–

Fallimento Esperia SpA, genom U. Grella och F.M. Salerno, avvocati,

–

Gestore dei Servizi Energetici SpA – GSE, genom S. Fidanzia och A. Gigliola, avvocati,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av D. Del Gaizo och F. Tortora, avvocati dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom B. De Meester, G. Gattinara och F. Tomat, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 18, 28, 30, 34, 107, 108 och 110 FEUF, samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, 2009, s. 6).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Autorità di Regolazione per Energia Reti e Ambiente (ARERA) (Energi-, nät- och miljömyndigheten, Italien) (nedan kallad ARERA) å ena sidan, och Fallimento Esperia SpA, ett bolag försatt i konkurs, och Gestore dei Servizi Energetici SpA – GSE (nedan kallat GSE) å den andra, angående de böter Fallimento Esperia påförts för att ha åsidosatt sin skyldighet att köpa certifikat för att styrka att den el bolaget importerat till Italien år 2010 hade producerats från förnybara energikällor (nedan kallade gröna certifikat).

3

Den 1 januari 2012 upphävdes Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el (EGT L 283, 2001, s. 33) genom direktiv 2009/28. Sistnämnda direktiv upphävdes i sin tur, den 1 juli 2021, genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (EUT L 328, 2018, s. 82).

4

Skälen 10, 11, 14 och 15 i direktiv 2001/77 hade följande lydelse:

…

5

I artikel 1 i detta direktiv, med rubriken ”Syfte”, föreskrevs följande:

”Syftet med detta direktiv är att främja en ökning av de förnybara energikällornas bidrag till elproduktionen på den inre marknaden för el och att skapa en grund för ett framtida rättsligt ramverk på gemenskapsnivå för detta.”

6

I artikel 3 i nämnda direktiv, med rubriken ”Nationella vägledande mål”, angavs följande i punkterna 1 och 2:

”1.   Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att främja en ökad användning av el producerad från förnybara energikällor i enlighet med de nationella vägledande mål som avses i punkt 2. Dessa åtgärder skall stå i proportion till det uppställda målet.

2.   Senast den 27 oktober 2002 och därefter vart femte år skall medlemsstaterna anta och offentliggöra en rapport med nationella vägledande mål för den framtida användningen av el producerad från förnybara energikällor uttryckt som en procentuell andel av elanvändningen för de följande tio åren. I rapporten skall också redogöras för de åtgärder som vidtagits och som planeras på nationell nivå för att uppnå dessa nationella vägledande mål. När målen fram till 2010 fastställs skall medlemsstaterna

7

I artikel 4 i detta direktiv, med rubriken ”Stödsystem”, föreskrevs följande i punkt 1:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i fördraget [sedermera artiklarna 107 och 108 FEUF] skall [Euroepiska] kommissionen utvärdera tillämpningen av de system som används i medlemsstaterna, enligt vilka en elproducent får direkt eller indirekt stöd enligt offentliga myndigheters bestämmelser, och som skulle kunna ha en begränsande effekt på handeln, på grundval av att systemen bidrar till målen i artiklarna 6 och 174 i fördraget.”

8

I artikel 5 i direktiv 2001/77, med rubriken ”Ursprungsgaranti för el producerad från förnybara energikällor”, angavs följande i punkterna 1–5:

”1.   Medlemsstaterna skall senast den 27 oktober 2003 se till att el producerad från förnybara energikällor kan garanteras vara producerad från sådana energikällor i den mening som avses i detta direktiv i enlighet med objektiva, klara och tydliga samt icke-diskriminerande kriterier som har fastställts av respektive medlemsstat. De skall se till att det på begäran utfärdas en ursprungsgaranti med detta innehåll.

2.   Medlemsstaterna får utse ett eller flera behöriga organ som skall vara oberoende i förhållande till producenter och distributörer och som skall ha i uppdrag att kontrollera utfärdandet av ursprungsgarantierna.

3.   Ursprungsgarantierna skall

4.   Sådana ursprungsgarantier som utfärdas i enlighet med punkt 2 bör erkännas ömsesidigt av medlemsstaterna uteslutande såsom bevis på de faktorer som nämns i punkt 3. Vägran att erkänna en ursprungsgaranti som bevis, t.ex. av skäl som hänför sig till bedrägeribekämpning, måste grundas på objektiva, klara och tydliga samt icke-diskriminerande kriterier. Om någon vägrar att erkänna en ursprungsgaranti får kommissionen tvinga den vägrande parten att erkänna garantin, särskilt med beaktande av de objektiva, klara och tydliga samt icke-diskriminerande kriterier på vilka ett sådant erkännande grundas.

5.   Medlemsstaterna eller de behöriga organen skall inrätta lämpliga mekanismer för att säkerställa att ursprungsgarantin är både korrekt och tillförlitlig, och de skall i den rapport som avses i artikel 3.3 beskriva de åtgärder som har vidtagits för att säkerställa garantisystemets tillförlitlighet.”

9

Skälen 25, 52 och 56 i direktiv 2009/28 hade följande lydelse:

…

…

10

Artikel 1 i detta direktiv, med rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, hade följande lydelse:

”Genom detta direktiv upprättas en gemensam ram för främjande av energi från förnybara energikällor. Det anger bindande nationella mål för totala andelen energi från förnybara energikällor av den slutliga energianvändningen (brutto) och för andelen energi från förnybara energikällor inom transportsektorn. Det innehåller bestämmelser om statistiska överföringar mellan medlemsstaterna, gemensamma projekt mellan medlemsstaterna och med tredjeländer, ursprungsgarantier, administrativa förfaranden, information och utbildning samt tillträde till elnätet för energi från förnybara energikällor. I direktivet fastställs dessutom hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen.”

11

I artikel 2 i samma direktiv, med rubriken ”Definitioner”, föreskrevs följande:

”I detta direktiv gäller de definitioner som anges i [Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/54/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 96/92/EG (EUT L 176, 2003, s. 37)].

Dessutom gäller följande definitioner:

…

…”

12

I artikel 3 i samma direktiv, med rubriken ”Bindande nationella övergripande mål och åtgärder för användningen av energi från förnybara energikällor”, föreskrevs följande i punkterna 1–4:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att deras andel energi från förnybara energikällor av den slutliga energianvändningen (brutto) år 2020, beräknad i enlighet med artiklarna 5–11, minst motsvarar deras nationella övergripande mål för andelen energi från förnybara energikällor under det året, i enlighet med vad som anges i tredje kolumnen i tabellen i bilaga I del A. Dessa bindande nationella övergripande mål stämmer överens med målet om att minst 20 % av gemenskapens slutliga energianvändning (brutto) ska komma från förnybara energikällor 2020. För att de mål som fastställts i denna artikel lättare ska kunna uppnås ska varje medlemsstat främja och uppmuntra energieffektivitet och energisparande.

2.   Medlemsstaterna ska vidta effektivt utformade åtgärder som syftar till att säkerställa att andelen energi från förnybara energikällor är minst lika hög som den som anges i det vägledande förloppet i del B i bilaga I.

3.   För att uppnå de mål som fastställs i punkterna 1 och 2 i denna artikel får medlemsstaterna bland annat tillämpa följande åtgärder:

Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i fördraget [sedermera artiklarna 107 och 108 FEUF], ska medlemsstaterna ha rätt att i enlighet med artiklarna 5–11 i detta direktiv besluta i vilken omfattning de ska stödja energi från förnybara energikällor som produceras i en annan medlemsstat.

4.   Varje medlemsstat ska se till att andelen energi från förnybara energikällor när det gäller alla former av transporter år 2020 är minst 10 % av den slutliga energianvändningen i transporter i medlemsstaten.”

13

I artikel 15 i direktiv 2009/28, med rubriken ”Ursprungsgaranti för el, värme och kyla som produceras från förnybara energikällor”, stadgades följande i punkterna 1 och 9:

”1.   Medlemsstaterna ska, i syfte att för slutkunderna visa hur stor andel eller mängd energi från förnybara energikällor som ingår i energileverantörens energimix, i enlighet med artikel 3.6 i direktiv 2003/54/EG, säkerställa att ursprunget på el som produceras från förnybara energikällor, kan garanteras som sådan i den mening som avses i det här direktivet, i enlighet med objektiva, transparenta och icke-diskriminerande kriterier.

…

9.   Medlemsstater ska erkänna de ursprungsgarantier som utfärdas av andra medlemsstater i enlighet med detta direktiv, uteslutande som bevis för det som avses i punkterna 1 och 6 a–f. …”

14

I artikel 26 i nämnda direktiv, med rubriken ”Ändringar och upphävanden”, föreskrevs följande:

”1.   I direktiv 2001/77/EG ska artiklarna 2, 3.2 och 4–8 utgå med verkan från och med den 1 april 2010.

…

3.   Direktiv 2001/77/EG och [Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/30/EG av den 8 maj 2003 om främjande av användningen av biodrivmedel eller andra förnybara drivmedel (EUT L 123, 2003, s. 42)] ska upphöra att gälla med verkan från och med den 1 januari 2012.”

15

I artikel 27.1 i direktiv 2009/28 stadgades följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4.1, 4.2 och 4.3, ska medlemsstaterna sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 5 december 2010.”

16

För att främja användningen av elektricitet från förnybara energikällor (nedan kallad grön el) antog Republiken Italien decreto legislativo n. 79 – Attuazione della direttiva 96/92/CE recante norme comuni per il mercato interno dell’energia elettrica (lagstiftningsdekret nr 79 om införlivande av direktiv 96/92/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för el), av den 16 mars 1999 (GURI nr 75 av den 31 mars 1999, s. 8) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 79/1999).

17

Genom detta lagstiftningsdekret infördes ett system för stöd till produktion av grön el som bland annat innebar att samtliga italienska producenter av grön el kostnadsfritt tilldelades gröna certifikat, i proportion till den gröna el de producerade.

18

I artikel 11 i detta lagstiftningsdekret föreskrevs följande:

”1.   För att främja användningen av förnybar energi, energibesparingar, minskade koldioxidutsläpp och användningen av nationella energiresurser är importörer och operatörer med ansvar för anläggningar som varje år importerar eller producerar el från icke-förnybara energikällor, från och med år 2001, skyldiga att under det påföljande året till det nationella elnätet överföra en kvot av el från förnybara energikällor som producerats i anläggningar som tagits i bruk eller har ökat sin produktion, inom gränserna för den ytterligare produktionskapaciteten, sedan detta dekret har trätt i kraft.

2.   Den skyldighet som föreskrivs i punkt 1 gäller import och produktion av elektricitet – med undantag för kraftvärme, kraftverkens egen förbrukning och export – med mer än 100 GWh; den kvot som avses i punkt 1 fastställs inledningsvis till två procent av denna energi som överstiger 100 GWh.

3.   Dessa operatörer kan även fullgöra denna skyldighet genom att helt eller delvis förvärva motsvarande kvot eller därtill hörande rättigheter från andra producenter, förutsatt att de tillför förnybar energi i det nationella elnätet eller från [Gestore della rete di trasmissione nazionale (systemansvarig för det nationella överföringssystemet, Italien), sedermera GSE]. … För att kompensera för fluktuationer i den årliga produktionen eller bristande utbud får [GSE] köpa eller sälja produktionsrättigheter avseende förnybara energikällor, oberoende av faktisk tillgänglighet, med en skyldighet att på treårsbasis kompensera för rättigheter som utfärdats i händelse av bristande tillgänglighet.”

19

GSE:s köp av rättigheter att producera el från förnybara energikällor, så kallade gröna certifikat, gjordes med intäkterna från priskomponenten A3 som elkonsumenterna betalade enligt sina fakturor.

20

I artikel 4 i decreto legislativo n. 387 – Attuazione della direttiva 2001/77/EG relativa alla promozione dell’energia elettrica prodotta da fonti energetiche rinnovabili nel mercato interno dell’elettrica (lagstiftningsdekret nr 387 om införlivande av direktiv 2001/77/EG om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el) av den 29 december 2003 (ordinarie tillägg till GURI nr 25 av den 31 januari 2004) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 387/2003), föreskrevs att det ankom på den systemansvarige för det nationella överföringssystemet, nu GSE, att kontrollera iakttagandet av den skyldighet som föreskrevs i artikel 11 i lagstiftningsdekret nr 79/1999 och att underrätta Autorità per l’energia elettrica, il gas och sistema idrico (myndigheten för elenergi, gas och vattenförsörjningssystem, Italien), sedermera ARERA, om eventuella brister. För det fall myndigheten konstaterade att denna skyldighet hade åsidosatts var den behörig att vidta de sanktionsåtgärder som föreskrevs i legge n. 481 – Norme per la concorrenza e la regolazione dei servizi di pubblica utilità. Istituzione delle Autorità di regolazione dei servizi di pubblica utilità (lag nr 481 om konkurrens och reglering av allmännyttiga tjänster. Inrättande av tillsynsmyndigheter för allmännyttiga tjänster) av den 14 november 1995 (GURI nr 270 av den 18 november 1995, ordinarie tillägg nr 136).

21

Artikel 11.6 i lagstiftningsdekret nr 387/2003 hade följande lydelse:

”Ursprungsgarantin ska innehålla uppgifter om anläggningens lokalisering, den förnybara energikälla från vilken elen producerats, den teknik som använts, anläggningens nominella kapacitet, nettoproduktionen av el eller, när det gäller hybridkraftverk, hänförlig produktion, för varje kalenderår. …”

22

I artikel 20.3 i detta lagstiftningsdekret föreskrevs följande:

”Operatörer som importerar el som producerats i andra medlemsstater i Europeiska unionen och som omfattas av den skyldighet som föreskrivs i artikel 11 i lagstiftningsdekret [nr 79/1999] kan ansöka hos den systemansvarige om att befrias från denna skyldighet för den del av denna importerade el som är producerad från förnybara energikällor. Ansökan ska åtföljas av åtminstone en bestyrkt kopia av den ursprungsgaranti som utfärdats i enlighet med artikel 5 i direktiv 2001/77/EG i den stat där produktionsanläggningen är belägen. …”

23

Esperia SpA var ett bolag som importerade elektricitet till Italien för grossist- och detaljhandelsförsäljning.

24

Genom beslut av den 28 juni 2016 påförde ARERA bolaget böter på 2803500 EUR för att ha underlåtit att uppfylla sin skyldighet att köpa 17753 gröna certifikat för el som bolaget hade importerat till Italien under år 2010.

25

Esperia bestred detta beslut vid Tribunale amministrativo regionale per la Lombardia (Regionala förvaltningsdomstolen i Lombardiet, Italien). Efter det att talan väckts försattes bolaget i konkurs och kallas numera Fallimento Esperia. Fallimento Esperias konkursförvaltare vidhöll emellertid sin talan vid nämnda domstol.

26

Genom dom av den 8 augusti 2018 biföll nämnda domstol delvis Fallimento Esperias talan med motiveringen att det bötesbeloppet var för högt. ARERA och Fallimento Esperia överklagade denna dom till Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien), som också är den hänskjutande domstolen.

27

Målet vid sistnämnda domstol vilandeförklarades sedan den även, den 3 september 2019, hade framställt en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen i målet Axpo Trading, som också var anhängigt vid samma domstol. Den begäran registrerades vid EU-domstolens kansli med målnummer C‑705/19.

28

Sedan generaladvokat Campos Sánchez-Bordona föredragit sitt förslag till avgörande i målet Axpo Trading (C‑705/19, EU:C:2020:989), den 3 december 2020, återkallade Axpo Trading sin talan vid den hänskjutande domstolen och målet avskrevs genom beslut av den 9 september 2021, Axpo Trading (C‑705/19, EU:C:2021:755).

29

Förfarandet i det nationella målet återupptogs därefter vid den hänskjutande domstolen.

30

Vid nämnda domstol uttryckte Fallimento Esperia tvivel om huruvida unionsrätten utgör hinder mot den italienska lagstiftning som ålägger företag som importerar el utan att ha ställt ursprungsgarantier att vid äventyr av sanktionsåtgärder köpa grön el eller gröna certifikat, då nationella elproducenter inte omfattas av denna skyldighet. Enligt bolaget skulle denna lagstiftning kunna anses utgöra statligt stöd till förmån för producenter av grön el som bedriver sin verksamhet i Italien, en avgift med motsvarande verkan som en tull och en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion. GSE anser å sin sida att den italienska lagstiftning som är i fråga i det nationella målet är förenlig med direktiv 2001/77.

31

Den hänskjutande domstolen har hänvisat till generaladvokat Campos Sánchez-Bordonas förslag till avgörande i målet Axpo Trading (C‑705/19, EU:C:2020:989), och till sin egen begäran om förhandsavgörande i det målet.

32

I den begäran uppgav den hänskjutande domstolen bland annat att den ansåg att det italienska systemet med stöd till grön el var förenligt med EUF-fördragets bestämmelser om statligt stöd, eftersom inga statliga medel togs i anspråk inom ramen för detta system. Det skedde inte heller någon direkt eller indirekt överföring av allmänna medel till förmån för producenter av grön energi som var verksamma i Italien. I sin begäran uppgav den hänskjutande domstolen att nämnda system under alla omständigheter skulle anses förenligt med dels direktiv 2009/28, som fastställer nationella mål för grön energi och främjar medlemsstaternas åtgärder som uteslutande stöder inhemska producenter av ren energi, dels med målet bestående i att skydda miljön. Den aktuella stödåtgärden kunde inte heller anses vara selektiv, eftersom det referenssystem som införts genom direktiv 2009/28 i sig och avsiktligt var selektivt, eftersom det syftade till att gynna produktionen av grön energi i samtliga medlemsstater.

33

Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att med hänsyn till syftet med direktiv 2009/28 kan detta system inte anses införa vare sig en avgift med motsvarande verkan som en tull eller en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion genom att ålägga importörer av energi som produceras i utlandet att köpa gröna certifikat. Enligt detta system beviljades enheter som var verksamma i Italien stöd för att de skulle uppfylla de bindande nationella målen för den totala andelen energi från förnybara energikällor av den slutliga energianvändningen som fastställdes i direktiv 2009/28, medan importörer av ren energi som producerats i en annan medlemsstat inte ålades några skyldigheter eller ställdes inför hinder.

34

Slutligen anser den hänskjutande domstolen att detta system är förenligt med artiklarna 18 och 110 FEUF, eftersom samtliga aktörer inom elsektorn som överför energi som inte har producerats från en italiensk förnybar källa till det nationella energinätet behandlas på samma sätt.

35

Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) beslutade icke desto mindre att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

utgör dessa bestämmelser hinder mot sådan nationell lagstiftning som den det redogjorts för i begäran om förhandsavgörande, och som innebär att importörer av grön el åläggs en avgift som inte är tillämplig på inhemska producenter av samma vara?”

36

För det första ska det noteras att den italienska lagstiftning som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, genom artikel 11 i lagstiftningsdekret nr 79/1999, införde en åtgärd som innebar att importörer av el från en annan medlemsstat som inte visade att elen var grön genom att ställa ursprungsgarantier, ålades att köpa grön el eller gröna certifikat från nationella producenter i proportion till den mängd el de importerat, vid äventyr av sanktionsåtgärder.

37

För det andra ska det framhållas att den åtgärd som är föremål för förevarande tolkningsfråga ingår i ett nationellt stödsystem för produktion av grön el som innebär att importörer och operatörer med ansvar för anläggningar som importerar eller producerar el från icke-förnybara energikällor är skyldiga att årligen tillföra en kvot grön el till det nationella elnätet. Inom ramen för detta system ska dessa importörer och operatörer, för att uppfylla denna skyldighet, antingen själva producera grön el, eller köpa antingen grön el från nationella producenter av sådan el eller gröna certifikat. Systemet innebär också att de nationella myndigheterna kostnadsfritt utfärdar gröna certifikat till nationella producenter av grön el i proportion till den mängd grön el som de producerar, för att dessa producenter ska kunna sälja certifikaten vidare till de producenter och importörer som omfattas av ovannämnda skyldighet.

38

För det tredje ska det även framhållas att den elimport som är i fråga i det nationella målet ägde rum år 2010, vilket innebär att den kan omfattas av såväl direktiv 2001/77 som direktiv 2009/28. Det följer nämligen av artikel 26 i direktiv 2009/28 att artiklarna 2, 3.2 och 4–8 i direktiv 2001/77 utgick med verkan från och med den 1 april 2010, och att de resterande bestämmelserna i sistnämnda direktiv upphörde att gälla när det upphävdes den 1 januari 2012. I artikel 27.1 i direktiv 2009/28 föreskrevs dessutom att det direktivet skulle ha införlivats senast den 5 december 2010.

39

För det fjärde framgår det av domstolens fasta praxis att artikel 18 FEUF, i vilken det allmänna förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet slås fast, endast kan tillämpas fristående i fall som omfattas av unionsrätten för vilka det inte har föreskrivits några särskilda regler om icke-diskriminering i EUF-fördraget (dom av den 10 oktober 2019, Krah,C‑703/17, EU:C:2019:850, punkt 19 och där angiven rättspraxis). När det gäller fri rörlighet för varor genomförs principen om icke-diskriminering genom artiklarna 28, 30, 34 och 110 FEUF. Domstolen har också redan slagit fast att el utgör en vara i den mening som avses i bestämmelserna i EUF-fördraget (dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl.,C‑206/06, EU:C:2008:413, punkt 43 och där angiven rättspraxis). Artikel 18 FEUF ska således inte tillämpas på en sådan åtgärd som den som är aktuell i det nationella målet.

40

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den hänskjutande domstolens fråga förstås så, att nämnda domstol i huvudsak vill få klarhet i huruvida direktiven 2001/77 och 2009/28 samt artiklarna 28, 30, 34, 107, 108 och 110 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder mot en nationell åtgärd som dels medför en skyldighet för importörer av el från en annan medlemsstat, vilka inte visar att elen är producerad från förnybara energikällor genom att ställa ursprungsgarantier, att av nationella producenter köpa antingen gröna certifikat eller el från förnybara energikällor i proportion till den mängd el som de importerar, dels innebär att en underlåtenhet att iaktta denna skyldighet medför sanktioner, medan nationella producenter av grön el inte åläggs någon sådan inköpsskyldighet.

41

Vad gäller frågan huruvida direktiv 2001/77 ska tolkas så, att det utgör hinder mot en sådan åtgärd som den som är i fråga i det nationella målet, erinrar domstolen om att detta direktiv, såsom framgår av dess artikel 1, syftar till att främja en ökning av de förnybara energikällornas bidrag till elproduktionen på den inre marknaden för el och att skapa en grund för ett framtida rättsligt ramverk på gemenskapsnivå för detta.

42

Det framgår dessutom av artikel 4 i direktiv 2001/77, jämförd med dess skäl 14, att ett viktigt medel för att uppnå direktivets mål, till dess att det rättsliga ramverket på gemenskapsnivå blir operativt, är att garantera att de olika stödmekanismerna för förnybara energikällor på nationell nivå fungerar väl, inklusive mekanismer med gröna certifikat.

43

När det gäller denna typ av stödmekanism har domstolen redan slagit fast att artikel 4.1 i direktiv 2001/77 gav medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid antagandet och genomförandet av stödmekanismer för producenter av grön el (dom av den 29 september 2016, Essent Belgium,C‑492/14, EU:C:2016:732, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

44

Det framgår emellertid av artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2001/77 att sådana mekanismer måste vara lämpliga för att bidra till att medlemsstaterna uppnår de nationella vägledande målen för den framtida användningen av grön el. Således måste de, i princip, leda till att den nationella produktionen av grön el förstärks (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 september 2016, Essent Belgium,C‑492/14, EU:C:2016:732, punkt 62 och där angiven rättspraxis). Enligt nämnda artikel 3.1 måste dessa mekanismer dessutom vara proportionerliga i förhållande till det uppställda målet.

45

Med beaktande av skäl 10 och 11 samt artikel 5.3 och 5.4 i direktiv 2001/77 har domstolen även slagit fast att unionslagstiftaren inte haft för avsikt att ålägga de medlemsstater som valt ett stödsystem med gröna certifikat att utvidga det systemet till grön el som producerats i en annan medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2014, Essent Belgium,C‑204/12–C‑208/12, EU:C:2014:2192, punkt 66).

46

Av det ovan anförda följer att direktiv 2001/77 inte har medfört någon fullständig harmonisering av det område som direktivet reglerar, vilket innebär att de nationella stödsystem för produktion av grön el som avses i artikel 4 i direktivet måste uppfylla de krav som följer av artiklarna 34 och 36 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 september 2016, Essent Belgium,C‑492/14, EU:C:2016:732, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

47

I förevarande fall, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens bedömning, tycks den åtgärd som är aktuell i det nationella målet, såtillvida den medför en skyldighet för importörer av el som inte ställt ursprungsgarantier för att visa att det rör sig om grön el att köpa sådan el eller gröna certifikat från inhemska elproducenter, bidra till att det mål som eftersträvas med direktiv 2001/77 uppnås. En sådan skyldighet kan nämligen främja den nationella produktionen av grön el, antingen genom att öka efterfrågan på sådan el eller genom att ge nationella producenter av sådan el en ytterligare inkomstkälla från försäljningen av gröna certifikat.

48

Den åtgärd som är aktuell i det nationella målet framstår således som lämplig för att öka användningen av grön el, eftersom den resulterar i en skyldighet att överföra en kvot av sådan el till det nationella nätet. Vad gäller frågan huruvida denna åtgärd är proportionerlig, ankommer det på den hänskjutande domstolen att beakta den bedömning som framgår av punkterna 110–122 nedan, beträffande iakttagandet av proportionalitetsprincipen inom ramen för tolkningen av artiklarna 34 och 36 FEUF.

49

Mot bakgrund av det ovan anförda, och med förbehåll för nyssnämnda bedömning, ska direktiv 2001/77 tolkas så, att det inte utgör hinder mot en sådan åtgärd som den som är aktuell i det nationella målet.

50

När det gäller frågan huruvida direktiv 2009/28 ska tolkas så, att det utgör hinder mot en sådan åtgärd som den som är aktuell i det nationella målet, ska det påpekas att detta direktiv, såsom framgår av dess artikel 1, syftar till att upprätta en gemensam ram för främjande av energi från förnybara energikällor genom att bland annat ange bindande nationella mål för den totala andelen energi från förnybara energikällor av den slutliga energianvändningen.

51

Enligt artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2009/28 ska medlemsstaterna således dels se till att deras andel energi från förnybara energikällor av den slutliga energianvändningen (brutto) år 2020 minst motsvarar deras nationella övergripande mål i enlighet med vad som anges i del A i bilaga I till direktivet, dels vidta åtgärder för att säkerställa att andelen energi från förnybara energikällor är minst lika hög som den som anges i det ”vägledande förloppet” i del B i bilaga I till direktivet.

52

Domstolen har för övrigt preciserat att det framgick av skäl 25, artikel 1, artikel 2 andra stycket k och artikel 3.3 i direktiv 2009/28 att unionslagstiftaren inte haft för avsikt att genomföra en fullständig harmonisering av de nationella systemen för stöd till produktion av grön energi genom detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2014, Ålands Vindkraft,C‑573/12, EU:C:2014:2037, punkterna 59–63).

53

Domstolen har nämligen slagit fast att det framgår av själva ordalydelsen i artikel 3.3 i direktiv 2009/28, där det föreskrivs att medlemsstaterna ”får” tillämpa stödsystem, att dessa har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller vilka åtgärder de kan vidta för att uppnå de mål som fastställs i artikel 3.1 och 3.2 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 mars 2021, Promociones Oliva Park,C‑220/19, EU:C:2021:163, punkt 68 och där angiven rättspraxis). Inom gränserna för detta utrymme för skönsmässig bedömning har medlemsstaterna i synnerhet möjlighet att välja stödsystem som grundar sig på en skyldighet att köpa grön el eller gröna certifikat. I artikel 2 andra stycket k och l i nämnda direktiv definieras nämligen begreppet stödsystem med särskild hänvisning till nationella stödsystem som grundas på en skyldighet att använda energi från förnybara energikällor, inbegripet system som använder sig av gröna certifikat.

54

Direktiv 2009/28 utgör inte heller hinder mot ett stödsystem som uteslutande gynnar nationell produktion av grön el. Mot bakgrund av skäl 25, 52 och 56 samt artiklarna 2, 3 och 15 i detta direktiv har domstolen nämligen slagit fast att unionslagstiftaren inte haft för avsikt att ålägga de medlemsstater som valt ett stödsystem med gröna certifikat att utvidga det systemet till grön el som producerats i en annan medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2014, Ålands Vindkraft,C‑573/12, EU:C:2014:2037, punkterna 49–53).

55

I förevarande fall förefaller den åtgärd som är aktuell i det nationella målet, av samma skäl som de som anges i punkt 47 ovan, bidra till att det mål som eftersträvas med direktiv 2009/28 uppnås, och vid första anblicken tycks den vara lämplig för att främja en ökad användning av grön el.

56

När medlemsstaterna antar åtgärder för att genomföra unionsrätten är de emellertid skyldiga att iaktta allmänna unionsrättsliga principer, däribland proportionalitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2019, Agrenergy och Fusignano Due, C‑180/18, C‑286/18 och C‑287/18, EU:C:2019:605, punkt 28). Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida den åtgärd som är aktuell i det nationella målet är förenlig med unionsrätten mot bakgrund av denna princip, med beaktande av den bedömning som framgår av punkterna 110–122 nedan beträffande iakttagandet av proportionalitetsprincipen inom ramen för tolkningen av artiklarna 34 och 36 FEUF.

57

Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, ska direktiv 2009/28 följaktligen tolkas så, att det inte utgör hinder mot en sådan åtgärd som den som är aktuell i det nationella målet.

58

Då det konstaterats i punkterna 46 och 52 ovan att varken direktiv 2001/77 eller direktiv 2009/28 har medfört en fullständig harmonisering av de områden de reglerar, ska räckvidden av den primärrätt som den hänskjutande domstolen åberopat prövas härnäst (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2014, Ålands Vindkraft,C‑573/12, EU:C:2014:2037, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

59

Vad gäller de primärrättsliga bestämmelser som den hänskjutande domstolen har åberopat ska det prövas huruvida den åtgärd som är aktuell i det nationella målet kan omfattas av artiklarna 107 och 108 FEUF.

60

Enligt det system för kontroll av statligt stöd som inrättats genom dessa bestämmelser är såväl de nationella domstolarna som kommissionen behöriga att fastställa att ett stödsystem eller en stödåtgärd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF är för handen. Eftersom EU-domstolen är behörig att tillhandahålla alla sådana uppgifter om unionsrättens tolkning som gör det möjligt för de nationella domstolarna att bedöma huruvida en nationell åtgärd är förenlig med unionsrätten och således avgöra de mål som de har att pröva, kan den förse de nationella domstolarna med sådana uppgifter om unionsrättens tolkning som gör det möjligt för dem att bedöma huruvida ett nationellt system eller en nationell åtgärd kan anses utgöra ”statligt stöd” i unionsrättslig mening. Bedömningen av huruvida ett stödsystem eller en stödåtgärd är förenlig med den inre marknaden omfattas däremot av den exklusiva behörighet som tillkommer kommissionen, som står under unionsdomstolens kontroll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 januari 2022, Fondul Proprietatea,C‑179/20, EU:C:2022:58, punkterna 83 och 84 samt där angiven rättspraxis).

61

Härav följer att när en nationell domstol konstaterar att fråga är om ett stödsystem är den inte behörig att pröva huruvida systemets specifika villkor är förenliga med de bestämmelser i EUF-fördraget som har direkt effekt, med undantag för bestämmelserna om statligt stöd, förutsatt att dessa villkor är oupplösligt förbundna med själva syftet med stödet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 maj 2019, A-Fonds,C‑598/17, EU:C:2019:352, punkterna 46–49 och där angiven rättspraxis).

62

Vad gäller den hänskjutande domstolens eventuella konstaterande att den åtgärd som är aktuell i det nationella målet utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, framgår det av EU-domstolens fasta praxis att ett sådant konstaterande förutsätter att samtliga följande villkor är uppfyllda. För det första ska det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra ska denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska åtgärden ge mottagaren en selektiv fördel. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (dom av den 27 januari 2022, Fondul Proprietatea,C‑179/20, EU:C:2022:58, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

63

Innan den hänskjutande domstolen ges närmare uppgifter beträffande tolkningen av vart och ett av dessa fyra villkor, ska det påpekas att det system som är aktuellt i det nationella målet, såsom det beskrivits i punkt 37 ovan, vid första anblicken tycks vara utformat så att det kan ge italienska producenter av grön el två ekonomiska fördelar, nämligen dels fördelen att de kan sälja sin el utan att behöva köpa grön el eller gröna certifikat, dels fördelen att de kan sälja de gröna certifikat som de kostnadsfritt har erhållit, i proportion till den gröna el som de har producerat, till producenter eller importörer av el producerad från icke-förnybara energikällor.

64

Det framgår av domstolens fasta praxis att för att en nationell åtgärd ska anses utgöra statligt stöd måste det inte visas att stödet faktiskt påverkar handeln mellan medlemsstaterna och att konkurrensen faktiskt snedvrids, utan endast att undersöka huruvida det kan påverka handeln och snedvrida konkurrensen (dom av den 27 januari 2022, Fondul Proprietatea,C‑179/20, EU:C:2022:58, punkt 100 och där angiven rättspraxis).

65

I förevarande fall är importörerna och producenterna av el verksamma på en elmarknad som är öppen för konkurrens sedan den avreglerats. Beviljandet av de fördelar som avses i punkt 63 ovan till nationella producenter av grön el kan således påverka konkurrensen mellan dessa nationella producenter och de importörer av el som inte har befriats från skyldigheten att köpa grön el eller gröna certifikat. Eftersom elimportörer som inte har befriats från denna skyldighet åläggs att köpa sådan el eller sådana certifikat kan denna skyldighet dessutom påverka handeln mellan medlemsstaterna.

66

En sådan åtgärd som den som är aktuell i det nationella målet kan således påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida konkurrensen.

67

Det följer av domstolens fasta praxis att för att förmåner ska anses vara stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF krävs för det första att förmånerna ges direkt eller indirekt med statliga medel och för det andra att de kan tillskrivas staten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2023, DOBELES HES,C‑702/20 och C‑17/21, EU:C:2023:1, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

68

För att bedöma huruvida en åtgärd kan tillskrivas staten ska det först undersökas om offentliga myndigheter på något sätt har varit delaktiga när åtgärden vidtagits (dom av den 21 oktober 2020, Eco TLC,C‑556/19, EU:C:2020:844, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

69

I förevarande fall har såväl den åtgärd som är aktuell i det nationella målet som det stödsystem denna åtgärd är en del utav inrättats genom lag, närmare bestämt lagstiftningsdekret nr 79/1999 och lagstiftningsdekret nr 387/2003. Denna åtgärd och detta system ska således tillskrivas staten i den mening som avses i den rättspraxis som nämns i föregående punkt.

70

För att därefter avgöra huruvida stödet har beviljats direkt eller indirekt med hjälp av statliga medel ska det erinras om att skillnaden i artikel 107.1 FEUF mellan stöd som ges ”av en medlemsstat” och stöd som ges ”med hjälp av statliga medel” inte innebär att alla förmåner som en medlemsstat beviljar utgör stöd, oavsett om de finansieras med hjälp av statliga medel eller ej. Denna åtskillnad syftar endast till att förhindra att självständiga institutioner med uppgift att distribuera stöd skapas i syfte att kringgå EUF-fördragets bestämmelser om statligt stöd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen,C‑405/16 P, EU:C:2019:268, punkterna 53 och 54 samt där angiven rättspraxis).

71

De medel som förbudet i artikel 107.1 FEUF tar sikte på omfattar således alla likvida medel som myndigheterna faktiskt kan använda för att stödja företag, och det är inte relevant huruvida dessa medel permanent ingår bland statens tillgångar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen,C‑405/16 P, EU:C:2019:268, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

72

De omfattar dels de tillgångar som direkt kontrolleras av staten, det vill säga samtliga medel som ingår bland statens tillgångar, dels medel som indirekt ingår bland dessa tillgångar av det skälet att de utgör tillgångar hos offentliga eller privata organ som inrättats eller utsetts av staten för att förvalta stöd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 2019, Achema m.fl.,C‑706/17, EU:C:2019:407, punkt 50 och där angiven rättspraxis). Offentligägda företags medel kan således anses utgöra statliga medel när staten genom sitt dominerande inflytande kan styra användningen av dessa medel för att finansiera specifika förmåner till andra företag (dom av den 13 september 2017, ENEA,C‑329/15, EU:C:2017:671, punkt 31 och där angiven rättspraxis). På samma sätt kan medel finansierade genom obligatoriska avgifter – som tas ut av enheter som är skilda från den offentliga förvaltningen och som med stöd av statlig lagstiftning förvaltar och fördelar dessa medel i enlighet med denna lagstiftning – anses utgöra statliga medel, när dessa enheter har fått i uppgift av staten att förvalta dylika medel och inte endast åläggs en inköpsskyldighet medelst egna medel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen,C‑405/16 P, EU:C:2019:268, punkterna 58 och 59, och dom av den 15 maj 2019, Achema m.fl.,C‑706/17, EU:C:2019:407, punkterna 54 och 55 samt där angiven rättspraxis).

73

Det ska emellertid erinras om att kravet på att stödet ska ges direkt eller indirekt med hjälp av statliga medel innebär att beviljandet av stödet ska påverka statens medel. Det måste således finnas ett tillräckligt direkt samband mellan den fördel som stödet medför å ena sidan, och en minskning av statens medel eller en tillräckligt konkret ekonomisk risk för att kostnader kommer att belasta dessa medel å den andra (se, för ett liknande resonemang, som av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen,C‑405/16 P, EU:C:2019:268, punkt 60 och där angiven rättspraxis). Domstolen har således slagit fast att det inte förelåg något sådant samband i ett fall där den aktuella åtgärden innebar att privata elförsörjningsföretag var skyldiga att köpa el från förnybara energikällor till fastställda minimipriser, och användningen av statliga medel endast resulterade i en minskning av statens skatteintäkter på grund av de försämrade ekonomiska resultat som denna skyldighet medförde för de företag som omfattades av den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2001, PreussenElektra,C‑379/98, EU:C:2001:160, punkt 62).

74

Mot bakgrund av ovannämnda rättspraxis ankommer det på den hänskjutande domstolen att, för det första, bedöma huruvida den omständigheten att gröna certifikat utfärdas kostnadsfritt till nationella producenter av grön el innebär att statliga medel tas i anspråk. I detta hänseende ska det preciseras att vid första påseendet tycks detta inte innebära att medel som kontrolleras av staten överförs till italienska producenter av grön el. Det framgår inte av handlingarna i målet att utfärdandet av gröna certifikat innebär att några som helst ekonomiska resurser tas i anspråk från enheter som kan likställas med staten. Dessa gröna certifikat förefaller nämligen endast ha ett ekonomiskt värde på grund av vissa producenters och importörers lagstadgade skyldighet att köpa dem. När dessa producenter och importörer underkastar sig denna skyldighet genom att köpa dylika certifikat från producenter av grön el, förefaller de belopp som dessa producenter uppbär inte stå under statens kontroll i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 71 och 72 ovan, eftersom den ekonomiska omfördelning som är i fråga i det nationella målet tycks ske från en privat enhet till en annan, utan ytterligare statligt ingripande. Den fördel som nationella producenter av grön el erhåller genom utfärdandet av dessa certifikat förefaller därför vara finansierad enbart med medel från de producenter eller importörer som är tvungna att köpa certifikaten, utan att staten utövar någon kontroll över dessa.

75

För det andra ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida den mekanism som införts genom det system som är aktuellt i det nationella målet för att garantera att de gröna certifikaten har ett visst värde innebär att statliga medel tas i anspråk. Härvidlag tycks detta system inte enbart ålägga konventionella elproducenter och importörer att köpa sådana certifikat när de varken producerar eller köper grön el, för att uppnå den kvot grön el som de måste tillföra det nationella nätet. Det tycks även framgå av artikel 11.3 i lagstiftningsdekret nr 79/1999 och av de uppgifter som den hänskjutande domstolen och parterna i det nationella målet har lämnat att systemet garanterar italienska producenter av grön el att dessa gröna certifikat har ett ekonomiskt minimivärde. Denna bestämmelse förefaller nämligen medföra en skyldighet för GSE, en enhet som kontrolleras av det italienska ekonomi- och finansministeriet, att köpa ett eventuellt överskott av gröna certifikat i förhållande till det antal som fordras för de aktörer som är skyldiga att köpa dem. Denna eventuella inblandning från GSE:s sida förhindrar således att ett alltför stort utbud av gröna certifikat äventyrar stödet till nationella producenter av grön el.

76

Det framgår emellertid av handlingarna i målet att de medel som GSE förfogar över för att köpa ett överskott av gröna certifikat härrör från intäkterna från priskomponenten A3, som är en avgift som i enlighet med italiensk lagstiftning tas ut av italienska elkonsumenter och betalas in på GSE:s konton, för att GSE ska kunna köpa ett eventuellt överskott av certifikat. GSE:s inköp av överskottet av gröna certifikat ger således upphov till en minskning av statligt kontrollerade medel som tycks ha ett tillräckligt direkt samband med den fördel som beviljas nationella producenter av grön el till följd av att de tilldelas sådana certifikat kostnadsfritt och kan sälja dem vidare på marknaden.

77

Följaktligen, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, förefaller en enhet som kan likställas med staten köpa ett överskott av gröna certifikat, på grundval av det uppdrag som denna enhet har tilldelats genom italiensk lagstiftning och med intäkter som härrör från en priskomponent av de avgifter som konsumenterna betalar för detta ändamål.

78

Mot denna bakgrund och under förutsättning att GSE faktiskt gjorde sådana inköp under år 2010, såsom Faillimento Esperia har hävdat i sitt skriftliga yttrande, kan det konstateras att det stödsystem som den aktuella åtgärden ingår i innebär att statliga medel tas i anspråk i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

79

Denna åtgärd tycks därför kunna tillskrivas den italienska staten och de fördelar som den ger tycks beviljas indirekt med hjälp av statliga medel.

80

När det gäller villkoret att den beviljade fördelen ska vara selektiv, följer det av domstolens fasta praxis att vid bedömningen av detta villkor måste det fastställas huruvida den aktuella nationella åtgärden, inom ramen för en viss rättslig reglering, kan gynna ”vissa företag eller viss produktion” i förhållande till andra företag som, mot bakgrund av det mål som eftersträvas med regleringen, i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation, och som således är föremål för en särbehandling som i allt väsentligt kan anses vara diskriminerande (dom av den 21 december 2016, Kommissionen/Hansestadt Lübeck,C‑524/14 P, EU:C:2016:971, punkt 41, och dom av den 15 maj 2019, Achema m.fl.,C‑706/17, EU:C:2019:407, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

81

Eftersom prövningen av huruvida en selektiv fördel är för handen ska göras ”inom ramen för en viss rättslig reglering”, innebär detta i princip att en referensram för åtgärden i fråga måste definieras på förhand, och detta gäller inte enbart vid bedömningen av skatteåtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, kommissionen/Hansestadt Lübeck,C‑524/14 P, EU:C:2016:971, punkterna 54 och 55).

82

Referensramen framgår av den berörda medlemsstatens nationella lagstiftning. Den ska bestå av rättsregler på ett område som inte har varit föremål för en fullständig harmonisering på unionsnivå och dessa rättsregler ska eftersträva ett mål som är förenligt med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2021, kommissionen/Ungern,C‑596/19 P, EU:C:2021:202, punkt 44).

83

Denna referensram får inte heller i sig vara oförenlig med de unionsrättsliga bestämmelserna om statligt stöd, vilka syftar till att säkerställa att unionens inre marknad fungerar väl genom att garantera att medlemsstaternas åtgärder till förmån för företag inte snedvrider konkurrensen på denna marknad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2018, kommissionen/FIH Holding och FIH Erhvervsbank, C‑579/16 P, EU:C:2018:159, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

84

Definitionen av referensramen ska bygga på en objektiv bedömning av innehållet i och de konkreta verkningarna av de bestämmelser som är tillämpliga enligt den berörda medlemsstatens nationella rätt, samt det sammanhang dessa bestämmelser ingår i (dom av den 8 november 2022, Fiat Chrysler Finance Europe/kommissionen,C‑885/19 P och C‑898/19 P, EU:C:2022:859, punkt 72 och där angiven rättspraxis). Enligt denna bedömning ska den sålunda identifierade referensramen ha en självständig rättslig logik och ett eget syfte, och den ska inte kunna knytas till ett sammanhängande regelverk som inte hänger samman med detta syfte. När det framgår att en åtgärd är klart avskiljbar från ett allmänt system, kan det inte uteslutas att den referensram som ska beaktas är mer begränsad, eller till och med kan bestå av åtgärden som sådan, när den framstår som en regel med en självständig rättslig logik och det är omöjligt att identifiera ett sammanhängande regelverk utanför denna åtgärd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Banco Santander m.fl./kommissionen,C‑53/19 P och C‑65/19 P, EU:C:2021:795, punkt 63).

85

Referensramen ska i princip definieras oberoende av det mål som den nationella myndigheten eftersträvade genom att anta den åtgärd som är föremål för prövning, mot bakgrund av de tillämpliga reglerna om statligt stöd. Den lagstiftningsteknik som den nationella lagstiftaren har använt i detta avseende är inte relevant. Slutligen kan denna definition inte heller resultera i en referensram bestående av ett antal bestämmelser som på ett konstlat vis har lyfts ur en bredare rättslig ram (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 6 oktober 2021, Banco Santander m.fl./kommissionen,C‑53/19 P och C‑65/19 P, EU:C:2021:795, punkterna 62, 65 och 94 samt där angiven rättspraxis).

86

Av fast rättspraxis framgår även att begreppet statligt stöd inte avser sådana statliga åtgärder som innebär att företag behandlas olika, och som således a priori är selektiva, när denna skillnad följer av arten av eller strukturen på det system som åtgärderna utgör en del av (dom av den 21 december 2016, kommissionen/Hansestadt Lübeck,C‑524/14 P, EU:C:2016:971, punkt 41, och dom av den 26 april 2018, ANGED,C‑234/16 och C‑235/16, EU:C:2018:281, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

87

Domstolen har emellertid vid upprepade tillfällen slagit fast att syftet med statliga åtgärder inte kan medföra att de inte ska anses utgöra ”statligt stöd” i den mening som avses i artikel 107 FEUF (dom av den 22 december 2008, British Aggregates/kommissionen,C‑487/06 P, EU:C:2008:757, punkt 84). Domstolen har i synnerhet slagit fast att även om miljöskydd är ett av unionens grundläggande mål, kan behovet av att beakta detta mål inte motivera att selektiva åtgärder undantas från tillämpningsområdet för artikel 107.1 FEUF (dom av den 8 september 2011, kommissionen/Nederländerna,C‑279/08 P, EU:C:2011:551, punkt 75). Domstolen har dessutom konstaterat att en åtgärd som innebär att företag behandlas olika, trots att den grundar sig på ett objektivt kriterium men som är inkonsekvent i förhållande till det system i vilket åtgärden ingår, inte kan undantas från detta tillämpningsområde och följaktligen inte kan motiveras av arten av eller systematiken i detta system (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2001, Adria-Wien Pipeline och Wietersdorfer & Peggauer Zementwerke, C‑143/99, EU:C:2001:598, punkterna 48–55).

88

I förevarande fall framgår det av den tolkning av direktiven 2001/77 och 2009/28 som återges i punkterna 41–58 ovan att bestämmelserna i lagstiftningsdekret nr 79/1999 och nr 387/2003 rör ett område som inte har harmoniserats på unionsnivå och eftersträvar det av unionsrätten erkända legitima målet att stödja produktion och användning av förnybar energi.

89

För att dessa bestämmelser ska kunna anses utgöra en referensram måste den hänskjutande domstolen emellertid bedöma huruvida de utgör ett sammanhängande och självständigt regelverk. Härvidlag ska det erinras om att dessa bestämmelser avser produktion och utsläppande på marknaden av grön el, och syftar till att främja användningen av energi från förnybara energikällor. Det måste således fastställas huruvida dessa bestämmelser kan hänföras till hela det regelverk som reglerar produktion, distribution och försäljning av el och som är avsett att skapa och säkerställa en välfungerande och konkurrensutsatt elmarknad.

90

För det fall den hänskjutande domstolen kommer fram till att den referensram som är aktuell i det nationella målet utgör det allmänna system som reglerar produktion, försäljning och konsumtion av el i Italien, kan det konstateras att den ifrågavarande åtgärden vid första anblicken tycks ge nationella producenter av grön el en selektiv fördel. Mot bakgrund av det mål som eftersträvas med detta regelverk, det vill säga att skapa och säkerställa en välfungerande och konkurrensutsatt elmarknad, befinner sig dessa producenter i en situation som i rättsligt och faktiskt hänseende är jämförbar med situationen för elimportörer som inte har visat att de importerat grön el, eftersom var och en av dessa aktörer säljer el på den italienska elmarknaden. Detta regelverk bidrar således till att uppnå målet att Italien ska ha elmarknad som styrs av principen om utbud och efterfrågan.

91

Såsom framgår av punkt 86 ovan utgör dock åtgärder som a priori framstår som selektiva inte statligt stöd när den skillnad i behandling mellan företag som de statliga åtgärderna medför följer av arten av eller strukturen på det system som åtgärderna utgör en del av.

92

Om det i förevarande fall visar sig att i avsaknad av det stödsystem som är aktuellt i det nationella målet skulle det inte finnas något utbud av grön el på den italienska elmarknaden, kan skillnaden i behandling av producenter av grön el å ena sidan, och producenter och importörer av el från icke-förnybara energikällor å den andra, motiveras av arten och systematiken i det allmänna system som reglerar produktion, försäljning och konsumtion av el i Italien. För att den konkurrensutsatta italienska elmarknad som eftersträvas genom detta allmänna system ska fungera väl kan det faktiskt krävas ett konkurrenskraftigt utbud av grön el på denna marknad. Den italienska lagstiftaren kan nämligen avgöra huruvida marknaden fungerar väl med beaktande av behovet av att säkerställa miljöskyddet.

93

Om det visar sig att de högre produktionskostnaderna för grön el jämfört med kostnaderna för el från icke-förnybara energikällor utgör hinder mot ett konkurrenskraftigt utbud av denna vara på marknaden, skulle den skillnad i behandling som det aktuella nationella systemet skapar mellan producenter av grön el å ena sidan och producenter och importörer av el från icke-förnybara energikällor å den andra kunna motiveras av behovet att avhjälpa detta marknadsmisslyckande. Så kan dock endast vara fallet om det stöd som beviljas enligt detta system begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att avhjälpa detta marknadsmisslyckande, och att det tilldelas på ett sätt som är helt konsekvent i förhållande till det allmänna system som är aktuellt i det nationella målet.

94

Om den åtgärd som är aktuell i det nationella målet inte kan motiveras med hänsyn till arten av och systematiken i det referenssystem som den ingår i, utgör dessutom den omständigheten att åtgärden inte har anmälts och har genomförts utan att kommissionen har uttalat sig om dess förenlighet med den inre marknaden ett åsidosättande av artikel 108 FEUF. I sådant fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att vidta alla de åtgärder som ett åsidosättande av denna bestämmelse föranleder och att avhjälpa genomförandet av stödet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, Arriva Italia m.fl.,C‑385/18, EU:C:2019:1121, punkt 84 och där angiven rättspraxis). Det förhållandet att det aktuella stödsystemet är rättsstridigt medför dessutom att de sanktioner som föreskrivs för att säkerställa att systemet genomförs också är rättsstridiga (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 11 januari 2024, Prezes Urzędu Regulacji Energetyki,C‑220/23, EU:C:2024:34, punkterna 31 och 32 samt där angiven rättspraxis).

95

Härav följer att för det fall den hänskjutande domstolen kommer fram till att den åtgärd som är aktuell i det nationella målet ger producenter av grön el en fördel som motiveras av arten av och systematiken i det referenssystem som åtgärden ingår i, ska artiklarna 107 och 108 FEUF tolkas så, att de inte utgör hinder mot denna åtgärd.

96

Om den hänskjutande domstolen, såsom påpekats i punkt 61 ovan, kommer till slutsatsen att den åtgärd som är aktuell i det nationella målet inte omfattas av ett statligt stödsystem eller att den kan särskiljas från övriga bestämmelser i ett sådant system, ankommer det fortfarande på nämnda domstol att bedöma huruvida åtgärden är förenlig med de unionsrättsliga bestämmelserna om tullunionen och den fria rörligheten för varor.

97

I detta avseende ankommer det på den hänskjutande domstolen att först pröva huruvida nämnda åtgärd eventuellt strider mot artiklarna 28, 30 och 110 FEUF, och därefter huruvida den eventuellt strider mot artikel 34 FEUF. Tillämpningsområdet för artikel 34 FEUF omfattar nämligen inte de hinder som avses i andra specialbestämmelser, och de hinder av fiskal karaktär eller med motsvarande verkan som tullar som avses i artiklarna 28, 30 och 110 FEUF omfattas inte av förbudet i artikel 34 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 2007, Brzeziński,C‑313/05, EU:C:2007:33, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

98

I artiklarna 28 och 30 FEUF förbjuds tullar på import och export samt avgifter med motsvarande verkan mellan medlemsstaterna. En tull i den mening som avses i dessa bestämmelser är en avgift som en medlemsstat tar ut på en vara när denna passerar gränsen. Enligt domstolens fasta praxis utgör varje pålaga, hur liten den än är och oavsett dess beteckning och utformning, som ensidigt läggs på varor på grund av att de passerar gränsen, när den inte är en tull i egentlig mening, en avgift med verkan motsvarande en tull (dom av den 6 december 2018, FENS,C‑305/17, EU:C:2018:986, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

99

En sådan åtgärd som den som är i fråga i det nationella målet, och som innebär att elimportörer åläggs en skyldighet att köpa gröna certifikat, kan inte anses utgöra en tull, eftersom den varken utgör en avgift som tas ut av de nationella myndigheterna eller en avgift som tas ut när el producerad utomlands passerar den nationella gränsen. Denna skyldighet kan inte heller anses vara en avgift med motsvarande verkan som en tull, eftersom den inte tycks belasta elen på grund av att den passerar en nationell gräns.

100

Härav följer att artiklarna 28 och 30 FEUF inte utgör hinder mot en sådan åtgärd som den som är aktuell i det nationella målet.

101

Vad gäller det i artikel 110 FEUF uppställda förbudet för medlemsstaterna att införa diskriminerande interna skatter eller avgifter, omfattar denna bestämmelse pålagor som ingår i ett allmänt system för interna skatter eller avgifter som enligt samma objektiva villkor systematiskt tas ut på varor oberoende av deras ursprung eller destination (dom av den 6 december 2018, FENS,C‑305/17, EU:C:2018:986, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

102

I förevarande fall förefaller den skyldighet att köpa gröna certifikat eller grön el som införts genom den åtgärd som är aktuell i det nationella målet inte vara en pålaga som följer av ett allmänt system för interna skatter eller avgifter. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning är en sådan skyldighet nämligen inte att betrakta som en skatt eller en skatteliknande pålaga, vilket innebär att den inte omfattas av förbudet i artikel 110 FEUF.

103

Artikel 110 FEUF ska således tolkas så, att den inte utgör hinder mot en sådan åtgärd som den som är aktuell i det nationella målet.

104

Den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna är en grundläggande princip i EUF-fördraget som kommer till uttryck i artikel 34 FEUF (dom av den 1 juli 2014, Ålands Vindkraft,C‑573/12, EU:C:2014:2037, punkt 65 och där angiven rättspraxis), och som förbjuder medlemsstaterna att sinsemellan införa kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan.

105

Enligt fast rättspraxis avser nämnda bestämmelse alla nationella åtgärder som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra handeln inom unionen (dom av den 1 juli 2014, Ålands Vindkraft,C‑573/12, EU:C:2014:2037, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

106

I förevarande fall kan den åtgärd som är aktuell i det nationella målet skapa ett hinder för import av el till Italien i två avseenden. För det första skapar den ett sådant hinder genom att de importörer som vill befrias från skyldigheten att köpa gröna certifikat måste ansöka om detta och för det ändamålet ställa ursprungsgarantier. Härvidlag ska det erinras om att en nationell åtgärd inte faller utanför det förbud som stadgas i artikel 34 FEUF blott på grund av att det importhinder som skapats är svagt och på grund av att det finns möjlighet att sälja de importerade varorna på annat sätt (dom av den 29 september 2016, Essent Belgium,C‑492/14, EU:C:2016:732, punkt 99 och där angiven rättspraxis). För det andra skapar den ett sådant hinder genom att importörer som inte ansöker om befrielse från ovannämnda skyldighet åläggs att köpa gröna certifikat eller grön el vid äventyr av sanktioner.

107

En nationell lagstiftning eller en nationell praxis som utgör en åtgärd med verkan motsvarande kvantitativa importrestriktioner kan emellertid motiveras av något av de skäl av allmänintresse som räknas upp i artikel 36 FEUF eller, såsom framgår av domstolens fasta praxis, av tvingande krav. I båda fallen måste den nationella åtgärden vara förenlig med proportionalitetsprincipen, som kräver att åtgärden i fråga är ägnad att säkerställa förverkligandet av det eftersträvade målet och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2014, Ålands Vindkraft,C‑573/12, EU:C:2014:2037, punkt 76, och dom av den 17 december 2020, Onofrei,C‑218/19, EU:C:2020:1034, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

108

I detta avseende har domstolen redan slagit fast att nationella åtgärder som kan hindra handeln inom unionen kan motiveras av tvingande miljöskyddskrav, och bland annat av behovet av att främja en ökad användning av förnybara energikällor för elproduktion. En sådan ökad användning av förnybara energikällor tjänar ett miljöskyddsändamål och syftar även till att skydda människors och djurs hälsa och liv och till att bevara växter, vilka utgör skäl av allmänintresse enligt uppräkningen i artikel 36 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 september 2016, Essent Belgium,C‑492/14, EU:C:2016:732, punkt 101, och dom av den 4 oktober 2018, L.E.G.O.,C‑242/17, EU:C:2018:804, punkterna 64 och 65 samt där angiven rättspraxis).

109

I förevarande fall kan behovet av att främja produktion av el från förnybara energikällor motivera såväl importörernas skyldighet att köpa gröna certifikat eller grön el för att kunna importera el, som deras skyldighet att ställa ursprungsgarantier för att kunna befrias från denna inköpsskyldighet när den importerade elen är grön. Den omständigheten att det nationella stödsystem som är aktuellt i det nationella målet är utformat på ett sådant sätt att det direkt gynnar produktionen av grön el, snarare än användningen därav, förklaras bland annat av att elens gröna beskaffenhet endast har samband med dess produktionssätt och att det således främst är på produktionsstadiet som miljöskyddsmålen avseende en minskning av utsläppen av växthusgaser kan förverkligas på ett verksamt sätt (se, analogt, dom av den 29 september 2016, Essent Belgium,C‑492/14, EU:C:2016:732, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

110

Det återstår emellertid för den hänskjutande domstolen att pröva huruvida dessa restriktioner är förenliga med proportionalitetsprincipen.

111

När det gäller skyldigheten att ansöka om befrielse från ovannämnda inköpsskyldighet och att för detta ändamål ställa ursprungsgarantier, ska det påpekas att det kan vara svårt att bestämma den gröna elens ursprung, och särskilt från vilken energikälla den har producerats, när den en gång har tillförts ett överförings- eller distributionsnät (dom av den 20 april 2023, EEW Energy from Waste,C‑580/21, EU:C:2023:304, punkt 52 och där angiven rättspraxis). Mot bakgrund av denna svårighet ålades medlemsstaterna först enligt artikel 5 i direktiv 2001/77 och därefter enligt artikel 15 i direktiv 2009/28 att införa och kontrollera ett system med ursprungsgarantier, så att producenter av el från förnybara energikällor kan styrka att den el som de säljer är producerad från förnybara energikällor.

112

Skyldigheten att ansöka om befrielse från ovannämnda inköpsskyldighet genom att tillhandahålla gröna certifikat förefaller vara ägnad att säkerställa att den importerade elen verkligen är grön, och bidrar således till att främja användningen av förnybara energikällor för att skydda såväl miljön som människors och djurs hälsa och liv samt för att bevara växter. Med hänsyn till att grön el är fungibel egendom förefaller denna skyldighet också vara nödvändig, eftersom det inte är möjligt att i ett senare skede av distributionen eller förbrukningen fastställa från vilken energikälla den har producerats och eftersom ursprungsgarantierna ingår i ett enhetligt system som syftar till att fastställa att elen har producerats från förnybara energikällor.

113

Att importörer av grön el åläggs en skyldighet att ställa ursprungsgarantier när de importerar sådan el, för att de ska befrias från förpliktelsen att köpa gröna certifikat eller grön el, strider således inte mot artikel 34 FEUF.

114

När det gäller skyldigheten för elimportörer att köpa gröna certifikat eller grön el om de inte kan ställa ursprungsgarantier för den el de importerar, ska det noteras att i fråga om nationella system för stöd till grön el som omfattar en mekanism med ”gröna certifikat” har domstolen redan slagit fast att skyldigheten för elleverantörer att skaffa en kvot i fråga om sådana certifikat från producenter av grön el bland annat avsåg att garantera producenterna en efterfrågan på de certifikat som de tilldelats och att därigenom underlätta avsättningen för den gröna el som de producerade till ett högre pris än marknadspriset för traditionell energi (dom av den 29 september 2016, Essent Belgium,C‑492/14, EU:C:2016:732, punkt 109).

115

I detta hänseende har EU-domstolen bland annat betonat att det inte förefaller kunna ifrågasättas att ett sådant system utgör ett incitament för elproducenter i allmänhet att öka sin produktion av grön el. Följaktligen kan det inte heller ifrågasättas att ett sådant system är ägnat att uppnå det legitima målet att främja användningen av förnybara energikällor, jämte att skydda såväl miljön som människors och djurs hälsa och liv samt att bevara växter. Sådana system för stöd till grön el, vars produktionskostnader ännu framstår som relativt höga i jämförelse med kostnaderna för att producera el från icke förnybara energikällor, syftar till sin natur bland annat till att på lång sikt främja investeringar i nya anläggningar genom att ge producenterna vissa garantier för framtida avsättning för den gröna el som de producerar (dom av den 29 september 2016, Essent Belgium,C‑492/14, EU:C:2016:732, punkterna 109 och 110 samt där angiven rättspraxis).

116

Således har domstolen redan slagit fast att en medlemsstat inte överskrider sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att uppnå det legitima målet att öka produktionen av grön el genom att införa ett nationellt stödsystem som, i likhet med det system som är aktuellt i det nationella målet, använder sig av gröna certifikat, bland annat för att den merkostnad som är förknippad med produktionen av grön el ska bäras direkt av marknaden, det vill säga av de elleverantörer och elanvändare som är ålagda kvotplikt och i slutändan av konsumenterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2014, Ålands Vindkraft,C‑573/12, EU:C:2014:2037, punkterna 109 och 110).

117

För att ett sådant system ska fungera väl krävs emellertid att det införs mekanismer som säkerställer inrättandet av en verklig marknad för certifikat, där utbud och efterfrågan kan mötas och jämvikt uppnås mellan dem, så att berörda elleverantörer och elanvändare ges en faktisk möjlighet att på skäliga villkor anskaffa certifikat (dom av den 1 juli 2014, Ålands Vindkraft,C‑573/12, EU:C:2014:2037, punkt 114).

118

Av det ovan anförda följer att såtillvida den åtgärd som är aktuell i det nationella målet ålägger elimportörer en skyldighet att köpa gröna certifikat eller grön el, tycks den vara ägnad att främja användningen av förnybara energikällor för att skydda såväl miljön som människors och djurs hälsa och liv samt för att bevara växter. Med förbehåll för den nationella domstolens prövning verkar det även finnas en verklig marknad för gröna certifikat, på vilken importörerna kan anskaffa sådana certifikat och vars effektivitet tycks säkerställas av GSE. Det tycks nämligen framgå av artikel 11.3 i lagstiftningsdekret nr 79/1999 att GSE är skyldigt att släppa ut gröna certifikat på marknaden vid underskott eller att köpa upp dem om det finns ett överskott, vilket garanterar såväl producenterna av grön el som de aktörer som är skyldiga att köpa gröna certifikat att det finns en marknad för dessa certifikat.

119

Den åtgärd som är i fråga i målet vid den nationella domstolen framstår dessutom som nödvändig för det system som den ingår i. Om de elimportörer som inte visar att deras importerade el är grön skulle kunna undandra sig skyldigheten att köpa gröna certifikat eller grön el, skulle detta nämligen äventyra effektiviteten i systemet för stöd till nationell produktion och användning av grön el. Såsom framgår av punkterna 41–58 ovan ska det härvidlag erinras om att medlemsstaterna är skyldiga att med hjälp av sina stödsystem uppnå de nationella mål som uppställs i direktiven 2001/77 och 2009/28, och att unionsrätten inte har medfört någon harmonisering av nationella system för stöd till grön el, vilket innebär att det i princip är tillåtet för medlemsstaterna att endast låta dessa system omfatta inhemsk produktion av grön el (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 september 2016, Essent Belgium,C‑492/14, EU:C:2016:732, punkterna 106 och 107 samt där angiven rättspraxis).

120

Mot bakgrund av det ovan anförda förefaller det stödsystem som den aktuella åtgärden ingår i vara ägnat att på ett konsekvent och systematiskt sätt främja användningen av förnybara energikällor, vilken i sin tur bidrar till att skydda såväl miljön som människors och djurs hälsa och liv samt till att bevara växter. Vid första anblicken tycks detta stödsystem inte heller gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå nämnda mål.

121

Slutligen ska det noteras att eftersom den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet föreskriver att elimportörer som inte ställer ursprungsgarantier och som inte köper grön el eller gröna certifikat i proportion till sin import ska påföras sanktioner, förefaller den genom sin avskräckande verkan vara ägnad att främja användningen av förnybara energikällor. Dessa sanktioner kan dessutom anses vara nödvändiga i den mån de krävs för att säkerställa effektiviteten i det inrättade systemet med gröna certifikat. Villkoren för och arten av dylika sanktioner får emellertid inte gå utöver vad som krävs för att säkerställa denna effektivitet. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma dessa omständigheter.

122

Såvida skyldigheten för de elimportörer som inte ställer ursprungsgarantier att köpa gröna certifikat är nödvändig för att säkerställa effektiviteten av den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet och det visar sig att det faktiskt finns en marknad för gröna certifikat, kan det således konstateras att denna lagstiftning inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet att öka produktionen av grön el.

123

Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning ska artikel 34 FEUF följaktligen tolkas så, att den inte utgör hinder mot en sådan åtgärd som den som är aktuell i det nationella målet.

124

Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande.

125

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: