–

sökandens framläggande av ny bevisning som inkom till tribunalens kansli den 5 december 2023,

–

parlamentets yttranden av den 21 december 2023 över denna nya bevisning,

–

parternas svar på tribunalens skriftliga frågor av den 27 november 2023, vilka inkom till tribunalens kansli den 19 december 2023, och

1

Genom sin talan som grundar sig på artikel 270 FEUF har sökanden, TU, yrkat att tribunalen dels ska ogiltigförklara Europaparlamentets beslut av den 22 februari 2022 om att inte förnya sökandens anställningsavtal som ackrediterad parlamentsassistent (nedan kallat beslutet av den 22 februari 2022) och Europaparlamentets tysta beslut, som svar på sökandens begäran av den 10 januari 2022 om beviljande av ställning som uppgiftslämnare och skydd enligt artiklarna 22a–22c i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), om att inte bevilja sökanden ställning som uppgiftslämnare och vidta andra skyddsåtgärder utöver åtgärden att entlediga sökanden från uppdraget (nedan kallat det tysta beslutet), dels ska förplikta svaranden att ersätta den skada som värderats till 200000 euro och som sökanden har lidit till följd av att artiklarna 22a‑22c i tjänsteföreskrifterna och de interna bestämmelserna om genomförande av artikel 22c i tjänsteföreskrifterna inte har iakttagits (nedan kallade de interna bestämmelserna).

2

Sökanden anställdes som ackrediterad parlamentsassistent vid gruppen av ledamöter [konfidentiellt] ( 1 ) (nedan kallad gruppen) för att bistå parlamentsledamot [konfidentiellt] (nedan kallad den aktuella ledamoten), under perioden mellan den 26 augusti 2019 och den 28 februari 2022.

3

Även om han hade fått i uppdrag att bistå den aktuella ledamoten inom den gruppen, var hans överordnade och kontaktledamot inom gruppen A (nedan kallad kontaktledamoten). Kontaktledamoten hade utsetts som företrädare för gruppens ledamöter i enlighet med artikel 1 led 5 i tillämpningsföreskrifterna för avdelning VII i anställningsvillkoren för övriga anställda vid Europeiska unionen. Dessa antogs genom beslut av parlamentets presidium av den 14 april 2014 och ändrades genom beslut av parlamentets presidium av den 2 oktober 2017 och den 5 juli 2021 (nedan kallade tillämpningsföreskrifterna för avdelning VII i anställningsvillkoren för övriga anställda).

4

Genom e‑postmeddelande av den 12 juli 2021 ingav sökanden en begäran om bistånd och skydd, med stöd av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, med avseende på de trakasserier som han påstod sig ha blivit utsatt för från den aktuella ledamotens sida. I detta e‑postmeddelande angav sökanden dessutom att han önskade skydda unionens ekonomiska intressen genom att i denna begäran lämna uppgifter om ekonomiska oegentligheter som den aktuella ledamoten påstods ha gjort ha gjort sig skyldig till.

5

Generaldirektören för generaldirektoratet för personal, som är den myndighet som är behörig att handlägga begäranden om bistånd som har ingetts vid parlamentet med stöd av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna (nedan kallad generaldirektören) vidtog den 20 juli 2021 en provisorisk skyddsåtgärd så att sökanden skulle lyda under ordföranden för delegationen [konfidentiellt] och gruppledamoten B (nedan kallad delegationen respektive delegationsordföranden) från och med den 22 juli 2021 (nedan kallad förflyttningsåtgärden).

6

Den 23 augusti 2021 underrättade Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) parlamentet om att den hade erhållit vissa uppgifter i samband med en begäran om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna vilken sökanden hade ingett, om att en utredning skulle inledas och att denna utredning var av konfidentiell karaktär.

7

Genom e‑postmeddelande av den 3 september 2021 informerade Olaf parlamentet om att sökanden hade vänt sig till Olaf och påtalat ekonomiska oegentligheter.

8

Den 4 november 2021 ingav sökanden en kompletterad begäran om bistånd och lade den 8 november 2021 till en ny lista med bilagor tillsammans med stödbevisning. Dessa handlingar inbegrep även uppdaterade angivelser om de ekonomiska oegentligheter som den aktuella ledamoten påstods ha gjort sig skyldig till samt bevisning för dessa.

9

Den 10 januari 2022 informerade sökanden generaldirektören om att han hade blivit utsatt för repressalier från delegationens ledning efter att ha påtalat de ekonomiska oegentligheterna och trakasserierna och begärde att få skydd i egenskap av uppgiftslämnare. I detta meddelande begärde sökanden att bli entledigad från sitt uppdrag vid delegationen och att bli förflyttad till vilken annan tjänst som helst vid parlamentet. Han uppgav även att han inte hade tilldelats några arbetsuppgifter och att han hade ersatts av en nyanställd under tiden som han var i färd med att upprätta sin ansökan om förnyelse av anställningsavtalet. Han begärde att parlamentet skulle överväga att förlänga hans anställningsavtal, så att han skulle kunna samarbeta med parlamentet och med Olaf i de pågående utredningarna samtidigt som han åtnjöt ett fullständigt skydd.

10

Per e‑postmeddelande av den 13 januari 2022 underrättade generaldirektören sökanden om att han entledigade honom från hans uppdrag fram till dess att anställningsavtalet löpte ut (nedan kallad entledigandeåtgärden). Delegationsordföranden var kopiamottagare av det e‑postmeddelandet.

11

Den 24 januari 2022 ingav sökanden en ansökan om förnyelse av sitt anställningsavtal till kontaktledamoten, som den 4 februari 2022 svarade att den aktuella ledamoten inte hade begärt att avtalet skulle förnyas och att ingen annan ledamot av gruppen hade visat sin avsikt att anställa honom som ackrediterad parlamentsassistent.

12

Den 27 januari 2022 ansökte sökanden om att få sitt anställningsavtal förnyat även hos en enhetschef vid generaldirektoratet för personal, som är behörigt att rekrytera ackrediterade parlamentsassistenter, och förklarade sin särskilda situation för henne.

13

Den myndighet som har befogenhet att sluta anställningsavtal vid parlamentet (nedan kallad anställningsmyndigheten) hörde sökanden den 3 februari 2022, och den 17 februari 2022 inkom sökanden med kompletterande skriftliga yttranden.

14

Den 22 februari 2022 beslutade anställningsmyndigheten att inte förnya sökandens anställningsavtal, med motiveringen att enligt artiklarna 22a–22c i tjänsteföreskrifterna är det inte tillåtet att avvika från bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna eller anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren för övriga anställda) genom att kräva att ett avtal om anställning som ackrediterad parlamentsassistent ska fortsätta att gälla efter det att det har löpt ut eller att ett nytt anställningsavtal av en annan art ska ingås vid parlamentet.

15

Den 28 februari 2022 påtalade sökanden för Olaf de repressalier som han påstod sig ha blivit utsatt för. Samma dag begärde han även att generalsekreteraren och C, som ansvarade för hans ärende vid generalsekreterarens kansli, skulle återkomma till honom angående hans begäran av den 10 januari 2022 om att beviljas ställning som uppgiftslämnare och erhålla skydd enligt artiklarna 22a–22c i tjänsteföreskrifterna och ersätta den skada som han lidit till följd av avslöjandet av hans ställning som uppgiftslämnare.

16

Olaf avslutade sin utredning av de ekonomiska oegentligheterna den 13 april 2022 och ansåg att den omfattades av Europeiska åklagarmyndighetens behörighet. Europeiska åklagarmyndigheten inledde en utredning den 4 juni 2022, vilken fortfarande pågick den dag då förevarande talan väcktes och den dag då förhandlingen hölls.

17

Genom e‑postmeddelande av den 20 maj 2022 ingav sökandens ombud ett klagomål i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna och yrkade ogiltigförklaring av beslutet av den 22 februari 2022 och av det tysta beslutet samt skadestånd på 200000 euro.

18

Generalsekreteraren avslog sökandens klagomål genom beslut av den 13 september 2022. Generalsekreteraren förklarade, vad gäller sökandens begäran av den 10 januari 2022, att ställning som uppgiftslämnare förvärvas så snart villkoren i artikel 22a.1 i tjänsteföreskrifterna är uppfyllda och att administrationen inte behöver fatta något uttryckligt beslut om detta. Generalsekreteraren betonade att sökanden hade biträtts av C och att generaldirektören hade vidtagit en skyddsåtgärd i form av ett entledigande från uppdraget. Vad gäller beslutet av den 22 februari 2022 bekräftade generalsekreteraren anställningsmyndighetens ståndpunkt att varken det skydd som ges åt uppgiftslämnare enligt artiklarna 22a–22c i tjänsteföreskrifterna eller omsorgsplikten ”kan medföra en skyldighet för anställningsmyndigheten att handla i strid med tillämpliga bestämmelser”, i förevarande fall de som reglerar anställning av ackrediterade parlamentsassistenter. Generalsekreteraren ansåg följaktligen att anställningsmyndigheten med rätta hade informerat sökanden om att det skydd som ges genom de artiklarna inte gav honom rätt till ”någon som helst förlängning eller anställning vid parlamentet”.

19

Parlamentet anser att sökandens skadeståndsyrkande ska ogillas, särskilt på grund av att det inte har förekommit något felaktigt handlande vare sig vad gäller beslutet av den 22 februari 2022 eller vad gäller entledigandeåtgärden och det påstådda åsidosättandet av tystnadsplikten. Parlamentet har dessutom bestritt att det finns ett orsakssamband mellan det sistnämnda och den skada som sökanden påstår sig ha lidit.

20

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

21

Sökanden har även yrkat att tribunalen, i den mån det är nödvändigt, ska rådfråga Olaf, enligt artikel 89 i tribunalens rättegångsregler, om hur de tillämpliga bestämmelserna om uppgiftslämnare ska tillämpas.

22

Parlamentet har yrkat att tribunalen ska

23

Genom sin femte grund har sökanden yrkat att tribunalen ska fastställa att parlamentet har åsidosatt de bestämmelser som är tillämpliga på ställningen som uppgiftslämnare och det skydd som en sådan ställning ger. Det följer emellertid av fast rättspraxis att det inte ankommer på tribunalen, inom ramen för sin kontroll av lagenligheten, att uttala sig om rättsläget (beslut av den 9 november 2011, ClientEarth m.fl./kommissionen, T‑449/10, ej publicerat, EU:T:2011:647, punkt 26, och beslut av den 5 juli 2017, EEB/kommissionen, T‑448/15, ej publicerat, EU:T:2017:503, punkt 40). Av detta följer att yrkandet om fastställelse av rättsläget ska ogillas.

24

I ansökan har sökanden, för det första, åberopat en självständig grund som avser det administrativa förfarandet och ett åsidosättande av artikel 22c i tjänsteföreskrifterna.

25

För det andra har sökanden åberopat flera separata grunder mot det tysta beslutet.

26

För det tredje har sökanden åberopat två separata grunder mot beslutet av den 22 februari 2022.

27

Härav följer att yrkandena om ogiltigförklaring för det första avser det tysta beslutet, för det andra beslutet av den 22 februari 2022 och för det tredje, i den mån det är nödvändigt, beslutet av den 13 september 2022 att avslå sökandens klagomål. Genom det sistnämnda har sökanden yrkat ogiltigförklaring av det tysta beslutet och beslutet av den 22 februari 2022 samt skadestånd.

28

Det följer av fast rättspraxis att yrkanden om ogiltigförklaring som formellt framställs mot ett beslut att avslå ett klagomål får till följd att den rättsakt som är föremål för klagomålet prövas av tribunalen, när yrkandena som sådana saknar självständigt innehåll (se dom av den 13 juli 2018, Curto/parlamentet, T‑275/17, EU:T:2018:479, punkt 63 och där angiven rättspraxis). Ett avslagsbeslut, oavsett om det är tyst eller uttryckligt, innebär nämligen, om det är utan förbehåll, endast en bekräftelse av den rättsakt eller den underlåtenhet som klaganden vänder sig mot och utgör inte i sig en rättsakt mot vilken talan kan väckas (se dom av den 12 september 2019, XI/kommissionen, T‑528/18, ej publicerad, EU:T:2019:594, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

29

Mot bakgrund av det administrativa förfarandets föränderliga karaktär, är det däremot motiveringen i avslagsbeslutet som ska beaktas för bedömningen av lagligheten av det angripna beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 december 2009, kommissionen/Birkhoff, T‑377/08 P, EU:T:2009:485, punkterna 55‑59).

30

Eftersom beslutet av den 13 september 2022 om avslag på sökandens klagomål endast bekräftar det tysta beslutet och beslutet av den 22 februari 2022, med angivande av de skäl som ligger till grund för dessa, ska det i förevarande konstateras att de yrkanden om ogiltigförklaring som har framställts mot beslutet av den 13 september 2022 om avslag på sökandens klagomål saknar självständigt innehåll och att det därför inte finns anledning av särskilt pröva dessa yrkanden. Vid prövningen av lagenligheten av det tysta beslutet och beslutet av den 22 februari 2022 är det emellertid nödvändigt att beakta de skäl som anges i beslutet att avslå klagomålet.

31

Det är lämpligt att först pröva de grunder som sökanden har åberopat till stöd för sitt tredje yrkande, om ogiltigförklaring av det tysta beslutet.

32

I sin begäran av den 10 januari 2022 har sökanden begärt dels att beviljas ställning som uppgiftslämnare, dels att erhålla det skydd och det bistånd som är förenat därmed.

33

Sökanden har åberopat tre grunder till stöd för detta yrkande. Genom sin första grund har han åberopat ett åsidosättande av de skyddsregler som är knutna till hans ställning som uppgiftslämnare. Genom sin andra grund har han åberopat ett åsidosättande av de interna bestämmelserna, att parlamentet har tolkat de bestämmelserna på ett rättsstridigt sätt och att de är inadekvata och otillräckliga, såvida de ska tolkas på det sätt som parlamentet föreslår, vilket innebär att ackrediterade parlamentsassistenter inte kan åtnjuta nämnda skydd. Slutligen har sökanden, genom sin tredje grund, åberopat ett åsidosättande av sekretessen och skyddet av sin identitet i egenskap av uppgiftslämnare.

34

Sökanden har åberopat två delgrunder, varav den första avser framställningen av en begäran enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna för att beviljas ställning som uppgiftslämnare och åtnjuta skydda på denna grund, och den andra ett felaktigt genomförande av det förfarande som avses i artiklarna 22a–22c i tjänsteföreskrifterna avseende det skydd som ska uppgiftslämnare ska ges och ett åsidosättande av artikel 3 i de interna bestämmelserna.

35

Sökanden har gjort gällande att han, den 10 januari 2022, framställde en begäran hos generaldirektören i enlighet med artikel 22a i tjänsteföreskrifterna att beviljas ställning som uppgiftslämnare och åtnjuta det skydd som följer därav. Enligt sökanden blev han utsatt för repressalier från delegationens ledning på grund av att han hade framställt en begäran om bistånd och skydd mot den aktuella ledamoten. Sökanden ska dessutom ha begärt bistånd från parlamentet i förfarandet för att förnya sitt anställningsavtal.

36

Samma dag fick han veta att den person som var behörig att handlägga hans begäran var C, som är en medarbetare vid generalsekreterarens kansli. C erbjöd sökanden att bli entledigad från sitt uppdrag, vilket han inte motsatte sig. Han hade därefter ett möte med C den 17 februari 2022, vilket dock inte resulterade i att något beslut fattades om hans begäran. Han fick aldrig någon information från anställningsmyndigheten om att han hade ställning som uppgiftslämnare eller om att en utredning hade inletts med anledning av hans påståenden om repressalier. Allt detta stöder sökandens ståndpunkt att parlamentet har underlåtit att besvara hans begäran utan dröjsmål i enlighet med artikel 22a i tjänsteföreskrifterna.

37

I sin replik har sökanden preciserat att entledigandeåtgärden var en åtgärd som strider mot artikel 4 i de interna bestämmelserna och att den var till hans nackdel i samband med hans begäran om förnyelse av anställningsavtalet. Han bestred inte den åtgärden, eftersom han inte skulle ha haft något intresse av att bestrida den om den hade åtföljts av ett effektivt skydd. I sitt klagomål underströk sökanden således att detta var den enda åtgärd som hade vidtagits efter det att han hade framställt sin begäran om bistånd den 10 januari 2022, att den var motiverad i samband med handläggningen av hans klagomål om trakasserier och att den inte innebar att de skyddsskyldigheter som följer av sökandens ställning som uppgiftslämnare var uttömda. Den omständigheten att sökanden den 28 februari 2022 gjorde gällande att han inte hade skyddats mot den huvudsakliga repressalieåtgärd som gruppen vidtagit mot honom, nämligen att inte förnya hans anställningsavtal, visade att hans ställning som uppgiftslämnare inte hade beaktats på vederbörligt sätt.

38

Parlamentet anser att den åtskillnad som sökanden har gjort mellan, å ena sidan, införandet av ett skydd mot repressalier enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna och, å andra sidan, införandet av ett skydd på grund av sökandens ställning som uppgiftslämnare enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna inte kan godtas.

39

Parlamentet anser att sökandens begäran av den 10 januari 2022 ska betraktas som en ny begäran om bistånd som avser påstådda repressalier från delegationens ledning. Vidtagandet av sådana skyddsåtgärder för uppgiftslämnare som avses i artikel 4 i de interna bestämmelserna omfattas dock av tillämpningsområdet för artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, som fastställer en allmän biståndsskyldighet för institutionerna och faller inom generaldirektören för personals behörighetsområde.

40

När generaldirektören mottog en begäran om bistånd på grund av de repressalier sökanden påstod sig ha lidit till följd av angivelserna enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna, vidtog generaldirektören således, med hänsyn till de åtgärder som avses i artikel 4 i de interna bestämmelserna, entledigandeåtgärden – med sökandens samtycke – för att skydda honom i egenskap av uppgiftslämnare.

41

Slutligen är det generaldirektören och inte medarbetaren vid generalsekreterarens kansli som är behörig att besvara sökandens begäran om skydd. Medarbetaren ansvarar för förbindelserna med Olaf och har endast behörighet att ge råd och bistånd när det gäller angivelser av allvarliga oegentligheter enligt artikel 3 i de interna bestämmelserna. Nämnda medarbetare vid kansliet samarbetade dessutom med generaldirektörens rådgivare för att finna det bästa sättet för att skydda sökanden på grund av hans ställning som uppgiftslämnare.

42

Parlamentet anser följaktligen att den begäran som sökanden ingav den 10 januari 2022 om skydd på grundval av sin ställning som uppgiftslämnare faktiskt har besvarats av den behöriga myndigheten och att det således inte har förelegat något tyst avslagsbeslut.

43

Parlamentet har i sin duplik påpekat att entledigandeåtgärden syftade till att skydda sökanden från de påstådda repressalierna från delegationens ledning, både på grund av hans angivelser av ekonomiska oegentligheter enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna och på grund av hans angivelser om trakasserier.

44

Enligt parlamentet kan sökanden inte hävda att han var ovetande om att entledigandeåtgärden var den enda åtgärd som vidtogs med avseende på hans ställning som uppgiftslämnare. Han hade nämligen informerats om att det inte fanns någon annan tänkbar åtgärd för att skydda honom på denna grund och att hans anställningsavtal inte kunde förnyas på anställningsmyndighetens initiativ. Även om det antas att det var först när sökanden delgavs beslutet om att hans anställningsavtal inte skulle förnyas som han blev medveten om att entledigandeåtgärden var till hans nackdel, hade han för övrigt fortfarande kunnat bestrida denna åtgärd inom den tidsfrist som föreskrivs i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

45

Genom denna andra delgrund har sökanden åberopat ett felaktigt genomförande av det förfarande som avses i artiklarna 22a–22c i tjänsteföreskrifterna, med avseende på det skydd som uppgiftslämnare ska beviljas, och ett åsidosättande av artikel 3 i de interna bestämmelserna.

46

För det första har sökanden gjort gällande att parlamentet har underlåtit att vidta åtgärder i enlighet med artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna, där det föreskrivs att institutionerna inte får behandla uppgiftslämnaren på ett sätt som är till dennes nackdel. Sökanden anser att det finns ett orsakssamband mellan den omständigheten att hans anställningsavtal inte har förnyats och den omständigheten att han har påtalat ekonomiska oegentligheter och trakasserier.

47

Han har kritiserat parlamentet för att inte officiellt ha beviljat honom ställning som uppgiftslämnare, för att inte ha förnyat hans anställningsavtal och för att ha avslöjat hans identitet för fler personer än nödvändigt. De enda skyddsåtgärder som parlamentet vidtog med anledning av hans klagomål om trakasserier var att frysa ut honom och därefter skilja honom från tjänsten. Parlamentet beviljade honom däremot aldrig ställning som uppgiftslämnare och vidtog inga lämpliga och skyndsamma åtgärder efter att ha prövat hans klagomål enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna.

48

Olafs utredare har dessutom angett att parlamentet fortfarande inte hade kontaktat dem i detta ärende. Det var först den 4 juli 2022 som ett svar mottogs från den person som förmodades vara behörig att pröva begäran i detta sammanhang. Det ankommer emellertid på anställningsmyndigheten att visa att den personen har iakttagit det skydd som uppgiftslämnare ska beviljas och har delgett sökanden en tidsfrist för behandlingen av dennes begäran i enlighet med artikel 22b.1 b i tjänsteföreskrifterna, vilket inte har skett i förevarande fall.

49

För det andra har sökanden hävdat att han inte fick någon rådgivning eller något bistånd för att hantera de repressalieåtgärder som har vidtagits mot honom, vilket strider mot artikel 3 i de interna bestämmelserna. Den omständigheten att en ny ackrediterad parlamentsassistent hade anställts innan hans anställningsavtal löpte ut gjorde det dessutom ofrånkomligt att hans anställningsavtal inte skulle förnyas. Vid den tidpunkt då förevarande talan väcktes hade sökanden inte fått något svar på sin begäran om bistånd. Detta innebär ett åsidosättande av de skyldigheter som föreskrivs i artikel 3 i de interna bestämmelserna och i tjänsteföreskrifterna.

50

Sökanden har i repliken gjort gällande att även om ställningen som uppgiftslämnare beviljas automatiskt så snart de villkor som uppställs i tjänsteföreskrifterna är uppfyllda, borde parlamentet åtminstone ha bekräftat denna ställning som uppgiftslämnare redan i juli 2021 och angett om och på vilket sätt parlamentet avsåg att agera med anledning av hans klagomål och att ge honom bistånd i detta sammanhang.

51

Parlamentet har framför allt bestritt invändningen att parlamentet inte har vidtagit några åtgärder i enlighet med artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna.

52

Parlamentet har i detta avseende, för det första, bestritt all underlåtenhet att vidta skyddsåtgärder som är kopplade till sökandens ställning som uppgiftslämnare. Parlamentet har påpekat att förflyttningsåtgärden visserligen vidtogs för att skydda sökanden i samband med sin begäran om bistånd avseende trakasserierna, men att entledigandeåtgärden vidtogs för att skydda honom i egenskap av uppgiftslämnare. Sökanden bestred emellertid inte den åtgärden inom den tidsfrist som föreskrivs i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Invändningen om att entledigandeåtgärden är till sökandens nackdel kan följaktligen inte tas upp till sakprövning.

53

Den aktuella entledigandeåtgärden vidtogs under alla omständigheter med sökandens samtycke. Sökanden kan inte med framgång hävda att denna åtgärd innebar att hans anställningsavtal inte kunde förnyas, eftersom det endast var ledamöterna i sökandens grupp, med vilka sökanden själv hade uppgett att han inte längre ville arbeta, som kunde begära en eventuell förlängning.

54

För det andra och vad gäller den påstådda avsaknaden av ett erkännande av sökandens ställning som uppgiftslämnare har parlamentet, först och främst, gjort gällande att det inte kan krävas att administrationen formellt ska erkänna denna ställning, utan att den berörde ska tillerkännas den när villkoren i artikel 22a.1 i tjänsteföreskrifterna är uppfyllda.

55

Enligt parlamentet förvärvade sökanden ställning som uppgiftslämnare i förevarande fall vid den tidpunkt då parlamentets administration eller Olaf konstaterade att de hade fått kännedom om sådana förhållanden som avses i artikel 22a i tjänsteföreskrifterna. Sökanden har dock faktiskt behandlats som en uppgiftslämnare av parlamentets administration och har faktiskt beviljats skydd på denna grund.

56

För det tredje har parlamentet gjort gällande att sökanden kontaktade Olaf redan i augusti 2021, trots att generaldirektörens rådgivare var i färd med att granska de handlingar som sökanden hade ingett inom ramen för sin begäran av den 12 juli 2021, vilka innehöll angivelser om ekonomiska oegentligheter. Parlamentet anser att artikel 22b.1 b i tjänsteföreskrifterna, där det föreskrivs att den institution vid vilken uppgiftslämnaren har anmält påstådd olaglig verksamhet ska fastställa en tidsfrist för att vidta lämpliga åtgärder och informera uppgiftslämnaren om denna tidsfrist inom 60 dagar, inte är tillämplig under dessa omständigheter.

57

Parlamentet har dessutom bestritt att parlamentet skulle ha åsidosatt artikel 3 i de interna bestämmelserna, som rör dess skyldighet att ge råd och bistånd. Det var i själva verket av denna anledning som medarbetaren vid generalsekreterarens kansli svarade sökanden den 11 januari 2022 och därefter förde en diskussion med honom om de alternativ som stod till buds för att skydda honom i egenskap av uppgiftslämnare. Nämnda medarbetare vid kansliet informerade därefter honom, den 17 februari 2022, om att det inte fanns någon annan tänkbar åtgärd än entledigande och att en förnyelse av hans anställningsavtal inte var en tänkbar skyddsåtgärd med avseende på denna ställning.

58

I sin duplik har parlamentet konstaterat att det följer av artikel 6.2 i de interna bestämmelserna att administrationen ska informera uppgiftslämnarna inom en tidsfrist på två månader om vilka åtgärder den avser att vidta med anledning av deras begäranden om bistånd. Parlamentet har dock påpekat att administrationen faktiskt efterkom begäran om bistånd av den 10 januari 2022 genom att vidta entledigandeåtgärden.

59

Genom förevarande grund, vars två delar ska prövas tillsammans, har sökanden i huvudsak framställt tre olika invändningar, varav den första avser avsaknaden av ett formellt erkännande av sökandens ställning som uppgiftslämnare, den andra avsaknaden av information till honom om vilka åtgärder som ska vidtas med anledning av hans angivelser och den tredje det förhållandet att de skyddsåtgärder som parlamentet av denna anledning har vidtagit är otillräckliga.

60

Det ska först undersökas huruvida vissa av bilagorna kan tas upp till sakprövning, i den mån parlamentet har bestritt detta.

61

Sökanden har i bilaga C.7 till repliken tagit med en inspelning av ett möte som han hade med generaldirektören den 15 februari 2023. Av denna framgår för det första att det inte hade inletts någon utredning med avseende på behandlingen av hans angivelser i egenskap av uppgiftslämnare, för det andra att omplaceringsåtgärden vidtogs i stället för förflyttningsåtgärden, som inte var tillräcklig för att skydda sökanden, och för det tredje att generaldirektören aldrig ansåg sig vara behörig i fråga om det skydd som sökanden skulle beviljas till följd av de påstådda repressalieåtgärderna.

62

Det skriftliga protokollet från detta möte lades fram i bilaga C.6 till repliken.

63

Parlamentet har hävdat att bilagorna C.6 och C.7 inte har erhållits på ett regelmässigt sätt. Parlamentet har följaktligen begärt att de ska avlägsnas från akten.

64

Det ska påpekas att enligt rättspraxis finns det inte någon bestämmelse i vilken det uttryckligen föreskrivs ett förbud mot att beakta olagligt erhållna bevis. I sådana situationer finns det, på grundval av en avvägning av de intressen som ska skyddas, anledning att bedöma huruvida särskilda omständigheter – såsom att överlämnandet av handlingen är av avgörande betydelse för möjligheterna att kontrollera att den angripna akten har antagits på ett regelmässigt sätt – motiverar att en handling inte avlägsnas från akten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2015, Dalli/kommissionen, T‑562/12, EU:T:2015:270, punkterna 47 och 48 och där angiven rättspraxis).

65

Bilagorna C.6 och C.7 hänför sig till ett möte som ägde rum i februari 2023, det vill säga efter det att talan väcktes, vilket gjordes den 22 december 2022. Bilagorna måste inte bibehållas i akten, eftersom sökanden inte har åberopat några särskilda omständigheter i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 64 ovan och eftersom deras innehåll, som avser faktiska omständigheter som inträffat efter det att talan väcktes, inte är avgörande för att pröva de invändningar som sökanden har framställt.

66

Den 5 december 2023 lade sökanden, i bilaga E.1, fram utdrag ur den administrativa utredningsrapport som antogs den 17 juni 2022 av den rådgivande kommittén för handläggning av klagomål om trakasserier som rör ledamöter av parlamentet, vilka åtföljdes av en skrivelse i vilken sökanden framförde sina synpunkter.

67

Parlamentet har hävdat att bilaga E.1 inte kan tas upp till sakprövning eftersom den ingavs för sent. Parlamentet har även påpekat att bilagan inte har erhållits på ett regelmässigt sätt.

68

Det ska, för det första, erinras om att följande föreskrivs i artikel 85.1 och 85.2 i rättegångsreglerna:

”1.   Den som vill ge in bevis eller inkomma med bevisuppgift ska göra detta i samband med den första skriftväxlingen.

2.   Parterna får även i samband med repliken och dupliken ge in bevis eller inkomma med bevisuppgift, under förutsättning att de anger godtagbara skäl till att detta inte har gjorts tidigare.”

69

I förevarande fall kan det sena ingivandet av bilaga E.1 inte läggas sökanden till last, eftersom det rör sig om en handling som han har erhållit på annat sätt efter att förgäves ha begärt den från parlamentet, såsom framkom vid förhandlingen. För det andra följer det av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 64 ovan att varken det förhållandet att handlingen eventuellt är sekretessbelagd eller det förhållandet att den eventuellt inte har erhållits på ett regelmässigt sätt hindrar att den behålls i akten.

70

Bilaga E.1 och den åtföljande skrivelsen måste dock inte behållas i akten, eftersom innehållet i dessa inte är avgörande för prövningen av de invändningar som sökanden har framställt. Den administrativa utredningsrapporten av den 17 juni 2022 avser nämligen handläggningen av sökandens klagomål om trakasserier, medan förevarande talan avser behandlingen av dennes ställning som uppgiftslämnare.

71

I bilaga F.1 till sitt svar av den 19 december 2023 på tribunalens frågor av den 27 november 2023 har sökanden företett skriftväxling, från november och december 2023, mellan generaldirektoratet för personal och andra ackrediterade parlamentsassistenter som har framställt en begäran om bistånd. I bilaga F.2 har sökanden företett de interna bestämmelserna om genomförande av artikel 22b i tjänsteföreskrifterna, vilka antogs av parlamentet den 20 november 2023.

72

Parlamentet hävdade vid förhandlingen att bilagorna F.1 och F.2 inte kunde tillåtas som bevisning, eftersom de hade ingetts som svar på en åtgärd för processledning som tribunalen vidtagit i en annan fråga.

73

Enligt artikel 89.1 i rättegångsreglerna är de åtgärder som vidtas för processledning avsedda att säkerställa att målen bereds, att förfarandena genomförs och att målen avgörs under bästa möjliga förhållanden.

74

Det följer av själva ordalydelsen i artikel 88 i rättegångsreglerna att det står tribunalen fritt att besluta att ställa frågor till parterna och att tribunalen är ensam behörig att bedöma vilket värde som ska tillmätas olika faktiska omständigheter och bevisning som tillställts rätten (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 31 januari 2017, Universal Protein Supplements/EUIPO, C‑485/16 P, ej publicerat, EU:C:2017:72, punkt 15 och där angiven rättspraxis).

75

Även om tribunalen inte formellt har begärt att bilagorna F.1 och F.2 ska företes, illustrerar de i förevarande fall sökandens svar på den tredje fråga som tribunalen ställde inom ramen för åtgärderna för processledning, genom vilken tribunalen uppmanade parterna att inkomma med eventuella synpunkter på de konsekvenser som för förevarande mål kan dras av domen av den 15 november 2023 i mål PL/kommissionen (T‑790/21, EU:T:2023:724). Ingivandet av bilagorna F.1 och F.2, som bifogats för att efterkomma åtgärderna för processledning, kan således anses vara motiverat, vilket innebär att de ska tillåtas som bevisning.

76

Sökanden har kritiserat parlamentet för att inte formellt ha erkänt hans ställning som uppgiftslämnare.

77

I artikel 22a.1–22a.3 i tjänsteföreskrifterna, som ska tillämpas på motsvarande sätt på ackrediterade parlamentsassistenter enligt artikel 127 i anställningsvillkoren för övriga anställda, föreskrivs följande:

”1.   En tjänsteman som under eller i samband med tjänsteutövningen får kännedom om förhållanden som ger anledning att misstänka bedrägeri, korruption eller annan olaglig verksamhet som kan skada unionens intressen, eller om ett beteende i samband med tjänsteutövningen som kan innebära ett allvarligt åsidosättande av de förpliktelser som åligger unionens tjänstemän, skall omedelbart underrätta antingen sin närmaste överordnade eller generaldirektören, eller, om han anser det nödvändigt, generalsekreteraren eller personer i motsvarande ställning, eller vända sig direkt till O[laf].

Sådan information som avses i första stycket skall lämnas skriftligen.

Denna punkt skall också tillämpas om en medlem av en institution eller någon annan som arbetar för eller tillhandahåller tjänster åt en institution allvarligt åsidosätter en liknande förpliktelse.

2.   En tjänsteman som får sådan information som avses i punkt 1 skall utan dröjsmål meddela O[laf] all bevisning som han känner till och som ger anledning att misstänka att det förekommer sådana oegentligheter som avses i punkt 1.

3.   En tjänsteman som har lämnat sådan information som avses i punkterna 1 och 2 får inte av denna anledning av institutionen behandlas på ett sätt som är till hans nackdel om han har agerat på ett rimligt och ärligt sätt.”

78

Det följer således av artikel 22a.1 första stycket i tjänsteföreskrifterna, som ska tillämpas på motsvarande sätt på ackrediterade parlamentsassistenter enligt artikel 127 i anställningsvillkoren för övriga anställda att den punkten ska tillämpas på en tjänsteman som får kännedom om förhållanden ”som ger anledning att misstänka” olaglig verksamhet eller ett allvarligt åsidosättande av de förpliktelser som åvilar tjänstemännen.

79

Detta villkor är uppfyllt när den berörda tjänstemannen har informerat om faktiska förhållanden som är sanna eller åtminstone sannolika och som vid en första bedömning har kunnat föranleda honom att rimligen anta att det har förekommit olaglig verksamhet eller ett allvarligt åsidosättande (se dom av den 20 oktober 2021, ZU/kommissionen, T‑671/18 och T‑140/19, ej publicerad, EU:T:2021:715, punkt 267 och där angiven rättspraxis).

80

Härav följer att ett utlämnande ska avse faktiska förhållanden. Användningen av orden ”ger anledning att misstänka” och villkoret i artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna om att den tjänsteman som har lämnat informationen ska agera ”i god tro” [i den svenska språkversionen av tjänsteföreskrifterna har det franska uttrycket ”de bonne foi” översatts med ”på ett rimligt och ärligt sätt”], det vill säga, såsom följer av den spanska, den engelska, den nederländska och den portugisiska versionen av denna bestämmelse, att tjänstemannen ”på ett rimligt och ärligt sätt” ska kunna anse att dessa angivelser ”i huvudsak överensstämmer med sanningen”, innebär en skyldighet för tjänstemannen att före allt avslöjande göra en bedömning som åtminstone på ett rimligt sätt kan övertyga honom om att de faktiska omständigheterna i fråga är relevanta med hänsyn till eventuella oegentligheter eller allvarliga åsidosättanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 januari 2011, Nijs/revisionsrätten,F‑77/09, EU:F:2011:2, punkt 65).

81

Härav följer att parlamentet inte var skyldigt att anta ett beslut varigenom det tillerkände sökanden ställning som uppgiftslämnare. Det skydd som föreskrivs i artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna beviljas nämligen, utan några formaliteter, tjänstemän som har lämnat uppgifter om förhållanden som ger anledning att misstänka att det förekommer olaglig verksamhet, av den enkla anledningen att de har lämnat dessa uppgifter (dom av den 12 december 2014, AN/kommissionen,T‑512/13 P, EU:T:2014:1073, punkt 31).

82

Såsom parlamentet medgav vid förhandlingen beviljades sökanden ställning i förevarande fall från och med den tidpunkt då administrationen fick skriftlig kännedom om sådana förhållanden som avses i artikel 22a i tjänsteföreskrifterna, vilka sökanden för övrigt hade informerat Olaf om, det vill säga den 23 augusti 2021 (se punkt 6 ovan) eller senast den 3 september 2021, när Olaf underrättade parlamentet om att sökanden hade informerat Olaf om sådana oegentligheter som avses i artikel 22a.1 i tjänsteföreskrifterna.

83

Av det ovan anförda följer att sökanden inte med framgång kan hävda att han fick ett tyst avslag på sin begäran av den 10 januari 2022 i den del sökanden önskade beviljas ställning som uppgiftslämnare, eftersom parlamentet inte var skyldigt att anta någon rättsakt för att bevilja eller neka sökanden sådan ställning. Yrkandet om ogiltigförklaring av det tysta beslutet, i den del det innebär ett avslag på sökandens begäran av den 10 mars 2022 om att beviljas ställning som uppgiftslämnare, ska följaktligen avvisas på den grunden att det avser en rättsakt som inte har antagits.

84

Denna slutsats påverkar inte parlamentets skyldighet att iaktta de rättigheter som följer av sökandens ställning som uppgiftslämnare, vilka kommer att behandlas nedan.

85

Sökanden har gjort gällande att det ankommer på anställningsmyndigheten att visa att denna har meddelat en tidsfrist för behandlingen av hans begäran i enlighet med artikel 22b.1 b i tjänsteföreskrifterna, vilket inte har skett i förevarande fall. Han har även hävdat att parlamentet underlät att agera på ett lämpligt och skyndsamt sätt efter att ha prövat hans klagomål i enlighet med artikel 22a i tjänsteföreskrifterna. I repliken har sökanden, med stöd av artikel 5.3 i de interna bestämmelserna, gjort gällande att parlamentet borde ha underrättat honom om huruvida det avsåg att vidta åtgärder med anledning av hans klagomål och på vilket sätt.

86

I artikel 22b.1 i tjänsteföreskrifterna, som ska tillämpas på motsvarande sätt på ackrediterade parlamentsassistenter enligt artikel 127 i anställningsvillkoren för övriga anställda, föreskrivs följande:

”En tjänsteman som har lämnat sådan information som avses i artikel 22a till kommissionens ordförande, revisionsrättens ordförande, rådets ordförande, Europaparlamentets talman eller den europeiska ombudsmannen får inte av denna anledning av sin institution behandlas på ett sätt som är till hans nackdel om båda följande villkor är uppfyllda:

87

Enligt artikel 22a.1 första och andra stycket i tjänsteföreskrifterna ska en tjänsteman ”som … får kännedom om förhållanden som ger anledning att misstänka” olaglig verksamhet som kan skada unionens intressen eller om ett beteende i samband med tjänsteutövningen som kan innebära ett allvarligt åsidosättande av de förpliktelser som åligger tjänstemännen omedelbart och skriftligen underrätta ”antingen sin närmaste överordnade eller generaldirektören, eller, om han anser det nödvändigt, generalsekreteraren eller personer i motsvarande ställning, eller vända sig direkt till O[laf]”. Vid passivitet från institutionens eller Olafs sida får tjänstemannen, efter utgången av en viss tidsfrist, lämna informationen till kommissionens ordförande, revisionsrättens ordförande, rådets ordförande, parlamentets talman eller den europeiska ombudsmannen, i enlighet med artikel 22b.1 i tjänsteföreskrifterna (dom av den 5 december 2012, Z/EU-domstolen, F‑88/09 och F‑48/10, EU:F:2012:171, punkt 250).

88

I artikel 22c i tjänsteföreskrifterna, som också ska tillämpas på motsvarande sätt på ackrediterade parlamentsassistenter enligt artikel 127 i anställningsvillkoren för övriga anställda, föreskrivs dessutom följande:

”Varje institution ska i enlighet med artiklarna 24 och 90 införa ett förfarande för hantering av klagomål som framförts av tjänstemän beträffande det sätt på vilket de behandlats efter det att eller till följd av att de fullgjort sina skyldigheter enligt artiklarna 22a eller 22b. Den berörda institutionen ska se till att sådana klagomål hanteras konfidentiellt och, om det är motiverat med hänsyn till omständigheterna, innan de tidsfrister som anges i artikel 90 löper ut.

Varje institutions tillsättningsmyndighet ska fastställa interna bestämmelser om bland annat

89

I artikel 5 i de interna bestämmelserna, som genomför artikel 22c i tjänsteföreskrifterna, med rubriken ”Rätt till information”, föreskrivs följande:

”1.   Den överordnade ska bekräfta mottagandet av uppgiftslämnarens angivelser inom fem arbetsdagar från mottagandet.

2.   I enlighet med artikel 22b i tjänsteföreskrifterna ska uppgiftslämnaren informeras inom 60 dagar om den tid som krävs för att vidta lämpliga åtgärder. Tjänstemannen ska så snart som möjligt underrättas om ett eventuellt hänskjutande till Olaf.

3.   Vid utgången av den nödvändiga tid som administrationen har fastställt, ska uppgiftslämnaren, på ett lämpligt sätt och med hänsyn till omständigheterna i fallet och med iakttagande av tredje parts rättigheter, informeras om de åtgärder som institutionen vidtar med anledning av dennes angivelser, i synnerhet om slutsatserna av de utredningar som har gjorts och/eller typen av åtgärder som planeras och/eller kommer att vidtas.”

90

I förevarande fall anser parlamentet, såsom har angetts i punkt 82 ovan, att det fick kännedom om de faktiska förhållandena, i den mening som avses i rättspraxis och enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna, den 23 augusti 2021 eller senast den 3 september 2021.

91

Oavsett vilket datum som ska tillämpas har det i varje fall inte lämnats några uppgifter i handlingarna i målet eller vid förhandlingen som visar att parlamentet bekräftade mottagandet av sökandens angivelser inom fem arbetsdagar, att parlamentet informerade sökanden inom 60 dagar om den tid som krävdes för att vidta lämpliga åtgärder eller att parlamentet informerade om de åtgärder som skulle vidtas med anledning av sökandens angivelser, såsom föreskrivs i artikel 5.1, 5.2 och 5.3 i de interna bestämmelserna, som det hänvisas till i punkt 89 ovan.

92

Parlamentet anser att dessa bestämmelser hade blivit ”verkningslösa”, eftersom sökanden hade anmält de ekonomiska oegentligheterna till Olaf genom att vända sig direkt till den byrån.

93

Det framgår emellertid vare sig av artiklarna 22a–22c i tjänsteföreskrifterna eller av artikel 5 i de interna bestämmelserna att parlamentets informationsskyldighet upphör när en uppgiftslämnare samtidigt har vänt sig till Olaf.

94

Tvärtom föreskrivs i artikel 22a.1 i tjänsteföreskrifterna att en tjänsteman eller en annan anställd som får kännedom om förhållanden som ger anledning att misstänka olaglig verksamhet som kan skada unionens ekonomiska intressen omedelbart ska underrätta antingen sin närmaste överordnade eller generaldirektören, eller, om han anser det nödvändigt, generalsekreteraren eller personer i motsvarande ställning, eller vända sig direkt till Olaf. En uppgiftslämnare som förfogar över sådana uppgifter som avses i den bestämmelsen får således, om denne anser det nödvändigt, vända sig direkt till Olaf, utan att detta medför ett sämre skydd eller att andra rättsregler ska tillämpas.

95

Detta bekräftas av den omständigheten att om uppgiftslämnaren inte själv lämnar de uppgifter som denne har fått kännedom om direkt till Olaf, ankommer det, såsom framgår av artikel 22a.2 i tjänsteföreskrifterna, på den tjänsteman som får sådan information som avses i punkt 1 i den bestämmelsen att utan dröjsmål meddela Olaf all bevisning som tjänstemannen känner till och som ger anledning att misstänka att det förekommer sådana oegentligheter som avses i punkt 1.

96

Det följer dessutom av artikel 22b.1 i tjänsteföreskrifterna att sådan information som avses i artikel 22a i tjänsteföreskrifterna tidigare ska ha lämnats av den tjänsteman eller anställde som innehar den informationen till Olaf eller till sin institution för att vederbörande ska kunna åtnjuta skydd mot eventuella repressalier. I artikel 22b.1 b i tjänsteföreskrifterna föreskrivs vidare att tjänstemannen eller den anställde vederbörligen ska informeras om den tid som Olaf eller institutionen behöver för att vidta lämpliga åtgärder.

97

Såsom parlamentet har gjort gällande föreskrivs visserligen följande i artikel 5.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av Olaf och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999 (EUT L 248, 2013, s. 1):

”När generaldirektören [vid Olaf] överväger huruvida en intern utredning ska inledas eller inte på en sådan begäran som avses i punkt 2, och/eller när Olaf genomför interna utredningar får de berörda institutionerna, organen och byråerna inte samtidigt genomföra egna utredningar av samma omständigheter, om inte annat överenskommits med Olaf.”

98

I artikel 5.4 andra stycket i förordning nr 883/2013 föreskrivs dessutom att när en tjänsteman, en övrig anställd, en ledamot av en institution eller ett organ, en chef för en byrå eller en anställd enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna lämnar information till Olaf om misstänkta bedrägerier eller oegentligheter ska Olaf upplysa den personen om huruvida saken kommer att leda till en utredning eller inte.

99

Parlamentet har härav dragit slutsatsen att, eftersom Olaf hade kontaktats, ankom det på Olaf att informera sökanden om den tid inom vilken byrån skulle vidta lämpliga åtgärder.

100

Oberoende av Olafs informationsskyldighet gentemot sökanden ankom det icke desto mindre likaledes på parlamentet, som är den myndighet som är behörig att säkerställa skydd för de anställda vid institutionen som har anmält allvarliga oegentligheter i enlighet med artiklarna 22a och 22b i tjänsteföreskrifterna, att först bekräfta mottagandet av angivelsen och därefter informera sökanden inom 60 dagar om den tid som behövdes för att vidta lämpliga åtgärder, såsom föreskrivs i artikel 5.1 och 5.2 i de interna bestämmelser, eftersom parlamentet hade fått kännedom om sådana förhållanden som avses i artikel 22a i tjänsteföreskrifterna.

101

Det är riktigt att parlamentet, från och med den tidpunkt, den 23 augusti 2021 eller senast den 3 september 2021, då parlamentet hade informerats om att sökanden hade vänt sig direkt till Olaf (se punkterna 6 och 82 ovan), inte samtidigt fick genomföra utredningar av samma omständigheter enligt förordning nr 883/2013. Parlamentet borde icke desto mindre ha underrättat sökanden om detta, både i enlighet med sin omsorgsplikt och i enlighet med artikel 5.3 i de interna bestämmelserna, av vilka det framgår att det ankommer på parlamentet att informera uppgiftslämnaren om de åtgärder som vidtas med anledning av dennes angivelser.

102

Mot bakgrund av det ovan anförda har parlamentet åsidosatt artikel 5 i sina interna bestämmelser.

103

Genom denna invändning har sökanden i huvudsak kritiserat parlamentet för att inte ha vidtagit tillräckliga skyddsåtgärder till följd av sökandens ställning som uppgiftslämnare, genom att enbart entlediga honom från sitt uppdrag.

104

Sökanden har hävdat att det ankommer på parlamentet att bevisa att nödvändiga skyddsåtgärder har vidtagits för att skydda honom i egenskap av uppgiftslämnare.

105

Det ska således först fastställas på vilken part det ankommer att bevisa att skyddsåtgärderna var tillräckliga i förevarande fall.

106

Sökanden har hänvisat till Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1937 av den 23 oktober 2019 om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av unionsrätten (EUT L 305, 2019, s. 17). Syftet med det direktivet är att stärka kontrollen av efterlevnaden av unionsrätten och unionspolitik på särskilda områden genom att fastställa gemensamma miniminormer som tillgodoser en hög skyddsnivå för personer som rapporterar överträdelser av unionsrätten.

107

I artikel 21 i direktiv 2019/1937, med rubriken ”Åtgärder för skydd mot repressalier”, föreskrivs följande i punkt 5:

”I förfaranden vid domstol eller annan myndighet som avser skada som lidits av den rapporterande personen, och under förutsättning att den personen visar att han eller hon har rapporterat eller gjort ett offentliggörande och lidit en skada, ska det antas att skadan utgjorde repressalier för rapporten eller offentliggörandet. I sådana fall ska den person som har vidtagit den åtgärd som orsakade skadan visa att den åtgärden grundades på vederbörligen motiverade skäl.”

108

Anledningen till att den bestämmelsen har införts beskrivs på följande sätt i skäl 93 i direktiv 2019/1937:

”Det är troligt att repressalieåtgärder läggs fram såsom motiverade av andra skäl än rapporteringen, och det kan vara mycket svårt för rapporterande personer att bevisa kopplingen mellan rapporteringen och repressalierna, särskilt som de som vidtar repressalieåtgärderna kan ha större makt och mer resurser att dokumentera de vidtagna åtgärderna och att argumentera för dem. När den rapporterande personen väl prima facie visar att han eller hon har rapporterat överträdelser eller gjort ett offentliggörande i linje med detta direktiv och lidit en skada, bör därför bevisbördan övergå till den person som vidtog den skadliga handlingen, och denne bör åläggas att visa att den vidtagna handlingen inte på något sätt var kopplad till rapporteringen eller offentliggörandet.”

109

Direktiv 2019/1937 riktar sig visserligen till medlemsstater och är inte som sådant bindande för EU-institutionerna.

110

Det följer emellertid av rättspraxis att den omständigheten att ett direktiv inte som sådant är bindande för institutionerna inte kan utesluta att det i vissa särskilda fall kan vara indirekt bindande för dem i förbindelserna med sina tjänstemän och övriga anställda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2012, kommissionen/Strack, T‑268/11 P, EU:T:2012:588, punkterna 42–44 och där angiven rättspraxis).

111

I en situation där parlamentet, såsom i förevarande fall, är skyldigt att tillämpa bestämmelserna i artiklarna 22a–22c i tjänsteföreskrifterna, som i synnerhet syftar till att säkerställa ett skydd för uppgiftslämnare mot eventuella repressalieåtgärder, får parlamentet inte föreskriva bestämmelser som ger ett mindre långtgående skydd än dem som unionslagstiftaren specifikt har antagit i detta avseende när det gäller medlemsstaternas skydd av uppgiftslämnare.

112

I förevarande fall har sökanden beskrivit en situation där han känner sig isolerad och misskrediterad i sitt arbete, eftersom han inte har fått återgå till en arbetsuppgift som han tidigare tilldelats och utan att hänsyn har tagits till vad han har presterat i sitt arbete. Slutligen har sökanden företett ett e‑postmeddelande av den 7 januari 2022, av vilket det framgår att det, redan före entledigandeåtgärden och före det att hans anställningsavtal löpte ut, hade anställts en annan person som ackrediterad parlamentsassistent för att utföra de uppgifter som sökanden tidigare hade tilldelats.

113

För övrigt pågår fortfarande – mer än två år efter de händelser som sökanden har påtalat – utredningen av sökandens angivelser om de påstådda repressalierna från delegationens ledning, vilket innebär att parlamentet inte var i stånd att uttala sig i denna fråga vid förhandlingen.

114

Det framgår dessutom bland annat av beskrivningen av de händelser som sökanden har framhållit i bilagan till sin begäran om bistånd av den 10 januari 2022 att delegationsordföranden, efter det att sökanden hade underställts denne, gav kortfattade svar på sökandens e‑postmeddelanden, utan att någonsin förhöra sig om hans tillstånd efter de trakasserier som han hade upplevt.

115

Mot denna bakgrund har sökanden på ett rimligt sätt anfört att han har lidit skada, inte bara från den aktuella ledamotens sida, utan även från delegationsordförandens sida.

116

I en sådan situation som den här aktuella, där sökanden har lagt fram trovärdiga bevis för att han har lidit skada till följd av förflyttningsåtgärden eller där hans angivelser av de påstådda repressalierna från delegationens ledning fortfarande är under utredning, ankommer det på parlamentet att visa att det har fullgjort sin plikt att skydda uppgiftslämnaren genom att vidta tillräckliga åtgärder i detta syfte.

117

I artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna, vars lydelse det erinrats om i punkt 77 ovan, föreskrivs att en tjänsteman som har underrättat sin överordnade om förhållanden som han har fått kännedom om under eller i samband med tjänsteutövningen och som ger anledning att misstänka antingen olaglig verksamhet eller ett beteende i samband med tjänsteutövningen som kan innebära ett allvarligt åsidosättande av de förpliktelser som åligger unionens tjänstemän inte får behandlas av institutionen på ett sätt som är till hans nackdel, förutsatt att han har agerat på ett rimligt och ärligt sätt.

118

Parlamentet har vidtagit två skyddsåtgärder i förevarande fall. Den första åtgärden – det vill säga förflyttningsåtgärden – var en direkt följd av sökandens klagomål om trakasserier och den åtföljande begäran om bistånd. I sin begäran av den 12 juli 2021 gjorde sökanden nämligen gällande att han var i behov av omedelbart skydd och att han inte längre kunde arbeta för den aktuella ledamoten. Den andra åtgärden – det vill säga entledigandeåtgärden – var en följd av sökandens klagomål av den 10 januari 2022 där han påtalade de repressalier som han påstod sig ha blivit utsatt för från delegationens ledning till följd av sina angivelser. I detta sista klagomål begärde sökanden att få sluta att arbeta för delegationen och att bli omplacerad till en annan tjänst.

119

Parlamentet har således, i motsats till vad sökanden har hävdat, faktiskt vidtagit en skyddsåtgärd för att tillgodose hans begäran av den 10 januari 2022 genom att vidta entledigandeåtgärden den 13 januari 2022.

120

Det ska emellertid fastställas huruvida den åtgärden var en tillräcklig skyddsåtgärd för att skydda sökanden i egenskap av uppgiftslämnare.

121

Det är nämligen på detta sätt som sökandens argumentation ska tolkas, eftersom den inte syftar till att bestrida entledigandeåtgärden som sådan. Parlamentets argument att den åtgärden har blivit slutgiltig, på grund av att den inte överklagades inom den föreskrivna tidsfristen, ska således underkännas eftersom de är verkningslösa (se punkt 52 ovan).

122

För att bedöma huruvida entledigandeåtgärden var en tillräcklig skyddsåtgärd, ska det erinras om att situationen kännetecknades av nedan angivna omständigheter.

123

För det första har parlamentet inte bestritt att sökanden, när han ingav en ansökan om förnyelse av sitt anställningsavtal som ackrediterad parlamentsassistent, hade lämnat uppgifter i enlighet med artikel 22a.1 och 22a.2 i tjänsteföreskrifterna eller att han hade agerat på ett rimligt och ärligt sätt, vilket innebar att han, enbart på grund av detta, beviljades ställning som uppgiftslämnare och skydd mot eventuella repressalieåtgärder på denna grund (se punkterna 55 och 82 ovan).

124

För det andra angav parlamentet vid förhandlingen att sökandens angivelser om de repressalier som delegationens ledning påstods ha gjort sig skyldig till fortfarande var under utredning.

125

För det tredje arbetade sökanden som ackrediterad parlamentsassistent, vilket är en tjänst som kännetecknas av att det finns särskilda bestämmelser som begränsar anställningsavtalens längd, såsom följer av artikel 130.1 i anställningsvillkoren för övriga anställda, och av ledamöternas fria val och det ömsesidiga förtroende som måste prägla arbetsrelationen mellan ledamöterna och deras ackrediterade parlamentsassistenter, i enlighet med artikel 21.1 i Europaparlamentets beslut 2005/684/EG, Euratom av den 28 september 2005 om antagande av Europaparlamentets ledamotsstadga (EUT L 262, 2005, s. 1) (nedan kallad ledamotsstadgan) respektive artikel 127 i anställningsvillkoren för övriga anställda (se punkterna 129–132 nedan).

126

För det fjärde skulle sökandens anställningsavtal löpa ut den 22 februari 2022, vilket det också gjorde, eftersom det inte hade inkommit någon begäran om att det skulle förnyas från en eller flera av gruppens ledamöter.

127

Slutligen hade sökanden uttryckt en önskan om att få fortsätta att arbeta vid parlamentet. I sitt klagomål av den 10 januari 2022 begärde han nämligen inte bara att bli entledigad från sitt uppdrag vid delegationen, utan även att bli förflyttad till vilken annan tjänst som helst vid parlamentet (se punkt 9 ovan).

128

Det följer av artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna att parlamentet ska vidta alla de åtgärder som krävs för att tillförsäkra uppgiftslämnare ett balanserat och effektivt skydd mot alla former av repressalier, inbegripet hot om och försök till repressalier. Om anställda vid institutionen påtalar allvarliga oegentligheter, i enlighet med artiklarna 22a och 22b i tjänsteföreskrifterna, ankommer det på parlamentet att skydda deras legitima intressen.

129

Vad gäller möjligheten att på administrationens initiativ omplacera en ackrediterad parlamentsassistent till en annan ledamot, för att skydda denne i egenskap av uppgiftslämnare, ska det erinras om att följande föreskrivs i artikel 130.1 i anställningsvillkoren för övriga anställda:

”De ackrediterade parlamentsassistenternas anställningsavtal ska vara tidsbegränsade och ska ange den lönegrad som assistenten placerats i. Ett avtal får inte förlängas fler än två gånger under en valperiod. Om ingenting annat anges i själva avtalet och utan att det påverkar artikel 139.1 c ska avtalet löpa ut senast vid utgången av den valperiod under vilken det ingåtts.”

130

I artikel 18.3 i tillämpningsföreskrifterna för avdelning VII i anställningsvillkoren för övriga anställda föreskrivs i detta hänseende att en begäran om förlängning av ett anställningsavtal som ackrediterad parlamentsassistent ska överlämnas till anställningsmyndigheten senast en månad innan avtalet löper ut.

131

I artikel 21.1 i ledamotsstadgan föreskrivs dessutom att ”[l]edamöterna har rätt att bistås av personliga medarbetare som de själva fritt har valt”.

132

I artikel 127 i anställningsvillkoren för övriga anställda föreskrivs följande:

”Artiklarna 11–26a i tjänsteföreskrifterna ska tillämpas på motsvarande sätt. Med strikt hänsyn tagen till framför allt den särskilda arten av de ackrediterade parlamentsassistenternas uppgifter och ansvar och det ömsesidiga förtroende som måste känneteckna arbetsrelationen mellan dem och den eller de ledamöter av Europaparlamentet som de bistår, ska de tillämpningsföreskrifter som rör detta område och som antas i enlighet med artikel 125.1 ta hänsyn till den särskilda arten av arbetsrelationen mellan ledamöterna och deras ackrediterade parlamentsassistenter.”

133

Det framgår således av dessa bestämmelser att initiativet att förnya ett anställningsavtal som ackrediterad parlamentsassistent enbart ska tas av en eller flera ledamöter, som inte kan åläggas att samarbeta, eller fortsätta att samarbeta, med ackrediterade parlamentsassistenter som de inte själva fritt har valt. En ackrediterad parlamentsassistent ska nämligen ha en arbetsrelation med den eller de ledamöter som denne bistår som kännetecknas av ömsesidigt förtroende.

134

I förevarande fall följer det av de bestämmelserna, såsom parlamentet med rätta har gjort gällande, att parlamentet inte hade möjlighet att förnya sökandens anställningsavtal som ackrediterad parlamentsassistent, eftersom det inte hade framställts någon uttrycklig begäran därom från en eller flera av gruppens ledamöter.

135

Parlamentet har således motiverat beslutet att inte förnya sökandens anställningsavtal med att det inte fanns någon begäran därom från en ledamot av gruppen. Detta konstaterande påverkar inte parlamentets skyldighet att vidta alla de åtgärder som krävs för att tillförsäkra sökanden ett balanserat och effektivt skydd mot alla former av repressalier.

136

Det ska erinras om att i artikel 4.2 i de interna bestämmelserna föreskrivs följande:

”Administrationen ska vidta rimliga åtgärder för att hjälpa uppgiftslämnaren att byta tjänst om denne så önskar …”

137

I sitt svaromål har parlamentet angett att det hade informerat sökanden om att entledigande var den enda tänkbara skyddsåtgärden. Vid förhandlingen medgav parlamentet emellertid att artikel 4.2 i de interna bestämmelserna var tillämpliga på assisterade parlamentsassistenter och att en skyddsåtgärd som består i att omplacera en ackrediterad parlamentsassistent som har ställning som uppgiftslämnare vid en annan avdelning inom parlamentet i princip skulle kunna vidtas, förutsatt att ställningen som ackrediterad parlamentsassistent bibehålls och att datumet för anställningsavtalets upphörande iakttas. Den skriftväxling som ägde rum i november och december 2023 mellan generaldirektoratet för personal och andra ackrediterade parlamentsassistenter som hade ingett en begäran om bistånd, vilken sökanden tillhandahöll i bilaga F.1 till sitt svar av den 19 december 2023 på tribunalens frågor av den 27 november 2023, visar de möjligheter som finns att till andra avdelningar inom parlamentet omplacera ackrediterade parlamentsassistenter som har ingett klagomål om trakasserier.

138

Med hänsyn till sökandens ställning som uppgiftslämnare och i enlighet med artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna, borde parlamentet ha gett honom stöd, genom att försöka hjälpa honom att finna en lösning, utöver entledigandeåtgärden.

139

Sökanden har även gjort gällande att han inte har fått någon rådgivning eller något bistånd för att hantera de repressalieåtgärder som påstås ha vidtagits mot honom, i strid med vad som föreskrivs i artikel 3 i de interna bestämmelserna (se punkt 49 ovan).

140

I artikel 3 i de interna bestämmelserna, med rubriken ”Rådgivning och bistånd”, föreskrivs följande:

”1.   Alla uppgiftslämnare som så önskar kan på konfidentiell väg få rådgivning och bistånd i fråga om rapportering av allvarliga oegentligheter.

2.   Rådgivning och bistånd ska säkerställas av den överordnade och/eller av den medarbetare vid generalsekreterarens kansli som ansvarar för förbindelserna med Olaf.”

141

Parlamentet har i detta avseende endast gjort gällande att medarbetaren vid generalsekreterarens kansli hade underrättat sökanden om att det inte fanns någon annan tänkbar åtgärd än entledigande för att skydda honom i egenskap av uppgiftslämnare och att det därför inte var någon tänkbar åtgärd att förnya hans anställningsavtal (se punkt 57 ovan).

142

Genom att enbart ha försett honom med denna information har parlamentet inte visat att det hade tillhandahållit sökanden den rådgivning och det bistånd som föreskrivs i artikel 3 i de interna bestämmelserna.

143

Av det ovan anförda följer att parlamentet inte har visat att det har vidtagit alla de åtgärder som krävs för att förvissa sig om att institutionen inte har behandlat sökanden på ett sätt som är till hans nackdel på grund av sin ställning som uppgiftslämnare, i enlighet med artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna.

144

Det ska i detta avseende påpekas att det inte ankommer på tribunalen utan på parlamentet att, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, avgöra exakt vilka skyddsåtgärder som kunde vidtas.

145

Artikel 22a i tjänsteföreskrifterna samt artiklarna 4.2 och 3 i de interna bestämmelserna har följaktligen åsidosatts i förevarande fall.

146

Invändningen om att de skyddsåtgärder som parlamentet vidtog med stöd av artiklarna 22a–22c i tjänsteföreskrifterna var otillräckliga ska därför delvis godtas.

147

Härav följer att invändningarna om att sökanden inte fick någon information om de åtgärder som skulle vidtas med anledning av hans angivelser (se punkt 102) ovan respektive om att de skyddsåtgärder som vidtogs med stöd av artiklarna 22a–22c i tjänsteföreskrifterna var otillräckliga delvis ska godtas. Talan kan i övrigt inte bifallas såvitt avser den första grunden, avseende ett åsidosättande av de skyddsregler som är knutna till sökandens ställning som uppgiftslämnare.

148

Sökanden har för det första gjort gällande att han, efter att ha ingett sitt klagomål, informerades om att det skulle hanteras av rättstjänsten. Enligt sökanden strider detta mot artikel 22c i tjänsteföreskrifterna, där det föreskrivs särskilda bestämmelser för hantering av klagomål som har framförts av uppgiftslämnare.

149

För det andra har sökanden hävdat att parlamentet har åsidosatt det skydd som uppgiftslämnare ska beviljas enligt artikel 4.2 i de interna bestämmelserna, i vilken det föreskrivs att parlamentet ska vidta rimliga åtgärder för att hjälpa uppgiftslämnaren att byta tjänst, om denne så önskar. Parlamentet gjorde en felaktig bedömning när den ansåg att den bestämmelsen inte var tillämplig på ackrediterade parlamentsassistenter.

150

Genom att inte låta sökanden åtnjuta detta skydd på grund av sin ställning som ackrediterad parlamentsassistent, medger parlamentet att det inte har beviljat sökanden något särskilt skydd, vilket strider mot artikel 22c i tjänsteföreskrifterna.

151

Slutligen anser sökanden att om parlamentet hade fog för att hävda att sökanden inte kunde skyddas i egenskap av uppgiftslämnare eftersom han var en ackrediterad parlamentsassistent, skulle detta innebära att inget skydd beviljades utöver det som avses i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. Parlamentet har inte ens haft för avsikt att ersätta sökanden för de konsekvenser som han har lidit till följd av sina skyldigheter enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna. Parlamentet har aldrig anpassat sina bestämmelser för att skydda nämnda skyldigheter.

152

Parlamentet anser att artikel 4.2 i de interna bestämmelserna svårligen kan tillämpas på ackrediterade parlamentsassistenter och att den måste tillämpas med iakttagande av gällande bestämmelser. Artikel 4 i de interna bestämmelserna innebär i själva verket att administrationen inte kan omplacera en ackrediterad parlamentsassistent till en tjänst vid generalsekretariatet, utan att kringgå de bestämmelser som är tillämpliga på rekrytering av anställda och tjänstemän enligt tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda.

153

Det är dessutom uteslutet att administrationen tar initiativ till omplacering av en ackrediterad parlamentsassistent till en annan ledamot. Parlamentet har därvidlag erinrat om den särskilda arten av de anställningsavtal som ingås mellan en ackrediterad parlamentsassistent och en ledamot eller en grupp av ledamöter, genom vilka den ackrediterade parlamentsledamoten personligen knyts till den ledamot eller grupp av ledamöter som vederbörande bistår. På grund av detta ömsesidiga förtroende mellan en ackrediterad parlamentsassistent och dennes ledamot samt ledamöternas fria val, enligt artikel 21.1 i ledamotsstadgan, kan en omplacering enbart ske på initiativ av en eller flera ledamöter.

154

Vad sökandens situation beträffar begränsades tillämpningen av artikel 4.2 i de interna bestämmelserna av att han, inom gruppen, hade varit underställd delegationsordföranden och att han hade uttryckt sin önskan om att inte längre arbeta med ledamöterna i sin grupp och bli förflyttad till en annan tjänst. Det var därför som generaldirektören, efter att ha samrått med sökanden, beslutade att den åtgärd som bäst kunde skydda honom i egenskap av uppgiftslämnare var att entlediga honom från tjänsten.

155

Vad gäller möjligheten att omplacera en ackrediterad parlamentsassistent till en annan avdelning vid parlamentet för att skydda denne i egenskap av uppgiftslämnare, med stöd av artikel 4.2 i de interna bestämmelserna, sammanfaller denna invändning framför allt med den tredje invändning som har prövats inom ramen för den första grunden ovan. Det ska således, i detta hänseende, hänvisas till den bedömning som har gjorts i punkterna 136–138 ovan.

156

Möjligheten att på administrationens initiativ omplacera en ackrediterad parlamentsassistent till en annan ledamot, för att skydda denne i egenskap av uppgiftslämnare, har analyserats i punkterna 129–135 ovan.

157

Sökanden har även hävdat att de interna bestämmelser som ska tillämpas på ackrediterade parlamentsassistenter är inadekvata och otillräckliga.

158

Enligt artikel 4.2 i de interna bestämmelserna ska parlamentet vidta rimliga åtgärder för att hjälpa uppgiftslämnaren att byta tjänst, om denne så önskar. Det ska påpekas att det i denna bestämmelse inte anges vilka åtgärder som ska eller kan vidtas, utan ger parlamentet ett visst handlingsutrymme i det avseendet. Av punkterna 136–138 ovan framgår dels att den bestämmelsen ska tillämpas på ackrediterade parlamentsassistenter, dels att parlamentet inte har vidtagit tillräckliga åtgärder, vilket innebär att parlamentet inte har tillämpat den bestämmelsen på ett korrekt sätt i förevarande fall. Den omständigheten att parlamentets skyddsåtgärder var otillräckliga beror följaktligen inte på de interna bestämmelserna, utan på hur parlamentet har tillämpat dem i förevarande fall.

159

När det gäller det påstådda åsidosättandet av artikel 22c i tjänsteföreskrifterna, i den mån som sökanden inte åtnjöt det särskilda skydd som ska tillämpas på uppgiftslämnare vid hanteringen av hans klagomål, både ur sekretessynpunkt och sett till tidsfristen för handläggningen av klagomålet, ska det erinras om att det i den bestämmelsen föreskrivs att den berörda institutionen ska se till att klagomål som framförts av tjänstemän beträffande det sätt på vilket de behandlats efter det att de fullgjort sina skyldigheter enligt artiklarna 22a eller 22b i tjänsteföreskrifterna hanteras konfidentiellt och, om det är motiverat med hänsyn till omständigheterna, innan de tidsfrister som anges i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna löper ut.

160

I förevarande fall har sökanden för det första inte angett på vilket sätt rättstjänstens handläggning av hans klagomål inte gjorde det möjligt att säkerställa en konfidentiell hantering av detta. Den omständigheten att det i artikel 22c i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att varje institution ska införa ett förfarande för hantering av sådana klagomål utesluter dessutom inte att klagomålen hanteras av samma avdelning som hanterar andra klagomål, i motsats till vad sökanden har gjort gällande.

161

För det andra föreskrivs i artikel 6.3 i de interna bestämmelserna att tidsfristerna för att besvara sådana klagomål ”utom i vederbörligen motiverade fall, ska vara högst två månader”. I förevarande fall behandlade parlamentet sökandens klagomål inom tre månader och 24 dagar (se punkterna 17 och 18 ovan). Detta framstår som skäligt på grund av ärendets komplexitet, som kännetecknas av att sökanden hade påtalat dels ekonomiska oegentligheter enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna, dels trakasserier, samt av omfattningen av klagomålet, till vilket det hade fogats 120 sidor i bilagor.

162

Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden, i den del den avser ett åsidosättande av artikel 22c i tjänsteföreskrifterna och av de interna bestämmelserna samt att bestämmelserna är inadekvata och otillräckliga.

163

Sökanden anser att hans begäran om bistånd och de angivelser som han har gjort inte har behandlats på ett sätt som säkerställer sekretessen för hans uppgifter och skyddar hans identitet.

164

I förevarande fall behövde delegationsordföranden inte känna till skälen till att sökanden hade förflyttats till honom. Dessutom inhämtade anställningsmyndigheten inte hans samtycke till att avslöja hans ställning som uppgiftslämnare för denna ledamot. Så snart hans identitet hade röjts fanns det dock inte längre någon ledamot som ville begära att hans anställningsavtal skulle förnyas.

165

Sökanden har i repliken gjort gällande att det ankommer på parlamentet att bevisa att sekretessen och de nödvändiga skyddsreglerna har tillämpats för att skydda honom i egenskap av uppgiftslämnare. Dessutom behövde delegationsordföranden, i motsats till vad parlamentet har hävdat, inte känna till skälen till att sökanden hade entledigats från sitt uppdrag, särskilt som även han omfattades av sökandens angivelser om de repressalier som sökanden hade utsatts för.

166

Sökanden har vidare gjort gällande att parlamentet inte kan hävda att det inte finns några bevis på repressalieåtgärder till följd av avslöjandet av hans ställning som uppgiftslämnare, eftersom Olaf har inlett en utredning just i denna fråga. Därför kan det åtminstone presumeras föreligga ett orsakssamband i detta skede, och det ankommer på parlamentet att bevisa motsatsen.

167

Slutligen anser sökanden att åtskillnad ska göras mellan, å ena sidan, den omständigheten att sökanden i maj 2021 uppmärksammade delegationsordföranden på de oegentligheter och trakasserier som den aktuella ledamoten har gjort sig skyldig till och, å andra sidan, den omständigheten att delegationsordföranden av generaldirektören fick veta att sökanden hade gjort dessa angivelser utanför gruppen, till generaldirektören och till Olaf, med stöd av artikel 22a i tjänsteföreskrifterna. Parlamentet kan därför inte hävda att sökanden själv har avslöjat sin ställning som uppgiftslämnare inom delegationen.

168

Parlamentet har för det första konstaterat att sökanden har kritiserat parlamentet för att ha underrättat delegationsordföranden om skälen till att sökanden hade förflyttats till honom. Det framgår emellertid inte av handlingarna i målet att administrationen har informerat delegationsordföranden om sökandens ställning som uppgiftslämnare.

169

Parlamentet har för det andra konstaterat att e‑postmeddelandet av den 13 januari 2022 riktade sig till delegationsordföranden för att informera honom om situationen, för det fall sökanden skulle entledigas från sitt uppdrag hos honom. Eftersom den aktuella skyddsåtgärden hade vidtagits med stöd av artikel 6.1 i de interna bestämmelserna, var delegationsordföranden dessutom förpliktad att iaktta den tystnadsplikt som avses i artikel 6.4 i de bestämmelserna.

170

Parlamentet har under alla omständigheter bestritt sökandens påstående att det, så snart hans ställning som uppgiftslämnare hade röjts, inte längre fanns någon ledamot som ville begära att hans anställningsavtal skulle förnyas, vilket inte har styrkts. Parlamentet har dessutom påpekat att sökanden, vid ett sammanträde den 31 maj 2021, själv informerade vissa ledamöter, däribland delegationsordföranden, om de trakasserier och ekonomiska oegentligheter som den aktuella ledamoten påstods ha gjort sig skyldig till.

171

Parlamentet har bestritt att det kan presumeras föreligga ett orsakssamband mellan den omständigheten att sökandens anställningsavtal inte förnyades och det förhållandet att parlamentet informerade delegationsordföranden om sökandens ställning som uppgiftslämnare.

172

Parlamentet har dessutom bestritt att delegationsordföranden, genom generaldirektörens e‑postmeddelande av den 13 januari 2022, skulle ha fått kännedom om att sökanden hade gjort angivelser utanför sin grupp. Det framgår nämligen uttryckligen av sökandens e‑postmeddelande av den 10 januari 2022 att sökanden påtalade de repressalier som han hade utsatts för inte bara på grund av de angivelser som han hade gjort inom sin grupp, utan även på grund av de angivelser som han hade gjort vid generaldirektoratet för personal och Olaf.

173

I artikel 4.1 i de interna bestämmelserna föreskrivs följande:

”Uppgiftslämnaren får inte agera anonymt. Det ska garanteras att hans eller hennes identitet förblir konfidentiell. Uppgiftslämnaren kan tillåta att hans eller hennes identitet röjs för vissa angivna personer eller myndigheter.”

174

I sin ansökan har sökanden, för det första, gjort gällande att delegationsordföranden inte behövde informeras om skälen till att sökanden hade förflyttats till honom. I repliken har sökanden emellertid anfört att ”sekretessen för hans ställning som uppgiftslämnare inte hade åsidosatts med en gång, eftersom han i juli 2021, som en provisorisk åtgärd, ’officiellt’ hade förflyttats enbart på grund av sin ställning som offer för eventuella trakasserier från [den aktuella ledamotens] sida”.

175

Det ska härvidlag påpekas att sökanden ännu inte hade ställning som uppgiftslämnare när förflyttningsåtgärden vidtogs, vilket gjordes som ett svar på klagomålet om trakasserier. Den omständigheten att delegationsordföranden informerades om skälen till att sökanden då placerades hos honom kan således inte anses utgöra ett åsidosättande av de interna bestämmelserna, som skyddar uppgiftslämnare. Denna invändning kan följaktligen inte godtas.

176

För det andra har sökanden klagat över att delegationsordföranden, genom e‑postmeddelandet av den 13 januari 2022, hade informerats om skälen till att sökanden hade entledigats från sitt uppdrag, särskilt som delegationsordföranden även han omfattades av sökandens angivelser om de repressalieåtgärder som han hade utsatts för.

177

Det ska erinras om att generalsekreteraren, i sitt beslut om att avslå sökandens klagomål, gjorde följande bedömning i det hänseendet:

”… vad gäller e‑postmeddelandet av den 13 januari 2022 konstaterar jag att det, förutom till handläggarna vid generaldirektoratet för personal, riktade sig [till delegationsordföranden], till vilken er klient tillfälligt hade förflyttats. Om ni grundar ert argument på artikel 4.1 i de interna bestämmelser som garanterar sekretess för er klients identitet, vill jag påpeka att det var viktigt att [delegationsordföranden] informerades om situationen i den mån er klient skulle entledigas från sitt uppdrag hos honom. Denna information var särskilt viktig eftersom [delegationsordföranden] inte omfattades av angivelserna om oegentligheter och eftersom han själv var skyldig att iaktta den tystnadsplikt som avses i artikel 6.4 i de bestämmelserna …”

178

Parlamentet har dock felaktigt hävdat att delegationsordföranden inte omfattades av angivelserna i sökandens e‑postmeddelande av den 10 januari 2022.

179

Även om sökandens angivelser inledningsvis omfattade den aktuella ledamoten, vidtogs entledigandeåtgärden i själva verket till följd av sökandens angivelser av den 10 januari 2022, som avsåg de repressalieåtgärder som han påstod sig ha blivit utsatt för av delegationens ledning, inbegripet delegationsordföranden. Det är riktigt att dessa nya angivelser från sökandens sida avsåg repressalier som han ansåg sig ha blivit utsatt för och som inte hade något samband med de ekonomiska oegentligheter som han tidigare hade påtalat. Faktum kvarstår att parlamentet dock inte kunde nöja sig med att påpeka, i beslutet om att avslå klagomålet, att delegationsordföranden inte omfattades av sökandens angivelser om oegentligheter, eftersom ordföranden faktiskt omfattades av de angivelser om repressalier som sökanden hade gjort i sitt e‑postmeddelande av den 10 januari 2022.

180

Parlamentet har följaktligen åsidosatt artikel 4.1 i de interna bestämmelserna genom att informera delegationsordföranden, genom e‑postmeddelandet av den 13 januari 2022, om att sökanden skulle entledigas från sitt uppdrag hos honom på grund av sin begäran om bistånd, men även om hans ställning som uppgiftslämnare, utan att sökanden hade tillåtit att hans ställning skulle röjas.

181

Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan bifallas såvitt avser den tredje grunden, avseende ett åsidosättande av sekretessen och sökandens ställning som uppgiftslämnare.

182

Av ovanstående överväganden följer att parlamentet har åsidosatt artiklarna 22a–22c i tjänsteföreskrifterna genom att enbart vidta entledigandeåtgärden och inte bevilja sökanden ett tillräckligt skydd i enlighet med de bestämmelserna.

183

Härav följer att talan ska bifallas såvitt avser yrkandet om ogiltigförklaring av det tysta beslutet, i den del parlamentet genom detta, som svar på sökandens begäran av den 10 januari 2022, inte vidtog andra skyddsåtgärder enligt artiklarna 22a–22c i tjänsteföreskrifterna än entledigandeåtgärden.

184

Genom sin första grund som riktar sig mot beslutet av den 22 februari 2022, har sökanden åberopat ett ”åsidosättande av principen om likabehandling och icke-diskriminering, [en] otillåten positiv särbehandling av ackrediterade parlamentsassistenter och [en] otillåten negativ diskriminering i förhållande till andra uppgiftslämnare, [ett] åsidosättande av artik[larna] 22a–[22] c i tjänsteföreskrifterna, [ett] åsidosättande av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna och av omsorgsplikten, [ett] åsidosättande av skyddet för visselblåsare och rätten till ett förfarande som åtminstone framstår som objektivt”. Genom denna grund har sökanden i huvudsak framställt invändningar som avser ett åsidosättande av artiklarna 22a–22c och 24 i tjänsteföreskrifterna, ett åsidosättande av principen om likabehandling och ett åsidosättande av omsorgsplikten.

185

Genom sin andra grund mot beslutet av den 22 februari 2022 har sökanden åberopat ett ”förfarandefel från administrationens sida för att kringgå sina skyldigheter”.

186

Sökanden har gjort gällande att han inte i sig har bestritt lagenligheten av de bestämmelser som reglerar förhållandet mellan varje ackrediterad parlamentsassistent och en ledamot, utan att han har kritiserat parlamentet för att inte ha antagit bestämmelser som innebär att ackrediterade parlamentsassistenter kan få samma skydd som övriga anställda och tjänstemän som arbetar vid parlamentet och som anmäler rättsstridigt handlande. Han har även kritiserat parlamentet för att ha behandlat honom som andra ackrediterade parlamentsassistenter som inte har anmält några oegentligheter. Det föreligger således en särbehandling som strider mot artikel 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Det ankommer på parlamentet att visa att sökanden inte har diskriminerats eller att motivera detta.

187

Parlamentet kan inte under några omständigheter motivera den totala avsaknad av skydd som följer av sökandens ställning som uppgiftslämnare och borde i synnerhet föreskriva att en annan typ av skydd eller åtminstone att kompensationsmekanismer ska tillämpas, vid äventyr av att det skydd som uppgiftslämnare ges genom tjänsteföreskrifterna annars blir mindre effektivt. Sökanden har påpekat att den enda skyddsåtgärd som har vidtagits mot de trakasserier som han har utsatts för enbart har varit till hans nackdel, eftersom delegationsordföranden, som han hade förflyttats till, inte har fört något aktivt samarbete med honom.

188

Enligt sökanden skulle ett adekvat skydd ha bestått i att förflytta honom till en annan tjänst för att han inte skulle fråntas rätten att kunna begära en förnyelse av sitt anställningsavtal precis som alla andra ackrediterade parlamentsassistenter eller, alternativt, att låta honom omfattas av ett särskilt förnyelseförfarande som i högre grad skyddar hans intressen i egenskap av uppgiftslämnare. Denna avsaknad av en adekvat ram för ackrediterade parlamentsassistenter har medfört att ingen ledamot har begärt att hans anställningsavtal ska förnyas, eftersom han inte har varit underställd någon ledamot tillräckligt länge.

189

Sökanden har i repliken påpekat att han inte påstår sig ha rätt att få sitt anställningsavtal förnyat eller att han har begärt att det ska ingås ett nytt avtal av ett annat slag vid parlamentet. Han anser helt enkelt att det borde ha genomförts ett förfarande för att hans situation och en eventuell förnyelse av hans anställningsavtal skulle kunna prövas.

190

Parlamentet har bestritt klagandens argument.

191

Sökanden har i huvudsak gjort gällande att skälet till att hans anställningsavtal inte förnyades var de repressalieåtgärder som vidtogs av delegationens ledning, till följd av hans klagomål om trakasserier och de angivelser om oegentligheter som han har gjort i enlighet med artikel 22a i tjänsteföreskrifterna. Sökanden anser att parlamentet har åsidosatt principen om likabehandling, artiklarna 22a–22c och 24 i tjänsteföreskrifterna och sin omsorgsplikt genom att anse att sökandens anställningsavtal inte kunde förnyas, eftersom någon begäran inte hade inkommit från en eller flera ledamöter.

192

Det ska inledningsvis erinras om att sökanden ingick ett anställningsavtal som ackrediterad parlamentsassistent med gruppen för perioden mellan den 26 augusti 2019 och den 28 februari 2022.

193

Enligt artikel 2.1 i tillämpningsföreskrifterna för avdelning VII i anställningsvillkoren kan ”[l]edamöterna … bilda de facto-grupper för att gemensamt utnyttja tjänsterna från en eller flera assistenter”. Mot bakgrund av de slutsatser som har dragits i punkterna 133 och 134 ovan, föreskrivs det inte i unionsrätten att ett anställningsavtal som ackrediterad parlamentsassistent ska förnyas i avsaknad av en begäran från gruppen eller någon av dess ledamöter.

194

Eftersom sökandens anställningsavtal som ackrediterad parlamentsassistent hade ingåtts på gruppens begäran, och inte enbart på den aktuella ledamotens begäran, fanns det i förevarande fall, i princip, inget hinder för en förnyelse av anställningsavtalet på gruppens eller någon av dess ledamöters begäran och för att sökanden skulle fortsätta sitt uppdrag som ackrediterad parlamentsassistent hos en annan ledamot av gruppen.

195

Såsom parlamentet har gjort gällande hade anställningsmyndigheten emellertid inte mottagit någon sådan begäran från gruppen eller någon av dess ledamöter, vilket innebar att anställningsavtalet inte kunde förnyas utan att artikel 21 i ledamotsstadgan åsidosattes.

196

Eftersom ingen ledamot hade inkommit med en begäran om förnyelse av sökandens anställningsavtal som ackrediterad parlamentsassistent, gjorde anställningsmyndigheten en korrekt bedömning när den fann att den inte kunde förnya detta utan att åsidosätta de tillämpliga bestämmelserna, i synnerhet artikel 21.1 i ledamotsstadgan (punkterna 129–134 ovan).

197

Detta konstaterande påverkar inte parlamentets skyldighet att vidta alla de åtgärder som krävs för att säkerställa att sökanden av institutionen inte behandlas på ett sätt som är till hans nackdel på grund av hans ställning som uppgiftslämnare, i enlighet med artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna (se punkt 143 ovan).

198

När det gäller invändningen om ett åsidosättande av principen om likabehandling har sökanden kritiserat parlamentet för att ha behandlat honom som andra ackrediterade parlamentsassistenter som inte har påtalat oegentligheter.

199

Det ska erinras om att principen om likabehandling, såsom den stadfästs i artikel 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, utgör en allmän unionsrättslig princip som innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. En skillnad i behandling är motiverad då den är grundad på ett objektivt och skäligt kriterium, det vill säga då den hänger samman med ett laga ändamål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen, och skillnaden står i proportion till det mål som eftersträvas genom behandlingen i fråga (se dom av den 30 november 2023, MG/EIB, C‑173/22 P, EU:C:2023:932, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

200

Sökanden och ackrediterade parlamentsassistenter som inte har anmält ekonomiska oegentligheter ska visserligen behandlas på samma sätt vad gäller förnyelse av deras anställningsavtal, även om de befinner sig i olika situationer. Den omständigheten att dessa olika situationer ska behandlas lika motiveras emellertid av det ömsesidiga förtroende som ska finnas mellan en ackrediterad parlamentsassistent och den ledamot för vilken denne arbetar samt av det oberoende som de politiska grupperna har när det gäller deras interna organisation (se punkterna 131–133, 153 och 193 ovan).

201

Sökanden kan följaktligen inte vinna framgång med denna invändning.

202

Vad gäller invändningen om ett åsidosättande av omsorgsplikten kan denna skyldighet inte innebära att parlamentet, i strid med artikel 21 i ledamotsstadgan, enligt vilken ledamöterna fritt får välja sina medarbetare, ska förnya ett anställningsavtal med en ackrediterad parlamentsassistent, även om denne har fått ställning som uppgiftslämnare.

203

Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden avseende ett åsidosättande av principen om likabehandling, artiklarna 22a–22c och 24 i tjänsteföreskrifterna och omsorgsplikten.

204

Sökanden anser att parlamentet, när den fann att sökanden inte hade styrkt att det förelåg ett orsakssamband mellan repressalierna och beslutet om att inte förnya hans anställningsavtal, inte hade uttalat sig om sökandens argument i punkt 118 i klagomålet, om att uppgiftslämnaren inte behöver inkomma med bevis för att ett förfarandefel föreligger, utan att det ankommer på administrationen att visa att beslutet om att inte förnya anställningsavtalet inte har något samband med ställningen som uppgiftslämnare. Parlamentet föredrog att tillämpa det sedvanliga förnyelseförfarandet på sökanden.

205

Sökanden har i repliken påpekat att parlamentet inte har styrkt att en intern utredning hade inletts med avseende på de påtalade oegentligheterna och de repressalieåtgärder som han hade utsatts för. Dessutom ankommer det på parlamentet att visa att det inte finns något samband mellan beslutet om att inte förnya sökandens anställningsavtal och hans ställning som uppgiftslämnare, särskilt som sökanden, i förevarande fall, har åberopat tillräcklig bevisning och eftersom de repressalieåtgärder som han har utsatts för håller på att utredas av Olaf.

206

Parlamentet har bestritt klagandens argument.

207

Sökanden har genom sina argument kritiserat den omständigheten att parlamentet inte har visat att beslutet om att inte förnya hans anställningsavtal var behäftat med ett förfarandefel till följd av de angivelser som han har gjort i egenskap av uppgiftslämnare, i enlighet med artiklarna 22a–22c i tjänsteföreskrifterna.

208

Denna invändning överensstämmer dock i allt väsentligt med den som har prövats inom ramen för den första grunden mot beslutet av den 22 februari 2022 ovan.

209

Denna invändning ska ogillas, under förutsättning att sökanden faktiskt har åberopat ett förfarandefel.

210

Enligt fast rättspraxis utgör åsidosättande av handläggningsregler ett särskilt uttryck för begreppet ”maktmissbruk”, vilket har en bestämd räckvidd som hänvisar till att en administrativ myndighet använder sin behörighet för ett annat ändamål än det som ligger till grund för behörigheten. Ett beslut innebär maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att det har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem som angetts eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget, i syfte att komma till rätta med situationen i det konkreta fallet (se dom av den 16 juni 2021, CE/Regionkommittén,T‑355/19, EU:T:2021:369, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

211

I förevarande fall har sökanden emellertid inte preciserat på vilket sätt beslutet av den 22 februari 2022, som antogs i enlighet med artikel 21 i ledamotsstadgan och med iakttagande av förfarandet för kontraktsförnyelse, har antagits för ett annat ändamål än det som avses med det förfarandet.

212

Härav följer att talan inte kan vinna bifall på den andra grunden om ett förfarandefel, under förutsättning att den kan prövas separat från den första grunden mot beslutet av den 22 februari 2022.

213

Yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 22 februari 2022 ska därför ogillas.

214

Sökanden har gjort gällande att hans skadeståndsanspråk avser alla de fel som parlamentet har begått genom att åsidosätta artiklarna 22a–22c i tjänsteföreskrifterna, till följd av avsaknaden av tillräckliga skyddsåtgärder, otillräckliga åtgärder för ledsagning och bistånd inom ramen för förfarandet för förnyelse av hans anställningsavtal och åsidosättandet av hans klagomåls konfidentiella karaktär.

215

Sökanden har för det första påpekat, när det gäller avslaget på skadeståndsanspråket i den del det avser entledigandeåtgärden, att han inte har bestritt den åtgärden, eftersom han inte var intresserad av att återinträda i sin tjänst, i och med att den person som han hade blivit placerad hos omfattades av hans e‑postmeddelande av den 10 januari 2022. Däremot har han framfört klagomål till generaldirektören och generalsekreteraren om att den åtgärd som vidtogs med stöd av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna var otillräcklig. Entledigandeåtgärden kan inte i efterhand anses utgöra en skyddsåtgärd för en uppgiftslämnare när allvaret i dennes påståenden ännu inte har kontrollerats (se punkt 37 ovan).

216

Sökanden har, för det andra, hänvisat till de omständigheter som rör yrkandet om ogiltigförklaring vad gäller åsidosättandet av den sekretess som är förenad med hans ställning som uppgiftslämnare, vilket ledde till att hans anställningsavtal inte förnyades och dessutom inverkade menligt på hans karriärplaner i sitt ursprungsland.

217

Sökandena har i detta avseende yrkat ersättning på 200000 euro i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono), på grund av de oåterkalleliga konsekvenserna för hans psykiska hälsa, yrkesmässiga anseende, äktenskap och framtida karriär.

218

När det gäller konsekvenserna av beslutet av den 22 februari 2022 har sökanden, för det tredje, förbehållit sig rätten i sitt klagomål att senare begära ersättning för den skada som han har lidit till följd av att det beslutet var rättsstridigt, vilken inte kan gottgöras i tillräcklig utsträckning genom en ogiltigförklaring av detta. Sökanden har därvidlag påpekat att han inte har begärt att hans anställningsavtal ska förnyas automatiskt, utan att han har gjort gällande att han har fråntagits rätten att begära en sådan förnyelse.

219

Parlamentet har hänvisat till överväganden som gjorts med avseende på yrkandet om ogiltigförklaring för att visa att sökanden saknar grund för sina påståenden att parlamentet ska ha underlåtit att på ett effektivt sätt fullgöra skyddsplikten och åsidosatt tystnadsplikten. Det första villkoret för att unionen ska kunna ådra sig skadeståndsansvar, nämligen att parlamentets handlande är rättsstridigt, är således inte uppfyllt.

220

Sökanden har i varje fall inte styrkt den åberopade skadan på sin psykiska hälsa, sitt yrkesmässiga anseende, sitt äktenskap och sin karriär. Genom att hänvisa till alla de skador som sökanden har beskrivit i sitt klagomål har sökanden dessutom inte iakttagit kraven i artikel 76 d i rättegångsreglerna.

221

Parlamentet har dessutom påpekat att de bevis som sökanden har gett in i repliken i detta hänseende inte är tillåtliga, eftersom sökanden inte har angett godtagbara skäl till att detta inte har gjorts tidigare, i strid med vad som föreskrivs i artikel 85.2 i rättegångsreglerna.

222

Sökanden har dessutom inte lämnat någon uppgift om orsakssambandet mellan den påstådda skadan och ett eventuellt rättsstridigt handlande från administrationens sida. Vad särskilt gäller det påstådda åsidosättandet av tystnadsplikten har sökanden själv delat med sig av uppgifter om de ekonomiska oegentligheterna till flera personer. Detta påstådda åsidosättande ägde dessutom rum efter sökandens begäran där han påtalade de påstådda repressalier som syftade till att förhindra att hans anställningsavtal förnyades.

223

Vad slutligen gäller den skada som sökanden har åberopat till följd av att hans anställningsavtal inte förnyades, tolkar parlamentet skadeståndsyrkandet så, att det inte avser det beslutet inom ramen för förevarande talan.

224

Tribunalen erinrar om att för att unionens institutioner, organ eller byråer ska ådra sig skadeståndsansvar krävs det att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att den åberopade skadan verkligen föreligger och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan, vilka utgör tre kumulativa villkor (se dom av den 3 oktober 2019, DQ m.fl./parlamentet, T‑730/18, EU:T:2019:725, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

225

Parlamentet har gjort gällande att sökandens skadeståndsyrkande avseende det påstått rättsstridiga handlande som inte utgör beslut inte kan tas upp till sakprövning, eftersom sökanden inte först hade ingett en ansökan enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna för att erhålla skadestånd, åtföljd av ett eventuellt klagomål vid avslag på den ansökan.

226

Det följer av rättspraxis att när det finns ett direkt samband mellan en talan om ogiltigförklaring och en talan om skadestånd kan dock skadeståndstalan upptas till prövning tillsammans med ogiltighetstalan, utan att den nödvändigtvis måste ha föregåtts av en begäran om att administrationen ska ersätta den påstådda skadan och ett klagomål mot det uttryckliga eller underförstådda beslutet att avslå en sådan begäran (se dom av den 22 november 2018, Brahma/Europeiska unionens domstol, T‑603/16, EU:T:2018:820, punkt 227, ej publicerad, och där angiven rättspraxis).

227

I förevarande fall har sökanden begärt ersättning för sin skada av de skäl som anges i punkt 214 ovan. Parlamentets rättsstridiga handlande som sökanden har åberopat till stöd för sitt skadeståndsyrkande har dock ett direkt samband med det tysta beslutet och beslutet av den 22 februari 2022. Sökanden har dessutom ingett klagomål mot det tysta beslutet och mot beslutet av den 22 februari 2022 (se punkt 17 ovan).

228

Parlamentets invändning om rättegångshinder ska följaktligen avslås.

229

Vad gäller det första villkoret, om att parlamentets handlande är rättsstridigt, har sökanden i huvudsak åberopat alla de fel som parlamentet har begått genom att åsidosätta artiklarna 22a–22c i tjänsteföreskrifterna.

230

Det följer emellertid av en granskning av yrkandet om ogiltigförklaring att parlamentet har åsidosatt vissa skyddsregler som hänger samman med sökandens ställning som uppgiftslämnare, nämligen artikel 5 i de interna bestämmelserna om informationsskyldigheten (se punkterna 85–102 ovan), artikel 22a i tjänsteföreskrifterna samt artiklarna 3 och 4.2 i de interna bestämmelserna om skydd mot repressalier, rådgivnings- och biståndsskyldigheten respektive rätten att begära att få byta tjänst (se punkterna 103–145 ovan) och, avslutningsvis, artikel 4.1 i de interna bestämmelserna om rätten till sekretess (se punkterna 173–181 ovan).

231

Det första villkoret, att parlamentet har handlat på ett rättsstridigt sätt, är således uppfyllt.

232

Sökanden har åberopat skada på sin psykiska hälsa, sitt yrkesmässiga anseende, sitt äktenskap och sin framtida karriär, för vilken han uppskattar ett belopp på 200000 euro i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono).

233

Det ska emellertid påpekas, såsom parlamentet har gjort, att sökanden i sin ansökan inte har lagt fram någon bevisning som gör det möjligt att fastställa förekomsten eller omfattningen av den materiella skada som sökanden har åberopat. I synnerhet är denna materiella skada, till exempel den karriärförlust som sökanden har gjort gällande, inte tillräckligt styrkt. Tribunalens prövning kommer därför att begränsas till den ideella skadan. Genom att hänvisa till samtliga skador som har beskrivits i klagomålet har sökanden dessutom inte iakttagit kraven i artikel 76 d i rättegångsreglerna.

234

Sökanden har i repliken lagt fram ny bevisning för att styrka att den åberopade skadan verkligen har uppkommit. Såsom parlamentet har gjort gällande, har sökanden emellertid inte angett några godtagbara skäl till att denna bevisning inte har lämnats in tidigare, i strid med vad som föreskrivs i artikel 85 i rättegångsreglerna (se punkt 68 ovan). All denna bevisning ska därför avvisas som otillåtlig.

235

Det ska erinras om att enligt fast rättspraxis kan ogiltigförklaring av en rättsstridig rättsakt i sig utgöra en lämplig och i princip tillräcklig gottgörelse för den ideella skada som kan ha orsakats av rättsakten i fråga, förutom om sökanden visar att vederbörande har lidit ideell skada som inte kan gottgöras fullt ut genom att rättsakten ogiltigförklaras (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 3 september 2019, FV/rådet, C‑188/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:690, punkt 26, och dom av den 28 april 2021, Correia/EESK, T‑843/19, EU:T:2021:221, punkt 86).

236

Det framgår emellertid av rättspraxis att unionsdomstolen, för att säkerställa att domen om ogiltigförklaring ges en ändamålsenlig verkan som är i klagandens intresse, genom att utöva den fulla prövningsrätt som den har i mål av ekonomisk art, även ex officio, kan förplikta svarandeinstitutionen att betala ersättning för den skada som den har orsakat. I ett sådant fall ankommer det på tribunalen att värdera skadan för den berörda personen i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono), med hänsyn tagen till samtliga omständigheter i målet (se dom av den 28 maj 2020, Cerafogli/BCE, T‑483/16 RENV, ej publicerad, EU:T:2020:225, punkt 447 och där angiven rättspraxis).

237

I rättspraxis har det godtagits att de känslor av orättvisa och frustration som väcks hos den som är tvungen att först föra ett administrativt förfarande och därefter ett domstolsförfarande för att få sina rättigheter erkända utgör en skada som det går att sluta sig till redan på grund av att administrationen har begått rättsstridigheter. Denna skada är ersättningsgill i den mån den inte kan gottgöras på ett tillfredsställande sätt genom ogiltigförklaring av den aktuella rättsakten (se dom av den 28 maj 2020, Cerafogli/BCE, T‑483/16 RENV, ej publicerad, EU:T:2020:225, punkt 448 och där angiven rättspraxis).

238

I förevarande fall ska nedanstående omständigheter beaktas när det gäller den ideella skada som sökanden har lidit.

239

För det första har parlamentet inte bestritt att sökanden kan ha känt en betydande oro på grund av de angivelser som han har gjort.

240

För det andra kan en ogiltigförklaring av det tysta beslutet inte i sig utgöra tillräcklig gottgörelse, eftersom parlamentet genom detta inte har beviljat sökanden någon annan skyddsåtgärd än entledigandeåtgärden som svar på hans begäran av den 10 januari 2022. Konsekvenserna av de olika rättsstridigheter som parlamentet har gjort sig skyldigt till på grund av underlåtenheten att vidta tillräckliga skyddsåtgärder till följd av sökandens ställning som uppgiftslämnare, i synnerhet för hans hälsa, yrkesmässiga anseende och framtida karriär inom den europeiska politiska världen är nämligen inte lätta att avhjälpa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2020, VP/Cedefop, T‑187/18, ej publicerad, EU:T:2020:613, punkt 205 och där angiven rättspraxis).

241

Tribunalen finner således att den ideella skada som sökanden har lidit inte kan gottgöras enbart genom att det tysta beslutet ogiltigförklaras, eftersom parlamentet, genom detta beslut, inte har beviljat sökanden någon annan skyddsåtgärd än entledigandeåtgärden som svar på hans begäran av den 10 januari 2022.

242

När det gäller frågan huruvida ett orsakssamband föreligger är det, i förevarande fall, utrett att de olika rättsstridigheter som parlamentet har gjort sig skyldigt till är den huvudsakliga orsaken till den ideella skada som sökanden har lidit. Parlamentet har nämligen inte bestritt att sökanden kan ha känt en betydande oro på grund av de angivelser som han har gjort.

243

Vad närmare bestämt gäller åsidosättandet av tystnadsplikten genom e‑postmeddelandet av den 13 januari 2022, har parlamentet hävdat att detta inte kan vara orsaken till den skada som sökanden har åsamkats, eftersom han delade med sig av uppgifter om de ekonomiska oegentligheterna till personer som inte omfattas av artikel 22a i tjänsteföreskrifterna, bland annat vid mötet den 31 maj 2021.

244

Åtskillnad måste emellertid göras, såsom sökanden har gjort, mellan dels den omständigheten att sökanden i maj 2021 uppmärksammade delegationsordföranden på de oegentligheter och trakasserier som den aktuella ledamoten har gjort sig skyldig till, dels den omständigheten att delegationsordföranden av generaldirektören fick veta, genom ett e‑postmeddelande av den 13 januari 2022, att sökanden hade gjort angivelserna utanför gruppen, till generaldirektören och Olaf (se punkt 167 ovan). Parlamentet kan därför inte hävda att sökanden avslöjade sin ställning som uppgiftslämnare inom gruppen.

245

Det är visserligen riktigt, såsom parlamentet har påpekat, att det framgår av sökandens e‑postmeddelande av den 10 januari 2022 att han påtalade de repressalier som han hade utsatts för, inte bara på grund av de angivelser som han hade gjort inom sin grupp, utan även på grund av de angivelser som han hade gjort till generaldirektoratet för personal och Olaf. Härav kan den slutsatsen dras att de repressalieåtgärder som sökanden påtalat föregick e‑postmeddelandet av den 13 januari 2022.

246

Faktum kvarstår emellertid, såsom har konstaterats i punkt 180 ovan, att det stred mot artikel 4.1 i de interna bestämmelserna att översända e‑postmeddelandet av den 13 januari 2022 till delegationsordföranden utan sökandens samtycke.

247

Mot bakgrund av det ovan anförda är orsakssambandet mellan den ideella skada som sökanden har lidit och de rättsstridigheter som parlamentet har gjort sig skyldigt till tillräckligt styrkt.

248

Under omständigheterna i förevarande fall ska den ideella skada som sökanden har lidit på grund av de olika rättsstridigheter som parlamentet har gjort sig skyldigt till värderas till 10000 euro i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono).

249

Mot bakgrund av ovanstående överväganden beslutar tribunalen att det tysta beslutet ska ogiltigförklaras, eftersom parlamentet, genom detta, inte har vidtagit någon annan skyddsåtgärd än entledigandeåtgärden som svar på sökandens begäran av den 10 januari 2022, att skadeståndsyrkandet delvis ska bifallas med ett belopp på 10000 euro och att talan ska ogillas i övrigt.

250

Sökanden har begärt att tribunalen, i den mån den inte är övertygad om att den restriktiva tolkning av artiklarna 22a–22c i tjänsteföreskrifterna som parlamentet har tillämpat är rättsstridig, ska uppmana Olaf, med stöd av artikel 89 i rättegångsreglerna, att precisera hur den lagstiftningen ska tillämpas, i synnerhet vad gäller bekräftelsen av mottagandet av en begäran som har framställts med stöd av artikel 22a, de kontakter som ska tas med Olaf och det sätt på vilket en anställd som har lämnat sådana uppgifter ska skyddas.

251

Sökanden har dessutom begärt att följande åtgärder ska vidtas för bevisupptagning med stöd av artiklarna 88 och 91 b i rättegångsreglerna, för att till akten foga följande handlingar:

252

Parlamentet anser att sökandens begäran ska avslås.

253

Det ska erinras om att det ankommer på tribunalen att avgöra huruvida den behöver utöva sin befogenhet att vidta åtgärder för processledning eller bevisupptagning för att komplettera den information som den har tillgång till, eftersom frågan huruvida handlingarna i målet ska anses ha bevisvärde ingår i tribunalens självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna (se dom av den 7 september 2022, WT/kommissionen, T‑91/20, ej publicerad, EU:T:2022:510, punkt 183 och där angiven rättspraxis).

254

Den begäran som anges i punkt 250 ovan måste inte bifallas, eftersom det inte ankommer på Olaf utan på tribunalen eller domstolen att precisera hur lagstiftningen om skydd för uppgiftslämnare ska tillämpas, genom att tolka de relevanta bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna.

255

Vidare är ingen av de handlingar som nämns i punkt 251 nödvändig för att avgöra förevarande tvist.

256

Sökandens begäran om åtgärder för processledning och bevisupptagning ska således avslås.

257

Enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna ska vardera rättegångsdeltagaren bära sina rättegångskostnader, om deltagarna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Enligt artikel 135.1 i rättegångsreglerna får tribunalen emellertid, om så anses skäligt, besluta att en tappande rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – endast delvis, eller inte alls, ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader.

258

Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i målet, och i synnerhet parlamentets åsidosättanden av bestämmelserna om skydd för ställningen som uppgiftslämnare, finner tribunalen att det i förevarande fall är skäligt att besluta att parlamentet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

Bakgrund till tvisten

Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Prövning av yrkandet om fastställelse

Prövning av yrkandena om ogiltigförklaring

Föremålet för yrkandena om ogiltigförklaring

Huruvida det tysta beslutet är lagenligt

– Den första grunden: åsidosättande av de skyddsregler som är knutna till sökandens ställning som uppgiftslämnare

1) Parternas argument avseende den första grundens första del: sökanden har framställt en begäran enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna för att beviljas ställning som uppgiftslämnare och åtnjuta skydd på denna grund

2) Parternas argument avseende den första grundens andra del: felaktigt genomförande av det förfarande som avses i artiklarna 22a–22c i tjänsteföreskrifterna och ett åsidosättande av artikel 3 i de interna bestämmelserna

3) Huruvida vissa bilagor kan tillåtas som bevisning

i) Huruvida bilagorna C.6 och C.7 kan tillåtas som bevisning

ii) Huruvida bilaga E.1 och den åtföljande skrivelsen kan tillåtas som bevisning

iii) Huruvida bilagorna F.1 och F.2 kan tillåtas som bevisning

4) Huruvida sökandens ställning som uppgiftslämnare inte formellt har erkänts

5) Huruvida sökanden inte informerats om vilka åtgärder som ska vidtas med anledning av hans angivelser

6) Huruvida de skyddsåtgärder som har vidtagits med stöd av artiklarna 22a–22c i tjänsteföreskrifterna är otillräckliga

i) Bevisbördan för att skyddsåtgärderna var tillräckliga

ii) Huruvida skyddsåtgärderna är tillräckliga

– Entledigandeåtgärden

– Huruvida sökandens avtal som ackrediterad parlamentsassistent kan förnyas

– Huruvida sökanden kan omplaceras till en annan tjänst vid parlamentet

– Skyldigheten att ge råd och bistånd

iii) Slutsatser avseende invändningen om att parlamentets skyddsåtgärder var otillräckliga

– Den andra grunden: åsidosättande av artikel 22c i tjänsteföreskrifterna och av de interna bestämmelserna samt att dessa bestämmelser är inadekvata och otillräckliga

– Den tredje grunden: åsidosättande av sekretessen och skyddet av sökandens identitet i egenskap av uppgiftslämnare

Huruvida beslutet av den 22 februari 2022 är lagenligt

– Den första grunden: åsidosättande av principen om likabehandling, artiklarna 22a–22c och 24 i tjänsteföreskrifterna och omsorgsplikten

– Den andra grundens förfarandefel

Skadeståndsyrkandet

Huruvida skadeståndsyrkandet kan upptas till sakprövning

Huruvida parlamentets handlande är rättsstridigt

Skadan

Huruvida ett orsakssamband föreligger

Begäran om åtgärder för processledning och för bevisupptagning

Rättegångskostnader