–

”Luminor Bank AS”, genom ”Luminor Bank AS” lettiska filial, Lietuvos skyrius, genom K. Karpickis, A. Klezys, advokatai, och A. Sovaitė,

–

Litauens regering, genom K. Dieninis, S. Grigonis och V. Kazlauskaitė-Švenčionienė, samtliga i egenskap av ombud,

–

Portugals regering, genom P. Barros da Costa, A. Cunha, M.I. Gameiro och L. Medeiros, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom J. Jokubauskaitė och N. Ruiz García, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.1 och artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan R.A. m.fl. och ”Luminor Bank AS”, genom ”Luminor Bank AS” litauiska filial, Lietuvos skyrius, angående den omständigheten att villkor i flera låneavtal som ingåtts mellan dessa parter förklarats vara oskäliga och följderna av detta.

3

Tjugoförsta och tjugofjärde skälet i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall säkerställa att oskäliga villkor inte förekommer i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter. …

…

Medlemsstaternas domstolar eller förvaltningsmyndigheter måste förfoga över lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt tillämpning av oskäliga villkor i konsumentavtal.”

4

Artikel 6.1 i direktivet har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

5

I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

6

I artikel 6.2284.8 i Lietuvos Respublikos civilinis kodeksas (Republiken Litauens civillag) föreskrivs följande:

”Om en domstol finner att ett eller flera villkor i avtalet är oskäliga är detta eller dessa villkor ogiltiga från det att avtalet ingicks, medan övriga villkor i avtalet förblir bindande för parterna, under förutsättning att avtalet kan bestå efter det att de oskäliga villkoren har avlägsnats.”

7

I artikel 353.1 och 353.2 i Lietuvos Respublikos civilinio proceso kodeksas (Republiken Litauens civilprocesslag) föreskrivs följande:

”1.   Högsta domstolen ska, inom ramen för ett överklagande i en rättsfråga, pröva de överklagade domarna och/eller besluten vad gäller tillämpningen av lagen. Högsta domstolen är bunden av de faktiska omständigheter som fastställts av domstolen i första instans och appellationsdomstolen.

2.   Domstolen kan gå utöver ramen för ett överklagande i en rättsfråga när allmänintresset så kräver och de rättigheter och legitima intressen som tillkommer en person, samhället eller staten skulle undergrävas om gränserna för överklagandet inte överskreds. …”

8

Under år 2008 ingick klagandena och motparten i det nationella målet flera låneavtal i schweiziska franc (nedan kallade de omtvistade avtalen), enligt vilka klagandena upptog ett lån från motparten i schweiziska franc, konverterade befintliga lån i euro eller litauiska litas till schweiziska franc eller refinansierade lån som de hade i andra kreditinstitut i en annan valuta än schweiziska franc. De beviljade lånen skulle återbetalas i schweiziska franc. På grund av en betydande minskning av värdet av litauiska litas i förhållande till schweiziska franc har det belopp som ska återbetalas nästan fördubblats sedan dessa avtal ingicks.

9

Under år 2017 väckte klagandena i det nationella målet talan vid Vilniaus apygardos teismas (Regionala domstolen i Vilnius, Litauen), eftersom de ansåg att vissa villkor i nämnda avtal var oskäliga. De yrkade bland annat att schweiziska franc skulle ersättas med euro, med beaktande av den växelkurs som var tillämplig den dag då lånen beviljades, och att de betalningar som gjorts i schweiziska franc för återbetalning av lånen (återbetalning av kapital och ränta) skulle konverteras till euro, med beaktande av den växelkurs som gällde vid tidpunkten för dessa betalningar.

10

Genom dom av nämnda domstol av den 20 november 2018, som efter överklagande fastställdes av Lietuvos apeliacinis teismas (Appellationsdomstolen, Litauen) den 5 maj 2020, ogillades klagandenas talan.

11

Klagandena överklagade till Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen). Genom dom av den 14 april 2021 återförvisade nämnda domstol målet till Lietuvos apeliacinis teismas (Appellationsdomstolen, Litauen) för en ny prövning av huruvida de berörda villkoren i de omtvistade avtalen var oskäliga. Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen) slog fast att den omständigheten att motparten i det nationella målet hade fullgjort sin skyldighet att informera om risken för att växelkursen för schweiziska franc skulle kunna fluktuera inte innebar att domstol inte var skyldig att pröva huruvida dessa villkor var oskäliga.

12

Genom beslut av den 4 maj 2021 förelade Lietuvos apeliacinis teismas (Appellationsdomstolen, Litauen) klagandena i det nationella målet att yttra sig över hur de berörda villkoren i de omtvistade avtalen, enligt deras mening, borde ändras för det fall de förklarades oskäliga. Klagandena angav att de yrkade att villkoren skulle ändras i enlighet med stämningsansökan, närmare bestämt genom att schweiziska franc ersattes med euro, enligt den växelkurs som var tillämplig den dag då de berörda lånen beviljades. Motparten i det nationella målet invände däremot mot att dessa villkor förklarades oskäliga och mot att de ändrades, eftersom det inte fanns några dispositiva utfyllnadsbestämmelser i den litauiska rättsordningen.

13

Genom dom av den 2 september 2021 förklarade Lietuvos apeliacinis teismas (Appellationsdomstolen, Litauen) att de villkor i de omtvistade avtalen som avsåg den valuta i vilken de berörda lånen uttrycktes var oskäliga, eftersom de inte uppfyllde kravet att vara genomblickbara, och ändrade dessa avtal så, att de uttrycktes i euro, enligt den växelkurs som var tillämplig den dag då lånen beviljades, genom att ersätta referensindex i nämnda avtal, det vill säga LIBOR CHF, med Euribor. Enligt den hänskjutande domstolen var en sådan lösning förenlig med principerna om billighet, god tro och rimlighet samt med de mål som eftersträvas med direktiv 93/13.

14

Motparten i det nationella målet överklagade denna dom till Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen), den hänskjutande domstolen, och hävdade härvidlag att Lietuvos apeliacinis teismas (Appellationsdomstolen, Litauen) felaktigt hade kvalificerat de aktuella villkoren i de omtvistade avtalen som ”oskäliga” och att sistnämnda domstol inte var behörig att ändra dessa villkor, eftersom det i litauisk rätt inte fanns några dispositiva utfyllnadsbestämmelser som kunde ersätta dessa villkor och att en ändring av dessa på grundval av principerna om billighet, god tro och rimlighet är förbjuden enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13.

15

Genom deldom av den 25 augusti 2022 fastställde den hänskjutande domstolen domen från Lietuvos apeliacinis teismas (Appellationsdomstolen, Litauen) av den 2 september 2021, i den del de aktuella villkoren i de omtvistade avtalen kvalificerades som ”oskäliga” och återupptog förfarandet avseende den ändring av avtalen som sistnämnda domstol hade företagit.

16

Klagandena i det nationella målet har vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att det på grund av att motparten i det nationella målet har förhållit sig passiv inte har kunnat nås någon överenskommelse om en eventuell ändring av de villkor som förklarats vara oskäliga. Klagandena har även gjort gällande att de inte godtar att dessa villkor ska bestå och har i första hand yrkat att de omtvistade avtalen ska ändras på det sätt som anges i stämningsansökan. Om den hänskjutande domstolen emellertid skulle finna att det inte finns någon rättslig grund för en sådan ändring, har klagandena i det nationella målet yrkat att avtalen ska ogiltigförklaras, och att de prestationer som erlagts på grundval av avtalen ska återbetalas. Motparten i målet vid den nationella domstolen har yrkat att avtalen ska ogiltigförklaras.

17

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i följderna av att de aktuella villkoren i de omtvistade avtalen kvalificeras som ”oskäliga”, eftersom klagandena i det nationella målet har yrkat att avtalen ska bestå och att villkoren ska ändras. Den hänskjutande domstolen har angett att det i målet inte har bestritts att nämnda avtal inte kan bestå utan nämnda villkor. Den hänskjutande domstolen har påpekat att Lietuvos apeliacinis teismas (Appellationsdomstolen, Litauen) inte har prövat frågan huruvida en eventuell ogiltigförklaring av de omtvistade avtalen skulle få särskilt negativa konsekvenser för klagandena i det nationella målet. Enligt den hänskjutande domstolen beror avsaknaden av en sådan prövning på att stämningsansökan inte avsåg ogiltigförklaring av dessa avtal, utan endast en ändring av dem, och att artikel 265.2 och artikel 320.2 i Republiken Litauens civilprocesslag förbjuder domstolen i första instans respektive appellationsdomstolen att döma utöver yrkandena.

18

Den hänskjutande domstolen önskar därför få klarhet i huruvida appellationsdomstolen kunde ändra de omtvistade avtalen utan att först pröva huruvida en ogiltigförklaring av dessa avtal skulle få särskilt negativa konsekvenser för klagandena i det nationella målet. Enligt den hänskjutande domstolen beror svaret på denna fråga på vilket värde som ska tilläggas den omständighet att klagandena i det nationella målet önskar att avtalen ska bestå genom att ändra de avtalsvillkoren som förklarats oskäliga.

19

Den hänskjutande domstolen önskar dessutom få klarhet i huruvida svaret på den fråga som avses i punkt 18 ovan beror på huruvida den nationella domstolen har möjlighet att ersätta ett oskäligt villkor med en dispositiv utfyllnadsbestämmelse i nationell rätt eller med en bestämmelse som är tillämplig enligt överenskommelse mellan parterna i det aktuella avtalet.

20

Den hänskjutande domstolen anser att svaren på dessa två frågor kan vara jakande. Ett jakande svar på den första frågan skulle vara förenligt med syftet med direktiv 93/13, vilket bland annat är att återställa jämvikten mellan parterna samtidigt som giltigheten av avtalet som sådant i dess helhet i princip upprätthålls, och inte att alla avtal innehållande oskäliga villkor ska ogiltigförklaras (dom av den 15 mars 2012, Pereničová och Perenič, C‑453/10, EU:C:2012:144, punkt 31). Vidare kan även den andra frågan besvaras jakande, eftersom den nationella domstolen, om det finns möjlighet att ersätta ett oskäligt villkor med en dispositiv utfyllnadsbestämmelse i nationell rätt eller med en bestämmelse som är tillämplig enligt överenskommelse mellan parterna i det berörda avtalet, och om konsumenten yrkar att avtalet ska bestå genom att det oskäliga villkoret ändras, ska kunna avgöra frågan om en ändring av nämnda villkor utan att först pröva följderna av att avtalet ogiltigförklaras i sin helhet.

21

Den hänskjutande domstolen anser däremot att när den nationella rätten inte innehåller någon lämplig dispositiv utfyllnadsbestämmelse och parterna inte har nått en sådan överenskommelse, ska den nationella domstolen, oberoende av konsumentens uttryckliga vilja, besluta att avtalet ska ogiltigförklaras i sin helhet, om inte konsumenten har uttryckt en önskan om att de oskäliga villkoren ska bestå. Domstolen ska därvid vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda konsumenten från de mycket negativa konsekvenserna av ogiltigförklaringen.

22

Eftersom litauisk rätt i förevarande fall inte innehåller någon dispositiv utfyllnadsbestämmelse som skulle kunna ersätta de villkor i de omtvistade avtalen som förklarats oskäliga och parterna inte har nått en överenskommelse om en tillämplig bestämmelse, kan den vilja som klagandena i det nationella målet har uttryckt att dessa avtal ska bestå och villkoren ändras inte utgöra hinder för att den nationella domstolen beslutar att nämnda avtal ska ogiltigförklaras.

23

Mot denna bakgrund beslutade Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

24

Det ska inledningsvis påpekas att även om den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i hur artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas, hyser den tvivel om verkningarna av att ett avtalsvillkor fastställs vara oskäligt. Mot bakgrund av uppgifterna i beslutet om hänskjutande ska tolkningsfrågorna följaktligen förstås så, att de endast avser artikel 6.1.

25

EU-domstolen finner således att den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en nationell domstol – när den har konstaterat att det är omöjligt att låta ett avtal bestå efter det att ett oskäligt villkor har undanröjts och den berörda konsumenten har uttryckt en önskan om att avtalet ska bestå genom att ändra detta villkor – kan besluta om de åtgärder som ska vidtas för att återställa en verklig jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter, utan att först pröva följderna av en ogiltigförklaring av avtalet i dess helhet. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida den omständigheten att nämnda domstol har möjlighet att ersätta detta avtalsvillkor med en dispositiv utfyllnadsregel i nationell rätt eller med en annan bestämmelse som tillämpas enligt överenskommelse mellan parterna härvidlag har någon betydelse.

26

För att besvara dessa frågor ska det erinras om att det framgår av domstolens praxis att fastställandet av att ett villkor i ett avtal är oskäligt ska göra det möjligt att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten skulle ha befunnit sig i om detta oskäliga villkor inte hade förelegat (dom av den 12 januari 2023, D.V. (Advokatarvode – Principen om timtaxa), C‑395/21, EU:C:2023:14, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

27

Enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 ankommer det på den nationella domstolen att underlåta att tillämpa oskäliga villkor, så att de inte får några bindande verkningar för konsumenten, såvida inte konsumenten motsätter sig detta. Avtalet ska därför i princip bestå utan att det görs några andra ändringar än vad som följer av att de oskäliga villkoren undanröjs, i den mån det är rättsligt möjligt enligt nationell rätt att avtalet består på detta sätt (dom av den 12 januari 2023, D.V. (Advokatarvode – Principen om timtaxa), C‑395/21, EU:C:2023:14, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

28

Den nationella domstolen är således inte skyldig att underlåta att tillämpa ett oskäligt villkor om konsumenten, efter att ha upplysts av nämnda domstol, avser att inte göra gällande att villkoret är oskäligt och icke bindande och därigenom ger sitt fria och informerade samtycke till det aktuella villkoret (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Dziubak, C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

29

Domstolen har nämligen slagit fast att eftersom det skyddssystem som ges genom direktiv 93/13 inte ska tillämpas om konsumenten motsätter sig det måste konsumenten på samma sätt, i ännu högre grad, ha rätt att motsätta sig skydd med tillämpning av samma system mot de negativa konsekvenser som uppstår till följd av att avtalet ogiltigförklaras i sin helhet när vederbörande inte önskar åberopa detta skydd (dom av den 3 oktober 2019, Dziubak, C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 55).

30

När konsumenten däremot har uttryckt en vilja att göra gällande det skydd som ges i direktiv 93/13, ska den nationella domstolen pröva huruvida avtalet, mot bakgrund av de kriterier som föreskrivs i nationell rätt, kan bestå utan att det görs andra ändringar än vad som följer av att det oskäliga villkoret undanröjs.

31

Denna prövning av möjligheten att ett avtal består utan det oskäliga villkoret i fråga utgör en objektiv bedömning som det ankommer på den nationella domstolen att göra mot bakgrund av bestämmelser i nationell rätt och oberoende av den omständigheten att konsumenten ger uttryck för en önskan att avtalet ska bestå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Dziubak, C‑260/18, EU:C:2019:819, punkterna 39–41 och där angiven rättspraxis).

32

För det fall avtalen, med tillämpning av relevanta bestämmelser i nationell rätt, inte kan bestå efter det att det oskäliga villkoret har undanröjts, utgör artikel 6.1 i direktiv 93/13 inte hinder för att avtalen ogiltigförklaras (se, för ett liknande resonemang, dom av dem 12 januari 2023, D.V. (Advokatarvode – Principen om timtaxa), C‑395/21, EU:C:2023:14, punkt 59).

33

Det är endast om en ogiltigförklaring av avtalen i deras helhet skulle utsätta konsumenten för mycket negativa konsekvenser, såsom att försätta konsumenten i en situation med rättsosäkerhet, men som inte kan reduceras till enbart rent ekonomiska följder, som den nationella domstolen undantagsvis kan ersätta ett oskäligt villkor som ogiltigförklarats med en dispositiv utfyllnadsregel i nationell rätt eller annan tillämplig bestämmelse i nationell rätt om parterna i det aktuella avtalet har kommit överens om detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2023, D.V. (Advokatarvode – Principen om timtaxa, C‑395/21, EU:C:2023:14, punkterna 60–62).

34

Det framgår även av rättspraxis att när det inte finns någon dispositiv bestämmelse i nationell rätt eller någon bestämmelse som är tillämplig om avtalsparterna har kommit överens om att ersätta de oskäliga villkoren i fråga och en ogiltigförklaring av avtalet skulle medföra att konsumenten drabbas av särskilt negativa konsekvenser, ska den nationella domstolen, med fullt beaktande av nationell rätt, vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda konsumenten från dessa konsekvenser för att återställa en verklig jämvikt mellan avtalsparternas ömsesidiga rättigheter och skyldigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2020, Banca B., C‑269/19, EU:C:2020:954, punkt 41).

35

De åtgärder som kan vidtas av nationell domstol om det fastställs att ett avtalsvillkor, vars undanröjande innebär att det avtal som villkoret ingår i ogiltigförklaras, befinns vara oskäligt, är inte uttömmande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2020, Banca B., C‑269/19, EU:C:2020:954, punkt 40), under förutsättning att det inte är möjligt för den nationella domstolen att komplettera avtalen genom att ändra innehållet i detta villkor (dom av den 26 mars 2019, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2019:250, punkt 53, och dom av den 12 januari 2023, D.V. (Advokatarvode – Principen om timtaxa), C‑395/21, EU:C:2023:14, punkt 65).

36

Domstolen har dock slagit fast att artikel 6.1 i direktiv 93/13 utgör hinder för att luckor i ett avtal avhjälps, när dessa uppstått till följd av att oskäliga villkor i avtalet undanröjts, enbart med stöd av allmängiltiga nationella bestämmelser enligt vilka verkningarna som anges i en rättshandling ska utfyllas med de verkningar som följer av principen om billighet eller sedvana, vilka bestämmelser inte utgör vare sig dispositiva bestämmelser eller bestämmelser som är tillämpliga om avtalsparterna kommit överens om detta (dom av den 3 oktober 2019, Dziubak, C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 62).

37

Av det ovan anförda följer att konsumentens vilja att åberopa det skydd som ges i direktiv 93/13 och att ett avtal ska bestå inte påverkar den nationella domstolens skyldighet att enligt en objektiv bedömning och mot bakgrund av bestämmelser i nationell rätt pröva huruvida avtalet kan bestå efter det att det oskäliga villkoret i fråga har undanröjts.

38

Vidare kan den nationella domstolen, när den har konstaterat att det är omöjligt att låta ett avtal bestå efter det att ett sådant oskäligt villkor har undanröjts, inte ersätta detta villkor med en dispositiv utfyllnadsregel i nationell rätt eller med en bestämmelse som är tillämplig enligt avtalsparternas överenskommelse eller, om sådana bestämmelser inte föreskrivs i nationell rätt, vidta andra åtgärder för att återställa en verklig jämvikt mellan parternas rättigheter och skyldigheter, utan att först pröva och fastställa att en ogiltigförklaring av avtalet i dess helhet skulle utsätta den berörda konsumenten för mycket negativa konsekvenser.

39

I förevarande fall har ett överklagande ingetts till Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen) av en dom från Lietuvos apeliacinis teismas (Appellationsdomstolen, Litauen) genom vilken sistnämnda domstol, efter att ha slagit fast att de villkor som utgör de omtvistade avtalens huvudföremål, det vill säga villkor som avser den valuta i vilken de berörda lånen var utställda, är oskäliga, biföll klagandenas yrkande och ändrade dessa avtal, utan att först pröva vilka följder en eventuell ogiltigförklaring av nämnda avtal skulle få för klagandena i de nationella målet. Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen) fastställde den överklagade domen vad gäller kvalificeringen av dessa villkor som ”oskäliga”. Vad däremot gäller följderna av denna kvalificering vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida appellationsdomstolen kunde bifalla klagandenas yrkande om att de omtvistade avtalen skulle bestå genom ändring av dessa villkor utan att först ha prövat huruvida en ogiltigförklaring skulle få särskilt negativa konsekvenser för klagandena i det nationella målet.

40

Såsom framgår av den praxis från domstolen som det erinrats om i punkterna 26–38 ovan föreligger, för det fall klagandena i det nationella målet avser att åberopa det skydd som ges genom direktiv 93/13 och de omtvistade avtalen enligt nationell rätt inte kan bestå efter det att de aktuella oskäliga villkoren har undanröjts, en skyldighet för den nationella domstolen att pröva följderna av en ogiltigförklaring av dessa avtal, oberoende av den vilja som klagandena i de nationella målen har gett uttryck för att avtalen ska bestå genom att dessa villkor ändras. Det är nämligen endast om dessa konsekvenser är så allvarliga att de kan anses vara ”särskilt skadliga” för klagandena i det nationella målet som det, i avsaknad av dispositiva utfyllnadsbestämmelser eller bestämmelser som är tillämpliga enligt överenskommelse mellan parterna i de omtvistade avtalen, ankommer på den nationella domstolen att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda konsumenten mot dessa konsekvenser och återställa en verklig jämvikt mellan parternas rättigheter och skyldigheter, under förutsättning att det är omöjligt för nämnda domstol att komplettera dessa avtal genom att ändra innehållet i nämnda villkor.

41

Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågorna besvaras som följer. Artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en nationell domstol, när den har konstaterat att det är omöjligt att låta ett avtal bestå efter det att ett oskäligt villkor har undanröjts och när den berörda konsumenten uttrycker en önskan om att avtalet ska bestå genom att ändra detta villkor, kan besluta vilka åtgärder som ska vidtas för att en verklig jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter ska återställas, utan att först pröva följderna av en ogiltigförklaring av avtalet i dess helhet, och detta även om den nationella domstolen har möjlighet att ersätta detta villkor med en dispositiv utfyllnadsbestämmelse i nationell rätt eller med en bestämmelse som är tillämplig enligt överenskommelse mellan parterna.

42

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

Artikel 6.1 rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal

ska tolkas så,

att den utgör hinder för att en nationell domstol, när den har konstaterat att det är omöjligt att låta ett avtal bestå efter det att ett oskäligt villkor har undanröjts och när den berörda konsumenten uttrycker en önskan om att avtalet ska bestå genom att ändra detta villkor, kan besluta vilka åtgärder som ska vidtas för att en verklig jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter ska återställas, utan att först pröva följderna av en ogiltigförklaring av avtalet i dess helhet, och detta även om den nationella domstolen har möjlighet att ersätta detta villkor med en dispositiv utfyllnadsbestämmelse i nationell rätt eller med en bestämmelse som är tillämplig enligt överenskommelse mellan parterna.