1.

Tillsättning av domare vid tribunalen regleras i artikel 19.2 FEU och artikel 254 FEUF. Dessa bestämmelser – som är relativt korta och har liknande lydelse – föreskriver bland annat att domarna ”utses av medlemsstaternas regeringar i samförstånd efter det att den kommitté som föreskrivs i artikel 255 har hörts”, och ”ska utses bland personer vars oavhängighet inte kan ifrågasättas och som uppfyller nödvändiga villkor för utövande av höga domarämbeten”.

2.

Är de principer som anges i dessa bestämmelser tillämpliga på nationella förfaranden för val av sökande som ska föreslås av medlemsstaternas regeringar till en tjänst som domare vid tribunalen? Om så är fallet, medför det krav på oavhängighet som föreskrivs i dessa bestämmelser några specifika skyldigheter för medlemsstaterna i fråga om hur de ska organisera och genomföra sådana förfaranden? Närmare bestämt, utgör unionsrätten hinder mot att en medlemsstat, som har inrättat en grupp av oberoende experter för att bedöma sökandena och upprätta en förteckning med en rangordning över sökande som uppfyller kraven på yrkesskicklighet och oavhängighet, att välja en annan sökande från denna förteckning än den som ligger på första plats?

3.

Dessa är i huvudsak de centrala frågorna som ställts i förevarande mål.

4.

Enligt artikel 1 i rådets beslut 2010/124/EU av den 25 februari 2010 om reglerna för arbetssättet för den kommitté som avses i artikel 255 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ( 2 ) (nedan kallad artikel 255-kommittén) återges dessa regler i bilagan till beslutet. Punkterna 6–8 i dessa regler har följande lydelse:

5.

Artikel 52.3 i Lietuvos Respublikos Vyriausybės įstatymas (Republiken Litauens lag om regeringen) av den 19 maj 1994 ( 3 ) föreskriver följande:

”Regeringen ska föreslå kandidater till domare vid Europeiska unionens domstol och Europeiska unionens tribunal [nedan kallad tribunalen] efter att ha erhållit samtycke av Republiken Litauens president och efter samråd med Litauens parlament på det sätt som föreskrivs i Lietuvos Respublikos Seimo statutas [stadga för Republiken Litauens parlament].”

6.

Punkterna 2–4, 13, 15, 19, 21 och 22 i Pretendento į Europos Sąjungos bendrojo teismo teisėjus atrankos tvarkos aprašas (Beskrivning av urvalsförfarandet avseende kandidater till ämbetet som domare vid [tribunalen]), i den lydelse som är tillämplig på tvisten i det nationella målet, som antogs genom dekret nr 1R-65 av Republiken Litauens justitieminister den 9 mars 2021, föreskriver följande:

”2. Arbetsgruppen för urvalsförfarandet [(nedan kallad arbetsgruppen)] inrättas genom beslut av Republiken Litauens premiärminister. Arbetsgruppen ska bestå av sju ledamöter, närmare bestämt Republiken Litauens justitieminister (arbetsgruppens ordförande), en representant för Republiken Litauens parlament, en representant för Republiken Litauens president, en representant för domstolsrådet, en representant för juridiska fakulteten vid Mykolas Romeris-universitetet, en representant för juridiska fakulteten vid Vilnius universitet, och en representant för den juridiska fakulteten vid Vytautas Magnus universitetet. En tjänsteman vid Republiken Litauens justitieministerium ska utses till arbetsgruppens sekreterare.

3. Arbetsgruppen ska, med beaktande av de sex urvalskriterier för kandidater till ämbetet som domare vid [tribunalen] som fastställs i de fördrag på vilka unionen grundas och som specificeras i verksamhetsrapporten från [artikel 255-kommittén] … informera allmänheten om inledandet av urvalsförfarandet genom ett meddelande som ska offentliggöras på justitieministeriet webbplats, med en anmodan till de som uppfyller nämnda urvalskriterier att inkomma med en ansökan i urvalsförfarandet …

4. Arbetsgruppen ska fastställa en frist om minst 10 arbetsdagar för kandidaterna att ge in sina ansökningar till justitieministeriet för att delta i urvalsförfarandet. …

…

13. Urvalsförfarandet omfattar en bedömning av huruvida kandidaterna uppfyller de kriterier som anges i punkt 3 i denna beskrivning, på grundval av de handlingar som getts in av kandidaterna och en intervju. …

…

15. På urvalsstadiet bedöms kandidaterna på grundval av de sex kriterier som anges i punkt 3 i denna beskrivning: juridisk kompetens, yrkeserfarenhet, lämplighet att utöva domarämbetet, språkkunskaper, förmåga att arbeta i grupp i en internationell miljö där flera olika rättssystem företräds, samt garantier för oavhängighet, opartiskhet, redlighet och integritet.

…

19. I slutet av urvalsförfarandet ger varje ledamot i arbetsgruppen respektive kandidat ett betyg mellan ett och tio. Den lägsta poängen är ett och den högsta är tio. De individuella poäng som arbetsgruppens ledamöter givit räknas samman. Den rangordning som fastställts på grundval av de erhållna resultaten anges i en förteckning. Förteckningen ska innehålla samtliga kandidater vilka arbetsgruppen anser uppfyller kriterierna för ämbetet som domare vid [tribunalen], oavsett antalet erhållna poäng.

…

21. Urvalsförfarandet avslutas genom att arbetsgruppens ordförande ger in ett lagstiftningsförslag till regeringen om att den högst rankade kandidaten ska utnämnas till domare vid [tribunalen], åtföljt av arbetsgruppens mötesprotokoll jämte en bilaga (förteckningen med den rangordning som arbetsgruppen upprättat och som visar det antal poäng som kandidaterna erhållit) samt den högst rankade kandidatens curriculum vitae.

22. Detta är en rekommendation beträffande att den högst rankade kandidaten ska utnämnas till domare vid [tribunalen], vilken ska ställas till regeringen – som i enlighet med avsnitt 52.3 i lagen om regeringen ska föreslå en kandidat till tjänsten som domare vid [tribunalen].”

7.

Virgilijus Valančius, sökanden i det nationella målet (nedan kallad sökanden), utsågs till domare vid tribunalen den 13 april 2016, efter att ha föreslagits som kandidat av den litauiska regeringen. Sökandens ämbetsperiod löpte ut den 31 augusti 2019, men han fortsatte inneha tjänsten som domare vid tribunalen även efter denna dag, i enlighet med artikel 5 i stadgan för Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolens stadga). ( 4 )

8.

Genom ett beslut av den 31 juli 2019 begärde den litauiska regeringen att Republiken Litauens president och det litauiska parlamentet skulle ge sitt samtycke till att utse Virgilijus Valančius som kandidat till en ytterligare ämbetsperiod. Denna nominering kom inte till stånd då det inte var möjligt att uppnå enighet mellan de tre nationella berörda institutionerna, varför ett meddelande om ett ansökningsförfarande för att utse en kandidat till tjänsten som domare vid tribunalen offentliggjordes i mars 2021. Samtidigt inrättades arbetsgruppen genom premiärministerns dekret och reglerna för genomförande av urvalsförfarandet godkändes genom justitieministerns beslut.

9.

Den 10 maj 2021 utvärderade arbetsgruppen de potentiella kandidaterna och kom överens om en förteckning över åtta personer som befunnits uppfylla kriterierna för att utses till domare, angivna i fallande ordning efter poäng (nedan kallad meritförteckningen). Sökanden angavs som den mest lämpliga kandidaten i meritförteckningen.

10.

Den 11 maj 2021 föreslog justitieministern sökanden som kandidat för den litauiska regeringen.

11.

Den 6 april 2022 föreslog den litauiska regeringen att republiken Litauens president och det litauiska parlamentet skulle godkänna den person som var rankad på andra plats på meritförteckningen som kandidat. Genom beslut av den 4 maj 2022 föreslog den litauiska regeringen, med beaktande av den överenskommelse som nåtts mellan presidenten och det litauiska parlamentet, denna person som kandidat till tjänsten som domare vid tribunalen (nedan kallat det första nomineringsbeslutet).

12.

Den 5 juli 2022 avgav artikel 255-kommittén ett yttrande som inte var till denna kandidats fördel.

13.

Den 14 september 2022 begärde Republiken Litauens regering att republikens president och parlament skulle godta förslaget att den tredje personen i meritförteckningen skulle utses till kandidat för tjänsten som domare vid tribunalen, nämligen Saulius Lukas Kalėda. Efter att ha mottagit godkännande från dessa två institutioner beslutade den litauiska regeringen att föreslå denna person som kandidat (nedan kallat det andra nomineringsbeslutet). ( 5 )

14.

Efter ett positivt yttrande av artikel 255-kommittén utsågs Saulius Lukas Kalėda till domare vid tribunalen av företrädarna för medlemsstaternas regeringar den 15 september 2023, avlade ed vid tribunalens sammanträde den 27 september 2023, vid vilken tidpunkt sökandens ämbetsperiod som domare upphörde.

15.

Den 18 maj 2022 väckte sökanden talan om ogiltigförklaring av det första nomineringsbeslutet vid Vilniaus apygardos administracinis teismas (Regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius, Litauen) med yrkande om att den litauiska regeringen skulle förpliktas att återuppta förfarandet för samråd och förslag till kandidat till domare vid tribunalen i enlighet med det lagstadgade förfarandet, genom att lägga fram för samråd och förslag den kandidat som rankats högst av arbetsgruppen. I detta sammanhang gjorde sökanden gällande att urvalsförfarandet avseende en kandidat till domare vid tribunalen (nedan kallat det nationella förfarandet i fråga), såsom det genomförts, stred mot de principer som följer av artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF. Därefter utvidgade sökanden föremålet för sin talan till att också omfatta det andra nomineringsbeslutet. ( 6 )

16.

Vilniaus apygardos administracinis teismas (Regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius), som hyste tvivel om den rätta tolkningen av ovannämnda bestämmelser, beslutade att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

17.

Genom beslut av domstolens ordförande av den 26 september 2023 sändes en begäran om upplysningar till den hänskjutande domstolen, varvid den ombads att uppge huruvida det förhållandet att Saulius Lukas Kalėda hade utsetts till domare vid tribunalen genom beslut av företrädarna för medlemsstaternas regeringar av den 15 september 2023 hade någon inverkan på tvisteföremålet i det nationella målet och, om den ansåg att så var fallet, huruvida den hänskjutande domstolen önskade vidhålla sin begäran om förhandsavgörande. Genom skrivelse av den 10 oktober 2023 svarade den hänskjutande domstolen att utnämningen inte hade någon inverkan på tvisteföremålet i det nationella målet och att den avsåg vidhålla sin begäran om förhandsavgörande.

18.

Skriftliga yttranden i förevarande mål har getts in av sökanden, de tjeckiska, litauiska, ungerska, nederländska, polska och svenska regeringarna, samt av Europeiska kommissionen. Sökanden, den tjeckiska regeringen, Irland, de litauiska och polska regeringarna samt kommissionen yttrade sig också muntligt vid förhandlingen den 16 januari 2024.

19.

Genom sina två frågor, som kan behandlas gemensamt, söker den hänskjutande domstolen i huvudsak klarhet i huruvida artikel 19.2 FEU och artikel 254 FEUF utgör hinder mot nationell lagstiftning eller praxis som innebär att för det fall att en medlemsstats regering har inrättat en grupp av oberoende experter som ska utvärdera de föreslagna kandidaterna till tjänsten som domare vid tribunalen, och upprätta en förteckning med en rangordning av kandidater som uppfyller de krav på yrkesmässig kompetens och oavhängighet som fastställs i unionsfördragen, får denna regering sedan välja en annan kandidat än den som rangordnats på första plats.

20.

Innan jag bedömer denna fråga i sak kommer jag att behandla vissa processuella frågor av preliminär karaktär.

21.

Vissa av medlemsstaternas regeringar som har inkommit med yttranden har framfört ett antal argument för att ifrågasätta domstolens behörighet och/eller att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning och/eller behovet av att domstolen besvarar den hänskjutande domstolens frågor. Dessa parter har i viss mån behandlat sina argument avseende dessa tre frågor gemensamt, men jag kommer att pröva dem separat.

22.

Vissa regeringar har intagit ståndpunkten att domstolen saknar behörighet att besvara tolkningsfrågorna. De är av uppfattningen att de unionsbestämmelser vars tolkning efterfrågas inte är tillämpliga i det nationella målet, eftersom det förfarande varigenom en regering föreslår en kandidat endast regleras av nationell rätt. Några regeringar framhåller också den komplicerade beskaffenheten av förfarandet för att utse en domare vid tribunalen, som avslutas med antagandet av ett beslut i samförstånd av företrädarna för medlemsstaternas regeringar, vilket inte kan bli föremål för domstolens lagenlighetsprövning. De har gjort gällande att ännu starkare skäl talar för att domstolen inte är behörig att döma i fråga om lagenligheten av den nationella delen av detta komplicerade förfarande.

23.

I detta avseende vill jag inledningsvis påpeka att tolkningsfrågorna rör räckvidden av artikel 19.2 FEU och artikel 254 FEUF, ett spörsmål som kräver en tolkning av dessa primärrättsliga bestämmelser och som sådan fullt ut omfattas av domstolens behörighet enligt artikel 267 FEUF. ( 7 )

24.

Jag vill dessutom erinra om att enligt fast rättspraxis är det visserligen medlemsstaterna som har befogenhet att organisera domstolsväsendet i respektive land. Medlemsstaterna är dock skyldiga att därvid iaktta sina unionsrättsliga skyldigheter när de utövar denna befogenhet. Detta kan bland annat gälla nationella bestämmelser som reglerar ärenden då beslut ska fattas om tillsättning av domartjänster jämte, i förekommande fall, bestämmelser om domstolsprövning vid sådana tillsättningsförfaranden. ( 8 ) Såsom jag kommer att förklara nedan förefaller det mig som att en sådan princip av ännu starkare skäl ska vara tillämplig på nationella regler avseende antagandet av beslut som är avsedda att vara del av förfarandet för att tillsätta ledamöter av Europeiska unionens domstol.

25.

Vidare är jag inte övertygad om att en analogi kan dras mellan förevarande mål och de mål i vilka domstolen förklarat att enligt artikel 263 FEUF saknar den behörighet att pröva giltigheten av rättsakter som antagits av företrädarna för medlemsstaternas regeringar, inte i deras egenskap av medlemmar i rådet utan som företrädare för deras regeringar, när de således gemensamt utövar medlemsstaternas befogenheter, vilket är fallet när de beslutar att utnämna ledamöter av Europeiska unionens domstol. ( 9 )

26.

De omtvistade besluten är inte rättsakter av mellanstatlig karaktär utan rättsakter som antagits av de litauiska myndigheterna på grundval av nationell rätt. Dessa akter kan mycket väl, som några regeringar har hävdat, anses vara preliminära akter i den meningen att de är avsedda att utgöra ett led i ett komplicerat förfarande som slutligt leder till ett beslut av mellanstatlig karaktär. Faktum kvarstår emellertid att om de omtvistade besluten, som otvivelaktigt medför vissa rättsverkningar, kan bli föremål för domstolsprövning enligt nationell rätt, är domstolens avsaknad av behörighet med avseende på en annan rättsakt (tillsättningsbeslutet som företrädarna för medlemsstaternas regeringar antagit) helt enkelt utan betydelse för att avgöra huruvida domstolen har en möjlighet (eller snarare en skyldighet) att besvara tolkningsfrågor enligt artikel 267 FEUF, förutsatt att de rör tolkningen av unionsrätten.

27.

Några regeringar har hävdat att tolkningsfrågorna inte kan prövas i sak, eftersom ett svar på dessa frågor inte krävs för att lösa den pågående tvisten vid den hänskjutande domstolen. Skälen för denna ståndpunkt är tvåfaldiga. För det första har den hänskjutande domstolen inte behörighet att bevilja sökanden den begärda åtgärden (ett föreläggande mot regeringen), eftersom detta skulle innebära ett utövande av regeringens särskilda befogenheter inom utrikespolitiken, och för det andra är frågorna hypotetiska, eftersom det nationella förfarandet i fråga, även om det antas att de aktuella unionsbestämmelserna är tillämpliga, i vart fall har genomförts i enlighet med dessa bestämmelser.

28.

Det bör nämnas att det enligt fast rättspraxis uteslutande ankommer på den nationella domstol vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse. Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av en unionsbestämmelse inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, då frågorna är hypotetiska eller då EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den. ( 10 )

29.

Jag ser inte att det finns något förhållande som kan motbevisa denna presumtion i förevarande mål. Det föreligger en verklig tvist vid den hänskjutande domstolen, i vilken sökanden har åberopat unionsbestämmelser vars tolkning begärs i de hänskjutna frågorna. ( 11 ) Huruvida de åberopade unionsbestämmelserna faktiskt är tillämpliga i den tvisten och, om så är fallet, huruvida de har efterlevts, är spörsmål som rör prövningen av tolkningsfrågorna i sak och kan följaktligen inte påverka bedömningen av huruvida dessa frågor kan tas upp till prövning. ( 12 )

30.

Jag övertygas inte heller av argumentet att den hänskjutande domstolen skulle sakna behörighet att ompröva de omtvistade besluten eller att bevilja sökanden den mer specifika åtgärd som han har yrkat. Det är fast rättspraxis att frågor om tolkning av unionsrätten som ställs av den nationella domstolen ska besvaras mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. ( 13 ) Huruvida den talan som är anhängig vid den hänskjutande domstolen kan tas upp till prövning eller huruvida beslutet om hänskjutande har fattats i enlighet med relevanta nationella processrättsliga bestämmelser är frågor som ligger utanför domstolens behörighet enligt artikel 267 FEUF. ( 14 )

31.

Huruvida de nationella behöriga myndigheterna korrekt har tillämpat de principer som härrör från relevanta unionsrättsliga bestämmelser i det aktuella nationella förfarandet är på samma sätt en fråga som det inte ankommer på domstolen att bedöma. Såvitt gäller förevarande mål är det tillräckligt att påpeka att parterna i det nationella målet är oense på denna punkt, och att den hänskjutande domstolen har begärt att EU-domstolen ska vara behjälplig och döma i detta avseende. Detta räcker för att förevarande begäran om förhandsavgörande ska anses kunna tas upp till prövning. Inom ramen för ett mål om förhandsavgörande är det EU-domstolens uppgift att klarlägga den rätta tolkningen av de aktuella unionsbestämmelserna och den hänskjutande domstolens uppgift att tillämpa dessa bestämmelser, såsom de tolkats, på de specifika omständigheterna i målet ( 15 ) och att dra lämpliga slutsatser av ett eventuellt åsidosättande av dem. ( 16 )

32.

Några medlemsstaters regeringar har gjort gällande att eftersom Saulius Lukas Kalėda under förfarandets gång har tillträtt sin tjänst har det nationella målet förlorat sitt föremål, vilket skulle innebära att det inte finns något behov av att besvara tolkningsfrågorna. Dessa regeringar är av uppfattningen att även om det nationella förfarandet i fråga har åsidosatt sökandens rättigheter (vilket det inte har gjort) kan hans yrkande inte längre bifallas: den hänskjutande domstolens avgörande kan inte påverka giltigheten av det beslut som fattats av företrädarna för medlemsstaternas regeringar att utse Saulius Lukas Kalėda till domare vid tribunalen.

33.

I detta avseende ska det erinras om att förfarandet för förhandsavgörande bland annat förutsätter att ett mål pågår vid en nationell domstol, i vilket den domstolen har att meddela ett beslut som kan ta förhandsavgörandet i beaktande. ( 17 )

34.

I förevarande mål håller jag med dessa regeringar om att även om de omstridda besluten skulle ogiltigförklaras av den hänskjutande domstolen skulle detta inte ha någon direkt inverkan på giltigheten av det beslut som meddelats av företrädarna för medlemsstaternas regeringar att utse Saulius Lukas Kalėda till domare vid tribunalen. I detta sammanhang vill jag i förbigående nämna att det förefaller vara ostridigt mellan parterna att Saulius Lukas Kalėda uppfyller de krav som fastställs i fördragen. Det förefaller mig också som att sökandens begäran att den hänskjutande domstolen återupptar urvalsförfarandet för att utse en kandidat till tjänsten som domare vid tribunalen nu har förlorat sitt syfte, då den tjänst för vilken förfarandet genomfördes inte längre är tillgänglig.

35.

I detta sammanhang kan det vara värt att för fullständighetens skull tillägga att den slutliga kontrollen av huruvida en kandidat uppfyller de krav på kompetens och oavhängighet som fastställs i fördragen är en uppgift för företrädarna för medlemsstaternas regeringar, och denna bedömning kan inte bli föremål för rättslig prövning av unionsdomstolarna eller de nationella domstolarna. Den som utsetts till ledamot av Europeiska unionens domstol kan inte med automatik skiljas från sin tjänst till följd av ett (påstått eller faktiskt) fel som begåtts under det nationella urvalsförfarandet. Detta skulle stå i strid med principen om domares oavsättlighet. ( 18 )

36.

Detta betyder emellertid inte att fel i tillsättningsförfarandet inte kan åtgärdas. Artikel 6 i domstolens stadga föreskriver att ”[en] domare får endast skiljas från sitt ämbete eller berövas rätten till pension eller andra förmåner, om han enligt domarnas och generaladvokaternas enhälliga bedömning inte längre uppfyller de förutsättningar som krävs eller fullgör de skyldigheter som följer av ämbetet. … Om den berörde domaren är ledamot av tribunalen eller en specialdomstol, ska domstolen fatta beslut efter att ha hört den berörda domstolen”. ( 19 )

37.

Det följer av denna bestämmelse att om någon omständighet skulle komma fram efter det att en domare har tillsatts, som kan ge upphov till tvivel om huruvida företrädarna för medlemsstaternas regeringar grundade sin bedömning på fullständig, korrekt och sanningsenlig information, kan domstolen undersöka denna fråga och, om så krävs, besluta att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 6 i domstolens stadga. Detta kan vara fallet exempelvis när en kandidat medvetet har lämnat vilseledande uppgifter och/eller förfalskade handlingar till de behöriga nationella myndigheterna eller till artikel 255-kommittén. ( 20 )

38.

Det är också viktigt att konstatera att domstolens behörighet att efter en tillsättning granska sådana frågor utövas på grund av en skyldighet och inte ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning. Som domstolen konsekvent har förklarat, inbegripet i domen i målet Simpson (ett mål som rörde ett fel i förfarandet för tillsättning av en domare vid dåvarande Europeiska unionens personaldomstol) följer det av den grundläggande rätten till en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enlig lag, som fastställs i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, att ”varje domstol är skyldig att kontrollera huruvida den, genom sin sammansättning, utgör en sådan domstol när det föreligger allvarliga tvivel i fråga om detta. Denna kontroll är nödvändig för att domstolarna i ett demokratiskt samhälle ska kunna inge de enskilda det förtroende som krävs. I det avseendet utgör en sådan kontroll en väsentlig formföreskrift, och frågan huruvida den har iakttagits omfattas av tvingande rätt. Denna fråga ska därför prövas ex officio”. ( 21 )

39.

Trots vad som ovan anförts är det inte uppenbart för mig att tvisten i fråga har förlorat sitt föremål. Den hänskjutande domstolen har nämligen, som svar på en fråga från EU-domstolen, i detta avseende uppgivit att målet i det nationella förfarandet fortvarande är anhängigt och att den anser att det inte finns någon anledning att återkalla den begäran om förhandsavgörande som framställts enligt artikel 267 FEUF, eftersom ett svar på dessa frågor fortfarande krävs för att avgöra tvisten. ( 22 ) Vidare uppgav sökanden vid förhandlingen – utan att bli motsagd av den litauiska regeringen – att så snart som förfarandet återupptas efter vilandeförklaringen som beslutats av den hänskjutande domstolen enligt artikel 267 FEUF, kan han justera sin talan genom att till exempel framställa ett yrkande om fastställelse vilket kunde ge honom upprättelse som en form av gottgörelse, eller yrka på skadestånd.

40.

Med beaktande av de uppgifter som lämnats både av den hänskjutande domstolen och av parterna i det nationella målet är jag således av uppfattningen att ett svar på tolkningsfrågorna fortfarande krävs för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra den tvist som föreligger vid den.

41.

Förfarandet och kraven för tillsättning av domare vid tribunalen anges i artikel 19.2 FEU och artikel 254 FEUF. Dessa bestämmelser, som har liknande lydelse, anger att domarna vid tribunalen i synnerhet ska i) ”utses bland personer vars oavhängighet inte kan ifrågasättas och som uppfyller nödvändiga villkor för utövande av höga domarämbeten”, och ii) ”utses av medlemsstaternas regeringar i samförstånd”, efter det att den kommitté som föreskrivs i artikel 255 har hörts.

42.

Den första huvudfrågan i förevarande mål är huruvida kravet enligt dessa bestämmelser på att domare vid tribunalen ska utses bland personer vars oavhängighet inte kan ifrågasättas (nedan kallat kravet på oavhängighet) medför någon skyldighet för medlemsstaterna såvitt gäller valet av kandidater som ska föreslås för dessa tjänster.

43.

De flesta regeringar som har gett in yttranden uttalade en negativ uppfattning i detta avseende. De har framhållit att artikel 19.2 FEU och artikel 254 FEUF rör förfarandet för att utse kandidater till domare, det vill säga det förfarande som äger rum efter det att en medlemsstat har föreslagit en kandidat. Dessa bestämmelser innehåller däremot inte någon specifik regel avseende på vilket sätt medlemsstaterna ska välja sina kandidater. Dessa regeringar har således gjort gällande att förfarandet för val av kandidater omfattas av medlemsstaternas exklusiva behörighet och att de således har ett oinskränkt utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende.

44.

Nedan kommer jag att förklara varför jag inte delar denna uppfattning. Innan jag ägnar mig åt dessa argument erfordras emellertid några inledande kommentarer beträffande begreppet ”domares oavhängighet”, och vad det innebär i en sådan situation som den i det nationella målet.

45.

Domstolen har konsekvent förklarat att artikel 19 FEU ger uttryck för det värde som rättsstaten utgör enligt artikel 2 FEU ( 23 ), vilket innebär att uppgiften att säkerställa domstolsprövningen inom unionens rättsordning ankommer på EU-domstolen och på de nationella domstolarna. ( 24 ) Rätten till en effektiv domstolsprövning av en oavhängig domstol, som nu fastställs i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, har domstolen hänvisat till som en ”grundförutsättning för en rättsstat”. ( 25 ) Domstolen har också förklarat att garantin för oavhängighet – som har två aspekter, oavhängighet i strikt bemärkelse och opartiskhet ( 26 ) – inte kan skiljas från den dömande uppgiften och krävs därför både på unionsnivå (beträffande ledamöterna av Europeiska unionens domstol) och på medlemsstatsnivå (beträffande ledamöterna av de nationella domstolar som kan döma i frågor rörande unionsrättens tillämpning eller tolkning). ( 27 )

46.

Domstolen har dessutom klarlagt att garantin för oavhängighet förutsätter att det finns regler om rättskipningen som utesluter allt rimligt tvivel som enskilda rättssubjekt skulle kunna hysa beträffande det dömande organets pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter och organets neutralitet i förhållande till föreliggande motstående intressen. ( 28 )

47.

Närmare bestämt framgår det av fast rättspraxis att det måste finnas två uppsättningar av regler. En uppsättning av regler, som kan anses ha förhandskaraktär, syftar till att säkerställa att endast personer som är och förefaller vara oavhängiga kan utses till domare. Dessa regler innefattar materiella rekvisit och förfarandebestämmelser som ska tillämpas vid antagandet av tillsättningsbeslut. ( 29 ) En annan uppsättning av regler, som kan anses ha efterhandskaraktär, syftar till att säkerställa att personer som utsetts till domare fullgör de uppgifter som följer av ämbetet så att det inte kan uppkomma objektivt berättigade tvivel beträffande deras oavhängighet. Dessa regler avser bland annat sådana grunderna för domarnas röstnedläggelse, jäv och entledigande ( 30 ) och andra aspekter av domarnas ämbetsutövning. ( 31 )

48.

Det framgår således uttryckligen av ovanstående rättspraxis att begreppet ”domares oavhängighet” är ett enhetligt unionsrättsligt begrepp, ( 32 ) vilket är tillämpligt i samma mån på unionsdomstolarna och de nationella domstolarna. För detta syfte måste respektive rättsordning bland annat omfatta regler för tillsättning av domare som härrör från den lagstiftande makten ( 33 ) och som är utformade på ett tillräckligt klart, tydligt och uttömmande sätt ( 34 ) för att bevara domarnas faktiska och synbara oavhängighet. ( 35 )

49.

Efter ovanstående klarläggande blir nästa fråga huruvida och, om så är fallet, hur de principer som beskrivits ovan kan tillämpas i en sådan situation som den som föreligger i det nationella målet.

50.

I detta skede måste jag återvända till de invändningar som nämnts i punkt 43 ovan, och som framförts av vissa regeringar rörande tillämpligheten av de principer som härrör från artikel 19.2 FEU och artikel 254 FEUF i det nationella förfarandet i fråga.

51.

Detta förfarande och de beslut av den litauiska regeringen som det resulterade i rör förvisso inte tillsättningen av en domare om de betraktas isolerat, eftersom de endast leder till att en kandidat till denna tjänst väljs ut. Detta förhållande har ändå, enligt min uppfattning, inte någon betydelse i detta sammanhang. De argument som vissa regeringar framfört i detta avseende slår mig som över hövan formalistiska.

52.

Det nationella förfarandet för val av kandidater och besluten som avslutade detta förfarande är integrerande delar av det övergripande förfarande som leder till tillsättning av domare vid tribunalen. Detta övergripande förfarande består av tre separata steg: ett som äger rum på nationell nivå (för valet av kandidat), ett som äger rum på unionsnivå (inför artikel 255-kommittén ( 36 )) och ett som äger rum på mellanstatlig nivå (när företrädarna för medlemsstaternas regeringar antar ett beslut).

53.

Vart och ett av dessa tre steg utgör ett nödvändigt led i förfarandet. I synnerhet kan inte företrädarna för medlemsstaternas regeringar fatta ett beslut rörande tillsättning av en ledamot av Europeiska unionens domstol såvida inte ett formellt förslag har framlagts för detta ändamål av en nationell regering (och personen i fråga har hörts av artikel 255-kommittén).

54.

Mot bakgrund av fördragens tystnad på denna punkt föreligger det, enligt min uppfattning, inget tvivel om att medlemsstaterna har ett väl tilltaget utrymme för skönsmässig bedömning när de gäller hur förfarandet för att välja deras kandidater ska organiseras, utformas och genomföras. De kan inrätta ett standardförfarande som är tillämpligt i samtliga liknande tillsättningsärenden eller tvärtemot vid varje enskilt tillfälle tillämpa ett ad hoc-förfarande. Dessa förfaranden kan vara relativt enkla och okomplicerade eller bestå av olika steg, till exempel genom att engagera olika institutioner och/eller organ i urvalsprocessen.

55.

I detta avseende anser jag att den uppfattning som förespråkats av artikel 255-kommittén är rimlig, nämligen att förekomsten av ”ett öppet, transparent och rigoröst nationellt urvalsförfarande” är en positiv omständighet att ta i beaktande vid bedömningen av en kandidats lämplighet, medan avsaknaden av ett sådant förfarande inte i sig kan utgöra skäl för att anse att en kandidat inte skulle vara lämplig för domarämbetet. ( 37 )

56.

Såsom domstolen konsekvent har framhållit kan det i detta sammanhang vara värt att erinra om att ingen unionsrättslig bestämmelse (inbegripet artikel 2 och artikel 19.1 FEU) ålägger medlemsstaterna att anta en viss konstitutionell modell som reglerar förhållandena och samspelet mellan olika statsorgan, bland annat vad gäller definitionen och avgränsningen av deras behörighet. ( 38 ) Dessutom har domstolen också förklarat att, som framgår av artikel 4.2 FEU, respekterar unionen medlemsstaternas nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer, vilket betyder att dessa stater åtnjuter ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av rättsstatens principer. ( 39 )

57.

Beträffande tillsättningen av inhemska domare har domstolen därför funnit att i princip kan inte enbart det förhållandet att det följer av nationell lagstiftning att besluten i fråga ska antas av, eller efter samråd med, presidenten, ( 40 ) premiärministern ( 41 ) eller statens lagstiftande organ ( 42 ), inte i sig föranleda tvivel kring domarnas oavhängighet gentemot dessa institutioner. Domstolen har också förklarat att anlitandet av rådgivande organ, till exempel bestående av andra domare, förutsatt att dessa organ själva är tillräckligt oavhängiga, kan bidra till att ärendet handläggs på ett objektivt sätt, såtillvida att det begränsar handlingsutrymmet för andra institutioner som deltar i ärendet. Anlitandet av sådana organ kan emellertid inte anses vara nödvändigt. ( 43 ) Inte heller är det problematiskt i sig att den institution som har beslutsfattande befogenhet har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av de kandidater som ska utses. ( 44 )

58.

Domstolen har konsekvent framhållit att medlemsstaternas väl tilltagna utrymme för skönsmässig bedömning vid utformningen av förhållandet mellan offentliga befogenheter, inrättandet av deras respektive rättskipningsstruktur och, sist men inte minst, regleringen av förfarandet för tillsättning av domare, inte befriar dem från deras unionsrättsliga skyldigheter. Medlemsstaterna är i synnerhet skyldiga att uppfylla kravet att domstolarna ska vara oavhängiga, vilket följer av artiklarna 2 och 19 FEU. ( 45 ) Som nämnts i punkt 24 ovan framgår det av fast rättspraxis att även om medlemsstaterna har befogenhet att organisera domstolsväsendet i respektive land måste de likväl iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten när de utövar denna befogenhet.

59.

Dessa principer måste med nödvändighet vara tillämpliga på förfarandet för tillsättning av domare vid tribunalen och på vart och ett av de tre steg som detta förfarande omfattar. Det förefaller enligt min uppfattning vara konstlat och orimligt att påstå att det första steget, trots dess relevans och den betydelse som tillmäts det beslut som detta första steg resulterar i, skulle anses utgöra ett ”område som inte omfattas av unionsrätten”. ( 46 ) Det är faktiskt inte av en händelse som domstolen i sin praxis rörande domares oavhängighet ofta har hänvisat till förfarandet för tillsättning av domare ( 47 ), som jag uppfattar omfattar samtliga olika steg i det förfarande som slutligen leder till den formella utnämningen av domare.

60.

Å andra sidan är det emellertid lika klart för mig att varje steg inte kan ses isolerat för sig: det som verkligen är av betydelse är hur det övergripande förfarandet, bestående av olika steg, objektivt uppfattas av allmänheten. ( 48 )

61.

Mot denna bakgrund har jag uppfattningen att en medlemsstat inte kan anses följa unionsrätten om det nationella förfarandet för val av kandidater till ämbetet som ledamot av Europeiska unionens domstol, såsom det utformats av den nationella lagstiftaren eller endast tillämpats i praktiken av de behöriga myndigheterna, ( 49 ) kan undergräva det övergripande tillsättningsförfarandets integritet och, som en följd, resultatet därav. ( 50 ) Så är fallet om förfarandet för val av kandidater är sådant att det kan föranleda berättigat tvivel rörande den valda personens oavhängighet, trots förekomsten av unionsbestämmelser som reglerar dels de andra två stegen i tillsättningsförfarandet, ( 51 ) dels andra aspekter av den rättskipande verksamheten, för att säkerställa att den genomförs fritt från externt inflytande. ( 52 )

62.

För att ge några extrema exempel: detta skulle kunna vara fallet om det framgår av ansökningsunderlaget att de sökande måste tillhöra ett visst politiskt parti, eller det antas ett beslut om att välja en kandidat som öppet har förklarat (för media, ett offentligt organ eller kommitté etcetera) att vederbörande kommer att agera i sin hemstats intresse eller enligt direktiv från den institution som valt vederbörande.

63.

Följaktligen kan jag inte heller godta argumentet som framförts av några regeringar att det endast ankommer på artikel 255-kommittén att besluta huruvida en viss kandidat uppfyller kraven enligt fördragen.

64.

Det är uppenbart att artikel 255-kommittén är avsedd att spela en avgörande roll i detta avseende. Kontrollen av huruvida kandidaterna är lämpliga att inneha ämbetet som domare eller generaladvokat vid tribunalen eller domstolen utgör själva kärnuppgiften för en sådan kommitté. Enligt min mening står det också klart att inrättandet av artikel 255-kommittén – vars ursprung står att finna i den ”rådgivande kommitté” som det hänvisades till i den så kallade Due-rapporten från januari 2000 ( 53 ) och i den slutrapport som domstolens diskussionscirkel lade fram i mars 2003 ( 54 ) – inte var en ren formalitet, utan var avsett att faktiskt ”höja ribban” för medlemsstaterna. ( 55 )

65.

Oaktat det ovan anförda kvarstår det faktum att artikel 255-kommittén är ett rådgivande organ vars yttrande inte är bindande. Den har inte tilldelats en roll som innebär att den ska anses vara det enda organ som har i uppdrag att kontrollera kandidaternas yrkesskicklighet och oavhängighet. Av de skäl som anförts ovan anser jag att det ankommer på samtliga institutionella aktörer som är delaktiga i förfarandet (nationella myndigheter, artikel 255-kommittén och företrädarna för medlemsstaternas regeringar), som var och en agerar inom ramarna för sin befogenhet och i respektive steg av förfarandet, att säkerställa att dessa krav uppfylls.

66.

Det är således mot bakgrund av ovannämnda principer som jag nu kommer att behandla tolkningsfrågorna från Vilniaus apygardos administracinis teismas (Regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius), såsom de omformulerats i punkt 19 ovan.

67.

Det följer av ovanstående överväganden att den centrala frågan i förevarande mål är huruvida det aktuella nationella förfarandet, såsom det utformats och/eller tillämpats av de litauiska myndigheterna, är sådant att det undergräver integriteten i förfarandet för att tillsätta domaren vid tribunalen.

68.

Det ankommer i princip på den hänskjutande domstolen att göra denna bedömning mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter. För att bistå den hänskjutande domstolen konstaterar jag emellertid att jag inte kan se några rättsliga eller faktiska omständigheter av systemisk eller faktisk karaktär ( 56 ) som i sig eller i förening med andra ( 57 ) kan föranleda objektivt berättigade tvivel hos enskilda beträffande oavhängigheten hos den kandidat som den litauiska regeringen föreslagit till tjänsten som domare vid tribunalen.

69.

För det första förefaller det viktigt att understryka att vid första påseendet tycks arbetsgruppen ha ansett att samtliga sökande som upptogs i den rangordnade förteckningen uppfyllde de krav på kompetens och oavhängighet som fastställs i unionsfördragen. ( 58 ) Såsom nämnts ovan har jag dessutom noterat att inget tvivel har uppkommit i det nationella målet om huruvida Saulius Lukas Kalėda faktiskt uppfyllde dessa krav.

70.

För det andra kan det, efter vad jag förstår, konstateras att den litauiska regeringen, i det aktuella nationella förfarandet, på intet sätt har åsidosatt det regelverk som den själv fastställt och som den var skyldig att iaktta. ( 59 ) I synnerhet förefaller arbetsgruppen enligt tillämplig nationell rätt utgöra ett rådgivande organ och dess rekommendation rörande utnämningen av den högst rankade kandidaten förefaller inte vara bindande för den litauiska regeringen.

71.

För det tredje medför inte någon unionsrättslig bestämmelse, inbegripet artikel 19 FEU och artikel 254 FEUF, något krav på att medlemsstaternas regeringar ska föreslå den kandidat som enligt deras uppfattning är ”bäst lämpad” för tjänsten. För att kunna utnämnas till domare vid tribunalen kräver unionsfördragen endast att kandidaterna uppfyller de två kraven på kompetens och oavhängighet som fastställs däri. Om regeringen i fråga anser att flera kandidater uppfyller dessa krav kan den efter eget tycke föreslå vilken som helst av dem.

72.

I detta avseende vill jag tillägga att när det gäller val av kandidater är medlemsstaternas regeringar förvisso inte förhindrade att tillämpa ytterligare urvalskriterier, förutsatt att dessa är förenliga med de krav på kompetens och oavhängighet som fastställs i fördragen. Till exempel anser jag inte att invändningar kan riktas mot att en regering även kan vilja beakta hänsyn grundade på kön eller geografisk jämvikt. ( 60 ) På samma sätt är det min uppfattning att de kriterier som anges i den relevanta litauiska lagstiftningen (juridisk kompetens, yrkeserfarenhet, lämplighet att utöva domarämbetet, språkkunskaper, förmåga att arbeta i grupp i en internationell miljö där flera olika rättssystem företräds, samt garantier för oavhängighet, opartiskhet, redlighet och integritet ( 61 )) är helt förenliga med dem som fastläggs i fördragen.

73.

Jag erinrar, sist men inte minst, om att enligt praxis från såväl EU-domstolen ( 62 ) som Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter ( 63 ) kan inte varje fel som eventuellt begåtts under förfarandet för utnämning av en domare med nödvändighet föranleda tvivel beträffande denna domares oavhängighet. Allt beror på felets karaktär och omständigheterna under vilka det inträffade. ( 64 ) Allvarliga tvivel uppkommer i synnerhet när felet är av sådant slag och av sådant allvar att det ger upphov till en reell risk för att andra delar av statsmakten (särskilt den verkställande) eller, vill jag tillägga, varje annan offentlig eller enskild fysisk eller juridisk person, kan utöva otillbörligt inflytande på denne domare. Mindre fel däremot ger normalt inte upphov till tvivel om den berörde domarens oavhängighet.

74.

Det förefaller mig därför som att ingen omständighet som det hänvisas till i begäran om förhandsavgörande eller i parternas skriftliga och muntliga yttranden kan ge upphov till tvivel hos enskilda beträffande oavhängigheten hos den kandidat som valts av den litauiska regeringen. ( 65 ) I synnerhet kan jag inte se något som kan leda en objektiv iakttagare till att befara att denna kandidat exempelvis skulle anse sig vara i underordnad ställning eller beroendeställning ( 66 ) i förhållande till en nationell myndighet, eller i vart fall skulle vara mottaglig för att, direkt eller indirekt, ( 67 ) ge efter för yttre påverkan ( 68 ) vid fullgörandet av sitt ämbete som domare vid tribunalen.

75.

Min uppfattning är följaktligen att den nationella lagstiftning eller praxis som är i fråga, såsom de följer av relevanta nationella föreskrifter (och, såvitt jag kan se, såsom de faktiskt tillämpats i det aktuella nationella förfarandet) är förenliga med artikel 19.2 FEU och artikel 254 FEUF.

76.

Jag föreslår att domstolen ska besvara de frågor som ställts av Vilniaus apygardos administracinis teismas (Regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius, Litauen) på följande sätt. Artikel 19.2 FEU och artikel 254 FEUF utgör inte hinder mot nationell lagstiftning eller praxis som innebär att för det fall en medlemsstats regering har inrättat en grupp av oberoende experter som ska utvärdera de föreslagna kandidaterna till tjänsten som domare vid tribunalen och upprätta en förteckning med en rangordning av kandidater som uppfyller de krav på yrkesmässig kompetens och oavhängighet som fastställs i unionsfördragen, får denna regering sedan välja en annan kandidat än den som rangordnats på första plats.