Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
NICHOLAS EMILIOU
föredraget den 12 juni 2025(1)
Mål C‑731/23 P
Nicoventures Trading Ltd,
British American Tobacco (Tyskland) GmbH,
British American Tobacco Italia SpA (BAT Italia),
British American Tobacco Polska Trading sp. z o.o.,
British American Tobacco España SA,
P.J. Carroll & Company Ltd
mot
Europeiska kommissionen
” Överklagande – Folkhälsa – Direktiv 2014/40/EU – Delegerat direktiv (EU) 2022/2100 – Upphettade tobaksvaror – Artikel 263 FEUF – Talerätt – Personligen berörd – Rättspraxis i målet Plaumann – Systematisering och omprövning av rättspraxis – Kriteriet ’den slutna kretsen’ ”
I. Inledning
1. ”Framför lagen står en dörrvaktare. Till denne dörrvaktare kommer en man från landet och ber om inträde i lagen. Men dörrvaktaren säger, att han just nu inte kan bevilja honom inträde. Mannen funderar och frågar så, om han kanske senare skulle kunna få komma in. ’Det är möjligt’, säger dörrvaktaren, ’men inte nu’. … Sådana svårigheter har mannen från landet inte väntat sig; lagen bör dock ständigt vara tillgänglig för en och var, tänker han,”.
2. Jag finner denna passage, från Franz Kafkas novell Framför lagen,(2) lämplig för att spegla den svårighet som sökande ställs inför när de först försöker förstå om de är ”personligen berörda” av en unionsrättsakt i den mening som avses i artikel 263 FEUF, och därefter ska visa detta inför unionsdomstolarna.
3. De grundläggande kriterierna för villkoret ”personligen berörd” utvecklades första gången – såsom är väl känt – år 1963 i målet Plaumann: andra rättssubjekt än de som en rättsakt är riktad till får göra gällande att de är personligen berörda i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, om rättsakten påverkar dem på grund av vissa för dem utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer dem från alla andra rättssubjekt, och därigenom medför att de individualiseras på motsvarande sätt som den som rättsakten är riktad till (nedan kallade Plaumann-kriterierna).(3)
4. I efterföljande rättspraxis har dessa kriterier inte bara bekräftats upprepade gånger, utan domstolen har också tillämpat dem på ett tämligen rigoröst sätt (nedan kallad rättspraxis i målet Plaumann). Domstolen har gjort detta trots flera interna förslag att ändra kriterierna, och trots den (emellanåt rätt så hårda) kritik som den juridiska doktrinen har gett uttryck för. Den huvudsakliga kritik som har riktats mot rättspraxis i målet Plaumann är att den är alltför restriktiv, men det har också påtalats att den är otydlig och komplex, liksom att den har tillämpats inkonsekvent under åren.
5. Förevarande mål ger domstolen möjlighet att ta denna rättspraxis under nytt övervägande. Klagandena yrkar upphävande av beslutet av den 20 september 2023, Nicoventures Trading m.fl./kommissionen,(4) i vilket tribunalen avvisade deras talan om ogiltigförklaring av delegerat direktiv (EU) 2022/2100(5) på grund av att klagandena var direkt, men inte personligen, berörda av det.
6. Min analys kommer att visa att klagandena i det nu aktuella målet kanske inte kan anses vara personligen berörda av den omtvistade rättsakten vid en strikt och formalistisk tillämpning av rättspraxis i målet Plaumann, men att de skulle vara det vid en mer flexibel och realistisk tillämpning av den. Jag är i själva verket av den uppfattningen att ett rättvist utfall av målet skulle vara precis det: att de bör kunna väcka talan mot den omtvistade rättsakten vid unionsdomstolarna. Att anse att de inte är personligen berörda av rättsakten kan vara i linje med vissa av unionsdomstolarnas prejudikat, men jag menar att det skulle vara oförenligt med en rimlig tolkning av artikel 263 fjärde stycket FEUF, än mer inom ramen för unionens rättsordning efter Lissabonfördraget.
7. Mot denna bakgrund är syftet med detta förslag till avgörande först och främst – omkring 60 år efter domen i målet Plaumann – att föreslå att domstolen reflekterar över om det är dags för dörrvaktaren att öppna dörren till lagen, och om så är fallet, hur mycket.
II. Bakgrund och tillämpliga bestämmelser
8. Bakgrunden till tvisten anges i punkterna 2–6 i det överklagande beslutet. Den kan, såvitt är relevant i förevarande mål, sammanfattas enligt följande.
9. Nicoventures Trading Ltd, British American Tobacco (Tyskland) GmbH, British American Tobacco Italia SpA (BAT Italia), British American Tobacco Polska Trading sp. z o.o., British American Tobacco España, SA och P.J. Carroll & Company Ltd (nedan kallade klagandena) tillhör koncernen British American Tobacco (nedan kallad BAT-koncernen), som tillverkar och saluför tobaksvaror. Klagandena är verksamma inom utveckling och saluföring av rökfria produkter, bland annat upphettade tobaksvaror, i Europeiska unionen.
10. Direktiv 2014/40/EU(6) reglerar utsläppandet på marknaden av tobaksvaror. För detta ändamål syftar direktivet till en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar, bland annat vad gäller ingredienser, märkning och förpackning av tobaksvaror.
11. I artikel 7.1 och 7.7 i direktiv 2014/40 föreskrivs att medlemsstaterna ska förbjuda att tobaksvaror med en karakteristisk smak och tobaksvaror som innehåller smaktillsatser i någon av dess delar släpps ut på marknaden. Genom artikel 7.12 i direktiv 2014/40, innan den ändrades genom den omtvistade rättsakten, undantogs andra tobaksvaror än cigaretter och rulltobak från de förbud som fastställs i punkterna 1 och 7 i nämnda bestämmelse. På samma sätt föreskrevs det i artikel 11.1 första stycket i samma direktiv, innan den ändrades genom den omtvistade rättsakten, att medlemsstaterna fick undanta andra tobaksvaror för rökning än cigaretter, rulltobak och tobak för vattenpipa från vissa skyldigheter i fråga om märkning av tobaksvaror och obligatoriskt anbringande av vissa varningar, informationsmeddelanden och hälsovarningar på förpackningarna. I artikel 7.12 och artikel 11.6 i samma direktiv föreskrivs dessutom att Europeiska kommissionen ska anta delegerade akter för att upphäva de undantag som avses i artikel 7 eller den möjlighet att bevilja undantag som avses i artikel 11 för en viss produktkategori om det i en rapport utfärdad av kommissionen har fastställts föreligga en betydande förändring av omständigheterna.
12. Den 15 juni 2022 offentliggjorde kommissionen med stöd av direktiv 2014/40 en rapport i vilken det konstaterades en betydande förändring av omständigheterna för upphettade tobaksvaror. Till följd av denna rapport antog kommissionen den omtvistade rättsakten den 29 juni 2022. Genom artikel 1 i den omtvistade rättsakten ändras artikel 7.12 och artikel 11.1 i direktiv 2014/40. Från och med den 23 oktober 2023, det datum då de åtgärder som föreskrivs i den omtvistade rättsakten skulle ha införlivats, omfattades inte längre upphettade tobaksvaror av de undantag som fastställs i artiklarna 7 och 11 i direktiv 2014/40.
III. Förfarandet vid tribunalen och det överklagade beslutet
13. Klagandena väckte talan vid tribunalen enligt artikel 263 FEUF med yrkande om att den omtvistade rättsakten skulle ogiltigförklaras. De åberopade två grunder till stöd för sin talan. Kommissionen framställde för sin del en invändning om rättegångshinder.
14. Genom det överklagade beslutet avvisade tribunalen talan och förpliktade klagandena att ersätta rättegångskostnaderna. Såsom anges ovan fann tribunalen att klagandena var direkt, men inte personligen, berörda av den omtvistade rättsakten.
IV. Förfarandet och parternas yrkanden vid domstolen
15. I överklagandet till domstolen har klagandena yrkat att den i) ska upphäva det överklagande beslutet, ii) om målet är färdigt för avgörande, ogilla invändningen om rättegångshinder, slå fast att talan kan tas upp till prövning och återförvisa målet till tribunalen för prövning i sak, och iii) förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
16. Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.
17. Genom beslut av domstolens ordförande av den 25 april 2024 tilläts Republiken Frankrike att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.
V. Bedömning
18. Det kan inledningsvis vara lämpligt att erinra om att icke privilegierade sökande enligt artikel 263 FEUF kan väcka talan mot unionsrättsakter som medför rättsverkningar när rättsakten i) är riktad till dem, ii) direkt och personligen berör dem, eller iii) är en regleringsakt som inte medför genomförandeåtgärder och som direkt berör dem. Det nu aktuella målet gäller det andra fallet ovan, och endast tolkningen av villkoret ”personligen berörd”.
19. Klagandena har till stöd för sitt överklagande åberopat en enda grund, som består av två delar, enligt vilken tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning i samband med bedömningen av om de berörs personligen av den omtvistade rättsakten.
20. Innan jag bedömer klagandenas argument (avsnitten B och C nedan) anser jag det lämpligt att föra en allmän diskussion om rättspraxis i målet Plaumann (avsnitt A).
A. Inledande anmärkningar: om det förgångna, nuet och framtiden för rättspraxis i målet Plaumann
21. I detta avsnitt av förslaget till avgörande kommer jag först att försöka systematisera rättspraxis i målet Plaumann. Därefter kommer jag att diskutera kritiken mot denna rättspraxis och förklara varför jag anser att den grundläggande idén bakom Plaumann-kriterierna i stora delar är korrekt och, följaktligen, varför den inte bör överges. Slutligen kommer jag att förklara att den faktiska tillämpningen av kriterierna i vissa fall har varit alltför strikt och inkonsekvent. Jag kommer således föreslå att domstolen meddelar en vägledande dom där den omprövar, förtydligar och eventuellt finjusterar tillämpningen av rättspraxis i målet Plaumann.
1. Rättspraxis i målet Plaumann: det rådande rättsläget
22. Såsom jag förklarade i inledningen: sedan domen i målet Plaumann har domstolen konsekvent funnit att andra personer än de som en rättsakt riktar sig till är personligen berörda om rättsakten angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem, eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för de personer som rättsakten är riktad till.(7)
23. Detta innebär, uppenbarligen, att sökanden inte måste vara den enda person som påverkas av den angripna rättsakten för att den ska anses vara personligen berörd av den. Sökanden ska emellertid kunna visa att det föreligger en situation som, när det gäller den omtvistade bestämmelsen, skiljer sökanden från alla andra personer som påverkas av rättsakten.(8)
24. Sökande anses i princip inte vara personligen berörda av rättsakter som är tillämpliga på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar gentemot personkategorier som definieras på ett allmänt och abstrakt sätt.(9) Den omständigheten att en angripen rättsakt har en lagstiftande karaktär eller en allmän räckvidd hindrar dock inte i sig att den personligen kan beröra vissa av de personer som påverkas av den.(10)
25. Detta är till exempel fallet om det uttryckligen anges i själva rättsakten vilka sökande som berörs, på så sätt att rättsakten dels är en rättsakt med allmän tillämplighet som påverkar en grupp personer som fastställts på ett allmänt och abstrakt sätt, och dels en rad individuella beslut i förhållande till de personer som anges.(11)
26. En rättsakt som påverkar en grupp av personer på grundval av allmänna och abstrakta kriterier kan dessutom, också i avsaknad av uttryckliga hänvisningar till specifika personer, fortfarande personligen beröra vissa av personerna som påverkas. Domstolen har slagit fast att om en rättsakt berör en grupp av personer som på grund av kriterier som är utmärkande för gruppmedlemmarna kunde identifieras eller skulle ha kunnat identifieras när rättsakten antogs, kan dessa personer vara personligen berörda av rättsakten i den mån de ingår i en begränsad krets av personer.(12) Detta innebär huvudsakligen att det inom den allmänna grupp av personer som omfattas av rättsaktens tillämpningsområde med avseende på person (ratione personae) går att identifiera en undergrupp av en eller flera personer som uppvisar särskilda egenskaper som särskiljer dem från de övriga.(13) Jag kommer att hänvisa till detta kriterium som ”den slutna kretsen”.(14)
27. För att förtydliga innebär enbart den omständigheten att det är möjligt att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som en rättsakt är tillämplig på, eller till och med deras identitet, inte att dessa rättssubjekt ska anses personligen berörda av rättsakten om den är tillämplig på grundval av en objektiv, rättslig eller faktisk, situation som fastställts i rättsakten i fråga.(15) Det krävs således något mer för att en eventuell sökande ska anses vara personligen berörd.
28. Det förefaller mig, med utgångspunkt i kriteriet ”den slutna kretsen”, som att domstolen har godtagit ”personligen berörd” i fyra typer av situationer. Detta är fallet när sökanden påverkas av en unionsrättsakt på grund av att rättsakten i) kan ha underlåtit att beakta sökandens situation, ii) kan ha kränkt en av sökandens materiella rättigheter, iii) kan ha kränkt en av sökandens processuella rättigheter, eller iv) väsentligt kan ha påverkat ett av sökandens legitima intressen.
29. Innan jag fördjupar mig i detta vill jag göra två klargöranden. För det första använder jag verbet ”kan”, eftersom frågan huruvida den angripna rättsakten faktiskt har kränkt en av sökandens rättigheter eller otillbörligen har påverkat ett av dennes legitima intressen uppenbarligen är en fråga som rör prövningen av talan i sak och inte huruvida talan kan tas upp till prövning. För en sökande räcker det att fastställa att det mot bakgrund av de rättsliga och faktiska omständigheterna är möjligt att sökandens rättighet kan kränkas eller att dennes legitima intresse kan påverkas på ett otillbörligt sätt.(16)
30. För det andra, med ”legitimt intresse” menar jag, i vid bemärkelse, situationer som skyddas enligt unionsrätten och som inte kan betecknas som att de avser subjektiva rättigheter i strikt mening.(17) Begreppet motsvarar situationer där unionsrätten garanterar sökanden en frihet (eller rättighet) eller ger sökanden en befogenhet eller en immunitet.(18) För att ge ett exempel: ekonomiska aktörer kan, under vissa omständigheter, vidta åtgärder inför unionsdomstolarna för att skydda sina intressen som påverkas av unionsrättsakter som kan snedvrida konkurrensen på den inre marknaden.(19)
31. Om jag återgår till situationerna i punkt 28 ovan noterar jag att en första linje i rättspraxis omfattar de mål där domstolen har funnit sökandena personligen berörda att väcka talan mot en rättsakt vars antagande, enligt tillämplig lagstiftning, krävde att institutionen i fråga beaktade situationen för vissa specifika grupper av personer där sökanden ingick.(20) Dessa beslut representerar den naturliga förlängningen av den rättspraxis som nämns i punkt 25 ovan. Deras logiska grund är tydlig: vissa berörda personer kanske inte namnges i rättsakten, men deras särställning har ändå uttryckligen pekats ut av lagstiftaren.
32. En andra linje i rättspraxis inbegriper de mål där sökandena har tillåtits att väcka talan mot en unionsrättsakt som, till skillnad från vad som gällde för majoriteten av de berörda personerna, fick retroaktiv inverkan på sökandenas förvärvade rättigheter eller nuvarande rättsförhållanden.(21) Jag menar att denna linje i rättspraxis kan ses som en följd av ett antal allmänna unionsrättsliga principer: rättssäkerhet, förutsebarhet, förbud mot retroaktivitet, skydd för berättigade förväntningar. Det behöver inte sägas att ingen person i Europeiska unionen kan förvänta sig att unionens lagstiftning inte kommer att förändras. Samtidigt bör personer som har anpassat sitt beteende till befintlig lagstiftning kunna ha viss tillit till det befintliga rättsläget och till rättsliga förhållanden som redan har ingåtts, såvida inte exceptionella omständigheter motiverar något annat.(22)
33. En tredje linje i rättspraxis gäller sökandenas processuella rättigheter som kan ha kränkts i vissa EU-förfaranden, som i de förfaranden som föreskrivs i unionsbestämmelserna om kontroll av statligt stöd. Detta är exempelvis fallet om kommissionen felaktigt godkänner en stödåtgärd under den preliminära granskningen, och därigenom berövar de berörda parterna möjligheten att höras under den mer ingående granskningen. I sådana fall har parterna i fråga konsekvent ansetts vara personligen berörda av kommissionens beslut.(23) Om unionslagstiftningen ger vissa parter specifika processuella rättigheter, är det logiskt att eventuella tvister om åsidosättande av dessa rättigheter prövas direkt av unionsdomstolarna, där förfarandet helt regleras av unionsrätten och genomförs på EU-nivå.
34. I denna grupp av mål ingår också de mål där domstolen har godtagit ”personligen berörd” med avseende på en sökande som väckt talan mot en unionsrättsakt som, även om den inte riktades till sökanden, utfärdades i slutet av ett förfarande som inletts till följd av, och till stora delar grundats på, dennes samverkan med EU-institutionen i fråga.(24) I sådana fall är det möjligt att sökanden inte åtnjöt de specifika processuella rättigheterna enligt relevant unionslagstiftning. Med tanke på sökandens avgörande roll i förfarandet kan institutionen i fråga dock ha kränkt någon av rättigheterna som följer av rätten till god förvaltning (som numera fastställs i artikel 41 i stadgan).
35. Slutligen samlar en fjärde linje i rättspraxis de mål där domstolen har ansett sökande vara personligen berörda på grund av att deras ställning på marknaden allvarligt påverkades av den angripna rättsakten. Dessa mål har främst rört konkurrensrätt, statligt stöd, kontroll av företagskoncentrationer och antidumpning, men även jordbruk.(25) På dessa områden kan den ansvariga institutionen använda sig av sina lagstiftningsliknande eller verkställande befogenheter eller genomförandebefogenheter, vanligtvis i slutet av ett tillfälligt administrativt förfarande, för att hantera en mycket konkret situation (som inbegriper bedömningar av faktiska och rättsliga omständigheter), som berör en eller flera identifierade eller identifierbara personer.(26) Denna grupp av mål inkluderar dessutom mål där en institution – återigen som svar på en mycket konkret situation, och enligt ett specifikt förfarande – har antagit en rättsakt som, åtminstone på formell nivå, har en lagstiftande karaktär och omfattning, liksom visst beslutsfattande innehåll.(27)
36. I sådana fall befinner sig de personer som direkt berörs av det beslutsfattande innehållet givetvis i en tämligen specifik situation. Möjligheten att institutionen kan komma att gynna en eller flera (identifierade eller identifierbara) personers verksamheter medför dessutom nästan ofrånkomligen att en eller flera andra (identifierade eller identifierbara) persons verksamheter missgynnas på motsvarande sätt, eller vice versa.(28) Det är självklart att de personer som påverkas negativt under vissa omständigheter ska tillåtas väcka talan mot unionsrättsakten i fråga direkt vid unionsdomstolarna. Domstolen har emellertid – vilket jag kommer att diskutera i nästa del av detta avsnitt – inte godtagit ett kriterium grundat på ”allvarlig påverkan” när det gäller unionsrättsakter som både i form och till innehåll är av en allmän natur och därmed en produkt av verkliga policyskapande åtgärder.
37. Efter att kortfattat ha beskrivit grundsatserna i rättspraxis i målet Plaumann kommer jag nu att övergå till den vanligaste kritiken mot den.
2. Kritiken mot Plaumann-kriterierna
38. Det är inte någon överdrift att säga att domen i målet Plaumann är ett av de mest debatterade avgörandena under domstolens historia, som sträcker sig över cirka 70 år. Det går inte heller att förneka att den är en av de domar som har kritiserats hårdast, framför allt av bedömare i det civila samhället och den akademiska världen.(29)
39. Kritiken fokuserar ofta på den restriktiva verkan av den rättspraxis som utvecklats utifrån domen. ”Ett nästan oöverstigligt hinder [att komma över]”, eller ”[ett nät] som ingen kommer igenom”, grundad på ”ett ekonomiskt orealistiskt [kriterium]”, ger parterna ”lite [vägledning]” och ”får orimliga följder”: en utförlig läsning av kommentarerna om rättspraxis i målet Plaumann erbjuder en lång rad överdrifter.(30)
40. Det stämmer likväl att en heltäckande analys av rättspraxis förefaller ge en ganska mörk bild, som om väldigt lite har betydelse vid fastställandet av ”personligen berörd”. Unionsdomstolarna har i själva verket fastställt att följande omständigheter i sig inte motiverar ett fastställande av ”personligen berörd”: i) sökanden är den enda person, eller en av några få personer, som påverkas av den angripna rättsakten,(31) ii) sökanden påverkas av den angripna rättsakten på ett särskilt allvarligt sätt,(32) iii) sökanden kunde delta, eller har faktiskt deltagit, i förfarandet som ledde fram till antagandet av den angripna rättsakten,(33) iv) den angripna rättsakten ger ”olika konkreta verkningar för de olika rättssubjekt som den är tillämplig på”,(34) v) den angripna rättsakten innehåller begränsningar och undantag från reglerna med allmän giltighet, eller övergångsbestämmelser som gäller för en sluten krets av ekonomiska aktörer,(35) och vi) särskilda unionsbestämmelser kräver att institutionen i fråga ska ”ta hänsyn till de konsekvenser för vissa enskildas situation som den rättsakt den har för avsikt att anta kan få”.(36)
41. Författarna beklagar särskilt den omständigheten att det är omöjligt för enskilda och organisationer att agera som försvarare mot åtgärder som skadar en grupp av personer. I detta avseende hänvisar de ofta till en paradox som kriterierna ger upphov till: ju allmännare och skadligare en rättsakt är (vilket många gånger är fallet med miljöåtgärder), desto mindre sannolikt är det att en eller flera (fysiska eller juridiska) personer kommer att anses vara personligen berörda enligt rättspraxis i målet Plaumann.(37) Den nyligen meddelade domen i målet Carvalho (som rör unionsrättsakter om klimatförändringar) pekas ut som ett exempel på detta.(38)
42. En annan linje i kritiken av rättspraxis i målet Plaumann gäller dess påstådda otydlighet, som i sin tur leder till inkonsekventa beslut. En del författare anser att den faktiska tillämpningen av Plaumann-kriterierna i vissa mål varit mer inriktad på de formella elementen i den angripna rättsakten, och på de materiella skyldigheter som följer av rättsakten i andra. I många domar, också i ”vägledande” sådana, har motiveringen i detta avseende inte varit ett exempel på tydlighet. Det hävdas att följden blir hermeneutisk heterogenitet och flertydighet i en tämligen fragmenterad och kasuistisk samling beslut, vars gemensamma inriktning är svår att urskilja. Av det skälet kräver bedömningen av om enskilda sökandes talan enligt artikel 263 FEUF kan tas upp till sakprövning ofta långa diskussioner i unionsdomstolarnas avgöranden.(39)
43. Ovanstående kritik delades i stora drag av generaladvokaten Jacobs, som i sitt förslag till avgörande i målet UPA i detalj förklarade varför han ansåg att domstolen behövde ta rättspraxis i målet Plaumann under nytt övervägande. För detta ändamål föreslog han ett nytt kriterium för ”personligen berörd”: ”[e]n enskild bör därför anses personligen berörd av en [unionsrättsakt] om den rättsakten, till följd av de särskilda omständigheter som gäller för honom, påverkar eller sannolikt kommer att påverka hans intressen negativt i väsentlig omfattning”.(40)
44. Kort efter föredragningen av det förslaget till avgörande meddelade (den nuvarande) tribunalen sin dom i målet Jégo-Quéré, där den drog liknande slutsatser beträffande behovet av att ompröva rättspraxis. Tribunalen slog fast att ”för att säkerställa ett effektivt rättsligt skydd för enskilda, skall en fysisk eller juridisk person anses beröras personligen av en [unionsrättslig] bestämmelse med allmän giltighet som berör honom direkt om bestämmelsen inverkar på hans rättsliga ställning på ett bestämt och omedelbart sätt genom att hans rättigheter begränsas eller att han åläggs skyldigheter”.(41)
45. Domstolen underkände emellertid analyserna och förslagen av både generaladvokaten och tribunalen. I sin dom i målet UPA drog domstolen följande slutsatser: den i) fastställde Plaumann-kriterierna, ii) framhöll att det ”fullständig[a] system för rättslig prövning” som fastställs i fördragen framför allt vilar på de kompletterande roller som spelas av talan om ogiltigförklaring och förfaranden för begäran om förhandsavgörande, iii) klargjorde att det ankommer på medlemsstaterna att införa ett system med rättsmedel och förfaranden som säkerställer respekt för rätten till ett verksamt rättsligt skydd, iv) bekräftade att villkoren för att enskildas talan ska kunna tas upp till prövning måste tolkas med hänsyn till rätten till ett verksamt rättsligt skydd, samtidigt som den betonade att detta inte fick leda till att dessa villkor, vilka fastställs uttryckligen i fördragen, i praktiken åsidosattes, och v) förklarade att även om det går att föreställa sig ett annat system för prövning av lagenligheten av allmänt tillämpliga rättsakter än det som inrättats genom det ursprungliga fördraget, ankommer det på medlemsstaterna, i egenskap av fördragens upphovsmän, att besluta om nödvändiga ändringar i det nuvarande systemet.(42)
46. I nästa del av detta avsnitt kommer jag att förklara – trots att det finns fog för en del av den kritik som jag precis har gått igenom – varför jag anser att Plaumann-kriterierna fortfarande är godtagbara och följaktligen inte behöver överges av domstolen.
3. Till försvar för Plaumann-kriterierna
a) Vilka alternativ?
47. Jag måste inledningsvis påpeka att den kritik som har riktats mot Plaumann-kriterierna ofta är ”resultatdriven”: enkelt uttryckt att kriterierna är för strikta och därmed inte kan vara korrekta (alternativt att de inte är lämpliga). Det är dock sällan som någon vågar sig på att förklara vad domstolens felaktiga tolkning av artikel 263 fjärde stycket FEUF består av, och hur villkoret ”personligen berörd” ska tolkas i stället. När alternativa kriterier faktiskt föreslås utgår de antingen från gällande bestämmelser på nationell nivå, eller så liknar de (i större eller mindre utsträckning) de kriterier som föreslogs av generaladvokaten Jacobs och tribunalen och som det hänvisas till i punkterna 43 och 44 ovan.(43)
48. Vad beträffar reglerna om talerätt (locus standi) på medlemsstatsnivå måste jag säga att de, när det gäller dem som det vanligen hänvisas till,(44) är formulerade på ett sätt som skiljer sig från artikel 263 fjärde stycket FEUF och verkar i rättssystem som – till skillnad från unionens system – är fristående.(45)
49. När det gäller de kriterier som föreslogs av generaladvokaten Jacobs och tribunalen, och de som har hämtat inspiration från dem, har de visserligen betydande förtjänster. De skulle framför allt göra det möjligt för domstolen, när den prövar om en sökandes situation är tillräckligt särskiljande, att i varje fall beakta i) det flertal olika rättsliga och faktiska omständigheter som kan vara relevanta, och ii) hur allvarlig påverkan som den angripna rättsakten ger upphov till. Det är dessutom svårt – på teoretisk nivå – att invända mot idén att de personer som påverkas negativt i väsentlig omfattning eller som definitivt och omedelbart lidit skada av en unionsrättsakt i normalfallet bör kunna väcka talan mot rättsakten.
50. Domstolen har emellertid bestämt att inte tillämpa dessa kriterier. Jag ser också två stora nackdelar med dem.
51. För det första har de föreslagna kriterierna vissa strukturella begränsningar som är svåra att komma ifrån. De är till viss del knappast förutsebara, eftersom de bygger på enskilda bedömningar i varje fall. De grundar sig också på adjektiv (väsentlig, definitiv, omedelbar) som i sig själva inte är särskilt exakta och följaktligen kan tolkas och tillämpas på ganska olika sätt. Villkoret ”personligen berörd” blir i praktiken en fråga om ”grad” av verkan. I ett sådant fall blir frågan om var linjen ska dras mellan en påverkan som kan anses vara tillräckligt väsentlig och en som inte kan det, många gånger ett subjektivt val.
52. För det andra är det inte uppenbart att dessa kriterier kan tolkas i förhållande till artikel 263 fjärde stycket FEUF. Detta leder mig vidare till nästa punkt.
b) En textuell och historisk tolkning av artikel 263 FEUF
53. Det förefaller mig som att Plaumann-kriterierna är en mer autentisk och rimligare tolkning av begreppet personligen, som används i nästan alla språkversioner av fördraget. I det vardagliga språket är de vanligaste synonymerna till personligen följande: enskild, specifik, särskild, särskiljande och separat.
54. Jag håller helt med om att det, i samband med en viss unionsrättsakt, kan finnas fler än en person som befinner sig i en situation som är så speciell att den skulle kunna betraktas som unik eller näst intill unik. Samtidigt menar jag att det är att gå för långt att säga – vilket tribunalen gjorde i domen i målet Jégo-Quéré/kommissionen – att ”[d]et … inte [är] relevant hur många andra personer som också påverkas, eller kan påverkas, av [den angripna] bestämmelsen och inte heller vilken situation som dessa personer befinner sig i” när det gäller frågan om en sökande berörs personligen av rättsakten.(46) För att uttrycka det på ett väldigt enkelt och schematiskt sätt: en person kan vara speciell, tio personer kan troligtvis också vara speciella, men jag skulle behöva mycket starka argument för att övertygas om att var och en i en grupp av 1 000 eller 1 000 000 personer skulle vara speciella vid tillämpning av artikel 263 fjärde stycket FEUF. Jag menar att ju större antal personer som hävdar en viss verkan, desto mindre är sannolikheten att de alla kan anses vara ”personligen berörda”: rättsakten i fråga förefaller gälla allmänt på grundval av abstrakta kriterier.(47)
55. En historisk tolkning av begreppet personligen ger också stöd för en relativt restriktiv tolkning av det. Det ska inte glömmas bort att enskilda sökande enligt artikel 33.2 i (det inte längre gällande) EKSG-fördraget hade rätt att bestrida ”beslut och rekommendationer, som är riktade till dem, eller … allmänna beslut och rekommendationer som de anser innebär maktmissbruk gentemot dem”.(48) Upphovsmännen till Parisfördraget avsåg att tillåta enskilda sökande angripa beslut som i huvudsak var enskilda beslut som hade förtäckts som rättsakter med mer allmän giltighet.(49) I sina första domar gjorde domstolen dock en bred tolkning av enskilda sökandens talerätt.(50) Till följd av detta verkar det som att upphovsmännen, i samband med förhandlingarna om Romfördraget, avsiktligen antog en striktare text om talerätt.(51) Historiska dokument visar att idén (återigen) var att tillåta icke privilegierade sökande att endast angripa beslut som berörde dem personligen, inbegripet när dessa var ”förtäckta” som förordningar eller beslut riktade till tredje parter.(52)
56. Intressant nog uppmärksammades frågan om en möjlig lättnad av villkoret ”personligen berörd” genom en fördragsändring före och under flera mellanstatliga konferenser. Fördragens upphovsmän – vilka givetvis var fullt medvetna om den ”hårda” naturen hos rättspraxis i målet Plaumann – beslutade dock slutligen att inte göra några ändringar i detta avseende. Exempelvis var diskussionscirkeln om domstolens sätt att fungera, som inrättades under konventet om Europas framtid 2002–2003, splittrad i frågan om villkoret ”personligen berörd” skulle upphävas (eller ändras); majoriteten av ledamöterna kom dock överens om andra ändringar av bestämmelsen.(53) I själva verket var det endast de senare ändringarna som inkluderades först i utkastet till fördrag om inrättade av en konstitution för Europa, och därefter i Lissabonfördraget.(54)
57. Domstolen noterade detta i sin dom i målet Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, där de sökande uttryckligen hade bett den ompröva Plaumann-kriterierna och ersätta dem med kriteriet ”väsentlig skadeverkan”. Domstolen slog särskilt fast att det ”föreligger … inte någon omständighet som ger stöd för att Lissabonfördragets upphovsmän hade för avsikt att ändra omfattningen av de förutsättningar för upptagande till prövning som redan föreskrevs i artikel [263 fjärde stycket FEUF]”.(55)
58. Jag vill tillägga att det inte heller finns några textuella eller historiska belägg som genom att följa (nuvarande) artikel 263 FEUF ger vid handen att fördragens upphovsmän (när Romfördraget antogs eller senare ändrades), hade för avsikt att ge enskilda sökande någon form av allmän talerätt (actio popularis)(56) eller konstitutionell talan,(57) eller att ge dem en särskild rätt att inleda förfaranden för påstådda kränkningar av deras grundläggande rättigheter.(58)
59. Vid sidan av dessa textuella och historiska belägg finns det även en systemisk aspekt som talar för en försiktig tolkning av villkoret ”personligen berörd”.
c) En systemisk tolkning av artikel 263 FEUF
60. Unionens rättsordning har en ovanlig konstruktion med två pelare, som följer av att EU varken är en typisk internationell organisation eller en nationalstat.(59) Denna egenhet framgår för det första av artikel 19.1 FEU, där det föreskrivs att Europeiska unionens domstol ska ”säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen” och att ”[m]edlemsstaterna ska fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten”. Av bestämmelsen följer att de nationella domstolarna ska vara allmänt behöriga unionsdomstolar för enskilda som söker skydd av de rättigheter som de tillerkänns enligt unionsrätten.(60)
61. Enligt artikel 13.2 FEU ska dessutom varje institution i unionen ”handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats genom fördragen, i enlighet med de förfaranden, villkor och mål som anges där”. Denna bestämmelse ska tolkas mot bakgrund av principen om institutionell jämvikt, som är ett viktigt karaktärsdrag hos unionens institutionella uppbyggnad och innebär att varje institution vid utövandet av sina befogenheter ska respektera de övrigas befogenheter.(61) När det gäller Europeiska unionens domstol kan man inte bortse från att den har tilldelats en tydligt definierad behörighet: enligt artikel 274 FEUF ska, ”[u]tom i de fall där Europeiska unionens domstol är behörig … tvister i vilka unionen är part inte på denna grund vara undantagna från de nationella domstolarnas behörighet”.
62. Ovanstående bestämmelser visar att det (uppenbarligen) finns begränsningar för vad domstolen får tolka in i fördragsbestämmelserna när det gäller gränserna för dess behörighet enligt artikel 263 FEUF. De visar också att det finns en oupplöslig koppling och ett ömsesidigt beroende mellan unionsdomstolarna och medlemsstaternas domstolar.(62)
63. Såsom domstolen angav i yttrande 1/09 ”ska domstolen och medlemsstaternas domstolar vaka över att [unionens] rättsordning och unionens system för domstolsprövning iakttas”, och de nationella domstolarna ska, i samverkan med domstolen, fullgöra ”en uppgift som tillerkänts dem gemensamt för att säkra respekten för rättsordningen vid tolkningen och tillämpningen av fördragen”.(63)
64. Prövningen av unionsrättsakters lagenlighet vilar nämligen på två uppsättningar rättsliga förfaranden som kompletterar varandra: direkt talan (framför allt talan om ogiltigförklaring) och förhandsavgörande om giltighet. Såsom domstolen konsekvent har framhållit i sin rättspraxis, har det genom fördragen, genom å ena sidan artiklarna 263 och 277 FEUF,(64) och å andra sidan artikel 267 FEUF, inrättats ”ett fullständigt system med rättsmedel och förfaranden för prövning av huruvida unionsakterna är lagenliga”.(65) Europadomstolen ansåg, i det välbekanta målet Bosphorus,(66) att denna speciella konstruktion i huvudsak uppfyllde kraven i Europakonventionen.
65. Av de skäl som jag har redogjort för ovan är jag inte övertygad om att Plaumann-kriterierna speglar en felaktig tolkning av villkoret ”personligen berörd” i artikel 263 fjärde stycket FEUF. De alternativa tolkningar av villkoret som har föreslagits, rättsligt eller utomrättsligt, erbjuder i) inte tillräcklig rättssäkerhet, och ii) är inte helt förenliga med fördragsbestämmelsens ursprung, anda och lydelse. Jag är slutligen också av den uppfattningen att det inte är orimligt att talan om unionsrättsakters giltighet många gånger först bör väckas vid de nationella domstolarna, vilka fungerar som ett filter för att avgöra om tvisten – som vid ett första påseende inte är ogrundad – bör hänskjutas till domstolen enligt artikel 267 FEUF.
66. Med detta sagt, innebär det – för att citera Voltaires Candide(67) – att allt står bra till med domstolens rättspraxis gällande ”personligen berörd” och att unionen har den bästa av alla möjliga rättsordningar?
67. Jag anser inte att så är fallet.
4. Omprövning av rättspraxis i målet Plaumann
68. Jag anser att trots att Plaumann-kriterierna är rimliga, är rättspraxis långt ifrån tydlig. Vidare har vissa tolkningar av kriterierna varit alltför restriktiva och överensstämmer inte med en rimlig tolkning av artikel 263 fjärde stycket FEUF, än mindre i Europeiska unionen år 2025. Jag kommer således att lägga fram tre förslag för domstolen och därefter avsluta med några sista anmärkningar om varför det skulle vara lämpligt, önskvärt och ligga rätt i tiden att ompröva rättspraxis i målet Plaumann.
a) Systematisering av rättspraxis
69. Mitt första förslag till domstolen är att systematisera rättspraxis, i syfte att klargöra för både möjliga sökande och tribunalen de olika omständigheter under vilka personer kan anses vara personligen berörda av en unionsrättsakt. Det är inte ovanligt att domstolen meddelar vägledande domar där den uppdaterar och sammanför olika linjer i rättspraxis för att skapa en konsekvent och uttömmande ram för en viss fråga av processrättslig karaktär.(68)
70. För andra än unionsrättsliga specialister kan det tyckas förvånande att det i många av unionsdomstolarnas avgöranden krävs långa och komplexa diskussioner för att bedöma om en talan kan tas upp till prövning. Upptagande till sakprövning bör i idealfallet vara något som är relativt enkelt att ta ställning till. Det är någonting som skaver i ett system där det många gånger krävs en längre analys av om talan kan tas upp till prövning än vad som krävs för själva sakprövningen.(69)
71. Det var sannolikt frågans komplexitet som ledde fram till rättspraxis i målet Boehringer, där domstolen menade att det är möjligt – om det motiveras av en god rättskipning – att ogilla en talan som väckts enligt artikel 263 FEUF utan att pröva en invändning om rättegångshinder som åberopats av en annan part.(70) Denna rättspraxis erbjuder en pragmatisk lösning på frågor som härrör från denna komplexitet. Även om den är berättigad av processekonomiska skäl skulle den dock sannolikt vara obehövlig i ett mindre komplext system.
72. Den osäkerhet som följer av den komplexa analysen av villkoret ”personligen berörd” kan också aktualisera en fråga enligt rättspraxis i målet TWD Textilwerke Deggendorf. I den domen fastställde domstolen i huvudsak att det skulle strida mot rättssäkerhetsprincipen att tillåta en person, som otvivelaktigt skulle ha kunnat väcka talan mot en unionsrättsakt vid unionsdomstolarna men som låtit den i detta hänseende tvingande tidsfrist som fastställs i artikel 263 FEUF löpa ut, att ifrågasätta lagenligheten av rättsakten vid de nationella domstolarna i samband med en talan som väckts mot de åtgärder som de nationella myndigheterna hade vidtagit för att genomföra rättsakten. Varje annat tillvägagångssätt skulle göra det möjligt för sökanden att undergräva den definitiva karaktären som den angripna rättsakten nödvändigtvis får efter det att fristen för att väcka talan har löpt ut. En begäran om förhandsavgörande om en sådan rättsakts giltighet kan, under dessa omständigheter, således inte tas upp till sakprövning.(71)
73. Även om vi gör en tolkning till de berörda personernas fördel (”otvivelaktigt”) tycker jag det är rimligt att säga att den analys som krävs enligt rättspraxis i målet TWD Textilwerke Deggendorf inte är lätt att göra.(72) Av detta följer att de personer som påverkas av rättsakten – för att vara på den säkra sidan – många gånger måste inleda två förfaranden, ett vid de nationella domstolarna och ett vid unionsdomstolarna.(73) Detta hände i själva verket i förevarande mål.(74) Detta mångfaldigande av förfaranden om samma fråga, vilket medför högre kostnader både för parterna och för samhället, är något som av uppenbara skäl inte bör förekomma.
74. Jag anser följaktligen att det finns särskilt goda skäl för domstolen att bringa mer klarhet i sin rättspraxis gällande villkoret ”personligen berörd”, i form av en vägledande dom. Jag hoppas att den systematisering som föreslås ovan kan vara till viss hjälp för domstolen i detta avseende. Denna systematisering är inte tänkt att vara en uttömmande illustration av alla möjliga situationer som kan utlösa villkoret ”personligen berörd” enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF, utan enbart för att spegla befintlig rättspraxis. Såsom generaladvokaten Bobek konstaterade i sitt förslag till avgörande i målet Nord Stream 2 är ”[Plaumann-]kriteriet … visserligen strikt, men åtminstone vid första anblicken också förhållandevis öppet och flexibelt”.(75) Villkoret ”personligen berörd” beror inte bara på sökandens särställning, utan även på rättsaktens form och innehåll, liksom på det förfarande genom vilket rättsakten antagits. Den så kallade Århusförordningen(76) är ett exempel på att unionens lagstiftning kan ge upphov till nya kategorier med personer som berörs personligen av vissa av EU-institutionernas rättsakter.(77)
75. Om man gör en systematisering av rättspraxis utesluter inte detta att domstolen i framtiden kan komma att identifiera ytterligare situationer där en grupp av personer kan vara personligen berörda av en viss typ av unionsrättsakt, men det skulle ge tydlig vägledning om det aktuella rättsläget, inte bara för möjliga sökande utan också för tribunalen.
b) Precisering av kriteriet ”den slutna kretsen”
76. Jag förklarade i del 3 ovan varför jag anser att Plaumann-kriterierna utgör en rimlig tolkning av villkoret ”personligen berörd” i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Mot den bakgrunden anser jag också att det är rimligt att använda ”den slutna kretsen” för att tillämpa Plaumann-kriterierna. Jag påminner om att detta kriterium, som brukar användas för allmänna rättsakter, där rättsakten berör en grupp av personer som på grund av kriterier som är utmärkande för gruppmedlemmarna kunde identifieras eller skulle ha kunnat identifieras när rättsakten antogs, innebär att dessa personer kan vara personligen berörda av rättsakten i den mån de ingår i en begränsad krets av personer.
77. Det är svårt att bemöta uppfattningen att en unionsrättsakt, om de personer som berörs av den varken har identifierats eller har kunnat identifieras, har antagits för att hantera en viss uppsättning abstrakt utformade omständigheter, på grundval av allmänna politiska överväganden. Jag finner det emellertid också rimligt att enbart den omständigheten att alla personer som berördes av en unionsrättsakt, när rättsakten antogs, har identifierats eller har kunnat identifieras, inte i sig är tillräckligt för att de personerna ska anses vara personligen berörda. Det är i själva verket inte ovanligt att det på en viss marknad endast finns några få aktörer som är väl kända av myndigheterna och allmänheten. Kriterierna för ”personligen berörd” kan inte tillämpas annorlunda om rättsakten till exempel gäller tillhandahållande av tjänster av advokater eller läkare, eller tillverkning av stora flygplan eller bepansrade militärfordon. Tillämpningen kan emellertid skilja sig åt om rättsakten, även om den är formulerad i allmänna ordalag och den utan åtskillnad är tillämplig på alla berörda personer, i huvudsak är anpassad för en eller flera specifika personers situation.(78)
78. Såsom anges i punkt 27 ovan krävs således någonting mer än enbart den omständigheten att de berörda personerna har identifierats eller kan identifieras. Det krävs därför enligt rättspraxis att personerna ingår i en sluten krets som i förhållande till den angripna bestämmelsen har vissa utmärkande egenskaper. Detta är i linje med bestämmelsens logiska grund, som – vilket har förklarats – alltid har varit att hantera situationer där en eller flera personers rättsliga ställning påverkas av en unionsrättsakt på ett sätt som går utöver den påverkan som rättsakten har på övriga berörda personer. Denna skillnad i inverkan på personer som berörs personligen och personer som inte berörs personligen kan inte (endast eller till största delen) handla om grader, utan bör (åtminstone i stor utsträckning) vara avhängig dess natur.(79)
79. Såsom jag ser det är den tråd som löper genom målen där villkoret ”personligen berörd” har godtagits den omständigheten att institutionen i fråga (direkt eller indirekt) – antingen på grundval av vissa specifika bestämmelser eller vissa allmänna unionsrättsliga principer – har, eller borde ha, tagit hänsyn till sökandenas särställning innan den angripna rättsakten antogs. Detta är huvudsakligen fallet när de politiska skäl som föranledde institutionen att agera måste förenas med vissa rättssubjekts rättigheter och intressen som av någon särskild anledning inte helt kan likställas med de som gäller för andra berörda personer. Den omständigheten att institutionen i fråga inte hade kännedom om antalet personer eller deras identitet är irrelevant, så länge som den hade haft möjlighet att inhämta de upplysningar som behövdes.(80) Det förefaller mig som att de fyra fall som avses i punkt 28 ovan är bra exempel i detta avseende.
80. Jag är givetvis medveten om att det finns domar från domstolen som förefaller motsäga denna slutsats.(81) Dessa domar är emellertid ganska speciella och domstolens slutsatser kan inte generaliseras. De aktuella målen rörde talan som väckts, inte av privatpersoner som handlade till skydd för sina rättigheter, utan av en regional myndighet (ett av tre territorier som bildar Konungariket Nederländerna) som agerade av allmänt intresse, i egenskap av ansvarig enhet för ekonomiska och sociala frågor inom sin jurisdiktion, mot en åtgärd som hade en relativt begränsad inverkan på dess ekonomi.(82) Jag skulle i detta avseende vilja erinra om att enbart det förhållandet att en region eller en annan offentlig lokal enhet har viss behörighet – som ett organ som är behörigt i ekonomiska, sociala eller miljömässiga frågor på dess territorium – med avseende på den fråga som regleras i en unionsrättsakt med allmän giltighet, enligt fast rättspraxis inte i sig självt kan vara tillräckligt för att denna region ska anses vara ”berörd” i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.(83) I målen i fråga innehöll relevant unionslagstiftning dessutom bara vaga och allmänna hänvisningar till institutionens behov av att bland flera olika faktorer ta hänsyn till den planerade åtgärdens inverkan på de berörda områdena.(84) Domstolen fann att den angripna rättsaktens inverkan på territoriet som omfattades av sökandens behörighet inte skilde sig från inverkan på andra berörda territorier.(85)
81. Jag anser därmed att de domarna inte är av sådant slag att de föranleder ett ifrågasättande av mina överväganden ovan. En vittgående tolkning skulle inte bara vara svår att förena med återstoden av rättspraxis i målet Plaumann, utan den skulle också vara problematisk ur systemisk synvinkel. Om en EU-institution är skyldig enligt lag att ta hänsyn till en eller flera specifika personers situation har dessa personer en motsvarande rättighet att få sin situation uppmärksammad. Naturligtvis, ubi ius ibi remedium: där det finns en rättighet finns det ett rättsmedel. De berörda personerna bör således kunna säkerställa skyddet av rättigheten inför en domstol, genom att väcka talan mot rättsakten som de menar inte har beaktat deras situation, eller som felaktigt har beaktat deras situation. Det är i själva verket precis denna rättighet (att beaktas) – för att erinra om Plaumann-kriterierna – som individualiserar sökandena ”på motsvarande sätt som den som rättsakten är riktad till”.(86) Genom att anta en viss rättsakt kanske institutionen i fråga inte bara har fastställt allmänna och abstrakta regler som är tillämpliga på ett obegränsat antal personer, utan den kan också ha hanterat en eller flera identifierade eller identifierbara personers situation, som om rättsakten vore riktad till dem med specifikt beslutsfattande innehåll.
82. Med detta sagt finns det en aspekt av kriteriet med den slutna kretsen som jag finner ganska förbryllande.
83. Unionsdomstolarna har i vissa avgöranden krävt (eller har förefallit kräva) att den kategori av personer som särskilt påverkas av den angripna rättsakten, och i vilken sökanden uppger sig ingå, består av ett fast antal personer som inte kan utökas efter det att den angripna rättsakten har antagits (nedan kallad den framtida faktorn).(87)
84. Jag har två förbehåll i detta avseende.
85. För det första verkar den framtida faktorn – på teoretisk nivå – inte vara förenlig med den logiska grunden till rättspraxis i målet Plaumann. Den framtida faktorn kräver i huvudsak en jämförelse mellan en viss sökandes situation (eller mellan en grupp av personer som han eller hon tillhör) och situationen för de personer som vid någon tidpunkt i framtiden kan påverkas av den angripna rättsakten.
86. Enligt rättspraxis i målet Plaumann behöver unionsdomstolarna dock inte göra någon sådan jämförelse. Det finns två aspekter i ekvationen ”personligen berörd”: i) allmängiltigheten hos de personer som påverkas av den angripna rättsakten, vilka ska identifieras abstrakt, på grundval av rättsaktens tillämpningsområde med avseende på person (ratione personae) (nedan kallad flertalet), och ii) en undergrupp därav, det vill säga en mindre grupp av berörda personer (där sökanden ingår) som till följd av vissa utmärkande egenskaper påstås kunna särskiljas från flertalet (nedan kallad den begränsade kretsen).(88)
87. Förekomsten av en begränsad krets måste bedömas konkret, med beaktande av alla rättsliga och faktiska omständigheter som kan beskriva situationen för de personer som ingår i den. Enligt Plaumann-kriterierna ska unionsdomstolarna i själva verket pröva sökandens specifika ”egenskaper” och ”omständigheter”. Domstolen har klargjort i) att villkoret ”personligen berörd” måste uppfyllas ”på grundval av om den enskilde befinner sig i en särställning jämfört med andra … personer”,(89) och ii) att denna jämförelse ska göras ”när det gäller den omtvistade bestämmelsen”,(90) ”vid tidpunkten för [den omtvistade bestämmelsen]”.(91)
88. Om så är fallet, är det avgörande i analysen att fastställa om det finns någon skillnad i karaktären hos den inverkan som den angripna rättsakten har med avseende på de två grupperna (flertalet kontra den begränsade kretsen). Den relevans eller betydelse som den framtida faktorn bör ha i samband med denna analys är fortsatt rätt oklar för mig.
89. Jag brottas framför allt med att förstå varför en eller flera personers möjlighet att väcka talan mot en rättsakt som antagits utan att EU-institutionen i fråga (ska ha) beaktat deras särställning på vederbörligt sätt, ska bero på det hypotetiska framtida beteendet hos andra personer (till exempel hos dem som kan bedriva en viss verksamhet, starta ett visst företag eller flytta till ett visst område i unionen). I en rättslig gemenskap som – vilket jag kommer att förklara nedan – speglar de grundläggande idéerna i liberala demokratier som bygger på en fri och öppen marknadsekonomi, som framhåller personligt oberoende och skyddar grundläggande rättigheter, är det extremt ovanligt att en kategori med personer som bedriver en verksamhet inte kommer att förändras i framtiden.(92)
90. Jag menar att den framtida faktorn följer av en felaktig tillämpning av rättspraxis i målet Plaumann. Den är resultatet av en analys vinklad mot den angripna rättsaktens tillämpningsområde med avseende på person, som inte ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt de faktiska egenskaperna hos undergruppen. Detta medför att avgörande betydelse ges till teoretiska och hypotetiska faktorer på bekostnad av en befintlig, verklig situation. Jag menar att ett sådant förfaringssätt knappast kan vara förenligt med domstolens rättspraxis som det hänvisas till i punkt 87 ovan.
91. För det andra är jag – ur praktisk synvinkel – inte säker på att det är rimligt och ändamålsenligt att beakta den framtida faktorn.
92. Det stämmer att den framtida faktorn är en egenskap som ingår i alla de situationer där kriteriet som skiljer den begränsade kretsen från flertalet är hänförligt till tidigare händelser, som till exempel i de situationer som avses i punkt 32 ovan. I sådana fall ger det dock inte domstolen något mervärde att pröva den faktorn, just för att den ofrånkomligen är närvarande.
93. Även i övriga fall – det vill säga när kriteriet som särskiljer den begränsade kretsen inte avser tidigare händelser – kan en prövning av den faktorn vara vilseledande eller till ingen nytta.
94. Å ena sidan kan en sådan prövning leda till oförenligheter: en sökande som, när det gäller en viss rättsakt, faktiskt befinner sig i en situation som tydligt skiljer sig från situationen för flertalet kan i) fortfarande vara personligen berörd även om andra personer befinner sig i samma situation, men ii) skulle inte kunna vara personligen berörd om andra personer eventuellt hamnar i en liknande situation i framtiden. Jag kan inte se varför man ska göra denna åtskillnad.
95. Å andra sidan undrar jag om en korrekt identifiering av den begränsade kretsen (det vill säga, en som görs konkret genom att bedöma alla relevanta rättsliga och faktiska omständigheter) – återigen – inte kommer att göra prövningen av den framtida faktorn överflödig.
96. I förevarande mål inriktade tribunalen till exempel sin analys på företag som ägnar sig åt produktion och försäljning av upphettade tobaksvaror genom att titta på den omtvistade rättsaktens materiella och personliga tillämpningsområde. Det är utan tvivel så att både klagandena och företag som i framtiden kommer att vara verksamma på den aktuella marknaden är jämförbara på så sätt att de alla kommer att omfattas av samma regler och därmed ”drabbas” av de begränsningar som den angripna rättsakten inför för deras verksamheter.
97. Men är nuvarande aktörer och framtida aktörer verksamma på den marknaden i en verkligt liknande situation, vid tillämpning av artikel 263 fjärde stycket FEUF? Enligt min mening är det inte så.
98. Såsom jag kommer att förklara mer ingående i samband med bedömningen av grunden för klagandenas överklagande, återfinns klagandena bland de företag som har infört en ny produkt på unionsmarknaden. I detta syfte har de gjort stora investeringar, bland annat i utveckling av ny teknik, upprättande av nya distributionskanaler och i kampanjer för att kunderna ska lära känna och uppskatta produkten. Den omtvistade rättsakten antogs dessutom – enkelt uttryckt – av precis det skälet att klagandena hade lyckats i sina ansträngningar, vilket hade lett till en betydande försäljningsökning av den nya produkten under en relativt kort tidsperiod. Inte nog med det, denna försäljningsökning – och därmed behovet och lämpligheten av att införa den omtvistade rättsakten – fastställdes av kommissionen med hjälp av försäljningsuppgifter från bland annat sökandena själva.
99. Hur skulle företag som en dag kan komma att inträda på denna marknad – till exempel genom att åka snålskjuts på de investeringar som klagandena har gjort – kunna anses befinna sig i en situation som verkligen liknar klagandenas situation?
100. För att avsluta denna del anser jag att den framtida faktorn knappast är förenlig med grundsatserna i rättspraxis i målet Plaumann. Det är dessutom lätt att feltolka den och tillämpa den på fel sätt. Jag föreslår därför att domstolen bekräftar kriteriet ”den slutna kretsen”, men att den överger kravet på att den aktuella gruppen av personer inte kan utökas efter antagandet av den angripna rättsakten.
c) Likvärdig behandling av alla personer med avseende på alla rättigheter
101. Mitt tredje och sista förslag till domstolen är att tillämpa rättspraxis i målet Plaumann på de olika mål som den prövar på ett mer konsekvent sätt, oavsett vilken typ av sökande eller vilka rättigheter eller intressen som målet gäller. Det förefaller mig som att principerna i rättspraxis i målet Plaumann har tillämpats mer rigoröst vid vissa tidpunkter och på ett mer överinseende sätt vid andra, i mål som – åtminstone när man tittar på dem ur en samtida synvinkel – i hög grad har liknat varandra. Det kan hävdas att detta var motiverat i Europeiska ekonomiska gemenskapen år 1963, men det är inte längre så i Europeiska unionen år 2025.
102. Fram till slutet av 1980-talet eller början av 1990-talet hanterade Europeiska gemenskaperna främst handel och ekonomi. De flesta mål som nådde Plateau de Kirchberg gällde frågor som fri rörlighet, konkurrens, handelspolitik och skyddsåtgärder, tullar, jordbruk och fiske.(93) Det är därför inte förvånande att rättspraxis i målet Plaumann var mer mottaglig för möjliga överträdelser av ekonomiska rättigheter som gjordes gällande av personer som var ekonomiskt verksamma: arbetstagare, egenföretagare eller företag. Det huvudsakliga målet med Europeiska gemenskaperna vid den tidpunkten var trots allt att skapa en gemensam marknad.
103. Situationen är en helt annan i Europeiska unionen av år 2025. För att uppnå sina övergripande mål (främja fred, sina värden och medborgarnas välbefinnande) måste unionen inte bara upprätta och stärka en inre marknad, utan också bland annat erbjuda sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, arbeta för en hållbar utveckling, eftersträva full sysselsättning och sociala framsteg och en hög nivå i fråga om miljöskydd och förbättring av miljöns kvalitet, samt främja vetenskapliga och tekniska framsteg. Att förbättra européernas ekonomiska välfärd är inte längre unionens (enda) ledstjärna.
104. EU-medborgarnas ekonomiska rättigheter har samma betydelse som rättigheter och friheter av annat slag (civila, politiska, sociala etcetera), vilket innebär att de inte kan ha en ställning som ”den främste bland likar” i unionens rättsordning. Det följer av fast rättspraxis att ingen kategori av rättigheter har företräde framför någon annan i unionens rättsordning.(94) När det är fråga om olika rättigheter måste de i så stor utsträckning som möjligt sammanjämkas med varandra genom att det görs en rimlig avvägning mellan dem.(95) Om de står i direkt strid med varandra beror det på de särskilda omständigheterna vilka rättigheter som vinner företräde.(96)
105. Vidare behöver jag knappast påpeka att EU-medborgarnas avsikt att försöka uppnå sina gemensamma intressen genom att upprätta en juridisk person skyddas genom stadgan, oavsett om dessa intressen är av ekonomisk eller annan natur.(97)
106. Av ovanstående följer att det kan vara nödvändigt att hitta en förnyad balans i hur rättspraxis i målet Plaumann tillämpas på olika mål. Vid en prövning av villkoret ”personligen berörd” bör nämligen i) icke vinstdrivande enheter (som sammanslutningar och icke-statliga organisationer(98)) i regel bedömas enligt samma kriterier som vinstdrivande enheter (som företag), och ii) det bör inte spela någon roll om de av sökandenas rättigheter eller intressen som påverkas av den angripna rättsakten är av ekonomisk eller annan natur.
107. Jag kommer nu att ge två hypotetiska exempel på vad detta skulle kunna innebära i praktiken.
108. För det första kan en unionsrättsakt som, i syfte att skydda fiskbestånd, under en längre tidsperiod förbjuder de mest lukrativa fångsterna i havsområdena utanför ön Remota Insula, enligt min mening, personligen beröra den lokala sammanslutningen av småskaliga fiskare, vilka företräder intressena hos alla vars levebröd helt beror på deras fiske, men inte andra kategorier av personer som också påverkas av rättsakten i olika hög grad: öns invånare, lokala restaurangägare och stora företag inom fiskeindustrin (som enkelt skulle kunna skicka sina båtar någon annanstans).
109. För det andra kan en unionsrättsakt som allvarligt påverkar djurarten avis avium, som lever i Natura 2000-området Antiqua Silva, inte personligen beröra de olika personer som bor i närheten, fågelskådare eller internationella miljöorganisationer. Däremot påverkar rättsakten med säkerhet, på ett mycket speciellt sätt, en lokal organisation vars uppdrag just är att skydda avis avium i området Antiqua Silva.
110. I båda dessa fall är skillnaden i det sätt på vilket den aktuella unionsrättsakten påverkar den påhittade organisationen och hur den påverkar andra personer inte en fråga om grader, utan det handlar om vilken typ av verkningar som rättsakten medför. Det intresse som påverkas kan (första exemplet), men behöver inte (andra exemplet) vara av ekonomisk natur. I båda fallen påverkar rättsakten kärnan i organisationens verksamhet och får konsekvenser för ett intresse som är större än intresset hos de personer som tillhör organisationen. Följaktligen bör organisationen ha talerätt med anledning av de verkningar som den hypotetiska rättsakten får för dess egna intressen i egenskap av organisation, i enlighet med den rättspraxis som avses i fotnot 98 ovan. Att anse att dessa juridiska personer inte berörs personligen av rättsakterna – på grund av att de inte är de enda som påverkas och/eller att de inte har rättsligt eller faktiskt monopol på skyddet av intressena det är fråga om – skulle inte bara vara formalistiskt utan också verklighetsfrånvänt.
111. Jag ser inte någon väsentlig skillnad mellan dessa hypotetiska fall och till exempel talan som väcks av företag som varken är mottagare av, eller nämns i, beslut som fattats enligt unionens antitrustregler eller regler om statligt stöd, utan i stället är potentiella eller faktiska konkurrenter eller affärspartner till de företag som berörs av besluten.
112. Sammanfattningsvis föreslår jag att domstolen i) systematiserar rättspraxis i målet Plaumann för att ge möjliga sökande och tribunalen ökad klarhet, ii) preciserar kriteriet ”den slutna kretsen” och överger en alltför strikt tillämpning av det, och iii) beaktar alla personer på ett likvärdigt sätt med avseende på alla rättigheter. I de kommande tre underavsnitten i detta förslag till avgörande kommer jag att förklara varför jag anser att det skulle vara lämpligt, önskvärt och ligga rätt i tiden att ompröva rättspraxis i målet Plaumann.
d) Avslutande anmärkningar (I): varför det är möjligt att ompröva rättspraxis i målet Plaumann
113. Till skillnad från de kriterier som föreslagits av generaladvokaten Jacobs, tribunalen och delar av den juridiska doktrinen avviker mina förslag angående tolkningen av artikel 263 fjärde stycket FEUF inte från domen i målet Plaumann. Jag föreslår inte heller att avskaffa eller på väsentligt sätt ändra kriteriet ”den slutna kretsen”, vilket unionsdomstolarna konsekvent har tillämpat för att fastställa om villkoret ”personligen berörd” är uppfyllt i samband med allmänt tillämpliga rättsakter.
114. Mina förslag är i själva verket av systematisk natur och relativt blygsamma i omfattning. Domstolen kan godta dem och samtidigt utan svårighet stå fast vid befintlig rättspraxis, inbegripet vägledande och nyligen meddelade domar som i målen UPA, Inuit eller Carvalho. Det är endast en relativt begränsad och perifer linje i rättspraxis som skulle frångås.
115. Mot bakgrund av ovanstående tror jag också att en eventuell oro för att mina förslag skulle ”öppna dammluckorna” och leda till en explosion av mål vid unionsdomstolarna är kraftigt överdriven. För det första ska man inte bortse från den omständigheten att personer som uppfyller villkoret ”personligen berörd” också måste uppfylla villkoret ”direkt berörd” och visa att de har ett ”intresse” av att väcka talan.(99) Dessutom behöver jag knappast nämna att sökande har en väldefinierad frist för att väcka talan mot en unionsrättsakt: de måste göra detta inom två månader från den dag då rättsakten offentliggjordes eller delgavs dem, eller från den dag då de fick kännedom om den.(100) För det andra tror jag att den relativa ökning av antalet mål som kan komma att tas upp till prövning mer än väl skulle uppvägas av de resurser som domstolen skulle spara till följd av en tydlig systematisering av rättspraxis. För det tredje bör en måttlig ökning av målbalanserna kunna hanteras utan problem, med tanke på att tribunalen består av 54 domare.(101) För det fjärde (sist, men inte minst), vid prövning av unionsrättsakters giltighet ger domstolen EU-institutionerna ett relativt stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller politiska val och komplicerade tekniska bedömningar (en så kallad begränsad prövning av domstolen).(102) Härav följer att det även bland de mål som kommer att kunna tas upp till sakprövning, kommer att finnas en icke ansenlig del som kommer att kunna prövas skyndsamt, eftersom institutionen i fråga inte har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, vilket skulle ha medfört en uppenbart oriktig bedömning.
e) Avslutande anmärkningar (II): varför det är önskvärt att ompröva rättspraxis i målet Plaumann
116. Jag anser att det finns ytterligare en fördel, utöver dem som redan har diskuterats ovan. Den följer av den utökade roll som vissa organisationer kan ha i talan som väcks direkt vid unionsdomstolarna.
117. Såsom generaladvokaten Sharpston i huvudsak noterade medför ett system där tvister kopplade till kollektiva intressen (som miljöskydd) ombesörjs av organisationer att ”dessa organisationer inte överbelastar eller paralyserar domstolarna”. Tvärtom [samlar det] de anspråk som ett stort antal individer företräder … i en enda talan [vilket leder till] en filtrering som i det långa loppet förenklar domstolarnas arbete”. Hon påpekade också att ”dessa organisationer ofta har en teknisk expertis som enskilda normalt inte besitter, [och detta bidrag] av tekniska upplysningar till förfarandet [utgör] ett positivt inslag som underlättar för domstolen att fatta det slutliga avgörandet”.(103)
118. Jag har inte så mycket att lägga till dessa mycket rimliga överväganden. En stärkt roll för organisationer är en aspekt som i viss utsträckning också kommer att åtgärda den paradox som nämns i punkt 41 ovan, enligt vilken ju allmännare och mer kollektiv ett intresse är, och ju skadligare rättsakten är, desto mindre sannolikt är det att sökandena kommer att anses vara personligen berörda enligt rättspraxis i målet Plaumann.
119. Jag har emellertid viss förståelse för generaladvokaten Cosmas argumentation, enligt vilken en utvidgning av talerätten till förmån för organisationer i) skulle kunna missbrukas, eftersom fysiska personer utan talerätt skulle kunna försöka kringgå detta processrättsliga hinder genom att bilda specifika organisationer att användas som processrättsliga redskap, och ii) skulle kunna möjliggöra talan av ett i teorin stort och oändligt antal organisationer.(104)
120. Dessa invändningar kan emellertid enkelt avfärdas. För det första skulle det vara lämpligt att kräva att organisationen i fråga är äkta och styrker sin tidigare verksamhet.(105) För det andra skulle det inte räcka för en organisation att vara aktiv i allmänhet inom det område som påverkas av den angripna rättsakten, eller att organisationens mål innefattar att skydda det intresse som påstås påverkas av rättsakten. Ett sådant förfaringssätt skulle i alltför hög grad utöka omfattningen av de organisationer som berörs, vilket tydligt strider mot den logiska grunden bakom rättspraxis i målet Plaumann. Såsom jag har förklarat skulle det vara nödvändigt att förvissa sig om att den angripna rättsakten kan få betydande konsekvenser för organisationens kärnverksamhet, i enlighet med dess stadgar.
121. Det framstår i själva verket som att nationella domstolar i ett antal medlemsstater har tolkat sina processrättsliga bestämmelser (inklusive de om talerätt, i förekommande fall) så att de tillåter talan mot rättsakter som påstås ha skadat kollektiva intressen, i synnerhet när de väcks av representativa organisationer. Vissa av domarna som har meddelats i sådana mål är särskilt anmärkningsvärda när det gäller hur långt de har gått för att skydda det allmänintresse som har påverkats av den angripna rättsakten på ett otillbörligt sätt.(106)
122. Vidare har också Europadomstolen nyligen rört sig i den riktningen. Jag tror faktiskt att domstolen skulle kunna hämta viss inspiration från avgörandena som Europadomstolens stora avdelning meddelade i april 2024 i tre mål som rörde klimatförändringar. Europadomstolen fann att de klagomål som hade lämnats in av enskilda sökande inte kunde tas upp till prövning, men att en organisation hade rätt att inge ett klagomål.(107) Domstolen i Strasbourg fann i huvudsak att det, med tanke på den kollektiva naturen hos det intresse som skyddades av sökandena, var viktigt att ge organisationer tillgång till sakprövning i stället för att uteslutande förlita sig på talan som väcks av varje enskild person för dennes egen räkning. Samma domstol krävde dock att sökanden skulle uppfylla tre kriterier, nämligen att organisationen kunde visa i) att den är lagligen upprättad i den berörda jurisdiktionen eller har talerätt där, ii) att den eftersträvar ett specifikt ändamål i enlighet med målen i sina stadgar i den jurisdiktionen, och iii) att den kan betraktas som verkligt kvalificerad och representativ för att agera på uppdrag av medlemmarna eller andra berörda personer i jurisdiktionen.
123. Det förefaller mig som att dessa tre kriterier, i tillämpliga delar, motsvarar de kriterier som jag föreslog i punkt 120 ovan, beträffande behovet av att granska organisationens centrala uppgift enligt stadgarna och kontrollera verksamhetens verkliga natur. Det föreslagna förfaringssättet verkar vara förenligt med rättspraxis i målet Plaumann, av de skäl som jag redogjorde för i punkterna 101–112 ovan.
124. I detta sammanhang kan det även tilläggas att andra internationella domstolar också tillåter liknande talan. I maj 2024 avgav till exempel internationella havsrättsdomstolen ett rådgivande yttrande om klimatförändringar. Den bekräftade först sin behörighet, på grundval av artikel 21 i sin stadga, att pröva frågan, trots de avvikande uppfattningarna hos några av deltagarna i förfarandet, och fortsatte sedan med att slå fast att parterna i Förenta nationernas havsrättskonvention har specifika skyldigheter, nämligen ”att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förebygga, minska och kontrollera havsföroreningar från antropogena utsläpp [växthusgaser]”.(108)
125. Man skulle kunna fråga sig om en alltför restriktiv tillämpning av bestämmelserna om talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF inte gör det mindre sannolikt att domstolen prövar tvister som uppmärksammar frågor av liknande slag. Det är många gånger mindre sannolikt att privilegierade sökande väcker talan mot rättsakter med allmän giltighet vid unionsdomstolarna, eftersom de brukar ha deltagit, antingen direkt (EU-institutionerna) eller indirekt (medlemsstaterna, i egenskap av medlemmar i rådet), i antagandet av den angripna rättsakten.
126. I de flesta fall beror därför domstolens möjlighet att pröva sådana mål på de nationella domstolarnas goda vilja, vid vilka en privat part har inlett ett förfarande, vanligtvis i syfte att få till stånd en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF. Det finns givetvis inga garantier för att detta kommer att ske, och förfarandena kan också dra ut på tiden. Detta skulle vara ytterst olyckligt, eftersom sådana frågor säkerligen kommer att få stor betydelse för unionens framtida åtgärder inom vissa områden där domstolen tidigare har spelat en mycket viktig roll.(109)
f) Avslutande anmärkningar (III): varför det ligger rätt i tiden att ompröva rättspraxis i målet Plaumann
127. Rättssäkerhetsprincipen, vilken kräver att rättsordningen uppvisar en hög nivå av tydlighet och stabilitet, är en konstitutionellt viktig princip i de flesta rättssystem, och att skydda den är en viktig uppgift för alla domstolar. I alla rättsordningar kommer det emellertid en tid när de högsta domstolarna kan behöva ifrågasätta vissa antaganden och ompröva fast rättspraxis. Överensstämmer rättspraxis fortfarande med grunderna i rättsordningen som helhet, och speglar den värderingarna och övertygelserna hos det samhälle som den ger uttryck för?
128. Europadomstolen hänvisar i detta avseende till Europakonventionen som ett levande instrument. Domstolen lånade det uttrycket och använde det med avseende på stadgan, vilken den hänvisade till som ”ett levande instrument som ska tolkas mot bakgrund av nuvarande levnadsförhållanden och den nu för tiden rådande uppfattningen i världens demokratiska stater … varför utvecklingen i medlemsstaterna av värderingar och uppfattningar i såväl samhälleligt som normativt hänseende ska beaktas”.(110)
129. Jag behöver knappast påpeka att en omprövning av fast rättspraxis inte behöver innebära att ändra eller upphäva den; det kan handla om att se på viktiga principer med nya ögon mot bakgrund av ett nytt rättsligt och socialt sammanhang. Domstolen gjorde till exempel nyligen en omprövning av den mångåriga rättspraxis i målet CILFIT, i målet Consorzio Italian Management.(111) Den valde slutligen att bekräfta den befintliga rättspraxis överlag, samtidigt som den lämnade ett antal förklaringar och gjorde vissa anpassningar av den.(112)
130. Jag menar att det nu är dags för domstolen att ta rättspraxis i målet Plaumann under nytt övervägande. Skälet är inte bara att förevarande mål erbjuder en möjlighet till detta, utan först och främst – såsom nämns ovan – att den nuvarande rättsordningen är väldigt annorlunda jämfört med den som rådde när domen meddelades i målet Plaumann.
131. Det är inte så mycket det ökade antalet medlemsstater eller den geografiska utvidgningen, eller de utökade behörigheterna och institutionernas stärkta befogenheter, som har ändrats mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen år 1963 och Europeiska unionen år 2025. Det handlar om att själva väven som unionen (numera) består av har förändrats under perioden. Den dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen var upprättad främst som en ekonomisk organisation och det saknades uttryckliga hänvisningar i grundfördraget till grundläggande rättigheter eller rättsstaten.(113) I det sammanhanget var det helt logiskt att tillämpa strikta krav för att ge enskilda parter direkt tillgång till gemenskapens domstolar.
132. I en dom som meddelades kort efter domen i målet Plaumann kommenterade domstolen kort sökandenas argument att ”om åberopande av [dåvarande artikel 173 EEG] skulle nekas på grund av en restriktiv tolkning av dess lydelse, skulle enskilda berövas allt domstolsskydd enligt både gemenskapsrätten och nationell rätt, vilket skulle strida mot de grundläggande principer som alla medlemsstater styrs av”. Domstolen ansåg det obehövligt att ens diskutera det argumentet, eftersom det skulle ”sätta sig över den tydligt restriktiva lydelsen i artikel 173, som det är domstolens uppgift att tillämpa”.(114) Detta minimalistiska angreppssätt skulle vara otänkbart i dag.
133. Det ska i detta sammanhang inte bortses från att domen i målet Plaumann meddelades några få månader efter domen i målet van Gend & en Loos och ett år före domen i målet Costa/ENEL.(115) Fastställandet av autonomin för gemenskapens (dåvarande) rättsordning, som vid den tidpunkten förklarades utgöra ”en ny rättsordning inom folkrätten”,(116) var ett system vars uppbyggnad knappt hade påbörjats.
134. Under de följande årtiondena införde domstolen emellertid gradvist, i gemenskapens (dåvarande) rättssystem, principer som demokrati, respekt för grundläggande rättigheter och rättsstatlighet.(117) Domstolens förfaringssätt ”konstitutionaliserades” sedan av medlemsstaterna genom successiva fördragsändringar. Processen kulminerade med antagandet av Lissabonfördraget, som framför allt i) upphöjde demokrati, respekt för grundläggande rättigheter och rättsstatsprincipen till nivån för de värden som unionen bygger på enligt artikel 2 FEU, ii) omvandlade stadgan till ett bindande primärrättsligt instrument, och iii) införde ett antal principer i fördragen som ger uttryck för unionens demokratiska natur. Jag syftar främst på de som uppmuntrar ett större deltagande av medborgare, deras representativa sammanslutningar och, mer allmänt, det civila samhället i det demokratiska livet i unionen.(118)
135. Dessa konstitutionella förändringar kan inte ignoreras i samband med frågor som rör enskildas tillgång till rättslig prövning. Framför allt måste rättsstatsprincipen (artikel 2 FEU) och den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd (artikel 19.1 FEU och artikel 47 i stadgan) få kött på benen.
136. Det stämmer, såsom har fastställts i fast rättspraxis, att unionsdomstolarna ”inte, utan att överskrida gränserna för sin behörighet, får tolka villkoren enligt vilka en person får väcka talan mot en unionsrättsakt på ett sätt som medför att villkoren, vilka uttryckligen anges i EUF-fördraget, inte tillämpas, inte heller mot bakgrund av rätten till ett verksamt domstolsskydd”.(119) Domstolen har i själva verket upprepade gånger slagit fast att kodifieringen av principen om ett effektivt rättsmedel i artikel 47 i stadgan inte syftar till att ”det i fördragen föreskrivna systemet för domstolsprövning ska ändras, särskilt inte bestämmelserna om upptagande till prövning av talan som väcks direkt vid unionsdomstolen”.(120)
137. Samtidigt har dock domstolen uttryckligen bekräftat att bestämmelserna om dess behörighet och, mer allmänt, enskilda parters tillgång till rättvisan så långt som möjligt måste tolkas mot bakgrund av rättsstatsprincipen och principen om ett effektivt domstolsskydd. Det var så före Lissabonfördraget(121) och är i ännu högre grad så nu när dessa principer uttryckligen har kodifierats.
138. I ett antal nyligen avgjorda mål har domstolen förlitat sig på dessa principer vid tolkning av unionsbestämmelser om i) begränsningarna för domstolens behörighet på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken enligt artikel 24.1 FEU och artikel 275 FEUF,(122) ii) begreppet ”juridisk person” i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF,(123) och iii) enskilda parters rättsliga representation vid direkt talan vid unionsdomstolarna, enligt stadgan för Europeiska unionens domstol och tribunalens rättegångsregler.(124)
139. Att fullt ut utnyttja potentialen hos principen om ett effektivt domstolsskydd är något som domstolen har bett de nationella domstolarna göra, för att säkerställa tillgången till rättslig prövning för enskilda och deras representativa sammanslutningar. I ett antal mål gick domstolen i själva verket ganska långt när den krävde att de nationella domstolarna skulle tolka sina processrättsliga bestämmelser i överensstämmelse med relevanta unionsbestämmelser, eller att inte tillämpa de nationella bestämmelserna om de hindrade unionsrättens fulla verkan.(125)
140. Jag måste vara ense med generaladvokaterna Jääskinen och Bobek om att denna fråga kräver ett konsekvent angreppssätt: vad som krävs av de nationella domstolarna måste också krävas av unionsdomstolarna.(126) En försiktig inställning till domstolens tillämpning av principen om ett effektivt domstolsskydd i detta avseende skulle kunna ge intrycket av dubbla standarder.(127)
141. Man behöver inte någon kristallkula för att förutse att de största riskerna för unionsmedborgarna i Världen 2.0 inte (bara eller huvudsakligen) kommer att vara av ekonomisk natur, utan lika gärna kan avse rättigheter och friheter som människans värdighet, yttrandefrihet, integritet och personlig hälsa. På liknande sätt kan unionen behöva hantera olika utmaningar för att skydda och främja sina värden, däribland demokrati, solidaritet, rättsstatsprincipen och miljöskydd. Domstolens uppdrag kommer också fortsättningsvis att vara detsamma, men de frågor som den kommer att behöva ta ställning till kommer med säkerhet att skilja sig (ännu mer än i dag) från de flesta frågor som den var tvungen att hantera enligt de tidigare EEG- och EG-fördragen. Mot denna bakgrund står det klart att vissa mål som kommer att kräva en noggrann bedömning av sättet på vilket unionen har utövat sina befogenheter – genom att göra avvägningar mellan konkurrerande mål – bör prövas direkt av unionsdomstolarna.
142. Generaladvokaten Jacobs förklarade i detalj i sitt förslag till avgörande i målet UPA varför han – av flera olika skäl – ansåg att direkt talan vid unionsdomstolarna var bättre än en begäran om förhandsavgörande för att säkerställa en noggrann prövning av en unionsrättsakt giltighet.(128) Jag anser att dessa skäl – som inte behöver diskuteras här – i hög grad är fortsatt giltiga i dag.
143. Mitt förslag skulle dessutom minska det problem som har uppmärksammats av generaladvokaten Wathelet, att också efter ändringarna genom Lissabonfördraget av artikel 263 FEUF kan det finnas fall där det inte är möjligt att väcka tala på nationell nivå.(129) I sådana fall är dogmen att det genom fördragen har inrättats ett fullständigt system med rättsmedel och förfaranden för att säkerställa rättslig prövning av unionsrättsakters lagenlighet(130) – för att använda ett oxymoron – inte helt sann.
144. Att fylla dessa luckor skulle dessutom vara av yttersta vikt om unionen skulle ansluta sig till Europakonventionen, i enlighet med kravet i artikel 6.2 FEU. Såsom Europadomstolen konsekvent har slagit fast är artikel 6 i Europakonventionen om rätten till en rättvis rättegång en bestämmelse som i) bland annat fastställer en av de grundläggande principerna i varje demokratiskt samhälle, ii) som inte kan tolkas restriktivt, iii) som inte säkerställer rättigheter som är ”teoretiska och illusoriska” utan rättigheter som är ”praktiska och effektiva”, och iv) vars krav alltid måste uppfyllas.(131) Mot bakgrund av Europadomstolens dom i målet Klimaseniorinnen,(132) och med hänsyn till sambandet mellan artikel 47 i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen, skulle ett övervägande av denna fråga ligga särskilt rätt i tiden. Efter de lyckade förhandlingarna om ett reviderat avtal i mars 2023(133) och avkunnandet av domstolens dom i målet KS och KD,(134) anser vissa bedömare att vägen mot anslutning kan ligga öppen igen.(135)
145. Det är mot bakgrund av ovanstående överväganden som jag nu kommer att bedöma de argument som har framförts av klagandena i detta mål.
B. Första delgrunden
1. Parternas argument
146. Genom den första delgrunden för överklagandet, som riktas mot punkterna 45–52 i det överklagade beslutet, har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artikel 263 fjärde stycket FEUF och en felaktig bedömning av omständigheterna, när den fann att den omtvistade rättsakten inte berörde dem personligen och att deras talan om ogiltigförklaring följaktligen inte kunde tas upp till sakprövning. De anser att tribunalen misstog sig i bedömningen av den rättsliga betydelsen av de bevis som de hade åberopat och i slutsatsen att bevisen var otillräckliga för att fastställa att villkoret ”personligen berörd” var uppfyllt. Enligt klagandena gjorde tribunalen inte någon sammantagen analys av deras situation, utan bedömde var och en av de uppgifter som de hade lämnat separat. De menar att detta tillvägagångssätt strider mot fast rättspraxis, enligt vilken det är nödvändigt att identifiera samtliga bevis eller den uppsättning av faktiska och rättsliga omständigheter som kan särskilja klaganden från andra berörda personer.
147. Kommissionen anser att den första delgrunden som klagandena har anfört saknar fog. Den menar framför allt att den omständigheten att tribunalen prövade klagandenas argument på ett systematiskt och strukturerat sätt inte innebär att den underlät att beakta samtliga bevis sammantaget. Kommissionen har gjort gällande att klagandena i första instans förlitade sig på ett relativt begränsat antal argument när de hävdade att de var personligen berörda, i huvudsak i) att de utgjorde en sluten krets av ekonomiska aktörer som kunde identifieras och faktiskt identifierades när det delegerade direktivet antogs genom rapportering av uppgifter och anmälningar enligt artiklarna 5 och 19 i direktiv 2014/40, och ii) att det delegerade direktivet påtagligt skulle påverka deras marknadsställning. Enligt kommissionen bemöttes dessa två argument på ett korrekt sätt i det överklagade beslutet. Kommissionen menar vidare att klagandena har fel när de hävdar att tribunalen slog fast att den omtvistade rättsakten medför samma verkan för alla aktörer. Enligt kommissionen fann tribunalen i själva verket att rättsakten påverkar aktörer som har godkännande att saluföra upphettade tobaksvaror på samma sätt som de aktörer som inte har något sådant godkännande, men som har för avsikt att släppa ut sådana varor på marknaden.
148. Den franska regeringen har anslutit sig till kommissionens argumentation. Den framhåller särskilt att enbart den omständigheten att klagandena tillhör en identifierad grupp av aktörer inte i sig visar att de är personligen berörda av den omtvistade rättsakten. Den franska regeringen tillägger att det är en allmänt giltig rättsakt på så sätt att den gäller för samtliga aktörer som saluför eller avser att saluföra upphettade tobaksvaror, oavsett om de har erhållit eller ansökt om marknadsgodkännande eller inte.
2. Analys
149. Jag är av den uppfattningen att denna delgrund är välgrundad, eftersom tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig tolkning och tillämpning av artikel 263 fjärde stycket FEUF. Efter en kort sammanfattning av de relevanta avsnitten i det överklagade beslutet (a), kommer jag att förklara varför motiveringen av villkoret ”personligen berörd” inte övertygar (b). Jag kommer att förklara att tribunalen, om den hade tillämpat rättspraxis i målet Plaumann på rätt sätt, skulle ha dragit en annan slutsats i detta avseende.
a) Det överklagade beslutet
150. I punkterna 34–46 i det överklagade beslutet redogjorde tribunalen först för grunderna i rättspraxis i målet Plaumann. Därefter diskuterade den kort de relevanta aspekterna i det system som fastställs i direktiv 2014/40 för försäljning av tobaksvaror på unionsmarknaden. Tribunalen framhöll i detta sammanhang att ”tillverkare och importörer endast får släppa ut tobaksvaror på marknaden som uppfyller kraven i nämnda direktiv och som har varit föremål för rapportering av uppgifter och anmälningar enligt direktivet, eller, i förekommande fall, sådana godkännanden som föreskrivs av de medlemsstater som har infört ett system för godkännande”. I detta avseende anges de skyldigheter som särskilt gäller för tillverkare och importörer av nya tobaksvaror i artiklarna 5 och 19 i direktiv 2014/40, vilket också påpekades av tribunalen.
151. Därefter prövade tribunalen om den omständigheten att klagandena hade rapporterat uppgifter och gjort anmälningar till de behöriga myndigheterna, och att vissa av dem dessutom hade beviljats marknadsgodkännanden för upphettade tobaksvaror med karakteristiska smaker (i de medlemsstater som har infört system för godkännande), var tillräckligt för att särskilja dem personligen i enlighet med rättspraxis i målet Plaumann.
152. Tribunalen besvarade den frågan nekande.
153. För det första ansåg tribunalen att enbart den omständigheten att de aktörer som hade rapporterat uppgifter eller lämnat in anmälningar eller de som innehade godkännanden var identifierbara vid tidpunkten för den omtvistade rättsaktens antagande inte var tillräcklig, när rättsakten var tillämplig på grundval av allmänna och abstrakta överväganden. Tribunalen noterade i detta avseende att kommissionen inte var skyldig att ta särskild hänsyn till deras situation när den antog den omtvistade rättsakten. Tribunalen konstaterade också att det inte gick att bortse från den omständigheten att endast ett litet antal företag för närvarande påverkades av den omtvistade rättsakten.
154. Tribunalen fann dessutom att även om ”det absoluta förbud mot saluföring av upphettade tobaksvaror med karakteristiska smaker som följer av den angripna rättsakten nödvändigtvis [skulle innebära] att vissa av sökandenas godkännanden kommer att ifrågasättas”, kan dessa godkännanden ändå inte ”anses känneteckna och individualisera deras innehavares ställning”. Tribunalen menade att skälet till detta var att de aktuella godkännandena inte gav deras innehavare ”förvärvade rättigheter”. Samma domstol konstaterade att den omtvistade rättsakten gav verkningar med avseende på alla nuvarande och framtida marknadsaktörer. Tribunalen noterade dessutom att godkännanden som utfärdats av medlemsstaterna hade beviljats ”utan ensamrätt enbart på grundval av att produkterna överensstämmer med kraven och att aktörernas rapporteringar eller anmälningar inte heller leder till någon ensamrätt”.
155. Tribunalen framhöll slutligen att det i direktiv 2014/40 föreskrivs att villkoren för saluföring av tobaksvaror som omfattas av direktivets tillämpningsområde kan preciseras eller ändras genom olika delegerade akter, bland annat genom att upphäva undantagen i fråga. Tribunalen fann att det av detta följer att ”de godkännanden att saluföra upphettade tobaksvaror med karakteristiska smaker som vissa av sökandena innehar inte kan anses ha förvärvats på obestämd tid, såsom även gäller för rätten att saluföra sådana varor efter rapportering eller anmälan”.
b) Felaktig rättstillämpning i det överklagade beslutet
156. Det kan inledningsvis vara lämpligt att påpeka att det är ostridigt att den omtvistade rättsakten, i princip, är en rättsakt med allmän giltighet, eftersom den påverkar ett antal marknadsaktörer (tillverkare och importörer av tobaksvaror, och särskilt av upphettade tobaksvaror) som identifieras på ett allmänt och abstrakt sätt. Det är likaså oomtvistat att det inte hänvisas till någon specifik aktör i den omtvistade rättsakten eller i huvudakten som den omtvistade rättsakten ändrar, det vill säga direktiv 2014/40.
157. Mot denna bakgrund finner jag det rimligt att tribunalen, i det överklagade beslutet, angav att klagandena, för att betraktas som personligen berörda av den omtvistade rättsakten, var tvungna att visa att de uppfyllde kriteriet ”den slutna kretsen”. I detta syfte prövade tribunalen – återigen, på ett korrekt sätt, enligt min mening – om klagandena, vid tidpunkten för rättsaktens antagande, i) återfanns bland de personer som kunde identifieras som berörda av den, och ii) ingick i den begränsade krets av aktörer som på ett tillräckligt tydligt sätt kunde särskiljas från övriga berörda personer.
158. Efter att ha beaktat de omständigheter som åberopades av parterna i målet slöt sig tribunalen till att klagandena i) ingick i den grupp av personer som kunde identifieras som berörda av rättsakten, men ii) att de inte på ett tillräckligt tydligt sätt kunde särskiljas från alla andra ekonomiska aktörer som påverkades av rättsakten.
159. Medan det står klart att tribunalens första slutsats är korrekt, är den andra – enligt min uppfattning – problematisk av flera olika anledningar. Detta innebär inte att tribunalens slutsatser inte finner stöd i vissa av unionsdomstolarnas avgöranden. Jag menar dock att det står tämligen klart att dessa slutsatser, med hänsyn till rättspraxis i sin helhet, och vid tillämpning av den på ett realistiskt och icke-formellt sätt, inte kan godtas.
160. Det är riktigt – såsom tribunalen noterade – att klagandena berörs av den omtvistade rättsakten, eftersom de är företag som bedriver en ekonomisk verksamhet (tillverkning och/eller saluföring av upphettade tobaksvaror) som kan bedrivas, både nu och i framtiden, av varje företag som vill verka på den marknaden. Det stämmer följaktligen – på en abstrakt analysnivå, det vill säga när man bara tittar på den omtvistade rättsaktens tillämpningsområde med avseende på person (ratione personae) – att den omtvistade rättsaktens inverkan på klagandenas verksamhet inte är olik den på andra nuvarande och framtida marknadsaktörer. Rättsakten kommer i huvudsak att göra det omöjligt att sälja smaksatta varor på unionsmarknaden, och kommer att tvinga de företag som är verksamma på den marknaden att anbringa vissa varningar på förpackningarna.
161. När tribunalen fortsatte med att analysera klagandenas faktiska situation – för att kontrollera om det fanns en begränsad krets av berörda personer – gjorde den dock det på ett sätt som jag menar brast i både fullständighet och noggrannhet. Jag menar att tribunalen i) gjorde en felaktig bedömning av betydelsen av vissa omständigheter som klagandena hade anfört, och ii) underlät att beakta andra omständigheter som klagandena hade åberopat.
162. Det framstår i själva verket som att förevarande mål – på en allmän nivå – motsvarar vad jag anser vara den underliggande logiken i rättspraxis i målet Plaumann: att låta personer angripa rättsakter med avseende på vilka institutionen i fråga (direkt eller indirekt) har, eller borde ha, beaktat deras särställning före antagandet.(136) Mer specifikt, när klagandenas ställning, både rättsligt och faktiskt, prövas mot tidigare rättspraxis, framkommer flera likheter med mål där unionsdomstolarna har ansett sökandena vara personligen berörda.
163. I det nu aktuella målet kan det för det första knappast ifrågasättas att kommissionen, enligt tillämplig lagstiftning, när den antog den omtvistade rättsakten, var tvungen att beakta situationen för en specifik kategori av marknadsaktörer, nämligen de som tillverkade och saluförde en ny tobaksvara med avseende på vilken undantagen upphävdes.(137) Det är dessa aktörers totala försäljning och åldern på deras kunder – enligt beräkningar utifrån uppgifter från företagen själva – som enligt kommissionen(138) utlöste upphävandet av undantagen.
164. Det är ostridigt i målet att kommissionen har tagit hänsyn till bland annat klagandenas försäljning och andelen unga kunder i kundunderlaget före antagandet av den omtvistade rättsakten.(139) Huruvida den gjorde detta på rätt sätt är dock omtvistat, och är en av klagandenas grunder i första instans. Detta är en omständighet som förevarande mål har gemensamt med de mål som avses i punkt 31 ovan.
165. För det andra liknar det nu aktuella målet också några av målen där unionsdomstolarna – såsom förklaras i punkt 32 ovan – har godtagit ”personligen berörd” med avseende på personer som har visat att den omtvistade rättsakten har påverkat en förvärvad rättighet. Tribunalen konstaterade i punkt 47 i det överklagade beslutet att det råder ”inget tvivel om att det absoluta förbud mot saluföring av upphettade tobaksvaror med karakteristiska smaker som följer av den omtvistade rättsakten nödvändigtvis innebär att vissa av klagandenas godkännanden [som beviljats av medlemsstaternas myndigheter i enlighet med artikel 19.3 i direktiv 2014/40] kommer att ifrågasättas”.
166. Jag håller i detta avseende inte med tribunalen, vilken ansåg att sådana godkännanden saknade betydelse, på grund av att de i) inte var nödvändiga i vissa medlemsstater, ii) hade beviljats utan ensamrätt, och iii) inte kunde anses ”ha förvärvats på obestämd tid”, eftersom bestämmelserna i direktiv 2014/40 gjorde det möjligt för kommissionen att upphäva de undantag som hade beviljats upphettade tobaksvaror. Jag övertygas inte av något av dessa överväganden.
167. Jag kan inledningsvis inte förstå varför den omständigheten att vissa medlemsstater har valt att inte införa ett system med förhandsgodkännande för saluföring av nya tobaksvaror skulle vara diskvalificerande. På ett område med delade befogenheter, som unionslagstiftaren bara delvis har harmoniserat, vilket ger medlemsstaterna rätt att reglera vissa specifika frågor (inom ramen för relevanta unionsbestämmelser, in casu artikel 19 i direktiv 2014/40), finns det inte någon anledning att anse att endast rättigheter som tillerkänns av EU-myndigheterna och/eller som gäller hela EU:s territorium motiverar ett särskilt skydd på EU-nivå. Om en unionsrättsakt inkräktar på en persons förvärvade rättighet, ska den personen kunna väcka talan mot rättsakten i fråga, oavsett rättighetens ursprung eller territoriella tillämpningsområde.
168. Jag anser dessutom att det saknar betydelse vid tillämpningen av artikel 263 fjärde stycket FEUF om de rättigheter som den angripna rättsakten påstås kränka är exklusiva eller inte. Såsom förklaras i punkterna 23–26 ovan behöver en sökande, enligt rättspraxis i målet Plaumann, inte vara den enda person som berörs av den angripna rättsakten, och personen behöver inte heller vara den enda som berörs på ett utmärkande sätt. Det är tillräckligt att han eller hon ingår i en begränsad krets av personer som berörs på det sättet. Den omständigheten att rättigheterna är exklusiva kan uppenbarligen vara relevant för analysen av villkoret ”personligen berörd” (vilket till exempel var fallet i domen i målet Infront,(140) som det hänvisades till i det överklagade beslutet), men det är sannerligen inte en nödvändig förutsättning (vilket visas i mål som Stichting Woonpunt,(141) en dom som också nämns i det överklagade beslutet).
169. Kravet på att rättigheten ska ha förvärvats på obestämd tid är slutligen också förbryllande ur begreppsmässig synvinkel. Jag behöver i det avseendet knappast påpeka att de nationella lagstiftarna och unionslagstiftaren, inom vissa gränser, alltid kan anta rättsakter som ändrar varaktigheten, omfattningen eller naturen hos de rättigheter som personer åtnjuter enligt gällande lagstiftning. Jag antar följaktligen att tribunalen, i det avsnittet av det överklagade beslutet, avsåg att framhålla den omständigheten att klagandena kände till (eller borde ha känt till) att de undantag som hade beviljats upphettade tobaksvaror, i enlighet med bestämmelserna i direktiv 2014/40, kunde komma att upphävas när vissa villkor hade uppfyllts. Klagandena gjorde emellertid, i sin talan vid tribunalen, gällande i) att bestämmelserna i det direktivet som medger upphävande av undantagen inte var tillämpliga på nya tobaksvaror, och ii) att villkoren för upphävande under alla omständigheter inte var uppfyllda i det nu aktuella målet. Jag anser att klagandena bör ha rätt att få dessa påståenden prövade av unionsdomstolarna. En sådan indirekt och underordnad prövning av dessa påståenden som tribunalen gjorde i förbigående (i punkt 50 i det överklagade beslutet) i samband med prövningen av om talan kunde tas upp till sakprövning, är sannerligen inte i linje med klagandenas rätt till ett effektivt domstolsskydd.
170. Förevarande mål uppvisar i själva verket vissa likheter med målet som ledde fram till domen i målet Belgien och Forum 187/kommissionen, där domstolen slog fast att flera företag med koncession som inte längre kunde förlängas till följd av den angripna unionsrättsakten var personligen berörda enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF.(142)
171. För det tredje har det nu aktuella målet stora likheter med målen som det hänvisas till i punkterna 33 och 34 ovan, där villkoret ”personligen berörd” har ansetts vara uppfyllt för personer som spelade en avgörande roll i förfarandet som ledde fram till antagandet av den angripna rättsakten. Jag menar att klagandenas situation motsvarar situationen för företag vars information har använts för att beräkna viktiga parametrar i antidumpningsförfaranden.(143)
172. Detta är en omständighet som tribunalen förbisåg, trots att en av de två grunderna för ogiltigförklaring som klagandena lade fram avsåg just kommissionens användning av de uppgifter som klagandena hade lämnat. BAT-koncernen är en av två ledande tillverkare och försäljare av upphettade tobaksvaror på unionsmarknaden, och uppgifterna som den lämnade gavs därför mycket stor betydelse i samband med kommissionens beräkningar för att avgöra om det hade skett en betydande förändring av omständigheterna i enlighet med direktiv 2014/40. Klagandena bör således ha rätt att få dessa beräkningar kontrollerade av unionsdomstolarna.
173. För det fjärde är den omtvistade rättsakten inte en akt som har antagits av unionslagstiftaren med stöd av dennes beslutsfattande befogenheter, för att på ett allmänt och abstrakt sätt reglera en viss ekonomisk verksamhet. Den omtvistade rättsakten är en regleringsakt som antagits av kommissionen på grundval av de befogenheter som unionslagstiftaren har delegerat till den, genom ett förfarande som inte är lagstiftande till sin karaktär, som föranletts av en mycket specifik situation (den ökade försäljningen av upphettade tobaksvaror). Trots sin lagstiftningsliknande karaktär står det således klart att den omtvistade rättsakten har ett visst beslutsfattande innehåll (på liknande sätt som ett administrativt beslut). Jag anser följaktligen att förevarande mål helt klart ingår i den linje i rättspraxis som avses i punkterna 35 och 36 ovan, som rör situationer där unionsdomstolarna har godtagit att personer vars ställning på marknaden väsentligt har påverkats av de omtvistade rättsakterna har haft rätt att väcka talan mot dem.
174. Klagandenas påstående att den omtvistade rättsakten allvarligt har påverkat deras marknadsställning är – åtminstone vid första påseendet – rimligt, med tanke på storleken på deras försäljning av smaksatta upphettade tobaksvaror på unionsmarknaden. Jag skulle emellertid gå ännu längre och konstatera att de också ur detta perspektiv har påverkats på ett tämligen speciellt sätt.
175. Klagandena angav i första instans (och lämnade in relevanta bevis på) storleken på de investeringar som de gjort under de senaste åren i upphettade tobaksvaror. Tribunalen bortsåg dock helt från denna omständighet, vilket jag menar var fel. Det är i själva verket ostridigt att klagandena återfinns bland de (mycket få) företag som har infört en ny tobaksvara på unionsmarknaden. De var i detta syfte tvungna att göra stora investeringar, bland annat för att utveckla ny teknik, upprätta nya distributionskanaler och göra varan känd och attraktiv för kunderna. Det skulle inte vara fel att säga att den omtvistade rättsakten – såsom jag angav i punkt 98 ovan – antogs av precis det skälet att klagandena hade lyckats i sina ansträngningar, vilket fick som följd att försäljningen av varan i fråga ökade kraftigt under en relativt kort tidsperiod.
176. Mot denna bakgrund är det i ekonomiska termer orimligt att hävda att företag som nyligen har trätt in, eller i framtiden kommer att träda in, på unionsmarknaden för upphettade tobaksvaror – möjligen genom att åka snålskjuts på de investeringar som har gjorts av företag som klagandena – befinner sig i en situation som är jämförbar med klagandenas situation.
177. Ovanstående överväganden visar att det, mot bakgrund av rättspraxis i målet Plaumann, finns fyra olika skäl till varför klagandena borde ha ansetts vara personligen berörda av den omtvistade rättsakten. Det är fullt möjligt att vart och ett av de skälen hade räckt. Detta skulle i ännu högre grad vara sant om skälen hade beaktats tillsammans, vilket unionsdomstolarna konsekvent har gjort och såsom har framhållits av klagandena.(144)
178. Jag anser således att det finns stöd för klagandenas första delgrund för överklagandet.
C. Andra delgrunden
1. Parternas argument
179. Genom den andra delgrunden kritiserar klagandena punkterna 54 och 55 i det överklagade beslutet, där tribunalen bemöter deras argument enligt vilka de bör anses vara personligen berörda på grund av en påtaglig inverkan på deras marknadsställning. Klagandena betonar i) att det bara finns två stora aktörer på unionsmarknaden för upphettade tobaksvaror, vilka i princip säljer alla upphettade tobaksvaror som köps i unionen (över 99 procent), och ii) att BAT-koncernens portfölj av upphettade tobaksvaror i unionen är kraftigt inriktad på smaksatta produkter (ungefär 70 procent av försäljningen).
180. Kommissionen och den franska regeringen anser att dessa argument är otillräckliga för att slå fast att villkoret ”personligen berörd” är uppfyllt. Den omtvistade rättsaktens inverkan på klagandenas marknadsställning skulle i sig, även om den vore väsentlig, inte motivera en sådan slutsats.
2. Analys
181. Efter att ha kommit fram till att det finns stöd för klagandenas första delgrund för överklagandet, är det förstås obehövligt att behandla den andra delgrunden. Det står dock klart att även den andra delgrunden – enligt min mening – är välgrundad, av de skäl som anges i punkterna 35, 36 och 173–176 ovan.
182. För det fallet domstolen inte skulle dela min bedömning av den första delgrunden, skulle följden dock bli att överklagandet inte skulle kunna bifallas heller såvitt avser den andra delgrunden. I ett sådant fall skulle jag därför behöva hålla med kommissionen och den franska regeringen om att enbart den omständigheten att den omtvistade rättsakten, på ett särskilt allvarligt sätt, påverkar klagandenas ekonomiska verksamhet – till följd av deras stora marknadsandel på unionsmarknaden och/eller de aktuella produkternas betydelse i förhållande till övriga produkter i portföljen – inte i sig motiverar att anse dem vara personligen berörda enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF.(145)
VI. Bedömningens följder
183. Klagandenas grund för överklagandet är välgrundad, och det överklagade beslutet bör därför upphävas.
184. Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, antingen återförvisa målet till tribunalen för avgörande, eller själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.
185. I förevarande mål anser jag att målet är färdigt för avgörande och att domstolen slutligt kan pröva om den talan om ogiltigförklaring som klagandena väckte vid tribunalen kan tas upp till sakprövning.
186. I punkterna 18–33 i det överklagade beslutet avvisade tribunalen kommissionens invändning om rättegångshinder i den del institutionen hade hävdat att klagandena inte var direkt berörda av den omtvistade rättsakten. Denna del av beslutet har inte överklagats och är därmed slutgiltig.
187. Härav följer att eftersom klagandena måste anses vara både personligen och direkt berörda av den omtvistade rättsakten, innebär det att deras talan i första instans kan tas upp till sakprövning.
188. Målet är dock inte färdigt för att domstolen ska kunna göra en prövning i sak.
189. I sin ansökan till tribunalen åberopade klagandena två grunder mot den omtvistade rättsakten. För att bedöma dessa grunder skulle det krävas en detaljerad rättslig och faktisk bedömning av de argument som lagts fram av alla parter i förfarandet, mot bakgrund av den bevisning som de lämnat in. I avsaknad av en sådan bedömning i det överklagade beslutet, skulle det inte vara lämpligt att domstolen slutligt avgjorde målet.
190. Målet ska följaktligen återförvisas till tribunalen och frågan om rättegångskostnader anstå.
VII. Förslag till avgörande
191. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska
– upphäva beslutet av den 20 september 2023, Nicoventures Trading m.fl./kommissionen (T‑706/22, EU:T:2023:579),
– fastställa att talan kan tas upp till sakprövning, och
– återförvisa målet till tribunalen för prövning av ansökan i sak, och
– förordna att frågan om rättegångskostnader ska anstå.
1 Originalspråk: engelska.
2 Först utgiven 1915. Översättning till svenska av Margit Abenius.
3 Dom av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen (25/62, EU:C:1963:17, s. 107) (nedan kallad domen i målet Plaumann).
4 T‑706/22, EU:T:2023:579 (nedan kallat det överklagade beslutet).
5 Kommissionens delegerade direktiv av den 29 juni 2022 om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU vad gäller upphävande av vissa undantag för upphettade tobaksvaror (EUT L 283, 2022, s. 4) (nedan kallat den omtvistade rättsakten).
6 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG (EUT L 127, 2014, s. 1).
7 För senare rättspraxis, se till exempel dom av den 12 juli 2022, Nord Stream 2/parlamentet och rådet (C‑348/20 P, EU:C:2022:548, punkt 156) (nedan kallad domen i målet Nord Stream 2), och dom av den 4 oktober 2024, kommissionen/rådet och rådet/Front Polisario (C‑779/21 P och C‑799/21 P, EU:C:2024:835, punkt 107).
8 Se dom av den 18 maj 1994, Codorniu/rådet (C‑309/89, EU:C:1994:197, punkt 22) (nedan kallad domen i målet Codorniu).
9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, kommissionen/Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci (C‑622/16 P–C‑624/16 P EU:C:2018:873, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
10 Se, till exempel, domen i målet Codorniu, punkt 19.
11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2013, Gbagbo m.fl/rådet (C‑478/11 P–C‑482/11 P, EU:C:2013:258, punkt 56). Se även dom av den 29 oktober 1980, Roquette Frères/rådet (138/79, EU:C:1980:249, punkterna 15 och 16), och dom av den 17 april 2008, Flaherty m.fl./kommissionen (C‑373/06 P, C‑379/06 P och C‑382/06 P, EU:C:2008:230, punkterna 26, 27 och 41) (nedan kallad domen i målet Flaherty).
12 Se, bland annat, dom av den 13 mars 2008, kommissionen/Infront WM (C‑125/06 P, EU:C:2008:159, punkt 71) (nedan kallad domen i målet Infront), och dom av den 27 februari 2014, Stichting Woonpunt m.fl./kommissionen (C‑132/12 P, EU:C:2014:100, punkt 59) (nedan kallad domen i målet Stichting Woonpunt).
13 På liknande sätt, Hartley, T.C., The Foundations of European Union Law, åttonde upplagan, Oxford University Press, 2014, s. 373, och Gratsias, D., ”Άμεση δικαστική προστασία των ιδιωτών κατά το άρθρο 263 ΣΛΕΕ: Μερικές σκέψεις”, i Το Δικαστήριο της ΕΕ- Εγγυητής της εύρυθμης λειτουργίας της Ευρωπαϊκής Ένωσης και των δικαιωμάτων των πολιτών, Sakkoulas, 2016, s. 19–44.
14 Jag vill för fullständighetens skull tillägga att domstolen under en tid tillämpade kriteriet med den slutna kretsen vid sidan av ett annat (alternativt) kriterium, som ofta hänvisas till som det abstrakta terminologi-kriteriet. Det kriteriet bestod huvudsakligen i att kontrollera om den omtvistade rättsakten var ett riktigt beslut och inte en rättsakt med allmän giltighet (se, till exempel, dom av den 5 maj 1977, Koninklijke Scholten Honig/rådet och kommissionen, 101/76, EU:C:1977:70, punkterna 7 och 8, och dom av den 17 juni 1980, Calpak och Società Emiliana Lavorazione Frutta/kommissionen, 789/79 och 790/79, EU:C:1980:159, punkterna 7 och 8). Detta alternativa kriterium grundades på lydelsen i dåvarande artikel 173 EG, som hänvisade till ”ett beslut som, även om det utfärdats i form av en förordning eller ett beslut riktat till en annan person, direkt och personligen berör [sökanden]” (min kursivering). Kriteriet frångicks i slutet av 1980-talet, eftersom det stred mot domstolens rättspraxis enligt vilken vad som har betydelse enligt (nuvarande) artikel 263 FEUF är rättsaktens innebörd och inte dess form. I vart fall skulle tillvägagångssättet numera vara oförenligt med den nya lydelsen i artikel 263 FEUF, efter det att Lissabonfördraget har ersatt begreppet ”beslut” med begreppet ”akt”.
15 Se, bland annat, domen i målet Nord Stream 2, punkt 157.
16 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 januari 1985, Piraiki-Patraiki m.fl./kommissionen (11/82, EU:C:1985:18, punkterna 20 och 21) (nedan kallad domen i målet Piraiki-Patraiki).
17 Detta stod klart väldigt tidigt: se, till exempel, Bebr, G., Judicial Control of the European Communities, Stevens & Sons, 1962, s. 69–76.
18 Min terminologi bygger i stora delar på W.N. Hohfelds verk. Av den författaren, se, till exempel, ”Some Fundamental Legal Conceptions as Applied in Judicial Reasoning”, Yale Law Journal, vol. 23, 1913, s. 16–59, på s. 30.
19 Även om unionsrätten inte föreskriver någon specifik rättighet i det avseendet är en ordning med icke snedvriden konkurrens grundläggande för upprättandet av den inre marknaden (se artikel 3 FEU och protokoll (nr 27) om den inre marknaden och konkurrens), och kan också ses som en följd av näringsfriheten (artikel 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna) (nedan kallad stadgan). Se emellertid dom av den 6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, kommissionen/Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci (C‑622/16 P–C‑624/16 P, EU:C:2018:873, punkt 43).
20 Se, bland annat, dom av den 26 juni 1990, Sofrimport/kommissionen (C‑152/88, EU:C:1990:259, punkt 11), domen i målet Piraiki-Patraiki, punkterna 15–19, och dom av den 11 februari 1999, Antillean Rice Mills m.fl./kommissionen (C‑390/95 P, EU:C:1999:66, punkterna 25–30).
21 Se, till exempel, domen i målet Codorniu, punkt 21, domen i målet Infront, punkt 72, och domen i målet Stichting Woonpunt, punkterna 61 och 62. Framhållande av denna linje i doktrinen: Craig, P. och De Burca, G., EU Law: Text, Cases, and Materials, fjärde upplagan, Oxford University Press, 2008, s. 513.
22 Detta innebär inte att sökandens ställning tidigare måste ha varit helt klarlagd. Se, till exempel, dom av den 27 november 1984, Agricola commerciale olio m.fl./kommissionen (232/81, EU:C:1984:358, punkterna 10 och 11), och domen i målet Flaherty, punkterna 40 och 41.
23 Se, till exempel, dom av den 19 maj 1993, Cook/kommissionen (C‑198/91, EU:C:1993:197, punkterna 23–26), och dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Kronoply och Kronotex (C‑83/09 P, EU:C:2011:341, punkterna 45–48).
24 Se dom av den 25 oktober 1977, Metro SB-Großmärkte/kommissionen (26/76, EU:C:1977:167, punkt 13), dom av den 20 mars 1985, Timex/rådet och kommissionen (264/82, EU:C:1985:119, punkterna 13–16), dom av den 28 januari 1986, Cofaz m.fl./kommissionen (169/84, EU:C:1986:42, punkterna 24 och 25), dom av den 3 april 2003, Babyliss/kommissionen (T‑114/02, EU:T:2003:100, punkterna 92–95), och dom av den 11 juli 2007, Alrosa/kommissionen (T‑170/06, EU:T:2007:220, punkt 40).
25 Se, bland annat, dom av den 16 maj 1991, Extramet Industrie/rådet (C‑358/89, EU:C:1991:214), dom av den 3 april 2003, Babyliss/kommissionen (T‑114/02, EU:T:2003:100, punkterna 87–117), dom av den 22 december 2008, British Aggregates/kommissionen (C‑487/06 P, EU:C:2008:757, punkterna 46–57), och dom av den 20 januari 2022, Deutsche Lufthansa/kommissionen (C‑594/19 P, EU:C:2022:40, punkterna 74–76).
26 Se, till exempel, dom av den 6 november 1990, Weddel/kommissionen (C‑354/87, EU:C:1990:371, punkterna 20–23). I detta avseende hänvisade Hartley, T.C. till ”rättsakter av kvasirättslig natur” (i motsats till ”rent politiska och diskretionära rättsakter”). Se fotnot 13 ovan, s. 371.
27 Detta var särskilt fallet för antidumpningstullar som före antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 37/2014 av den 15 januari 2014 om ändring av vissa förordningar om den gemensamma handelspolitiken vad gäller förfarandena för antagande av vissa åtgärder (EUT L 18, 2014, s. 1) infördes genom rådets förordningar. Se, bland många, dom av den 21 februari 1984, Allied Corporation m.fl./kommissionen (239/82 och 275/82, EU:C:1984:68, punkt 11).
28 Se, till exempel, dom av den 30 juni 1988, CIDA m.fl./rådet (297/86, EU:C:1988:351, punkt 13), dom av den 24 mars 1994, Air France/kommissionen (T‑3/93, EU:T:1994:36, punkt 82), och dom av den 14 juli 2022, Italien och Comune di Milano/rådet och parlamentet (Europeiska läkemyndighetens säte) (C‑106/19 och C‑232/19, EU:C:2022:568, punkterna 69–72 och 76).
29 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet (C‑583/11 P, EU:C:2013:21, punkt 1).
30 Se, bland annat, Barav, A., ”Direct and Individual Concern: An Almost Insurmountable Barrier to the Admissibility of Individual Appeal to the EEC Court”, Common Market Law Review, 1974, s. 191; Enchelmaier, S., ”No-One Slips Through the Net? Latest Developments, and Non-Developments, in the European Court of Justice’s Jurisprudence on Art. 230(4) EC”, Yearbook of European Law, 2005, s. 173; Craig, P. och De Burca, G., fotnot 21, a.a., s. 512, och Kombos, C.C., ”The Recent Case Law on Locus Standi of Private Applicants under Art. 230 (4) EC: A Missed Opportunity or A Velvet Revolution?”, European Integration online Papers, nr 17, 2005.
31 Se, till exempel, dom av den 29 januari 1985, Münchener Import-Weinkellerei Binderer/kommissionen (147/83, EU:C:1985:26, punkterna 10 och 13), dom av den 11 september 2002, Pfizer Animal Health/rådet (T‑13/99, EU:T:2002:209, punkt 89), och dom av den 1 april 2004, kommissionen/Jégo-Quéré (C‑263/02 P, EU:C:2004:210, punkt 46).
32 Se, till exempel, beslut av den 30 april 2003, VVG International m.fl./kommissionen (T‑155/02, EU:T:2003:125, punkterna 43 och 44), och beslut av den 13 november 2008, Lemaître Sécurité/kommissionen (T‑301/06, EU:T:2008:495, punkt 24) (nedan kallat beslutet i målet Lemaître).
33 Se beslutet i målet Lemaître, punkt 25, beslut av den 5 maj 2009, WWF-UK/rådet (C‑355/08 P, EU:C:2009:286, punkterna 44 och 45), och dom av den 28 februari 2002, BSC Footwear Supplies m.fl./rådet (T‑598/97, EU:T:2002:52, punkt 61).
34 Se beslut av den 18 december 1997, Sveriges Betodlares [Centralförening] och Henrikson/kommissionen (C‑409/96 P, EU:C:1997:635, punkt 37), och dom av den 10 december 2002, kommissionen/Camar och Tico (C‑312/00 P, EU:C:2002:736, punkt 77).
35 Se dom av den 29 juni 1993, Gibraltar/rådet (C‑298/89, EU:C:1993:267, punkt 18), och beslut av den 15 september 1998, Michailidis m.fl./kommissionen (T‑100/94, EU:T:1998:197, punkt 60).
36 Se dom av den 22 november 2001, Nederlandse Antillen/rådet (C‑452/98, EU:C:2001:623, punkterna 70–75) (nedan kallad domen i målet Nederlandse Antillen), och dom av den 10 april 2003, kommissionen/Nederlandse Antillen (C‑142/00 P, EU:C:2003:217, punkterna 70–75).
37 Se, till exempel, Gormley, L.W., ”Judicial review in EC and EU law – Some architectural malfunctions and design improvements?”, Cambridge Yearbook of European Legal Studies, 2001, s. 174, och Winter, G., ”Plaumann withering: standing before the EU General Court underway from distinctive to substantial concern”, European Journal of Legal Studies, 2023, s. 85.
38 Dom av den 25 mars 2021, Carvalho m.fl./parlamentet och rådet (C‑565/19 P, EU:C:2021:252) (nedan kallad domen i målet Carvalho).
39 Se, till exempel, Krämer, L., ”The environment before the European Court of Justice”, i Voigt, C (red.), International Judicial Practice on the Environment, Cambridge University Press, 2019, s. 25, och Arnull, A., ”Private applicants and the action for annulment since Codorniu”, Common Market Law Review, 2001, s. 8 och 9.
40 Förslag till avgörande i målet Unión de Pequeños Agricultores/rådet (C‑50/00 P, EU:C:2002:197, punkterna 33–103) (nedan kallat förslaget till avgörande i målet UPA). Jag kommer att återkomma till vissa av generaladvokaten Jacobs argument i återstoden av detta förslag till avgörande.
41 Dom av den 3 maj 2002, Jégo-Quéré/kommissionen (T‑177/01, EU:T:2002:112, punkterna 27–51).
42 Dom av den 25 juli 2002, Unión de Pequeños Agricultores/rådet (C‑50/00 P, EU:C:2002:462, punkterna 34–75).
43 Se, till exempel, kriteriet ”rättsakt som påverkar en sökandes intressen negativt” som föreslogs av Arnull, A., ”Challenging Community acts – An introduction”, i Micklitz, H.W. och Reich, N (red.), Public Interest Litigation Before European Courts, Nomos, 1996, s. 51, och kriteriet ”personlig och allvarlig påverkan” som föreslogs av Winter, G., fotnot 37 ovan, s. 105 och följande sidor.
44 Se exempel bland annat i Kombos, C., ”Locus standi of representative groups in the shadow of Plaumann: Limitations and possible solutions”, Acta Juridica Hungarica, vol. 47, nr 4, 2006, s. 375, och Winter, G., fotnot 37 ovan, s. 95 och 107.
45 Vilket jag kommer att förklara i punkterna 60–64 nedan.
46 Dom av den 3 maj 2002, Jégo-Quéré/kommissionen (T‑177/01, EU:T:2002:112, punkt 51) (min kursivering).
47 Det kan dock finnas exceptionella omständigheter där ett relativt stort antal personer som påverkas skulle kunna vara personligen berörda. Jag menar att målet Danielsson är ett paradigmatiskt mål av sådant slag. Det målet avsåg en ansökan om interimistiska åtgärder som lämnades in av tre medborgare i Franska Polynesien. De ifrågasatte lagenligheten av kommissionens beslut, som hade antagits enligt reglerna i Euratomfördraget och som, i huvudsak, inte motsatte sig de franska myndigheternas kärnvapenprov på de polynesiska atollerna Mururoa och Fangataufa. Ordföranden i den dåvarande förstainstansrätten förklarade dock att det var uppenbart att ansökan inte kunde tas upp till prövning, på grund av att medborgarna inte var personligen berörda. Han ansåg att ”[ä]ven om man i detta hänseende föreställer sig att sökandena skulle kunna utsättas för personlig skada till följd av kärnvapenprovens skadeverkningar på hälsa och miljö, skulle inte denna omständighet i sig räcka … eftersom den skada som de åberopar på ett likartat sätt skulle kunna drabba varje person som är bosatt i det berörda området”. Han fortsatte med att påpeka att sökandena inte hade lämnat någon uppgift som skulle kunna visa, vid första påseende, att det omstridda beslutet berörde dem av någon särskild anledning. Se beslut av den 22 december 1995, Danielsson m.fl./kommissionen (T‑219/95 R, EU:T:1995:219, punkterna 71 och 72).
48 Min kursivering.
49 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Lagrange i målet Assider/High Authority (3/54, EU:C:1954:6, s. 171).
50 Se särskilt dom av den 11 februari 1955, Assider/High Authority (3/54, EU:C:1955:2, s. 69), och dom av den 29 november 1956, Fédération charbonnière de Belgique/High Authority (8/55, EU:C:1956:11, s. 257 och 258).
51 Se dom av den 14 december 1962, Confédération nationale des producteurs de fruits et légumes m.fl./rådet (16/62 och 17/62, EU:C:1962:47, s. 478), och, i mer detalj, förslag till avgörande av generaladvokaten Lagrange i samma förenade mål (EU:C:1962:40, s. 482 och 483).
52 Se, bland annat, Catalano, N., ”La protezione giurisdizionale nel sistema del trattato C.E.E. nei confronti degli atti non normativi”, Foro Italiano, 1965, del V, kolumn 77. Se även, med hänvisningar till andra samtida dokument, Boerger-De Smedt, A., ”La Cour de Justice dans les négociations du traité de Paris instituant la CECA”, Journal of European Integration History, 2008, s. 7, och Arena, A., ”The Community system of judicial protection: A tale of two legal revolutions”, Yearbook of European Law, 2025, s. 13–20.
53 Se Europeiska konventet, Slutrapport från diskussionscirkeln om domstolens sätt att fungera, CONV 636/03, punkterna 17–27.
54 Se Europeiska konventet, Presidiet, Artiklar om domstolen och Europeiska unionens allmänna underrätt, CONV 734/03, s. 17–21.
55 Dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet (C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkterna 69–71). Min kursivering.
56 Såsom generaladvokaten Cosmas konstaterade i sitt förslag till avgörande i målet Greenpeace Council m.fl./kommissionen (C‑321/95 P, EU:C:1997:421, punkt 53): ”[n]ågon allmän talerätt är inte erkänd i [unionsrätten]”. Jag skulle tillägga att detta är en form av talerätt som är okänd i de flesta medlemsstaters rättssystem. Se, till exempel, Eliantonio, M. et al., Standing up for your right(s) in Europe – A comparative study on legal standing (Locus Standi) before the EU and Member States’ courts, Europaparlamentet, studie, 2012, s. 60.
57 Den åtskillnad som görs mellan privilegierade sökande och icke privilegierade sökande strider uppenbart mot den idén. Den typen av förfarande krävs inte enligt artikel 6 i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europakonventionen). Såsom Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) har funnit ”ger artikel 6 … inte rätt att få tillgång till en domstol med befogenhet att ogiltigförklara eller sätta sig över en lag som lagstiftaren har antagit” (dom av den 24 september 2002, Posti och Rahko mot Finland, CE:ECHR:2002:0924JUD002782495, § 52).
58 Se, återigen, Slutrapport från diskussionscirkeln om domstolens sätt att fungera (fotnot 53 ovan), punkt 19. Se även domen i målet Carvalho, punkterna 47 och 49, och dom av den 10 september 2024, KS m.fl./rådet m.fl. (C‑29/22 P och C‑44/22 P, EU:C:2024:725, punkt 73) (nedan kallad domen i målet KS och KD), samt beslut av den 14 januari 2021, Sabo m.fl./parlamentet och rådet (C‑297/20 P, EU:C:2021:24, punkt 29).
59 Se särskilt yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) av den 18 december 2014 (EU:C:2014:2454, punkterna 157 och 158).
60 Se, med ytterligare hänvisningar, mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Förenade kungariket (Dom från Supreme Court) (C‑516/22, EU:C:2023:857, punkt 76).
61 Se, bland annat, dom av den 22 november 2022, kommissionen/rådet (Anslutning till Genèveakten) (C‑24/20, EU:C:2022:911, punkt 83).
62 Se, om denna fråga, Eliantonio, M. och Lees, E (red.), The Legitimacy of EU Environmental Governance and the Role of the European Courts, Oxford University Press, 2025, särskilt kapitel 7.
63 Yttrande 1/09 (Avtal om inrättande av ett enhetligt system för patenttvister) av den 8 mars 2011 (EU:C:2011:123, punkterna 66 och 69).
64 I artikel 277 FEUF föreskrivs en ”invändning om rättsstridighet” som möjliggör en indirekt prövning av unionsrättsakters lagenlighet. Den ger varje part i en tvist om en unionsrättsakt med allmän giltighet rätt att åberopa de grunder för ogiltighet som anges i fördraget, i syfte att göra gällande att rättsakten inte ska tillämpas, också efter utgången av den frist under vilken talan får väckas mot rättsakten.
65 För ett liknande resonemang, se bland annat dom av den 23 april 1986, Les Verts/parlamentet (294/83, EU:C:1986:166, punkt 23) (nedan kallad domen i målet Les Verts), domen i målet Inuit, punkt 92, och dom av den 15 juli 2021, FBF (C‑911/19, EU:C:2021:599, punkt 60).
66 Dom av den 30 juni 2005, Bosphorus Hava Yolları Turizm ve Ticaret Anonim Şirketi mot Irland (CE:ECHR:2005:0630JUD004503698, §§ 159–165).
67 François-Marie Arouet (alias Voltaire), Candide eller Optimismen, först utgiven 1759.
68 Ett exempel i detta avseende är domen av den 15 november 2016, Ullens de Schooten (C‑268/15, EU:C:2016:874).
69 På liknande sätt, Bobek, M., ”Why is it better to treat every provision of a directive as a (horizontally) directly effective one”, International Journal of Comparative Labour Law and Industrial Relations, 2023, s. 220. Se även förslaget till avgörande i målet UPA, punkterna 64–67.
70 Med hänvisning till domen av den 26 februari 2002, rådet/Boehringer (C‑23/00 P, EU:C:2002:118, punkt 52). Se även, bland annat, dom av den 21 december 2016, Club Hotel Loutraki m.fl./kommissionen (C‑131/15 P, EU:C:2016:989, punkt 68).
71 Rättspraxis som följde av domen av den 9 mars 1994, TWD Textilwerke Deggendorf (C‑188/92, EU:C:1994:90, punkterna 17 och 18). Se, mer nyligen, dom av den 5 mars 2015, Banco Privado Português och Massa Insolvente do Banco Privado Português (C‑667/13, EU:C:2015:151, punkt 28 och där angiven rättspraxis), och dom av den 25 juli 2018, Georgsmarienhütte m.fl. (C‑135/16, EU:C:2018:582, punkterna 43 och 44).
72 Se, till exempel, förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i förenade målen Atzeni m.fl. (C‑346/03 och C‑529/03, EU:C:2005:256, punkt 88).
73 Se, bland annat, dom av den 17 mars 2011, AJD Tuna (C‑221/09, EU:C:2011:153), och beslut av den 14 februari 2012, AJD Tuna/kommissionen (T‑329/08, EU:T:2012:72). I detta avseende, se Mastroianni, R. och Pezza, A., ”Striking the right balance: Limits on the right to bring an action under Article 263(4) of the Treaty on the Functioning of the European Union”, American University International Law Review, 2015, s. 743. Se även, mer nyligen, förslag till avgörande av generaladvokaten Ćapeta i målet WhatsApp Ireland/EDPB (C‑97/23 P, EU:C:2025:210, punkterna 174 and 175).
74 Förevarande mål hanteras i själva verket samtidigt som mål C‑759/23, PJ Carroll och Nicoventures Trading, i vilket jag föredrog mitt förslag till avgörande den 30 januari 2025 (C‑759/23, EU:C:2025:44), och som väntar på att avgöras av domstolen.
75 C‑348/20 P, EU:C:2021:831, punkt 191. Min kursivering.
76 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1367/2006 av den 6 september 2006 om tillämpning av bestämmelserna i Århuskonventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor på gemenskapens institutioner och organ (EUT L 264, 2006, s. 13), i dess ändrade lydelse.
77 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i förenade målen EIB/ClientEarth och kommissionen/EIB (C‑212/21 P och C‑223/21 P, EU:C:2022:1003, punkterna 47–57).
78 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Nord Stream 2, punkterna 159–163.
79 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Carvalho, punkt 40. Se även dom av den 2 mars 2010, Arcelor/parlamentet och rådet (T‑16/04, EU:T:2010:54, punkt 104). Hur allvarligt den omtvistade rättsakten påverkar sökandens situation kan dock vara en av de faktorer som, i kombination med andra, kan beaktas för att fastställa om villkoret ”personligen berörd” är uppfyllt. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2023, Zippo Manufacturing och Zippo/kommissionen (T‑402/20, EU:T:2023:640, punkt 26).
80 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 1965, Toepfer och Getreide-Import Gesellschaft/kommissionen (106/63 och 107/63, EU:C:1965:65, s. 411), och domen i målet Piraiki-Patraiki, punkt 31.
81 Se målen som det hänvisas till i fotnot 36 ovan.
82 Se särskilt dom i målet Nederlandse Antillen, punkterna 57 och 62–64.
83 Se, med hänvisningar till rättspraxis, förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Région de Bruxelles-Capitale/kommissionen (C‑352/19 P, EU:C:2020:588, punkt 62) (nedan kallat förslaget till avgörande i målet Région de Bruxelles-Capitale).
84 Se artikel 109 i, och bilaga IV till, rådets beslut 91/482/EEG av den 25 juli 1991 om associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna med Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 263, 1991, s. 1).
85 Se särskilt dom i målet Nederlandse Antillen, punkterna 73 och 74.
86 Se punkt 3 ovan (min kursivering).
87 Se, till exempel, dom av den 14 juli 1983, Spijker Kwasten/kommissionen (231/82, EU:C:1983:220, punkt 9), beslut av den 28 mars 1996, Kik/rådet och kommissionen (C‑270/95 P, EU:C:1996:155, punkt 36), och beslut av den 12 december 2003, Bactria/kommissionen (C‑258/02 P, EU:C:2003:675, punkterna 35 och 36). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Lenz i målet Codorniu/rådet (C‑309/89, EU:C:1992:406, punkt 38), och förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Nord Stream 2/parlamentet och rådet (C‑348/20 P, EU:C:2021:831, punkt 190).
88 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Lenz i målet Codorniu, punkterna 39 och 52.
89 Se dom av den 11 februari 1999, Antillean Rice Mills m.fl./kommissionen (C‑390/95 P, EU:C:1999:66, punkt 28) (min kursivering).
90 Se domen i målet Codorniu, punkt 22 (min kursivering).
91 Se domen i målet Flaherty, punkterna 26 och 41 (min kursivering).
92 Se, bland många, Craig, P. och De Burca, G., fotnot 21, a.a., s. 512.
93 Se, till exempel, domstolens första årsrapport från 1998 (om den dömande verksamheten under 1997), särskilt s. 172 och 178.
94 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2010, Volker und Markus Schecke och Eifert (C‑92/09 och C‑93/09, EU:C:2010:662, punkt 85).
95 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2020, Centraal Israëlitisch Consistorie van België m.fl. (C‑336/19, EU:C:2020:1031, punkt 65).
96 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl. (C‑547/14, EU:C:2016:325, punkterna 152–156).
97 Se särskilt artikel 12 (mötes- och föreningsfrihet) och artikel 16 (näringsfrihet) i stadgan.
98 I detta avseende följer det av fast rättspraxis att talan som väcks av sammanslutningar tas upp till sakprövning i tre väl definierade situationer: för det första när sammanslutningen företräder sådana företag som själva har talerätt, för det andra när sammanslutningen individualiseras på grund av att den har ett eget intresse av att föra talan, och för det tredje när den i en lagbestämmelse uttryckligen ges ett antal processuella rättigheter. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Medina i målet China Chamber of Commerce for Import and Export of Machinery and Electronic Products m.fl./kommissionen (C‑478/21 P, EU:C:2023:117, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
99 Detta innebär att den blygsamma utvidgning av rättspraxis som föreslås i) främst kommer att avse situationer där det är osannolikt att sökanden har tillgång till en nationell domstol som kan ställa en begäran om förhandsavgörande till domstolen om en unionsrättsakts giltighet enligt artikel 267 FEUF (eftersom det kanske inte finns någon nationell genomförandeåtgärd), och ii) utesluter användning av talan om ogiltigförklaring som en form av allmän talerätt (actio popularis).
100 Detta innebär också att rättssäkerheten skulle stärkas för omtvistade rättsakter, eftersom unionsdomstolarna skulle ta ställning till eventuella frågor om giltighet inom en kort tidsperiod, till skillnad från i målen som anhängiggörs vid domstolen enligt artikel 267 FEUF, vilka kan ta flera år.
101 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Région de Bruxelles-Capitale, punkt 142.
102 Se, mer i detalj, mitt förslag till avgörande i målet ECB/Crédit lyonnais (C‑389/21 P, EU:C:2022:844, punkterna 41–74).
103 Förslag till avgörande i målet Djurgården-Lilla Värtans Miljöskyddsförening (C‑263/08, EU:C:2009:421, punkt 62).
104 Förslag till avgörande i målet Greenpeace Council m.fl./kommissionen (C‑321/95 P, EU:C:1997:421, punkt 117).
105 På liknande sätt, Harding, C., ”The private interest in challenging community action”, European Law Review, 1980, s. 354.
106 Se, till exempel, Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen, Nederländerna), dom av den 20 september 2019, Nederländerna mot Stichting Urgenda (19/00135, NL:HR:2019:2007), Bundesverfassungsgericht (Federala författningsdomstolen, Tyskland), beslut av den 24 mars 2021, Klimabeschluss (1 BvR 2656/18, 1 BvR 288/20, 1 BvR 96/20, 1 BvR 78/20, DE:BVerfG:2021:rs20210324.1bvr265618), och Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike), beslut av den 1 juli 2021, Commune de Grande-Synthe mot Frankrike (n. 427301, FR:CECHR:2021:427301.20210701).
107 Europadomstolen, dom av den 9 april 2024, Verein Klimaseniorinnen Schweiz m.fl. mot Schweiz (CE:ECHR:2024:0409JUD005360020) (nedan kallat målet Klimaseniorinnen), beslut av den 9 april 2024, Duarte Agostinho m.fl. mot Portugal och 32 andra (CE:ECHR:2024:0409DEC003937120), och beslut av den 9 april 2024, Carême mot Frankrike (CE:ECHR:2024:0409DEC000718921).
108 Rådgivande yttrande av den 21 maj 2024, målnr 31/2022, begäran från kommissionen för små östater om klimatförändringar och internationell rätt.
109 Bara för att ge ett exempel: så tidigt som 1985 slog domstolen fast att miljöskydd är ”ett av gemenskapens viktigaste mål” (dom av den 7 februari 1985, ADBHU, 240/83, EU:C:1985:59, punkt 13), trots att det saknades uttryckliga hänvisningar till miljön i de dåvarande gemenskapsfördragen. I dag är säkerställandet av en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö ett av unionens mål (artikel 3 FEU), och kraven som följer av skyddet för människors hälsa och miljön ska integreras i utformningen och genomförandet av unionens övriga politik och verksamhet (artiklarna 9 och 11 FEUF).
110 Dom av den 17 december 2020, Centraal Israëlitisch Consistorie van België m.fl. (C‑336/19, EU:C:2020:1031, punkt 77).
111 Dom av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl. (283/81, EU:C:1982:335), och dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi (C‑561/19, EU:C:2021:799).
112 Se mitt förslag till avgörande i målet KUBERA (C‑144/23, EU:C:2024:522, punkterna 90–99).
113 Se, utförligt, Mancini, G.F. och Keeling, D.T., ”Democracy and the European Court of Justice”, The Modern Law Review, 1994, nr 2, s. 175–190.
114 Dom av den 1 april 1965, Sgarlata m.fl./kommissionen (40/64, EU:C:1965:36, s. 227).
115 Dom av den 5 februari 1963, van Gend & Loos (26/62, EU:C:1963:1), och dom av den 15 juli 1964, Costa (6/64, EU:C:1964:66).
116 Dom av den 5 februari 1963, van Gend & Loos (26/62, EU:C:1963:1, s. 12) (min kursivering).
117 Dom av den 12 november 1969, Stauder (29/69, EU:C:1969:57, punkt 7), dom av den 29 oktober 1980, Roquette Frères/rådet (138/79, EU:C:1980:249, punkt 33), och domen i målet Les Verts, punkt 23.
118 Se särskilt artikel 11 FEU och artikel 15 FEUF.
119 Se, nu senast, domen i målet Carvalho, punkt 69 och där angiven rättspraxis.
120 Se dom av den 9 juli 2020, Republiken Tjeckien/kommissionen (C‑575/18 P, EU:C:2020:530, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
121 Se, till exempel, domen i målet Les Verts, punkt 33, domen i målet UPA, punkt 44, och dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen (C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkterna 281 och 316).
122 Se särskilt dom av den 19 juli 2016, H/rådet m.fl. (C‑455/14 P, EU:C:2016:569, punkt 58), dom av den 28 mars 2017, Rosneft (C‑72/15, EU:C:2017:236, punkterna 72–75), och domen i målet KS och KD, punkterna 77 och 115–119.
123 Se dom av den 22 juni 2021, Venezuela/rådet (Berört tredjeland) (C‑872/19 P, EU:C:2021:507, punkterna 48–52).
124 Se dom av den 5 november 2019, ECB m.fl./Trasta Komercbanka m.fl. (C‑663/17 P, C‑665/17 P och C‑669/17 P, EU:C:2019:923, punkterna 54–63).
125 Se, bland annat, dom av den 3 december 1992, Oleificio Borelli/kommissionen (C‑97/91, EU:C:1992:491, punkt 13), dom av den 15 oktober 2009, Djurgården-Lilla Värtans Miljöskyddsförening (C‑263/08, EU:C:2009:631, punkt 45), dom av den 8 mars 2011, Lesoochranárske zoskupenie (C‑240/09, EU:C:2011:125, punkterna 30 och 31), dom av den 5 december 2013, Asociación de Consumidores Independientes de Castilla y León (C‑413/12, EU:C:2013:800, punkt 13), dom av den 29 juli 2019, Torubarov (C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 78), och dom av den 17 maj 2022, Unicaja Banco (C‑869/19, EU:C:2022:397, punkterna 39 och 40).
126 Se förslag till avgörande i de förenade målen rådet och parlamentet/kommissionen och kommissionen/Vereniging Milieudefensie och Stichting Stop Luchtverontreiniging Utrecht (C‑401/12 P–C‑403/12 P, EU:C:2014:310, punkt 132), och förslaget till avgörande i målet Région de Bruxelles-Capitale, punkt 117.
127 Se, till exempel, Arnull, A., ”The action for annulment: A case of double standards?”, i O’Keeffe, D. och Bavasso, A (red.), Judicial review in the European Union, Kluwer, 2000, s. 185, och Krämer, L., ”Access to environmental justice: the double standards of the ECJ”, Journal for European Environmental & Planning Law, 2017, s. 159.
128 Se punkterna 45–48 i förslaget till avgörande i målet Unión de Pequeños Agricultores/rådet (C‑50/00 P, EU:C:2002:197): bland annat fullständigt utbyte av rättegångshandlingar och yttranden mellan parterna, större möjlighet för tredje parter att intervenera och ökad rättssäkerhet till följd av kravet på att väcka talan mot rättsakten inom en kort tidsram.
129 Förslaget till avgörande i målet Stichting Woonpunt m.fl./kommissionen (C‑132/12 P, EU:C:2013:335, punkterna 59–63).
130 Se punkterna 45 och 64 ovan.
131 Se, bland annat, Europadomstolen, dom av den 9 oktober 1979, Airey mot Irland (CE:ECHR:1979:1009JUD000628973, § 24), dom av den 8 december 1983, Pretto m.fl. mot Italien (CE:ECHR:1983:1208JUD000798477, § 21), dom av den 23 oktober 1990, Moreira de Azevedo mot Portugal (CE:ECHR:1990:1023JUD001129684, § 66), dom av den 27 oktober 1993, Dombo Beheer B.V. mot Nederländerna (CE:ECHR:1993:1027JUD001444888, § 33), och dom av den 17 januari 2008, Ryakib Biryukov mot Ryssland (CE:ECHR:2008:0117JUD001481002, § 37).
132 Se fotnot 107 ovan.
133 Slutlig konsoliderad version av utkastet till anslutningsinstrument, preliminärt godkänd av 46+1-gruppen vid dess 18:e möte, 46+1(2023)36 av den 17 mars 2023 (finns på Europarådets webbplats).
134 Se fotnot 58 ovan.
135 Se, till exempel, Iglesias Sánchez, S., ”The jurisdiction of European courts in the CFSP: Between exceptionalism and consistency of legal remedies in a Union based on the rule of law”, EU Law Live, helgupplaga, 9 maj 2025.
136 Se punkt 79 ovan.
137 Se artikel 2.28, artikel 5.6 och 5.7, artikel 7.12, artikel 11.6 samt artikel 28.2 och 28.3 i direktiv 2014/40.
138 Klagandena ifrågasätter emellertid denna punkt. Se punkt 169 nedan.
139 Se skälen 5 och 6 i den omtvistade rättsakten och kommissionens rapport som det hänvisas till i skäl 5 (se punkt 12 ovan).
140 Se punkterna 73–77 i domen (som det hänvisas till i punkt 41 i det överklagade beslutet).
141 Se punkterna 60–62 i domen (som det också hänvisas till i punkt 41 i det överklagade beslutet).
142 Dom av den 22 juni 2006 (C‑182/03 och C‑217/03, EU:C:2006:416, punkterna 61–64).
143 Se, bland annat, dom av den 20 mars 1985, Timex/rådet och kommissionen (264/82, EU:C:1985:119, punkterna 14 och 15), dom av den 11 juli 1990, Neotype Techmashexport/kommissionen och rådet (C‑305/86 och C‑160/87, EU:C:1990:295, punkterna 19 och 20), och dom av den 18 september 2014, Valimar (C‑374/12, EU:C:2014:2231, punkterna 30–32). Se även, mer allmänt, förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Philips Lighting Poland och Philips Lighting/rådet (C‑511/13 P, EU:C:2015:206, punkterna 92–106).
144 Se, för ett liknande resonemang, bland annat, dom av den 16 maj 1991, Extramet Industrie/rådet (C‑358/89, EU:C:1991:214, punkt 17), dom av den 18 maj 2022, Uzina Metalurgica Moldoveneasca/kommissionen (T‑245/19, EU:T:2022:295, punkterna 66 och 69), dom av den 18 oktober 2023, Zippo Manufacturing och Zippo/kommissionen (T‑402/20, EU:T:2023:640, punkterna 26 och 28), och dom av den 20 juni 2024, Euranimi/kommissionen (C‑252/23 P, EU:C:2024:538, punkterna 38–40).
145 Se punkterna 36, 43–45, 57 och 78 ovan och där angiven rättspraxis.