt skyddade som litterära verk enligt Bernkonventionen. Enligt artikel 1.2 omfattar detta skydd ”ett datorprograms alla uttrycksformer” och det preciseras att idéer och principer som ligger bakom de olika detaljerna i ett datorprogram, även de som ligger bakom dess gränssnitt, inte är upphovsrättsligt skyddade enligt detta direktiv. I artikel 1.3 föreskrivs dessutom att ett datorprogram ska skyddas om det är originellt i den meningen att det är upphovsmannens egen intellektuella skapelse, samtidigt som det preciseras att inga andra bedömningsgrunder ska tillämpas vid fastställandet av om det ska komma i åtnjutande av skydd.

33

Det framgår således av ordalydelsen i artikel 1 i direktiv 2009/24, och särskilt av punkterna 2 och 3 i denna artikel, att ett datorprograms alla ”uttrycksformer”, med undantag för idéer och principer som ligger bakom programmets beståndsdelar, ska skyddas under förutsättning att ett sådant program är originellt i den meningen att det är upphovsmannens egen intellektuella skapelse.

34

Vad gäller innebörden av detta begrepp har domstolen redan, med avseende på artikel 1.2 i direktiv 91/250, vars lydelse är identisk med den i artikel 1.2 i direktiv 2009/24 och vars tolkning således kan överföras till sistnämnda bestämmelse, slagit fast att ett datorprograms ”uttrycksformer” är sådana som möjliggör att det kan mångfaldigas i olika datorspråk, såsom källkod och objektkod (dom av den 22 december 2010, Bezpečnostní softwarová asociace, C‑393/09, EU:C:2010:816, punkt 35).

35

Domstolen har däremot slagit fast att ett datorprograms grafiska användargränssnitt, som inte möjliggör ett mångfaldigande av datorprogrammet, utan helt enkelt utgör en del av programmet med vars hjälp användarna utnyttjar dess funktioner, inte utgör en uttrycksform för ett datorprogram i den mening som avses i denna bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2010, Bezpečnostní softwarová asociace, C‑393/09, EU:C:2010:816, punkterna 41 och 42).

36

Domstolen fann även att varken ett programs funktion eller det programspråk och det filformat som används i ett datorprogram för att utnyttja vissa av programmets funktioner utgör en uttrycksform för detta program, i den mening som avses i nämnda bestämmelse. Om ett datorprograms funktion i sig kunde skyddas enligt upphovsrätten vore detta nämligen detsamma som att ge möjlighet att monopolisera idéer, till nackdel för den tekniska och industriella utvecklingen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 maj 2012, SAS Institute, C‑406/10, EU:C:2012:259, punkterna 39 och 40).

37

Det framgår således av lydelsen i artikel 1.2 i direktiv 2009/24, vilket generaladvokaten har påpekat i punkt 37 i förslaget till avgörande, att källkoden och objektkoden omfattas av begreppet ”uttrycksform” för ett datorprogram, i den mening som avses i denna bestämmelse, eftersom de möjliggör återgivning av eller kan resultera i datorprogrammet i ett senare skede, medan andra delar av programmet, såsom bland annat dess funktioner, inte är skyddade enligt direktivet. Direktivet skyddar inte heller de element med hjälp av vilka användarna använder sådana funktioner, utan att dessa möjliggör ett sådant mångfaldigande av eller kan resultera i nämnda program i ett senare skede.

38

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 38 och 40 i sitt förslag till avgörande är det skydd som garanteras genom direktiv 2009/24 begränsat till intellektuellt skapande såsom det återspeglas i källkoden och objektkoden och följaktligen till datorprogrammets ordagranna uttryck i dessa koder, vilka utgör en samling instruktioner som datorn ska följa för att utföra de uppgifter som angetts av programmets upphovsman.

39

För det andra stöds en sådan tolkning, som grundar sig på ordalydelsen i de aktuella bestämmelserna, av det sammanhang, särskilt i internationell rätt, i vilket dessa bestämmelser ingår.

40

Till att börja med föreskriver artikel 10.1 i TRIPs-avtalet, precis som artikel 1.1 i direktiv 2009/24, att datorprogram, oavsett om de uttrycks i källkod eller objektkod, ska skyddas som litterära verk enligt Bernkonventionen.

41

Domstolen har redan, med avseende på artikel 2.1 i denna konvention, artikel 2 i WIPO:s fördrag om upphovsrätt och artikel 9.2 i TRIPs-avtalet, erinrat om att det upphovsrättsliga skyddet kan omfatta uttryck men inte idéer, förfaranden, tillvägagångssätt eller matematiska begrepp som sådana (dom av den 13 november 2018, Levola Hengelo, C‑310/17, EU:C:2018:899, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

42

Vidare vinner denna tolkning stöd av ingressen till direktiv 2009/24.

43

I skäl 7 i nämnda direktiv anges nämligen att termen datorprogram även innefattar förberedande designarbete som leder till utvecklingen av ett datorprogram, under förutsättning att det förberedande arbetet är av sådan art att det kan resultera i ett datorprogram i ett senare skede.

44

Det framgår också av skäl 11 i direktivet att idéer och principer som ligger till grund för programmets olika delar, såsom idéer och principer som ligger till grund för logik, algoritmer och programmeringsspråk, inte är skyddade enligt samma direktiv. Endast uttrycken för dessa idéer och principer är upphovsrättsligt skyddade.

45

Av detta följer slutligen att när det gäller rättsinnehavarens ensamrätt framgår det av skäl 15 i direktiv 2009/24 att det är otillåten återgivning, översättning, anpassning eller förändring av den ”kodform i vilken en kopia av ett datorprogram har gjorts tillgänglig” som utgör intrång i upphovsmannens ensamrätt.

46

För det tredje är den tolkning som avses i punkt 37 ovan förenlig med de mål som eftersträvas med det rättsliga skyddet för datorprogram enligt direktiv 2009/24.

47

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 41 i sitt förslag till avgörande är syftet med det skyddssystem för datorprogram som inrättats av unionslagstiftaren, såsom framgår av skäl 2 i direktiv 2009/24, att skydda upphovsmännen till programmen mot otillåten återgivning av dessa program, något som är mycket enkelt och föga kostsamt i den digitala miljön, samt mot distribuering av piratkopior av programmen. I detta skäl erinras om att utvecklingen av datorprogram tar i anspråk avsevärda mänskliga, tekniska och ekonomiska resurser, medan datorprogram däremot kan kopieras till en bråkdel av de kostnader som en självständig utveckling av dem innebär.

48

Såsom framgår av punkterna 3.6 och 3.12 i motiveringen till förslaget till rådets direktiv om rättsligt skydd för datorprogram av den 5 januari 1989 (EGT C 91, 1989, s. 4), som ligger till grund för direktiv 91/250, ger den rättsliga regleringen av skyddet för datorprogram däremot inte något monopol som hindrar ett självständigt skapande och hindrar således inte tekniska framsteg. Dessutom har konkurrenterna till ett datorprograms upphovsman, så snart de genom en oberoende analys har kunnat utröna vilka idéer, regler eller principer som används, full frihet att skapa ett eget genomförande av dessa idéer, regler eller principer för att framställa kompatibla produkter. De kan dessutom utnyttja samma idé, men utan att använda samma uttryck som andra skyddade program.

49

För övrigt är ett datorprograms funktion, såsom framgår av skäl 10 i direktiv 2009/24, att kommunicera och verka tillsammans med andra komponenter i ett datorsystem och med användare. För detta ändamål krävs en logisk, i förekommande fall även fysisk, sammankoppling och växelverkan så att alla detaljer i hårdvara och mjukvara kan fungera på alla de sätt som de är avsedda att fungera på tillsammans med annan hårdvara och mjukvara samt med användare av datorprogrammet.

50

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen påpekat att Datels programvara installeras av användaren på PSP-konsolen och körs samtidigt som spelprogramvaran. Den hänskjutande domstolen har tillagt att denna programvara varken ändrar eller återger vare sig objektkoden, källkoden eller den interna strukturen och organisationen av Sonys programvara, som används på PSP-konsolen, utan endast ändrar innehållet i de variabler som Sonys spel tillfälligt har lagrat i PSP-konsolens arbetsminne, vilka används när spelet körs, så att det spelas på grundval av dessa variabler med ändrat innehåll.

51

Dessutom, såsom framgår av skälen till beslutet om hänskjutande, förefaller Datels programvara, eftersom den endast ändrar innehållet i de variabler som ett skyddat datorprogram har lagrat i en dators arbetsminne och som används när programmet körs, inte i sig möjliggöra ett återgivande av programmet eller en del av det, utan tvärtom krävs det att detta program körs samtidigt. Såsom generaladvokaten i sak har påpekat i punkt 48 i sitt förslag till avgörande utgör variablernas innehåll således en del av programmet med hjälp av vilket användarna utnyttjar ett sådant programs funktioner, som inte är skyddad som ett datorprograms ”uttrycksform” i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 2009/24, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

52

Av det ovan anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 1.1–1.3 i direktiv 2009/24 ska tolkas så, att innehållet i de variabla data som ett skyddat datorprogram har lagrat i en dators arbetsminne och använder när programmet körs inte omfattas av det skydd som följer av detta direktiv, i den mån detta innehåll inte möjliggör återgivning eller kan resultera i ett sådant datorprogram i ett senare skede.

53

Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan.

54

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 1.1–1.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/24/EG av den 23 april 2009 om rättsligt skydd för datorprogram,

ska tolkas så,

att innehållet i de variabla data som ett skyddat datorprogram har lagrat i en dators arbetsminne och använder när programmet körs inte omfattas av det skydd som följer av detta direktiv, i den mån detta innehåll inte möjliggör återgivning eller kan resultera i ett sådant datorprogram i ett senare skede.