–

Ministerul Fondurilor Europene, genom M.I. Boloş, i egenskap av ombud,

–

Rumäniens regering, genom E. Gane och O.-C. Ichim, båda i egenskap av ombud,

–

Portugals regering, genom H. Almeida, P. Barros da Costa, H. Oliveira och A. Pimenta, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom C. Ehrbar, G. Gattinara och T. Isacu de Groot, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av principen om sund ekonomisk förvaltning i artikel 60 i rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1260/1999 (EUT L 210, 2006, s. 25), jämförd med likvärdighetsprincipen i artikel 288 tredje stycket FEUF samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EUT L 48, 2011, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan SC AA SRL (nedan kallat AA) och Ministerul Fondurilor Europene (ministeriet för EU-fonder, Rumänien) (nedan kallat MFE). Målet rör betalning av dröjsmålsränta som AA har begärt till följd av sen betalning, från MFE:s sida, av stödberättigande utgifter enligt ett finansieringsavtal som de båda parterna har ingått för att genomföra ett program som medfinansieras av Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf).

3

I artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets förordning nr 1080/2006 av den 5 juli 2006 om Europeiska regionala utvecklingsfonden och om upphävande av förordning (EG) nr 1783/1999 (EUT L 210, 2006, s. 1) föreskrivs följande:

”Följande utgifter berättigar inte till bidrag från [Eruf]:

…”

4

I artikel 2 led 7 i förordning nr 1083/2006, vilken upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 av den 17 december 2013 om fastställande av gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden, om fastställande av allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden och Europeiska havs- och fiskerifonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 (EUT L 347, 2013, s. 320), men som fortfarande är tillämplig i tiden (ratione temporis) på omständigheterna i det nationella målet, definierades begreppet oegentlighet som ”varje överträdelse av en bestämmelse i gemenskapsrätten som är följden av en handling eller en underlåtenhet av en ekonomisk aktör, och som har lett eller skulle ha kunnat leda till en negativ ekonomisk effekt för Europeiska [unionens] allmänna budget genom att den allmänna budgeten belastas med en otillbörlig utgift”.

5

Artikel 60 i förordning nr 1083/2006, med rubriken ”Förvaltningsmyndighetens uppgifter”, hade följande lydelse:

”Förvaltningsmyndigheten skall ha ansvaret för att det operativa programmet förvaltas och genomförs i enlighet med principen om sund ekonomisk förvaltning och i detta ingår särskilt följande:

…”

6

I artikel 80 i denna förordning, med rubriken ”Fullständiga utbetalningar till stödmottagare”, föreskrevs följande:

”Medlemsstaterna skall förvissa sig om att de utbetalande organen ser till att stödmottagarna får det sammanlagda beloppet för offentligt stöd snarast möjligt och i sin helhet. Inga belopp får dras av eller hållas inne och inga särskilda avgifter eller andra avgifter med motsvarande effekt som kan minska beloppen till stödmottagarna får tas ut.”

7

I artikel 98.1 och 98.2 i nämnda förordning, med rubriken ”Medlemsstaternas finansiella korrigeringar”, föreskrevs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall ha det huvudsakliga ansvaret för att utreda oegentligheter och agera vid konstaterande av betydande ändringar som påverkar sättet och förutsättningarna för genomförandet eller kontrollen av insatser eller operativa program och genomföra de nödvändiga finansiella korrigeringarna.

2.   Medlemsstaterna ska göra de finansiella korrigeringar som krävs i samband med att enskilda eller systembetingade oriktigheter upptäcks i insatser eller operativa program. De korrigeringar som görs av medlemsstaterna skall bestå i att dra in allt eller en del av det offentliga stödet till ett operativt program. Medlemsstaten skall ta hänsyn till oegentligheternas art och allvar och till den ekonomiska förlusten för fonderna.

…”

8

I artikel 2 led 59 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1) definieras begreppet ”sund ekonomisk förvaltning” som ”genomförande av budgeten i enlighet med principerna om sparsamhet, effektivitet och ändamålsenlighet”.

9

Artikel 1 i direktiv 2011/7, med rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, har följande lydelse:

”1.   Syftet med detta direktiv är att bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner, för att se till att den inre marknaden fungerar väl och därigenom främja företagens, särskilt de små och medelstora företagens, konkurrenskraft.

2.   Detta direktiv ska gälla alla betalningar som görs som ersättning vid handelstransaktioner.

…”

10

Med begreppet handelstransaktioner avses enligt artikel 2 led 1 i detta direktiv ”transaktioner mellan företag eller mellan företag och offentliga myndigheter som leder till leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster mot ersättning”.

11

I artikel 1535 i legea nr. 287/2009 privind Codul civil al României (lag nr 287/2009 om den rumänska civillagen) av den 17 juli 2009 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 511, av den 24 juli 2009), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civillagen), med rubriken ”Dröjsmålsränta på penningskulder”, föreskrivs följande:

”1) Om ett penningbelopp inte betalas inom fristen har borgenären rätt till dröjsmålsränta från förfallodagen fram till tidpunkten för betalningen, till den räntesats som avtalats mellan parterna eller, om sådant avtal saknas, den lagstadgade räntesatsen, utan att skada behöver styrkas. I sådana fall har gäldenären inte rätt att bevisa att den skada som borgenären lidit till följd av den sena betalningen är ringa.

…

3) Om den dröjsmålsränta som ska betalas inte överstiger den lagstadgade räntesatsen, har borgenären rätt till skadestånd, utöver den lagstadgade räntan, för att få full ersättning för den skada som denne lidit.”

12

I artikel 1 i Ordonanța Guvernului nr. 13 privind dobânda legală remuneratorie și penalizatoare pentru obligații bănești, precum și pentru reglementarea unor măsuri financiar fiscale în domeniul bancar (regeringsbeslut nr 13 om lagstadgad ersättningsränta och straffränta på penningskulder samt om reglering av vissa finansiella och skatterättsliga åtgärder i banksektorn) av den 24 augusti 2011 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 607, av den 29 augusti 2011) (nedan kallat regeringsbeslut nr 13/2011) föreskrivs följande.

”1)   Det står parterna fritt att i avtal bestämma räntesatsen för både återbetalning av ett lånebelopp och sen betalning av en penningskuld.

…

3)   Den ränta som gäldenären ska betala för det belopp som vederbörande är skyldig att betala för underlåtenhet att uppfylla denna skyldighet inom den utsatta tidsfristen kallas dröjsmålsränta.

…”

13

I artikel 10 i regeringsbeslut 13/2011 anges att ”[b]estämmelserna i artikel 1535 och artiklarna 1538–1543 [i civillagen] är tillämpliga på straffränta”.

14

I artikel 42.1 och 42.2 i Ordonanța de urgență a Guvernului nr. 66/2011 privind prevenirea, constatarea și sancționarea neregulilor apărute în obținerea și utilizarea fondurilor europene și/sau a fondurilor publice naționale aferente acestora (brådskande regeringsbeslut nr 66/2011 om förebyggande, fastställande och beivrande av oegentligheter vid mottagande och användning av EU-medel och/eller därmed sammanhängande nationella statliga medel) av den 29 juni 2011 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 461, av den 30 juni 2011) (nedan kallat brådskande regeringsbeslut nr 66/2011), i den version som är tillämplig i det nationella målet, föreskrevs följande:

”1)   Budgetfordringar till följd av oegentligheter ska förfalla till betalning vid utgången av den frist som anges i fordringshandlingen eller 30 dagar från delgivningen av densamma.

2)   Om gäldenären inte fullgör sina skyldigheter enligt fordringshandlingen inom fristen, ska denne betala ränta beräknad enligt den räntesats som ska tillämpas på det utestående beloppet uttryckt i [rumänska lei (RON)] av budgetfordran, från och med den första dagen efter utgången av den betalningsfrist som fastställts i enlighet med punkt 1 och fram till den dag då fordran är betald, om inte annat följer av Europeiska unionens bestämmelser eller de regler som fastställts av en internationell offentlig givare.”

15

Den 22 april 2015 ingick MFE, som är den myndighet som förvaltar Erufs operativa sektorsprogram ”Ökad ekonomisk konkurrenskraft 2007–2013”, och AA, ett aktiebolag bildat enligt rumänsk rätt, ett finansieringsavtal inom ramen för det programmet för att genomföra projektet ”Inköp av utrustning för att öka AA:s produktionskapacitet”.

16

För detta ändamål åtog sig MFE att bevilja AA finansiering om högst 3334257,20 rumänska lei (cirka 671000 euro). AA åtog sig att samfinansiera projektet dels genom att bidra till utgifter som var stödberättigande enligt projektet med det sistnämnda beloppet, dels genom ett bidrag på 2385556,64 rumänska lei (cirka 479780 euro), inklusive mervärdesskatt, till icke stödberättigande utgifter. För att täcka samfinansieringen av de stödberättigande utgifterna ingick AA, i enlighet med finansieringsavtalet, ett kreditavtal med en bank på totalt 3334257,20 rumänska lei (cirka 671000 euro).

17

Den 22 september 2015, efter det att nämnda projekt hade avslutats, ingav AA en begäran till MFE om ersättning för det sistnämnda beloppet, motsvarande nämnda stödberättigande utgifter, vilken kompletterades med skrivelser av den 2 och den 22 oktober 2015. Då denna begäran inte bifölls väckte AA talan vid Curtea de Appel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj, Rumänien), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att MFE skulle förpliktas att för det första meddela ett beslut om att bifalla nämnda begäran, för det andra att ersätta dessa utgifter, för det tredje att betala dröjsmålsränta på det belopp som hänförde sig till dessa utgifter från och med den dag då talan väcktes och för det fjärde, i andra hand, att betala skadestånd för den ekonomiska skada som bolaget lidit.

18

Den 29 augusti 2016 sade MFE upp finansieringsavtalet på grund av att AA inte hade uppfyllt sin skyldighet enligt avtalet att offentliggöra anbudsinfordran eller meddelandet om upphandling.

19

Den 27 april 2017 väckte AA en andra talan mot MFE vid Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj) och yrkade att uppsägningen av finansieringsavtalet skulle ogiltigförklaras. Genom dom som vann laga kraft den 10 mars 2021 biföll nämnda domstol denna talan med motiveringen att AA i och för sig hade åsidosatt kravet på transparens vid fullgörandet av finansieringsavtalet, men att uppsägningen av finansieringsavtalet var oproportionerlig. Enligt den hänskjutande domstolen borde MFE, med hänsyn till att de konstaterade oegentligheterna var obetydliga, ha vidtagit mindre ingripande åtgärder såsom finansiella korrigeringar.

20

Efter det att MFE betalat hela beloppet för utgifter som berättigade till stöd från Eruf, det vill säga 3320502,41 rumänska lei (cirka 667370 euro), utan tillämpning av finansiella korrigeringar, har den hänskjutande domstolen, inom ramen för den talan som avses i punkt 17 ovan, endast att pröva yrkandet om betalning av dels dröjsmålsränta på detta belopp, dels skadestånd till följd av ekonomisk skada. AA har i detta avseende gjort gällande att bolaget, till följd av att MFE inte betalade de belopp som myndigheten var skyldigt att betala, hade tvingats betala, mellan kreditens ursprungliga förfallodag och talans väckande, ett sammanlagt belopp på 23225,46 rumänska lei (cirka 4671 euro) i ränta fram till april 2016.

21

Den hänskjutande domstolen vill för det första få klarhet i huruvida principen om sund ekonomisk förvaltning, såsom den föreskrivs i artikel 60 i förordning nr 1083/2006, jämförd med likvärdighetsprincipen, i avsaknad av specifik unionslagstiftning på detta område, gör det möjligt att på ett sådant finansieringsavtal som det som är aktuellt i det nationella målet, tillämpa blanda annat artikel 1535 i civillagen och artiklarna 1 och 10 i regeringsbeslut nr 13/2011, i vilka det föreskrivs att dröjsmålsränta ska betalas vid sen betalning av en penningskuld, eller analogt tillämpa artikel 42 i brådskande regeringsbeslut nr 66/2011, som, vad gäller verkställighet av EU-medel eller därmed sammanhängande offentliga medel, reglerar indragning av ekonomiska förmåner som felaktigt betalats ut och inte föreskriver att mottagare av sådana förmåner ska betala dröjsmålsränta, utom i de fall då återbetalningen inte sker inom den i lag fastställda fristen på 30 dagar.

22

För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den, när en stödmottagare har gjort sig skyldig till oegentligheter vid fullgörandet av ett sådant finansieringsavtal som det som är aktuellt i det nationella målet, kan begränsa den dröjsmålsränta som den förvaltande myndigheten är skyldig att betala, för att beakta dessa oegentligheter, även om denna myndighet inte har tillämpat någon finansiell korrigering på denna stödmottagare.

23

För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida ett sådant finansieringsavtal som det som är aktuellt i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2011/7 och huruvida det följaktligen är möjligt att på detta avtal tillämpa den räntesats som föreskrivs där för sen betalning av stödberättigande utgifter.

24

Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

25

Den hänskjutande domstolen har ansökt om att målet ska handläggas skyndsamt i enlighet med artikel 105 i domstolens rättegångsregler, med hänvisning till att det nationella målet är anhängigt vid de nationella domstolarna sedan den 18 april 2016.

26

Domstolens ordförande får enligt artikel 105.1 i rättegångsreglerna på ansökan av den hänskjutande domstolen eller i undantagsfall på eget initiativ, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, besluta att ett mål om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt, när målet är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

27

Tillämpningen av detta förfarande är framför allt beroende av de särskilda omständigheterna i det nationella målet av vilka det ska framgå att de hänskjutna frågorna behöver handläggas skyndsamt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 februari 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Ömsesidigt förtroende vid överföring), C‑392/22, EU:C:2024:195, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

28

I punkt 37 i domstolens rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 380, 2019, s. 1) preciseras att för att domstolen snabbt ska kunna besluta huruvida målet bör handläggas enligt förfarandet för brådskande mål, måste ansökan på ett exakt sätt redogöra för de rättsliga och faktiska omständigheter som medför att målet är brådskande och i synnerhet ange vilka risker som uppkommer om begäran om förhandsavgörande handläggs enligt det normala förfarandet.

29

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen inte lämnat några uppgifter som tyder på att den är skyldig att meddela ett avgörande inom en viss tidsfrist eller att den talan som AA har anhängiggjort sedan den 18 april 2016 har behandlats skyndsamt. Det är i detta sammanhang också viktigt att notera att begäran om förhandsavgörande, som den nationella domstolen beslutade att hänskjuta till EU-domstolen den 15 december 2021, inte ingavs förrän den 15 november 2022 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2024, C (Konkursförvaltare och likvidatorer), C‑696/22, EU:C:2024:499, punkterna 42 och 43).

30

Dessutom innebär varken de enskildas intresse, hur betydande och legitimt det än må vara, av att så snabbt som möjligt få det fastställt vilken räckvidd deras rättigheter enligt unionsrätten har eller det nationella målets känsliga karaktär i ekonomiskt eller socialt hänseende att det för den sakens skull är nödvändigt att avgöra målet utan dröjsmål, i den mening som avses i artikel 105.1 i rättegångsreglerna (dom av den 20 oktober 2022, Curtea de Apel Alba Iulia m.fl., C‑301/21, EU:C:2022:811, punkt 39).

31

Under dessa omständigheter beslutade domstolens ordförande, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, den 20 december 2022 att inte bifalla ansökan om skyndsam handläggning.

32

Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den tredje frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida principen om sund ekonomisk förvaltning i artikel 60 i förordning nr 1083/2006, jämförd med likvärdighetsprincipen, utgör hinder för betalning av dröjsmålsränta på grund av förvaltningsmyndighetens sena betalning av belopp motsvarande utgifter som berättigar till stöd från Eruf och, om så inte är fallet, huruvida betalning av denna ränta är utesluten med tillämpning av nationella bestämmelser enligt vilka dröjsmålsränta endast ska betalas från och med utgången av fristen för återbetalning av det felaktigt utbetalda beloppet.

33

Domstolen erinrar för det första om att enligt artikel 317 FEUF ska kommissionen i samarbete med medlemsstaterna genomföra unionsbudgeten i enlighet med bland annat principen om sund ekonomisk förvaltning, som i artikel 2 led 59 i förordning nr 2018/1046 definieras som genomförandet av budgeten i enlighet med principerna om sparsamhet, effektivitet och ändamålsenlighet. Principen om sund ekonomisk förvaltning kräver följaktligen att medlemsstaterna använder de europeiska struktur- och investeringsfonderna i överensstämmelse med de principer och rättsliga krav som ligger till grund för unionens sektorsspecifika lagstiftning.

34

Enligt artikel 60 a) i förordning nr 1083/2006 ankommer det på förvaltningsmyndigheten att i enlighet med denna princip se till att urvalet av insatser för finansiering under hela genomförandeperioden uppfyller kraven i tillämpliga unionsregler och regler i de berörda medlemsstaterna.

35

I artikel 7 i förordning nr 1080/2006 föreskrivs dessutom att skuldräntor som betalas av de behöriga nationella myndigheterna inte berättigar till bidrag från Eruf.

36

Av detta följer att betalning av dröjsmålsränta på grund av förvaltningsmyndighetens sena betalning av belopp motsvarande utgifter som berättigar till stöd från bland annat Eruf inte äventyrar det mål om sund ekonomisk förvaltning som eftersträvas med förordning nr 1083/2006. Eftersom sådan dröjsmålsränta inte kan belasta unionens budget skyddas nämligen unionens ekonomiska intressen.

37

För det andra har varje enskild som av en nationell myndighet har avkrävts betalning av en avgift, en tull, en skatt eller en annan pålaga i strid med unionsrätten, enligt fast rättspraxis, rätt att, enligt unionsrätten, från denna myndighet inte bara erhålla återbetalning av det felaktigt inkasserade penningbeloppet, utan även ränta, som ersättning för att beloppet inte har varit disponibelt (dom av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom, C‑221/22 P, EU:C:2024:488, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

38

När penningbelopp har inkasserats i strid med unionsrätten, av en nationell myndighet, ska dessa belopp följaktligen återbetalas och ränta ska erläggas på denna återbetalning för hela perioden från den dag då beloppen betalades till dess att de återbetalas, vilket är ett uttryck för en allmän princip om att felaktigt utbetalda belopp ska återbetalas (dom av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom, C‑221/22 P, EU:C:2024:488, punkt 56).

39

Domstolen har för övrigt fastställt att denna princip är tillämplig när de aktuella beloppen motsvarar exportbidrag som har beviljats en enskild för sent, efter det att denne nekats dem i strid med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions m.fl., C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20, EU:C:2022:306, punkt 59). Denna situation är jämförbar med situationen för en mottagare av Eruf-finansiering som under en viss tidsperiod har berövats belopp som motsvarar stödberättigande utgifter som mottagaren hade rätt till på grund av att dessa belopp har betalats ut för sent i strid med unionsrätten.

40

Det ska dessutom understrykas att artikel 80 i förordning nr 1083/2006, för det första, ålägger medlemsstaterna att förvissa sig om att förvaltningsmyndigheterna ser till att stödmottagarna får det sammanlagda beloppet för offentligt stöd snarast möjligt och i sin helhet. För det andra förbjuder denna bestämmelse medlemsstaterna att dra av och hålla inne belopp samt att ta ut särskilda avgifter eller andra avgifter med motsvarande effekt som kan minska beloppen till stödmottagarna.

41

Av det ovan anförda följer att i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, i vilken mottagaren av offentligt stöd från Eruf felaktigt har berövats ett belopp som mottagaren hade rätt till, har stödmottagaren rätt till dröjsmålsränta från den tidpunkt då förvaltningsmyndigheten borde ha betalat ut det offentliga stödet och, i stället för att betala ut detta, har sagt upp det aktuella finansieringsavtalet, varpå uppsägningen har ogiltigförklarats med retroaktiv verkan (ex tunc) genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions m.fl., C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20, EU:C:2022:306, punkt 75, och dom av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom, C‑221/22 P, EU:C:2024:488, punkt 61).

42

Såsom det erinras om i punkt 37 ovan är syftet med denna rätt till ränta att den ska utgöra ersättning för att det belopp som den berörda personen felaktigt har fråntagits inte är disponibelt. Denna ersättning kan, i förekommande fall, ske i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i tillämplig unionslagstiftning eller, i avsaknad av sådan lagstiftning, enligt de regler som ska tillämpas enligt nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions m.fl., C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20, EU:C:2022:306, punkterna 70 och 71).

43

I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen, i avsaknad av bestämmelser i nationell rätt om betalning av dröjsmålsränta i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, att utifrån såväl föremålet för som de väsentliga beståndsdelarna i de nationella bestämmelser om dröjsmålsränta som den har hänvisat till i begäran om förhandsavgörande fastställa vilka bestämmelser som bör tillämpas för att bäst säkerställa verkan av den allmänna princip om att felaktigt utbetalda belopp ska återbetalas som det erinras om i punkterna 37–39 ovan. De processuella regler som gäller för talan som syftar till betalning av ränta får varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 1976, Rewe-Zentralfinanz och Rewe-Zentral, 33/76, EU:C:1976:188, punkt 6, dom av den 6 oktober 2015, Târ’ia, C‑69/14, EU:C:2015:662, punkterna 26 och 27, samt dom av den 28 april 2022, Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions m.fl., C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20, EU:C:2022:306, punkt 74).

44

Vad gäller frågan huruvida det på grundval av likvärdighetsprincipen är lämpligt att i förevarande fall tillämpa artikel 42 i brådskande regeringsbeslut nr 66/2011, konstaterar domstolen, mot bakgrund av de uppgifter som framgår av begäran om förhandsavgörande, att denna bestämmelse reglerar indragningen av en ekonomisk förmån som felaktigt betalats ut på grund av oegentligheter vid mottagande och användning av EU-medel eller därmed sammanhängande nationella statliga medel.

45

Åberopandet av likvärdighetsprincipen förutsätter, såsom kommissionen har erinrat om i sitt skriftliga yttrande i förevarande mål, att den aktuella regeln tillämpas på samma sätt på en talan som grundar sig på åsidosättande av unionsrätten som på en talan som grundar sig på åsidosättande av nationell rätt när föremålet och grunden för talan är jämförbara. En nationell bestämmelse som endast syftar till att beivra åsidosättanden av unionsrätten kan följaktligen inte utgöra lämplig grund för jämförelsen för att säkerställa att denna princip iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 december 1998, Levez, C‑326/96, EU:C:1998:577, punkterna 41 och 48, och dom av den 16 maj 2000, Preston m.fl., C‑78/98, EU:C:2000:247, punkterna 52 och 55).

46

Det framgår dessutom av begäran om förhandsavgörande att det i artikel 42 i brådskande regeringsbeslut nr 66/2011 föreskrivs att ränta ska betalas i de fall då återbetalningen av den ekonomiska förmånen inte sker inom den i lag fastställda fristen på 30 dagar från delgivningen av fordringshandlingen. Under sådana omständigheter skulle, med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, tillämpningen av denna bestämmelse i det nationella målet kunna inverka menligt på mottagarens rätt till återbetalning av belopp motsvarande stödberättigande utgifter och betalning av ränta som garanteras i unionsrätten. Tillämpningen av nämnda bestämmelse leder nämligen till att denna trettiodagarsperiod inte beaktas som relevant period vid beräkningen av räntan (se, analogt, dom av den 28 april 2022, Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions m.fl., C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20, EU:C:2022:306, punkterna 75 och 76).

47

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första och den tredje frågan besvaras enligt följande. Principen om sund ekonomisk förvaltning i artikel 60 i förordning nr 1083/2006 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för betalning av dröjsmålsränta på grund av förvaltningsmyndighetens sena betalning av belopp motsvarande utgifter som berättigar till stöd från Eruf. Effektivitetsprincipen ska däremot, mot bakgrund av artikel 80 i förordning nr 1083/2006, tolkas så, att den utgör hinder för att betalning av sådan ränta är utesluten med tillämpning av nationella bestämmelser enligt vilka dröjsmålsränta endast ska betalas från och med utgången av fristen för återbetalning av det felaktigt utbetalda beloppet.

48

För att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar ska den andra frågan förstås så, att den syftar till att få klarhet i huruvida artikel 2 led 7 jämförd med artikel 98.1 och 98.2 i förordning nr 1083/2006 ska tolkas så, att de utgör hinder för att en nationell domstol, till följd av ”oegentligheter” i den mening som avses i artikel 2 led 7, vilka upptäckts vid genomförandet av finansieringsavtalet, sätter ned den dröjsmålsränta som ska betalas till mottagaren av en finansiering från Eruf på grund av att förvaltningsmyndigheten har betalat de utgifter som berättigar till stöd enligt denna finansiering för sent, i ett fall där den förvaltande myndigheten inte har tillämpat någon finansiell korrigering.

49

För det första definierar unionslagstiftaren i artikel 2 led 7 i förordning nr 1083/2006 begreppet oegentlighet som varje överträdelse av en bestämmelse i unionsrätten som är följden av en handling eller en underlåtenhet av en ekonomisk aktör, och som har lett eller skulle ha kunnat leda till en negativ ekonomisk effekt för unionens allmänna budget genom att den allmänna budgeten belastas med en otillbörlig utgift. Det framgår av själva ordalydelsen i denna bestämmelse att endast en överträdelse som ”har lett eller skulle ha kunnat leda till” en negativ ekonomisk effekt för unionens allmänna budget kan kvalificeras som ”oegentlighet”.

50

För det andra följer det av artikel 98.1 och 98.2 i förordning nr 1083/2006 att medlemsstaterna ska ha det huvudsakliga ansvaret för att utreda enskilda eller systembetingade oegentligheter och göra finansiella korrigeringar i samband med att oegentligheter konstateras i insatser eller operativa program. Dessa korrigeringar består i att allt eller en del av det offentliga stödet till det operativa programmet dras in, med tillämpning av kriterier avseende oegentlighetens art, dess allvar och den ekonomiska förlusten för den berörda fonden. Dessa kriterier är ett uttryck för proportionalitetsprincipen som ingår bland unionsrättens allmänna principer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2023, ANAS, C‑545/21, EU:C:2023:451, punkterna 42 och 43).

51

Av detta följer att artikel 98.1 och 98.2 i förordning nr 1083/2006 ska tolkas så, att vid en ”oegentlighet”, såsom den definieras i artikel 2 led 7 i denna förordning, är medlemsstaterna skyldiga att, för att fastställa den tillämpliga finansiella korrigeringen, göra en bedömning i varje enskilt fall, med iakttagande av proportionalitetsprincipen, med beaktande av nämnda kriterier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2023, ANAS, C‑545/21, EU:C:2023:451, punkt 49).

52

I unionens rättsordning är medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 4.3 stycke 2 FEU att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter som följer av unionsrätten fullgörs, bindande för alla myndigheter i medlemsstaterna, även domstolarna inom ramen för deras behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 september 2000, Engelbrecht, C‑262/97, EU:C:2000:492, punkt 38, och dom av den 17 oktober 2019, Elektrorazpredelenie Yug, C‑31/18, EU:C:2019:868, punkt 60).

53

Under dessa omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida en nedsättning av den dröjsmålsränta som ska betalas till stödmottagaren, i enlighet med den allmänna princip om att felaktigt utbetalda belopp ska återbetalas som det erinras om i punkterna 37–39 ovan, är förenlig med proportionalitetsprincipen, såsom den preciseras i artikel 98.1 och 98.2 i denna förordning, när det föreligger ”oegentligheter” i den mening som avses i artikel 2 led 7 i denna förordning.

54

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 2 led 7 jämförd med artikel 98.1 och 98.2 i förordning nr 1083/2006 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att en nationell domstol, till följd av ”oegentligheter” i den mening som avses i nämnda artikel 2 led 7, vilka upptäckts vid genomförandet av finansieringsavtalet, och i enlighet med proportionalitetsprincipen, sätter ned den dröjsmålsränta som ska betalas till mottagaren av en finansiering från Eruf på grund av att den förvaltande myndigheten har betalat de utgifter som berättigar till stöd enligt denna finansiering för sent, i ett fall där den förvaltande myndigheten inte har tillämpat någon finansiell korrigering i detta avseende.

55

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2011/7 är tillämpligt på ett finansieringsavtal som ingåtts mellan en förvaltningsmyndighet i en medlemsstat och ett företag som syftar till att Eruf ska medfinansiera ett projekt för inköp, av företaget, av utrustning från en tredje man.

56

Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt artikel 1.1 i direktiv 2011/7 är syftet med direktivet att bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner för att se till att den inre marknaden fungerar väl och därigenom främja företagens, särskilt de små och medelstora företagens, konkurrenskraft. I artikel 1.2 i direktivet föreskrivs att direktivet ska gälla alla betalningar som görs som ersättning vid handelstransaktioner.

57

Begreppet handelstransaktioner definieras i artikel 2.1 i direktivet som ”transaktioner mellan företag eller mellan företag och offentliga myndigheter som leder till leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster mot ersättning”.

58

I denna bestämmelse anges således två villkor för att en transaktion ska omfattas av begreppet handelstransaktioner. Den ska för det första utföras mellan företag eller mellan företag och offentliga myndigheter och för det andra leda till leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster mot ersättning (dom av den 9 juli 2020, RL (Direktiv om bekämpande av sena betalningar), C‑199/19, EU:C:2020:548, punkt 24, och dom av den 13 januari 2022, New Media Development Hotel Services, C‑327/20, EU:C:2022:23, punkt 32).

59

Tillämpningsområdet för direktiv 2011/7 definieras förvisso på ett mycket brett sätt och kan omfatta en handelstransaktion vars finansiering helt eller delvis säkerställs med medel från strukturfonderna och från unionens sammanhållningsfond (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2019, KROL, C‑722/18, EU:C:2019:1028, punkt 32). Icke desto mindre måste en transaktion, för att omfattas av begreppet handelstransaktion i den mening som avses i artikel 2.1 i direktivet, faktiskt medföra leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster, även om transaktionen inte avser en sådan leverans eller ett sådant tillhandahållande (dom av den 18 november 2020, Techbau, C‑299/19, EU:C:2020:937, punkt 44).

60

Eftersom det aktuella finansieringsavtalet, som avser Erufs medfinansiering av ett projekt för inköp av utrustning från en tredje man, inte innebär att AA levererar en vara eller tillhandahåller en tjänst till den berörda förvaltningsmyndigheten, omfattas detta avtal i förevarande fall inte av tillämpningsområdet för direktiv 2011/7.

61

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Direktiv 2011/7 ska tolkas så, att det inte är tillämpligt på ett finansieringsavtal som ingåtts mellan en förvaltningsmyndighet i en medlemsstat och ett företag som syftar till att Eruf ska medfinansiera ett projekt för inköp, av företaget, av utrustning från en tredje man.

62

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: