–

Prokuratura Okręgowa w Warszawie, genom A. Bortkiewicz,

–

Polens regering, genom B. Majczyna och S. Żyrek, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom K. Herrmann och P.J.O. Van Nuffel, båda i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), samt principerna om rättssäkerhet, rättskraft, proportionalitet och processuell autonomi.

2

Respektive begäran har framställts i mål om verkställighet av fyra lagakraftvunna domstolsavgöranden varigenom KB, RZ, AN och CG har dömts till straffrättsliga påföljder.

3

I artikel 9 § första och andra stycket ustawa – Kodeks karny wykonawczy (lag om verkställighet av straff) av den 6 juni 1997 (Dz. U. 2023, position 127) (nedan kallad lagen om verkställighet av straff) föreskrivs följande:

”1.   Verkställighetsförfarandet ska inledas utan dröjsmål så snart domen har blivit verkställbar.

2.   En dom eller ett beslut som meddelats i enlighet med 420 § ustawa – Kodeks postępowania karnego [(straffprocesslagen) av den 6 juni 1997 (Dz. U. 2022, position 1375)], avseende förverkande eller materiell bevisning, blir verkställbar när domen eller beslutet vinner laga kraft, såvida inte annat föreskrivs i lag.”

4

I 13§ första stycket i lagen om verkställighet av straff stadgas följande:

”Den verkställande myndigheten och varje person som direkt berörs av avgörandet får begära att den domstol som har meddelat avgörandet ska skingra eventuella tvivel i fråga om avgörandets verkställighet eller pröva invändningar mot fastställandet av påföljden. Domstolens beslut kan överklagas.”

5

15 § första stycket i denna lag har följande lydelse:

”Domstolen ska avbryta verkställighetsförfarandet om preskriptionstiden för verkställighet har löpt ut, om den dömda personen avlider eller om någon annan omständighet som utesluter verkställighet inträffar.”

6

Genom dom av den 28 december 2022 dömde Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa, Polen) KB till ett villkorligt fängelsestraff på två månader samt böter, för att den 1 och den 2 mars 2022 offentligt ha förolämpat Republiken Polens president via det sociala nätverket Twitter (mål C‑114/23).

7

Genom dom av den 28 november 2022 dömde samma domstol RZ till ett villkorligt fängelsestraff på ett år samt böter för att, för egen ekonomisk vinning, ha förmått en annan person att förfoga över sin egendom till förfång för vederbörande (mål C‑115/23).

8

Genom dom av den 9 februari 2023 dömde samma domstol AN till en frihetsbegränsande påföljd på sammanlagt elva månader för två it-bedrägerier (mål C‑132/23).

9

Dessa tre domar meddelades av dömande sammansättningar med ensamdomare, närmare bestämt domare LM i mål C‑114/23 och C‑132/23, och domare OP i mål C‑115/23. De vann laga kraft utan att ha överklagats.

10

Genom dom av den 30 december 2022 dömde Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa, Polen) CG till åtta års fängelse för fysisk och psykisk misshandel av ett spädbarn (mål C‑160/23). Denna dom meddelades, i andra instans, av en dömande sammansättning med tre domare, närmare bestämt JL, KS och MP, och vann laga kraft.

11

Den hänskjutande domstolen, Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa), ska besluta om verkställigheten av de fyra lagakraftvunna domstolsavgöranden som avses i punkterna 6–10 ovan.

12

Den hänskjutande domstolen har framhållit att såväl ensamdomarna vid Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa), LM och OP, som de tre domarna vid Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa), JL, KS och MP (nedan gemensamt kallade de berörda domarna), har utnämnts till sina ämbeten genom beslut av Republiken Polens president på förslag av Krajowa Rada Sądownictwa (Nationella domstolsrådet, Polen), i den sammansättning som föreskrevs i ustawa o zmianie ustawy o Krajowej Radzie Sądownictwa oraz niektórych innych ustaw (lag om ändring av lagen om Nationella domstolsrådet och vissa andra lagar) av den 8 december 2017 (Dz. U. 2018, position 3). Det är emellertid utrett att detta organ inte är oavhängigt.

13

Detta skulle kunna innebära att en dömande sammansättning bestående av domare som utnämnts på förslag av Nationella domstolsrådet, i den sammansättning som följer av den lag som avses i föregående punkt, inte har inrättats i vederbörlig ordning och inte kan anses vara en oavhängig och opartisk domstol i den mening som avses i bland annat artikel 47 i stadgan.

14

I sin begäran om förhandsavgörande i mål C‑160/23 har den hänskjutande domstolen dessutom påpekat att Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen) genom ett flertal domar redan har upphävt domar som meddelats i andra instans av dömande sammansättningar vid Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa) där JL ingått, bland annat i ett mål där han dömt tillsammans med domarna KS och MP. Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) lade härvidlag vikt vid de omständigheter som utmärkt utnämningen av JL till domare, hans band till den politiska makten och hans ställning som särskild utredare av domare i allmänna domstolar. Samma överväganden gör sig gällande i fråga om domare KS. När det gäller domare MP beaktade Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) de oegentligheter som förekommit vid hans utnämning och hans agerande inom Nationella domstolsrådet, då detta undergrävt oavhängigheten hos domstolar och domare.

15

Den hänskjutande domstolen anser att polsk rätt, tolkad mot bakgrund av unionsrätten och EU-domstolens praxis, gör det möjligt för domstolar som dömer i brottmål att pröva en invändning om att de krav som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan har åsidosatts, och att en sådan invändning kan framställas av den tilltalade, övriga parter i målet och av domaren själv. I förevarande fall har det emellertid inte gjorts någon sådan invändning i något av de fyra straffrättsliga förfaranden som gett upphov till de lagakraftvunna avgöranden som är föremål för de verkställighetsförfaranden som är aktuella i de nationella målen, och de berörda domarna har inte själva prövat huruvida dessa krav har iakttagits.

16

I detta sammanhang anser den hänskjutande domstolen att det måste fastställas huruvida det i ett senare skede, med stöd av unionsrätten och i förekommande fall ex officio, kan kontrolleras huruvida dessa krav har iakttagits, bland annat inom ramen för ett verkställighetsförfarande. Den hänskjutande domstolen anser att så bör vara fallet.

17

I förevarande fall bör den hänskjutande domstolen följaktligen konstatera att de lagakraftvunna domstolsavgöranden som är föremål för de aktuella verkställighetsförfarandena är rättsliga nulliteter, på grund av de oegentligheter som behäftar utnämningen av de berörda domarna. Den hänskjutande domstolen bör således avsluta dessa förfaranden, och det straffrättsliga ansvaret för KB, RZ, AN och CG bör fastställas genom nya avgöranden.

18

Under dessa omständigheter beslutade Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa) att förklara målet vilande och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

19

Domstolens ordförande har genom beslut av den 4 och den 18 april 2023 förenat målen C‑114/23, C‑115/23, C‑132/23 och C‑160/23 vad gäller den skriftliga och den muntliga delen av förfarandet samt domen.

20

Den hänskjutande domstolen har ansökt om att respektive begäran om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt i enlighet med artikel 105 i domstolens rättegångsregler. Till stöd för sin ansökan har den hänskjutande domstolen gjort gällande att de nationella målen är brottmål, att de rör grundläggande rättigheter och att det är av allmänintresse att gärningsmännen hålls straffrättsligt ansvariga utan dröjsmål.

21

I artikel 105.1 i rättegångsreglerna föreskrivs att EU-domstolens ordförande, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller i undantagsfall på eget initiativ, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, får besluta att ett mål om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt, när målet är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

22

Det följer av fast rättspraxis att sådan skyndsam handläggning av ett mål utgör ett processrättsligt instrument som är avsett att hantera högst trängande fall (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

23

I förevarande fall beslutade EU-domstolens ordförande den 4 och den 18 april 2023, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, att de ansökningar om skyndsam handläggning som avses i punkt 20 ovan inte kunde bifallas. Den hänskjutande domstolen har nämligen inte anfört några specifika skäl beträffande omständigheterna kring de nu aktuella verkställighetsförfarandena som skulle innebära att respektive begäran om förhandsavgörande måste avgöras utan dröjsmål. Den omständigheten att de nationella målen är brottmål kan inte heller motivera en skyndsam handläggning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl., C‑748/19–C‑754/19, EU:C:2021:931, punkt 26). Slutligen är det – förvisso legitima – intresse som enskilda har av att så snabbt som möjligt fastställa omfattningen av sina unionsrättsliga rättigheter, inte är av sådan art att en exceptionell omständighet kan anses vara för handen (dom av den 28 april 2022, Phoenix Contact, C‑44/21, EU:C:2022:309, punkt 16).

24

Som svar på EU-domstolens begäran om upplysningar av den 4 april 2023 har den hänskjutande domstolen bland annat preciserat sin roll i verkställighetsförfaranden. Den hänskjutande domstolen har härvid uppgett att när det gäller lagakraftvunna brottmålsdomar meddelade av Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa), är den behörig att vidta de åtgärder som föreskrivs i lagen om verkställighet av straff. Det rör sig om åtgärder såsom, för det första, att handlägga verkställighet av straffet, för det andra, att med hjälp av polisen frihetsberöva den dömda personen och överföra vederbörande till ett fängelse för att denne ska avtjäna det utdömda straffet, för det tredje, att verkställa en sådan dom i den del den ålägger den dömda personen att betala rättegångskostnader till statskassan, för det fjärde, att i förekommande fall pröva en ansökan om uppskov med verkställigheten av ett fängelsestraff och, för det femte, att utfärda en arresteringsorder i syfte att eftersöka den dömda personen för det fall vederbörande avviker.

25

Den polska regeringen har i huvudsak gjort gällande att frågor som rör medlemsstaternas organisation av rättsväsendets omfattas av deras exklusiva behörighet och inte av unionsrättens materiella tillämpningsområde.

26

I detta avseende följer det av fast rättspraxis att det visserligen är medlemsstaterna som har behörighet att organisera domstolsväsendet i respektive land. Medlemsstaterna är dock skyldiga att därvid iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten när de utövar denna behörighet. Detta kan bland annat gälla nationella bestämmelser som reglerar ärenden då beslut ska fattas om tillsättning av domartjänster jämte, i förekommande fall, bestämmelser om domstolsprövning vid sådana tillsättningsförfaranden (dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Utnämning av domare vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

27

Det framgår dessutom tydligt av tolkningsfrågornas lydelse att de inte avser tolkningen av polsk rätt, utan tolkningen av de unionsrättsliga bestämmelser och allmänna principer som det hänvisas till i dessa frågor.

28

Härav följer att EU-domstolen är behörig att pröva begäran om förhandsavgörande i respektive mål.

29

Prokuratura Okręgowa w Warszawie (Regionala åklagarmyndigheten i Warszawa, Polen) och den polska regeringen har bestridit att respektive begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning, av det skälet att det inte är nödvändigt att besvara tolkningsfrågorna.

30

Den regionala åklagarmyndigheten i Warszawa har i huvudsak gjort gällande att syftet med sådana nationella verkställighetsförfaranden som de nu aktuella är att ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som meddelats inom ramen för ett straffrättsligt förfarande ska verkställas, och inte att avgöra en tvist för att meddela ett avgörande i sak. Den hänskjutande domstolen är, i egenskap av verkställande domstol, bunden av innehållet i ett verkställbart lagakraftvunnet domstolsavgörande och är inte behörig att pröva deras giltighet.

31

Den polska regeringen har å sin sida i huvudsak gjort gällande att tolkningsfrågorna är hypotetiska. Respektive begäran om förhandsavgörande ger inte vid handen att det skulle föreligga några särskilda skäl till oro vad gäller oavhängigheten hos de domstolar som meddelat de lagakraftvunna domstolsavgöranden som är aktuella i de nationella målen. Den hänskjutande domstolens tvivel i detta avseende avser endast den omständigheten att de berörda domarna har utnämnts på förslag av ett organ där hälften av ledamöterna har utsetts av den lagstiftande makten. Det framgår emellertid av EU-domstolens praxis att en sådan utnämning inte i sig kan styrka ett åsidosättande av rätten till en oavhängig och opartisk domstol som inrättats enligt lag.

32

Det ska härvid noteras att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, varigenom EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva. En begäran om förhandsavgörande är inte till för att möjliggöra rådgivande yttranden i generella eller hypotetiska frågor, utan för att tillgodose behov knutna till det faktiska avgörandet av ett mål (dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Utnämning av domare vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

33

Såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF ska det begärda förhandsavgörandet vara ”nödvändigt” för att den hänskjutande domstolen ska kunna ”döma i saken” i det mål som är anhängigt vid den (dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Utnämning av domare vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

34

Domstolen har således erinrat om att det framgår av såväl ordalydelsen som systematiken i artikel 267 FEUF att förfarandet med förhandsavgörande förutsätter att ett mål faktiskt är anhängigt vid den nationella domstolen och att den nationella domstolen inom ramen för detta mål kommer att meddela ett avgörande med avseende på vilket förhandsavgörandet kan beaktas (dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Utnämning av domare vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

35

I förevarande fall framgår det av den hänskjutande domstolens förklaringar att den ska meddela sitt avgörande inom ramen för ett förfarande för verkställighet av lagakraftvunna brottmålsdomar. Enligt den hänskjutande domstolen hade oavhängigheten hos de dömande sammansättningar som meddelat dessa avgöranden kunnat prövas under det huvudsakliga straffrättsliga förfarandet, vilket enligt handlingarna i målet är åtskilt från verkställighetsförfarandet.

36

Mot bakgrund av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat förefaller en sådan prövning emellertid vara utesluten i samband med verkställigheten av dessa domar. Den hänskjutande domstolen har inte hänvisat till någon polsk processrättslig bestämmelse som skulle ge den behörighet att pröva huruvida dessa domar uppfyller de krav som följer av bland annat unionsrätten. Som svar på den begäran om upplysningar som avses i punkt 24 ovan har den hänskjutande domstolen dessutom uppgett att vid verkställigheten av dylika avgöranden är den endast behörig att vidta de åtgärder som föreskrivs i lagen om verkställighet av straff.

37

Med hänsyn till dessa omständigheter förefaller det inte som att polsk rätt ger den hänskjutande domstolen behörighet att, bland annat mot bakgrund av unionsrätten, pröva lagenligheten av de dömande sammansättningar som meddelat de lagakraftvunna brottmålsdomar som är föremål för de verkställighetsförfaranden som är anhängiga vid nämnda domstol.

38

De frågor som ställts i förevarande förenade mål är således hänförliga till ett skede i förfarandet som föregår verkställigheten och som slutgiltigt har avslutats samt skiljer sig från verkställighetsförfarandet. Frågorna svarar således inte mot något objektivt behov för att avgöra de nationella målen, utan syftar till att EU-domstolen ska göra en allmän bedömning, fristående från behovet avseende dessa mål (se, analogt, dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Utnämning av domare vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

39

Härav följer att frågorna går utöver ramen för den dömande uppgift som det ankommer på EU-domstolen att utföra enligt artikel 267 FEUF (se, analogt, dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Utnämning av domare vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

40

Av det ovan anförda följer att respektive begäran om förhandsavgörande ska avvisas.

41

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Respektive begäran om förhandsavgörande som framställts av Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa, Polen), genom beslut av den 18 februari 2023 (C‑114/23 och C‑115/23), den 6 mars 2023 (C‑132/23) respektive den 14 mars 2023 (C‑160/23), avvisas.