Talan väckt den 24. Juni 2022 – Heßler mot kommissionen

(Mål T-369/22)

(2022/C 326/27)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Sökande: Michael Heßler (Mannebach, Tyskland) (ombud: advokaten I. Steuer)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	upphäva tillsättningsmyndighetens beslut av den 25 mars 2022 att avslå sökandens klagomål,

—	förplikta svaranden att bevilja sökanden det skatteavdrag som avses i artikel 3.4 andra stycket i förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr. 260/68, vilket fastställts i administrationschefernas meddelande 222/04, så länge villkoren för detta föreligger och med retoaktiv verkan från den 1 augusti 2021,

—	förplikta svaranden att betala ränta på beloppet i överensstämmelse med finansförordningen, och

—	förplikta kommssionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Sökanden har hävdat att svaranden i avslagsbeslutet – som i syfte att få till stånd en tolkning av förordning nr 260/68 (1) har åberopat adminstrationschefernas meddelande 222/04 – sett bort från den nya praxis som följer av dom av den 12 mars 2020, XB mot ECB (T-484/18, ej publicerad., EU:T:2020:90). Detta meddelande har inte bindande verkan i enskilda fall. Administrationen är således inte skyldig att tillämpa meddelandet, eftersom alla beslut i sista hand är individuella beslut. Den omständigheten att sökandens situation inte kan jämföras med situationen för sökanden i mål T-484/18 är inte relevant, eftersom rätten till skatteavdrag endast tillkommer den som har rätt till barntillägg.

Till stöd för sin talan åberopar sökanden fyra grunder.

Första grunden: Administrationen har varit passiv

Sökanden har tidigare lämnat in två ansökningar om att även för framtiden beviljas skatteavdrag för sina två barn som är äldre än 26 år, enligt artikel 3.4 andra stycket i förordning nr 260/68, såsom avdraget anges i administrationschefernas meddelande 222/04. Administrationen skickade därefter två e-postmeddelanden till sökanden med rubriken ”Information”, av vilka det framgick att det med stöd av domen i mål T-484/18 endast kunde beviljas skatteavdrag om sökanden mottog barntillägg. Sökanden kunde inte inge ett klagmål avseende nämnda information enligt artikel 90 i tjänsteföreskrifterna, eftersom det inte förelåg något beslut. Konsekvensen blev att administrationen inte fattade något beslut avseende sökandens ansökan.

Andra grunden: avslagsbeslutet har ett felaktigt föremål

Det finns inget samband mellan föremålet för talan och beslutet. Sökanden ingav ett klagomål med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna till följd av att det inte lämnades något svar. Den 25 mars 2022 avslogs sökandens yrkande om ogiltigförklaring av de beslut som de facto aldrig fattats, med motiveringen att de var korrekta.

Tredje grunden: felaktig tolkning av begreppet ”underhållsberättigat barn”

Administrationen anser att det endast är barn som har rätt till barntillägg som kan anses vara barn mot vilka det föreligger en försörjningsplikt. Eftersom sökandens barn är äldre än 26 år har sökanden inte längre några barn som omfattas av försörjningsplikt och sökanden har därför inte rätt till skatteavdrag. Administrationen har följaktkligen förväxlat begreppet underhållsberättigat barn med det kompletterande villkoret för barntillägg.

Fjärde grunden: felaktig tolkning av villkoren för skatteavdrag

—

Sökanden har gjort gällande att nämnda meddelande från adminstrationschefterna är ett led i 2004:års reform av tjänsteföreskrifterna och att meddelandet ska ses mot denna bakgrund. Administrationen kan inte godtyckligt plocka ut vissa delar i denna reform som de anser vara mest ekonomiskt gynnsamma för administrationen.

—

I nämnda dom i målet T-484/18 hänvisas det till en dom av den 27 november 1980, Sorasio-Allo m.fl. mot kommissionen (81/79, 82/79 och 146/79, EU:C:1980:270), vilken inte kan anses för ny rättspraxis. I denna dom beaktade inte tribunalen samtliga språkversioner. Tribunalens slutsats att skatteavdraget skulle anses vara ett komplement till barntillägget kan inte utläsas ur samtliga språkversioner av förordning nr. 260/68. Detta har emellertid inte varit relevant, eftersom skatteavdrag för äldre barn har varit obestritt i decennier.

—

Även enligt en historisk tolkning av av den närmast identiskt lydande äldre förordning nr. 32 (EEG), 12 (Euratom) (2) utgör ett skatteavdrag för ett underhållsberättigast barn inte ett komplement till ett barntillägg. Användningen av ordet ”ytterligare” hänvisar till ett avdrag för utgifter i samband med arbete i det tidigare stycket, och inte till barntillägg.

—	Enligt en komparativ tolkning är det praxis att ge skatteavdrag till personer som har försörjningsplikt, eftersom denna plikt anses vara extra betungande. Rådet torde ha denna praxis i åtanke när det antog förordning nr 260/68.

—

Barntillskott och skatteavdrag förutsätter båda att det finns ett underhållsberättigat barn, men det utgör inte ett krav att det betalas ut barntillägg för att få skatteavdrag. I förevarande fall är det frågan om ett formellt logiskt fel, som felaktigt upphäver tidigare gällande praxis och rättsverkningar.

(1) Rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 260/68 av den 29 februari 1968 om villkoren för och förfarandet vid skatt till Europeiska gemensakaperna (EGT L 56, 1968, s. 8; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 45).

(2) Förordning nr 32 (EEG), 12 (Euratom), om villkoren för och förfarandet vid skatt till Europeiska gemernskaperna i den mening som avses i artikel 12.1 i protokollet om Europeiska ekonomiska gemenskapens och Europeiska atomenergigemenskapens privilegier och immuniteter (EGT 45,1962, s. 1461).