1.

Ska artikel 2 i rådets direktiv 98/59/EG av den 20 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar (1), mot bakgrund av EU-domstolens rättspraxis i domstolens dom av den 10 september 2009 (C-44/08) (2) EU:C:2009:533,

tolkas så, att den överläggnings- och anmälningsskyldighet som innefattas av direktivets ändamålsenliga verkan uppkommer från den tidpunkt då företaget, inom ramen för en omstrukturering, planerar att anställningsavtal ska avslutas, vilka till sitt antal kan överstiga den gräns som föreskrivs för kollektiva uppsägningar, oavsett om antalet uppsägningar från arbetsgivarens sida eller anställningsavtal som avslutas på ett jämförbart sätt i slutändan inte når upp till detta tröskelvärde, eftersom det var möjligt att minska detta antal genom åtgärder som företaget har vidtagit utan att dessförinnan ha hållit överläggningar med arbetstagarrepresentanterna?

2.

Omfattar sista stycket i punkt 1 i artikel 1 i rådets direktiv 98/59/EG av den 20 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar, där följande anges: ”Vid beräkningen av antalet uppsägningar enligt första stycket punkt a skall upphörande av enskilda arbetstagares anställningsavtal på arbetsgivarens initiativ av någon anledning som inte hänför sig till arbetstagaren personligen, jämställas med uppsägningar som sker kollektivt, om antalet uppgår till minst fem”,

— i en krissituation där en minskning av antalet anställda, inbegripet genom uppsägningar från arbetsgivarens sida, kan förutses — företagets förslag om att arbetstagare ska säga upp sig, vilket arbetstagarna inte har efterfrågat men ändå accepterat när de väl fått ett formellt erbjudande om att omedelbart anställas vid ett annat företag, när det är arbetsgivaren som tillsammans med det andra företaget har tillsett att arbetstagarna fått möjlighet att gå på intervju för att eventuellt anställas där?