1.

Begäran om förhandsavgörande har framställts av Sozialgericht Detmold (Domstolen för socialrättsliga mål i Detmold, Tyskland) i ett mål mellan FL och Jobcenter Arbeitplus Bielefeld (arbetsförmedlingen i Bielefeld, Tyskland), ( 2 ) som har nekat FL grundläggande sociala förmåner som föreskrivs i tysk lagstiftning. Eftersom detta beslut motiverades av den grund på vilken han uppehåller sig lagligt i Tyskland, har FL, i syfte att kunna erhålla dessa förmåner, invänt mot den omständigheten att han enligt denna lagstiftning inte kan beviljas uppehållsrätt grundad på utövande av vårdnad om sitt barn enbart av det skälet att barnet inte är tyskt.

2.

Till skillnad från tidigare begäranden om förhandsavgörande avseende socialt bistånd som ”rörliga” unionsmedborgare ( 3 ) gjort anspråk på avser denna begäran en hittills oprövade fråga som rör olika behandling när det gäller villkoren för beviljande av en nationell uppehållsrätt, och inte när det gäller de ekonomiska verkningarna i förhållande till nationella medborgare.

3.

Domstolen har nämligen anmodats att uttala sig om huruvida lagstiftning avseende en nationell uppehållsrätt som inte är tillämplig på en ”rörlig” unionsmedborgare på grund av dennes barns nationalitet, eftersom barnet inte är medborgare i det mottagande landet, är förenlig med unionsrätten då villkoren för beviljande av denna rättighet omfattas av medlemsstatens befogenhet.

4.

Omständigheterna i det nationella målet ger således domstolen tillfälle att precisera hur tillämpningsområdet för artikel 24 i direktiv 2004/38/EG ( 4 ), som avser likabehandling, ska avgränsas med hänsyn till dess nyliga praxis avseende situationen för ”rörliga” unionsmedborgare vilkas uppehållsrätt beviljats i enlighet med nationell lagstiftning enligt vilken de är befriade från de krav på tillgångar som föreskrivs i direktivet. ( 5 )

5.

Artikel 18 första stycket FEUF har följande lydelse:

”Inom fördragens tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördragen, ska all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden.”

6.

I artikel 14.2 och 14.4 i direktiv 2004/38, med rubriken ”Bibehållen uppehållsrätt”, föreskrivs följande:

”2.   Unionsmedborgare och deras familjemedlemmar skall ha uppehållsrätt enligt artiklarna 7, 12 och 13 så länge de uppfyller villkoren i dessa artiklar.

…

4.   Genom undantag från punkterna 1 och 2 och utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i kapitel VI får en utvisningsåtgärd under inga förhållanden vidtas mot unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar

…

7.

I artikel 24 i direktivet, med rubriken ”Likabehandling” föreskrivs följande:

”1.   Om inte annat följer av sådana specifika bestämmelser som uttryckligen anges i fördraget och sekundärlagstiftningen skall alla unionsmedborgare som enligt detta direktiv uppehåller sig i den mottagande medlemsstaten åtnjuta samma behandling som den medlemsstatens egna medborgare inom de områden som omfattas av fördraget. …

2.   Genom undantag från punkt 1 skall den mottagande medlemsstaten inte vara skyldig att bevilja socialt bistånd under uppehållets första tre månader, eller i förekommande fall den längre period som anges i artikel 14.4 b, … till andra personer än anställda eller egenföretagare, personer som behåller sådan ställning eller deras familjemedlemmar.”

8.

I artikel 37 i direktivet, med rubriken ”Mer förmånliga nationella bestämmelser”, föreskrivs följande:

”Bestämmelserna i detta direktiv skall inte påverka lagar eller andra författningar i medlemsstaterna som är mer förmånliga för de personer som omfattas av detta direktiv.”

9.

I 28 § punkt 1 i Gesetz über den Aufenthalt, die Erwerbstätigkeit und die Integration von Ausländern im Bundesgebiet (lag om utlänningars vistelse, förvärvsarbete och integration i Tyskland) ( 6 ) av den 30 juli 2004 ( 7 ) (nedan kallad AufenthG), med rubriken ”Familjeåterförening med tyska medborgare”, föreskrivs följande:

”Uppehållstillstånd ska utfärdas för

om den tyske medborgaren vistas stadigvarande i Tyskland. …”

10.

I 11 § punkt 14 i Gesetz über die allgemeine Freizügigkeit von Unionsbürgern (lag om fri rörlighet för unionsmedborgare) ( 8 ) av den 30 juli 2004 ( 9 ) (nedan kallad FreizügG/EU) anges följande:

”Aufenth[G] är tillämplig även när den ger en förmånligare rättslig ställning än förevarande lag. …”

11.

I 7 § punkt 1 i Sozialgesetzbuch Zweites Buch, Grundsicherung für Arbeitsuchende (volym II i lagen om social trygghet, grundläggande sociala förmåner för arbetssökande ( 10 )) ( 11 ) (nedan kallad SGB II), med rubriken ”Förmånsberättigade personer”, anges följande:

”Följande personer har rätt till förmåner enligt denna volym:

Följande är undantagna:

…

samt deras familjemedlemmar.

…

… Med avvikelse från andra meningen punkt 2 får utlänningar och deras familjemedlemmar förmåner enligt denna volym, om de vistas stadigvarande i Tyskland sedan minst fem år tillbaka …”

12.

I 23 § i Sozialgesetzbuch Zwölftes Buch, Sozialhilfe (volym XII i lagen om social trygghet, socialt bistånd) ( 12 ) (nedan kallad SGB XII), med rubriken ”Socialt bistånd för utländska medborgare”, anges följande:

”1)   Utlänningar som faktiskt uppehåller sig i landet ska garanteras bistånd för att täcka levnadsomkostnaderna, bistånd vid sjukdom, bistånd vid graviditet och moderskap samt bistånd för att få tillgång till vård enligt denna volym. Bestämmelserna i fjärde kapitlet påverkas inte. I övrigt kan socialt bistånd beviljas när det är motiverat med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Begränsningarna i första meningen gäller inte utlänningar som har permanent uppehållstillstånd eller tidsbegränsat uppehållstillstånd och som avser att stadigvarande vistas i Förbundsrepubliken Tyskland. Bestämmelser om att andra sociala biståndsförmåner än dem som avses i den första meningen ska utbetalas påverkas inte.

…

3)   Utlänningar och deras familjemedlemmar får inga förmåner enligt punkt 1 eller enligt fjärde kapitlet, om

…

…

… Med avvikelse från första meningen leden 2 och 3 får utlänningar och deras familjemedlemmar förmåner enligt punkt 1 första och andra meningen, om de vistas i Tyskland sedan minst fem år tillbaka utan väsentligt avbrott. …”

13.

Klaganden i det nationella målet, FL, som är polsk medborgare, reste in i Tyskland från Nederländerna den 30 maj 2020 tillsammans med sin ”icke legitima partner” ( 13 ), som även hon är polsk medborgare. FL:s partner hade under en kort tid varit bosatt i Nederländerna, men har uppehållit sig i Tyskland från och med den 30 augusti 2015, som är det datum då hon reste in i Tyskland från Polen.

14.

Deras gemensamma barn, som föddes den 27 november 2020 i Tyskland, är också polsk medborgare.

15.

FL, hans partner och deras gemensamma barn ansökte vid Jobcenter Bielefeld om grundläggande sociala förmåner i enlighet med SGB II. Genom beslut av den 3 och 21 december 2020 biföll Jobcenter Bielefeld ansökan från FL:s partner, med verkan från och med den 30 maj 2020, och för barnet, med verkan från dagen för födseln. Genom beslut av den 21 april 2021 avslogs däremot FL:s ansökan för perioden 30 maj 2020–28 februari 2021, med motiveringen att han endast hade uppehållsrätt för att söka arbete och inte hade uppehållsrätt på någon annan grund som kunde ge honom rätt till förmåner enligt SGB II.

16.

Genom beslut av den 19 juli 2021 avslog Jobcenter Bielefeld FL:s klagomål och angav i huvudsak samma skäl. Jobcenter Bielefeld fastslog särskilt att FL inte kan göra anspråk på en uppehållsrätt

17.

Enligt Jobcenter Bielefeld saknades det dessutom anledning att mot bakgrund av artikel 4 i förordning (EG) nr 883/2004 ( 17 ) tolka 28 § AufenthG så, att unionsrätten kräver att en ogift far till en unionsmedborgare som inte är skolpliktig ska kunna få uppehållsrätt.

18.

Enbart den omständigheten att den ogifta fadern inte erhåller några grundläggande sociala förmåner enligt SGB II hindrar för övrigt inte att hans partner faktiskt kan åtnjuta sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig.

19.

Den 12 augusti 2021 väckte FL talan mot detta beslut vid den hänskjutande domstolen. Han hävdade att en uppehållsrätt följer av bestämmelserna i 28 § punkt 1 första meningen led 3 AufenthG, jämförd med 6 § i Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tysklands grundlag) ( 18 ) och artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. ( 19 ) Han gjorde gällande att det strider mot unionsrätten att rätten till familjeåterförening i syfte att utöva vårdnad av barn begränsas till vårdnad som avser en ”tysk medborgare”. Detta utgör oskälig diskriminering och begränsar den fria rörligheten. ( 20 )

20.

Jobcenter Bielefeld och Amt für soziale Leistungen (Sozialamt) der Stadt Bielefeld (socialkontoret i staden Bielefeld, Tyskland), i egenskap av intervenient i målet, gjorde gällande att en uppehållsrätt inte kan följa av 28 § punkt 1 första meningen led 3 AufenthG, som enligt själva dess lydelse endast är tillämplig på ”tyska medborgare” och inte på ”unionsmedborgare”. Av den nationella lagstiftningen om invandring och uppehållsrätt följer att åtskillnad ska göras mellan ”tyska medborgare” och ”utlänningar”. Denna lagstiftning strider inte mot unionsrätten.

21.

Den hänskjutande domstolen har angett att praxis från överdomstolarna skiljer sig i frågan om huruvida det utgör diskriminering att neka att utfärda uppehållstillstånd för en unionsmedborgare som utövar vårdnad om ett underårigt barn som är bosatt i Tyskland, har rätt att röra sig fritt och är medborgare i en annan medlemsstat.

22.

Den hänskjutande domstolen har även preciserat att Bundesverfassungsgericht (Federala författningsdomstolen, Tyskland) i ett beslut av den 4 oktober 2019 ( 21 ) erinrade om att ståndpunkterna i praxis från överdomstolarna för socialrättsliga mål och i doktrinen skiljer sig när det gäller frågan huruvida 11 § punkt 1 elfte meningen FreizügG/EU, i den lydelse som var i kraft till och med den 23 november 2020 ( 22 ), jämförd med 28 § punkt 1 första meningen led 3 AufenthG och artikel 18 första stycket FEUF, kan medföra uppehållsrätt för en förälder som utövar vårdnad om en underårig unionsmedborgare som har rätt att röra sig fritt enligt 3 § punkt 1 första meningen FreizügG/EU eftersom det följer med sin andra förälder.

23.

Eftersom beslut i denna fråga inte har meddelats av högsta instans, anser den hänskjutande domstolen att det när nödvändigt att vända sig till EU-domstolen, så att denna kan uttala sig om huruvida den tyska lagstiftningen är förenlig med unionsrätten, särskilt artiklarna 18, 20 och 21.2 FEUF, artikel 33.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ( 23 ) förordning (EG) nr 987/2009 ( 24 ) och direktiv 2004/38.

24.

Mot denna bakgrund beslutade Sozialgericht Detmold (Domstolen för socialrättsliga mål i Detmold) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska unionsrätten tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken uppehållstillstånd i syfte att utöva vårdnad om barn endast kan beviljas en utländsk förälder till ett ogift underårigt barn som är medborgare i medlemsstaten i fråga och som är stadigvarande bosatt där, vilket får till följd att en unionsmedborgare från en annan medlemsstat inte har någon sådan rätt till uppehållstillstånd för vårdnad av en underårig unionsmedborgare som är medborgare i en annan medlemsstat än den vars lagstiftning här avses?”

25.

Skriftliga yttranden har inkommit från Europeiska kommissionen, som liksom den tyska regeringen närvarade vid förhandlingen den 14 november 2024, vid vilken de även svarade på domstolens muntliga frågor.

26.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida en medlemsstats nationella lagstiftning, enligt vilken uppehållstillstånd i syfte att utöva vårdnad om barn inte kan beviljas en ”rörlig” unionsmedborgare som är förälder till ett ogift underårigt barn som inte är medborgare i den mottagande medlemsstaten men är stadigvarande bosatt där, är förenlig med unionsrätten och särskilt, med beaktande av den hänskjutande domstolens motivering av sin fråga, artikel 18 FEUF, artikel 33.1 i stadgan och direktiv 2004/38.

27.

Den nationella lagstiftningen i fråga, som gör det möjligt för en medlemsstat att anta förmånligare bestämmelser i fråga om uppehållsrätt än de som föreskrivs i unionsrätten, ( 25 ) omfattas av artikel 37 i direktiv 2004/38.

28.

Lagstiftningen i fråga underlättar familjeåterförening i syfte att en utländsk förälder till ett tyskt barn ska kunna utöva vårdnad om detta barn. ( 26 ) I avsaknad av förbehåll vad gäller barn som även är unionsmedborgare, ger denna lagstiftning upphov till diskriminering på grund av nationalitet, vilket är förbjudet enligt unionsrätten. Den allmänna principen om likabehandling är en grundläggande princip i unionsrätten. ( 27 )

29.

Av den fasta rättspraxis som det erinras om i punkterna 62, 63 och 65 i domen CG ( 28 ) framgår följande:

30.

I punkt 66 i domen i målet CG fastslog domstolen vidare att ”[p]rincipen om icke-diskriminering uttrycks konkret i artikel 24 i direktiv 2004/38 med avseende på unionsmedborgare som utövar rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier”.

31.

I punkt 67 i samma dom erinrade domstolen i detta sammanhang om att direktiv 2004/38 är tillämpligt på ”rörliga” unionsmedborgare ( 30 ) och att dessa unionsmedborgare är förmånstagare till de rättigheter som följer av detta direktiv. Den slog fast att det är mot bakgrund av artikel 24 i detta direktiv och inte artikel 18 första stycket FEUF som det ska bedömas huruvida en sådan medborgare utsätts för diskriminering på grund av nationalitet.

32.

Det ska påpekas att i detta skede av motiveringen av domen i målet CG saknade den omständigheten betydelse att uppehållsrätten föreskrevs i nationella bestämmelserna som var förmånligare än de som föreskrivs i direktiv 2004/38, då den person som berördes i det fallet hade en nationell uppehållsrätt och tillämpningen av principen om likabehandling enligt artikel 24.1 i direktivet är begränsad till unionsmedborgare som uppehåller sig i den mottagande medlemsstaten enligt detta direktiv. ( 31 )

33.

Eftersom FL i förevarande fall uppehåller sig lagligt i Tyskland i egenskap av arbetssökande ( 32 ) förefaller det vid första anblicken följaktligen, såsom kommissionen har gjort gällande, logiskt att grunda sig på artikel 24.1 i direktiv 2004/38 och besvara den hänskjutande domstolens fråga så, att nationell lagstiftning som medför en särbehandling i förhållande till nationella medborgare strider mot den princip om likabehandling som anges i denna artikel, eftersom lagstiftningen i fråga hindrar ett effektivt utövande av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.

34.

När det gäller FL:s barn ska det preciseras att den omständigheten att barnet är fött i Tyskland och inte har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet inte påverkar utövandet av dess rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i egenskap av unionsmedborgare. ( 33 )

35.

Jag är emellertid inte övertygad om att artikel 24.1 i direktiv 2004/38 är tillämplig i förevarande fall. Efter att ha angett mina förbehåll i detta avseende kommer jag därför att ange de grunder som jag anser ska tillämpas.

36.

Såsom kommissionen har angett vilar valet av denna grund, som innebär en jämförelse med nationella medborgare, på två olika sätt att se på den ifrågavarande diskrimineringen på grund av barnets nationalitet, beroende på om man ser den ur barnets eller den utländska förälderns synvinkel.

37.

Den nationella lagstiftningen i fråga leder till att ett barn som inte är tyskt utsätts för direkt diskriminering i förhållande till ett tyskt barn som kan åtnjuta sin utländska förälders närvaro i Tyskland och den vårdnad som föräldern utövar.

38.

När det gäller en utländsk förälder vars barn inte är tyskt måste det anses att föräldern utsätts för en direkt diskriminering på grund av barnets nationalitet ( 34 ) som hindrar föräldern från att utöva vårdnad om sitt barn på samma villkor som en tysk förälder. Eftersom denna diskriminering har samband med barnets nationalitet skulle den kunna betecknas som diskriminering ”på grund av anknytning” ( 35 ) eller ”par ricochet” ( 36 ), vilka båda uttryck är likvärdiga. Dessa uttryck syftar till att beteckna en situation där den person som utsätts för direkt diskriminering som grundar sig på ett kriterium (funktionshinder eller något annat, såsom nationalitet, i förevarande fall att barnet borde vara tyskt) inte uppfyller detta kriterium, men det är nämnda kriterium som är orsak till den påstått mindre förmånliga behandlingen. Det är då rättigheten för den person som påverkas av detta diskriminerande kriterium som det handlar om, och inte en självständig rätt för den berörda personen.

39.

Oavsett av om det handlar om barnet eller föräldern uppkommer emellertid en betydande svårighet på grund av tvistens föremål, det vill säga beviljandet av en nationell uppehållsrätt. ( 37 )

40.

Det ska erinras om att i artikel 24.1 första meningen i direktiv 2004/38 föreskrivs att ”[o]m inte annat följer av sådana specifika bestämmelser som uttryckligen anges i fördraget och sekundärlagstiftningen skall alla unionsmedborgare som enligt detta direktiv uppehåller sig i den mottagande medlemsstaten åtnjuta samma behandling som den medlemsstatens egna medborgare inom de områden som omfattas av fördraget”.

41.

I förevarande fall uppehåller sig såväl barnet som föräldern i Tyskland i enlighet med direktiv 2004/38. Även om den hänskjutande domstolens fråga avser villkoren för beviljande av en nationell uppehållsrätt, avser den dessutom erkännande av en rätt till grundläggande sociala förmåner på samma villkor som för nationella medborgare.

42.

Det är på denna punkt som det enligt min mening krävs stor tydlighet. Den likabehandling som diskuteras i det nationella målet avser endast villkoren för beviljande av uppehållstillstånd och inte tillgången till grundläggande sociala förmåner. När uppehållstillstånd väl har erhållits, utbetalas förmånerna utan åtskillnad beroende på vem mottagaren är. ( 38 )

43.

Principen om likabehandling med nationella medborgare, vilken fastställs i artikel 24.1 i direktiv 2004/38, kan emellertid inte leda till beviljande av en uppehållsrätt, vare sig till direkt förmån för fadern eller indirekt förmån för barnet.

44.

Hittills har domstolen i sin praxis tolkat nämnda artikel 24 i fall som avsett ansökningar om sociala förmåner, i vilka olika behandling åberopats i förhållande till de rättigheter som beviljas nationella medborgare i samma ekonomiska situation. ( 39 ) Domstolen har uttalat sig om villkoren för tillämpning av principen om likabehandling med nationella medborgare när det gäller verkningarna av en uppehållsrätt. ( 40 ) Uppehållsrätt ska beviljas i enlighet med direktiv 2004/38 ( 41 ) och vad gäller dess verkningar föreskrivs uttryckligen undantag endast med avseende på vissa kategorier av personer i fråga om socialt bistånd. ( 42 )

45.

I förevarande fall avsåg FL:s talan ett tidigare skede, nämligen beviljandet av uppehållsrätt.

46.

Det är därför som jag – till skillnad från den åsikt som kommissionen har grundat på artikel 24.2 i direktiv 2004/38, eftersom det där inte föreskrivs något undantag från principen om likabehandling i fråga om uppehållsrätt – anser att denna princip inte kan utgöra grund för beviljande av en sådan rättighet. Det erhållande av uppehållstillstånd som föreskrivs i den nationella lagstiftningen i fråga kan med andra ord inte vara en verkning av nämnda princip, som unionsmedborgarna omfattas av på grund av deras rätt att uppehålla sig i enlighet med direktivet.

47.

Ytterligare ett argument kan grundas på denna bestämmelses lydelse. Där föreskrivs uttryckligen att en jämförelse ska göras med de nationella medborgarna. Dessa kan emellertid inte för egen del göra anspråk på en uppehållsrätt, eftersom den är ovillkorlig. ( 43 ) Den princip om likabehandling som anges i direktiv 2004/38 är således inte tillämplig i fråga om uppehållsrätt, oberoende av om denna rättighet regleras av förmånligare nationella bestämmelser.

48.

Kan en teleologisk tolkning av artikel 24 i direktiv 2004/38 emellertid ha företräde, ( 44 ) såsom kommissionen har föreslagit, eftersom en jämförelse med nationella medborgare ska göras ”inom de områden som omfattas av fördraget”? Även om frågan om likabehandling med den mottagande statens medborgare inte direkt är aktuell i fråga om uppehållsrätt, kan den med andra ord vara det inom andra områden som omfattas av fördraget, om man uteslutande grundar sig på den ifrågavarande lagstiftningens syfte. Enligt detta resonemang har kommissionen på grundval av artikel 24.1 i direktiv 2004/38 hävdat att ur barnets synvinkel hindrar den nationella lagstiftningen i fråga en ändamålsenlig verkan av den uppehållsrätt som barnet har i Tyskland enligt detta direktiv, ( 45 ) eftersom det inte kan åtnjuta ett familjeliv på samma sätt som ett tyskt barn. Kommissionen har gjort gällande, för det första, att unionsrätten och framför allt artiklarna 7 och 24 i stadgan inte endast skyddar familjelivet och barnets rätt till välfärd och, för det andra, att en ändamålsenlig verkan av ett underårigt barns uppehållsrätt innebär att barnet måste ha rätt att medföljas av och tas om hand av den person som har ansvar för dess vårdnad. ( 46 )

49.

Placerade inom ramen för artikel 24.1 i direktiv 2004/38 innebär dessa argument således att det ska anses att lagstiftningen i fråga, som underlättar för utländska föräldrar att utöva vårdnad om sina tyska barn, gör det möjligt för dessa föräldrar att, jämfört med nationella medborgare som utövar samma föräldrarättigheter, i relationerna med sina barn fullständigt åtnjuta de rättigheter som är förenade med utövandet av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig, vilket inbegriper rätten att ha ett familjeliv med alla därmed förenade rättigheter. ( 47 )

50.

Det kan också påpekas att den nationella lagstiftningen i fråga, som har antagits till förmån för utländska föräldrar och som kombinerar ett uppehållstillstånd avsett för familjeåterförening och möjligheten att erhålla grundläggande sociala förmåner för detta ändamål, bidrar till att säkerställa den fria rörligheten och ett familjeliv under normala och värdiga förhållanden. ( 48 )

51.

Dessa rättigheter, som ska skyddas utan krav på nationalitet, skulle således motivera att artikel 24.1 i direktiv 2004/38 tillämpas för att bedöma huruvida den nationella lagstiftningen i fråga är förenlig med unionsrätten, vilket skulle resultera i en rätt att uppehålla sig på det nationella territoriet.

52.

De nämnda rättigheterna är nämligen grundläggande rättigheter. Sedd genom detta prisma skulle principen om icke-diskriminering på grund av nationalitet, vilken konkret uttrycks i artikel 24 i direktiv 2004/38, med de undantag som föreskrivs i artikel 24.2, emellertid ha ett synnerligen vidsträckt tillämpningsområde, vilket riskerar att strida mot direktivets systematik.

53.

FL:s situation demonstrerar på ett konkret sätt vikten av att inte tolka tillämpningsområdet för artikel 24.1 i direktiv 2004/38 extensivt. Det ska erinras om att den uppehållsrätt som FL har i Tyskland enligt direktivet syftar till att söka arbete och att han således kan åberopa tillämpning av artikel 24.1 i direktivet för andra verkningar än de som föreskrivs i fråga om grundläggande sociala förmåner, eftersom han inte kan åtnjuta sådana enligt artikel 24.2 i direktivet.

54.

Av de processuella preciseringar som den hänskjutande domstolen har gjort ( 49 ) framgår det för övrigt att FL inte kan ha uppehållsrätt på någon annan grund enligt direktiv 2004/38, till exempel sina familjeförhållanden, ( 50 ) och därigenom göra anspråk på därmed förenade grundläggande sociala förmåner.

55.

Att medge att FL skulle kunna erhålla en uppehållsrätt på grundval av artikel 24.1 i direktiv 2004/38 som skulle göra det möjligt för honom att leva ett familjeliv på samma villkor som de som föreskrivs för nationella medborgare, skulle enligt min mening ifrågasätta de gränser i fråga om familj och ekonomi som fastställs i direktivet ( 51 ) och således den övergripande balans som unionslagstiftaren har valt.

56.

Detta motiverar dessutom varför den princip om icke-diskriminering som konkret uttrycks i artikel 24.1 i direktiv 2004/38 inte ska tillämpas i fråga om nationell lagstiftning som gör det möjligt att bevilja uppehållstillstånd för en unionsmedborgare vars situation omfattas av direktivet.

57.

Under dessa omständigheter ska det slås fast att den princip som anges i domen i målet CG, enligt vilken det är mot bakgrund av artikel 24 i direktiv 2004/38 och inte artikel 18 första stycket FEUF som det ska bedömas huruvida ”rörliga” unionsmedborgare utsätts för diskriminering på grund av nationalitet, ( 52 ) ska begränsas till situationer i vilka verkningarna av en uppehållsrätt som har beviljats enligt direktivet diskuteras i förhållande till nationella medborgare, vilket utesluter nationella åtgärder som är förmånligare i fråga om uppehållsrätt.

58.

Eftersom det här inte är möjligt att tolka artikel 24.1 i direktiv 2004/38, ska det preciseras på vilka villkor artikel 18 FEUF är tillämplig.

59.

Valet av en denna grund för rätten till likabehandling när det gäller erhållande av uppehållstillstånd följer av konstaterandet att ur förälderns synvinkel ger lagstiftningen i fråga upphov till diskriminering mellan ”rörliga” unionsmedborgare på grund av nationaliteten hos det barn som föräldern har vårdnad om. Domstolen har tidigare slagit fast att artikel 18 första stycket FEUF rör situationer som omfattas av tillämpningsområdet för unionsrätten i vilka en medborgare i en medlemsstat diskrimineras i förhållande till medborgare i en annan medlemsstat uteslutande på grund av sin nationalitet. ( 53 )

60.

Ur barnets synvinkel kan likabehandling med ett tyskt barn åberopas, eftersom det uppehållstillstånd som föreskrivs för föräldern i den nationella lagstiftningen garanterar att barnet faktiskt kan utöva den rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i Tyskland som följer av artiklarna 20.2 första stycket a och 21 FEUF. Detta anspråk kan grundas på artikel 18 FEUF, eftersom det inte rör sig om en konsekvens av en uppehållsrätt som beviljats enligt direktiv 2004/38, i den mening som avses i artikel 24 i direktivet. ( 54 )

61.

En sådan bedömning av FL:s såväl som hans barns situation ( 55 ) har, även om de uppehåller sig i Tyskland i enlighet med direktiv 2004/38, fördelen att utgöra en fortsättning på de domskäl i domen i målet CG där domstolen påpekade att medlemsstaterna inte tillämpar direktiv 2004/38 när de föreskriver en uppehållsrätt enligt ett förmånligare system än det som inrättats genom direktivet. ( 56 )

62.

En sådan bedömning håller sig således inom ramarna för domstolens praxis avseende de särskilda bestämmelser i vilka den princip som anges i artikel 18 FEUF fastställs och de rättigheter som följer av artiklarna 20 och 21 FEUF.

63.

Vid förhandlingen gjorde den tyska regeringen gällande att lagstiftarens avsikt var att konkret uttrycka en rättighet enligt 11 § i grundlagen, vilken skyddar familjesammanhållningen på tyskt territorium. Enligt samma resonemang har kommissionen preciserat att det som 1990 ursprungligen var en rättighet som enligt den tyska grundlagen endast var förbehållen tyska medborgare nu har blivit en grundläggande rättighet i unionen. Skälet till att en förälder hade rätt att uppehålla sig i Tyskland till förmån för ett tyskt barn som måste skyddas ska, enligt kommissionen, i dag tillämpas på alla barn som uppehåller sig lagligt i Tyskland, eftersom de är unionsmedborgare. Samförstånd har således uppstått om att den nationella lagstiftningen i fråga har en grund som är likvärdig den som fastställs i artiklarna 20 och 21 FEUF.

64.

Villkor för beviljande av uppehållstillstånd som ger upphov till diskriminering mellan ”rörliga” unionsmedborgare omfattas således av artikel 18 FEUF, i avsaknad av särskilda bestämmelser i vilka det föreskrivs att principen om icke-diskriminering på grund av nationalitet ska tillämpas i ett sådant fall. Den omständigheten att det rör sig om en ”rörlig” unionsmedborgare vars situation regleras av direktiv 2004/38 saknar betydelse.

65.

I förevarande fall strider den nationella lagstiftningen mot denna grundläggande princip, eftersom föräldrar till tyska barn behandlas förmånligare när det gäller uppehållstillstånd.

66.

Dessutom måste medlemsstaterna respektera sina skyldigheter enligt unionsrätten, även om fastställandet av förmånligare villkor på detta område än de som anges i unionsrätten omfattas av medlemsstaternas befogenhet.

67.

Det ska erinras om domstolens beslut i domen i målet CG avseende tillämpningen av stadgan, det vill säga att när en medlemsstat föreskriver en förmånligare nationell bestämmelse avseende rätten att uppehålla sig än de som föreskrivs i direktiv 2004/38 tillämpar den EUF-fördragets bestämmelser om ställningen för en unionsmedborgare som har utövat sin rätt att fritt röra sig inom medlemsstaternas territorier, vilken stadfästs i artikel 21.1 FEUF. Medlemsstaten i fråga är följaktligen, enligt artikel 51.1 i stadgan, skyldig att följa bestämmelserna i stadgan. ( 57 )

68.

Såsom jag har påpekat ovan ( 58 ) är två rättigheter grundläggande i den situation som är aktuell i det nationella målet, nämligen rätten till respekt för privatlivet och familjelivet, som garanteras i artikel 7 i stadgan, och barnets rättigheter, som garanteras i artikel 24 i stadgan, bland annat rätten att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn och rätten att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda sina föräldrar. ( 59 )

69.

I svaret på den hänskjutande domstolens fråga räcker det, enligt min mening, att konstatera att diskriminering på grund av nationalitet föreligger, utan att det behöver preciseras vilka andra grundläggande rättigheter i stadgan som den berörda medlemsstaten måste iaktta vid utövandet av sin befogenhet i situationer som omfattas av unionsrätten. Härvid har det föga betydelse om den direkta diskrimineringen föreligger på grund av anknytning ( 60 ) eller inte, eftersom motiveringen av den nationella lagstiftningen under alla omständigheter är verkningslös med hänsyn till de åberopade principerna, vilka också stadfästs i och skyddas av unionsrätten. ( 61 )

70.

Jag föreslår följaktligen att domstolen ska begränsa sitt svar till en tolkning av artikel 18 FEUF, jämförd med artiklarna 20.2 första stycket a och 21.1 FEUF.

71.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Sozialgericht Detmold (Domstolen för socialrättsliga mål i Detmold, Tyskland) på följande sätt:

Artikel 18 FEUF, jämförd med artiklarna 20.2 första stycket a och 21.1 FEUF,

ska tolkas så,

att den utgör hinder för nationell lagstiftning i en mottagande medlemsstat enligt vilken uppehållstillstånd i syfte att utöva vårdnad om barn endast får beviljas en ”rörlig” unionsmedborgare som är förälder till ett ogift underårigt barn som är medborgare i den mottagande medlemsstaten och som är stadigvarande bosatt där, och får nekas när barnet är medborgare i en annan medlemsstat.