1.

Det är inte bara upphovsmän som åtnjuter immateriella rättigheter till sina verk. Särskilda rättigheter, så kallade till upphovsrätten närstående rättigheter (nedan kallade närstående rättigheter ( 2 )) tillkommer personer som bidrar till det konstnärliga skapandet, särskilt utövande konstnärer.

2.

Dessa närstående rättigheter, som skyddar utövande konstnärers framföranden mot otillåtet utnyttjande, är till sin natur analoga med upphovsrätten. De rör inte bara i stort sett samma utnyttjande, utan har även samma karaktär av ensamrätter, eftersom de gör det möjligt att tillåta eller förbjuda utnyttjandet av dessa framföranden.

3.

Utövande konstnärer befinner sig emellertid ofta i situationer som gör utövandet av deras rättigheter mer komplicerat än utövandet av upphovsrätten. De utövande konstnärerna utövar mycket oftare än upphovsmän sin verksamhet inom ramen för ett anställningsförhållande. Även om ett verk vanligtvis har en enda upphovsman eller ett begränsat antal upphovsmän, exempelvis en kompositör eller en textförfattare, så uppträder de utövande konstnärerna ofta i större eller mindre grupper, såsom en grupp av musiker, en teaterensemble eller, som i förevarande mål, en orkester.

4.

Utövandet av utövande konstnärers närstående rättigheter måste därför organiseras på ett sådant sätt att det kan förenas med deras arbetsgivares legitima intressen och så att de grupper som de tillhör kan fungera väl. Förevarande mål rör närmare bestämt frågan i vilken mån de närstående rättigheter som tillkommer utövande konstnärer vars anställning grundas på tjänsteföreskrifterna för offentliganställda kan begränsas genom lagstiftning för att säkerställa att den institution som de arbetar för fungerar väl.

5.

Internationella konventionen om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram samt radioföretag upprättades i Rom den 26 oktober 1961 (nedan kallad Romkonventionen). Europeiska unionen är inte part i denna konvention, men däremot samtliga medlemsstater, utom Republiken Malta. Även om det i konventionen endast fastställs skyldigheter vad gäller skyddet för utövande konstnärers rättigheter ( 3 ) vid framföranden som fastställts, registrerats eller sänts i ett annat land än det där skyddet begärs, utgör den ändå en internationell minimistandard när det gäller detta skydd. Andra internationella rättsakter, liksom relevanta unionsrättsakter, hänvisar till denna konvention och ska tolkas i överensstämmelse med denna. ( 4 )

6.

I artiklarna 7, 8 och 15 i Romkonventionen föreskrivs följande:

”Artikel 7

1.   Skydd som enligt denna konvention tillerkännes utövande konstnärer skall innefatta möjlighet att förhindra

…

Artikel 8

Fördragsslutande stat äger genom sin lagstiftning bestämma på vilket sätt utövande konstnärer skola företrädas vid tillvaratagandet av deras rättigheter i fall då två eller flera av dem samverka vid samma framförande.

…

Artikel 15

…

2. Utöver vad som stadgas i moment 1 äger fördragsslutande stat genom sin lagstiftning föreskriva samma slag av inskränkningar i skyddet för utövande konstnärer, …, som den genom sin lagstiftning föreskriver i skyddet för upphovsrätten till litterära och konstnärliga verk. Dock må bestämmelser om tvångslicens endast föreskrivas i den utsträckning de äro förenliga med denna konvention.”

7.

Unionen är inte part i Romkonventionen, men däremot i det fördrag om framföranden och fonogram som Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo) antog i Genève den 20 december 1996, och som godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2000/278/EG av den 16 mars 2000 ( 5 ) (nedan kallat WPPT). I artikel 1.1 WPPT föreskrivs följande:

”Bestämmelserna i detta fördrag inskränker inte de skyldigheter som de fördragsslutande parterna har gentemot varandra enligt [Romkonventionen]”.

8.

I artiklarna 6–10 WPPT ges utövande konstnärer ”ensamrätt att tillåta”

9.

Artikel 16.1 i WPPT ger de fördragsslutande parterna rätt att i sin nationella lagstiftning ha samma typ av inskränkningar i eller undantag från skyddet för utövande konstnärer som finns i deras nationella lagstiftning för skydd av upphovsrätten.

10.

I artiklarna 2 och 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället ( 6 ) föreskrivs följande:

”Artikel 2

Medlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis

…

…

Artikel 3

…

2. Medlemsstaterna skall ge ensamrätt att tillåta eller förbjuda tillgängliggörandet för allmänheten, på trådbunden eller trådlös väg, på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer

…”

11.

I artiklarna 3 och 7–10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter ( 7 ) föreskrivs följande:

”Artikel 3

1.   Ensamrätten att medge eller förbjuda uthyrning och utlåning skall tillkomma

…

…

Artikel 7

1.   Medlemsstaterna skall föreskriva att utövande konstnärer har ensamrätt att medge eller förbjuda upptagning av sina framföranden.

…

Artikel 8

1.   Medlemsstaterna skall föreskriva att utövande konstnärer har ensamrätt att medge eller förbjuda trådlös radio- och TV-utsändning och återgivning för allmänheten av sina framföranden, utom när framförandet i sig självt sker vid en radio- eller TV-utsändning eller härrör från en upptagning.

…

Artikel 9

1.   Medlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att genom försäljning eller på annat sätt göra exemplar av de alster som nämns i a–d tillgängliga för allmänheten – nedan kallad ’spridningsrätt’ – för nedan nämnda rättighetshavare:

…

Artikel 10

…

2. Oavsett vad som föreskrivs i [punkt] 1 får varje medlemsstat föreskriva samma slags inskränkningar i skyddet för utövande konstnärer … som den föreskriver när det gäller skyddet för upphovsrätten till litterära och konstnärliga verk.

Tvångslicenser får dock föreskrivas endast i den mån de är förenliga med Romkonventionen.

…”

12.

I artiklarna 18–23 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 av den 17 april 2019 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG ( 8 ) föreskrivs följande till förmån för utövande konstnärer:

13.

I artikel 26 i detta direktiv föreskrivs följande:

”1.   Detta direktiv ska tillämpas på alla verk och andra alster som skyddas av nationell lagstiftning om upphovsrätt som är i kraft den 7 juni 2021 eller senare.

2.   Detta direktiv ska tillämpas utan att det påverkar åtgärder som har vidtagits och rättigheter som har förvärvats före den 7 juni 2021.”

14.

I belgisk rätt regleras närstående rättigheter i kapitel 3 i avdelning V i bok XI i Code de droit économique (lagen om handelsrätt). I artiklarna XI.203 och XI.205 i denna lag, i den version som var i kraft vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:

”Artikel XI.203

…

De närstående rättigheter som erkänns i detta kapitel är lös egendom, helt eller delvis överlåtbar och överförbar, i enlighet med bestämmelserna i Code civil [civillagen]. De kan bland annat bli föremål för avyttring eller enkel eller exklusiv licens.

…

Artikel XI.205

§ 1. Endast den utövande konstnären har rätt att mångfaldiga sitt framförande eller att tillåta mångfaldigande av det, oavsett sätt och form, direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, helt eller delvis.

Denna rätt innefattar bland annat ensamrätt att tillåta uthyrning eller utlåning av framförandet.

Endast den utövande konstnären har rätt att på något sätt överföra hans eller hennes framförande till allmänheten, inbegripet genom tillgängliggörande för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till framförandet från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

Den utövande konstnärens rättigheter innefattar bland annat ensamrätt till spridning …

…

§ 3. Alla avtal med utövande konstnärer ska styrkas skriftligen.

De avtalsbestämmelser som rör den utövande konstnärens rättigheter och det sätt på vilket de utnyttjas ska tolkas restriktivt. Överlåtelsen av ett alster som inbegriper en upptagning av framförandet medför inte en rätt att utnyttja detta.

…

§ 4. När framföranden görs av en utövande konstnär i enlighet med ett anställningsavtal eller tjänsteföreskrifterna, kan de ekonomiska rättigheterna överlåtas till arbetsgivaren, förutsatt att det uttryckligen föreskrivs att rättigheterna kan överlåtas och att framförandet omfattas av avtalet eller tjänsteföreskrifterna.

…

Kollektivavtal kan fastställa omfattningen av och formerna för överföringen.”

15.

I Arrêté royal du 1er juin 2021 relatif aux droits voisins du personnel artistique de l’Orchestre national de Belgique (kunglig förordning av den 1 juni 2021 om närstående rättigheter för konstnärlig personal vid Belgiens nationalorkester (nedan kallad ONB) (nedan kallad den omtvistade rättsakten), regleras särskilt närstående rättigheter för utövande konstnärer som är medlemmar i ONB. I artikel 2 i denna förordning föreskrivs följande:

”I enlighet med bestämmelserna i denna förordning ska den utövande konstnären överlåta de närstående rättigheterna för framföranden som han eller hon har utfört inom ramen för anställningen vid [ONB] till [ONB].”

16.

Artikel 3.1 och 3.2 i förordningen har följande lydelse:

”§ 1.   Följande närstående rättigheter överlåts till [ONB] i enlighet med artikel 2 mot de ersättningar som anges i artiklarna 4 och 6:

§ 2.   De rättigheter som överlåts i enlighet med artikel 2 och § 1 i förevarande artikel ska överlåtas för hela den tid som de närstående rättigheterna gäller och för hela världen …”

17.

Innan antagandet av den omtvistade rättsakten förhandlades de närstående rättigheterna för musikerna i ONB individuellt i en samrådskommitté. Sedan år 2016 har förhandlingar ägt rum mellan ONB och musikernas fackliga företrädare i samrådskommittén i syfte att nå en överenskommelse om ersättningen för närstående rättigheter. Dessa förhandlingar har än så länge inte lett till något resultat.

18.

Mot bakgrund av de misslyckade förhandlingarna beslutade de behöriga belgiska myndigheterna att reglera frågan genom lagstiftning. Samrådet med musikernas företrädare om utkastet till en rättsakt blev emellertid resultatlöst, vilket ledde till att ett protokoll om oenighet upprättades den 12 maj 2021.

19.

Den 1 juni 2021 antog État belge (belgiska staten) den omtvistade rättsakten, som trädde i kraft den 4 juni 2021.

20.

Den 26 juli 2021 väckte klagandena i det nationella målet talan vid Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) och yrkade att den omtvistade rättsakten skulle ogiltigförklaras. Till stöd för sin talan gjorde klagandena bland annat gällande att bestämmelserna i rättsakten stred mot artiklarna 18–23 i direktiv 2019/790 och mot artiklarna XI.203 och XI.205 i lagen om handelsrätt.

21.

Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

22.

Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolen den 15 september 2023. Skriftliga yttranden har inkommit från klagandena i det nationella målet, ONB, den belgiska regeringen och Europeiska kommissionen. Samma parter närvarade vid den förhandling som hölls den 20 juni 2024.

23.

I förevarande mål har den hänskjutande domstolen ställt två frågor till EU-domstolen om tolkningen av ett flertal bestämmelser i direktiv 2019/79. Innan bedömningen av själva frågorna är det enligt min mening nödvändigt att göra vissa inledande anmärkningar och föreslå en omformulering av frågorna.

24.

Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor för att få klarhet i hur bestämmelserna i direktiv 2019/790 om närstående rättigheter för utövande konstnärer ska tolkas, för att därigenom kunna bedöma huruvida den omtvistade rättsakten är förenlig med dessa bestämmelser (den första frågan). Den hänskjutande domstolen vill i synnerhet få klarhet i det tidsmässiga tillämpningsområdet (ratione temporis) för detta direktiv i det nationella målet (den andra frågan).

25.

Enligt fast rättspraxis ankommer det emellertid på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka bestämmelser i unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet. ( 9 ) I förvarande fall anser jag att tolkningsfrågorna behöver kompletteras.

26.

De bestämmelser som avses i direktiv 2019/790 har nämligen inte en självständig karaktär och är svåra att tolka isolerat. Även om det i artikel 1.2 i detta direktiv anges att direktivet inte på något sätt påverkar de befintliga bestämmelserna om utövande konstnärers närstående rättigheter i bland annat direktiven 2001/29 och 2006/115, skulle det emellertid vara mer korrekt att säga att dessa bestämmelser ”överlappar” de relevanta bestämmelserna i dessa direktiv, med målet att göra dem mer effektiva. ( 10 ) De bestämmelser i direktiv 2019/790 som avses i tolkningsfrågorna ska således tolkas tillsammans med bestämmelserna i direktiven 2001/29 och 2006/115, som ger utövande konstnärer närstående rättigheter.

27.

Av begäran om förhandsavgörande framgår dessutom att de grunder som har åberopats mot den omtvistade rättsakten inte enbart avser huruvida rättsakten är förenlig med bestämmelserna i direktiv 2019/790, utan även huruvida den är förenlig med bland annat artiklarna XI.203 och XI.205 i lagen om handelsrätt. ( 11 ) Eftersom de sistnämnda artiklarna säkerställer att artiklarna 2 och 3 i direktiv 2001/29 samt artiklarna 3 och 7–9 i direktiv 2006/115, vad gäller utövande konstnärer, införlivas med belgisk rätt ska nämnda bestämmelser i möjligaste mån tolkas i överensstämmelse med dessa direktiv. ( 12 ) I motsats till direktiv 2019/790 berörs de nämnda direktiven inte heller av frågan om deras tidsmässiga tillämpningsområde (ratione temporis) i det nationella målet. För att kunna avgöra det mål som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen anser jag därför att det är på sin plats, eller till och med nödvändigt, med ett klargörande av vad som är den korrekta tolkningen av ovannämnda unionsrättsliga bestämmelser, i synnerhet eftersom denna fråga inte tycks ha tagits upp eller diskuterats i det nationella målet.

28.

Den andra frågan avser den större frågan huruvida direktiv 2019/790 utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet. Frågan kan således bedömas inom ramen för tolkningen av bestämmelserna i detta direktiv. Jag föreslår därför att denna bedömning ska förenas med bedömningen av den första frågan.

29.

Jag föreslår således att den hänskjutande domstolen ska anses ha ställt sina två frågor för att få klarhet i huruvida artiklarna 2 b och 3.2 a i direktiv 2001/29, artiklarna 3.1 a, 7.1, 8.1 och 9.1 a i direktiv 2006/115 samt artiklarna 18–23 i direktiv 2019/790 ska tolkas så, att de utgör hinder för att genom lagstiftning överlåta närstående rättigheter för utövande konstnärer vars anställning grundas på tjänsteföreskrifter och som avser framföranden som utförts inom ramen för ett anställningsförhållande.

30.

Genom den omtvistade rättsakten, vilken antogs utan att musikerna i ONB hade gett sitt samtycke och trots deras invändningar, beslutade de belgiska myndigheterna ensidigt att genom lagstiftning, mot en schablonersättning, överlåta dessa musikers samtliga befintliga och framtida närstående rättigheter till ONB. Denna rättsakt liknar således en obligatorisk överlåtelse av dessa rättigheter till den berörda institutionen så att denna kan utnyttja dem ekonomiskt. Det beslutades dessutom att denna överlåtelse skulle gälla retroaktivt för de musiker som redan var medlemmar i ONB när beslutet antogs, det vill säga efter det att dessa musiker påbörjat sin tjänstgöring i orkestern. ( 13 ) Överlåtelsen följer av en rättsakt från den federala regeringen, som även ONB omfattas av. Regeringens beslut om den aktuella överlåtelsen har följaktligen på sätt och vis fattats för egen vinning.

31.

Frågan är således huruvida de relevanta bestämmelserna i direktiven 2001/29, 2006/115 och 2019/790 utgör hinder för en sådan obligatorisk överlåtelse. Jag påpekar redan här att jag anser att denna fråga ska besvaras jakande, och det av de skäl som anges nedan.

32.

Artiklarna 2 b och 3.2 a i direktiv 2001/29, och artiklarna 3.1 a 7.1, 8.1 och 9.1 a i direktiv 2006/115, ger utövande konstnärer ensamrätt att tillåta eller förbjuda utnyttjande av sina framföranden i form av upptagning, mångfaldigande, spridning (inklusive uthyrning och utlåning) och överföring till allmänheten, inbegripet tillgängliggörande för allmänheten.

33.

Enligt fast rättspraxis är ensamrätten att tillåta eller förbjuda utnyttjande av förebyggande natur, i den meningen att den aktuella rättsinnehavarens föregående samtycke krävs för varje form av utnyttjande av det skyddade alstret. Varje utnyttjande av sådana alster från tredje mans sida, utan sådant föregående samtycke, anses göra intrång i dessa rättigheter. ( 14 ) Detta skydd begränsas dessutom inte till åtnjutandet av ensamrätter, utan omfattar även utövandet av dessa rättigheter. ( 15 )

34.

Härav följer att de berörda bestämmelserna i direktiven 2001/29 och 2006/115 ger utövande konstnärer rätt att faktiskt och effektivt motsätta sig att deras framföranden utnyttjas utan deras samtycke. Denna rätt kan således inte omvandlas till en rätt till ersättning genom en sådan obligatorisk överlåtelse som den som föreskrivs i den rättsakt som är föremål för tvisten i det nationella målet.

35.

Den omständigheten att musikerna i ONB har anställts enligt tjänsteföreskrifterna för offentliganställda saknar här betydelse. Genom att utan närmare precisering använda uttrycket ”utövande konstnärer”, som ska tolkas enhetligt i hela unionen, har unionslagstiftaren nämligen inte uppställt något villkor om att tillämpningen av bestämmelserna i direktiven 2001/29 och 2006/115 ska vara avhängig av de berörda personernas anställningssituation. ( 16 ) Jag anser därför att det inte råder något tvivel om att dessa bestämmelser är tillämpliga på utövande konstnärer som är anställda, även när deras anställning följer av tjänsteföreskrifterna för offentliganställda.

36.

I direktiven 2001/29 och 2006/115 föreskrivs undantag från och inskränkningar i utövande konstnärers ensamrätt. I artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 2001/29 finns således en uttömmande förteckning över de undantag från de genom nämnda direktiv skyddade rättigheter som medlemsstaterna har rätt att föreskriva i sin lagstiftning. I artikel 10 i direktiv 2006/115 finns på samma sätt en kort förteckning över möjliga undantag från de rättigheter som skyddas genom detta direktiv. Till denna förteckning kan läggas de undantag som föreskrivs i varje medlemsstats nationella upphovsrättslagstiftning. ( 17 ) Enligt artikel 8.1 och 8.2 i samma direktiv begränsas dessutom de utövande konstnärernas rätt till radio- och TV-utsändning och återgivning för allmänheten i vissa situationer. Genom artikel 8.2 införs bland annat en tvångslicens för radio- och TV-utsändning och återgivning för allmänheten vid framföranden som är inspelade på ett fonogram som har utgetts i kommersiellt syfte, mot en skälig ersättning för rättsinnehavarna.

37.

Dessa undantag och inskränkningar gör det emellertid inte möjligt att genom en obligatorisk överlåtelse omvandla samtliga ensamrätter för en kategori eller grupp av utövande konstnärer till en rätt till ersättning.

38.

I artikel 10.2 andra stycket i direktiv 2006/115 föreskrivs dessutom uttryckligen att tvångslicenser endast får föreskrivas i den mån de är förenliga med Romkonventionen. Även om denna bestämmelse ingår i direktiv 2006/115 är den inte enbart tillämplig på de ensamrätter som skyddas enligt direktivet, utan på ”skyddet för utövande konstnärer” i allmänhet, det vill säga även på de rättigheter som anges i direktiv 2001/29.

39.

I Romkonventionen, till vilken det hänvisas i ovannämnda bestämmelse i direktiv 2006/115, anges det tydligt vilken typ av rättigheter som parterna i konventionen är skyldiga att säkerställa för utövande konstnärer. I artikel 7.1 i konventionen, i vilken det föreskrivna minimiskyddet fastställs, föreskrivs att detta skydd ska göra det möjligt att ”förhindra” utnyttjandet, utan de utövande konstnärernas samtycke, av deras framföranden i form av radio- eller TV-utsändning eller återgivning för allmänheten av den första upptagningen samt mångfaldigande. Det rör sig således om exklusiva och förebyggande rättigheter för utövande konstnärer som måste kunna medge eller vägra samtycke för varje utnyttjande av sina framföranden i någon av de ovannämnda formerna.

40.

I Romkonvention begränsas räckvidden av denna princip om utövande konstnärers föregående samtycke endast i ett begränsat antal situationer som avses i artiklarna 12, 15 och 19 i konventionen, vilka återges i artiklarna 8.2, 10 respektive 3.6 i direktiv 2006/115. Ingen av dessa bestämmelser gör det emellertid möjligt att förordna om en sådan obligatorisk överlåtelse av allmän karaktär som den som ingår i den omtvistade rättsakten. ( 18 )

41.

Vad gäller kollektiva framföranden, det vill säga framföranden av flera utövande konstnärer, gör artikel 8 i Romkonventionen det möjligt för parterna i Romkonventionen att fastställa villkoren för hur dessa utövande konstnärer ska företrädas för att kunna utöva sina rättigheter. Det är således möjligt att genom anpassningar göra det möjligt för utövande konstnärer att på ett effektivt sätt ge tillstånd till att deras framföranden utnyttjas. Av förarbetena till Romkonventionen framgår däremot att denna bestämmelse inte avser villkoren för att utöva utövande konstnärers rättigheter, utan endast formerna för hur de ska företrädas, just för att undvika att bestämmelsen tolkas så, att den tillåter införandet av en tvångslicens för kollektiva framföranden. ( 19 ) Principen om samtycke är således fortfarande fullt tillämplig här.

42.

I WPPT återges, med smärre justeringar, Romkonventionens bestämmelser om utövande konstnärers ensamrätt. I WPPT betecknas denna rätt som ”ensamrätt att ge tillstånd”. Artiklarna 8, 9 och 10 i WPPT kompletterar konventionen med nya rättigheter, nämligen spridningsrätten, uthyrningsrätten respektive rätten till tillgängliggörande för allmänheten.

43.

Härav följer enligt min mening att de bestämmelser i direktiven 2001/29 och 2006/115 som det hänvisats till i punkt 32 i förevarande förslag till avgörande, tolkade mot bakgrund av de relevanta bestämmelserna i Romkonventionen och WPPT, utgör hinder för att genom lagstiftning föreskriva en generell överlåtelse av närstående rättigheter tillhörande en grupp utövande konstnärer utan deras föregående samtycke.

44.

Det är visserligen riktigt att domstolen i undantagsfall har godtagit att en presumtion om implicit samtycke från innehavare av upphovsrätter eller närstående rättigheter kan föreskrivas i den nationella lagstiftningen. ( 20 ) Enligt min mening är emellertid denna rättspraxis inte tillämplig i förevarande fall.

45.

För det första har domstolen endast övervägt ett sådant implicit samtycke i situationer av mindre betydelse. ( 21 ) Jag tvivlar på att detta kan överföras på en generell överlåtelse av närstående rättigheter till en grupp utövande konstnärer. Domstolen har dessutom understrukit att villkoren för att ett implicit samtycke ska kunna godtas måste definieras restriktivt, för att inte själva principen om föregående samtycke ska urholkas. ( 22 ) För de utövande konstnärer som berörs av den omtvistade rättsakten reduceras emellertid principen om föregående samtycke till tomma ord.

46.

För det andra har domstolen understrukit att den berörda rättsinnehavaren måste kunna motsätta sig den avsedda användningen av det skyddade alstret i fråga. ( 23 ) I det nationella målet är det emellertid utrett att musikerna i ONB inte har samtyckt till formerna för överlåtelsen av deras rättigheter och att de motsätter sig den omtvistade rättsakten. De kan således inte presumeras ha gett sitt samtycke. Eftersom den omtvistade rättsakten avser musiker som redan är anställda är ett implicit samtycke till överlåtelsen av deras rättigheter till ONB dessutom rent hypotetiskt. ( 24 )

47.

För det tredje har domstolen även understrukit att ett sådant främjandemål och ett sådant kulturellt intresse inte kan anses motivera ett av unionslagstiftaren icke avsett undantag från det skydd för upphovsmän som garanteras genom direktivet. ( 25 )

48.

Av tydlighetsskäl påpekar jag att unionsrätten enligt min mening inte utgör hinder för att överlåta utövande konstnärers närstående rättigheter till deras arbetsgivare, såsom föreskrivs i artikel XI.205 4 § i lagen om handelsrätt, och inte heller för att, när det gäller utövande konstnärer var anställning följer av tjänsteföreskrifterna för offentliganställda, låta denna överlåtelse grundas på lagstiftning. Dessa utövande konstnärer eller deras vederbörligen bemyndigade företrädare måste emellertid ha lämnat sitt föregående samtycke till antagandet av och innehållet i en sådan rättsakt.

49.

Jag föreslår således att tolkningsfrågorna, vad gäller direktiven 2001/29 och 2006/115, ska besvaras så, att artiklarna 2 b och 3.2 a i direktiv 2001/29, samt artiklarna 3.1 a, 7.1, 8.1 och 9.1 a i direktiv 2006/115, ska tolkas så, att de utgör hinder för att genom lagstiftning överlåta närstående rättigheter för utövande konstnärer vars anställning grundas på tjänsteföreskrifter och som avser framföranden som utförts inom ramen för ett anställningsförhållande, om dessa utövande konstnärer eller deras vederbörligen bemyndigade företrädare inte har lämnat sitt föregående samtycke till antagandet av och innehållet i den aktuella rättsakten.

50.

När det gäller direktiv 2019/790 framgår det av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida detta direktiv är tillämpligt vid överlåtelse, genom lagstiftning, av närstående rättigheter för utövande konstnärer vars anställning följer av tjänsteföreskrifterna för offentliganställda och vilket direktivets tidsmässiga tillämpningsområde är (ratione temporis), sett till när den omtvistade rättsakten antogs. Jag kommer således att koncentrera mig på dessa två aspekter. Huruvida den nationella lagstiftningen är förenlig med de relevanta bestämmelserna i samma direktiv är under alla omständigheter något som det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma.

51.

Jag erinrar om att om att enligt artikel 26 i direktiv 2019/790 ska detta direktiv tillämpas på alla verk och andra alster som skyddas av nationell lagstiftning om upphovsrätt som är i kraft den 7 juni 2021 eller senare. I artikel 26.2 preciseras att detta direktiv ska tillämpas utan att det påverkar åtgärder som har vidtagits och rättigheter som har förvärvats före nämnda datum. Frågan är således i vilken mån direktivet är tillämpligt på den omtvistade rättsakten, som trädde i kraft den 4 juni 2021.

52.

Jag noterar inledningsvis att förbehållet i artikel 26.2 i direktiv 2019/790 endast gäller för åtgärder som har vidtagits och rättigheter som har förvärvats i enlighet med lagen. Om den hänskjutande domstolen, till följd av EU-domstolens svar på tolkningsfrågorna, beslutar att ogiltigförklara den omtvistade rättsakten saknar frågan om direktivets tidsmässiga tillämpningsområde (ratione temporis) ändamål, eftersom den eventuellt nya rättsakten om överlåtelse av ONB-musikernas rättigheter kommer att ha antagits efter den 7 juni 2021.

53.

Trots ovanstående anser jag att det är nödvändigt att göra följande anmärkningar avseende det tidsmässiga tillämpningsområdet (ratione temporis).

54.

Vad gäller bestämmelserna i artikel 10 i direktiv 2001/29, vars lydelse i huvudsak är identisk med artikel 26 i direktiv 2019/790, har domstolen redan slagit fast att syftet med dessa bestämmelser är att undvika en retroaktiv tillämpning av direktiv 2001/29 och att bestämmelserna ska tolkas så, att direktivet inte påverkar utnyttjande av ensamrätter som ägde rum innan direktivet trädde i kraft. ( 26 )

55.

Denna rättspraxis ger emellertid inte något uttryckligt svar på frågan hur begreppet ”rättigheter som har förvärvats” i artikel 26.2 i direktiv 2019/790 ska tolkas. För att inte påverka direktivets ändamålsenliga verkan anser jag att detta begrepp inte får ges en alltför vid tolkning.

56.

Överlåtelsen av ensamrätter kan nämligen sträcka sig över mycket långa tidsperioder. I den omtvistade rättsakten föreskrivs således att ONB ska överlåta samtliga i rättsakten uppräknade närstående rättigheter för musikerna i nämnda orkester, både nuvarande och framtida, inbegripet för framtida framföranden, och för hela den tid som dessa rättigheter gäller. Att anse att alla dessa rättigheter har ”förvärvats” i den mening som avses i artikel 26.2 i direktiv 2019/790 skulle definitiv undandra överföringen av ONB-musikernas närstående rättigheter från direktivets krav, och direktivet skulle således bli verkningslöst för denna grupp av utövande konstnärer.

57.

Jag anser därför att artikel 26.2 i direktiv 2019/790 ska tolkas så, att den endast avser de rättigheter som förelåg vid det datum som anges där, det vill säga de rättigheter där den utlösande händelsen inträffade före detta datum. Vad gäller utövande konstnärers närstående rättigheter utgörs denna utlösande händelse i princip av en tolkning eller ett framförande. Även om överlåtelsen av ensamrätter kan avse framtida rättigheter är det nämligen svårt att se rättigheterna som ”förvärvade” av mottagaren, eftersom det inte är säkert att den utlösande händelsen kommer att inträffa.

58.

Oberoende av den abstrakta tolkningen av artikel 26 i direktiv 2019/790 konstaterar jag dessutom att den omtvistade rättsakten, i egenskap av regleringsakt, under de omständigheter som är i fråga i förevarande mål är av dubbel natur. Dels innebär rättsakten en överlåtelse av de närstående rättigheterna för de musiker i ONB som var anställda vid tidpunkten för antagandet av rättsakten, ( 27 ) dels reglerar den på ett abstrakt sätt situationen för alla musiker i denna orkester, både nu och i framtiden. Rättsakten ingår i den belgiska nationella lagstiftning som Konungariket Belgien sedan den 7 juni 2021 är skyldig att säkerställa är förenlig direktiv 2019/790. Denna skyldighet åvilar belgiska staten oavsett om den agerar i egenskap av lagstiftare eller arbetsgivare. Denna medlemsstat kan nämligen inte åberopa vissa ”rättigheter som har förvärvats” för att hindra direktivets ändamålsenliga verkan.

59.

Av ovanstående drar jag slutsatsen att artiklarna 18–23 i direktiv 2019/790 är tillämpliga på den omtvistade rättsakten från och med den 7 juni 2021, med förbehåll för tidigare utnyttjanden och befintliga rättigheter som ONB har förvärvat före detta datum. ( 28 )

60.

Den hänskjutande domstolen är osäker på huruvida artiklarna 18–23 i direktiv 2019/790 är tillämpliga vid en överlåtelse av utövande konstnärers närstående rättigheter i samband med ett anställningsförhållande, bland annat en anställning som följer av tjänsteföreskrifterna för offentliganställda. Det går att hitta stöd för dessa tvivel i den belgiska statens och ONB:s ståndpunkter, vilka dessa i huvudsak har vidhållit i sina yttranden i förevarande mål, där de har gjort gällande att dessa bestämmelser, med hänsyn till deras lydelse och mot bakgrund av de relevanta skälen i detta direktiv, endast är tillämpliga på rättsinnehavare som har ingått licensavtal eller avtal om överlåtelse av sina rättigheter.

61.

Som framgår av resonemanget avseende de relevanta bestämmelserna i direktiven 2001/29 och 2006/115 måste utövande konstnärer, utom i ett begränsat antal fall, ge sitt samtycke till varje utnyttjande av deras närstående rättigheter. När samtycket lämnas mot ersättning finns det därför ett slags ”avtal om utnyttjande” av dessa rättigheter, i en allmän bemärkelse, där avtalet kan anta olika former och ha olika beteckningar i de nationella rättsordningarna. Detta utesluter inte anställningsförhållanden, eftersom det i dessa i även kan ingå ett avtal om överlåtelse av närstående rättigheter mellan den anställde utövande konstnären och dennes arbetsgivare, oavsett om detta sker genom ett separat avtal eller har integrerats i anställningsavtalet.

62.

I direktiv 2019/790 tas denna situation för givet och det är i denna vida och allmänna betydelse som begreppet avtal används i detta direktiv. I artiklarna 18, 19 och 22 i direktivet definieras för övrigt dessa artiklars tillämpningsområde genom hänvisningar till beviljande av licens eller överlåtelse av ensamrätter. Begreppet avtal i den mening som avses i dessa bestämmelser ska således förstås så, att det avser varje beviljande av licens för utnyttjande eller överlåtelse av ensamrätter.

63.

Artiklarna 18–23 i direktiv 2019/790 är följaktligen tillämpliga inte bara när det föreligger ett avtal om utnyttjande av ensamrätter i strikt mening, utan varje gång en utövande konstnär mot ersättning ger sitt samtycke till att dennes närstående rättigheter utnyttjas.

64.

En annan tolkning skulle frånta direktiv 2019/790 en stor del av dess verkan. Utövande konstnärer, såsom skådespelare i en teaterensemble eller orkestermusiker, befinner sig nämligen ofta i ett anställningsförhållande. Om deras arbete i huvudsak består i liveframträdanden kan deras arbetsgivare också vara intresserad av att utnyttja deras framföranden på andra sätt. Att undanta dessa utövande konstnärer från tillämpningsområdet för bestämmelserna i detta direktiv skulle kraftigt begränsa direktivets tillämpningsområde och följaktligen dess ändamålsenliga verkan.

65.

Slutsatsen i punkt 63 ovan stöds av skäl 72 i direktiv 2019/790, enligt vilket fysiska personer behöver det skydd som föreskrivs i detta direktiv ”för att fullt ut kunna utnyttja de rättigheter som harmoniserats enligt unionsrätten.” Med hänsyn till att dessa harmoniserade rättigheter enligt unionsrätten, bland annat de utövande konstnärernas närstående rättigheter, existerar oberoende av rättsinnehavarnas arbetsrättsliga situation, måste samma sak gälla i fråga om direktivets tillämplighet. I detta skäl nämns visserligen även situationer där det inte finns något sådant skyddsbehov, bland annat vissa anställningsförhållanden, men dessa situationer avser emellertid inte utnyttjandet av skyddade alster, utan endast deras slutliga användning. Detta är dock inte fallet här.

66.

Denna slutsats gäller även anställningar inom den offentliga sektorn, inbegripet sådana som inte omfattas av ett anställningsavtal utan av tjänsteföreskrifter. Även i dessa situationer måste nämligen den berörda utövande konstnären ge sitt samtycke till att arbetsgivaren utnyttjar konstnärens närstående rättigheter. Deras förhållande liknar således i allt väsentligt alla andra avtalsförhållanden mellan en innehavare av ensamrätter och en licenstagare eller en förvärvare av dessa rättigheter. Direktiv 2019/790 är således tillämpligt i förevarande fall.

67.

De argument som ONB och Konungariket Belgien har anfört avseende den särskilda karaktär som anställningar inom offentlig förvaltning har, inklusive i unionen, är enligt min mening felaktiga. För det första är en överföring av eventuella upphovsrätter till alster beträffande vilka det är mycket tveksamt om de utgör verk, i upphovsrättslig mening, till den myndighet som är slutanvändare och inte utnyttjar dem, i vart fall inte ekonomiskt, inte jämförbar med en överföring av närstående rättigheter till konstnärliga framföranden just i syfte att utnyttja dessa framföranden kommersiellt. För det andra kan en offentliganställd som tillträder en tjänst hos en förvaltning genom att underteckna anställningsavtalet, med full kännedom om gällande bestämmelser, ge sitt samtycke till att hans eller hennes eventuella rättigheter överförs. Den omtvistade rättsakten är däremot tillämplig på redan anställda musiker och gör det inte möjligt för dem att lämna eller vägra att lämna sitt samtycke till den planerade överlåtelsen, trots att de tidigare ombads lämna ett sådant samtycke. För det tredje ger överföringen av rättigheter till en myndighet inom ramen för en persons tjänstgöring inte upphov till någon ytterligare ersättning och medför överföringen således inte att direktiv 2019/790 ska tillämpas, till skillnad från den överlåtelse som föreskrivs i den omtvistade rättsakten. Slutligen rör det sig här inte om lön till offentliganställda, utan om överföring mot ersättning av utövande konstnärers närstående rättigheter, vilket är en fråga som unionen utan tvekan är behörig att pröva.

68.

Artiklarna 18–23 i direktiv 2019/790 är således i princip tillämpliga på en sådan lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet, vilket innebär att denna måste vara förenlig med dessa bestämmelser. Bedömningen av förenligheten kräver en tolkning av nationell rätt och ett fastställande av de faktiska omständigheterna och omfattas följaktligen av den hänskjutande domstolens behörighet.

69.

Slutligen riktar jag än en gång uppmärksamheten mot artikel 1.2 i direktiv 2019/790, enligt vilken direktivet inte påverkar gällande bestämmelser i bland annat direktiven 2001/29 och 2006/115. Av detta följer bland annat att iakttagandet av bestämmelserna i det förstnämnda direktivet, däribland artiklarna 18–23, inte ersätter skyldigheten att iaktta bestämmelserna i de två andra direktiven, bland annat principen om föregående samtycke till varje utnyttjande av skyddade alster. En rättsakt som antagits ensidigt, utan ett sådant samtycke, kan inte, även om den är förenlig med dessa artiklar, anses vara förenlig med unionsrätten i dess helhet.

70.

Jag föreslår således att den tolkningsfråga som avser direktiv 2019/790 ska besvaras så, att artiklarna 18–23 i direktivet ska tolkas så, att de, med förbehåll för tidigare utnyttjanden och befintliga rättigheter som förvärvats före den 7 juni 2021, är tillämpliga på överlåtelse genom lagstiftning till arbetsgivaren av närstående rättigheter för utövande konstnärer vars anställning grundas på tjänsteföreskrifter och som avser framföranden som utförts inom ramen för ett anställningsförhållande, vilket innebär att denna rättsakt måste vara förenlig med dessa bestämmelser. Nämnda rättsakt ska dessutom uppfylla kraven i direktiven 2001/29 och 2006/115, bland annat kravet på föregående samtycke för överlåtelse av närstående rättigheter.

71.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de frågor som ställts av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) på följande sätt:

Artiklarna 2 b och 3.2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, samt artiklarna 3.1 a, 7.1, 8.1 och 9.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter

ska tolkas så,

att de utgör hinder för att genom lagstiftning överlåta närstående rättigheter för utövande konstnärer vars anställning grundas på tjänsteföreskrifter och som avser framföranden som utförts inom ramen för ett anställningsförhållande, om dessa utövande konstnärer eller deras vederbörligen bemyndigade företrädare inte har lämnat sitt föregående samtycke till antagandet av och innehållet i den aktuella rättsakten.

Artiklarna 18–23 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 av den 17 april 2019 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG

ska tolkas så,

att de, med förbehåll för tidigare utnyttjanden och befintliga rättigheter som förvärvats före den 7 juni 2021, är tillämpliga på överlåtelse genom lagstiftning till arbetsgivaren av närstående rättigheter för utövande konstnärer vars anställning grundas på tjänsteföreskrifter och som avser framföranden som utförts inom ramen för ett anställningsförhållande, vilket innebär att denna rättsakt måste vara förenlig med dessa bestämmelser. Nämnda rättsakt ska dessutom uppfylla kraven i direktiven 2001/29 och 2006/115, bland annat kravet på föregående samtycke för överlåtelse av närstående rättigheter, vilket innebär att denna rättsakt måste vara förenlig med dessa bestämmelser. Nämnda rättsakt ska dessutom uppfylla kraven i direktiven 2001/29 och 2006/115, bland annat kravet på föregående samtycke för överlåtelse av närstående rättigheter.