a)

Måste en domstol fatta beslut om en europeisk utredningsorder (nedan kallad utredningsorder) som utfärdas i syfte att inhämta bevis som den verkställande staten (i detta fall Frankrike) redan har i sin besittning, när det skulle krävas ett beslut av en domstol enligt den nationella lagstiftningen i den utfärdande staten (i detta fall Tyskland) om motsvarande inhämtning av bevis skulle genomföras i ett liknande inhemskt ärende?

b)

I andra hand: Gäller detta i vart fall om den verkställande staten har genomfört de berörda åtgärderna för bevisinhämtning på den utfärdande statens territorium i syfte att därefter översända de inhämtade uppgifterna till intresserade utredande myndigheter i den utfärdande staten i brottsbekämpningssyfte?

c)

Måste en utredningsorder i syfte att inhämta bevis, oberoende av de nationella behörighetsreglerna i den utfärdande staten, alltid utfärdas av en domstol (eller av ett oberoende organ som inte deltar i brottsutredningen) om åtgärden innebär omfattande ingrepp i grundläggande rättigheter av stor vikt?

a)

Utgör artikel 6.1 a i direktiv 2014/41 hinder för att utfärda en utredningsorder för översändande av uppgifter som den verkställande staten (Frankrike) redan har i sin besittning och som härrör från avlyssning av telekommunikation – i synnerhet trafik- och lokaliseringsuppgifter samt innehållet i kommunikation – om avlyssningen som den verkställande staten genomfört omfattar samtliga användare av en kommunikationstjänst, utredningsordern omfattar en begäran om översändande av samtliga uppgifter beträffande anslutningar som använts på den utfärdande statens territorium och det varken när avlyssningen beslutades, när den genomfördes eller när utredningsordern utfärdades förelåg konkreta indikationer på att någon av dessa enskilda användare begått allvarliga brott?

b)

Utgör artikel 6.1 a i direktiv 2014/41 hinder för att utfärda en sådan utredningsorder om det inte är möjligt att kontrollera integriteten hos uppgifterna som inhämtats genom avlyssningen på grund av omfattande sekretess hos myndigheterna i den verkställande staten?

a)

Utgör artikel 6.1 b i direktiv 2014/41 hinder för att utfärda en utredningsorder för översändande av telekommunikationsdata som den verkställande staten (Frankrike) redan har i sin besittning om avlyssningen som ligger till grund för datainsamlingen i den verkställande staten hade varit olaglig enligt lagstiftningen i den utfärdande staten (Tyskland) i ett liknande inhemskt ärende?

b)

I andra hand: Gäller detta även när den verkställande staten har genomfört avlyssningen på den utfärdande statens territorium och i denna stats intresse?

a)

Ska en åtgärd för insamling av trafik- och lokaliseringsuppgifter samt kommunikationsinnehåll från en internetbaserad kommunikationstjänst i samband med hemlig övervakning av terminalutrustning anses utgöra avlyssning av telekommunikation i den mening som avses i artikel 31 i direktiv 2014/41?

b)

Ska underrättelsen enligt artikel 31.1 i direktiv 2014/41 alltid riktas till en domstol, eller ska det i vart fall ske om åtgärden som den avlyssnande medlemsstaten (Frankrike) avser att genomföra endast skulle få genomföras efter domstolsbeslut i ett liknande inhemskt ärende enligt lagstiftningen i den underrättade medlemsstaten (Tyskland)?

c)

I den mån som artikel 31 i direktiv 2014/41 även syftar till att skydda den enskilde användaren av telekommunikation: omfattar detta skydd även användningen av uppgifterna i brottsbekämpande syften i den underrättade staten (Tyskland), och ska detta syfte i förekommande fall anses vara likvärdigt med bestämmelsens andra syfte, som är att respektera den underrättade medlemsstatens suveränitet?

a)

Kan den unionsrättsliga effektivitetsprincipen innebära att bevis som inhämtats genom en utredningsorder som strider mot unionsrätten inte får användas?

b)

Innebär den unionsrättsliga likvärdighetsprincipen att bevis som inhämtats genom en utredningsorder som strider mot unionsrätten inte får användas om åtgärden som ligger till grund för bevisinhämtningen i den verkställande staten inte hade varit tillåten i ett liknande inhemskt ärende i den utfärdande staten och bevis som inhämtats genom en sådan olaglig inhemsk åtgärd inte skulle få användas enligt lagstiftningen i den utfärdande staten?

c)

Strider det mot unionsrätten och i synnerhet mot effektivitetsprincipen om användningen i brottmål av bevismaterial som inhämtats i strid med unionsrätten, närmare bestämt på grund av att det inte fanns någon misstanke om brott, rättfärdigas inom ramen för en intresseavvägning med hänvisning till allvaret i de brott som uppdagats först i samband med att dessa bevismaterial analyserades?

d)

I andra hand: Följer det av unionsrätten, i synnerhet effektivitetsprincipen, att överträdelser mot unionsrätten i samband med att bevisning inhämtats inom ramen för en nationell brottsutredning, även vid allvarlig brottslighet, inte får bli helt utan rättsliga följder och att dessa överträdelser således ska beaktas till den tilltalades förmån åtminstone vid bevisvärderingen eller vid påföljdsbestämningen?