–

FTI Touristik GmbH, genom F. Simon, Rechtsanwalt,

–

Tjeckiens regering, genom A. Edelmannová, M. Smolek och J. Vláčil samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom P. Kienapfel och S. Noë, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 18.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan JX och resebyrån FTI Touristik GmbH om skadestånd som JX yrkat på grund av att han påstår sig inte ha fått tillräckligt med information från FTI Touristik GmbH om inresevillkor och visumkrav inför sin resa till det aktuella tredjelandet.

3

Följande lydelse återfinns i skälen 3, 4, 15, 18 och 26 i förordning nr 1215/2012:

…

…

…

4

Artikel 7 i förordning nr 1215/2012 har följande lydelse:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:

…”

5

Avsnitt 4 i kapitel II i förordningen har rubriken ”Behörighet vid konsumenttvister”, och består av artiklarna 17–19. I artikel 17 i förordningen föreskrivs följande:

”1.   Om talan avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, gäller i fråga om behörigheten bestämmelserna i detta avsnitt, om inte annat följer av artiklarna 6 och 7.5,

2.   Om konsumentens avtalspart inte har hemvist i en medlemsstat men har en filial, agentur eller annan etablering i en medlemsstat, ska han anses ha hemvist i den medlemsstaten såvitt avser tvister som hänför sig till verksamheten vid filialen, agenturen eller etableringen.

3.   Bestämmelserna i detta avsnitt ska inte tillämpas på transportavtal utom när det gäller avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat.”

6

I artikel 18.1 och 18.2 i samma förordning föreskrivs följande:

”1.   Konsumenten får väcka talan mot den andra avtalsparten antingen vid domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist eller, oberoende av var den andra parten har hemvist, vid domstolen för den ort där konsumenten har hemvist.

2.   Talan mot en konsument får av den andra avtalsparten väckas endast vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist.”

7

I artikel 19.3 i förordningen föreskrivs följande:

”Avvikelser från bestämmelserna i detta avsnitt får endast ske genom ett avtal som

…

8

I artikel 24.1 i förordningen föreskrivs följande:

”Följande domstolar i en medlemsstat ska, oberoende av var parterna har hemvist, ha exklusiv behörighet:

9

I artikel 25.1 i samma förordning föreskrivs:

”Om parterna, oberoende av var de har hemvist, har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, ska endast den domstolen eller de domstolarna ha behörighet, såvida inte avtalet är ogiltigt på materiell grund enligt lagen i den medlemsstaten. …”

10

I artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (EUT L 399, 2006, s. 1) föreskrivs följande:

”I denna förordning avses med gränsöverskridande fall ett fall där åtminstone en av parterna har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort i en annan stat än den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen.”

11

I § 12 Zivilprozessordnung (civilprocesslagen) av den 5 december 2005, (BGB1. 2005 I, s. 3202), senast ändrad genom lag av den 7 november 2022 (BGB1. 2022 I, s. 1982) (nedan kallad ZPO), med rubriken ”Allmän behörighet; begrepp” föreskrivs följande:

”Den domstol som har allmän behörighet avseende en viss person är behörig att handlägga varje talan som väcks mot denne, i den mån som det inte förskrivits en exklusiv behörighet för en annan domstol avseende en talan.”

12

Enligt § 17 första stycket ZPO, vad gäller juridiska personer, beror den allmänna behörigheten på var den juridiska personens säte är beläget.

13

I § 21 första stycket ZPO, med rubriken ”Särskild behörighet avseende filialer”, föreskrivs följande:

”Om någon för driften av en fabrik, ett handelsföretag eller en annan affärsverksamhet etablerat en filial från vilket transaktioner genomförs direkt, så kan varje talan som avser filialens affärsverksamhet väckas mot denne vid domstolen för den ort där filialen är belägen.”

14

29 § ZPO, med rubriken ”Särskild behörighet för domstolen på uppfyllelseorten”, har följande lydelse:

”1.   För tvister som följer av ett avtalsförhållande och avseende dess giltighet är domstolen för den ort där den omtvistade förpliktelsen ska uppfyllas behörig.

…”

15

Den 15 december 2021 ingick JX, en fysisk person bosatt i Nürnberg (Tyskland), ett paketreseavtal med FTI Touristik, en researrangör med säte i München (Tyskland). Bokningen av resan gjordes via en resebyrå i Nürnberg, som varken var part i avtalet eller filial till FTI Touristik.

16

Eftersom JX, bedömde att han inte hade fått tillräcklig information om inresevillkoren och om de visum som krävdes inför sin resa till det berörda tredjelandet, väckte han talan om skadestånd på 1499,86 euro vid domstolen i hans hemort, nämligen Amtsgericht Nürnberg (Distriktsdomstolen i Nürnberg, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen. Enligt JX följer den domstolens territoriella behörighet av artiklarna 17 och 18 i förordning nr 1215/2012.

17

FTI Touristik invände mot den territoriella behörigheten hos den hänskjutande domstolen och anförde att förordning nr 1215/2012 inte är tillämplig på rent inhemska situationer, såsom den som är aktuell i förevarande mål, där både resenären och researrangören har hemvist i samma medlemsstat. I en sådan situation saknas den erforderliga utlandsanknytningen som krävs för att förordningen ska vara tillämplig.

18

Vad gäller fastställandet av sin territoriella behörighet har den hänskjutande domstolen erinrat om att enligt de allmänna behörighetsreglerna i §§12 och 17 ZPO är domstolen i den ort där svaranden i det nationella målet har sitt säte territoriellt behörig, trots att käranden i det nationella målet är en konsument och svaranden i det målet är näringsidkare. De undantagsbestämmelser om behörighet som avses i §21 första stycket och §29 ZPO är inte tillämpliga eftersom den resebyrå i Nürnberg, genom vilken käranden i det nationella målet hade bokat sin resa, inte är en filial till motparten i det nationella målet och det inte finns något i handlingarna i målet som tyder på att svarandens förpliktelser enligt det aktuella reseavtalet skulle ha fullgjorts inom domkretsen för Amtsgericht Nürnberg (Distriktsdomstolen i Nürnberg).

19

Den enda bestämmelse som i förevarande fall kan motivera den hänskjutande domstolens territoriella behörighet är således artikel 18.1 i förordning nr 1215/2012. Eftersom både konsumenten och researrangören i det nationella målet är bosatta i samma medlemsstat, skulle den enda möjliga utlandsanknytningen som krävs för att göra bestämmelsen tillämplig vara resmålet utomlands.

20

Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende påpekat att enligt den uppfattning i rättspraxis i Tyskland som är dominerande saknas en sådan utlandsanknytning som krävs för att förordning nr 1215/2012 ska vara tillämplig om anknytningen till utlandet endast består i resmålet för en paketresa. Detta synsätt stöds enligt den hänskjutande domstolen bland annat av att bestämmelserna i förordningen ska tolkas restriktivt, så väl som av rättspraxis i form av dom av den 17 november 2011, Hypoteční banka (C‑327/10, EU:C:2011:745), och dom av den 19 december 2013, Corman-Collins (C‑9/12, EU:C:2013:860). En sådan tolkning bekräftas enligt den domstolen även av syftet med nämnda förordning, vilket är att fastställa internationell behörighet på ett sådant sätt att det säkerställs att det är tydligt för parterna vid vilket forum en tvist ska anhängiggöras och att de inte är tvungna att anlita domstolsskydd i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland, samt att inte inkräkta på nationella behörighetsregler när dessa regler ger ett tillräckligt skydd i den stat som parten tillhör, och av behovet att grunda utlandsanknytningen på normer och inte på faktiska omständigheter.

21

Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att vissa författare i doktrin som åtnjuter stor auktoritet medger att det kan finnas en anknytning till ett annat land, utan att det alltid är nödvändigt att käranden och svaranden har hemvist i två olika medlemsstater. Detta synsätt kan stödjas av artiklarna 18, 24 och 25 i förordning nr 1215/2012. Den hänskjutande domstolen har vidare anfört att det inte är möjligt att göra någon åtskillnad mellan en normativ och en faktisk utlandsanknytning, som kan bero på omständigheterna i det enskilda fallet, såsom i detta fall, resmålet för en resa.

22

Mot denna bakgrund beslutade Amtsgericht Nürnberg (Distriktsdomstolen i Nürnberg) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 18.1 i förordning (EU) nr 1215/2012 tolkas på så sätt att den, förutom att reglera internationell behörighet, även innehåller en bestämmelse avseende de nationella domstolarnas territoriella behörighet i tvister angående reseavtal, vilken ska beaktas av den domstol vid vilken talan väckts, om både konsumenten, i egenskap av resande, och dennes avtalspartner, researrangören, har hemvist i samma medlemsstat, men resedestinationen inte är belägen i denna medlemsstat utan i utlandet (så kallad oäkta inhemsk situation), vilket får till följd att konsumenten, som ett komplement till nationella behörighetsregler, kan göra gällande avtalsgrundade anspråk gentemot researrangören vid domstolen för den ort där konsumenten har hemvist?”

23

Genom sin begäran om förhandsavgörande önskar den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 18.1 i förordning (EU) nr 1215/2012 ska tolkas så, att den reglerar både den internationella och territoriella behörigheten för en domstol i en medlemsstat, inom vars domkrets en konsument har hemvist, när denna konsument väcker talan vid nämnda domstol i en tvist mellan konsumenten och en researrangör till följd av ett paketreseavtal och båda dessa avtalsparter har hemvist i den medlemsstaten, men resmålet är beläget utomlands.

24

För det första ska det, för att besvara denna fråga, avgöras huruvida en sådan tvist som den i det nationella målet, i vilken käranden och svaranden har hemvist i samma medlemsstat, kan omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning.

25

Det framgår av fast rättspraxis att det, för att behörighetsreglerna i förordning nr 1215/2012 ska vara tillämpliga, krävs att det finns en anknytning till ett annat land. Även om det i skäl 3 och 26 i förordningen används uttrycken ”civilrättsliga frågor med gränsöverskridande följder” respektive ”gränsöverskridande tvister”, innehåller förordningen inte någon definition av vad som avses med anknytning till ett annat land (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 februari 2024, Inkreal, C‑566/22, EU:C:2024:123, punkterna 18–19 samt där angiven rättspraxis).

26

Det framgår vidare av EU-domstolens praxis att en anknytning till ett annat land dessutom föreligger när situationen i den aktuella tvisten kan ge upphov till frågor rörande fastställandet av den internationella behörigheten för domstolar (dom av den 8 februari 2024, Inkreal, C‑566/22, EU:C:2024:123, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

27

För att avgöra huruvida det rättsförhållande som är aktuellt är av internationell karaktär har EU-domstolen vid upprepade tillfällen hänvisat till var respektive part i tvisten har sin hemvist (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 maj 2020, Parking och Interplastics, C‑267/19 och C‑323/19, EU:C:2020:351, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

28

Även om det är uppenbart att anknytning till ett annat land föreligger när åtminstone en av parterna har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort i en annan medlemsstat än den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen, kan den internationella karaktären emellertid, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 32 i sitt förslag till avgörande, även följa av andra faktorer som har samband med bland annat sakfrågan i målet.

29

Den omständigheten att en medlemsstat och ett tredjeland berörs, till exempel på grund av att käranden och svaranden har hemvist i medlemsstaten och de omtvistade omständigheterna ägde rum i det tredjelandet, kan också ge rättsförhållandet i fråga en internationell karaktär, eftersom denna situation, i medlemsstaten, kan ge upphov till frågor rörande fastställandet av domstols internationella behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2022, IRnova, C‑399/21, EU:C:2022:648, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

30

Av det ovan anförda följer att en tvist avseende avtalsförpliktelser som förutses uppfyllas antingen i ett tredjeland eller i en annan medlemsstat än den medlemsstat där båda parterna har hemvist kan ge upphov till frågor om fastställande av domstolars internationella behörighet och uppfyller således utlandsanknytningsvillkoret som krävs för att tvisten ska omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012.

31

När det gäller tvister mellan konsumenter och näringsidkare bekräftas denna tolkning dessutom av artikel 18.1 i förordning nr 1215/2012, enligt vilken den regel som föreskrivs i denna bestämmelse till förmån för konsumenten ska tillämpas ”oberoende av var den andra parten har hemvist”, vilket innebär att konsumenten kan åberopa denna regel gentemot näringsidkare som har hemvist inte bara i andra medlemsstater, inbegripet tredjeländer, utan även i samma medlemsstat som den där konsumenten har hemvist.

32

Såsom framgår av ordalydelsen i artikel 19.3 i förordning nr 1215/2012 har unionslagstiftaren dessutom uttryckligen tagit sikte på den situationen att avtal har ”ingåtts av en konsument och dennes avtalspart, vilka vid avtalets ingående hade hemvist eller sin vanliga vistelseort i samma medlemsstat”.

33

En sådan tolkning är även förenlig med syftet med förordning nr 1215/2012. EU-domstolen har nämligen vid upprepade tillfällen slagit fast att förordningen syftar till att förenhetliga reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område genom behörighetsregler som har en hög grad av förutsebarhet och därmed eftersträvar ett rättssäkerhetsmål som består i att stärka rättsskyddet för personer som är etablerade i unionen, genom att göra det möjligt för käranden att enkelt identifiera den domstol vid vilken talan kan väckas och för svaranden att rimligen förutse vid vilken domstol han kan komma att stämmas. I detta sammanhang kräver rättssäkerhetsintresset att den nationella domstol vid vilken talan väckts enkelt ska kunna avgöra sin egen behörighet utan att vara tvungen att göra en prövning av målet i sak (dom av den 8 februari 2024, Inkreal, C‑566/22, EU:C:2024:123, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

34

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 51 i sitt förslag till avgörande kan anknytningen mellan en talan och utlandet visserligen vara mer eller mindre stark beroende på vilken tvist det är fråga om, men det ska alltjämt vara möjligt för den domstol vid vilken talan väckts att utan större svårighet kunna bedöma huruvida en tvist har en anknytning till ett annat land. I förevarande fall ska ett mål som rör en resenärs anspråk på grund av problem som uppkommit i samband med en utlandsresa som ordnats och sålts av en researrangör, oavsett dessa problems specifika beskaffenhet, vara av internationell karaktär i den mening som avses i förordning nr 1215/2012, eftersom resans bestämmelseort är en faktor som är lätt att kontrollera och som gör reglerna om domstols behörighet förutsebara för parterna.

35

Den tolkning av begreppet utlandsanknytning som görs i punkt 30 i denna dom påverkas inte heller av den hänvisning, som gjorts för fullständighetens skull, i EU-domstolens tidigare rättspraxis till begreppet ”gränsöverskridande tvist”. Det begreppet definieras i artikel 3.1 i förordning nr 1896/2006 som en tvist i vilken minst en av parterna har hemvist eller sin vanliga vistelseort i en annan medlemsstat än den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 maj 2020, Parking och Interplastics, C‑267/19 och C‑323/19, EU:C:2020:351, punkt 34, och dom av den 3 juni 2021, Generalno konsulstvo na Republika Bulgaria, C‑280/20, EU:C:2021:443, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

36

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 37 i sitt förslag till avgörande innebär inte detta, trots att både förordning nr 1215/2012 och förordning nr 1896/2006 ingår i området för gränsöverskridande civilrättsligt samarbete, att bestämmelserna i förordning nr 1215/2012 ska tolkas mot bakgrund av bestämmelserna i förordning nr 1896/2006, eftersom dessa båda rättsakters syfte och tillämpningsområde inte är likvärdiga.

37

Även om förordning nr 1215/2012 syftar till att förenhetliga reglerna om domstols behörighet på privaträttens område och dessa regler i princip ska tillämpas och ha företräde framför nationella regler om domstols behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 2021, Markt24, C‑804/19, EU:C:2021:134, punkterna 30 och 32), införs det genom förordning nr 1896/2006 ett enhetligt och alternativt instrument för betalningsförelägganden, dock utan att ersätta eller harmonisera de mekanismer för betalningsförelägganden som föreskrivs i nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 79, och dom av den 13 juni 2013, Goldbet Sportwetten, C‑144/12, EU:C:2013:393, punkt 28).

38

Denna tolkning av begreppet utlandsanknytning påverkas inte heller av det faktum att artikel 18 i förordning nr 1215/2012 utgör ett undantag från såväl den allmänna behörighetsregeln som föreskrivs i artikel 4 i förordningen, som tilldelar behörighet till domstolarna i den medlemsstat där svaranden har sin hemvist, och från den särskilda behörighetsregeln i fråga om avtal i artikel 7.1 i förordningen, enligt vilken den behöriga domstolen är den vid vilken den skyldighet som utgör grunden för talan har fullgjorts eller ska fullgöras, och att den förstnämnda artikeln därför måste tolkas restriktivt (se, analogt, dom av den 28 januari 2015, Kolassa, C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 28).

39

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 53 i sitt förslag till avgörande gör begreppet utlandsanknytning det möjligt att avgränsa tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012 och bedömningen av detta begrepp måste vara densamma, oavsett om behörighetsregeln i fråga är allmän eller en undantagsregel.

40

Av det ovan anförda följer att en tvist om ett reseavtal omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012, när resmålet är beläget utomlands, även om båda avtalsparterna, det vill säga konsumenten och dennes avtalspart, har hemvist i samma medlemsstat.

41

För det andra, vad gäller frågan huruvida artikel 18 i förordning nr 1215/2012 reglerar den berörda domstolens såväl internationella som territoriella behörighet, framgår det av själva ordalydelsen i punkt 1 i denna artikel att reglerna i denna bestämmelse för att fastställa domstols behörighet när talan väcks av en konsument avser dels ”domstolarna i den medlemsstat där [den andra avtalsparten] har hemvist”, dels ”domstolen för den ort där konsumenten har hemvist”.

42

Även om den första av dessa två regler endast ger domstolsväsendet överlag i den utsedda staten internationell behörighet, ger den andra regeln direkt territoriell behörighet åt domstolen för den ort där konsumenten har hemvist.

43

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 18 i sitt förslag till avgörande fastställer den sistnämnda regeln inte bara den berörda domstolens internationella behörighet, utan även dess territoriella behörighet, genom att direkt peka ut en specifik domstol i en medlemsstat, utan att det hänvisas till de regler om fördelning av territoriell behörighet som gäller i den medlemsstaten.

44

Denna tolkning stöds av de syften som eftersträvas med bestämmelserna i artikel 18 i förordning nr 1215/2012. Såsom framgår av skäl 18 i förordningen kännetecknas konsumenttvister av en viss obalans mellan parterna, som bestämmelserna i artikel 18 i förordningen syftar till att korrigera genom att låta den svagare parten omfattas av behörighetsregler som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna bestämmelserna (se, analogt, vad gäller försäkringsavtal, dom av den 30 juni 2022, Allianz Elementar Versicherung, C‑652/20, EU:C:2022:514, punkt 49).

45

Den särskilda behörighetsregeln i artikel 18 i förordning nr 1215/2012 syftar i synnerhet till att säkerställa att den svagare parten som avser att väcka talan mot den starkare parten kan göra det vid en domstol i en medlemsstat som är lättillgänglig (se, analogt, vad gäller försäkringsavtal, dom av den 30 juni 2022, Allianz Elementar Versicherung, C‑652/20, EU:C:2022:514, punkt 50).

46

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 59 och 61 i sitt förslag till avgörande skyddar denna regel konsumenten genom att underlätta tillgången till domstol och visar unionslagstiftarens farhågor för att konsumenten kan avhålla sig från att väcka talan om den behöriga domstolen, trots att den är belägen i den medlemsstat där han eller hon bor, inte är domstolen där han eller hon har sin hemvist.

47

Av det ovan anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artikel 18 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att den reglerar både den internationella och territoriella behörigheten för en domstol i en medlemsstat, inom vars domkrets en konsument har hemvist, när denna konsument väcker talan vid nämnda domstol i en tvist mellan konsumenten och en researrangör till följd av ett paketreseavtal och båda dessa avtalsparter har hemvist i den medlemsstaten, men resmålet är beläget utomlands.

48

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område,

ska tolkas på följande sätt:

Artikel 18 i förordning nr 1215/2012 reglerar både den internationella och territoriella behörigheten för en domstol i en medlemsstat, inom vars domkrets en konsument har hemvist, när denna konsument väcker talan vid nämnda domstol i en tvist mellan konsumenten och en researrangör till följd av ett paketreseavtal och båda dessa avtalsparter har hemvist i den medlemsstaten, men resmålet är beläget utomlands.