Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MANUEL CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA
föredraget den 18 april 2024(1)
Mål C‑157/23
Ford Italia SpA
mot
ZP,
Stracciari SpA
(begäran om förhandsavgörande från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien))
”Begäran om förhandsavgörande – Skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister – Direktiv 85/374/EEG – Artikel 3.1 – Begreppet tillverkare – Omfattningen av leverantörens ansvar – Namn, varumärke eller annat kännetecken för leverantören som satts på produkten och som delvis sammanfaller med tillverkarens – Artikel 3.3 – Leverantörens ansvarsbefrielse – Identifiering av tillverkaren – Nationell regel som ålägger leverantören se till att tillverkaren medverkar i ett pågående mål”
1. Denna begäran om förhandsavgörande avser ekonomiska aktörers (tillverkare och leverantör) ansvar för skada som uppkommit till följd av en trafikolycka i Italien där en krockkudde i ett fordon av märket Ford inte fungerade.
2. I det nationella målet är det omtvistat huruvida detta ansvar, enligt artikel 3 i direktiv 85/374/EEG,(2) ska tillskrivas fordonets tillverkare i Tyskland (Ford Werke Aktiengesellschaft) (nedan kallad Ford WAG) eller dess leverantör i Italien (Ford Italia SpA) (nedan kallad Ford Italia).
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt Direktiv 85/374
3. Artikel 1 har följande lydelse:
”Tillverkaren skall vara ansvarig för skador som orsakas av en defekt i hans produkt.”
4. I artikel 3 föreskrivs följande:
”1. Med tillverkare avses den som framställer en slutprodukt, en råvara eller en komponent och var och en som genom att sätta sitt namn, varumärke eller något annat kännetecken på produkten utger sig för att vara den som tillverkat den.
…
3. När tillverkaren av produkten inte kan identifieras skall varje leverantör av produkten betraktas som tillverkare av den om han inte inom skälig tid meddelar den skadelidande vem tillverkaren eller den person som levererat produkten till honom är. …”
5. Artikel 5 föreskriver följande:
”När två eller flera personer som en följd av bestämmelserna i detta direktiv är ansvariga för samma skada skall de vara solidariskt ansvariga utan att bestämmelser i nationell lagstiftning om regressrätt berörs.”
B. Italiensk rätt: Presidentdekret nr 224 av den 24 maj 1988(3)
6. I artikel 3.1 föreskrivs i korthet att med tillverkare avses den som framställer en slutprodukt, en komponent eller råvaran. Enligt artikel 3.3 avses med tillverkare även den som genom att sätta sitt namn, varumärke eller något annat kännetecken på produkten eller dess förpackning utger sig för att vara den som har tillverkat den.
7. I artikel 4, som handlar om leverantörens ansvar, föreskrivs i punkt 1 att när tillverkaren inte har identifierats bärs samma ansvar av den leverantör som har distribuerat produkten inom ramen för en näringsverksamhet för det fall denne inte inom tre månader från begäran har meddelat den skadelidande vem tillverkaren eller den person som har levererat produkten till leverantören är och var de har sin hemvist.
8. I artikel 4.5 föreskrivs att den tredje part som anges som tillverkare eller som leverantör kan instämmas i enlighet med artikel 106 i codice di procedura civile (civilprocesslagen) och att den leverantör som är svarande kan undgå ansvar om den angivna personen inger svaromål och inte bestrider att ha blivit angiven som tillverkare eller som leverantör.
II. Faktiska omständigheter, det nationella målet och tolkningsfrågan
9. Den 4 juli 2001 köpte ZP en ”Ford Mondeo” från företaget Stracciari, en Ford-återförsäljare i Italien.
10. Fordonet hade tillverkats av Ford WAG, ett företag med säte i Tyskland som distribuerar sina fordon i Italien genom Ford Italia. Det sistnämnda företaget är en importör inom gemenskapen och levererade fordonet till Ford-återförsäljaren (Stracciari).
11. Ford WAG och Ford Italia ingår i samma koncern.
12. Den 27 december 2001 var ZP med om en trafikolycka där bilens krockkudde inte löste ut.
13. Den 8 januari 2004 väckte ZP talan vid Tribunale di Bologna (Domstolen i Bologna, Italien) och yrkade ersättning för de skador som han hade lidit. Talan väcktes mot Stracciari, i egenskap av säljare, och mot Ford Italia.
14. Ford Italia avgav svaromål i målet och gjorde gällande att företaget inte hade tillverkat fordonet, utan angav att Ford WAG var tillverkare. Ford Italia hävdade att det i egenskap av leverantör inte bar något ansvar för den åberopade säkerhetsbristen hos fordonet, eftersom tillverkaren hade identifierats.(4)
15. Den 5 november 2012 slog Tribunale di Bologna (Domstolen i Bologna) fast att Ford Italia bar utomobligatoriskt ansvar för de skador som vållats på grund av produkten med säkerhetsbrister.
16. Ford Italia överklagade(5) domen i första instans till Corte d’appello di Bologna (Appellationsdomstolen i Bologna, Italien), som ogillade överklagandet den 21 december 2018.
17. Ford Italia har överklagat appellationsdomstolens dom till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), som har hänskjutit följande tolkningsfråga till EU-domstolen:
”Är det förenligt med artikel 3.1 i direktiv 85/374/EEG att göra en tolkning enligt vilken tillverkarens ansvar utsträcks till leverantören, även om den sistnämnda inte fysiskt har satt sitt namn, varumärke eller något annat kännetecken på produkten, enbart av det skälet att leverantörens namn, varumärke eller något annat kännetecken helt eller delvis sammanfaller med tillverkarens? Om en sådan tolkning inte är förenlig den bestämmelsen, varför är detta fallet?”
III. Förfarandet vid EU-domstolen
18. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 13 mars 2023.
19. Stracciari,(6) Ford Italia och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden och de deltog vid förhandlingen den 8 februari 2024.
IV. Bedömning
A. Inledande anmärkning
20. Den hänskjutande domstolens tvivel avser tolkningen av artikel 3.1 andra meningen i direktiv 85/374 för att fastställa skadeståndsansvar för en produkt med säkerhetsbrister. Den vill närmare bestämt veta om ett sådant ansvar kan åläggas en leverantör som inte fysiskt har satt sitt namn, varumärke eller något annat kännetecken på produkten, men vars identifieringsuppgifter helt eller delvis sammanfaller med tillverkarens.
21. Detta, visserligen snäva, synsätt i tolkningsfrågan innebär att begreppet skenbar tillverkare (den som utger sig för att vara tillverkare genom att sätta sitt namn på produkten) först och främst måste bedömas i förhållande till omständigheterna i det enskilda fallet.
22. EU-domstolen kan emellertid tillhandahålla den hänskjutande domstolen andra uppgifter om tolkningen av det ansvarssystem som föreskrivs i direktiv 85/374, om den anser att det är lämpligt att bemöta Ford Italias synsätt, som grundar sig på tillämpningen av artikel 3.3 i detta direktiv.
23. Om så är fallet måste den inte bara behandla avgränsningen av begreppet ”tillverkare”, oavsett om det är fråga om en verklig eller en skenbar tillverkare (artikel 3.1 i direktiv 85/374), utan även ansvarsfriheten för den leverantör som har identifierat den verkliga tillverkaren (artikel 3.3 i samma direktiv).
B. Fullständig harmonisering av ansvarssystemet i direktiv 85/374
24. Det följer av fast rättspraxis att ”det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har vid reglering av skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister uteslutande bestäms av själva direktivet [85/374]”.(7)
25. När den beaktade ordalydelsen, syftet och systematiken i direktiv 85/374 ”kom domstolen fram till att man med direktivet, i de frågor som däri behandlas, eftersträvar en fullständig harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar”(8)
26. Detta är särskilt fallet när det gäller ”den personkrets mot vilken den skadelidande har rätt att väcka talan enligt det system för skadeståndsansvar som föreskrivs i direktiv 85/374 [och som] definieras i artiklarna 1 och 3 i direktivet. Med hänsyn till att direktiv 85/374 syftar till att fullständigt harmonisera de frågor som regleras däri, ska den personkrets som bestäms i dessa artiklar anses vara uttömmande och den kan inte vara beroende av att det fastställs ytterligare kriterier som inte följer av lydelsen i dessa artiklar.”(9)
27. Förutom den person som tillverkat en slutprodukt ”[är] det … endast i de uttömmande fall som räknas upp som andra personer kan anses utgöra tillverkare, nämligen den som genom att sätta sitt namn, varumärke eller något annat kännetecken på produkten utger sig för att vara den som tillverkat den (artikel 3.1 i direktivet), den som importerar en produkt till gemenskapen (artikel 3.2) och varje leverantör av produkten om han inte inom skälig tid meddelar den skadelidande vem tillverkaren eller den person som levererat produkten till honom är (artikel 3.3)”.(10)
C. Begreppet skenbar tillverkare: artikel 3.1 i direktiv 85/374
28. I förevarande mål väcktes talan mot leverantören av fordonet (Ford Italia) i dess egenskap av tillverkare. Det påstådda felet rörde ett Ford-fordon som tillverkats i Tyskland av Ford WAG och som levererats i Italien av Ford Italia, som var importör av dessa fordon inom gemenskapen.
29. Eftersom Ford Italia inte tillverkar fordon, utan importerar dem från en annan medlemsstat och distribuerar dem i Italien, kan företaget endast anses vara tillverkare i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 85/374 om det är en skenbar tillverkare, det vill säga ”var och en som genom att sätta sitt namn, varumärke eller något annat kännetecken på produkten utger sig för att vara den som tillverkat den”.
30. Den hänskjutande domstolen vill veta hur den ska hantera en situation där
– leverantören å ena sidan inte fysiskt har satt sitt namn, varumärke eller något annat kännetecken på produkten,
– leverantörens namn och tillverkarens namn å andra sidan sammanfaller, eftersom de båda använder kännetecknet ”Ford” som finns på fordonet och i båda aktörernas namn.
31. För den hänskjutande domstolen kan svaret på denna fråga härledas antingen från en restriktiv tolkning av uttrycket ”sätta sitt namn” eller från en vidare tolkning av detta uttryck. Båda förefaller i princip kunna godtas:(11)
– Genom den sistnämnda, vidare, tolkningen, mot bakgrund av nationell rättspraxis, beaktas kravet på konsumentskydd.
– Den förstnämnda tolkningen är restriktiv och syftar till en justering av avvägningen mellan intressena hos de olika parter som är inblandade i produktions- och distributionsprocessen för produkten.
32. Av nedan angivna skäl är jag benägen att förorda den vidare tolkningen som den hänskjutande domstolen har beskrivit. Jag medger dock att det även finns starka argument för den andra lösningen.(12)
33. En utvidgning av begreppet tillverkare till att omfatta den skenbara tillverkaren är i linje med det syfte som anges i det fjärde skälet i direktiv 85/374: ”Konsumentskyddet kräver att … ansvaret [bör] utsträckas till … dem som med sitt namn, varumärke eller annat kännetecken presenterar sig som tillverkare …” Därför ”[har] unionslagstiftaren … velat ge begreppet tillverkare en vid tolkning i syfte att skydda konsumenten”.(13)
34. EU-domstolen har uttalat sig om den skenbara tillverkarens ”strikta ansvar”(14) i domen Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia. I det målet uppvisade de faktiska omständigheterna vissa likheter med dem i förevarande mål.(15)
35. I det målet riktades kravet på ersättning för produkten med säkerhetsbrister (en kaffebryggare av märket Phillips Saeco, som sålts i Finland) mot Koninklijke Philips, trots att produkten hade tillverkats i Rumänien av Saeco International Group SpA, ett dotterbolag till Koninklijke Philips.
36. Tvisten handlade där om huruvida Koninklijke Philips hade ställning som skenbar tillverkare, med hänsyn till att ”kännetecknen Philips och Saeco, som är varumärken registrerade av Koninklijke Philips, hade anbringats på kaffebryggaren och på dess förpackning. Dessutom var samma kaffebryggare försedd med CE-märkning, med kännetecknet Saeco, en adress i Italien och anmärkningen ’tillverkad i Rumänien’. Koninklijke Philips äger ett dotterbolag i Finland, Philips Oy, som i detta land marknadsför hushållsapparater med varumärket Philips, däribland den aktuella kaffebryggaren.”(16)
37. Av det som domstolen slog fast i den domen kan följande framhållas:
– ”Genom att sätta sitt namn, varumärke eller något annat kännetecken på produkten … ger [den person som utger sig för att vara tillverkare] intryck av att vara involverad i tillverkningsprocessen eller att ta ansvar för den. Användningen av dessa beteckningar innebär således att denna person använder sitt renommé för att göra varan mer attraktiv i konsumenternas ögon, vilket i gengäld motiverar att vederbörandes ansvar kan göras gällande med stöd av denna användning.”(17)
– ”I den mån flera personer kan anses som tillverkare och konsumenten kan kräva vem som helst av dem på ersättning för skada, är det, såsom den tjeckiska regeringen med fog har påpekat och i motsats till vad den hänskjutande domstolen anfört, inte relevant att söka efter en enda ansvarig person – eller ’den person som är bäst lämpad’ – mot vilken konsumenten ska göra gällande sina rättigheter.”(18)
38. Den fråga som Corte di cassazione (Högsta domstolen) nu tar upp gäller, som jag redan har påpekat, räckvidden av uttrycket ”genom att sätta sitt namn”. Den vill särskilt veta om detta begrepp i) endast avser att en annan person än tillverkaren, med avsikt att utnyttja en tvetydighet, materiellt sett inför ett särskiljande inslag, ii) eller om det även omfattar att identifieringsuppgifterna oavsiktligt sammanfaller med varandra.
39. För att besvara denna fråga är det nödvändigt att undersöka hur presentationen och försäljningen av produkten med säkerhetsbrister går till. Ur detta perspektiv förefaller det som om Ford Italia förser de italienska konsumenterna med fordon som stöds av ett särskiljande inslag (Ford) vars prestige och rykte objektivt och berättigat skapar ett större förtroende hos konsumenterna. Leverantören utnyttjar således det anseende som är förknippat med varumärket ”Ford”, som ingår i dess eget företagsnamn (Ford Italia), för att sälja fordon.
40. Liksom i målet Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia motiverar skyddet för allmänheten enligt min mening att leverantören, när leverantörens (Ford Italia) kännetecken sammanfaller(19) med den faktiska tillverkarens (Ford WGA) och med fordonets (Ford Mondeo) kännetecken, kan klassificeras som en skenbar tillverkare i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 85/374.
41. Visserligen sätter leverantören inte fysiskt sitt namn på produkten, utan det har redan satts dit på fabriken. Jag anser emellertid att om samma namn (Ford) förekommer på fordonet och i leverantörens företagsnamn, kan köparen ur konsumentens synvinkel få intrycket(20) att leverantören intar den ställning (och påtar sig det ansvar) som föreskrivs i artikel 3.1 i direktiv 85/374. I en sådan situation kan konsumenten inte åläggas att på egen hand ta reda på vem som är den (verkliga) tillverkaren, i stället för den leverantör som presenterar sig med dessa kännetecken.
42. Det avgörande i fall som detta är att leverantörens namn (Ford Italia) sammanfaller med såväl namnet på produkten (Ford Mondeo) som namnet på den som har tillverkat den (Ford WGA). Detta sammanträffande får konsumenten att anta att fordonets kvalitet stöds av en leverantör som, just genom att använda sig av ”sitt renommé för att göra varan mer attraktiv i konsumenternas ögon”(21) framstår som tillverkare och i gengäld påtar sig det motsvarande ansvaret.
43. Ur denna synvinkel anser jag att det inte är särskilt relevant att leverantören försöker utnyttja en påstådd tvetydighet eller att denne medvetet har valt namnet för att dra fördel av den prestige som den verkliga tillverkarens (med vilken den för övrigt har juridiska band) kännetecken har.
44. Det avgörande är som sagt att om det fordon som leverantören säljer är försett med ett kännetecken som är utmärkande för bådas namn (”Ford”), skapas samma förtroende hos köparen (och bland allmänheten) som om tillverkaren, vars namn sammanfaller med leverantörens, skulle sälja det direkt, utan en annan ekonomisk aktör som mellanhand.
45. I denna situation kan konsumenten rimligen , utan ytterligare undersökning, anta att han köper sitt fordon från en leverantör som presenterar sig som (skenbar) tillverkare. Följaktligen ”befrias [denne] från uppgiften att fastställa vem som är den verkliga tillverkaren för att veta mot vem skadeståndsyrkandet ska riktas”.(22)
46. Det kan invändas att denna tolkning är alltför vid och går utöver syftet med artikel 3.1 i direktiv 85/374, där ansvaret för produkten med säkerhetsbrister koncentreras till tillverkaren och inte till distributören. Jag anser dock inte att denna invändning, även om det finns argument som talar för den, bör ha företräde framför den avmaterialiserade tolkning av begreppet skenbar tillverkare, i den mening som avses i denna bestämmelse, som jag förespråkar.
47. Jag håller därför med kommissionen om att ställningen som skenbar tillverkare inte kan begränsas till den person som fysiskt ”sätter” sitt kännetecken på produkten, utan denna ställning ”kan också helt enkelt vara ett resultat av en överensstämmelse mellan leverantörens namn och produktens namn, särskilt när denna överensstämmelse, som i förevarande fall, inte är tillfällig utan beror på det faktum att leverantören i Italien säljer vidare de Fordfordon som denne själv köper från tillverkaren Ford WAG”.(23)
48. På grundval av detta kan den person som har lidit skada till följd av produkten med säkerhetsbrister kräva ersättning från både den skenbara tillverkaren och den verkliga tillverkaren, eftersom de är solidariskt ansvariga.
49. Det framgår dessutom såväl av artikel 5 som av femte skälet i direktiv 85/374 ”att ansvaret för den person som utger sig för att vara tillverkare är detsamma som för den verklige tillverkaren och att konsumenten fritt kan välja att kräva vem som helst av dem på full ersättning för skadan, eftersom de är solidariskt ansvariga”.(24)
50. De ovanstående övervägandena blir ännu mer meningsfulla när man inser att leverantören och den verkliga tillverkaren i detta fall ingår i en och samma koncern, så att den förstnämnda deltar i distributionskedjan för de bilar som tillverkas av den sistnämnda, båda under varumärket Ford.
51. Jag vill påminna om att leverantören av fordonet (Ford Italia) är knuten till tillverkaren (Ford WAG). Ford Italia är en territoriell avdelning av Fords produktions- och distributionsnätverk för fordon, under ledning och samordning av ett moderbolag.
52. I detta sammanhang väljer konsumenten att köpa ett fordon från Ford Italia just på grund av den trygghet som dess ursprung medför, det vill säga eftersom det är ett fordon som saluförs av en officiell leverantör som presenterar sig för konsumenten som ansvarig för produktens kvalitet (eller åtminstone skapar intryck av det). Köparen vänder sig till en leverantör inom Fords nätverk, som verkar under just detta namn (Ford Italia).
53. När det gäller betydelsen av sådana förbindelser mellan tillverkare och leverantör, om än i ett annat sammanhang, slog EU-domstolen fast följande i domen i målet O’Byrne:
– ”När … en av länkarna i distributionskedjan är nära knuten till tillverkaren, exempelvis i fallet med ett helägt dotterbolag till tillverkaren, måste det avgöras huruvida denna anknytning leder till att denna enhet faktiskt är involverad i tillverkningsprocessen för den berörda produkten.”(25)
– ”Bedömningen av en sådan nära anknytning ska ske oberoende av huruvida det är fråga om olika juridiska personer eller ej. Av betydelse är däremot frågan huruvida det är fråga om företag som bedriver skilda tillverkningsverksamheter eller om det tvärtom rör sig om företag där det ena, det vill säga dotterbolaget, endast agerar som distributör eller som agent för den produkt som moderbolaget tillverkat. Det ankommer på de nationella domstolarna att … fastställa huruvida banden mellan tillverkaren och en annan enhet är så nära att begreppet tillverkare … även omfattar sistnämnda enhet …”(26)
54. I målet O’Byrne var det fråga om huruvida produkten hade ”satts i omlopp” i den mening som avses i artikel 11 i direktiv 85/374. När så sker börjar den frist (tio år) inom vilken den skadelidande kan göra sina rättigheter gällande att löpa.
55. I domen i målet O’Byrne beaktade EU-domstolen visserligen förhållandet mellan moderbolaget och dotterbolaget för att fastställa när produkten med säkerhetsbrister sattes i omlopp. Vad som emellertid förefaller mig vara relevant för denna begäran om förhandsavgörande är att domen i målet O’Byrne medger en vid tolkning av begreppet tillverkare som omfattar företag som är knutna till varandra och som deltar i handelskedjan för produkten, oavsett om de är olika juridiska personer eller inte.(27)
56. En sådan vid tolkning kan emellertid inte leda till att ansvaret för en skada som har sitt ursprung i produkten med säkerhetsbrister utan åtskillnad tillskrivs var och en som deltagit i produktions- och distributionsprocessen. EU-domstolen vände sig mot en sådan utsträckning utan åtskillnad, med avseende på den danska lagstiftningen, i domarna Skov och Bilka(28) och kommissionen/Danmark.(29)
57. Mot denna bakgrund kan den bedömning av banden mellan Ford WAG och Ford Italia som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra visa att det finns ett särskilt nära samband som, tillsammans med den omständigheten att det gemensamma namnet (Ford) används för att beteckna båda företagen och själva produkten med säkerhetsbrister, talar för att artikel 3.1 andra meningen i direktiv 85/374 ska tillämpas.
58. Ovanstående besvarar den hänskjutande domstolens fråga, om man utgår från dess ordalydelse: I förevarande fall finns det en skenbar tillverkare (Ford Italia) av vilken den skadelidande kan kräva ersättning för den skada som orsakats av produkten med säkerhetsbrister enligt artikel 3.1 i direktiv 85/374.
D. Betydelsen av artikel 3.3 i direktiv 85/374/EG
59. Efter att i de föregående punkterna ha behandlat de tolkningssvårigheter som begreppet skenbar tillverkare ger upphov till, ska jag nu övergå till Ford Italias argument avseende tillämpningen på tvisten av artikel 3.3 i direktiv 85/374, från vars ordalydelse detta bolag härleder sin ansvarsfrihet.(30)
60. Ford Italia har för EU-domstolen påpekat att den hänskjutande domstolen inte beaktade att ”konsumenten i god tid hade informerats om tillverkarens identitet och adress och ändå hade avstått från att vidta åtgärder mot denne”.(31)
61. Ford Italia drar därav slutsatsen att syftet inte var att ”skydda en konsument som utan egen förskyllan vilseleds av att personer som är verksamma inom samma koncern blandar olika kännetecken, utan en konsument som vägrar att yrka att domstolen ska ge honom tillstånd att väcka talan mot den tillverkare inom gemenskapen, vars identitet och adress han mycket väl känner till …”.(32)
62. I artikel 3.3 i direktiv 85/374 behandlas det fall där ”tillverkaren av produkten inte kan identifieras”. ”När tillverkaren av produkten inte kan identifieras skall varje leverantör av produkten betraktas som tillverkare av den om han inte inom skälig tid meddelar den skadelidande vem tillverkaren eller den person som levererat produkten till honom är.”
63. Enligt min mening är villkoren för tillämpning av artikel 3.3 i direktiv 85/374 inte uppfyllda i detta fall. Det fanns ingen ”okänd tillverkare”, om det godtas att Ford Italia var den skenbara tillverkaren, på det sätt som beskrivits ovan. Den hänskjutande domstolen har för övrigt inte på något sätt begärt att EU-domstolen ska tolka denna bestämmelse, vilket visar att den inte anser att den är relevant för tvisten.(33)
64. Såsom kommissionen anförde vid förhandlingen förutsätter artikel 3.3 i direktiv 85/374 att tillverkaren (vare sig den verkliga eller den skenbara) inte kan identifieras. Begreppet tillverkare i artikel 3.3 omfattar både den verkliga och den skenbara tillverkaren: om någon av dem identifieras blir bestämmelsen inte tillämplig.
65. I andra hand ska jag uttala mig om hur artikel 3.3 i direktiv 85/374 påverkar svaret på den fråga som hänskjutits för förhandsavgörande.
66. EU-domstolen tolkade bland annat det begreppet på följande sätt i dom av den 2 december 2009:(34)
– ”Artikel 3.3 [ska] förstås så, att den avser det fall i vilket, med beaktande av omständigheterna i förevarande fall, den som har lidit skada av produkten med påstådda säkerhetsbrister rimligen inte skulle ha kunnat identifiera tillverkaren av denna produkt, innan vederbörande utövade sin rätt gentemot den som levererat produkten”.(35)
– ”Det följer i ett sådant fall av artikel 3.3 i direktiv 85/374 att leverantören ska beaktas som tillverkare om vederbörande inte inom skälig tid har meddelat den skadelidande vem tillverkaren är eller vem som har levererat produkten till leverantören.”(36)
– Meddelandet av uppgifter är inte ovillkorligt, eftersom ”enbart den omständigheten att det bolag som har levererat den aktuella produkten anger att det inte är tillverkare av densamma räcker inte för att anse att leverantören har meddelat den skadelidande de uppgifter som avses i artikel 3.3 i direktivet …, såvida detta bestridande inte åtföljs av uppgifter om vem tillverkaren är eller vem som har levererat produkten till leverantören”.(37)
– Vad beträffar ”villkoret att en sådan uppgift ska meddelas inom skälig tid, i den mening som avses i artikel 3.3 i direktiv 85/374, innebär [det] en skyldighet för en leverantör mot vilken den skadelidande har väckt talan att, skyndsamt och på eget initiativ, meddela vederbörande om vem tillverkaren eller den person som levererat produkten till leverantören är”.(38)
67. Artikel 3.3 i direktiv 85/374 befriar således bara leverantören från ansvar (när tillverkaren inte kan identifieras) om denne själv inom rimlig tid underrättar den skadelidande om tillverkarens identitet.
68. I direktiv 85/374 anges emellertid inte vilka mekanismer (processuella eller andra) som ska inrättas för att tillhandahålla denna uppgift. I princip skulle därför leverantören befrias från ansvar om den skadelidande inom rimlig tid fick kännedom om den verkliga tillverkarens identitet.
69. Direktiv 85/374 utgör emellertid inte hinder för att den nationella lagstiftningen, när uppgiften meddelas inom ramen för ett pågående rättsligt förfarande,(39) ålägger en av parterna att stämma in den part som har identifierats som den verkliga tillverkaren.
70. Jag upprepar att detta är en aspekt som inte omfattas av artikel 3.3 i direktiv 85/374 och som en medlemsstat kan införa för att säkerställa att identifieringen av den verkliga tillverkaren är tillförlitlig. Eftersom det rör sig om en processuell skyldighet omfattas den av medlemsstaternas processuella autonomi och behöver inte strida mot direktiv 85/374.
71. En sådan processuell skyldighet kan grundas på avsikten att skydda konsumentens intressen, samtidigt som det på ett konkret sätt fastställs vem som har ställning som tillverkare. Om en leverantör som identifierar den verkliga tillverkaren automatiskt skulle befrias från ansvar, skulle det kunna försätta konsumenten i en bekymmersam situation: det förfarande i vilket denna identifiering äger rum skulle då avslutas (på grund av att svaranden saknar talerätt) och den skadelidande skulle vara tvungen att inleda ett nytt förfarande mot den utpekade tillverkaren, med risk för att den senare i sin tur förnekar att den är tillverkare.
72. För att undvika sådana dubbla förfaranden för konsumenten,(40) förefaller det rimligt att den nationella lagstiftaren föreskriver att allt ska avgöras i ett och samma mål och, i detta syfte, föreskriver att en framkallad medverkan (instämning i målet) är en lämplig mekanism. Även här är det upp till varje medlemsstat att i sin lagstiftning föreskriva på vilket sätt en sådan medverkan ska ske.(41)
73. När den leverantör som är svarande har identifierat tillverkaren under ett förfarande kan det nationella rättssystemet välja att: a) lägga bördan på käranden att stämma in tillverkaren i målet genom att till exempel utvidga eller komplettera sin ansökan, b) lägga bördan på svaranden, så att det är svaranden som måste yrka att tillverkaren ska stämmas in i målet.
74. Det ankommer logiskt sett på den hänskjutande domstolen att tolka sin nationella rätt för att avgöra vilken av de två ovannämnda lösningarna, eller någon annan, som den italienska lagstiftaren har valt. Såsom framgår av beslutet att begära förhandsavgörande tolkade appellationsdomstolen artikel 4.5 i presidentdekret nr 224 av den 24 maj 1988 (som hänvisar till artikel 106 i civilprocesslagen) på ett sätt som Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) inte delar.(42)
75. För det fall det i de nationella bestämmelserna föreskrivs att leverantörens information till den skadelidande, som lämnas inom ramen för ett redan påbörjat mål, måste följas av en obligatorisk instämning i målet av den verkliga tillverkaren, anser jag att artikel 3.3 i direktiv 85/374 inte skulle åsidosättas och att principerna om effektivitet och likvärdighet inte skulle skadas:
– Verkan av de rättigheter som erkänns i direktiv 85/374 äventyras nämligen inte av denna lösning, utan den bidrar snarare till att säkerställa en lämplig intresseavvägning. Den skadelidandes och leverantörens rättigheter garanteras, eftersom samma domstol i ett och samma mål kommer att förfoga över alla rättsförhållanden mellan alla berörda parter. På så sätt kan leverantören, om informationen är sann, befrias från ansvar och ansvaret kan tillskrivas den verkliga tillverkaren (som processuellt sett då efterträder den leverantör som ursprungligen stämdes).
– När det gäller likvärdighetsprincipen förefaller vidare den lösning som den italienska processrätten erbjuder för tillverkarens ansvar för produkter med säkerhetsbrister sammanfalla med den som fastställts för andra fall av framkallad medverkan i artikel 106 i den italienska civilprocesslagen,(43) och som är tillämplig på alla parter i tvister på detta område.
76. Ett beslut om att Ford Italia ska bära de negativa följderna av att inte iaktta sina eventuella processuella skyldigheter, om dessa följer av nationell rätt, skulle således inte strida mot artikel 3.3 i direktiv 85/374.(44)
V. Förslag till avgörande
77. Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågan från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) på följande vis:
Artikel 3.1 i rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister,
ska tolkas så,
att en leverantör av ett fordon som, trots att leverantören inte fysiskt har satt sitt namn, varumärke eller annat kännetecken på fordonet, presenterar sig för konsumenterna som en sådan tillverkare kan anses vara tillverkare, med beaktande av att det viktigaste ordet i leverantörens beteckning sammanfaller med den verkliga tillverkarens namn, varumärke eller annat kännetecken, de två tillhör samma koncern och det fordon som påstås ha säkerhetsbrister bär det varumärke som är kännetecknande för båda.
1 Originalspråk: spanska.
2 Rådets direktiv av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (EGT L 210, 1985, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 239).
3 Decreto del Presidente della Repubblica de 24 maggio 1988, n. 224. Attuazione della direttiva CEE n. 85/374 relativa al ravvicinamento delle disposizioni legislative, regolamentari e amministrative degli Stati membri in materia di responsabilità per danno da prodotti difettosi, ai sensi dell’art. 15 della legge 16 aprile 1987, n. 183 (presidentdekret nr 224 – genomförande av direktiv 85/374 i enlighet med artikel 15 i lag nr 183 av den 16 april 1987) (ordinarie tillägg till GURI nr 146 av den 23 juni 1988). Dessa bestämmelser fördes in i konsumentlagen (Decreto legislativo n. 206, Codice del consumo a norma dell’articolo 7 della legge 29 luglio 2003, no 229 (lagstiftningsdekret nr 206 om konsumentlag, enligt villkoren i artikel 7 i lag nr 229 av den 29 juli 2003) av den 6 september 2005 (ordinarie tillägg till GURI nr 235 av den 8 oktober 2005)): artikel 3.1 d och artikel 116 i konsumentlagen ersatte bestämmelserna i artiklarna 3 och 4 i presidentdekret nr 224.
4 Enligt beslutet att begära förhandsavgörande byggde Ford Italias försvar i korthet på att leverantören inte bär något ansvar för säkerhetsbristen för det fall att tillverkaren har identifierats och konsumenten har underrättats om vem tillverkaren är.
5 I sitt överklagande till appellationsdomstolen gjorde Ford Italia gällande att det inte förelåg någon skyldighet (vilket domstolen i första instans hade hävdat) att stämma in tillverkaren i målet, eftersom det räckte att ange tillverkarens identitetsuppgifter. Ford Italia gjorde även gällande att domstolen i första instans hade dömt utöver vad som yrkats av parterna, eftersom den hade dömt Ford Italia som leverantör av fordonet, trots att käranden hade yrkat att Ford Italia skulle dömas i egenskap av tillverkare.
6 I sitt skriftliga yttrande gjorde detta företag endast gällande att det genom en lagakraftvunnen dom hade uteslutits från kretsen av möjliga ansvariga och att företaget därför inte uttalade sig om begäran om förhandsavgörande. Vid förhandlingen tog Stracciari emellertid även upp sakfrågan i tvisten.
7 Dom av den 10 januari 2006, Skov och Bilka (C‑402/03, EU:C:2006:6, punkt 22 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Skov och Bilka).
8 Ibidem, punkt 23, med omnämnande av dom av den 25 april 2002, kommissionen/Frankrike (C‑52/00, EU:C:2002:252, punkt 24), och dom av den 25 april 2002, kommissionen/Grekland (C‑154/00, EU:C:2002:254, punkt 20).
9 Dom av den 24 november 2022, Cafpi och Aviva assurances (C‑691/21, EU:C:2022:926, punkt 35), med hänvisning till domen Skov och Bilka, punkterna 32 och 33, och dom av den 7 juli 2022, Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia (C‑264/21, EU:C:2022:536, punkt 29) (nedan kallad domen Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia)
10 Dom av den 9 februari 2006, O’Byrne (C‑127/04, EU:C:2006:93, punkt 37) (nedan kallad domen O’Byrne).
11 Beslutet att begära förhandsavgörande, punkterna 8 och 9.
12 I domar som föregick denna begäran om förhandsavgörande (av den 29 oktober 2019, nr 27596, Sez. III, och av den 30 augusti 2019, nr 21841, Sez., III), hade Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) slagit fast att ”Porsche Italia S.p.A.” och ”General Motors Italia S.r.l”, som var återförsäljare av fordon som påståtts ha säkerhetsbrister (en Porsche 911 Carrera, i det förstnämnda fallet, och en Opel Tigra, i det sistnämnda), i egenskap av skenbara tillverkare inte bar ansvar för de skador som uppkommit på grund av fordonens säkerhetsbrister.
13 Domen Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia, punkt 31.
14 Domen Skov och Bilka, punkt 45 och domslutet, första strecksatsen.
15 Domen har gett upphov till flera kommentarer i doktrinen. Se bland annat Van Gool, E., ECJ Case Fennia v. Koninklijke Philips NV (C‑264/21): Towards a Broader Interpretation of the ”Apparent Producer”, ”Quasi-Producer” or ”Self-Brander” Subject to EU Product Liability. Revue Européenne de Droit de la Consommation/European Journal of Consumer Law (REDC), nr 3,2022, s. 287; och Verhoeven, D., Het begrip ”schijnproducent” uit de Richtlijn Productaansprakelijkheid verduidelijkt (?) door het Hof van Justitie. Droit de la consommation/Consumentenrecht, vol. 139, nr 2, 2023.
16 Domen Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia, punkt 9.
17 Ibidem, punkt 34.
18 Ibidem, punkt 35.
19 Även om det är partiellt ligger sammanfallandet just i det mest karakteristiska omnämnandet, det vill säga ordet Ford.
20 Detta intryck tas upp i domen Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia, punkt 34.
21 Domen Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia, punkt 34.
22 Domen Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia, punkt 37.
23 Kommissionens skriftliga yttrande, punkterna 24 och 25. Kommissionen preciserar sedan (punkterna 32 och 33 i sitt yttrande) sina påståenden för att undvika eventuellt missbruk när det gäller leverantörer som inte ingår i saluföringsprocessen.
24 Domen Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia, punkt 32.
25 Domen O’Byrne, punkt 29.
26 Ibidem, punkt 30.
27 Hänvisningen till denna fråga fanns redan med i den Explanatory memorandum som åtföljde kommissionens förslag av den 9 september 1976 till det som senare blev direktiv 85/374. I den del av denna motivering som behandlar begreppet skenbar tillverkare (det rörde sig då om artikel 2 i det framtida direktivet) anförde kommissionen att ett nära ekonomiskt samband mellan ”the actual producer and the bulk buyer who represents himself to the public as the sole producer must result in liability on the part of the dealer in this case”. Se dokumentet i Bulletin of the European Communities, tillägg 11/76, Product liability, finns på http://aei.pitt.edu/4573/1/4573.pdf.
28 ”Först … sedan en avvägning gjorts mellan de olika ekonomiska aktörernas roll i produktions- och distributionskedjan … valde [man] att, genom det regelverk som inrättas genom direktivet, i princip ge tillverkaren ansvaret för skador som orsakas av produkter med säkerhetsbrister och endast i särskilt angivna fall göra importören eller leverantören ansvarig” (punkt 29). ”Artiklarna 1 och 3 i direktivet … [reglerar] inte endast en tillverkares ansvar för produkter med säkerhetsbrister utan även vem av de olika näringsidkare som deltagit i produktions- och distributionsprocessen som skall bära det ansvar som införs genom direktivet” (punkt 30).
29 Dom av den 5 juli 2007 (C‑327/05, EU:C:2007:409). Domstolen slog fast att de danska bestämmelserna, enligt vilka mellanliggande leverantörer i en distributionskedja ska hållas ansvariga på samma villkor som producenten, strider mot artikel 3.3 i direktiv 85/374.
30 Ford Italia föreslår ett svar på tolkningsfrågan som överensstämmer med innehållet i denna fråga, men som även innehåller överväganden avseende det meddelande som bolaget, i egenskap av svarande, skickade till den skadelidande för att informera denne om vem som var den verklige tillverkaren.
31 Kommissionens skriftliga yttrande, punkt 13.
32 Ibidem, punkt 14. Det framgår av beslutet om hänskjutande att Ford Italia stämdes i egenskap av ”tillverkare” och att Ford Italia vid det första tillfället vid Tribunale di Bologna (Domstolen i Bologna) meddelade köparen vem som var den ”verklige tillverkaren” av fordonet.
33 Kommissionen understryker detta i punkt 16 i sitt skriftliga yttrande, för att sedan omedelbart (punkt 17) tillägga att den inte kommer att ta ställning till denna aspekt av det nationella målet.
34 Målet Aventis Pasteur (C‑358/08, EU:C:2009:744).
35 Ibidem, punkt 55.
36 Ibidem, punkt 56.
37 Ibidem, punkt 57.
38 Ibidem, punkt 58.
39 Jag anser inte att kravet på att meddela denna uppgift kan anses vara uppfyllt enbart genom att det i avtalshandlingarna för försäljningen av fordonet hänvisas till Ford WGA bredvid fordonets identifieringsnummer.
40 I punkt 36 i domen Skov och Bilka varnar domstolen för ”… en ökning av antalet tvister, vilket en direkt talan, som den skadelidande har möjlighet att väcka mot tillverkaren i enlighet med villkoren i artikel 3 i direktivet, just syftar till att undvika (se dom [av den 25 april 2002,] kommissionen/Frankrike, [C‑52/00 EU:C:2002:252] punkt 40, och punkt 28 i förevarande dom)”.
41 Domen O’Byrne, punkt 34: ”Direktivet [85/374] … innehåller [inte] några bestämmelser om de processuella mekanismer som skall tillämpas när en skadelidande person väcker talan om ansvar på grund av defekta produkter och begår ett fel i fråga om vem som är tillverkare. Det är alltså i princip nationell processrätt som skall tillämpas vid fastställandet av de villkor som avgör om det är möjligt att inom ramen för en sådan talan sätta en part i en annan parts ställe.”
42 Beslutet att begära förhandsavgörande, punkt 5.1. Som jag redan har påpekat har den hänskjutande domstolen under alla omständigheter inte – enligt min mening med rätta, eftersom det rör sig om ett rent internt problem – utvidgat sin begäran om förhandsavgörande till denna fråga.
43 Denna artikel reglerar medverkan på begäran av en part och föreskriver att varje part får stämma in en tredje part i målet, när det finns en grund som den anser vara gemensam eller när det finns ett garantiförhållande.
44 Den omständigheten att Ford WAG och Ford Italia tillhör samma koncern bör enligt min mening inte påverka omfattningen av skyddet för den skadelidande enligt direktiv 85/374.