Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen)

den 17 juli 2024 (*)

” Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Uppdraget EUCAP Sahel Niger – Utstationerade nationella experter – Mobbning – Avslag på en begäran om ersättning – Talan om ogiltigförklaring – Berättigat intresse av att få saken prövad saknas – Avvisning – Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Rätten till värdighet – Artiklarna 1 och 31 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – Medlingsförfarande – Medlarens rapport har inte delgivits – Medlarens rekommendationer har inte genomförts – Rätten till god förvaltning – Artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – Omsorgsplikt – Ideell skada – Ekonomisk skada – Orsakssamband ”

I mål T‑371/22,

Marco Montanari, Reggio d’Emilia (Italien), företrädd av S. Rodrigues och A. Champetier, avocats,

sökande,

mot

EUCAP Sahel Niger, företrätt av E. Raoult, avocate,

svarande,

meddelar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen)

sammansatt av ordföranden L. Truchot (referent) samt domarna H. Kanninen och T. Perišin,

justitiesekreterare: handläggaren L. Ramette,

efter den skriftliga delen av förfarandet, bland annat

–        invändningar om bristande behörighet och rättegångshinder som svaranden framställt genom inlaga som ingavs till tribunalens kansli den 30 september 2022,

–        sökandens yttrande avseende dessa invändningar som ingavs till tribunalens kansli den 4 november 2022,

–        beslut av den 16 december 2022 om att förena sakprövningarna av dessa invändningar,

efter förhandlingen den 29 november 2023,

följande

Dom(1) 

1        Sökanden, Marco Montanari, har genom sin talan, för det första, på grundval av artikel 263 FEUF, yrkat ogiltigförklaring av beslutet av uppdraget inom Europeiska unionens gemensamma säkerhets- och försvarspolitik (Gsfp) i Nigeria (EUCAP Sahel Niger) (nedan kallat uppdraget) av den 28 april 2022 om avslag på hans begäran om ersättning av den 4 februari 2022. För det andra har han, på grundval av artikel 268 FEUF, yrkat skadestånd för den skada som han lidit på grund av mobbning och åsidosättandet av rätten till god förvaltning och omsorgsplikten.

 Bakgrund till tvisten

2        Sökanden stationerades av den italienska regeringen ut till uppdraget i egenskap av politisk rådgivare från den 14 april 2015.

3        I september 2016 förnyades sökandens utstationering till uppdraget fram till den 14 april 2018.

4        Den 8 mars 2017 begärde sökanden att den biträdande uppdragschefen skulle inleda ett disciplinförfarande mot pressinformationstjänstemannen på grund av att vederbörande utsatt sökanden för mobbning (nedan kallat det första klagomålet av den 8 mars 2017).

5        Samma dag begärde sökanden att den biträdande uppdragschefen skulle inleda ett disciplinförfarande mot uppdragschefen och pressinformationstjänstemannen, liksom mot förste undertecknaren av det ledighetstillstånd som beviljats pressinformationstjänstemannen för att, markvägen, bege sig till Burkina Faso den 25 och den 26 februari 2017, med motiveringen att en sådan resa, för det första, från pressinformationstjänstemannens sida utgjorde ett illojalt handlande gentemot uppdragets auktoritet och, för det andra, att detta ledighetstillstånd, utgjorde en allvarlig försumlighet från uppdragschefens sida som stred mot omsorgsplikten. I andra hand, för det fall den biträdande uppdragschefen skulle ha varit förste undertecknaren av detta ledighetstillstånd, bad sökanden denna chef att vidarebefordra begäran om att inleda ett disciplinförfarande till direktören för den civila planerings- och ledningskapaciteten vid den europeiska avdelningen för yttre åtgärder (nedan kallad utrikestjänsten) och preciserade att han, i denna hypotetiska situation, även begärde att ett disciplinförfarande skulle inledas mot den biträdande uppdragschefen för allvarlig försumlighet (nedan kallat det andra klagomålet av den 8 mars 2017).

6        Den 24 mars 2017 informerade den biträdande uppdragschefen sökanden om att det första klagomålet av den 8 mars 2017 hade avskrivits.

7        Den 28 mars 2017 informerade sökanden direktören för den civila planerings- och ledningskapaciteten, i egenskap av civil insatschef, om att det första och det andra klagomålet av den 8 mars 2017 hade getts in och begärde att denna chef skulle behandla de båda klagomålen (nedan kallad rapporteringen av den 28 mars 2017).

8        Den 15 maj 2017 informerade den biträdande civila insatschefen uppdragschefen om att det andra klagomålet av den 8 mars 2017 skulle behandlas som en förvaltningsfråga, utan något formellt disciplinförfarande.

9        Den 17 juli 2017 begärde sökanden att den civila insatschefen skulle inleda en utredning mot uppdragschefen och den biträdare uppdragschefen om mobbning (nedan kallad rapporteringen av den 17 juli 2017). Senare samma dag riktade uppdragschefen en skriftlig varning till sökanden på grund av att han hade visat honom brist på respekt vid ett sammanträde den 10 april samma år (nedan kallad den första skriftliga varningen).

10      Den 18 juli 2017 vidarebefordrade sökanden den första skriftliga varningen till den civila insatschefen och begärde att denna skulle beaktas vid behandlingen av rapporteringen av den 17 juli 2017.

11      Den 20 juli 2017 informerades sökanden om att en anställd vid den civila planerings- och ledningskapaciteten (nedan kallad medlaren) hade utsetts för att bedöma situationen på plats under veckan därefter.

12      Den 25 och den 26 juli 2017 hade medlaren flera samtal med personer inom uppdraget, varav vissa med sökanden.

13      Den 27 juli 2017 bad uppdragets personalavdelning (nedan kallad personalavdelningen) sökanden att senast den 4 augusti 2017 fylla i ett formulär för utvärdering av hans prestationer, i syfte att förnya hans utstationering från den 14 april 2018.

14      Samma dag skickade chefen för personalavdelningen till sökanden en aktualiserad avräkning av hans ledighet, till följd av en begäran om att han skulle motivera dagar av otillbörlig frånvaro.

15      I syfte att komplettera rapporteringen av den 17 juli 2017, informerade sökanden den 28 juli 2017 den civila insatschefen om den ovan i punkterna 13 och 14 nämnda skriftutväxlingen med personalavdelningen.

16      Den 29 juli 2017 lämnade medlaren sin rapport (nedan kallad rapporten av den 29 juli 2017).

17      Den 23 augusti 2017 meddelade sökanden personalavdelningen att han inte skulle komma att ansöka om förlängning av sin utstationering vid uppdraget från den 14 april 2018.

18      Den 25 oktober 2017 lämnade sökanden nya uppgifter till den civila insatschefen för att komplettera rapporteringen av den 17 juli 2017.

19      Den 22 november 2017 informerade uppdraget de italienska myndigheterna om att sökanden hade varit frånvarande utan motivering mellan den 17 och den 20 november 2017 och att uppdraget avsåg göra ett avdrag motsvarande fyra dagar vid betalningen av sökandens dagtraktamente.

20      Den 23 november 2017 avslog uppdragschefen sökandens ansökan om regularisering av en omotiverad frånvaro på tre dagar och riktade en andra skriftlig varning till honom (nedan kallad den andra skriftliga varningen). Samma dag begärde sökanden att den civila insatschefen skulle inleda en ny utredning med motiveringen att de ovan i punkt 19 nämnda händelserna utgjorde mobbning från uppdragschefens och den biträdande uppdragschefens sida (nedan kallad rapporteringen av den 23 november 2017).

21      Den 28 november 2017 informerade sökanden den civila insatschefen om att han hade fått avdrag motsvarande tre dagars lön vid löneutbetalningen och bad denna chef att klargöra sin ståndpunkt beträffande rapporteringarna av den 17 juli och den 23 november 2017.

22      Den 4 december 2017 vidarebefordrade sökanden innehållet i rapporteringarna av den 17 juli och den 23 november 2017 till den biträdande generalsekreteraren vid utrikestjänsten med ansvar för den civila planerings- och ledningskapaciteten.

23      Den 17 januari 2018 bad sökanden den biträdande generalsekreteraren vid utrikestjänsten att så snart som möjligt informera honom om medlarens slutsatser och om uppföljningen av rapporteringarna av den 17 juli och den 23 november 2017.

24      Den 18 mars 2018 sade sökanden upp sig från sin tjänst som politisk rådgivare vid uppdraget.

25      Den 10 april 2018 meddelade den civila insatschefen, till svar på den ovan i punkt 23 nämnda skrivelsen, sökanden att de brister som han påstått föreligga omfattades av ”frågor inom uppdragets förvaltning” och att ”handlingarna i målet inte motiverade att något disciplinförfarande skulle inledas” (nedan kallat beslutet av den 10 april 2018).

26      Den 31 juli 2018 begärde sökanden bland annat tillgång till rapporten av den 29 juli 2017.

27      Genom beslut av den 24 oktober 2018 avslog utrikestjänsten slutgiltigt den ovan i punkt 26 nämnda begäran om utlämnande.

28      Genom dom av den 12 december 2019, Montanari/Den europeiska avdelningen för yttre åtgärder (T‑692/18, ej publicerad, EU:T:2019:850), ogiltigförklarade tribunalen beslutet av den 24 oktober 2018.

29      Den 13 december 2019 samt den 13 mars och den 9 juli 2020 frågade sökanden utrikestjänsten på vilket sätt den avsåg följa upp den ovan i punkt 28 nämnda domen.

30      Genom brev av den 24 juli 2020 delgav utrikestjänsten sökanden hela rapporten av den 29 juli 2017, med undantag för personuppgifter avseende de övriga berörda personerna.

31      Den 26 maj 2021 begärde sökanden vid utrikestjänsten betalning av ett belopp på 971 395,92 euro i ersättning för ekonomiska, fysiska och ideella skador som han ansåg sig ha orsakats genom mobbning samt genom åsidosättandet av rätten till god förvaltning och av den omsorgsplikt som han ansåg att uppdraget hade.

32      Den 24 september 2021 avslog utrikestjänsten den ovan i punkt 31 nämnda begäran om ersättning, bland annat med motiveringen att sökanden aldrig hade varit anställd av utrikestjänsten och att uppdraget utgjorde en enhet som var helt avskild från utrikestjänsten, såväl rättsligt som operativt.

33      Den 22 december 2021 riktade sökanden till utrikestjänsten ett klagomål grundat på artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) i vilket han bestred det ovan i punkt 31 nämnda beslutet om avslag på begäran om ersättning.

34      I två skilda brev, av den 4 februari 2022, begärde sökanden vid Europeiska unionens råd och uppdraget betalning av ett belopp på 972 395,92 euro i ersättning för ekonomiska, fysiska och ideella skador till följd av mobbning och åsidosättande av rätten till god förvaltning och omsorgsplikten (nedan, vad gäller den begäran som riktades till uppdraget, kallad den tredje begäran om ersättning).

35      Den 25 mars 2022 avslog rådet den ovan i punkt 34 nämnda begäran om ersättning som hade riktats till det.

36      Den 28 april 2022 avslog uppdraget den tredje begäran om ersättning.

37      Den 30 maj 2022 avslog utrikestjänsten det ovan i punkt 33 nämnda klagomålet.

 Parternas yrkanden

38      Sökanden har, i huvudsak, yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara beslutet av den 28 april 2022 om avslag på den tredje begäran om ersättning,

–        förplikta uppdraget att till honom betala ett belopp på 982 840 euro, och

–        förplikta uppdraget att ersätta rättegångskostnaderna.

39      Uppdraget har, i huvudsak, yrkat att tribunalen ska

–        avvisa talan på grund av att den väckts vid en domstol som saknar behörighet,

–        i andra hand, avvisa talan på grund av att den inte kan tas upp till sakprövning,

–        i tredje hand, ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

 Invändningen om bristande behörighet

40      Uppdraget har anfört att tribunalen saknar behörighet att pröva denna talan, på grund av att sökanden tjänstgjorde som politisk rådgivare inom uppdraget i egenskap av en av det italienska utrikesministeriet utstationerad expert, i enlighet med artikel 7.2 i rådets beslut 2012/392/Gusp av den 16 juli 2012 om Europeiska unionens Gsfp-uppdrag i Niger (EUCAP Sahel Niger) (EUT L 187, 2012, s. 48).

41      Uppdraget anser således att varje klagomål från sökanden angående hans tjänstgöring ska riktas mot de italienska myndigheterna. I detta hänseende har uppdraget nämnt ett klagomål som sökanden ska ha lämnat in till en italiensk domstol. Uppdraget har även hänvisat till tribunalens slutsats i beslutet av den 23 april 2015, Chatzianagnostou/rådet m.fl. (T‑383/13, ej publicerat, EU:T:2015:246), som domstolen har bekräftat.

42      Sökanden har bestritt uppdragets invändning om bristande behörighet och bland annat preciserat att det klagomål som han lämnat in till arbetsrättsavdelningen vid Tribunale di Roma (Domstolen i Rom, Italien) saknar samband med den tredje begäran om ersättning och denna talan.

43      Det ska i detta hänseende erinras om att uppdraget, genom beslut 2012/392, inrättades till stöd för förstärkning av de nigeriska säkerhetsaktörernas kapacitet att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet.

44      I synnerhet föreskrivs i artikel 7.1 i beslut 2012/392 att uppdraget i första hand ska bestå av personal som utstationeras av medlemsstaterna, unionens institutioner eller utrikestjänsten. Medlemsstaten, unionsinstitutionen eller utrikestjänsten ska bära kostnaderna för all personal som den utstationerar, inbegripet resekostnader till och från stationeringsorten, löner, sjukförsäkring och andra traktamenten än tillämpliga dagtraktamenten.

45      Vidare föreskrivs visserligen i artikel 7.2 i beslut 2012/392 att medlemsstaten, unionsinstitutionen eller utrikestjänsten ska ansvara för alla yrkanden i samband med utstationeringen som kommer från eller rör den utstationerade personen och för att i förekommande fall väcka talan mot den personen.

46      Det följer emellertid, för det första, av rättspraxis avseende bestämmelser som reglerar verksamheten inom andra uppdrag som omfattas av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) och som är avfattade i analoga, eller identiska, termer jämfört med beslut 2012/392 att eftersom anställda som utstationerats av medlemsstaterna och de som utstationerats av unionsinstitutionerna är underkastade samma regler vad gäller deras tjänsteutövning i insatsområdet, har unionsdomstolens behörighet att kontrollera lagligheten av akter för personaladministration avseende anställda som utstationerats av medlemsstaterna för att tillgodose uppdragets behov i insatsområdet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juli 2016, H/rådet m.fl., C‑455/14 P, EU:C:2016:569, punkterna 50 och 55).

47      En annan tolkning skulle nämligen bland annat medföra – när en och samma akt för personaladministration avseende insatser på ”fältet” rör både anställda som utstationerats av medlemsstaterna och sådana som utstationerats av unionsinstitutionerna – att beslutet vad avser personer i den förstnämnda kategorin kan vara oförenligt med det beslut som unionsdomstolen meddelar avseende personer i den sistnämnda kategorin (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juli 2016, H/rådet m.fl., C‑455/14 P, EU:C:2016:569, punkt 57).

48      Följaktligen är tribunalen, och i mål om överklagande, domstolen, behöriga att kontrollera sådana akter. Behörigheten följer av artikel 263 FEUF vad gäller laglighetskontrollen av akterna, och av artikel 268 FEUF i förening med artikel 340 andra stycket FEUF vad gäller tvister om utomobligatoriskt ansvar, med beaktande av artikel 19.1 FEU och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) (dom av den 19 juli 2016, H/rådet m.fl., C‑455/14 P, EU:C:2016:569, punkt 58).

49      För det andra kan det konstateras att sökanden, genom att vid tribunalen ha framställt de ovan i punkt 38 nämnda yrkandena, har tagit upp frågan om lagligheten av akter för personaladministration avseende insatserna i insatsområdet, och inte frågor i samband med utstationeringen, i den mening som avses i artikel 7.2 i beslut 2012/392.

50      Det framgår nämligen av den tredje begäran om ersättning och av sökandens yrkanden att han klandrar uppdragschefen för att, medan sökanden var utstationerad inom uppdraget och placerad i insatsområdet, ha antagit beslut avseende honom som kunde betraktas som mobbning i strid med stadgans bestämmelser som garanterar rätten till hälsoskydd och rätten till värdiga arbetsförhållanden. Han har vidare klandrat den civila insatschefen, och inte de italienska myndigheterna, för att ha åsidosatt rätten till god förvaltning och omsorgsplikten vid behandlingen av den rapporteringen om mobbning som han hade gjort under sin period av placering i området.

51      Vidare följer av rättspraxis att tribunalen förklarat sig behörig att pröva liknande mål härrörande från en nationell anställd som utstationerats till ett uppdrag inom Gusp och internationell personal inom uppdraget som rekryterats på kontraktsbasis, utan hinder, i det sistnämnda fallet, av en klausul i ett av anställningsavtalen som gav behörighet åt domstolarna i en medlemsstat (dom av den 12 april 2018, PY/EUCAP Sahel Niger, T‑763/16, EU:T:2018:181, och dom av den 18 november 2020, H/rådet, T‑271/10 RENV II, EU:T:2020:548).

52      För det tredje kan de av uppdraget anförda argumenten inte anses påverka tribunalens behörighet att pröva förevarande mål.

53      Uppdraget kan nämligen inte med framgång åberopa den lösning som tribunalen fann i sitt beslut av den 23 april 2015, Chatzianagnostou/rådet m.fl. (T‑383/13, ej publicerad, EU:T:2015:246), eftersom detta beslut, som inte överklagades, meddelades före domen av den 19 juli 2016 H/rådet m.fl. (C‑455/14 P, EU:C:2016:569), och den rättspraxis som anges ovan i punkt 51. Således kan den lösning som tribunalen angav i ovannämnda beslut inte anses återspegla det rådande rättsläget.

54      Vidare framgår det av Tribunale di Romas (Domstolen i Rom, Italien) dom av den 19 oktober 2020 att det förfarande som sökanden inledde vid den domstolen avsåg beräkningen av den lön och grundersättning som den italienska regeringen betalat under den period då han var utstationerad till uppdraget. Således avsåg den tvisten, som hade ett annat föremål än förevarande talan, inte lagligheten av akterna för uppdragets administration eller dess skadeståndsansvar vid antagandet av dessa akter. Den har därmed ingen inverkan på tribunalens behörighet att pröva förevarande talan.

55      Följaktligen ska uppdragets invändning om bristande behörighet ogillas.

 Invändningarna om rättegångshinder

56      Uppdraget har, i huvudsak, framställt fem invändningar om rättegångshinder. Den första invändningen avser att de händelser som uppdraget klandrats för inte kan tillskrivas det. Såvitt avser den andra invändningen har uppdraget anfört att utredningen gjordes för sent. Som tredje invändning har det åberopat en fem- eller fyraårig preskriptionstid. Den fjärde invändningen gäller att den tredje begäran om ersättning var ofullständig. Enligt den femte invändningen har ingen grund anförts till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring.

57      Eftersom tribunalen, inom ramen för åtgärderna för processledning, ex officio tagit upp frågan om huruvida yrkandena om ogiltigförklaring kan tas upp till sakprövning, ska vidare denna fråga prövas först.

 Huruvida yrkandena om ogiltigförklaring kan tas upp till sakprövning

58      Enligt fast rättspraxis kan en talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person endast prövas i sak i den mån som personen har ett berättigat intresse av att den angripna rättsakten ogiltigförklaras. Ett sådant intresse föreligger endast om ogiltigförklaringen av denna rättsakt i sig kan få rättsliga följder för den part som har väckt talan och talan kan medföra en fördel för denna part. Ett berättigat intresse av att få saken prövad utgör en väsentlig och grundläggande förutsättning för varje rättsligt förfarande. Ett berättigat intresse av att få saken prövad saknas däremot när ett bifall till talan inte under några förhållanden kan innebära att sökanden uppnår det eftersträvade resultatet (se dom av den 6 juli 2023, Julien/rådet, C‑285/22 P, ej publicerad, EU:C:2023:551, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

59      Vidare ska det erinras om att det ankommer på sökanden att visa att vederbörande har ett berättigat intresse av att få saken prövad. För att en talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som lämnats in av en fysisk eller juridisk person ska kunna upptas till sakprövning, måste sökanden särskilt motivera vilket intresse vederbörande har av att rättsakten ogiltigförklaras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, Binca Seafoods/kommissionen, C‑268/16 P, EU:C:2017:1001, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

60      I avsaknad av en sådan motivering utgör denna fråga beträffande huruvida talan kan tas upp till sakprövning således en grund avseende tvingande rätt som tribunalen ska pröva ex officio (se dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

61      Vidare följer även av fast rättspraxis att skadeståndstalan, som grundar sig på artikel 340, andra stycket, FEUF, har inrättats som en självständig form av talan, som har en särskild funktion i rättsmedelssystemet och är underkastad villkor som utformats med hänsyn till dess särskilda syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2021, Carvalho m.fl./Europaparlamentet och rådet, C‑565/19 P, ej publicerad, EU:C:2021:252, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

62      Skadeståndstalan skiljer sig nämligen från talan om ogiltigförklaring genom att den inte åsyftar ett tillbakadragande, ett upphävande eller en ändring av den angripna rättsakten, utan en ersättning för den skada som orsakats av en av unionens institutioner, organ eller byråer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 1973, Merkur-Außenhandel/kommissionen, 43/72, EU:C:1973:108, punkt 4, och dom av den 1 februari 2023, Klymenko/rådet, T‑470/21, ej publicerad, EU:T:2023:26, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

63      Yrkanden om antingen ogiltigförklaring av en av unionens institutioners, organs eller byråers beslut att avslå en begäran om ersättning som en sökande i övrigt har framställt med stöd av artiklarna 268 och 340 FEUF, eller om att tribunalen ska fastställa en skyldighet för institutionen, organet eller byrån i fråga att bifalla en sådan begäran, har emellertid till syfte att få fastställt att institutionen, organet eller byrån har ett skadeståndsansvar och ska avvisas när sökanden, i princip, inte har visat något berättigat intresse av att framställa ett sådant yrkande utöver sitt skadeståndsyrkande (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 13 juni 1972, Compagnie d’approvisionnement, de transport et de crédit och Grands Moulins de Paris/kommissionen, 9/71 och 11/71, EU:C:1972:52, punkterna 9–11. Se även, analogt, dom av den 3 oktober 2019, DQ m.fl./Parlamentet, T‑730/18, EU:T:2019:725, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

64      Det är i förevarande mål fastställt att sökanden, utöver ersättning för de ekonomiska och ideella skador som han anser att uppdraget har åsamkat honom, har yrkat ogiltigförklaring av beslutet om avslag på hans tredje begäran om ersättning, som hade till syfte att genom förlikning erhålla ersättning för dessa skador.

65      Han har emellertid, till svar på en åtgärd för processledning genom vilken tribunalen har uppmanat parterna att ta ställning till huruvida sökanden har ett berättigat intresse av att yrka ogiltigförklaring av beslutet av den 28 april 2022 genom vilket uppdraget avslog den tredje begäran om ersättning, svarat att han genom sina yrkanden om ogiltigförklaring inte eftersträvade någon annan fördel än den som han skulle få om hans skadeståndsyrkanden i övrigt skulle vinna bifall.

66      Det kan således konstateras att sökanden inte har visat att han, utöver sina skadeståndsyrkanden, har ett berättigat intresse av att yrka ogiltigförklaring av uppdragets beslut att avslå hans tredje begäran om ersättning. Följaktligen ska yrkandena om ogiltigförklaring avvisas, utan att det är nödvändigt att pröva varken den fjärde eller den femte invändningen om rättegångshinder, vilka specifikt avser dessa yrkanden.

 Den första invändningen om rättegångshinder: Uppdraget kan inte tillskrivas de händelser som det klandrats för

67      Uppdraget har gjort gällande att det inte kan hållas ansvarigt för behandlingen av den rapportering som sökanden gjort från den 28 mars 2017, eftersom dessa rapporteringar riktats till en annan instans än uppdraget, nämligen den civila insatschefen. Uppdraget har i detta hänseende åberopat bestämmelserna i artikel 9 c och artikel 11 i Uppförande- och disciplinkoden för unionens gemensamma försvars- och säkerhetspolitik (Gusp) (nedan kallad uppförandekoden).

68      Uppdraget har även preciserat att sökanden inte kan klandra det för att ha tvingats inleda ett domstolsförfarande mot utrikestjänsten för att få tillgång till rapporten av den 29 juli 2017, eftersom uppdraget varken är författare till eller mottagare av denna rapport och inte hade kontrollen över tillgången till den.

69      Sökanden har gjort gällande att uppdragets påståenden är ogrundade.

70      Av fast rättspraxis följer i detta hänseende att en talan som syftar till att få ersättning för en skada som uppkommit till följd av en av unionens institutioners, organs eller byråers agerande ska riktas mot denna institution, detta organ eller denna byrå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 mars 2004, Ombudsmannen/Lamberts, C‑234/02 P, EU:C:2004:174, punkt 67, och beslut av den 15 november 2017, Pilla/kommissionen och EACEA, T‑784/16, ej publicerat, EU:T:2017:806, punkt 70).

71      Således omfattas frågan om identifiering av vilken institution, vilket organ eller vilken byrå som har ansvar för att representera unionen vid en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar, grundad på artikel 268 FEUF och artikel 340, andra stycket, FEUF, av bedömningen av huruvida denna talan kan tas upp till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 2 februari 2015, Gascogne Sack Deutschland och Gascogne/Europeiska unionen, T‑577/14, ej publicerat, EU:T:2015:80, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

72      Det är emellertid, för det första, fastställt att de brister som sökanden påstår utgör mobbning och som är föremål för en första grund till stöd för hans skadeståndsyrkande, enligt hans skrivelser, hör samman med vissa akter som antagits av uppdragschefen och den biträdande uppdragschefen samt av den personalchef som agerade under deras ansvar.

73      Sökandens klagomål rör i synnerhet, för det första, att han av uppdragschefen uteslutits från veckovisa politiska sammanträden mellan denna chef och chefen för unionens delegation i Nigeria (nedan kallad delegationen). För det andra har han angett att han av uppdragschefen fått en första skriftlig varning den 17 juli 2017, mindre än en timme efter rapporteringen av samma dag. För det tredje har sökanden i klagomålet anfört att han av personalavdelningen, den 27 juli 2017, mottagit en begäran om att han skulle fylla i ett formulär för utvärdering av hans prestationer i syfte att förnya sin utstationering i april 2018. För det fjärde avser klagomålet att han av personalchefen, samma dag, mottagit en uppdaterad avräkning av sina ledighetsdagar till följd av en begäran av denna avdelning om att han skulle motivera sina dagar av olovlig frånvaro.

74      I artikel 6.1 i beslut 2012/392, i den lydelse som då var i kraft föreskrevs emellertid att uppdragschefen skulle ha ansvar för och leda uppdraget i insatsområdet. I artikel 6.1a i samma beslut preciserades att uppdragschefen fick delegera förvaltningsuppgifter i personalfrågor och finansiella frågor till personal som deltog i uppdraget, under hans eller hennes övergripande ansvar. Slutligen föreskrevs i artikel 6.2 i detta beslut att uppdragschefen skulle leda personal, grupper och enheter från de bidragande staterna.

75      De ovan i punkt 73 uppräknade akterna, som sökanden i den första grund som den har anfört till stöd för skadeståndsyrkandena har klandrat uppdraget för, hör således till uppdragschefens utövande av sina befogenheter enligt beslut 2012/392 och, följaktligen, till uppdragets utövande av sitt mandat, för vilket uppdraget har ansvar enligt artikel 13.4 i detta beslut.

76      Dessutom har uppdraget inte styrkt, eller ens påstått, att de akter som beskrivs i denna första grund utgör en allvarlig brist från uppdragschefens sida, som endast denna chef ska hållas ansvarig för enligt artikel 13.4 i beslut 2012/392.

77      Mot denna bakgrund kan den första invändningen om rättegångshinder inte bifallas på den första grunden för skadeståndsyrkandet.

78      För det andra har sökanden, inom ramen för den andra grund som han anfört till stöd för skadeståndsyrkandena, anfört att flera av de brister som han klandrar inte bara uppdragschefen för, utan även den civila insatschefen, utgör åsidosättanden av rätten till god förvaltning och omsorgsplikten som kan tillskrivas uppdraget.

79      I synnerhet har sökanden, för det första, kritiserat att hans klagomål och rapporteringar inte, inom en rimlig frist, behandlats av uppdragschefen och den civila insatschefen. För det andra har han kritiserat att de konstateranden och den rekommendation som formulerats i rapporten av den 29 juli 2017 inte meddelats. För det tredje har sökanden kritiserat den civila insatschefen för att inte ha genomfört denna rekommendation.

80      Det ska i detta hänseende, för det första, påpekas att det i artikel 4.1 i beslut 2012/392 föreskrevs att uppdraget, i sin egenskap av krishanteringsinsats skulle ha en enhetlig befälsordning. Vidare föreskrevs i artikel 5.1 i detta beslut att direktören för den civila planerings- och ledningskapaciteten skulle vara den civila insatschefen för uppdraget. Således föreskrevs i artikel 5.2 i beslutet att den civila insatschefen skulle leda uppdraget på strategisk nivå. I dess artikel 5.3 föreskrevs att den civila insatschefen skulle se till att rådets och Kusps beslut genomfördes på ett korrekt och effektivt sätt när insatserna utfördes, bland annat genom att på strategisk nivå vid behov ge uppdragschefen instruktioner, råd och tekniskt stöd.

81      Av dessa bestämmelser följer att de inte utesluter att den civila insatschefen antar akter för personaladministration som är nödvändiga för genomförandet av uppdragets mandat i insatsområdet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 4 december 2019, H/rådet, C‑413/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:1044, punkterna 69–71).

82      För det andra följer av bestämmelserna i uppförandekoden, som antogs genom rådets beslut av den 18 juli 2016, att den civila insatschefen har behörighet att anta akter för personaladministration som är nödvändiga för genomförandet av uppdragets mandat i insatsområdet.

83      I detta hänseende följer av artikel 6.3 i uppförandekoden vilken, enligt dess artikel 1.1 a, är tillämplig på alla medlemmar av unionens civila uppdrag som omfattas av Gsfp, inbegripet medlemmar som är utstationerade av medlemsstaterna, att varje rapportering om en eventuell brist från uppdragschefens sida ska lämnas till den civila insatschefen.

84      Vidare följer av artikel 9 i uppförandekoden att den auktoritet som har ansvar för att fastställa följderna av en eventuell brist från uppdragschefens sida är den civila insatschef som leder uppdraget under politisk kontroll och strategisk ledning av Kusp samt under överinseende av den höge representanten. Enligt artikel 11 i denna uppförandekod får den civila insatschefen, i en sådan hypotetisk situation, avskriva ärendet utan vidare åtgärder, behandla ärendet som en förvaltningsfråga utan att inleda något formellt disciplinförfarande eller någon preliminär eller disciplinär utredning.

85      Slutligen fastställs i artikel 10 i uppförandekoden de förutsättningar under vilka den civila insatschefen får begära att hans eller hennes biträdare permanent ska överta uppdragschefens roll i en viss situation.

86      Således har de brister som räknas upp i punkt 79 ovan, vilka sökanden tillskriver uppdraget inom ramen för den andra grunden, samband med den civila insatschefens befogenheter enligt beslut 2012/392 och uppförandekoden och således med uppdragets genomförande av dess mandat, för vilket uppdraget ansvarar enligt artikel 13.4 i detta beslut.

87      Följaktligen har sökanden fog för att rikta sin skadeståndstalan mot uppdraget på grund av de brister som beskrivs i punkt 79 ovan och som han tillskriver den civila insatschefen. Av detta följer att den första invändningen om rättegångshinder inte heller kan bifallas på den andra grunden och att denna invändning om rättegångshinder därmed ska ogillas.

 Den andra invändningen om rättegångshinder: Ansökan har lämnats in för sent

88      Uppdraget har gjort gällande att beslutet av den 10 april 2018 utgör ett administrativt beslut som går sökanden emot i den mening som avses i artikel 263 FEUF. Eftersom detta beslut inte bestritts av sökanden inom fristen på två månader efter det att det meddelats, eller vid tidpunkten för delgivningen, den 23 juli 2020, av rapporten av den 29 juli 2017, har sökanden förverkat sin rätt att göra gällande uppdragets ansvar på grund av den rättsstridighet som han anser att detta beslut är behäftat med.

89      Uppdraget har vidare anfört att sökanden inte har angett skälen till varför han inte väckt någon talan om ogiltigförklaring mot den första och den andra skriftliga varningen.

90      Sökanden har bestritt uppdragets argument.

91      I detta hänseende följer av ovan i punkt 61 nämnda rättspraxis, avseende skadeståndstalans självständighet, att ett eventuellt rättegångshinder mot en talan om ogiltigförklaring av ett beslut som medfört en skada inte per automatik leder till att detsamma gäller för skadeståndstalan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2021, Carvalho m.fl./Europaparlamentet och rådet, C‑565/19 P, ej publicerad, EU:C:2021:252, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

92      Även om en part kan väcka skadeståndstalan utan att samtidigt till följd av gällande bestämmelser vara tvungen att yrka ogiltigförklaring av den rättsstridiga rättsakten som förorsakat skadan, kan parten dock inte på detta sätt undgå avvisning av en talan som rör samma rättsstridiga förhållande och syftar till att uppnå samma ekonomiska resultat (se dom av den 25 mars 2021, Carvalho m.fl./Europaparlamentet och rådet, C‑565/19 P, ej publicerad, EU:C:2021:252, punkt 102 och där angiven rättspraxis).

93      En skadeståndstalan ska således avvisas när den i själva verket syftar till att ett individuellt beslut som vunnit laga kraft ska dras tillbaka, upphävas eller ändras och när den, om den togs upp till sakprövning, skulle leda till att rättsverkningarna av det beslutet helt eller delvis omintetgjordes. Så är fallet om sökanden, med hjälp av en skadeståndstalan, försöker uppnå ett resultat som är identiskt med det som skulle ha lett till framgång med en talan om ogiltigförklaring som sökanden har underlåtit att väcka i tid (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2021, Carvalho m.fl./Europaparlamentet och rådet, C‑565/19 P, ej publicerad, EU:C:2021:252, punkt 103 och där angiven rättspraxis).

94      På samma sätt ska en skadeståndstalan avvisas när den är formulerad som ett föreläggande och inte avser en skada som kan tillskrivas en rättsstridig rättsakt eller underlåtelse, utan syftar till att ändra den omtvistade rättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2021, Carvalho m.fl./Europaparlamentet och rådet, C‑565/19 P, ej publicerad, EU:C:2021:252, punkt 105).

95      Den skadeståndstalan som sökanden i förevarande mål har väckt avser ersättning för skador som han anser ha förorsakats av de brister från uppdragschefens och den civila insatschefens sida som anges i punkterna 73 respektive 79 ovan, varav vissa kan betecknas som beslut som går honom emot, på grund av att dessa brister dels utgjorde mobbning som är förbjuden enligt stadgans bestämmelser, dels innebar åsidosättanden av omsorgsplikten och rätten till god förvaltning.

96      Således avser denna talan inte tillbakadragande, upphävande eller ändring av eventuella beslut som kan ha fattats av uppdraget och den civila insatschefen och som blivit slutgiltiga, utan ersättning för de skador som kunde tillskrivas uppdraget på grund av att det antagit dessa beslut. I synnerhet framgår det inte av de skrivelser som sökanden framställt att han begär gottgörelse in natura för vilken uppdraget ska inleda en preliminär disciplinär utredning avseende uppdragschefen och hans biträdande chef, vilket motsvarar en begäran om ogiltigförklaring av beslutet av den 10 april 2018. Av detta följer att den slutgiltiga karaktären av detta individuella beslut inte kan utgöra hinder för att talan tas upp till sakprövning.

97      Den ovan i punkterna 61 och 91 nämnda självständighet som gäller för skadeståndstalan befriar slutligen sökanden från att motivera varför han inte har väckt någon talan om ogiltigförklaring av den första och den andra skriftliga varningen.

98      Följaktligen ska denna andra invändning om rättegångshinder ogillas.

 Den tredje invändningen om rättegångshinder: En fem- eller fyraårig preskriptionstid

99      Uppdraget har gjort gällande att sökanden har väckt en talan mot det fem år efter de aktuella händelserna, men att det var först i februari 2022 som han lämnade in sin begäran om ersättning till det. Uppdraget har vidare anfört att sökanden inte, fyra år senare, kan grunda sitt anspråk på rapporten av den 29 juli 2017.

100    Sökanden har bestritt uppdragets argument och invänt att talan är förenlig med bestämmelserna i artikel 46, första stycket, i stadgan för Europeiska unionens domstol.

101    Det ska i detta hänseende erinras om att enligt artikel 21 första stycket i domstolens stadga, vilken enligt artikel 53, första stycket, i denna stadga ska tillämpas på förfarandet vid tribunalen, och artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler, ska ansökan innehålla uppgifter om tvisteföremålet, yrkanden samt en kort framställning av grunderna för talan. Dessa uppgifter ska vara tillräckligt klara och precisa för att svaranden ska kunna förbereda sitt försvar och tribunalen ska kunna pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter (se beslut av den 7 september 2022, Rosca/kommissionen, C‑802/21 P, ej publicerat, EU:C:2022:677, punkt 4 och där angiven rättspraxis).

102    I synnerhet ska de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter på vilka talan grundas på ett konsekvent och begripligt sätt framgå av innehållet i själva ansökan (dom av den 3 juni 2021, Ungern/Europaparlamentet, C‑650/18, EU:C:2021:426, punkt 78).

103    Det ankommer således inte på tribunalen att ta ställning till argument som åberopats av en part vilka inte är tillräckligt klara och precisa, då de inte utvecklas ytterligare och inte åtföljs av ytterligare specifik argumentation till stöd för argumenten (se dom av den 18 november 2021, Grekland/kommissionen, C‑107/20 P, ej publicerad, EU:C:2021:937, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

104    Vidare gäller det krav på precision som följer av artikel 21 i domstolens stadga och av artikel 76 i rättegångsreglerna, analogt, även svaranden när denna gör en invändning om rättegångshinder, eftersom ett sådant krav endast har till syfte att göra det möjligt för motparten att förbereda sitt försvar och för domstolen att utöva sin prövning. Detta gäller i än högre grad när svaranden har gjort gällande att talan ska avvisas på grund av preskription.

105    Det följer nämligen av fast rättspraxis att iakttagandet av en preskriptionsfrist, till skillnad från förfarandefristerna, inte utgör tvingande rätt och inte kan prövas ex officio av unionsdomstolen, utan ska åberopas av den berörda parten för att en skadeståndstalan ska läggas ner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2012, Evropaïki Dynamiki/kommissionen, C‑469/11 P, EU:C:2012:705, punkt 51 och där angiven rättspraxis, och dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen, C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 99 och där angiven rättspraxis).

106    I förevarande mål framgår det för det första av handlingarna att även om uppdraget har nämnt en femårig frist efter vilken denna talan väcktes, har den inte preciserat den rättsliga grunden för denna invändning om rättegångshinder och har inte heller åberopat artikel 46 i domstolens stadga, enligt vilken talan mot unionen om ansvar i utomobligatoriska rättsförhållanden ska preskriberas fem år efter den händelse som föranleder ansvarstalan.

107    För det andra framgår det av handlingarna att uppdraget även har nämnt en fyraårig tidsperiod, som skiljer sig från den som föreskrivs i artikel 46 i domstolens stadga, vilken skulle hindra sökanden att göra gällande rapporten av den 29 juli 2017, utan att ange några specifika bestämmelser till stöd för detta påstående.

108    För det tredje har uppdraget, även om det antas att det avsåg åberopa den femåriga preskriptionsfrist som föreskrivs i artikel 46 i domstolens stadga, inte angett vilken händelse som, enligt dess uppfattning, genererat den fordran som sökanden gjort anspråk på inom ramen för denna talan eller vid vilken tidpunkt preskriptionsfristen börjat löpa. Uppdraget har inte heller angett de rättsliga och faktiska grunderna för varför det anser att denna fordran är preskriberad.

109    Mot denna bakgrund kan det konstateras att uppdragets invändning om rättegångshinder avseende en fem- eller fyraårig preskriptionstid inte har utvecklats tillräckligt för att tribunalen ska kunna pröva den.

110    Följaktligen ska denna tredje invändning om rättegångshinder, vilken inte har utvecklats tillräckligt, avvisas.

 Prövning av skadeståndsyrkandet

111    Sökanden har, till stöd för sitt skadeståndsyrkande, i huvudsak anfört fyra grunder. Den första grunden avser ett åsidosättande av artiklarna 1 och 31 i stadgan samt artikel 12a, tredje stycket, i tjänsteföreskrifterna, genom att han utsatts för mobbning från uppdragschefens och den biträdande uppdragschefens sida. Den andra grunden rör ett åsidosättande av omsorgsplikten och av rätten till god förvaltning. Såvitt avser den tredje grunden har sökanden anfört att det föreligger faktiska och säkra skador. Enligt den fjärde grunden finns det ett direkt samband mellan de åsidosättanden som åberopats inom ramen för den första och den andra grunden och de skador som hävdats inom ramen för den tredje grunden.

112    Innan sökandens argument prövas, ska det preciseras på vilka villkor uppdraget kan hållas ansvarigt gentemot en nationell anställd som är utstationerad vid detta uppdrag.

 Villkor för att uppdraget ska ådra sig skadeståndsansvar

113    Det ska erinras om att det av domstolens fasta praxis följer att det för att unionens utomobligatoriska ansvar ska kunna uppstå i ett visst fall bland annat krävs att den som begär ersättning för skada som denne anser sig ha lidit till följd av unionens handlande eller en unionsrättsakt visar att den förlust eller skada som han anser sig ha lidit till följd av ett beteende eller en handling från unionens sida visar att en rättsregel har överträtts som syftar till att ge enskilda rättigheter (se dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 145 och där angiven rättspraxis).

114    Vidare ska denna överträdelse principiellt vara tillräckligt allvarlig, vilket i sin tur är beroende av det utrymme för skönsmässig bedömning som den unionsinstitution, det unionsorgan eller den unionsbyrå som har brutit mot denna regel har och av huruvida den uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, bland annat med hänsyn till graden av klarhet och precision hos regeln i fråga, svårigheterna att tolka eller tillämpa den samt hur komplex situation den har att reglera (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 146 och där angiven rättspraxis).

115    Av fast rättspraxis följer emellertid, vad gäller unionens ökade ansvar när den agerar som arbetsgivare, att enbart ett konstaterande av att ett rättsstridigt handlande har skett, av antingen tillsättningsmyndigheten eller anställningsmyndigheten, räcker för att anse att det första av de tre villkor som gäller för att unionen ska kunna hållas ansvarig för de skador som dess tjänstemän och anställda orsakats på grund av ett åsidosättande av unionens bestämmelser om offentlig anställning är uppfyllt. Detta gäller följaktligen utan att det är nödvändigt att undersöka huruvida det rör sig om en ”tillräckligt klar” överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2020, AL/kommissionen, T‑83/19, ej publicerad, EU:T:2020:254, punkterna 66 och 67).

116    Personalmål som handläggs enligt artikel 270 FEUF och artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, däri inbegripet mål som avser skador som en tjänsteman eller anställd har lidit, ska nämligen hanteras enligt speciella regler som avviker från dem som följer av unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 268 och artikel 340 andra stycket FEUF. Det framgår således av tjänsteföreskrifterna att en tjänsteman eller annan unionsanställd, till skillnad från andra enskilda, är knuten till den institution, det organ eller den byrå där han eller hon arbetar enligt ett reglerat anställningsförhållande som bygger på en balans mellan ömsesidiga särskilda rättigheter och skyldigheter, vilken återspeglas av institutionens omsorgsplikt gentemot den anställde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2022, SU/AEAPP, T‑296/21, EU:T:2022:808, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

117    Som anges i punkt 46 ovan är nationella anställda som utstationerats av medlemsstaterna vid uppdraget, även om de inte omfattas av tjänsteföreskrifterna, icke desto mindre underkastade samma bestämmelser som dem som ska tillämpas på anställda som är utstationerade av unionen och vars situation regleras av tjänsteföreskrifterna, vad gäller deras tjänsteutövning i insatsområdet.

118    Följaktligen räcker det att ett rättsstridigt agerande fastställs för att det första av de tre villkoren för att unionen ska ha ett skadeståndsansvar för skador som vållats en vid uppdraget utstationerad nationell anställd i sin tjänsteutövning i insatsområdet ska anses vara uppfyllt (se, analogt, dom av den 18 november 2020, H/rådet, T‑271/10 RENV II, EU:T:2020:548, punkt 104).

119    Mot denna bakgrund ankommer det på tribunalen att i turordning pröva huruvida de överträdelser som sökanden har åberopat till stöd för den första och den andra grunden för talan kan fastställas, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida de är tillräckligt klara.

 Den första grunden: Åsidosättande av artiklarna 1 och 31 i stadgan och artikel 12a i tjänsteföreskrifterna

120    Sökanden har anfört att de fyra överträdelser som nämns i punkt 73 ovan, vilka påtalades i rapporten av den 29 juli 2017 och som, när det gäller förevarande dom, ska betraktas som delgrunder till stöd för den första grunden, utgör mobbning som han utsatts för och som är förbjuden enligt artiklarna 1 och 31 i stadgan samt enligt artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, vilken ska tillämpas analogt.

121    Uppdraget har bestritts sökandens påståenden.

122    Innan de fyra delgrunder som nämns i punkt 120 ovan prövas och bedöms i sitt sammanhang, ska det för det första bedömas huruvida sökanden med framgång kan åberopa artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna. För det andra ska det erinras om definitionen av mobbning och vilken bevisnivå som krävs i detta hänseende. För det tredje ska det anges under vilka förutsättningar den arbetsgivande myndigheten ska bistå en tjänsteman eller anställd som uppger sig ha utsatts för mobbning. För det fjärde ska det fastställas vilken nivå tribunalens prövning ska ha i förevarande mål.

–       Huruvida artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna är tillämplig i målet

123    Det ska erinras om att nationella anställda eller experter som är tillfälligt utstationerade vid en av unionens institutioner, organ eller byråer inte omfattas av tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2010, Gualtieri/kommissionen, C‑485/08 P, EU:C:2010:188, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

124    Följaktligen är tjänsteföreskrifternas bestämmelser om mobbning och funktionellt skydd för unionens tjänstemän, tillfälligt anställda och kontraktsanställda inte direkt tillämpliga på sökanden.

125    Anställda som utstationerats av unionsinstitutionerna, vilkas ställning regleras genom tjänsteföreskrifterna, och anställda som utstationerats av medlemsstaterna omfattas emellertid, enligt beslut 2012/392, av samma regler i sin tjänsteutövning i insatsområdet. Enligt likabehandlingsprincipen har tribunalen en skyldighet att på sökandens situation analogt tillämpa tjänsteföreskrifternas bestämmelser om mobbning och funktionellt skydd för tjänstemän, tillfälligt anställda och kontraktsanställda och den rättspraxis som meddelats på grundval av dessa bestämmelser (se, analogt, dom av den 18 november 2020, H/rådet, T‑271/10 RENV II, EU:T:2020:548, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

126    Likabehandlingsprincipen, som föreskrivs i artikel 20 i stadgan, är nämligen en allmän unionsrättslig princip som innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan särbehandling (se dom av den 14 juli 2022, kommissionen/VW m.fl., C‑116/21 P–C‑118/21 P, C‑138/21 P och C‑139/21 P, EU:C:2022:557, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

127    Kravet på att situationerna ska vara lika för att man ska kunna konstatera att likabehandlingsprincipen har åsidosatts ska bedömas med beaktande av samtliga omständigheter som kännetecknar situationerna och i synnerhet utifrån föremålet för och syftet med den rättsakt som medför den ifrågavarande skillnaden i behandling, varvid principerna och målsättningarna på det område som rättsakten omfattas av ska beaktas. I den mån som situationerna inte är lika kan en skillnad i behandling av dem inte anses strida mot bestämmelsen om likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan (se dom av den 14 juli 2022, kommissionen/VW m.fl., C‑116/21 P–C‑118/21 P, C‑138/21 P och C‑139/21 P, EU:C:2022:557, punkt 96 och där angiven rättspraxis).

128    Även om anställda som är utstationerade vid uppdraget av medlemsstaterna inte omfattas av tjänsteföreskrifterna, till skillnad från anställda som är utstationerade av institutionerna, kan denna skillnad i ställning således inte anses objektivt berättiga att de förstnämnda, när de utövar sin tjänst i insatsområdet och således befinner sig i en ställning som är jämförbar med de sistnämndas situation, inte åtnjuter samma nivå och samma regler vad gäller skydd mot mobbning.

129    Följaktligen kan sökanden med framgång åberopa artikel 12a i tjänsteföreskrifterna, utöver artiklarna 1 och 31 i stadgan.

–       Definition av mobbning och beviskrav

130    Det ska inledningsvis erinras om att det i artiklarna 1 och 31.1 i stadgan föreskrivs att människans värdighet är okränkbar och att den ska respekteras och skyddas, respektive att varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden.

131    Vidare föreskrivs i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna att tjänstemän inte får ägna sig åt någon form av mobbning eller sexuella trakasserier.

132    I synnerhet definieras för det första begreppet ”mobbning”, i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna som ”allt olämpligt uppträdande av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt”, i form av beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar, vilket innebär att mobbning ska förstås som en process som nödvändigtvis sker över tiden och som förutsätter ett upprepat eller kontinuerligt agerande som är ”avsiktligt” i motsats till ”oavsiktligt”. För det andra ska dessa beteenden, uttalanden eller skrivna ord, gester eller andra handlingar, för att omfattas av begreppet mobbning, vara kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet (se dom av den 2 juni 2022, EM/Europaparlamentet, C‑299/21 P, ej publicerad, EU:C:2022:429, punkt 102 och där angiven rättspraxis).

133    Det behöver emellertid inte visas att avsikten bakom de beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som det rör sig om har varit att kränka en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet. Med andra ord kan mobbning föreligga utan att det har visats att mobbaren genom sina handlingar har haft för avsikt att vanära offret eller avsiktligen försämra vederbörandes arbetsvillkor. Det räcker att sådana handlingar, när de har begåtts frivilligt, objektivt har medfört sådana följder (se dom av den 20 oktober 2021, ZU/kommissionen, T‑671/18 och T‑140/19, ej publicerad, EU:T:2021:715, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

134    För det andra måste uppträdandet, enligt artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, vara olämpligt för att anses utgöra mobbning, vilket innebär att det ifrågasatta uppträdandet måste vara en tillräcklig objektiv realitet, i den meningen att en opartisk och förnuftig normalt känslig betraktare som befinner sig i samma situation skulle anse att det går över gränsen och kan ifrågasättas (se dom av den 20 oktober 2021, ZU/kommissionen, T‑671/18 och T‑140/19, ej publicerad, EU:T:2021:715, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

135    För det tredje kan mobbning per definition vara följden av en rad olika beteenden, vilka var för sig inte nödvändigtvis skulle utgöra mobbning, men som om de bedöms som en helhet, och i sitt sammanhang, däribland på grund av deras ackumulering i tiden, skulle kunna betraktas som sådan. Vid prövningen av frågan om de handlingar som en sökande har åberopat utgör mobbning, ska dessa faktiska omständigheter därför prövas både för sig och tillsammans, eftersom de ingår i en global arbetsmiljö som skapats av en anställds uppträdanden gentemot en annan anställd (se dom av den 20 oktober 2021, ZU/kommissionen, T‑671/18 och T‑140/19, ej publicerad, EU:T:2021:715, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

136    För det fjärde är varje beslut som har antagits under den period då en person påstår sig ha utsatts för mobbning och vars laglighet inte har ifrågasatts, i sig, en faktisk omständighet som kan utgöra ett indicium på mobbning som ska beaktas bland andra, utan att det är nödvändigt att pröva dess laglighet eller att utgången av fristen för att väcka talan mot det utgör hinder för att mobbning föreligger. Det ankommer således på rätten att fastställa huruvida ett beslut som faktisk omständighet kan anses vara ett indicium på mobbning, mot bakgrund av det relevanta sammanhanget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2021, FD/Entreprise commune Fusion for Energy, T‑641/19, ej publicerad, EU:T:2021:388, punkt 44).

–       Biståndsskyldigheten för den institution, det organ eller den byrå som är arbetsgivare när en person uppger sig ha utsatts för mobbning

137    Det ska erinras om att artikel 24 i tjänsteföreskrifterna har inrättats i syfte att skydda unionens tjänstemän mot varje form av mobbning och kränkande beteende, bland annat som härrör från deras överordnade eller kollegor (se dom av den 9 december 2020, GV/kommissionen, T‑705/19, ej publicerad, EU:T:2020:590, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

138    När en institutions tillsättningsmyndighet eller, i förekommande fall, anställningsmyndighet enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna har att ta ställning till en ansökan om bistånd, i den mening som avses i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, ska denna, enligt biståndsskyldigheten och om denna myndighet finner att det rör sig om en händelse som är oförenlig med tjänstens ordning och lugn, handla med den snabbhet och omsorg som i det enskilda fallet krävs för att de faktiska omständigheterna ska kunna fastställas och för att lämpliga åtgärder ska kunna vidtas på grundval av fakta. För detta ändamål räcker det att den tjänsteman eller anställd som begär sin institutions skydd kan lägga fram indicier för att de angrepp denne säger sig ha utsatts för har ägt rum. När tjänstemannen gjort detta ska institutionen i fråga vidta lämpliga åtgärder i samarbete med den som ingett ansökan, såsom att påbörja en utredning, för att fastställa de faktiska omständigheter som ligger till grund för ansökan och, med beaktande av utredningens resultat, vidta de åtgärder som krävs, såsom att inleda ett disciplinförfarande mot den ifrågasatta personen när administrationen till följd av den administrativa utredningen kommer fram till att mobbning förekommer (dom av den 3 oktober 2019, DQ m.fl./Parlamentet, T‑730/18, EU:T:2019:725, punkt 80, och dom av den 14 juli 2021, AI/ECDC, T‑65/19, EU:T:2021:454, punkt 64).

139    I samband med påståenden om mobbning innebär biståndsskyldigheten i synnerhet att administrationen seriöst, snabbt och fullständigt konfidentiellt ska utreda ansökan om bistånd i vilken det görs ett påstående om mobbning och upplysa sökanden om vad man beslutat rörande eventuella åtgärder (dom av den 3 oktober 2019, DQ m.fl./Parlamentet, T‑730/18, EU:T:2019:725, punkt 81).

140    Slutligen ska tribunalen, när det har påståtts att artikel 12a i tjänsteföreskrifterna har åsidosatts, pröva om institutionen, organet eller byrån i fråga har gjort en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna med avseende på definitionen av mobbning som avses i denna bestämmelse och inte en uppenbart oriktig bedömning av dessa omständigheter (se dom av den 9 december 2020, GV/kommissionen, T‑705/19, ej publicerad, EU:T:2020:590, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

141    I synnerhet ska frågan om huruvida beslutet att avslå en biståndsansökan utan att något administrativt förfarande har inletts är välgrundat bedömas av domstolen mot bakgrund av de uppgifter som lämnats till institutionen, organet eller byrån i fråga, bland annat av den person som har ansökt om bistånd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 december 2020, GV/kommissionen, T‑705/19, ej publicerad, EU:T:2020:590, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

–       Nivå av prövning för tribunalen i detta mål 

142    För att fastställa vilken nivå av prövning som ska tillämpas i förevarande mål, ankommer det på tribunalen att bedöma huruvida rapporten av den 29 juli 2017 motsvarar resultatet av en administrativ utredning i den mening som avses i den rättspraxis som nämns ovan i punkterna 138 och 141, vilken skulle ha haft till syfte att fastställa de faktiska omständigheter som låg till grund för rapporteringarna av den 28 mars och den 17 juli 2017.

143    Om detta inte är fallet ankommer det nämligen, enligt de bestämmelser och principer som anges i punkterna 130–141 ovan, på tribunalen att vid sin prövning av motsvarande delgrunder bedöma huruvida de fyra överträdelser som sökanden har klandrat uppdragschefen och den biträdande chefen för utgör, inte mobbning, utan indicier på mobbning, som skulle ha motiverat att en administrativ utredning inleddes.

144    I detta hänseende framgår av beslutet av den 10 april 2018 att rapporten av den 29 juli 2017 upprättats av en anställd vid Europeiska utrikestjänstens ledningskapacitet enligt artikel 11.1 b i uppförandekoden, vilken ger den civila insatschefen behörighet att, i händelse av en rapportering som avser uppdragschefen, behandla ärendet som en förvaltningsfråga utan att inleda något formellt disciplinförfarande och, i förekommande fall, genom ett medlingsförfarande.

145    Det framgår således att rapporten av den 29 juli 2017 upprättats i syfte att meddela att ett försök till medling ägt rum och inte för att, inom ramen för en sådan preliminär eller disciplinär utredning som föreskrivs i artikel 11.1 c respektive 11.1 d i uppförandekoden, fastställa att de påståenden om mobbning som gjorts i rapporteringarna av den 28 mars och den 17 juli 2017 var välgrundade.

146    Denna tolkning bekräftas av att medlaren, i sin rapport av den 29 juli 2017, inte uttryckligen har tagit ställning i frågan om huruvida de händelser som sökanden klandrar uppdragschefen och den biträdande chefen för utgör mobbning eller endast var indicier på en sådan situation.

147    Visserligen kan man av slutsatsen i rapporten av den 29 juli 2017 utläsa att medlaren underförstått påtalade att vissa av de händelser som sökanden klandrade uppdraget för, bland annat dem som är föremål för de fyra delarna av den första grunden, utgjorde indicier på mobbning.

148    Medlaren föreslog nämligen, i denna slutsats, en åtgärd för att minska spänningarna, nämligen att sökanden tillfälligt skulle omplaceras till Bryssel (Belgien) efter sommarledigheten. Medlaren hänvisade uttryckligen till nationella lagstiftningar om mobbning och till bestämmelser som är tillämpliga på unionens institutioner och som föreskriver en informell fas innan det formella förfarandet inleds och angav att förhållandena i den aktuella situationen talade för en sådan informell fas.

149    Medlarens personliga bedömning som anges i rapporten av den 29 juli 2017 har emellertid inte bekräftats av uppdraget.

150    Det ska i synnerhet påpekas att den civila insatschefen, genom beslut av den 10 april 2018, som antogs efter att sökandens utstationering vid uppdraget upphört, informerade medlaren om behandlingen av rapporteringarna av den 28 mars och den 17 juli 2017 som en förvaltningsfråga, i enlighet med artikel 11.1 b i uppförandekoden, utan att inleda en preliminär eller disciplinär utredning eller inleda ett formellt disciplinförfarande mot uppdragschefen och den biträdande uppdragschefen.

151    Den kan således konstateras att uppdraget därmed ansåg att de påståenden om mobbning som gjorts i rapporteringarna av den 28 mars och den 17 juli 2017 var ogrundade eller, åtminstone, att de var otillräckligt underbyggda för att utgöra indicier som räckte för att inleda en preliminär eller disciplinär utredning.

152    Eftersom uppdraget, genom beslutet av den 10 april 2018, underlät att genomföra en administrativ utredning för att kontrollera huruvida sökandens påstående var grundade och att ta ställning till huruvida de överträdelser som sökanden klandrat uppdragschefen och den biträdande uppdragschefen för utgjorde mobbning, motsvarar ett sådant beslut således, till dess verkningar, ett avslag på en biståndsansökan utan att en administrativ utredning inletts. Tribunalen ska, enligt ovan i punkt 141 nämnda rättspraxis, pröva huruvida detta avslag är välgrundat mot bakgrund av de uppgifter som sökanden har lämnat till uppdraget.

–       Den första delgrunden: Uteslutande av sökanden från politiska veckomöten mellan uppdragschefen och delegationschefen

153    Sökanden har, till stöd för denna delgrund, i huvudsak gjort gällande att uteslutandet av honom från de politiska veckomötena mellan uppdragschefen och delegationschefen (nedan kallade ledningsmötena) utgjorde ett indicium på mobbning som motiverade att en administrativ utredning inleddes.

154    I detta hänseende framgår av ett e‑postmeddelande av den 26 maj 2017 att uppdragschefen, från detta datum, bad sökanden att inte längre delta i ledningsmötena.

155    Det framgår således av rapporten av den 29 juli 2017 att sökanden ansåg att uteslutandet av honom från ledningsmötena medförde att han fråntogs en betydande informationskälla för sitt tjänsteutövande som politisk rådgivare, att han hindrades från att utöva sin funktion som samordnare med delegationen för upprättandet av rapporter i politiska frågor och att hans rykte skadades.

156    Det framgår emellertid även av denna rapport att det ovan i punkt 154 nämnda beslut som uppdragschefen fattade den 26 maj 2017 för det första var en följd av hans missnöje med sökanden, på grund att han inte hade följt upp dessa veckomöten. För det andra framgår av rapporten att dessa möten var politiskt känsliga och att uppdragschefen hade skäl för att tro att information från dessa möten hade avslöjats till italienska myndigheter.

157    Medlaren angav visserligen, i sin rapport av den 29 juli 2017, att uteslutandet av sökanden från ledningsmötena och beslutet att endast bjuda in honom till de veckovisa förvaltningsmötena inte var hållbart, mot bakgrund av hans funktion som politisk rådgivare och samordnare på detta område, samt att det hade varit bättre att sökanden tidvis deltog i ledningsmötena.

158    Vad gäller det förstnämnda skälet till uteslutandet av sökanden från ledningsmötena, följer emellertid även av ett e‑postmeddelande som uppdragschefen skickat till sökanden den 6 april 2017 att sökanden inte på något sätt bidrog vid dessa veckomöten.

159    I detta hänseende ska det för det första erinras om att det i artikel 6.2 och 6.3 i beslut 2012/392 föreskrivs att uppdragschefen ska leda personal, grupper och enheter från de bidragande staterna och ge instruktioner till all personal inom uppdraget, för ett effektivt genomförande av uppdraget i insatsområdet och ansvara för samordningen och den dagliga ledningen.

160    Vidare följer av rättspraxis att ledningen förfogar över ett brett utrymme för skönsmässig bedömning beträffande organisationen av avdelningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 oktober 1981, Arning/kommissionen, 125/80, EU:C:1981:248, punkt 19).

161    Sökanden har emellertid inte lämnat någon uppgift som motsäger uppdragschefens påståenden om att han inte på något sätt bidrog vid ledningsmötena, varför det, mot bakgrund av det breda utrymme för skönsmässig bedömning som denna chef förfogade över och med hänsyn till det effektivitetskrav som föreskrivs i artikel 6 i beslut 2012/392, inte förefaller som att hans beslut att sökanden inte skulle delta vid dessa möten var överdrivet eller förkastligt i förhållande till avdelningens intresse.

162    För det andra följer även av artikel 6.7 i beslut 2012/392 att uppdragschefen, utan att befälsordningen åsidosätts, ska få vägledning om lokala politiska förhållanden från chefen för delegationen.

163    Följaktligen förefaller det inte, då ledningsmötena bland annat utgjordes av att chefen för delegationen gav vägledning om lokala politiska förhållanden, som att sökandens närvaro vid dessa möten var nödvändig.

164    För det tredje har det inte visats, eller ens påståtts, att ledningsmötena utgjorde den enda kommunikationskanalen mellan uppdraget och delegationen avseende politiska frågor, varför uteslutandet av sökanden från dessa möten inte förefaller ha utgjort hinder för hans tjänsteutövning, i den mån denna innebar en samordning med hans kollegor på delegationen avseende de politiska frågorna.

165    Följaktligen, och utan att det är nödvändigt att undersöka det andra ovan i punkt 156 nämnda skälet till beslutet av den 26 maj 2017 om att sökanden hade åsidosatt sekretessen avseende dessa möten och avslöjat viss information till italienska myndigheter, kan detta beslut att utesluta honom från ledningsmötena inte, som sådant, betraktas som ett indicium på mobbning av sökanden, varför yrkandet inte kan bifalls på den första delgrunden.

–       Den andra delgrunden: Sökanden mottog den första skriftliga varningen den 17 juli 2017, mindre än en timme efter rapporteringen samma dag

166    Sökanden har, inom ramen för denna delgrund, i huvudsak gjort gällande att den omständigheten att han delgav den första skriftliga varningen mindre än en timme efter att ha gjort rapporteringen den 17 juli 2017 utgör ett indicium på att han utsatts för mobbning.

167    Det ska inledningsvis erinras om att det i artikel 7.1 i uppförandekoden föreskrivs att den medlem av uppdraget som har rapporterat en eventuell överträdelse inte ska straffas på grund eller till följd av denna rapportering, under förutsättning att vederbörande har handlat skäligt och i god tro.

168    I förevarande mål framgår av parternas uppgifter att uppdragschefen, den 17 juli 2017, riktat en skriftlig varning till sökanden för att ha betett sig respektlöst mot honom vid ett möte den 10 april 2017, vid vilket uppdraget hade bjudit in en politiker från en medlemsstat. Uppdragschefen har klandrat sökanden för att, genom sitt kroppsspråk, tydligt ha uttryckt sitt missnöje över att behöva ta anteckningar vid detta möte, trots att det var meningen att han skulle göra detta, och att ha gjort opassande ansiktsuttryck eller gester varje gång som uppdragschefen tog ordet.

169    I synnerhet riktades denna varning till sökanden den 17 juli 2017, mindre än en timme efter att han hade skickat en rapportering till den civila insatschefen i vilken han anklagade uppdragschefen och den biträdande chefen för mobbning.

170    För det första framgår det av artikel 11 i uppförandekoden att den ansvariga auktoritetens beslut, grundat på en rapport om en eventuell överträdelse, om följderna av denna överträdelse, som kan leda auktoriteten att behandla ärendet som en förvaltningsfråga, ska fattas inom tio arbetsdagar.

171    Eftersom, i förevarande mål, den första skriftliga varningen inte följde av ett formellt disciplinförfarande och det av dess rubrik framgår att den är av ”förvaltningskaraktär” kan det, eftersom uppdraget inte har anfört någon annan rättslig grund, konstateras att den beslutats enligt artikel 11 b i uppförandekoden.

172    För det andra, och även om det framgår av rapporten av den 29 juli 2017 att uppdragschefen inför medlaren motiverade varför den första skriftliga varningen skickats sent med att instruktioner från den anställda vid utrikestjänstens ledningskapacitet hade fått honom att skjuta upp detta utskick, har uppdraget inte lagt fram någon bevisning för denna skriftutväxling som skulle kunna styrka att denna motivering är riktig. Uppdraget har inte heller visat, eller ens påstått, att den anställda vid utrikestjänstens ledningskapacitet eller den civila insatschefen hade godkänt uppdragschefens initiativ att ge sökanden den första skriftliga varningen den 17 juli 2017.

173    Även om det antas att den frist på tio arbetsdagar som föreskrivs i artikel 11 b i uppförandekoden inte innebär en sista dag för att ge en varning, har uppdraget emellertid följaktligen inte motiverat varför den första skriftliga varningen skickades först den 17 juli 2017, mer än tre månader efter den händelse som låg till grund för denna varning och mindre än en timme efter att sökanden gjort en rapportering avseende uppdragschefen.

174    För det tredje gjorde sökanden rapporteringen av den 17 juli 2017 genom ett e‑postmeddelande som enbart skickades till den civila insatschefen och den biträdare civila insatschefen och uppdraget har anfört att uppdragschefen och den biträdande civila insatschefen inte fick kännedom om denna rapportering vid den tidpunkt då den gjordes.

175    Även om tribunalen inte kan ålägga uppdraget bevisbördan för att dess påståenden är riktiga, eftersom detta skulle innebära en omvänd bevisbörda, kan den emellertid inte heller kräva att sökanden ska styrka huruvida och, i förekommande fall, vid vilken exakt tidpunkt den civila insatschefen gav uppdragschefen kännedom om att rapporteringen av den 17 juli 2017 skett och, eventuellt, om dess innehåll, eftersom det saknas skäl att anta att sökanden skulle förfoga över någon sådan information.

176    Eftersom bevis saknas avseende vid vilket exakt datum den civila insatschefen informerade uppdragschefen om rapporteringen av den 17 juli 2017 och om det exakta innehållet i denna, kan det således inledningsvis konstateras att uppdraget inte åberopade några bestämmelser som utgjorde hinder för att denna information lämnades till uppdragschefen eller den biträdande uppdragschefen.

177    Vidare har uppdraget inte heller till tribunalen angett vid vilket exakt datum den civila insatschefen eller den anställda vid utrikestjänstens ledningskapacitet informerade uppdragschefen om att medlaren skulle komma, trots att det är rimligen kan antas att uppdragschefen när denna information lämnades hade kännedom om rapporteringen av den 17 juli 2017 och, i förekommande fall, dess innehåll.

178    Av detta framgår att eftersom uppdraget inte har motiverat varför den första varningen gjorts för sent, såväl i förhållande till den frist som föreskrivs i artikel 11 i uppförandekoden som mot bakgrund av att de händelser som låg till grund för varningen hade skett långt bak i tiden, eller lämnat någon uppgift om vid vilken exakt tidpunkt uppdragschefen fick kännedom om rapporteringen av den 17 juli 2017, kan den omständigheten att denna varning getts mindre än en timme efter denna rapportering betraktas som överdriven eller förkastlig.

179    Denna tidpunkt för varningen kan nämligen tolkas så, att syftet var att bestraffa sökanden för nämnda rapportering, i strid med de krav som föreskrivs i artikel 7 i uppförandekoden, och följaktligen, i sig, är ett indicium på att sökanden utsatts för mobbning.

180    Följaktligen ska yrkandet bifallas såvitt avser den andra delen av denna grund.

–       Den tredje delgrunden: Begäran som sökanden mottog den 27 juli 2017 om att han skulle fylla i formuläret för utvärdering av hans prestationer i syfte att få sin utstationering förlängd

181    Sökanden har, genom denna grund, i huvudsak anfört att den tidpunkt som personalavdelningen valde för att återuppta förfarandet för utvärdering av hans prestationer, den 27 juli 2017, det vill säga dagen efter att medlaren gett sig av, utgör ett indicium på att han utsatts för mobbning.

182    I synnerhet framgår det av rapporten av den 29 juli 2017 att sökanden ansåg att förfarandet för utvärdering av prestationerna inte föreskrevs i uppdragets bestämmelser om personaladministration och att inledandet av detta förfarande avseende honom enbart hade till syfte att få bort honom från tjänsten.

183    I detta hänseende framgår det av handlingarna i målet att uppdragschefen, den 6 april 2017, beslutade att inleda ett förfarande i syfte att fastställa ett samband mellan utvärderingen av sökandens prestationer och den omständigheten att han motsatt sig denna, i huvudsak med motiveringen att den inte var formellt föreskriven i uppdragets reviderade operationsplan (nedan kallad OPLAN) daterad den 13 juli 2022.

184    Därefter skickade en anställd vid personalavdelningen den 27 juli 2017 ett utkast till utvärdering till sökanden att komplettera, med en ny frist som fastställts till den 4 augusti 2017. Sökanden vägrade emellertid återigen att fylla i sitt utvärderingsformulär med motiveringen att detta nya förfarande inletts för tidigt i förhållande till hans utstationerings planerade upphörande den 14 april 2018. Chefen för personalavdelningen förklarade då för sökanden att detta förfarande rörde all personal vid uppdraget vars utstationering skulle komma att upphöra senast den 30 april 2018 och att, om han inte deltog, så skulle hans tjänst utlysas som ledig.

185    Slutligen påminde personalchefen, den 23 augusti 2017, sökanden och bad honom återigen att lämna in sitt ifyllda utvärderingsformulär. Sökanden avslog på nytt denna begäran med motiveringen att han inte avsåg ansöka om förlängning av sin utstationering från april 2018.

186    Det ska inledningsvis preciseras att det i artikel 7 i bilaga IX i OPLAN, om personalfrågor, anges att en förlängning av en anställds utstationering ska vara underställd uppdragschefens godkännande, på grundval av en ansökan om detta som den berörde anställde har framställt tre månader före den pågående utstationeringsperiodens slut och en positiv utvärdering som fastställts av vederbörandes direkt överordnade.

187    Vidare föreskrivs i artikel 10 i bilaga IX i OPLAN att alla uppdragets medlemmar regelbundet ska genomgå en prestationsutvärdering, särskilt innan de slutgiltigt lämnar uppdraget.

188    Slutligen har uppdraget hänvisat till ett dokument kallat ”Riktlinjer för utvärdering av prestationer inom ESFP-uppdrag”, av vilket det framgår att förfarandet för upprättandet av en prestationsutvärdering var systematiskt innan den berörda vid uppdraget anställda personens utstationering avslutades, starkt rekommenderat vid utgången av varje utstationeringsperiod eller kontraktsperiod, rekommenderat vid utgången av en sexmånadersperiod i den hypotetiska situation där den anställda inledningsvis utstationerats för en ettårsperiod och möjlig vid varje tidpunkt då detta ansågs nödvändigt, i händelse av ett byte av överordnad person eller utveckling av den berörda anställda personens prestation, i samråd med personalavdelningen.

189    Det kan, för det första, konstateras att även om möjligheten att utvärdera en vid uppdraget anställd vid ett byte av överordnad eller utredning av den berörde anställdes prestationer inte uttryckligen föreskrivs i bilaga IX i OPLAN, förefaller inte denna norm utgöra hinder för ett sådant handlande, eftersom artikel 10 i denna bilaga inte på ett uttömmande sätt definierar de situationer i vilka uppdragets medlemmar ska utvärderas.

190    Vidare har sökanden inte gjort gällande någon annan bestämmelse som skulle utgöra hinder för uppdragschefens utvärdering av hans prestationer.

191    Tvärtom följer av artikel 6 i beslut 2012/392 och av ovan i punkt 160 nämnda rättspraxis att uppdragschefen förfogar över ett brett utrymme för skönsmässig bedömning för att besluta att göra en prestationsutvärdering avseende en av sina underordnade om han anser att detta förfarande är nödvändigt för personens effektivitet i insatsområdet.

192    Det kan således inte anses att uppdragschefens beslut av den 6 april 2017 att göra en utvärdering av sökandens prestationer principiellt var överdrivet eller förkastligt i förhållande till avdelningens intresse, särskilt som det vid förhandlingen framkom att sökandens prestationer inte längre hade utvärderats sedan juni 2016.

193    För det andra framgår det emellertid av personalavdelningens nya begäran av den 27 juli 2017 om att sökanden skulle fylla i sitt formulär för prestationsutvärderingen att denna begäran inte hänvisade till uppdragschefens ovan i punkterna 183 och 192 nämnda beslut av den 6 april 2017, utan till behovet av att dokumentera ansökningarna om förlängd utstationering och förekomma eventuella lediga tjänster för alla utstationerade anställda inom uppdraget fram till den 30 maj 2018, i syfte att offentliggöra de tjänster för vilka utstationeringen skulle nå sitt slut före detta datum.

194    Det har visserligen inte bestritts att detta beslut inte endast avsåg sökanden, men faktum kvarstår att uppdraget inte har angett skälen till varför personalavdelningen vidtog denna administrativa åtgärd redan den 27 juli 2017, trots att det följer av artikel 7 i bilaga IX till OPLAN, avseende personalfrågor att förfarandet för utvärdering av de anställda som önskade ansöka om förlängning av deras utstationering vid uppdraget skulle inledas när de begärde detta, senast tre månader före utstationeringen, det vill säga den 14 januari 2018 beträffande sökanden.

195    För det tredje kan det konstateras att den ovan i punkterna 184 och 193 nämnda begäran från personalavdelningen framställdes redan dagen efter medlarens avresa.

196    Det kan emellertid rimligen antas att rapporteringarna av den 28 mars och den 17 juli 2017 samt beslutet av den civila insatschefen av den 20 juli 2017 att skicka en medlare till platsen redan den 25 juli 2017 krävde att uppdraget, i väntan på medlarens slutsatser, i förhållande till sökanden agerade med den försiktighet dom fordras, bland annat enligt principen om god förvaltning.

197    Utöver skyldigheten att handla med försiktighet, som ingår i principen om god förvaltning som föreskrivs i artikel 41 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2022, SGL Carbon m.fl./kommissionen, C‑65/21 P och C‑73/21 P–C‑75/21 P, EU:C:2022:470, punkt 30 och där angiven rättspraxis), och särskilt omsorgsplikten, gäller den även i förevarande mål på grund av artikel 7 i uppförandekoden, som förbjuder uppdraget att bestraffa en medlem av uppdraget som har rapporterat en eventuell överträdelse, på grund av eller till följd av denna rapportering.

198    Det framgår således av rapporten av den 29 juli 2017 att medlaren ansåg att personalavdelningens åtgärd som bestod i att, den 27 juli 2017, det vill säga omedelbart efter sitt utvärderingsuppdrag på plats, återuppta förfarandet för utvärdering av sökanden var ett misstag och vidtogs för tidigt i förhållande till sedvanligt handlande.

199    Mot denna bakgrund kan det anses att beslutet om att återuppta förfarandet för utvärdering av sökanden redan dagen efter att medlaren gett sig av, utan att invänta hans slutsatser, och mer än nio månader före utgången av sökandens utstationering, med hänsyn till de specifika omständigheter under vilka det antogs är överdrivet eller förkastligt.

200    Detta återupptagande kan nämligen tolkas så, att det hade till syfte att avlägsna sökanden från uppdraget vid utgången av hans utstationering utan att invänta medlarens förslag, varför detta beslut, i sig, utgör ett indicium på mobbning.

201    Följaktligen ska yrkandet bifallas på den tredje delgrunden.

–       Den fjärde delgrunden: Sökanden har mottagit en uppdaterad avräkning av sina ledighetsdagar till följd av en begäran av personalavdelningen om att han skulle motivera sina dagar av olovlig frånvaro.

202    Sökanden har, såvitt avser denna grund, kritiserat personalchefens reaktion på att han kommit tillbaka för sent från en ledighetsperiod i juni 2017.

203    I detta hänseende framgår av ett e‑postmeddelande av den 28 juli 2017 som riktats till den civila insatschefen att sökanden kompletterade rapporteringen av den 17 juli 2017 med en skriftutväxling mellan honom och personalchefen rörande hans återkomst från ledigheten i juni 2017, efter det datum som ursprungligen var planerat.

204    I synnerhet framgår det av dessa e‑postmeddelanden att sökanden mottog en skrivelse i vilken han ombads att ange skälen till varför han kommit tillbaka från ledigheten måndagen den 3 juli 2017 i stället för det datum som ursprungligen hade fastställts till torsdagen den 29 juni 2017. I ett e‑postmeddelande av den 24 juli 2017 åberopade sökanden ”personliga skäl” och angav att han hade bett kollegor att informera uppdraget, på grund av att det var omöjligt för honom att själv göra detta. Därefter sände personalchefen, via e‑postmeddelande av den 27 juli 2017, till sökanden en ”uppdaterad avräkning av hans ledighet” i vilken den 29 och den 30 juni 2017 nämndes och skickade kopior till bland annat uppdragschefen och biträdande uppdragschefen. Sökanden angav då att han inte hade begärt denna handling och att han önskade få reda på skälen till varför hans interlokutör hade angett andra mottagare i fältet ”kopia till”, då det rörde ett dokument som han ansåg var strikt konfidentiellt.

205    För det första har det visat sig att personalavdelningens begäran om motivering till ledigheten var daterad den 24 juli 2017 och delgavs sökanden samma dag. Den framställdes alltså dagen innan medlaren anlände.

206    Det framgår emellertid inte av handlingarna i målet att sökanden hade rapporterat denna begäran om motivering till ledigheten till medlaren vid de bilaterala sammanträden som han hade med denne den 25 och den 26 juli 2019, trots att det stod honom fritt att göra detta.

207    Det kan följaktligen konstateras att sökanden inte ansåg att begäran om motivering av ledigheten den 24 juli 2017 utgjorde ett indicium på att han hade utsatts för mobbning, men att han ansåg att detta var fallet avseende utskicket av den uppdaterade avräkningen av ledighetsdagarna av den 27 juli 2017.

208    För det andra ska det även påpekas att sökanden hade kommit tillbaka för sent från sin ledighet i maj 2017 och att han hade upprepat detta beteende i augusti 2017, utan att iaktta de interna bestämmelserna om ledighetsansökningar.

209    För det tredje kan det konstateras att, med förbehåll för omsorgsplikten och, särskilt, den ovan i punkt 197 nämnda försiktigheten, i väntan på medlarens slutsatser, varken artiklarna 1 och 31 i stadgan eller artikel 12a i tjänsteföreskrifterna och, i förevarande mål, varken bestämmelserna i bilaga IX till OPLAN och uppförandekoden föreskrev någon skyldighet för uppdraget att undanta sökanden från uppdragets personalavdelnings förvaltning enbart på grund av att han hade gjort rapporteringar om mobbning avseende uppdragschefen och den biträdande uppdragschefen.

210    Således kunde inte rapporteringarna av den 28 mars och den 17 juli 2017 utgöra hinder för att personalavdelningen, under kontroll av uppdragschefen och den biträdande uppdragschefen, den 27 juli 2017 skickade ett formulär till sökanden som innehöll den uppdaterade avräkningen av hans ledighetsdagar, till följd av dagarna av olovlig frånvaro den 29 och den 30 juni 2017, då ett sådant dokument i princip är nödvändigt för att med exakthet få vetskap om vilken ledighet den berörde anställde har rätt till under resten av det innevarande året.

211    Följaktligen kan inte den omständigheten att personalavdelningen, den 27 juli 2017, till sökanden skickade en uppdaterad avräkning av hans ledighet, i sig, betraktas som en överdriven eller förkastlig åtgärd som kunde utgöra ett indicium på att han utsatts för mobbning. Yrkandet kan således inte bifallas på den fjärde delgrunden.

–       Helhets- och kontextuell bedömning av de beteenden som sökanden har klandrat uppdragschefen och den biträdande uppdragschefen för

212    Enligt ovan i punkt 135 nämnda rättspraxis, ankommer det på tribunalen att göra en helhets- och kontextuell bedömning av de beteenden som sökanden har klandrat uppdragschefen och den biträdande uppdragschefen för.

213    I detta hänseende framgår av ett e‑postmeddelande som uppdragschefen riktade till sökanden den 6 april 2017 att denne chef till de italienska myndigheterna och till den civila insatschefen hade meddelat att han ville att sökanden skulle återsändas på grund av att han hade förlorat sitt förtroende för honom, i samband med påstådda åsidosättanden av tystnadsplikten från hans sida.

214    Visserligen tillåter artikel 8 i bilaga IX till OPLAN uppdragschefen att avsluta en anställds utstationering före utsatt datum, bland annat av disciplinskäl, i enlighet med uppförandekoden, eller på grund av den berörde anställdes oförmåga att uppfylla uppdragets grundkrav.

215    Det framgår emellertid inte av handlingarna i målet att uppdraget har bett de italienska myndigheterna att avsluta sökandens utstationering före slutdatumet eller att det har inlett det förfarande som föreskrivs i artikel 8 i bilaga IX till OPLAN.

216    Uppdraget har nämligen, till svar på en fråga vid förhandlingen, preciserat att det förfarande för förtida avslutande av utstationeringen som föreskrivs i artikel 8 i bilaga IX till OPLAN innebar en viss administrativ börda och krävde att en kommitté inrättades för att bedöma den berörde anställdes situation och skälen till varför uppdragschefen planerade ett förtida avslutande av hans utstationering.

217    Den övergripande arbetsmiljö i vilken de händelser som sökanden hänvisat till ägt rum präglades således av uppdragschefens avsikt, såsom den framgår av det e‑postmeddelandet av den 6 april 2017 som nämns i punkt 213 ovan, att göra sig av med sökanden utan att genomföra det förfarande som föreskrivs i artikel 8 i bilaga IX i OPLAN.

218    Detta sammanhang kunde emellertid anses bekräfta sökandens bedömning av de händelser som han klandrat uppdragschefen och den biträdande uppdragschefen för inom ramen för den andra och den tredje delgrunden, vilka tribunalen har funnit utgöra indicier på mobbning. Vidare kunde de händelser som sökanden har klandrat uppdragschefen och den biträdande uppdragschefen för inom ramen för den första och den fjärde grunden, vilka tribunalen har funnit inte i sig utgöra indicier på mobbning, också förefalla vara sådana indicier mot bakgrund av detta sammanhang, särskilt på grund av att alla dessa händelser ägt rum under en begränsad tidsperiod.

219    Följaktligen har sökanden grund för sitt argument att uppdraget, genom att underlåta att inleda en administrativ utredning till följd av hans påståenden om mobbning, åsidosatt artikel 1 och artikel 31.1 i stadgan samt artikel 12a i tjänsteföreskrifterna. Talan ska således bifallas på den första grunden i dess helhet.

 Den andra grunden: Åsidosättande av rätten till god förvaltning och omsorgsplikten

220    Sökanden har, inom ramen för denna grund, gjort gällande att de tre påstådda brister som anges i punkt 79 ovan och som, vad gäller denna dom, ska betraktas som lika många delgrunder till stöd för denna grund utgör åsidosättanden av rätten till god förvaltning och omsorgsplikten.

221    Uppdraget har bestritt sökandens påståenden.

222    Innan tribunalen prövar dessa tre delgrunder, ska det undersökas huruvida sökanden med framgång kan göra gällande ett åsidosättande av omsorgsplikten och, om svaret är jakande, huruvida innehållet i denna plikt skiljer sig från rätten till god förvaltning.

–       Huruvida omsorgsplikten är tillämplig i förevarande mål 

223    Det ska erinras om att enligt fast rättspraxis återspeglar administrationens omsorgsplikt gentemot sina anställda den balans mellan ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som har införts genom tjänsteföreskrifterna i förhållandet mellan den offentliga myndigheten och de offentliganställda. Denna balans innebär bland annat, tillsammans med principen om god förvaltning, att administrationen, när den fattar beslut avseende en tjänsteman, ska beakta samtliga omständigheter som kan påverka dess beslut och, när den gör detta, ska ta hänsyn inte bara till tjänstens intresse utan också till den berörda tjänstemannens intresse (se beslut av den 31 mars 2022, Barata/Europaparlamentet, C‑305/21 P, ej publicerat, EU:C:2022:253, punkterna 7 och 8 (generaladvokatens ställningstagande, punkt 14 och där angiven rättspraxis).

224    Som framgår av punkterna 125–129 ovan, innebär emellertid principen om likabehandling en analog tillämpning på de nationella anställda som är utstationerade vid ett sådant organ eller en sådan byrå som uppdraget av vissa bestämmelser i tjänsteföreskrifterna eller rättspraxis i personalmål, när dessa anställda befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för anställda som lyder under tjänsteföreskrifterna och skillnaderna mellan deras respektive situationer inte objektivt kan motivera att de förstnämnda, i sin tjänsteutövning i insatsområdet, inte åtnjuter samma skyddsnivå och skyddsregler som de sistnämnda.

225    Detsamma gäller, bland annat, den omsorgsplikt som unionens arbetsgivande institution, organ eller byrå har i förhållande till sina tjänstemän eller andra anställda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 november 2020, H/rådet, T‑271/10 RENV II, EU:T:2020:548, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

226    Följaktligen kan sökanden med framgång åberopa omsorgsplikten.

–       Räckvidden av omsorgsplikten och rätten till god förvaltning

227    Det ska erinras om att sökanden, i huvudsak, som första delgrund har kritiserat uppdraget för att inte ha behandlat hans klagomål av den 8 mars 2017 och hans rapporteringar av den 28 mars och den 17 juli 2017 inom en rimlig tid. Såvitt avser den andra delgrunden, har han anfört att han inte fått kännedom om de konstateranden och rekommendationer som anges i rapporten av den 29 juli 2017. Den tredje delgrunden avser att uppdraget inte har följt medlarens rekommendationer.

228    I detta hänseende föreskrivs i artikel 41.1 i stadgan att var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner, organ och byråer. Vidare föreskriver artikel 41.2 a i stadgan att rätten till god förvaltning omfattar en rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne.

229    Däremot anges inte avseende omsorgsplikten, såsom den har definierats i rättspraxis, någon skyldighet för unionens arbetsgivande institution, organ eller byrå att behandla en av sina anställdas situation eller begäran inom skälig tid, eller efter att ha hört honom eller henne. I synnerhet anges ingen skyldighet att följa rekommendationer som har lämnats av en medlare som har utsetts till följd av ett klagomål om mobbning.

230    Vidare framgår inte av rättspraxis något direkt eller uttryckligt samband mellan, å ena sidan, omsorgsplikten och, å andra sidan, skyldigheten att lämna in en ansökan, bland annat ett klagomål avseende mobbning, inom skälig tid, rätten att bli hörd och en eventuell skyldighet att följa rekommendationer som har lämnats av en medlare som har utsetts till följd av ett klagomål avseende mobbning.

231    Visserligen följer av rättspraxis att omsorgsplikten innebär att när unionens institutioner, organ och byråer agerar som arbetsgivare är de underkastade ett särskilt ansvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2022, SU/AEAPP, T‑296/21, EU:T:2022:808, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

232    Sökanden i förevarande mål har emellertid inte preciserat vilket slags skyldigheter han anser att uppdraget i den aktuella situationen hade enligt omsorgsplikten och som skulle vara åtskilda från dem som följer av rätten till god förvaltning.

233    Det kan således konstateras att denna grund, i den del den avser ett eventuellt åsidosättande av omsorgsplikten, inte åtföljs av tillräckliga precisioner för att det ska vara möjligt att bedöma huruvida den är välgrundad. Därmed kan talan inte vinna bifall på denna grund, eftersom den är otillräckligt preciserad och inte kan tas upp till sakprövning enligt artikel 76 d i rättegångsreglerna.

–       Den första delgrunden: Klagomålen av den 8 mars 2017 och rapporteringarna av den 28 mars och den 17 juli 2017 har inte behandlats inom skälig tid

234    Sökanden har, inom ramen för denna delgrund, i huvudsak hävdat att uppdraget inte har behandlat hans klagomål av den 8 mars 2017 och hans rapporteringar av den 28 mars och den 17 juli 2017 inom skälig tid, trots att det mottagit dessa redan från mars 2017, att medlaren lämnade sin rapport den 29 juli 2017 och att uppdraget gav sökanden ett svar först den 10 april 2018.

235    Det ska för det första erinras om att sökanden, den 8 mars 2017, lämnade två klagomål till uppdragschefen, varav ett avseende mobbning av en arbetskollega, innan han, den 28 mars 2017 lämnade en rapportering till den civila insatschefen för en behandling av dessa båda klagomål.

236    Det första klagomålet av den 8 mars 2017 avskrevs emellertid av uppdragschefens biträdare utan vidare åtgärd, vilket sökanden upplystes om genom ett e‑postmeddelande av den 24 mars 2017.

237    Det kan således inte anses att detta första klagomål inte behandlats inom skälig tid.

238    Vidare, vad gäller det andra klagomålet av den 8 mars 2017, framgår det av de handlingar som uppdraget har lämnat in att uppdragschefen, den 20 mars 2017, bad den civila insatschefen att tillämpa artikel 10 i uppförandekoden för att denna ledares biträdare slutgiltigt skulle ta över handläggningen av detta klagomål, vilket den civila insatschefen accepterade. Sökanden informerades om detta den 30 mars 2017. Den 24 april 2017 lämnade den biträdande civila insatschefen en preliminär undersökningsrapport och upplyste, genom e‑postmeddelande av den 15 maj 2017, uppdragschefen om att det, i enlighet med uppförandekoden, hade beslutats att klagomålet skulle behandlas som en förvaltningsfråga, utan att något formellt disciplinförfarande skulle inledas.

239    I synnerhet erinrade den biträdande civila insatschefen uppdragschefen om behovet för uppdragets alla medlemmar att iaktta de tillämpliga säkerhetsbestämmelserna och bad honom att iaktta denna skyldighet.

240    Sökanden informerades per telefon, den 29 maj 2017, om utgången av det andra klagomålet av den 8 mars 2017. Därför kan det inte heller anses att den tid inom vilken detta klagomål behandlades, det vill säga drygt två månader, var oskälig.

241    För det andra gjorde sökanden en första rapportering den 28 mars 2017 för att den civila insatschefen skulle behandla klagomålen av den 8 mars 2017.

242    Vad gäller det andra klagomålet av den 8 mars 2017, följer emellertid av punkt 238 ovan att det var under behandling den 28 mars 2017 och att den biträdande den civila insatschefen vidtog handläggningen den 15 maj 2017.

243    Det saknades följaktligen anledning för den civila insatschefen att lägga sig i behandlingen av detta klagomål, särskilt som det inte framgår av uppförandekoden att den civila insatschefen har någon sådan befogenhet avseende rapporteringar till uppdragschefen eller den biträdande uppdragschefen.

244    Slutligen, beträffande det första klagomålet av den 8 mars 2017 om mobbning, framgår det inte heller av bestämmelserna i uppförandekoden att den civila insatschefen har möjlighet att ändra uppdragschefens eller den biträdande uppdragschefens beslut att utan vidare åtgärder avskriva en anställds klagomål avseende en eventuell överträdelse av de säkerhetsregler som är tillämpliga på uppdraget.

245    Följaktligen kunde rapporteringen av den 28 mars 2017 i syfte att till den civila insatschefen anmäla det första klagomålet av den 8 mars 2017 inte medföra att en ny frist för handläggningen påbörjades.

246    För det tredje, vad gäller den rapportering som sökanden gjorde till den civila insatschefen den 17 juli 2017, avseende en anmälan mot uppdragschefen och den biträdande uppdragschefen för mobbning, ska det erinras om att sökanden informerades, redan den 20 juli 2017, om att medlaren skulle anlända veckan därpå och att medlaren avgav sin rapport den 29 juli 2017.

247    I synnerhet förespråkade medlaren i sina slutsatser att det inte, i detta skede, skulle inledas någon sådan formell utredning som föreskrivs i uppförandekoden, i enlighet med den möjlighet som föreskrivs i artikel 11 b i denna uppförandekod, vilket gör det möjligt för uppdraget att behandla en rapportering som en förvaltningsfråga utan att inleda något formellt disciplinförfarande och, vid behov, tillämpa ett medlingsförfarande.

248    Mot denna bakgrund kan det konstateras att rapporteringen av den 17 juli om mobbning var föremål för en första utredning som avslutades den 29 juli 2017 och att tidsåtgången för denna utredning inte var oskälig.

249    Följaktligen kan yrkandet inte bifallas på denna grunds första del.

–       Den andra delgrunden: De konstateranden och den rekommendation som angavs i rapporten av den 29 juli 2017 har inte meddelats sökanden

250    Sökanden har, inom ramen för denna delgrund, klandrat uppdraget för att inte ha upplyst honom om de konstateranden och rekommendationer som angavs i rapporten av den 29 juli 2017.

251    I detta hänseende följer av rättspraxis att en person som har ingett en ansökan om bistånd på grund av påstådd mobbning har rätt att yttra sig över de omständigheter som rör honom eller henne, med stöd av principen om god förvaltning (se, för ett liknanden resonemang, dom av den 4 juni 2020, Utrikestjänsten/De Loecker, C‑187/19 P, EU:C:2020:444, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

252    I synnerhet föreskrivs i artikel 41.2 att rätten till god förvaltning bland annat innebär att var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne och att var och en ska ha tillgång till de akter som berör honom eller henne, med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess, tystnadsplikt och affärshemlighet, samt att förvaltningen är skyldig att motivera sina beslut.

253    Närmare bestämt innebär rätten att yttra sig särskilt att var och en garanteras en möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet och innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes intressen på ett ogynnsamt sätt (se dom av den 25 juni 2020, HF/Parlamentet, C‑570/18 P, EU:C:2020:490, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

254    Av rättspraxis följer således att den person som har lämnat in ett klagomål om mobbning i en tvist om mobbning av europeiska tjänstemän har rätt att, för att på ett ändamålsenligt sätt kunna framföra sina synpunkter till den berörda institutionen innan denna fattar ett beslut, åtminstone få en sammanfattning av uttalandena från den person som anklagas för mobbning och från de olika vittnen som hörts under utredningsförfarandet, varvid denna sammanfattning i förekommande fall ska delges med iakttagande av konfidentialitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, HF/Parlamentet, C‑570/18 P, EU:C:2020:490, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

255    Så är fallet, i den mån som dessa uttalanden har använts i den rapport som överlämnats till den auktoritet som fattat beslutet att inte vidta några åtgärder med anledning av klagomålet och som innehåller rekommendationer som legat till grund för auktoritetens beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, HF/Parlamentet, C‑570/18 P, EU:C:2020:490, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

256    För att garantera att vittnesmålen förblir konfidentiella och de syften som de skyddar kan nämligen, samtidigt som det säkerställs att tjänstemännen eller den anställde som har lämnat in en biståndsansökan för mobbning bereds tillfälle att yttra sig innan ett beslut som går honom eller henne emot antas, såsom generaladvokaten har framhållit i punkt 71 i sitt förslag till avgörande, vissa metoder användas, såsom anonymisering, eller till och med röjande av innehållet i vittnesmålen i form av en sammanfattning, alternativt maskering av vissa delar av innehållet i vittnesmålen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, HF/Parlamentet, C‑570/18 P, EU:C:2020:490, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

257    I förevarande mål har det inte bestritts att även om sökanden hördes av medlaren vid hans eller hennes besök på plats den 25 och 26 juli 2017, fick han varken kännedom om innehållet i uppdragschefens och den biträdande uppdragschefens förklaringar eller innehållet i de förklaringar som lämnades av de övriga vittnen som hördes av medlaren.

258    Vidare har det inte heller bestritts att sökanden inte hade kännedom om den rekommendation som medlaren avsåg lämna till den civila insatschefen.

259    Eftersom den civila insatschefen antog detta beslut på grundval av rapporten av den 29 juli 2017 och den rekommendation som lämnades i denna, borde den ha säkerställt iakttagandet av sökandens rätt att bli hörd genom att ge honom tillfälle att framföra sina synpunkter på denna rapport och att eventuellt lämna ytterligare upplysningar som hade kunnat föranleda den civila insatschefen att dra en annan slutsats, vilket skulle ha kunnat leda till att en administrativ utredning inleddes (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2020, Utrikestjänsten/De Loecker, C‑187/19 P, EU:C:2020:444, punkt 73).

260    Dessutom skulle sökanden, om han hade informerats om medlarens rekommendation i rapporten av den 29 juli 2017, efter att ha konstaterat att denna rekommendation inte hade genomförts, ha haft möjlighet att göra denna gällande vid uppdraget, bland annat för att bestrida beslutet om vägran att inleda en preliminär eller disciplinär utredning, vilket han fick kännedom om först den 10 april 2018.

261    Följaktligen har sökanden fog för sitt påstående att uppdraget har åsidosatt rätten till god förvaltning genom att underlåta att delge honom de konstateranden och den rekommendation som anges i rapporten av den 29 juli 2017, åtminstone i form av en anonymiserad sammanfattning, i syfte att på ett ändamålsenligt sätt kunna framföra synpunkter på innehållet i detta dokument, innan den civila insatschefen antog ett beslut om följderna av dessa konstateranden och denna rekommendation avseende rapporteringarna av den 28 mars och den 17 juli 2017.

262    Visserligen har uppdraget anfört att uppdragschefen inte hade mottagit rapporten av den 29 juli 2017, varför det var omöjligt för uppdraget att delge sökanden denna rapport.

263    Även om det antas att denna uppgift är riktig, påverkar detta emellertid inte att de åsidosättanden som nämns i punkt 261 ovan kan tillskrivas uppdraget, eftersom det följer av punkterna 78–87 ovan att de beslut som den civila insatschefen fattat gentemot sökanden, med tillämpning av uppförandekoden, är av sådan karaktär att de kan medföra ansvar för uppdraget.

264    Mot denna bakgrund ska talan bifallas på den andra grundens andra del.

–       Den tredje delgrunden: Medlarens rekommendation har inte genomförts

265    Såvitt avser denna delgrund, har sökanden klandrat uppdraget för att inte ha genomfört medlarens rekommendation, vilken bestod i att föreskriva en period för att minska spänningarna, bland annat genom att tillfälligt omplacera sökanden till Bryssel.

266    I detta hänseende framgår vid prövningen av den första grunden att sökanden har fog för att hävda att de överträdelser som uppdragschefen och den biträdande uppdragschefen klandrats för inom ramen för denna grunds fyra delar utgjorde indicier på mobbning som berättigade att en administrativ utredning inleddes i syfte att fastställa om de var välgrundade.

267    Av ovan i punkt 138 nämnda rättspraxis följer emellertid att när anställningsmyndigheten har att ta ställning till en ansökan om bistånd, ska denna, enligt biståndsskyldigheten och om denna myndighet finner att det rör sig om en händelse som är oförenlig med tjänstens ordning och lugn, inte bara handla med den skyndsamhet och omsorg som i det enskilda fallet krävs för att de faktiska omständigheterna ska kunna fastställas, utan också vidta lämpliga åtgärder när den tjänsteman eller annan anställd som begär sin institutions skydd gör sannolikt att de angrepp denne säger sig ha utsatts för har ägt rum.

268    Denna biståndsskyldighet utgör en variant av omsorgsplikten, som ingår i principen om god förvaltning och som innebär att unionens institutioner, organ och byråer måste handla med omsorg och försiktighet när den prövar alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2022, SGL Carbon m.fl./kommissionen, C‑65/21 P och C‑73/21 P–C‑75/21 P, EU:C:2022:470, punkterna 30 och 31 och där angiven rättspraxis).

269    Eftersom det, i förevarande mål, följer av prövningen av den första grunden att sökanden hade gjort sannolikt att den mobbning som hans klagomål avsåg hade ägt rum, ankom det på uppdraget dels att, i enlighet med uppförandekoden, inleda en preliminär eller disciplinär utredning i syfte att fastställa huruvida mobbningen faktiskt hade ägt rum, dels att, i förekommande fall, skydda sökanden genom att tillfälligt placera honom i en tjänst där han var direkt underordnad uppdragschefen och den biträdande uppdragschefen, i brist på annan lämpligare åtgärd för att säkerställa detta tillfälliga skydd.

270    I detta hänseende saknar uppdraget fog för att hävda att det, av praktiska skäl, inte tillfälligt hade kunnat placera sökanden i Bryssel, eftersom det följer såväl av artikel 6.3 i beslut 2012/392 som av dess organisationsschema att det har en ”stödenhet” i denna stad.

271    Mot denna bakgrund ska talan bifallas på den andra grundens tredje del.

[Utelämnas]

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen)

följande:

1)      Yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 28 april 2022 genom vilket EUCAP Sahel Niger avslog Marco Montanaris begäran om ersättning av den 4 februari 2022 avvisas.

2)      EUCAP Sahel Niger förpliktas att betala ett belopp på 6 000 euro till M. Montanari.

3)      EUCAP Sahel Niger ska ersätta rättegångskostnaderna.

4)      Talan ogillas i övrigt.

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 17 juli 2024.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: franska.

1      Nedan återges endast de punkter i denna dom som tribunalen funnit det vara ändamålsenligt att publicera.