–

Spaniens regering, genom A. Pérez-Zurita Gutiérrez, i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av M. Cherubini, avvocato dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom J. Baquero Cruz och N. Ruiz García, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) och av effektivitetsprincipen.

2

Begäran har framställts i förfarande för verkställighet mellan Investcapital Ltd och G.H.R., som är konsument, angående verkställighet av ett betalningsföreläggande avseende en fordran enligt ett kreditavtal.

3

I tjugofjärde skälet i direktiv 93/13 anges att ”[m]edlemsstaternas domstolar eller förvaltningsmyndigheter måste förfoga över lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt tillämpning av oskäliga villkor i konsumentavtal”.

4

I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

5

Artikel 7.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

6

I artikel 136 i Ley 1/2000 de Enjuiciamiento Civil (lag 1/2000 med lag om civilprocess) av den 7 januari 2000 (BOE nr 7 av den 8 januari 2000, s. 575) (nedan kallad civilprocesslagen) föreskrivs följande:

”När den angivna tidsfristen för genomförande av en rättegångshandling har löpt ut inträder preklusion och den aktuella handlingen kan inte längre företas. [Justitiesekreteraren] ska notera att fristen har löpt ut och förordna om lämpliga åtgärder eller underrätta domstolen så att denna kan träffa det avgörande som ankommer på den.”

7

Artikel 551.1 i civilprocesslagen har följande lydelse:

”När begäran om verkställighet har getts in ska domstolen utfärda beslut om verkställighet, förutsatt att de processuella villkoren är uppfyllda, exekutionstiteln inte är behäftad med något formfel och den verkställighet som begärs är förenlig med exekutionstitelns art och innehåll.”

8

I artikel 556 i civilprocesslagen, med rubriken ”Invändningar mot verkställighet av domstolsavgöranden, skiljedomar eller medlingsöverenskommelser”, föreskrivs följande:

”1.   Om en exekutionstitel utgörs av ett domstolsavgörande, en skiljedom eller en medlingsöverenskommelse, har utmätningsgäldenären rätt att inom tio dagar efter delgivningen av utsökningsbeslutet skriftligen invända mot det beslutet genom att därvid åberopa att betalning skett eller att det som slagits fast i domstolsavgörandet, skiljedomen eller medlingsöverenskommelsen följts, vilket måste styrkas av utmätningsgäldenären.

Det är även möjligt att framställa en invändning på den grunden att utsökningen samt de avtal och transaktioner som genomförts i syfte att undvika utsökning är föremål för preklusion, förutsatt att nämnda avtal och transaktioner återfinns i en notariebestyrkt handling.

2.   En invändning i ett sådant fall som avses i föregående punkt innebär inte att verkställigheten skjuts upp.

…”

9

Civilprocesslagen ändrades genom Ley 42/2015 de reforma de la Ley 1/2000 (lag 42/2015 om ändring av lag 1/2000) av den 5 oktober 2015 (BOE nr 239 av den 6 oktober 2015) (nedan kallad den ändrade civilprocesslagen). I artikel 815.4 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

”Om den fordran som görs gällande grundas på ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument eller användare, ska justitiesekreteraren upplysa domstolen om detta, innan betalningsföreläggandet utfärdas, för att denna ska kunna pröva huruvida något av de avtalsvillkor som utgör grunden för ansökan eller som bestämt det utkrävbara beloppet är oskäligt.

Domstolen ska ex officio pröva huruvida något av de avtalsvillkor som utgör grunden för ansökan eller som bestämt det utkrävbara beloppet kan betraktas som oskäligt. Om domstolen anser att ett avtalsvillkor kan betraktas som oskäligt, ska den ge parterna tillfälle att yttra sig inom fem dagar. Efter att ha hört parterna, ska domstolen meddela beslut inom fem dagar. En part behöver inte låta sig företrädas av en advokat eller ett ombud i detta förfarande.

Om domstolen finner att ett av avtalsvillkoren är oskäligt, ska den i det beslut som meddelas ange följderna härav genom att antingen förklara att ansökan är ogrundad eller förklara att förfarandet ska fortsätta men att de avtalsvillkor som ansetts vara oskäliga inte får tillämpas.

Om domstolen finner att det inte finns några oskäliga avtalsvillkor, ska den fastställa detta, och justitiesekreteraren ska då utfärda ett föreläggande för gäldenären i enlighet med vad som anges i punkt 1.

Det meddelade beslutet får under alla omständigheter överklagas.”

10

Artikel 816 i civilprocesslagen har följande lydelse:

”1.   Om gäldenären inte efterkommer betalningsföreläggandet och inte heller går i svaromål vid domstolen ska justitiesekreteraren meddela ett motiverat beslut varigenom förfarandet för betalningsföreläggande avslutas och underrätta borgenären om detta, så att denna kan ansöka om verkställighet, varvid en enkel begäran om detta är tillräcklig. Den tjugodagarsfrist som föreskrivs i artikel 548 i denna lag behöver då inte ha löpt ut.

2.   Verkställighet ska ske i enlighet med reglerna för [genomförande] av domstolsavgöranden, varvid samma invändningar som i sådana fall kan göras. Varken sökanden i ärendet om betalningsföreläggande eller exekutionsgäldenären kan dock senare i ett ordinarie domstolsförfarande bestrida det begärda beloppet eller den betalning som erhållits genom verkställighetsförfarandet.

Från och med att beslut om verkställighet meddelats ska ränta löpa på skuldbeloppet i enlighet med artikel 576.”

11

Den 23 juli 2018 ansökte Investcapital om betalningsföreläggande mot G.H.R. och yrkade att G.H.R. skulle betala ett belopp på 5774,84 EUR på grundval av en fordran som Servicios Financieros Carrefour EFC SA hade överlåtit till Investcapital. Denna fordran uppkom genom ett konsumentkreditavtal som kan förlängas (nedan kallat kreditavtalet).

12

Till stöd för sin ansökan ingav Investcapital detta kreditavtal och ett fordringsbevis som Investcapital själv hade utfärdat, utan att det fanns någon bokföringsmässig dokumentation avseende detta fordringsbevis eller ett intyg från Servicios Financieros Carrefour avseende nämnda fordran. I nämnda fordringsbevis fördelades beloppet för den exekutionstitel som begärdes i ”obetalt kapital”, uppgående till 5517,27 EUR, och i avgifter och indrivningskostnader, med ett belopp på 257,53 EUR. Ingen uppdelning gjordes av det ”obetalda kapitalet”.

13

Den 17 december 2018 uppmanade domstolen Investcapital och G.H.R. att yttra sig över huruvida villkoren avseende ränta, avgifter och indrivningsavgifter i kreditavtalet eventuellt var oskäliga. Vid detta tillfälle förklarade Investcapital att bolaget avstod från det yrkade beloppet avseende avgifter och indrivningskostnader med följd att yrkandet om betalningsföreläggande endast avsåg det obetalda kapitalbeloppet, det vill säga 5517,27 EUR. G.H.R. inkom inte med några synpunkter. Domstolen konstaterade att det inte förelåg oskäliga avtalsvillkor.

14

Förfarandet för betalningsföreläggande avslutades följaktligen genom justitiesekreterarens beslut av den 9 juli 2019.

15

Investcapital ingav den 16 december 2021 en begäran om verkställighet till Juzgado de Primera Instancia n. 2 de León (Förstainstansdomstolen nr 2 i Léon, Spanien), som är den hänskjutande domstolen, med stöd av beslutet av den 9 juli 2019, som ansågs vara en exekutionstitel.

16

Den hänskjutande domstolen har påpekat att ”domstolarnas erfarenhet” visar att avsaknaden av varje intyg eller bokföringsunderlag avseende det belopp som yrkas som ”obetalt kapital” och avsaknaden av en uppdelning av detta belopp utgör en omständighet som kan visa att eventuella oskäliga villkor i kreditavtalet har dolts, eftersom detta belopp möjligtvis inte motsvarar det belopp som ska betalas som huvudfordran. Av detta skäl fann nämnda domstol att den prövning av huruvida villkoren i detta avtal eventuellt var oskäliga som hade ägt rum under förfarandet för betalningsföreläggande hade genomförts utan att ha tillgång till alla nödvändiga uppgifter för detta ändamål.

17

Denna bedömning föranledde den hänskjutande domstolen att fråga parterna i det mål som den ska avgöra om det är möjligt att göra en ny prövning av huruvida villkoren i kreditavtalet eventuellt är oskäliga. Investcapital ansåg att en andra prövning av denna omständighet stred mot principen om rättegångshandlingars preklusion då den frist som föreskrivs för detta hade löpt ut. G.H. R. gjorde gällande att en ny prövning under verkställighetsfasen fortfarande är möjlig enligt direktiv 93/13.

18

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att till skillnad från de situationer som var aktuella i de mål som avgjordes genom dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC (C‑49/14, EU:C:2016:98), och dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco (C‑600/19, EU:C:2022:394), föreskriver den ändrade civilprocesslagen numera en prövning ex officio av huruvida avtalsvillkor eventuellt är oskäliga inom ramen för förfarandet för betalningsföreläggande. Det avgörande som härrör från ett sådant förfarande kan däremot inte bli föremål för någon annan prövning eller invändning på grund av att dessa villkor är oskäliga, eftersom det antas ha utfärdats efter det att en sådan obligatorisk prövning, som föreskrivs i den ändrade civilprocesslagen, har genomförts.

19

Den hänskjutande domstolen har även påpekat att förekomsten av en prövning av huruvida avtalsvillkoren eventuellt är oskäliga inom ramen för förfarandet för betalningsföreläggande, och inte i samband med verkställigheten av det beslut som härrör från ett sådant förfarande, innebär att den spanska lagstiftaren har avsett att denna kontroll, vid äventyr av preklusion enligt artikel 136 i civilprocesslagen, endast ska göras i ett visst skede av förfarandet. Efter detta skede inträder preklusion av fristen för en prövning av om avtalsvillkor är oskäliga. Dessutom är det av hänsyn till rättssäkerheten enligt spansk rätt förbjudet att ändra lagakraftvunna domstolsavgöranden, vilket skulle vara fallet med det beslut som avslutar förfarandet för betalningsföreläggande.

20

I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 7 i direktiv 93/13, jämförd med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken nämnda domstol, på grund av preklusion av fristerna för att pröva huruvida avtalsvillkoren eventuellt är oskäliga, inte får göra en ny prövning i detta avseende under förfarandet för verkställighet, om den finner att det föreligger oskäliga villkor som inte upptäckts i det förfarande för betalningsföreläggande som ledde till utfärdandet av den exekutionstitel avseende vilken det har yrkats verkställighet vid den hänskjutande domstolen.

21

Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida det, för att göra en sådan prövning, är förenligt med de krav som uppställs i denna artikel att, inom ramen för förfarandet för verkställighet av ett betalningsföreläggande, begära in ytterligare handlingar utöver dem som begärts inom ramen för förfarandet för betalningsföreläggande.

22

Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de Primera Instancia no 2 de Léon (Förstainstansdomstolen nr 2 i Léon, Spanien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

23

Den spanska regeringen har hävdat att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den faktiska omständighet som ligger till grund för dessa frågor, det vill säga en ofullständig prövning under förfarandet för betalningsföreläggande av huruvida villkoren i kreditavtalet eventuellt är oskäliga, är hypotetisk, eftersom domstolen inom ramen för detta förfarande har gjort en prövning ex officio i enlighet med artikel 815.4 i den ändrade civilprocesslagen. Vidare anser nämnda regering att det inte är nödvändigt att pröva huruvida villkoren i kreditavtalet eventuellt är oskäliga, i den mening som avses i direktiv 93/13, vid prövningen av huruvida det belopp som Investcapital har begärt har beräknats korrekt.

24

EU-domstolen erinrar om att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet har anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen, i princip, skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten. En fråga som rör unionsrätten ska således presumeras vara relevant. EU-domstolen får endast underlåta att bevara en tolkningsfråga då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten vid den nationella domstolen, när frågan är hypotetisk eller när EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2023, Appeals Tribunal m. fl. (Attentat i Pakistan)C‑756/21, EU:C:2023:523, punkterna 35 och 36),

25

I förevarande fall innehåller beslutet om hänskjutande en tillräcklig redogörelse för de tillämpliga bestämmelserna och de faktiska omständigheterna i det nationella målet och de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen gör det möjligt att fastställa tolkningsfrågornas räckvidd.

26

Det ankommer vidare uteslutande på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida prövningen i samband med förfarandet för betalningsföreläggande av huruvida avtalsvillkoren i kreditavtalet eventuellt är oskäliga kan anses vara fullständig och huruvida en förnyad prövning av om villkoren i kreditavtalet är oskäliga är nödvändig för att säkerställa att det belopp som begärs i verkställighetsförfarandet har beräknats på ett korrekt sätt.

27

Mot denna bakgrund ska begäran om förhandsavgörande tas upp till sakprövning.

28

Den hänskjutande domstolen har ställt den första delen av den första och den andra frågan, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförd med effektivitetsprincipen, utgör hinder för en nationell lagstiftning som, på grund av preklusion, inte tillåter att den domstol vid vilken det har begärts verkställighet av ett betalningsföreläggande ex officio eller på konsumentens begäran prövar huruvida villkoren i ett kreditavtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument eventuellt är oskäliga, när en sådan prövning redan har gjorts av en domstol i samband med förfarandet för betalningsföreläggande, men det finns skäl att anta att prövningen var ofullständig.

29

Inledningsvis erinras det om, vilket följer av domstolens praxis, att direktiv 93/13, och särskilt artikel 7.1 jämförd med tjugofjärde skälet i direktivet, ålägger medlemsstaterna, med tanke på arten och vikten av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som konsumenterna ges, att föreskriva lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 oktober 2015, BBVA,C‑8/14, EU:C:2015:731, punkt 19, och dom av den 31 mars 2022, Lombard Lizing,C‑472/20, EU:C:2022:242, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

30

Domstolen har således redan, vid flera tillfällen, reglerat det sätt på vilket den nationella domstolen ska säkerställa skyddet av de rättigheter som konsumenterna har enligt detta direktiv. I unionsrätten harmoniseras emellertid i princip inte förfarandena för bedömning av avtalsvillkor som påstås vara oskäliga. Sådana förfaranden omfattas således av medlemsstaternas interna rättsordningar, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Bestämmelserna om dessa förfaranden får emellertid inte vara mindre förmånliga än de som avser liknande situationer som omfattas av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och de får inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, bland annat, dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco,C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

31

När det gäller effektivitetsprincipen, som är den enda aspekt som den hänskjutande domstolen har tagit upp, ska det erinras om att det följer av EU-domstolens fasta praxis att varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet vid nationella domstolar och andra myndigheter betraktat som en helhet samt förfarandets förlopp och särdrag (dom av den 22 september 2022, Vicente (Förfarande för indrivning av advokatarvoden),C‑335/21, EU:C:2022:720, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

32

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att i spansk processrätt ändrades det förfarande för betalningsföreläggande som föreskrivs i artikel 815 i den ändrade civilprocesslagen genom lag 42/2015 för att domstol ex officio skulle kunna pröva huruvida avtalsvillkor eventuellt var oskäliga mot bakgrund av direktiv 93/13.

33

Såsom framgår av beslutet om hänskjutande ska justitiesekreteraren, när en ansökan om betalningsföreläggande grundar sig på ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, i enlighet med artikel 815.4 i den ändrade civilprocesslagen, upplysa domstolen om detta för att denna ex officio ska kunna pröva huruvida varje avtalsvillkor som ligger till grund för ansökan eller som fastställer det utkrävbara beloppet är oskäligt. Om domstolen finner att ett av villkoren kan vara oskäligt, ska den uppmana parterna att yttra sig. Efter att ha hört parterna ska domstolen avgöra frågan genom beslut och, i förekommande fall, fastställa följderna av att de villkor som prövats konstaterats vara oskäliga. Beslutet kan överklagas. Om domstolen finner att det inte föreligger några oskäliga avtalsvillkor, ska den fatta ett beslut om detta och justitiesekreteraren ska rikta ett föreläggande till gäldenären.

34

Enligt artikel 816.1 i den ändrade civilprocesslagen ska justitiesekreteraren, om gäldenären varken efterkommer betalningsföreläggandet eller går i svaromål vid domstolen, fatta ett motiverat beslut genom vilket förfarandet för betalningsföreläggande avslutas och vilket utgör en exekutionstitel. Detta beslut utgör, i enlighet med artikel 556 i civilprocesslagen, ett rättegångsbeslut som inte kan bestridas på grund av att avtalsvillkoren eventuellt är oskäliga.

35

Den hänskjutande domstolen har preciserat att den omständigheten att den spanska lagstiftaren har föreskrivit en prövning av huruvida avtalsvillkoren eventuellt är oskäliga inom ramen för förfarandet för betalningsföreläggande och inte i samband med verkställigheten av det beslut som justitiesekreteraren fattat efter ett sådant förfarande vittnar om lagstiftarens avsikt att denna kontroll, vid äventyr av preklusion, ska utföras under det föregående förfarandet för betalningsföreläggande. Konsumenten skulle således inte längre kunna begära en sådan prövning i samband med verkställigheten av ett betalningsföreläggande, eftersom denna prövning inte heller kan göras ex officio av domstol.

36

Även om det i förevarande fall inte har bestritts att en sådan prövning har ägt rum inom ramen för förfarandet för betalningsföreläggande, är den hänskjutande domstolen emellertid osäker på huruvida denna prövning var effektiv, mot bakgrund av de handlingar som ingetts till stöd för ansökan om betalningsföreläggande, vilka den anser otillräckliga för att domstolen ska kunna fastställa på vilket sätt beloppet för den fordran som görs gällande har fastställts. Under dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförd med effektivitetsprincipen, kräver att verkställighetsdomstolen prövar huruvida avtalsvillkor eventuellt är oskäliga, trots de nationella processuella regler som föreskriver preklusion av rätten att vidta en processhandling vid utgången av den föreskrivna fristen.

37

Det ska inledningsvis påpekas att den omständigheten att prövningen av huruvida avtalsvillkoren eventuellt är oskäliga endast föreskrivs inom ramen för förfarandet för betalningsföreläggande och inte i samband med verkställigheten av det betalningsföreläggande som utfärdats efter detta förfarande, inte i sig utgör ett åsidosättande av effektivitetsprincipen.

38

Såsom framgår av EU-domstolens praxis kan nämligen iakttagandet av denna princip säkerställas när det nationella processrättsliga systemet tillåter en prövning ex officio av villkoren i det berörda avtalet, antingen i samband med förfarandet för betalningsföreläggande eller i samband med förfarandet för verkställighet av betalningsföreläggandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC,C‑49/14, EU:C:2016:98, punkt 46).

39

EU-domstolen har nämligen redan slagit fast att det, för att säkerställa såväl en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättskipning, är viktigt att domstolsavgöranden som har vunnit laga kraft efter det att tillgängliga rättsmedel har uttömts eller fristerna för dessa har löpt ut inte längre kan angripas (se, bland annat, dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco,C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

40

Vad gäller preklusion på grund av att vissa processuella frister har löpt ut, framgår det av EU-domstolens praxis att rimliga talefrister med prekluderande verkan som har fastställts av rättssäkerhetshänsyn inte får göra det praktiskt omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten, under förutsättning att de är fullt tillräckliga för att konsumenten ska kunna förbereda och väcka en effektiv domstolstalan (dom av den 9 juli 2020, Raiffeisen Bank och BRD Groupe Société Générale, C‑698/18 och C‑699/18, EU:C:2020:537, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

41

I förevarande fall är det inte längden på de tidsfrister som gäller för konsumenten för att, inom ramen för förfarandet för betalningsföreläggande, göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13 som ger upphov till den hänskjutande domstolens frågor, utan principen om preklusion vid utgången av dessa frister, och att det således är omöjligt för denna domstol att, ex officio eller på konsumentens begäran, under förfarandet för verkställighet av betalningsföreläggandet pröva huruvida avtalsvillkoren eventuellt är oskäliga.

42

EU-domstolen erinrar om att den i samband med ett förfarande för utmätning av intecknad egendom, i vilket en domstol var skyldig att när förfarandet inleds ex officio pröva huruvida avtalsvillkoren eventuellt är oskäliga, utan att denna prövning kan göras i de efterföljande etapperna av förfarandet, har slagit fast att det skydd som föreskrivs genom direktiv 93/13 endast är säkerställt om den nationella domstolen i sitt beslut om beviljande av utmätning av intecknad egendom uttryckligen anger att den ex officio har prövat huruvida de villkor i det avtal som låg till grund för förfarandet för utmätning av intecknad egendom var oskäliga, att denna prövning, som motiverats åtminstone kortfattat, inte visade att det förelåg något oskäligt villkor och att konsumenten, i avsaknad av en invändning inom den tidsfrist som föreskrivs i nationell rätt, inte längre har rätt att göra gällande att villkoren eventuellt är oskäliga (dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco,C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 51).

43

Det framgår även av rättspraxis att när den nationella domstolen i en tidigare prövning av ett omtvistat avtal som har utmynnat i ett rättskraftigt avgörande, ex officio har prövat endast ett eller några av villkoren i avtalet mot bakgrund av direktiv 93/13, ålägger således detta direktiv den nationella domstolen, att på begäran av parterna eller ex officio – för det fall den förfogar över nödvändiga faktiska och rättsliga omständigheter – bedöma huruvida de andra villkoren i avtalet är oskäliga. Om någon sådan prövning inte gjordes, skulle konsumentskyddet nämligen bli ofullständigt och otillräckligt och det skulle inte utgöra ett lämpligt eller effektivt medel för att hindra fortsatt användning av sådana villkor, vilket strider mot bestämmelsen i artikel 7.1 i direktiv 93/13 (dom av den 26 januari 2017, Banco Primus,C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

44

Vad särskilt gäller den motivering som ankommer på den domstol som har prövat huruvida avtalsvillkoren är oskäliga, har EU-domstolen slagit fast att denna motivering ska göra det möjligt för den domstol som har att pröva ett tidigare avgörande att identifiera de villkor eller delar av villkor som varit föremål för prövning enligt direktiv 93/13 i det första förfarandet och, om än kortfattat, de skäl som föranledde domstolen i detta första förfarande att inte anse dessa villkor eller delar av villkor oskäliga (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 18 december 2023, Eurobank Bulgaria,C‑231/23, EU:C:2023:1008, punkt 34).

45

Av det ovan anförda följer att en domstolsprövning av huruvida avtalsvillkor i ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare eventuellt är oskäliga är förenlig med effektivitetsprincipen med avseende på direktiv 93/13, om konsumenten informeras om förekomsten av en sådan prövning och om följderna av dennes passivitet i fråga om preklusion av rätten att göra gällande att avtalsvillkoren eventuellt är oskäliga, och vidare om det beslut som fattas till följd av denna prövning är tillräckligt motiverat för att det ska vara möjligt att identifiera de villkor som varit föremål för denna prövning och de skäl, även kortfattade, till att domstolen fann att dessa villkor inte var oskäliga. Ett domstolsavgörande som uppfyller dessa krav kan hindra en ny prövning av huruvida avtalsvillkoren eventuellt är oskäliga i ett senare förfarande.

46

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att domstolen, inom ramen för förfarandet för betalningsföreläggande, ex officio prövade villkoren i kreditavtalet på grundval av den skyldighet som åligger den enligt den ändrade civilprocesslagen och, då den hyste tvivel om huruvida dessa villkor eventuellt var oskäliga, beredde parterna tillfälle att yttra sig i detta avseende. Konsumenten besvarade inte uppmaningen och överklagade inte heller domstolens beslut vari det inte fastställdes att sådana klausuler förelåg, vilket ledde till att justitiesekreteraren utfärdade ett betalningsföreläggande. Det framgår även att konsumenten inte har bestritt föreläggandet, vilket innebär att justitiesekreterarens beslut av den 9 juli 2019 utgör det beslut som avslutade förfarandet för betalningsföreläggande.

47

Det framgår inte heller av beslutet om hänskjutande att eventuella processuella krav hade kunnat avskräcka konsumenten från att göra gällande sina rättigheter inom ramen för förfarandet för betalningsföreläggande.

48

Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 42 och 44 i förevarande dom, och med förbehåll för att konsumenten har fått kännedom om den prövning av huruvida avtalsvillkoren eventuellt är oskäliga som domstolen ex officio utför inom ramen för förfarandet för betalningsföreläggande och om de konsekvenser som följer av vederbörandes passivitet och vidare att det beslut som domstolen meddelade efter denna prövning var tillräckligt motiverat, förefaller den prövning som domstolen gör inom ramen för detta förfarande följaktligen uppfylla kravet på effektivitet med avseende på artikel 7 i direktiv 93/13, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

49

Det ska även erinras om att det var tillåtet för konsumenten, om han eller hon trodde sig ha grund för detta, att inom den föreskrivna fristen bestrida att avtalsvillkoren inte var oskäliga inom ramen för en talan mot det avgörande som domstolen meddelat inom ramen för förfarandet för betalningsföreläggande.

50

Europeiska kommissionen har i sitt skriftliga yttrande anfört att justitiesekreterarens beslut att avsluta förfarandet för betalningsföreläggande helt saknar motivering, varför beslutet inte kan medföra att möjligheten att pröva huruvida avtalsvillkoren eventuellt är oskäliga har bortfallit.

51

Med hänsyn till principen om processuell autonomi, som det erinrats om i punkt 30 i förevarande dom, står det emellertid medlemsstaterna fritt att organisera sina processuella system på ett sådant sätt att en prövning enligt direktiv 93/13 kan göras inte bara i samband med det avgörande genom vilket ett förfarande för betalningsföreläggande avslutas, utan även när som helst under detta förfarande, under förutsättning att den görs av en domstol och att den är förenlig med effektivitetsprincipen. Eftersom en sådan prövning enligt spansk processrätt sker under ett sådant förfarande, kan den omständigheten att en sådan prövning inte längre kan ske under förfarandet för verkställighet av betalningsföreläggandet inte i sig äventyra detta direktivs effektivitet.

52

Mot denna bakgrund ska den första delen av den första och den andra frågan besvaras som följer. Artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförd med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som, på grund av preklusion, inte tillåter den domstol vid vilken det har begärts verkställighet av ett betalningsföreläggande att ex officio eller på begäran av konsumenten pröva huruvida villkoren i ett kreditavtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument eventuellt är oskäliga, när en sådan prövning redan har gjorts av en domstol i samband med förfarandet för betalningsföreläggande, under förutsättning att denna domstol i sitt avgörande har identifierat de villkor som varit föremål för prövning, att domstolen, om än kortfattat, har redogjort för skälen till att dessa villkor inte var oskäliga och att domstolen har erinrat om att konsumenten, om vederbörande inte inom den föreskrivna fristen har utnyttjat de rättsmedel som föreskrivs i nationell rätt för prövning av detta beslut, inte längre kan göra gällande att dessa villkor eventuellt är oskäliga.

53

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra delen av den första och den andra frågan, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförd med effektivitetsprincipen, utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den domstol vid vilken verkställighet av ett betalningsföreläggande har begärts inte ex officio får vidta utredningsåtgärder i syfte att fastställa de faktiska och rättsliga omständigheter som är nödvändiga för att pröva huruvida villkoren i ett kreditavtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument eventuellt är oskäliga.

54

Det ska inledningsvis påpekas att dessa frågor endast är motiverade om den hänskjutande domstolen, efter den bedömning som det ankommer på den att göra med avseende på den första delen av den första och den andra frågan, kommer fram till att den prövning som utförs i samband med förfarandet för betalningsföreläggande inte uppfyller de krav som följer av effektivitetsprincipen med avseende på direktiv 93/13 och att det följaktligen ankommer på den att göra en ny prövning.

55

För att bevara den andra delen av dessa frågor erinrar EU-domstolen om att det framgår av fast praxis att det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten har en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå (se, bland annat, dom av den 4 maj 2023, BRD Groupe Societé Générale och Next Capital Solutions, C‑200/21, EU:C:2023:380, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

56

Denna ojämlika situation mellan konsumenten och näringsidkaren kan därför endast uppvägas av ett faktiskt ingripande från någon annan än de avtalsslutande parterna (se, bland annat, dom av den 11 mars 2020, Lintner,C‑511/17, EU:C:2020:188, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

57

Om den hänskjutande domstolen kommer fram till att det, i avsaknad av en effektiv kontroll i samband med förfarandet för betalningsföreläggande, ankommer på den att själv pröva huruvida avtalsvillkoren i kreditavtalet eventuellt är oskäliga, ska den ha möjlighet att ex officio vidta nödvändiga utredningsåtgärder i detta syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, Vicente (Förfarande för indrivning av advokatarvoden),C‑335/21, EU:C:2022:720, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

58

Mot denna bakgrund ska den andra delen av den första och den andra frågan besvaras som följer. Artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförd med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den domstol vid vilken har begärts verkställighet av ett betalningsföreläggande inte ex officio får vidta utredningsåtgärder i syfte att fastställa de faktiska och rättsliga omständigheter som är nödvändiga för att pröva huruvida villkoren i ett kreditavtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument eventuellt är oskäliga, när den prövning som utförts av den behöriga domstolen i förfarandet för betalningsföreläggande inte uppfyller de krav som följer av effektivitetsprincipen med avseende på detta direktiv.

59

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande: