–

RegioJet a. s. och STUDENT AGENCY k.s., genom O. Doležal, advokát,

–

České dráhy a.s., genom J. Kindl och K. Muzikář, advokáti,

–

Europeiska kommissionen, genom P. Němečková, A. Steiblytė och B. Stromsky, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 108.3 FEUF och av artikel 17.1 i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om genomförandebestämmelser för artikel 108 [FEUF] (EUT L 248, 2015, s. 9).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan bolagen RegioJet a.s. och STUDENT AGENCY k.s. och å andra sidan České dráhy a.s., ett järnvägsföretag bildat enligt tjeckisk rätt, Správa železnic státní organizace (den nationella järnvägsmyndigheten, Tjeckien), som förvaltar järnvägsinfrastrukturen i Republiken Tjeckien, och Česká republika, Ministerstvo dopravy (transportministeriet, Tjeckien), angående återkrav av ett statligt stöd som České dráhy ska ha mottagit.

3

I artikel 1 b iv och 1 f i förordning 2015/1589 föreskrivs följande:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

b) befintligt stöd:

…

…

4

Artikel 17 i förordning 2015/1589 har följande lydelse:

”1.   För [Europeiska] kommissionens befogenheter att återkräva stöd ska en preskriptionstid på tio år gälla.

2.   Preskriptionstiden ska börja den dag då det olagliga stödet beviljas mottagaren antingen som individuellt stöd eller på grundval av en stödordning. Preskriptionstiden ska avbrytas av varje åtgärd avseende det olagliga stödet som vidtas av kommissionen eller av en medlemsstat som agerar på kommissionens begäran. Vid varje avbrott ska tiden börja räknas på nytt. Preskriptionstiden ska avbrytas under den tid då kommissionens beslut är föremål för förfaranden vid Europeiska unionens domstol.

3.   Varje stöd för vilket preskriptionstiden har löpt ut ska betraktas som befintligt stöd.”

5

I artikel 15 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, 1999, s. 1) föreskrevs bestämmelser som var identiska med bestämmelserna i artikel 17 i förordning 2015/1589.

6

Den 26 juni 2008 ingick České dráhy, ett järnvägsföretag med säte i Tjeckien, ett avtal med den nationella järnvägsmyndigheten, varvid České dráhy överlät en del av sitt företag till České dráhy.

7

RegioJet och STUDENT AGENCY, konkurrenter till České dráhy, har gjort gällande att det pris som České dráhy erhöll inom ramen för denna transaktion utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och att det är rättsstridigt, eftersom det varken har anmälts eller godkänts av kommissionen.

8

Den tvist som uppstått i denna fråga vid de tjeckiska domstolarna anhängiggjordes vid Nejvyšší soud (Högsta domstolen, Tjeckien).

9

I detta mål uppkommer bland annat frågan huruvida utgången av den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 17.1 i förordning 2015/1589 kan göras gällande mot en nationell domstol som har att pröva en begäran om återkrav av ett olagligt statligt stöd.

10

Mot denna bakgrund beslutade Nejvyšší soud (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 108.3 sista meningen i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt tolkas så, att en nationell domstol, i ett förfarande som inletts på begäran av en tredje part (en konkurrent), är skyldig att ålägga stödmottagaren att återbetala det stöd som beviljats i strid med denna bestämmelse, även om preskriptionstiden för kommissionens befogenhet enligt artikel 17.1 i [förordning 2015/1589] har löpt ut, så att det beviljade stödet ska anses utgöra befintligt stöd enligt artikel 1 b iv och artikel 17.3 i nämnda förordning?”

11

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 108.3 FEUF ska tolkas så, att de nationella domstolarna kan besluta om att återkräva ett statligt stöd som har beviljats i strid med den anmälningsskyldighet som föreskrivs i denna bestämmelse, även om den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 17.1 i förordning 2015/1589 har löpt ut med avseende på detta stöd, och stödet därför ska anses utgöra ett befintligt stöd i enlighet med artikel 1 b iv och artikel 17.3 i denna förordning.

12

Det ska inledningsvis påpekas att tolkningsfrågan bygger på flera antaganden och i synnerhet på att den aktuella åtgärden utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, särskilt mot bakgrund av de uppgifter som den har tillgång till och av kommissionens eventuella bedömningar inom ramen för prövningen av det klagomål som ingetts till den avseende denna åtgärd.

13

Vad gäller den fråga som har ställts erinrar EU-domstolen om sin fasta praxis enligt vilken de nationella domstolarna och kommissionen har olika och kompletterande roller. Medan uppgiften att bedöma huruvida stödåtgärder är förenliga med den gemensamma marknaden omfattas av den exklusiva behörighet som tillkommer kommissionen, vars beslut kan prövas av unionsdomstolen, så säkerställer de nationella domstolarna skyddet för enskildas rättigheter vid åsidosättande av den skyldighet att i förväg anmäla statligt stöd till kommissionen som föreskrivs i artikel 108.3 FEUF (dom av den 5 oktober 2006, Transalpine Ölleitung in Österreich,C‑368/04, EU:C:2006:644, punkterna 37 och 38 samt där angiven rättspraxis).

14

De nationella domstolarna ska således tillförsäkra enskilda som kan göra gällande ett åsidosättande av anmälningsskyldigheten, att följderna härav beaktas fullt ut i enlighet med nationell rätt, både vad gäller giltigheten av de rättsakter som har antagits för att genomföra stödåtgärderna, och vad gäller återbetalning av det finansiella stöd som beviljats i strid med denna bestämmelse eller med eventuella interimistiska beslut (dom av den 5 oktober 2006, Transalpine Ölleitung in Österreich,C‑368/04, EU:C:2006:644, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

15

Vad gäller betydelsen i detta avseende av att den preskriptionstid på tio år som föreskrivs i artikel 17.1 i förordning 2015/1589 eventuellt har löpt ut, ska det inledningsvis erinras om att denna förordning innehåller processuella regler som är tillämpliga på alla administrativa förfaranden beträffande statligt stöd som har anhängiggjorts vid kommissionen, att den utgör en kodifiering av kommissionens praxis på området för statligt stöd och att den inte innehåller någon bestämmelse rörande nationella domstolars behörigheter och skyldigheter, vilka fortfarande följer av fördragets bestämmelser, såsom dessa har tolkats av domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo,C‑387/17, EU:C:2019:51, punkt 66 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2020, Nelson Antunes da Cunha,C‑627/18, EU:C:2020:321, punkt 32).

16

Domstolen har vidare preciserat att det endast är kommissionens befogenheter att återkräva statligt stöd som avses i artikel 17.1 i förordning 2015/1589 (se, analogt, dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C‑387/17, EU:C:2019:51, punkt 52 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2020, Nelson Antunes da Cunha,C‑627/18, EU:C:2020:321, punkt 30).

17

Domstolen har alltså slagit fast att utgången av denna preskriptionsfrist inte kan medföra att olagliga statliga stöd blir lagenliga i efterhand endast av det skälet att de blir befintliga stöd, och att enskilda och konkurrenter som har påverkats av det olagliga stödet därmed fråntas varje rättslig grund som de kan åberopa till stöd för en skadeståndstalan mot den berörda medlemsstaten. Varje annan tolkning skulle minska omfattningen av det krav på anmälan av stödåtgärder som åvilar medlemsstaterna och därmed frånta artikel 108.3 FEUF dess ändamålsenliga verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo,C‑387/17, EU:C:2019:51, punkterna 62 och 63).

18

Domstolen har även preciserat att denna preskriptionstid därför inte kan tillämpas, vare sig direkt, indirekt eller analogt på de behöriga nationella på behöriga nationella myndigheters förfaranden för återkrav av olagligt stöd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar,C‑349/17, EU:C:2019:172, punkt 109).

19

I detta hänseende ska det erinras om att det olagliga stödet, i avsaknad av unionsbestämmelser på området, ska återkrävas i enlighet med de tillämpningsföreskrifter som föreskrivs i tillämplig nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar,C‑349/17, EU:C:2019:172, punkt 108). I detta sammanhang är de enda preskriptionsbestämmelser som är tillämpliga i förevarande mål följaktligen de som följer av nationell rätt, med beaktande av principerna om effektivitet och likvärdighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo,C‑387/17, EU:C:2019:51, punkt 73).

20

När det gäller de argument som anförts av det stödmottagande företaget České dráhy, som har gjort gällande att de nationella domstolarna, när det gäller befintligt stöd som omfattas av artikel 108.1 FEUF, inte är behöriga att besluta om återkrav av stödet, påpekar domstolen att det nationella målet rör ett särskilt fall där artikel 108.3 FEUF har åsidosatts vid beviljandet av det aktuella stödet. Såsom det har erinrats om i punkt 17 i förevarande dom medför inte utgången av den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 17.1 i förordning 2015/1589 att ett olagligt statligt stöd blir lagligt retroaktivt enbart på grund av att det blir ett befintligt stöd.

21

Mot bakgrund av ovanstående ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Artikel 108.3 FEUF ska tolkas så, att de nationella domstolarna kan besluta om att återkräva ett statligt stöd som har beviljats i strid med den anmälningsskyldighet som föreskrivs i denna bestämmelse, även om den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 17.1 i förordning 2015/1589 har löpt ut med avseende på detta stöd, och stödet därför ska anses utgöra ett befintligt stöd i enlighet med artikel 1 b iv och artikel 17.3 i denna förordning.

22

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Artikel 108.3 FEUF

ska tolkas så,

att de nationella domstolarna kan besluta om att återkräva ett statligt stöd som har beviljats i strid med den anmälningsskyldighet som föreskrivs i denna bestämmelse, även om den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 17.1 i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om genomförandebestämmelser för artikel 108 FEUF, har löpt ut med avseende på detta stöd, och stödet därför ska anses utgöra ett befintligt stöd i enlighet med artikel 1 b iv och artikel 17.3 i denna förordning.