Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
ATHANASIOS RANTOS
föredraget den 21 maj 2026(1)
Mål C‑730/23
Republiken Polen
mot
Förbundsrepubliken Tyskland
” Fördragsbrott – Artikel 259 FEUF – Förordning (EG) nr 1013/2006 – Transport av avfall – Artikel 24.2 – Återtagning av avfall från den behöriga avsändarmyndighetens sida vid olaglig transport – Förbundsrepubliken Tysklands vägran att säkerställa återtagande av avfall som har transporterats från Tyskland till Polen inom 30 dagar – Artikel 28 – Tvister i klassificeringsfrågor – Skyldighet att betrakta det aktuella avfallet som sådant avfall som ingår i förteckningen i bilaga IV till den förordningen – Artikel 4.3 FEU – Principen om lojalt samarbete ”
I. Inledning
1. Genom sin talan har Republiken Polen, till viss del med stöd av Europeiska kommissionen, yrkat att EU-domstolen ska slå fast att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten, i synnerhet förordning (EG) nr 1013/2006(2), och artikel 4.3 FEU, i samband med flera avfallstransporter som har genomförts från Tyskland till sex platser i Polen.
2. Den centrala frågan i förevarande mål rör tillämpningen av principerna om fri bevisföring och fri bevisvärdering inom ramen för den förordningen, i samband med ett av de sällsynta fördragsbrottsförfaranden som inletts av en medlemsstat.
II. Tillämpliga bestämmelser
3. I artikel 24 i förordning nr 1013/2006, med rubriken ”Återtagning vid olaglig transport”, föreskrivs följande i punkterna 1–3:
”1. Om en behörig myndighet upptäcker en transport som den anser vara en olaglig transport skall den omgående informera övriga berörda behöriga myndigheter.
2. Om anmälaren är ansvarig för en sådan olaglig transport skall den behöriga avsändarmyndigheten se till att avfallet
a) tas tillbaka av den faktiske anmälaren eller, om ingen anmälan har gjorts,
b) tas tillbaka av den person som rättsligt sett kan anses vara anmälare eller, om detta inte är möjligt,
c) tas tillbaka av den behöriga avsändarmyndigheten själv, eller av en fysisk eller juridisk person på dess vägnar eller, om detta inte är möjligt,
d) återvinns eller bortskaffas på alternativt sätt i mottagarlandet eller avsändarlandet av den behöriga avsändarmyndigheten själv, eller av en fysisk eller juridisk person på dess vägnar, eller, om detta inte är möjligt,
e) återvinns eller bortskaffas på alternativt sätt i ett annat land efter överenskommelse mellan alla berörda behöriga myndigheter av den behöriga avsändarmyndigheten själv, eller av en fysisk eller juridisk person på dess vägnar.
Detta skall genomföras inom 30 dagar, eller någon annan tidsperiod som överenskommits mellan de berörda behöriga myndigheterna, efter det att den behöriga avsändarmyndigheten har fått kännedom om eller skriftligen underrättats av de behöriga mottagar- eller transitmyndigheterna om den olagliga transporten och har informerats om orsakerna till denna. Sådana upplysningar kan härröra från information till de behöriga mottagar- eller transitmyndigheterna, bland annat från andra behöriga myndigheter.
…
3. Om mottagaren är ansvarig för en olaglig transport skall den behöriga mottagarmyndigheten se till att avfallet återvinns eller bortskaffas på ett miljöriktigt sätt
a) av mottagaren, eller, om detta inte är möjligt,
b) av den behöriga myndigheten själv eller en fysisk eller juridisk person på dess vägnar.
…”
4. I artikel 28 i den förordningen, med rubriken ”Tvister i klassificeringsfrågor”, föreskrivs följande i punkt 2:
”Om de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna är oense om huruvida det anmälda avfallet bör omfattas av bilaga III, IIIA, IIIB eller IV, skall avfallet anses omfattas av bilaga IV.”
III. Bakgrund till tvisten och det administrativa förfarandet
5. Under åren 2015–2019 konstaterade de polska myndigheterna att det förekom avfall som de bedömde hade varit föremål för ”olaglig transport”, i den mening som avses i artikel 2 led 35 i förordning nr 1013/2006, från Tyskland till sex platser i Polen, nämligen plats nr 1 (Tuplice), plats nr 2 (Stary Jawor), plats nr 3 (Sobolew), plats nr 4 (Gliwice), plats nr 5 (Sarbia) och plats nr 6 (Bzowo).
6. De polska myndigheterna begärde att de tyska myndigheterna skulle återta det aktuella avfallet, men de tyska myndigheterna efterkom inte denna begäran. Till följd av detta ingav Republiken Polen, den 26 juli 2023, ett klagomål till kommissionen med stöd av artikel 259 andra stycket FEUF och begärde att kommissionen skulle avge ett motiverat yttrande, eftersom Förbundsrepubliken Tysklands vägran att återta detta avfall utgjorde ett åsidosättande av unionsrätten.(3)
7. Efter att ha undersökt Förbundsrepubliken Tysklands skriftliga yttrande och hört Förbundsrepubliken Tyskland samt Republiken Polen, avgav kommissionen ett motiverat yttrande den 18 oktober 2023. I det yttrandet konstaterade kommissionen
– för det första att den bedömde att Förbundsrepubliken Tyskland dels hade åsidosatt sin skyldighet att inom 30 dagar återta det avfall som hade varit föremål för olaglig transport till plats nr 1,(4) dels hade åsidosatt sina skyldigheter att återvinna det avfall som klassificerats under avfallskod 17 08 02 vad gäller den transport som två tyska företag hade organiserat till plats nr 2,(5)
– för det andra att den inte var i stånd att fastställa att unionsrätten hade åsidosatts när det gäller de andra invändningarna avseende platserna nr 2–6, och
– för det tredje att den underkände invändningarna om ett åsidosättande av artikel 28.2 i förordning nr 1013/2006 och av artikel 4.3 FEU.
IV. Förfarandet vid EU-domstolen och parternas yrkanden
8. Genom handling som inkom till EU-domstolens kansli den 29 november 2023 väckte Republiken Polen förevarande talan om fördragsbrott med stöd av artikel 259 FEUF. Republiken Polen har yrkat att EU-domstolen ska slå fast att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten inom ramen för olaglig transport av avfall till Polen och förplikta Förbundsrepubliken Tyskland att ersätta rättegångskostnaderna.
9. Genom beslut av den 18 april 2024 tilläts kommissionen intervenera till stöd för Republiken Polen.(6)
10. Förbundsrepubliken Tyskland har yrkat att EU-domstolen ska ogilla talan och förplikta Republiken Polen att ersätta rättegångskostnaderna.
V. Bedömning
11. Republiken Polen har framställt tre grunder för sin talan mot Förbundsrepubliken Tyskland, vilka avser att Förbundsrepubliken Tyskland, för det första, har åsidosatt sin skyldighet att återta olagligt transporterat avfall i enlighet med förordning nr 1013/2006,(7) för det andra har åsidosatt sin skyldighet att betrakta avfallet som sådant avfall som ingår i förteckningen i bilaga IV till den förordningen(8) och, för det tredje, har åsidosatt sin skyldighet till lojalt samarbete genom att inte vidta åtgärder för att klargöra de faktiska omständigheterna i samband med den olagliga avfallstransporten.(9)
A. Den första grunden: Åsidosättande av skyldigheten att återta olagligt transporterat avfall
1. Inledande synpunkter
12. Genom den första grunden har Republiken Polen, i huvudsak, hävdat att Förbundsrepubliken Tyskland har åsidosatt sina skyldigheter enligt förordning nr 1013/2006, genom att inte återta det aktuella avfallet.(10)
13. I detta hänseende vill jag, för det första, understryka att enligt artikel 191.2 FEUF ska Europeiska unionens miljöpolitik syfta till en hög skyddsnivå med beaktande av de olikartade förhållandena inom unionens olika regioner. Den ska bygga på försiktighetsprincipen och på principerna om att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att förorenaren ska betala.(11) Av dessa principer följer, enligt min mening, att företag som producerar avfall har ett utökat ansvar när de ombesörjer transport utanför den medlemsstat i vilken avfallet har producerats.
14. På grundval av detta eftersträvar förordning nr 1013/2006 bland annat målet att uppnå en miljöriktig hantering av avfall, såsom det definieras i artikel 2 led 8 i den förordningen,(12) vilket även innebär, såsom framgår av artikel 2 led 34, att avfall endast ska transporteras i syfte att återvinnas eller bortskaffas.(13)
15. I artikel 3 i förordningen, som i huvudsak reglerar transportförfaranden, föreskrivs i punkt 1 ”förfarandet med skriftlig förhandsanmälan och skriftligt förhandsgodkännande” för transporter av avfall för bortskaffande och flera kategorier av avfall för återvinning, och i punkt 2 föreskrivs ”informationsförfarandet”, som regleras i artikel 18 i förordningen. Det förfarandet innebär endast, i fråga om annan transport av avfall (av en mängd på över 20 kg) som finns med på den ”gröna” avfallsförteckningen,(14) att ett dokument ska fyllas i och ett avtal ingås mellan den person som organiserar transporten och mottagaren om återvinningen av avfallet,(15), varvid dessa dokument ska upprättas i enlighet med anvisningarna för dokumentet i bilaga VII till förordningen (nedan kallat bilaga VII‑dokumentet).
16. I händelse av en olaglig transport av avfall, såsom den definieras i artikel 2 led 35 i förordning nr 1013/2006,(16) föreskrivs det i artikel 24.2 i den förordningen att om anmälaren är ansvarig för denna olagliga transport ska den behöriga avsändarmyndigheten se till att avfallet tas tillbaka inom 30 dagar eller annan tidsperiod som överenskommits mellan de berörda behöriga myndigheterna, från och med den dag då myndigheten har fått kännedom om den olagliga transporten eller informerats om den av de behöriga mottagarmyndigheterna.
17. För det andra vill jag erinra om att det följer av EU-domstolens fasta praxis att det, i ett fördragsbrottsförfarande, åligger kommissionen att bevisa det påstådda fördragsbrottet och att förse domstolen med de uppgifter som den behöver för att kunna kontrollera huruvida så är fallet, och att kommissionen inte därvid kan stödja sin talan på en presumtion.(17) Samma principer gäller när en fördragsbrottstalan väcks av en medlemsstat i den mening som avses i artikel 259 FEUF.(18) Den bevisning som Republiken Polen har ingett ska således prövas mot bakgrund av dessa överväganden och med hänsyn till principerna om fri bevisföring och fri bevisvärdering, såsom de har fastställts i EU‑domstolens praxis.(19)
18. I förevarande fall följer det av Republiken Polens påståenden att det omtvistade avfallet ska ha transporterats från Tyskland till Polen inom ramen för informationsförfarandet, under andra villkor än dem som föreskrivs i förordning nr 1013/2006, både när det gäller den kategori av avfall som kunde ha transporterats enligt det förfarandet och när det gäller de tillstånd som innehas av de företag som ansvarar för bearbetningen av avfallet. När det gäller plats nr 1 har Förbundsrepubliken Tyskland erkänt att olagliga transporter har skett, vilket innebär att tvistefrågan endast är huruvida den medlemsstaten har åsidosatt tidsfristen för återtagning av det avfallet. När det gäller platserna nr 2–6 ska det däremot undersökas huruvida de påstådda olagliga transporter som kan tillskrivas de berörda tyska företagen faktiskt har skett. I det följande kommer jag att göra separata analyser av dessa båda situationer.
2. Plats nr 1 (Tuplice)
19. Republiken Polen har kritiserat Förbundsrepubliken Tyskland för att ha åsidosatt sin skyldighet att inom 30 dagar återta cirka 20 000 ton avfall i form av zinkslagg som har transporterats på ett olagligt sätt.(20)
20. Parterna, såväl som kommissionen, har medgett att det omtvistade avfallet har transporterats på ett olagligt sätt(21) och är eniga om att återtagningen av det avfallet slutfördes i december 2024.(22)
21. Inledningsvis anser jag att det finns anledning att underkänna Förbundsrepubliken Tysklands argument att talan ska avvisas eller har mist sitt föremål, på grund av att återtagningen av avfallet har slutförts under mellantiden. Inom ramen för en mellanstatlig talan om fördragsbrott med stöd av artikel 259 FEUF ska nämligen frågan huruvida fördragsbrott föreligger bedömas med hänsyn till den situation som rådde i den svarande medlemsstaten vid tidpunkten för det föregående framläggandet av saken för kommissionen, vilket föreskrivs i artikel 259 andra stycket.(23) I förevarande fall hade tidsfristen för återtagning löpt ut för länge sedan vid den tidpunkten.(24)
22. För det första har Förbundsrepubliken Tyskland gjort gällande att de beslut som de behöriga nationella myndigheterna har fattat om att ålägga företagen bakom transporterna att återta det omtvistade avfallet har prövats i domstol. Förbundsrepubliken Tyskland har även hävdat att det skulle ta flera månader att återta en så pass stor mängd avfall, på grund av logistiska begränsningar och behovet av att anordna ett förfarande för offentlig upphandling som är förenligt med unionens bestämmelser. Med tanke på dessa omständigheter ska den tidsfrist på 30 dagar som föreskrivs i artikel 24.1 andra stycket i förordning nr 1013/2006 inte tillämpas.
23. Jag vill härvidlag påpeka att det i artikel 24.2 i den förordningen inte föreskrivs något undantag eller några skäl för att avbryta tidsfristen i fråga, inbegripet på grund av avfallsvolymen, och att den enda möjlighet som ges i detta avseende är att de berörda behöriga myndigheterna fastställer en alternativ tidsfrist.(25) Den omständigheten att tidsfristen inte iakttas, med ett dröjsmål på nästan tio år, såsom i förevarande fall, kan inte under några omständigheter motiveras av logistiska skäl eller av att avfallets omfattning kräver att det anordnas ett europeiskt förfarande för offentlig upphandling.(26)
24. För det andra har Förbundsrepubliken Tyskland hävdat att det, under det administrativa förfarandet, fanns en överenskommelse mellan parterna i enlighet med artikel 24.2 i förordning nr 1013/2006 om möjligheten att invänta utgången av det rättsliga förfarandet innan det omtvistade avfallet skulle återtas, vilket emellertid har bestritts av de polska myndigheterna.(27) Förbundsrepubliken Tyskland har i detta avseende grundat sig på skriftväxlingen mellan de polska och de tyska myndigheterna, i vilken de förstnämnda ställde sig bakom beslutet om att invänta utgången av det pågående rättsliga förfarandet och avstod från att begära att de sistnämnda skulle återta avfallet innan förfarandet hade avslutats.(28)
25. Denna skriftväxling visar, enligt min mening, att de polska myndigheterna inte har meddelat sin avsikt att omedelbart föra frågan vidare till EU-domstolen. Den slutsatsen skulle således kunna dras att de, under en viss tid, inväntade utvecklingen av det pågående förfarandet i Tyskland. Det framgår emellertid inte helt klart av denna skriftväxling att de myndigheterna gick med på att vänta till dess att förfarandet hade avslutats. Det är för övrigt ostridigt mellan parterna att de polska myndigheterna, senast när de hördes av kommissionen den 20 september 2023, tydligt angav att någon sådan överenskommelse inte fanns. Jag anser följaktligen att det inte har lagts fram tillräcklig bevisning för att det fanns en överenskommelse om att det var lämpligt att invänta det rättsliga förfarandet, såsom Förbundsrepubliken Tyskland har angett.
26. Under dessa omständigheter föreslår jag att talan ska vinna bifall på den första grunden vad gäller plats nr 1 (Tuplice).
3. Platserna nr 2–6
27. När det gäller platserna nr 2–6 har Republiken Polen kritiserat Förbundsrepubliken Tyskland för att ha åsidosatt bestämmelserna om återtagning av avfall som har transporterats på ett olagligt sätt,(29) medan Förbundsrepubliken Tyskland har bestritt den anklagelsen genom att förneka att det faktiskt har förekommit någon olaglig transport som kan tillskrivas de berörda tyska företagen.(30)
28. I det följande kommer jag att göra en samlad undersökning av de situationer som uppvisar likheter, bland annat när det gäller den kategori som det transporterade avfallet tillhör.
a) Platserna nr 2 (Stary Jawor) och 3 (Sobolew)
29. Republiken Polen har hävdat att de polska myndigheterna, mellan april och september 2018, konstaterade vid sina kontroller på platserna nr 2 och 3(31) förekomsten av 1 156 respektive 1 039 ton avfall(32) som hade blivit föremål för olagliga transporter(33) från de tyska företagens sida.(34) I stället för betongavfall (avfallskod 17 01 01)(35) (nedan kallat betongavfall) som hade angetts i bilaga VII‑dokumenten, hade dessa företag, enligt informationsförfarandet, transporterat blandat byggavfall som innehöll gips (nedan kallat gipsavfall)(36) som inte finns med på den ”gröna” förteckningen” för återvinning för vilket mottagarföretagen dessutom inte hade de tillstånd som krävdes.(37) I vissa fall hade det omtvistade avfallet dessutom, trots att de tyska avsändarföretagen hade klassificerat detta som gipsavfall, ändå transporterats till polska företag som inte hade tillstånd att återvinna det avfallet.(38)
30. Jag anser att det är lämpligt att skilja mellan frågan om huruvida det omtvistade avfallet har transporterats och frågan om de berörda tyska företagens ansvar.
31. Vad gäller frågan huruvida det omtvistade avfallet har transporterats (oberoende av om det har skett på ett olagligt sätt eller inte), måste åtskillnad dessutom göras mellan transport av avfall som klassificeras som betongavfall och transport av avfall som klassificeras som gipsavfall.
32. För det första är det ostridigt mellan parterna att betongavfall nämns i merparten av de dokument som rör de företagen – bland annat i transportavtalen och i bilaga VII‑dokumenten.(39) Republiken Polen har emellertid hävdat att de transporterna i själva verket var förtäckta transporter av gipsavfall, vilket framför allt framgår av resultaten av de inspektioner som de polska myndigheterna har gjort, vilka konstaterade att det på de berörda platserna fanns gipsavfall, utöver betongavfall eller en blandning av dessa.
33. Jag anser att enbart upptäckten av gipsavfall på platserna för de anläggningar som de polska myndigheterna har kontrollerat förvisso är ett tecken på att annat avfall än sådant som omfattas av tillstånd har transporterats till dessa platser. Den omständigheten visar emellertid inte i sig att det avfallet faktiskt kom från de omtvistade transporterna. De transporterna genomfördes nämligen med bilaga VII‑dokument och andra samstämmiga transportdokument, av vilka det framgår att det omtvistade avfallet hade sänts och mottagits som betongavfall. Det finns inget som visar att de transporterna var förtäckta transporter av andra kategorier av avfall, särskilt som betongavfall också har påträffats vid de aktuella anläggningarna, såsom Republiken Polen själv har medgett.
34. För det andra är det även ostridigt mellan parterna att de berörda företagen har klassificerat vissa avfallstransporter som transporter av gipsavfall.
35. Vad plats nr 2 beträffar rör det sig, för det första, om transporter mellan de tyska avsändarföretagen ALBA Seehausen och Altmärkische, å ena sidan, och det polska mottagarföretaget Bravet, å andra sidan. Det har emellertid inte visats att de transporterna har blivit föremål för en begäran om återtagande. Några sådana transporter har nämligen inte tagits upp i de dokument avseende begäran om återtagande av avfall som Republiken Polen har nämnt.(40)
36. För det andra är parterna eniga om att det fanns ett avtal om transport av gipsavfall mellan det tyska avsändarföretaget Parentin och det polska mottagarföretaget Bravet. Några sådana transporter tas emellertid inte upp vare sig i de bilaga VII‑dokument som de berörda parterna har undertecknat eller i andra dokument rörande dem. Det saknas således bevisning för att det avtalet har genomförts.(41)
37. För det tredje har parterna även medgett att transporter av avfall, som har registrerats som gipsavfall, har skett och genomförts av de tyska avsändarföretagen Drekopf och Recom till det polska mottagarföretaget Bravets anläggningar. Det framgår emellertid av den bevisning som Republiken Polen har lagt fram att de polska myndigheterna inte hade begärt något återtagande, eftersom avfallet hade blandats med annat avfall på plats nr 2, vilket innebar att det, enligt dem, inte längre gick att fastställa, för vart och ett av det berörda företagen, varifrån avfallet kom.(42)
38. När det gäller plats nr 3 var de transporter av avfall som hade angetts vara avfall av gips transporter mellan det tyska avsändarföretaget Parentin och det polska mottagarföretaget PPH LWN, vilka emellertid inte nämndes innan Republiken Polens ansökan och som inte har blivit föremål för en begäran om återtagning från de polska myndigheternas sida, såsom Förbundsrepubliken Tyskland har gjort gällande.(43)
39. Sammanfattningsvis anser jag att det inte har lagts fram tillräckliga bevis för förekomsten av olagliga transporter av avfall, som Förbundsrepubliken Tyskland är skyldig att säkerställa återtagande av, och att talan därför ska ogillas såvitt avser den första grunden när det gäller platserna nr 2 och 3.
40. Med hänsyn härtill kommer jag även, för fullständighetens skull, att pröva frågan om de berörda tyska företagens ansvar för transporterna av avfall som har angetts vara gipsavfall till de anläggningar som saknar tillstånd för återvinning av det.
41. I detta hänseende är parterna oeniga om vilket ansvar avfallsproducenten eller den som organiserar transporten av avfallet har när det gäller lagenligheten av den återvinning som görs av avfallet i mottagarländerna dels när det företag som tar emot avfallet eller den ansvariga för återvinningsanläggningen inte har ett giltigt tillstånd för att bearbeta det avfallet, dels när avfall som har transporterats på ett lagligt sätt inte återvinns korrekt i mottagarlandet. Frågan rör i synnerhet innebörden av mottagarföretagets underskrift på bilaga VII‑dokumentet eller av dess intyg i avtalet med transportorganisatören att det har de tillstånd som krävs.
42. Parterna har i förevarande fall medgett att de företag som tog emot avfallet inte hade de tillstånd att återvinna gipsavfall som krävs.(44) När det gäller plats nr 2 anser jag dessutom, i likhet med Republiken Polen, att det tillstånd som det polska mottagarföretaget Bravet har för ”insamling” av gipsavfall, enligt definitionen i artikel 3 led 10 i direktivet om avfall,(45) inte heller ger möjlighet till ”inledande lagring” av det avfallet, såsom föreskrivs inom ramen för återvinningsförfarande R13.(46) Även om det sätt på vilket de definitionerna är formulerade kan ge upphov till förvirring, utesluter nämligen definitionen av begreppet lagring av avfall, som motsvarar återvinningsförfarande R13 i bilaga II till det direktivet, uttryckligen ”tillfällig lagring” i den mening som avses i artikel 3 led 10 i det direktivet.
43. Eftersom de aktuella tillstånden inte omfattar de återvinningsförfaranden (R5 eller R13) för vilka avfallet har transporterats, ska det därför undersökas huruvida de tyska företag som har organiserat transporterna kan hållas ansvariga för dem, i synnerhet när det företag som tar emot det avfallet har angett i bilaga VII‑dokumentet (fälten 13 och 14) inom ramen för avtalet med transportorganisatören att det har de tillstånd som krävs.(47)
44. Det är i detta hänseende uppenbart att företagen ska hållas ansvariga för de olagliga transporterna om det har visats att de hade kännedom om att mottagarföretagen saknade de tillstånd som krävdes eller om att avfallet omdirigerades till andra platser. Om det inte finns några bevis för att företagen hade kännedom om detta, finns det däremot anledning att fastställa omfattningen av den omsorgsplikt som de har när det gäller det rättsstridiga agerandet.
45. Jag anser rent allmänt att med tanke på den större omsorgsplikt som avsändaren av avfall har vid avfallstransport utanför den medlemsstat där avfallet har producerats,(48) så kan avsändaren inte ställa sig passiv till huruvida mottagaren har de tillstånd som krävs. Avsändaren av avfall kan med andra ord inte bara ingå ett avtal om transport av avfall och fylla i bilaga VII‑dokumentet, i motsats till vad Förbundsrepubliken Tyskland anser. Utan att ålägga avsändaren orimliga krav ska det icke desto mindre förväntas av avsändaren att denne begär att få en kopia av relevanta intyg, utan att avsändaren för den delen är skyldig att göra ingående kontroller av dessa, till exempel genom utredningar eller revisioner av de dokumentens giltighet, vilket det enbart ankommer på de offentliga myndigheterna att göra.(49)
46. När det gäller det avfall som har transporterats till plats nr 2 vill jag i förevarande fall påpeka att Bravet, som är det polska företag som ansvarar för den platsen, hade uppvisat sina tillstånd för insamling av avfall som omfattas av avfallskoderna 17 01 01 och 17 08 02 och för återvinning av avfall som enbart omfattas av avfallsrubrik 17 01 01 (och inte av avfallsrubrik 17 08 02) för de tyska avsändarföretagen, dels ALBA Seehausen och Altmärkische,(50) dels Drekopf och Recom.(51) Trots detta organiserade de företagen transporter av avfall som omfattas av avfallskod 17 08 02 för återvinningsförfarande R13.
47. Jag anser följaktligen, utan att det påverkar de förklaringar som har gjorts i punkterna 35 och 37 ovan, att det berörda tyska företagen är ansvariga, eftersom de hade kännedom om mottagarföretagets situation när bilaga VII‑dokumentet fylldes i.
48. Jag instämmer däremot inte i Republiken Polens argument att de tyska företagens ansvar även har utlösts på grund av att de tyska avsändarföretagen ALBA Seehausen och Altmärkische endast har angett det polska mottagarföretaget Bravet som återvinningsanläggning i fält 7 i sina bilaga VII‑dokument, medan de även borde ha nämnt anläggningen för slutlig återvinning när det gäller transport till en anläggning för behandling i avvaktan på återvinning. Eftersom fält 7 i bilaga VII‑dokumentet endast avser ”återvinningsanläggningen”, är det nämligen tillräckligt att ange den anläggning som, i enlighet med vad som anges i fält 8, är skyldig att genomföra ett återvinningsförfarande R13, även om detta förfarande innebär lagring av avfall före ett annat återvinningsförfarande (utom tillfällig lagring, före insamling, på den plats där avfallet har uppkommit).(52)
49. Jag delar inte heller Förbundsrepubliken Tysklands ståndpunkt att den uttryckliga skyldighet att ange anläggningar för icke-temporär återvinning som föreskrivs i den nya förordning (EU) 2024/1157 skulle visa att detta behöver anges först från och med den förordningens ikraftträdande.(53)
50. När det gäller det avfall som har transporterats till plats nr 3 är det ostridigt mellan parterna att PPH LWN, som är det polska företag som ansvarar för den platsen, inte hade de tillstånd som krävdes för de specifika fastigheter på vilka avfallet hade lossats.
51. Jag anser i detta avseende att, även om det företag som producerar eller avsänder avfallet ska anses ha en större omsorgsplikt,(54) kan det emellertid inte krävas av det företaget att det ska ha informerats om och svara för den exakta lossningsplats, vid den behandlingsanläggning som felaktigt har angetts i de relevanta dokumenten, där avfallet ska avlämnas. Ett sådant krav skulle gå utöver vad ett sådant företag kan kontrollera, eftersom ansvaret för detta enbart kan tillskrivas den som driver behandlingsanläggningen.(55)
b) Platserna nr 4 (Gliwice) och 5 (Sarbia)
52. Republiken Polen har hävdat att de polska myndigheterna, mellan februari och maj 2018, upptäckte vid sina kontroller på platserna nr 4 och 5(56) att 1 300 respektive 8 700 ton avfall hade blivit föremål för olaglig transport(57) från tyska företags sida.(58) Till skillnad från vad som angavs i bilaga VII‑dokumenten, där avfall av plast och gummi (under avfallskod 19 12 04) (nedan kallat plastavfall) nämndes, har de företagen, inom ramen för informationsförfarandet, transporterat avfall som inte finns med på den ”gröna” förteckningen för återvinning.
53. Det avfall som har påträffats på plats nr 4 består i synnerhet av avfall av sammansatta förpackningsmaterial för livsmedel av plast och annat material (nedan kallat blandat kommunalt avfall),(59) som har producerats av det tyska företaget Wurzer och transporterats till Gliwice på grundval av ett antal avtal.(60) Det avfall som har påträffats på plats nr 5 består av avfall som har pressats ihop i balar omgivna med ståltråd och omfattas inte av någon identifierbar avfallskod.(61) En icke försumbar del av avfallet har försetts med text och streckkoder, som vittnar om att avfallet kommer från Tyskland och har producerats av Lobbe och Böhme.(62) Även om avfallet formellt har skickats till staden Chełmekket, har det i själva verket transporterats till Sarbia efter en ”neutralisering” av transportdokumenten.(63) Mottagarföretaget av det avfall som har transporterats till plats nr 4 har dessutom endast agerat som mäklare(64) och har endast tillstånd för insamling av plastavfall, medan mottagarföretaget av det avfall som har transporterats till plats nr 5 inte har något tillstånd för återvinning av det avfallet.(65)
54. När det gäller plats nr 4 framgår det emellertid av den bevisning som Republiken Polen har lagt fram (bilaga VII‑dokument, transportdokument som kallas CMR‑dokument och viktsedlar) att det avfall som Wurzer har producerat klassificerades som plastavfall som finns med på den ”gröna” förteckningen och transporterades till det polska företaget Marko, som hade tillstånd att återvinna det avfallet och tog emot detta vid anläggningen i Jawiszowice (och inte vid anläggningen i Gliwice).(66) De transportdokument som Republiken Polen har lagt fram, när det gäller transporterna till Gliwice, avser endast den verksamhet som de polska företagen Marko och A&P har varit delaktiga i, i egenskap av avsändare respektive mottagare.(67) Även om det antas att Markos övertagande av avfallet från Tyskland var ett skenövertagande eftersom lasterna hade sänts direkt från Wurzer till Gliwice, såsom Republiken Polen har hävdat,(68) är detta en omständighet som inte framgår av de dokument som har upprättats av de tyska företagen bakom transporterna och som framför allt inte direkt kan kopplas till dem. En sådan omständighet omfattas, i förekommande fall, av de berörda polska företagens ansvar. Den övriga bevisning som Republiken Polen har lagt fram är dessutom inte heller avgörande i detta avseende,(69) och vidare är ansökan otydlig när det gäller mängden av det avfall som kan tillskrivas de båda tyska företagen i fråga.
55. Vad plats nr 5 beträffar avsåg alla de dokument (bland annat bilaga VII‑dokumenten) som kan knytas till företagen Lobbe och Böhme transporter av plastavfall som har gjorts till de polska företagen Havel (av Lobbe och Böhme) och till Recovery (av Böhme) i Chełmek.(70) Den övriga bevisning som Republiken Polen har lagt fram(71) visar för visso att det, på platsen Sarbia, fanns avfall som kunde kopplas till de tyska företagen Lobbe och Böhme, vilket kan ha omdirigerats från dess officiella destination och transporterats direkt från Tyskland till Sarbia. Dessa omständigheter är emellertid inte tillräckliga för att visa att de berörda tyska företagen har organiserat eller godkänt de transporterna eller ens haft kännedom om dem. Det kan nämligen inte uteslutas, med hänsyn till bland annat de transportordrar som har utbytts mellan de polska företagen och som innehåller en ”neutraliseringsorder”,(72) att omdirigeringen av det avfallet har hållits hemlig för dessa tyska företag och enbart omfattas av de aktuella polska företagens ansvar.(73) Dessutom går det inte, utifrån den bevisning som Republiken Polen har lagt fram, att med tillräcklig precision fastställa mängden avfall som de berörda tyska företagen har transporterat till anläggningen i fråga, på vilken det även har påvisats avfall från Polen och andra länder. Sådana omständigheter gör det inte möjligt att särskilja det aktuella avfallet och utgör således hinder för att återta avfallet på grund av de påstådda olagliga transporterna.(74)
– c) Plats nr 6 (Bzowo)
56. Republiken Polen har hävdat att de polska myndigheterna, mellan april och september 2017, upptäckte vid sina kontroller på plats nr 6(75) att 600 ton blandat kommunalt avfall(76) hade blivit föremål för olaglig transport(77) från de tyska företagens sida.(78) Det avfallet finns inte med på den ”gröna” förteckningen, och det polska mottagarföretaget har inte något tillstånd att återvinna det.
57. Jag anser härvidlag att den bevisning som Republiken Polen har lagt fram(79) dels visar att det i lagret troligen har funnits blandat kommunalt avfall från Tyskland, dels att det inte har funnits något tillstånd att återvinna det avfallet eller någon lämplig anläggning på platsen Bzowo.(80)
58. Det finns emellertid inga andra bevis som visar att de berörda tyska företagen har varit direkt inblandade i dessa transporter.(81) I synnerhet tas de transporterna inte upp i de transportdokument som kan kopplas till de berörda tyska företagen.(82) Det är visserligen riktigt att ett av dessa bilaga VII‑dokument som företaget Vorberg Recycling har fyllt i inte innehöll någon uppgift om återvinningsanläggningen.(83) Jag anser emellertid inte att den omständigheten i sig påvisar det aktuella företagets ansvar, även med hänsyn tagen till att det dokumentet vittnar om att plastavfall har fraktats (och inte blandat kommunalt avfall, som de polska myndigheterna konstaterade på platsen i fråga) och till att det inte finns några uppgifter om arten av avfallet på den platsen.(84)
4. Slutsats avseende den första grunden
59. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att talan ska vinna bifall på den första grunden när det gäller Förbundsrepubliken Tyskland sena återtagande av avfallet avseende plats nr 1. Jag föreslår däremot att den grunden ska underkännas när det gäller den medlemsstatens ansvar att återta det avfall som har transporterats till platserna nr 2–6.
B. Den andra grunden: Åsidosättande av skyldigheten att hantera avfallet
60. Republiken Polen har hävdat att Förbundsrepubliken Tyskland har åsidosatt skyldigheten att betrakta det avfall som påträffades på platserna nr 3–6 som avfall som finns med i bilaga IV till förordning nr 1013/2006, trots att de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna var oense om hur avfallet skulle klassificeras. Republiken Polen har härav dragit slutsatsen att Förbundsrepubliken Tyskland har åsidosatt artikel 28.2 i den förordningen.
61. Vad gäller frågan huruvida den andra grunden kan tas upp till sakprövning framgår det tydligt av den ansökan som har ingetts till kommissionen att Republiken Polen endast har åberopat den grunden med avseende på plats nr 5.(85) Jag anser således att talan ska avvisas på den grunden när det gäller platserna nr 3, 4 och 6.
62. Såsom jag kommer att förklara i det följande saknas det i alla händelser även fog för den grunden när det gäller samtliga de platser som Republiken Polen har nämnt inom ramen för sin andra grund.
63. När det gäller frågan huruvida det finns fog för den andra grunden erinrar jag om att det i artikel 28.1 i förordning nr 1013/2006 föreskrivs att om de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna är oense om huruvida det anmälda avfallet(86) ska klassificeras som avfall som finns med i den ”gröna” förteckningen (bilagorna III, IIIA och IIIB) eller i bilaga IV, ska avfallet anses omfattas av bilaga IV.(87)
64. Först och främst framgår det av ordalydelsen i den bestämmelsen, enligt min mening, att den aktuella oenigheten endast kan avse ”klassificeringen” av avfallet och inte själva förekomsten av en olaglig transport av avfall, inbegripet identifieringen av den som står bakom en sådan transport.
65. Vad därefter gäller det sammanhang i vilket den bestämmelsen ingår framgår det att artikel 28 i förordning nr 1013/2006, med rubriken ”Tvister i klassificeringsfrågor”, reglerar tre särskilda situationer i punkterna 1–3, nämligen för det första en oenighet om huruvida innehållet ska klassificeras som avfall eller inte, för det andra en oenighet om huruvida det anmälda avfallet ska klassificeras som avfall som ingår i den ”gröna” förteckningen eller inte, såsom i förevarande fall, och för det tredje en oenighet om hur det anmälda avfallshanteringsförfarandet ska klassificeras. Frågan huruvida en olaglig transport föreligger tas således inte upp över huvud taget.
66. Vad slutligen gäller det mål som eftersträvas med den bestämmelsen, anser jag att den bestämmelsen syftar till att lösa ett förfarandemässigt dödläge när det gäller hanteringen av det material som transporteras, och inte att i förväg avgöra huruvida en sådan transport föreligger.
67. Frågan huruvida en transport föreligger, det vill säga den som vi har att behandla här, omfattas av de allmänna reglerna om bevisföring och bevisvärdering, och inte av de särskilda presumtioner som föreskrivs i artikel 28 i förordning nr 1013/2006. I detta sammanhang framgår det av EU-domstolens praxis som jag hänvisat till i punkt 17 ovan att det, i ett fördragsbrottsförfarande, åligger kommissionen eller den medlemsstat som har väckt talan att bevisa det påstådda fördragsbrottet och att förse domstolen med de uppgifter som den behöver för att kunna kontrollera huruvida så är fallet, och att kommissionen inte därvid kan stödja sin talan på en presumtion.
68. Härav följer att kommissionen, eller den sökande medlemsstaten, inte enbart kan åberopa den presumtion som föreskrivs i artikel 28.1 i den förordningen eller enbart grunda sig på att de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna har konstaterats vara oense om huruvida det föreligger en olaglig transport av avfall, för att därav dra slutsatsen att en avfallstransport ska underkastas förfarandet med skriftlig förhandsanmälan och skriftligt samtycke.
69. Med hänsyn till det föregående anser jag att den andra grunden ska underkännas.
C. Den tredje grunden: Åsidosättande av skyldigheten till lojalt samarbete
70. Republiken Polen har hävdat att Förbundsrepubliken Tyskland har åsidosatt den skyldighet till lojalt samarbete som Förbundsrepubliken Tyskland har enligt artikel 4.3 FEU, genom att inte ha vidtagit åtgärder för att klargöra de faktiska omständigheterna i samband med de olagliga avfallstransporterna till de berörda platserna och på så sätt göra det möjligt att ge verkan åt de aktuella bestämmelserna i förordning nr 1013/2006. Republiken Polen har, för det första, kritiserat Förbundsrepubliken Tyskland för att ha intagit ett passivt förhållningssätt vid informationsutbytena, såsom framgår av de uteblivna eller sena svaren från de tyska myndigheternas sida på vissa skrivelser som de polska myndigheterna har skickat, för det andra för att enbart ha återförvisat ärendet till regional nivå när de federala myndigheterna kontaktades på grund av uteblivet svar från de behöriga regionala myndigheterna, för det tredje för att ha vägrat att delta i gemensamma inspektioner och, för det fjärde, för att inte ha återtagit avfallet när det gäller plats nr 1 (Tuplice) under åtta års tid.
71. Vad gäller frågan huruvida den tredje grunden kan tas upp till sakprövning, vilket Förbundsrepubliken Tyskland har ställt sig kritisk till, konstaterar jag endast att Republiken Polen, i sitt klagomål till kommissionen, om än på ett mycket allmänt sätt, har anfört en grund avseende ett åsidosättande av skyldigheten till lojalt samarbete.
72. Vad gäller frågan huruvida artikel 4.3 FEU är tillämplig, vilket Förbundsrepubliken Tyskland har bestritt med hänsyn till att det finns särskilda bestämmelser som ska tillämpas på förfarandet för transport av avfall,(88) anser jag att den omständigheten att dessa särskilda bestämmelser om samarbetet mellan de berörda medlemsstaterna finns i förordning nr 1013/2006 inte utgör hinder för att den allmänna principen om lojalt samarbete mellan medlemsstaterna som slås fast i artikel 4.3 FEU kan tillämpas, vad gäller aspekter som inte uttryckligen regleras i den förordningen.(89)
73. När det gäller plats nr 1 (Tuplice) vill jag härvidlag påpeka att Republiken Polen, genom sin tredje grund avseende ett åsidosättande av artikel 4.3 FEU, i huvudsak avser samma agerande som det som utgör ett åsidosättande av den tidsfrist för återtagning av avfall som föreskrivs i artikel 24.2 andra stycket i förordning nr 1013/2006. Eftersom samma åsidosättande har åberopats och konstaterats föreligga inom ramen för den första grunden, kan den medlemsstaten emellertid inte även åberopa ett åsidosättande av artikel 4.3 FEU, som är en mer allmän bestämmelse.(90)
74. Vad gäller frågan huruvida det finns fog för den tredje grunden avseende det påstådda uteblivna samarbetet från de tyska myndigheternas sida med de polska myndigheterna, konstaterar jag att parterna, trots komplexiteten i ärendena om de berörda platserna och de stora meningsskiljaktigheterna mellan parterna när det gäller merparten av de uppgifter och bevis som har utbytts under förfarandet, icke desto mindre har samarbetat för att försöka hitta lösningar, vilket emellertid i de flesta fall inte gett resultat.
75. Först och främst anser jag inte att de tyska myndigheterna, genom att inte ha efterkommit de polska myndigheternas upprepade begäran om återtagning, har åsidosatt artikel 4.3 FEU, i synnerhet med tanke på att de tyska myndigheterna har samarbetat med de polska myndigheterna genom att göra kontroller vid de företag som, enligt de polska myndigheterna, misstänktes ha legat bakom de olagliga avfallstransporterna(91) och med tanke på att den bevisning som lades fram inte var tillräcklig för att det skulle vara motiverat att begära återtagning.(92)
76. Den omständigheten, som Republiken Polen har framhållit, att de tyska federala myndigheterna i vissa fall har återförvisat ärendet till de berörda regionala myndigheterna är dessutom inte i sig bevis på att de förstnämnda har åsidosatt samarbetsskyldigheten, med tanke på de sistnämndas befogenheter inom området för avfallshantering.(93)
77. Slutligen var påståendet att de tyska myndigheterna inte ville delta i gemensamma inspektioner när det gäller platserna nr 5 och 6 grundat på att det inte hade lämnats tillräcklig information om avfallets art och härkomst. Den situationen kan, enligt min mening, rätteligen förklara en oenighet med de polska myndigheterna, men den är inte för den sakens skull tillräcklig för att påvisa ett åsidosättande av skyldigheten till lojalt samarbete.
78. Sammanfattningsvis förefaller de tyska myndigheterna ha efterkommit de polska myndigheternas begäranden och uppmaningar och gjort egna undersökningar vid de tyska avfallsproducenter som de polska myndigheterna hade rapporterat om. Även om det är riktigt att de tyska myndigheterna har efterkommit begäranden och uppmaningar på ett senfärdigt sätt vid flera tillfällen, har sådana dröjsmål uppstått hos båda parter, vilket innebär att det inte enbart är Förbundsrepubliken Tyskland som kan beskyllas för ett ”passivt” förhållningssätt.
79. Med hänsyn till det föregående anser jag att den tredje grunden ska underkännas.
VI. Förslag till avgörande
80. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska
– bifalla talan såvitt avser den första grunden avseende plats nr 1 (Tuplice), och
– ogilla talan i övrigt.
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 14 juni 2006 om transport av avfall (EUT L 190, 2006, s. 1).
3 Det rör sig närmare bestämt om artikel 24.2 första och andra stycket och artikel 28.2 i förordning nr 1013/2006 samt om artikel 4.3 FEU. Enligt ansökan avsåg klagomålet även avfallstransporter till plats nr 7 (Babin), som inte är föremål för förevarande fördragsbrottstalan.
4 Artikel 24.2 första och andra stycket, jämförd med artikel 2 led 35 e och g iii) i förordning nr 1013/2006.
5 Artikel 24.2 första och andra stycket, jämförd med artikel 2 led 35 g iii) i förordning nr 1013/2006.
6 Kommissionen stöder yrkandena i talan, i den mån dessa avser de åsidosättanden som åsyftas i kommissionens motiverade yttrande.
7 Artikel 24.2 första och andra stycket, jämförd med artikel 2 led 35 a, b, e och g i och iii) i förordning nr 1013/2006
8 Artikel 28.2 i förordning nr 1013/2006.
9 Artikel 4.3 FEU.
10 Artikel 24.2 första och andra stycket, jämförd med artikel 2 led 35 a, b, e och g i och iii) i den förordningen.
11 I synnerhet följer det av principen att miljöförstöring ska hindras vid källan eller närhetsprincipen att unionslagstiftningen ska uppmuntra bortskaffande eller återvinning av avfall så nära den plats där avfallet uppstår som möjligt, varvid bestämmelserna om transport av avfall ska betraktas som undantag i detta avseende, vilket innebär att de måste tolkas restriktivt. Se, bland annat, artikel 16.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv (EUT L 312, 2008, s. 3) och skäl 20 i förordning nr 1013/2006. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 4 mars 2010, kommissionen/Italien (C‑297/08, EU:C:2010:115, punkterna 64–66 och där angiven rättspraxis).
12 Enligt skäl 7 i förordning nr 1013/2006 är det viktigt att organisera och reglera övervakningen och kontrollen av avfallstransporter på ett sätt som tar hänsyn till behovet av att bevara, skydda och förbättra miljökvaliteten och människors hälsa (se dom av den 9 juni 2016, Nutrivet, C‑69/15, EU:C:2016:425, punkt 32).
13 Se dom av den 23 oktober 2025, Naturvårdsverket (Behandling av avfall efter återtagning) (C‑221/24 och C‑222/24, EU:C:2025:818, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
14 Förteckningen över avfall som omfattas av de allmänna informationskraven i artikel 18 i förordning nr 1013/2006 kallas i bilaga III till den förordningen för den ”gröna” avfallsförteckningen.
15 Enligt artikel 3 led 15 i direktiv 2008/98 innebär återvinning varje förfarande vars främsta resultat är avfall som har ett nyttigt ändamål, genom att det antingen vid anläggningen eller i samhället i stort ersätter annat material som i annat fall skulle ha använts för ett visst syfte eller förbereds för detta syfte. I bilaga II till det direktivet ges en icke uttömmande förteckning över återvinningsförfaranden, som bland annat innefattar förfarandena R 5 ”Materialåtervinning av andra oorganiska material”) och R 13 (”Lagring av avfall före något av förfarandena R 1–R 12 (utom tillfällig lagring, före insamling, på den plats där avfallet har uppkommit)”).
16 I den bestämmelsen definieras bland annat olaglig transport som alla transporter av avfall som inte har blivit föremål för förfarandet med skriftlig förhandsanmälan och skriftligt förhandsgodkännande (de situationer som anges i a och b), som leder till återvinning eller bortskaffande i strid med tillämpliga bestämmelser (den situation som anges i e) eller som har blivit föremål för informationsförfarandet för avfall som inte ingår i förteckningen i bilagorna III, IIIA eller IIIB, eller som har skett på ett sätt som inte har specificerats i bilaga VII-dokumentet (de situationer som anges i g i och iii).
17 Se, bland annat, dom av den 14 mars 2019, kommissionen/Republiken Tjeckien (C‑399/17, EU:C:2019:200, punkt 51 och där angiven rättspraxis).
18 Se i detta avseende, bland annat, Prete, L., Infringement Proceedings in EU Law, Wolters Kluwer, Alphen aan den Rijn, 2017, s. 191.
19 Se, bland annat, dom av den 18 december 2025, kommissionen/Pollinis France (C‑136/24 P, EU:C:2025:977, punkt 114 och där angiven rättspraxis).
20 I den mening som avses i artikel 2 led 35 e och g iii) i förordning nr 1013/2006.
21 Det avfall som hade producerats av det tyska företaget Befesa Zinc Freiberg GmbH transporterades till Polen, mellan november 2013 och juni 2015, av ett annat tyskt företag, nämligen Mineral Projekt Gesellschaft fur Planung und Konstruktion GmbH, under avfallskod 10 05 01, för att bli föremål för återvinningsförfarandena R13 och R5. Avfallet skickades till det polska företaget POO RYNIED S.C., som i dokumentet i bilaga VII till förordning nr 1013/2006 hade angetts som mottagare av det avfallet för återvinning av det. Det företaget hade emellertid inte tillstånd att återvinna avfallet och transporterade därefter detta till företaget EURO-TOR RECYCLING sp. z o.o. Detta sistnämnda företag hade endast tillstånd att återvinna en del av det transporterade avfallet och fanns dessutom inte nämnd i bilaga VII-dokumentet.
22 De tyska myndigheterna hade ursprungligen ålagt det företag som ansvarade för att organisera transporten att återta avfallet. Efter att det företaget hade gått i konkurs uppmanade de tyska myndigheterna avfallsproducenten att bekosta återtagningen.
23 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Pikamäe i målet Republiken Tjeckien/Polen (Gruvan i Turów) (C‑121/21, EU:C:2022:74, punkt 49). Situationen skiljer sig nämligen från den vid en fördragsbrottstalan som har väckts med stöd av artikel 258 FEUF, beträffande vilken det följer av EU-domstolens fasta praxis att förekomsten av ett fördragsbrott ska bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet och att senare förändringar inte kan beaktas av EU-domstolen (se dom av den 5 november 2019, kommissionen/Polen (Allmänna domstolars oavhängighet), C‑192/18, EU:C:2019:924, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
24 Jag vill dessutom påpeka att denna tidsfrist även skulle ha överskridits om datumet för kommissionens motiverade yttrande skulle anses vara den dag då tidsfristen inleds, såsom kommissionen har hävdat i sitt skriftliga yttrande.
25 I den lagstiftning som var i kraft före förordning nr 1013/2006, det vill säga rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen (EGT L 30, 1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 43), föreskrevs dessutom i artikel 26.2 samma tidsfrist i nästintill identiska ordalag, nämligen ”inom 30 dagar sedan den behöriga myndigheten underrättades om den illegala transporten eller inom en annan tidsfrist som de berörda behöriga myndigheterna kommer överens om” (se även, för en mycket liknande formulering, artikel 14.2 i Proposal for a Council Regulation (EEC) on the supervision and control of shipments of waste within, into and out of the European Community (inte översatt till svenska) av den 10 oktober 1990, KOM(90) 415 slutlig).
26 Det följer dessutom av artikel 32.2 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, 2014, s. 65) att ett förhandlat förfarande utan föregående meddelande om upphandling får tillämpas för offentliga kontrakt för byggentreprenader, varor och tjänster ”[o]m det, när det är absolut nödvändigt och på grund av synnerlig brådska till följd av omständigheter som den upphandlande myndigheten inte har kunnat förutse, är omöjligt att iaktta de tidsfrister som gäller vid öppet förfarande, selektivt förfarande eller förhandlat förfarande under konkurrens”.
27 Jag vill erinra om att det i artikel 24.2 i förordning nr 1013/2006 inte uppställs några särskilda formaliteter för en sådan överenskommelse.
28 Det rör sig om utdrag från en skrivelse av den 19 januari 2021 (bilaga B.6) och ett e‑postmeddelande av den 2 maj 2023 (bilaga B.7) som de polska myndigheterna hade skickat till de tyska myndigheterna. I skrivelsen angavs följande: ”Please inform the Chief Inspector of Environmental Protection what measures have been taken and whether the approximate date of return the waste to Germany is already known. [Vänligen informera chefsinspektören för miljöskydd om de åtgärder som vidtagits och huruvida det ungefärliga datumet för återtagning av avfallet till Tyskland redan är känt].” (fri översättning). I det andra e‑postmeddelandet angavs följande: ”… could you provide current stage of the case? Has the court already issued a ruling on the case? [… skulle ni kunna meddela oss hur målet fortskrider? Har tribunalen redan avgjort målet?]” (fri översättning). EU-domstolen har härvidlag att bedöma de faktiska omständigheterna mot bakgrund av principen om fri bevisvärdering i enlighet med de principer som det erinras om i punkt 17 ovan.
29 Återtagning av avfall i den mening som avses i artikel 24.2 i förordning nr 1013/2006 krävdes i vissa fall på grund av att de tyska företagen har transporterat avfallet som avfall som ingår i den ”gröna” förteckningen (se fotnot 14 ovan) med tillämpning av informationsförfarandet, medan det avfallet, som inte finns med på den förteckningen, däremot borde ha transporterats enligt förfarandet med skriftlig förhandsanmälan och skriftligt förhandsgodkännande (se punkt 13 ovanI andra fall var återtagande nödvändigt på grund av att de polska företag som tog emot avfallet inte hade de tillstånd som krävs för att bearbeta det.
30 Enligt Förbundsrepubliken Tyskland har det inte visats att de olagliga transporterna har genomförts eller att eventuella olagliga transporter kan tillskrivas de berörda tyska företagen. Kommissionen stöder denna ståndpunkt, med undantag för en del av transporterna rörande plats nr 2.
31 Se bilaga A.14 respektive bilaga A.29 (protokoll från de kontroller som de polska myndigheterna utförde på de platserna).
32 Vad plats nr 3 beträffar har Republiken Polen i sin ansökan uppgett en mängd på 3 360 ton och i repliken en mängd på 1 039 ton (se bilaga C.2). Vid förhandlingen angav Republiken Polen att det rörde sig om en ungefärlig uppskattning.
33 I den mening som avses i artikel 2 led 35 e och g iii) i förordning nr 1013/2006 när det gäller plats nr 2, och i den mening som avses i artikel 2 led 35 a, b, e och g i och iii) i den förordningen när det gäller plats nr 3.
34 Avfallstransporterna till plats nr 2 avsåg dels de tyska producent- eller avsändarföretagen ALBA Niedersachsen-Anhalt GmbH (Braunschweig, Tyskland), ALBA Niedersachsen-Anhalt GmbH (Seehausen, Tyskland) (nedan kallat ALBA Seehausen), Altmärkische Entsorgung und Transport GmbH (nedan kallat Altmärkische), Schutt-Karl GmbH, Parentin Gmbh, Drekopf Recyclingzentrum Leipzig GmbH (nedan kallat Drekopf) och Recom Entsorgung (nedan kallat Recom), dels det polska mottagarföretaget Bravet sp. z o.o. Avfallstransporterna till plats nr 3 avsåg det tyska avsändarföretaget Parentin och det polska mottagarföretaget PPH LWN sp. z o.o.
35 I förevarande förslag till avgörande kommer jag att hänvisa till Europeiska avfallskatalogen och den klassificering som fastställs i den, såsom de avses i kommissionens beslut 2000/532/EG av den 3 maj 2000 om ersättning av beslut 94/3/EG om en förteckning över avfall i enlighet med artikel 1 a i rådets direktiv 75/442/EEG om avfall, och rådets beslut 94/904/EG om upprättande av en förteckning över farligt avfall i enlighet med artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689/EEG om farligt avfall (EGT L 226, 2000, s. 3). Det beslutet ändrades senast genom kommissionens beslut 2014/955/EU av den 18 december 2014 (EUT L 370, 2014, s. 44).
36 Närmare bestämt avfall som omfattas av avfallskod 17 08 02, det vill säga ”[a]ndra gipsbaserade byggmaterial än de som anges i 17 08 01” (som avser ”[g]ipsbaserade byggmaterial som är förorenade med farliga ämnen”).
37 Det polska företaget Bravet, som var mottagare av det avfall som transporterades till plats nr 2, hade tillstånd för återvinning (förfarande R5) av betongavfall och för insamling därav, men inte för återvinning av gipsavfall. Det polska företaget PPH LWN, som var mottagare av det avfall som transporterades till plats nr 3, hade däremot inget tillstånd vare sig för insamling eller för återvinning (förfarande R5) av det avfallet, åtminstone inte på de fastigheter där avfallet hade tippats.
38 De berörda tyska företagen var medvetna om att tillstånd saknades och är följaktligen ansvariga för dessa olagliga transporter.
39 Så är fallet dels när det gäller samtliga avfallstransporter som Republiken Polen har tilldelat företagen ALBA Niedersachsen-Anhalt och Schutt-Karl, dels när det gäller en del av de avfallstransporter som den medlemsstaten har tilldelat företagen ALBA Seehausen, Altmärkische, Parentin, Drekopf och Recom.
40 Se e‑postmeddelandet av den 11 januari 2019 (bilaga A.24) och skrivelsen av den 5 mars 2019 (bilaga A.25). Republiken Polen har inte lämnat någon ytterligare kommentar i sin replik i detta avseende.
41 Dessutom kan inte enbart den omständigheten att gipsavfall har påträffats på plats nr 2 utgöra tillräcklig bevisning för att det avfallet kom från det tyska avsändarföretaget Parentin, i motsats till vad Republiken Polen har gjort gällande.
42 I sin kommunikation med de tyska myndigheterna avseende de transporterna, angav de polska myndigheterna nämligen följande i sitt e‑postmeddelande av den 11 januari 2019 (bilaga A.24), vilket var avfattat på engelska: ”Normally in this situation we would request for take back but the waste has been mixed together with other plasterboard waste that was already deposited on the land. Therefore it is impossible to distinguish which waste came from which company. I do not know whether take-back in this situation is possible. [I en sådan här situation skulle vi vanligtvis begära återtagning men avfallet har blandats med annat gipsavfall som redan tippats på området. Det är därför omöjligt att veta vilket avfall som kommit från vilket bolag. Jag vet inte om återtagning är möjlig i det här fallet].” (fri översättning). Myndigheterna begärde även ett utlåtande från sina samtalspartner angående den situationen (”[p]lease let me know your views on this [vänligen låt mig veta vad du tycker om det här]” (fri översättning)) och uppmanade dem att informera de berörda tyska företagen (det vill säga Drekopf och Recom) om att det polska mottagarföretaget Bravet inte kunde bearbeta avfall under avfallskod 17 08 02 och att ytterligare transporter av sådant avfall skulle stoppas. I skrivelsen av den 5 mars 2019 (bilaga A.25), i den engelska översättning som hade gjorts på uppdrag av de myndigheterna, upprepades det att transporterna i fråga ”were mixed with each other and with the waste already on the site, which made it impossible to distinguish between them and take-back was not possible [hade blandats med varandra och med avfall som redan fanns på området, vilket har gjort det omöjligt att identifiera och återta det]” (fri översättning). I sin replik angav Republiken Polen att avfallet har lossats och spridits ut på plats nr 2 med hjälp av en bulldozer.
43 Dessa transporter, som angavs vara transporter av gipsavfall i bilaga VII‑dokumenten nämndes nämligen vare sig i den första begäran om återtagande av avfall som de polska myndigheterna framställde (bilaga A.35) eller under senare informationsutbyten (bilagorna A.36–A.44). I sin replik har Republiken Polen angett att den omständigheten hade anförts för att visa att det tyska avsändarföretaget Parentin, i motsats till vad det företaget hade påstått, inte enbart skickade betongavfall, utan även gipsavfall. Vid förhandlingen hänvisade Republiken Polen till e‑postmeddelandet av den 11 januari 2024 (bilaga A.24) (se fotnot 42 ovan).
44 I synnerhet framgår det av de handlingar som har ingetts till EU-domstolen att det polska företaget Bravet, som var mottagarföretaget av det avfall som förts till plats nr 2, hade tillstånd för insamling och återvinning (förfarande R5) av betongavfall samt för insamling, men inte för återvinning, av gipsavfall (se bilagorna A.15, A.17 och B.12), och att det polska företaget PPH LWN, som var mottagare av det avfall som förts till plats nr 3, hade tillstånd för insamling av betongavfall (på vissa fastigheter), men inte för återvinning av sådant avfall (bilaga A.30).
45 I den bestämmelsen definieras ”insamling” som ”uppsamling av avfall, inbegripet försortering och inledande lagring av avfall för vidare transport till en avfallshanteringsanläggning”. I skäl 15 i direktiv 2008/98 betonas att ”[d]et är nödvändigt att skilja mellan tillfällig lagring av avfall i väntan på insamling, insamling av avfall och lagring av avfall i väntan på behandling” och att ”[v]erksamhetsutövare som producerar avfall i sin verksamhet bör inte anses syssla med avfallshantering och omfattas av krav på tillstånd för lagring av avfallet i väntan på dess insamling”. I skäl 16 i det direktivet anges bland annat att ”[t]illfällig lagring av avfall enligt definitionen av insamling ska tolkas som lagring i väntan på insamling i anläggningar där avfall omlastas för att beredas för vidare transport för återvinning eller bortskaffande på annan plats”. I det skälet anges dessutom att ”[m]ed tanke på detta direktivs syfte bör åtskillnaden mellan tillfällig lagring av avfall i väntan på insamling och lagring av avfall i väntan på behandling göras utifrån typen av avfall, omfånget och lagringstiden samt syftet med insamlingen”.
46 I bilaga II till det direktivet om avfall definieras återvinningsförfarande R13 som ”[l]agring av avfall före något av förfarandena R1–R12 (utom tillfällig lagring, före insamling, på den plats där avfallet har uppkommit)”. I fotnoten till den definitionen anges dessutom att ”[m]ed tillfällig lagring avses inledande lagring enligt punkt 10 i artikel 3” i det direktivet (se fotnot 45 ovan). Det framgår i förevarande fall att det tillstånd som har utfärdats till det polska mottagarföretaget Bravet för ”insamling” av avfall (bilagorna A.17 och B.12) inte innehåller något omnämnande av återvinningsförfarande R13 och att i det tillståndet beskrivs insamlingsmetoden i punkt 2.3 a som ett förfarande genom vilket avfall bland annat ”lagras under en viss tid fram till dess att en tillräcklig mängd har insamlats och därefter förflyttas med transportmedel till en avfallsinnehavare som har lämpligt tillstånd att hantera avfallet”. Den definitionen motsvarar, enligt min mening, definitionen av ”insamling” i den mening som avses i artikel 3 led 10 i direktivet om avfall och skiljer sig från definitionen av ”lagring”, såsom den anges inom ramen för återvinningsförfarande R13.
47 Därmed uppkommer frågan om riskfördelningen mellan de företag som producerar eller avsänder avfallet, å ena sidan, och de företag som tar emot detta, å andra sidan, för det fall oriktiga uppgifter har lämnats i bilaga VII-dokumentet eller i andra dokument rörande avfallstransporten.
48 Se fotnot 11 ovan.
49 I detta hänseende instämmer jag inte fullt ut i den ståndpunkt som kommissionen har uttryckt i sitt motiverade yttrande, nämligen att organisatörerna endast blir ansvariga när de ”med lätthet kan få tillgång” till information om tillstånd vid den tidpunkt då bilaga VII-dokumentet fylls i. Jag anser att detta synsätt är alltför vagt och begränsat när det gäller ansvaret för avfallsproducenterna eller avfallsavsändarna. Även om dessa inte är skyldiga att kontrollera äktheten av den dokumentation som krävs (eftersom det uppenbarligen enbart är de företag som har lämnat dokumentationen som bär ansvaret för en eventuell förfalskning av den), kan de inte nöja sig med enbart förklaringar från mottagarnas sida, utan är skyldiga att agera proaktivt och åtminstone begära en kopia av det tillstånd som mottagarna har (förutom till exempel om en sådan kopia redan har lämnats till dem i samband med tidigare transporter). Vid förhandlingen kunde kommissionen dessutom inte ange i vilka konkreta fall ett företag ”med lätthet kan få tillgång” till information om tillstånd, vilket beror på faktiska omständigheter som ofta ligger utanför det företagets kontroll och som därför inte är avgörande för bedömningen av företagets omsorg. Detta relativt strikta synsätt med avseende på avfallsproducenten eller avfallsavsändaren grundar sig även, enligt min mening, dels på artikel 15.2 i direktiv 2008/98, där det föreskrivs att när avfallet överförs från den ursprunglige producenten eller innehavaren till en handlare eller en verksamhetsutövare som behandlar avfall för behandling eller ombesörjer detta genom en avfallsinsamlare, ska detta normalt inte innebära befrielse från ansvaret för utförandet av ett fullständigt återvinnings- eller bortskaffningsförfarande, dels på skäl 18 i förordning nr 1013/2006, där det anges att när det gäller avfallsproducenternas ansvar för en miljöriktig avfallshantering bör anmälnings- och transportdokumenten om så är praktiskt möjligt ifyllas av avfallsproducenterna. Se även, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 3 oktober 2013, Brady (C‑113/12, EU:C:2013:627, punkt 78).
50 Se punkt 35 ovan.
51 Se punkt 37 ovan.
52 Det är riktigt att det i bilaga VII-dokumentet hänvisas till anvisningarna i bilaga IC till förordning nr 1013/2006 och att det i punkt 21 i den bilagan bland annat anges, när det gäller fältet om återvinningsanläggningen, att ”motsvarande uppgifter om påföljande anläggning eller anläggningar där påföljande åtgärder enligt R12/R13 … äger rum eller kan äga rum [ska] anges”. Jag vill emellertid för det första påpeka att dessa anvisningar gäller anmälningsdokument och att de endast tillämpas accessoriskt på dokument inom ramen för anmälningsförfarandet. Kravet på att anläggningar för slutlig återvinning ska anges föreskrivs endast i artikel 15 a i den förordningen, vilken ingår i kapitel I, som avser förfarandet för skriftlig förhandsanmälan och skriftligt förhandsgodkännande och inte informationsförfarandet (i den aktuella bestämmelsen anges att ”[o]m en transport av avfall är avsedd för behandling i avvaktan på återvinning eller bortskaffande skall alla anläggningar, där de därpå följande behandlingarna i avvaktan på återvinning eller bortskaffande och den slutliga återvinningen eller bortskaffningen planeras, också anges på anmälningsdokumentet utöver den inledande behandlingen i avvaktan på återvinning eller bortskaffande”. För det andra vill jag påpeka att anvisningarna för informationsförfarandet inte innehåller den precisering som görs i bilaga II punkt 5 andra stycket i den förordningen när det gäller anmälningsförfarandet, nämligen att ”[o]m avfallet är avsett för behandling i avvaktan på återvinning eller bortskaffande, skall liknande uppgifter om alla anläggningar där den planerade behandlingen i avvaktan på återvinning eller bortskaffande, eller slutlig återvinning eller slutligt bortskaffande planeras äga rum, anges”. Den omständigheten att den preciseringen saknas i anvisningarna om informationsförfarandet leder mig till slutsatsen att det ställs mindre strikta krav inom det förfarandet än inom förfarandet för skriftlig förhandsanmälan och skriftligt förhandsgodkännande när det gäller angivelse av återvinningsanläggningar.
53 Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 april 2024 om transport av avfall, om ändring av förordningarna (EU) nr 1257/2013 och (EU) 2020/1056 och om upphävande av [förordning nr 1013/2006] (EUT L, 2024/1157). I artikel 18.7 i denna nya förordningen föreskrivs, på ett helt nytt och uttryckligt sätt, att ”[o]m en transport är avsedd för temporär återvinning ska anläggningen där den temporära eller icke-temporära återvinning som följer direkt efter den inledande temporära återvinningen planeras, samt R-koderna för dessa förfaranden, också anges i bilaga VII-dokumentet utöver den inledande temporära återvinningen, liksom, om det är praktiskt genomförbart, de anläggningar där efterföljande temporär eller icke-temporär återvinning planeras samt R-koderna för de därmed sammanhängande förfarandena för återvinning”. Enligt min mening följer det inte med nödvändighet av den bestämmelsen att det inte är obligatoriskt att ange senare anläggningar före den förordningens ikraftträdande, nämligen den 21 maj 2026, om en transport är avsedd för behandling i avvaktan på återvinning (eftersom det föreskrivs ”om det är praktiskt genomförbart”). Eftersom det inte finns något som tyder på detta i skälen eller i förarbeten till den förordningen skulle den bestämmelsen kunna tolkas så, att den preciserar en redan föreskriven skyldighet, även om den inte uttryckligen anges, i förordning nr 1013/2006.
54 Se fotnot 11 och punkt 45 ovan.
55 För övrigt undrar jag, även ur ett rent objektivt perspektiv, hur avsändaren, som normalt sett vänder sig till ett utomstående transportföretag för att genomföra transporten till återvinningsanläggningen, skulle kunna ha någon som helst kontroll över den exakta plats inom återvinningsanläggningen vid vilken avfallet lossas, eller ens kännedom därom.
56 Se bilaga A.48 respektive bilaga A.61 (protokoll från de kontroller som de polska myndigheterna utförde på de platserna).
57 I den mening som avses i artikel 2 led 35 a, b, e och g i och iii) i förordning nr 1013/2006.
58 Avfallstransporterna till plats nr 4 avsåg dels den tyska producenten Wurzer Wertstoff GmbH (nedan kallad Wurzer) och den tyska exportören Trade & Service GmbH, dels de polska mellanhänderna Inter‑Nicco sp. Z o.o. sp. K. och F.H.U. Marko (nedan kallad Marko), samt de polska mottagarna Ekobiopell Invest sp. z o.o (nedan kallad Ekobiopell) och A&P sp. z o.o. Avfallstransporterna till plats nr 5 avsåg däremot dels de tyska avsändarna Böhme GmbH och Lobbe RSW GmbH (nedan kallad Lobbe), dels de polska mottagarna Havel Investment sp. z o.o (nedan kallad Havel) och Recovery Green Recycling sp. z o.o (nedan kallad Recovery), på fastigheter tillhörande RS Robert Szymkowicz. I sin ansökan har Republiken Polen nämnt organisationsnumret för ett annat tyskt företag vars identitet inte har specificerats, men har endast yrkat att avfallet vad Lobbe och Böhme beträffar ska återtas. Republiken Polen har i sin replik även hänvisat till påstått olagliga transporter av avfall från de tyska företagen PB Solutions GmbH, Borchers Kreislaufwirtschaft GmbH och ALBA Recycling GmbH, utan att emellertid ge tillräckliga bevis för att de företagen har varit inblandade i avfallstransporterna till plats nr 5. De avfallstransporter som påstås kunna tillskrivas nämnda företag har för övrigt inte tagits upp i bilaga C.2, som innehåller en sammanfattning av de uppgifter och bevis som finns med i klagomålet beträffande de påstått olagliga avfallstransporterna, inbegripet till plats nr 4.
59 Närmare bestämt avfall som omfattas av avfallsrubrik 19 12 12, det vill säga ”[a]nnat avfall (även blandningar av material) från mekanisk behandling av avfall som innehåller farliga ämnen än det som anges i 19 12 11 [som avser ’[a]nnat avfall (även blandningar av material) från mekanisk behandling av avfall som innehåller farliga ämnen’]”.
60 Wurzer har transporterat avfallet genom organisatören Trade & Service, som har ingått ett avtal om avfallstransport med Inter-Nicco. Inter-Nicco har därefter skickat avfallet, på grundval av ett mäklaravtal med Marko, till en anläggning i Gliwice, vilken drivs av företagen Ekobiopell och A&P, med vilka Marko har ingått avtal om avfallstransport.
61 Detta plastavfall är i själva verket förorenat av annat material, vilket innebär att det inte omfattas av avfallskoden för plastavfall.
62 Se, angående förekomsten av andra företag, såsom Republiken Polen har nämnt, fotnot 58 ovan.
63 Så snart sändningarna ankom till polskt territorium, ersattes de ursprungliga bilaga VII-dokumenten med nya bilaga VII-dokument där Spółdzielnia Socjalna ”PLUS” Żagań angavs som ansvarigt transportföretag och ”Sarbia 36” som mottagare. På ordersedlarna och transportfakturorna anges dessutom de tyska städer i vilka Lobbe och Böhme finns som lastningsort och Sarbia som lossningsort.
64 Det aktuella avfallet har först transporterats till det företaget i Jawiszowice och därefter till andra mottagare i Gliwice.
65 Det avfallet transporterades dessutom inte till den återvinningsanläggningen som anges i transportdokumenten och bilaga VII-dokumenten, utan direkt till Sarbia, där det inte fanns någon återvinningsanläggning, på grundval av bland annat förfalskade transportdokument.
66 Se bilaga B.20.
67 Se bilaga A.59 (dokument avseende leveransen av avfallet från Tyskland till Gliwice).
68 Enligt de dokument som Republiken Polen har lagt fram (till exempel fakturor, transportordrar, CMR-dokument, viktsedlar och bilaga VII-dokument (se, i etta hänseende, bilaga A.59)), är det troligt att vissa avfallstransporter har skett direkt från Tyskland till Gliwice.
69 I synnerhet de vittnesmål som förarna har lämnat inom ramen för en förundersökning (bilaga A.58) och det vittnesmål som Markos företrädare har avgett (bilaga A.56). På samma sätt är de bilder som togs vid kontrollen på det tyska (och österrikiska) produktavfallet inte i sig tillräckliga för att de berörda tyska företagen ska kunna tillskrivas ansvar för det avfallet (bilaga A.48). Den omständigheten att företagen A&P och Ekobiopell inte har något tillstånd att bearbeta avfallet kan dessutom inte innebära att de tyska företagen bakom det avfallet ådrar sig ansvar, eftersom det inte finns någon direkt koppling mellan de polska och de tyska företagen i fråga.
70 I bilaga VII-dokumenten, som har fyllts i av de båda berörda tyska företagen, klassificeras avfallet som plastavfall som finns med på den ”gröna” förteckningen, och i dem anges Lobbe som organisatör av transporten och Havel i Chełmek som mottagare och återvinningsanläggning respektive Böhme som organisatör av transporten, Recovery som mottagare och Havel som återvinningsanläggning.
71 Det är bland annat lämpligt att nämna den inspektion som de polska myndigheterna har gjort (bilaga A.61) och slutsatserna från den utredning som den regionala åklagarmyndigheten i Tarnów har genomfört (bilaga A.67).
72 Denna ”neutraliseringsorder” bestod i huvudsak i att ersätta de ursprungliga dokumenten (däribland bilaga VII-dokumenten) med förfalskade dokument. Republiken Polen har till exempel framhållit en ytterligare kommentar i det transportavtal som har ingåtts mellan de polska företagen Karol och Hunters Investment, om att ”det är av avgörande betydelse att föraren inte specificerar varornas destination vid lastning” (se bilaga A.66).
73 Det finns nämligen inget bevis för att de tyska företagen har kunnat vara underrättade om denna omdirigering, som i första hand faller under de polska företagens ansvar. Republiken Polen har i detta hänseende åberopat ett bilaga VII‑dokument (bilaga A.70) som är ägnat att visa att det finns ett samarbete mellan Lobbe och Logistics Hunters, som är det företag som förmodas ansvara för transporten av avfallet direkt från Tyskland ända till Sarbia. Det dokumentet avser emellertid i själva verket, i likhet med de andra bilaga VII-dokument som finns att tillgå, en transport av avfall från anläggningen Havel till Chełmek. Frågan i vilken mån det aktuella avfallet kunde klassificeras under avfallskod 19 12 04 (som motsvarar avfallskod B3010 i konventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och om slutligt omhändertagande av riskavfall, antagen den 22 mars 1989 och godkänd på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 93/98/EEG av den 1 februari 1993 (EGT L 39, 1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 20, s. 202), med tanke på avfallets orenhetshalt, är inte avgörande under dessa omständigheter. I vilket fall som helst anser jag att det inte har visats att det avfallet har överskridit den orenhetshalt som är tillåten enligt definitionen av avfallskod B3010 i Baselkonventionen, tolkad mot bakgrund av kommissionens dokument med titeln Frequently Asked Questions (FAQs) on Regulation (EC) 1013/2006 on shipments of waste, som finns tillgängligt på engelska på följande adress: https://ec.europa.eu/environment/pdf/waste/shipments/faq.pdf.
74 Republiken Polen har i sin replik enbart bekräftat att mängden avfall som fanns i Sarbia uppskattades till cirka 8 700 ton, varav den största delen kom från Tyskland.
75 Se bilagorna A.72 (protokoll från den kontroll som de polska myndigheterna har gjort på platsen) och A.73 (bilder som har tagits på platsen).
76 Blandat kommunalt avfall, som omfattas av avfallskod 19 12 12 (cirka 70 procent av det avfallet) och som har förorenats av organiska material, och annat plastavfall, som omfattas av avfallskod 19 12 04 (cirka 30 procent av avfallet) och som innehåller oorganiska föroreningar.
77 I den mening som avses i artikel 2 led 35 a, b, e och g i och iii) i förordning nr 1013/2006.
78 Avfallstransporterna till den aktuella platsen avser, å ena sidan, de tyska företagen Lobbe, Vorberg Recycling GmbH, WAZ Werstoff-Aufberentulgs-Zentrum GmbH och TAK GmbH, å andra sidan det polska företaget Ecomed Adam Macech, som hyr ett lager i Bzowo.
79 Bland annat den inspektion som de polska myndigheterna har gjort och slutsatserna från den brottsutredning som den regionala åklagarmyndigheten i Tarnów har genomfört (bilaga A.74, skrivelse från den regionala åklagarmyndigheten i Tarnów).
80 Se det tillstånd som företaget Ecomed Adam Macech har beviljats för insamling av plastavfall (bilaga A.72, s. 3042).
81 De bilder som togs på plats nr 6 (bilagorna A.72 och A.73) och på det avfall som var försett med etiketter med Lobbes registreringsnummer (10999) vittnar till exempel förvisso om att det avfallet som kom från det företaget fanns på platsen, men utgör inte tillräckliga bevis för att det företaget har varit inblandat i transporten av det. Även om det inte kan uteslutas att företaget har varit underrättad om transporten, är det även möjligt att de berörda polska företagen har organiserat de olagliga transporterna utan någon som helst inblandning från det företagets sida.
82 De uppgifter i bilaga VII-dokumenten som kan kopplas till företaget Lobbe avsåg till exempel endast transporter av plastavfall som omfattas av avfallsrubrik 19 12 04, vilka har gjorts till Havel i Chełmek (se bilaga B.33).
83 Se bilaga A.74 (dokument från åklagarmyndigheten i Tarnów), särskilt s. 3146.
84 Jag anser dessutom inte, i motsats till vad Republiken Polen har hävdat, att domen av den 9 juni 2016, Nutrivet (C‑69/15, EU:C:2016:425, punkterna 37 och 38) är relevant i detta avseende. I den domen slogs det i själva verket fast att det i följedokumenten i fråga angavs ett annat bolag än det som faktiskt var mottagare av avfallstransporterna i fråga, vilket fanns i en annan medlemsstat och angavs som återvinningsanläggning, trots att det bolaget inte var beläget i det mottagarland som hade angetts i det dokumentet.
85 Se punkt 214 i klagomålet (bilagorna A.81 och B.5). Förbundsrepubliken Tyskland har av denna anledning anfört att talan ska avvisas på den grunden, eftersom den har åberopats med avseende på platserna nr 3, 4 och 6. Republiken Polen har visserligen medgett att klagomålet endast avsåg plats nr 5, men har hävdat att omnämnandet av platserna nr 3, 4 och 6 i ansökan inte innebär en utvidgning av den andra grunden, utan endast en precisering av den. Se, för ett liknande resonemang, Prete, L., Infringement Proceedings in EU Law, Wolters Kluwer, Alphen aan den Rijn, 2017, s. 203.
86 Även om uttrycket anmält avfall används i ordalydelsen i artikel 28.2 i förordning nr 1013/2006, anser jag att det uttrycket även ska tillämpas på avfall som ursprungligen har omfattas av informationsförfarandet. En annan tolkning skulle nämligen leda till det paradoxala resultatet att den bestämmelsen endast är tillämplig (och således ger upphov till en anmälningsskyldighet) när avfallet redan har anmälts. Den tolkning som jag föreslår förefaller däremot vara förenlig med sammanhanget för den bestämmelsen, som ingår i kapitel 3 i den förordningen, med rubriken ”Allmänna förvaltningsbestämmelser”, och med dess syfte, som är just att lösa meningsskiljaktigheter mellan myndigheterna när det gäller tillämpningen av artikel 3 i den förordningen.
87 Genom artikel 28.2 i förordning nr 1013/2006 införs med andra ord en alternativ klassificering av avfall vid meningsskiljaktigheter mellan de berörda myndigheterna, vilken innebär att det förfarande med skriftlig förhandsanmälan och skriftligt förhandsgodkännande som föreskrivs i artikel 3.1 i den förordningen ska tillämpas. Det tillvägagångssättet är förenligt med försiktighetsprincipen och principen om förebyggande åtgärder, eftersom det garanterar en högsta nivå av övervakning och kontroll enligt den förordningen. Härav följer att förfarandet med skriftlig förhandsanmälan och skriftligt förhandsgodkännande ska anses vara det automatiska förfarandet för att säkerställa en optimal övervakning och kontroll av transporter av avfall inom unionen för att skydda miljön och människors hälsa. Informationsförfarandet är däremot endast lämpligt för avfall som kräver en lägre nivå av övervakning och kontroll.
88 Den medlemsstaten har ifrågasatt tillämpligheten av artikel 4.3 FEU i förevarande fall, på grund av att förordning nr 1013/2006 innehåller särskilda bestämmelser om samarbetet mellan medlemsstaterna och således är en lex specialis.
89 Det framgår i själva verket av EU-domstolens praxis att ett åsidosättande av den allmänna skyldigheten till lojalt samarbete som följer av artikel 4.3 FEU skiljer sig från ett åsidosättande av de specifika skyldigheter vari den allmänna skyldigheten kommer till uttryck. Detta kan därför konstateras endast i den utsträckning det avser ageranden som är distinkta från dem som utgör åsidosättandet av dessa specifika skyldigheter (dom av den 17 december 2020, kommissionen/Slovenien (ECB:s arkiv), C‑316/19, EU:C:2020:1030, punkt 121 och där angiven rättspraxis).
90 Se den rättspraxis som anges i föregående fotnot. Se även dom av den 30 april 2024, Lettland/Sverige (Insättningsgarantisystem) (C‑822/21, EU:C:2024:373, punkterna 99 och 100 och där angiven rättspraxis).
91 EU-domstolen har i själva verket angett att, i fördragsbrottsförfaranden som grundar sig på artikel 258 FEUF, är kommissionen, som inte har några egna undersökningsbefogenheter på området, i stor utsträckning beroende av uppgifter från eventuella klagande, från privata eller offentliga organisationer som är verksamma på den berörda medlemsstatens territorium och från medlemsstaten själv, och att det i första hand ankommer på de nationella myndigheterna att göra de nödvändiga kontrollerna på plats, i en anda av lojalt samarbete, i enlighet med varje medlemsstats skyldighet att underlätta kommissionens allmänna uppdrag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, kommissionen/Slovenien (C‑140/14, EU:C:2015:501, punkterna 40–43 och där angiven rättspraxis)). Samma princip gäller enligt min mening analogt inom ramen för en fördragsbrottstalan som grundar sig på artikel 259 FEUF.
92 Se min bedömning inom ramen för den första grunden när det gäller platserna nr 2–6.
93 EU-domstolen har visserligen vid upprepade tillfällen slagit fast att en medlemsstat inte kan åberopa bestämmelser, praxis eller förhållanden i sin interna rättsordning, inbegripet sådana situationer som följer av dess federala organisation, som grund för att underlåta att uppfylla skyldigheter och iaktta frister som föreskrivs i unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2002, kommissionen/Tyskland, C‑383/00, EU:C:2002:289, punkt 20). Den enda situation som de polska myndigheterna har åberopat i det hänseendet, när det gäller plats nr 3, resulterade emellertid, efter flera informationsutbyten (bilagorna A.37, A.39 och A.40), i en vägran från de behöriga myndigheterna (bilaga A.44).