–

Asociación para la Conservación y Estudio del Lobo Ibérico (ASCEL), genom J. Gil Ibáñez, abogada, och A.I. Fernández Marcos, procuradora,

–

Administración de la Comunidad Autónoma de Castilla y León, genom D. Vélez Berzosa, letrada,

–

Spaniens regering, inledningsvis genom I. Herranz Elizalde, därefter av M. Morales Puerta, båda i egenskap av ombud,

–

Finlands regering, av H. Leppo, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom C. Hermes och E. Sanfrutos Cano, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2.2, 4, 11, 12, 14, 16 och 17 i rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 1992, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s, 114), i dess lydelse enligt rådets direktiv 2013/17/EU av den 13 maj 2013 (EUT L 158, 2013, s. 193) (nedan kallat livsmiljödirektivet).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Asociación para la Conservación y Estudio del Lobo Ibérico (ASCEL) (Föreningen för bevarande och studium av den iberiska vargen, Spanien) och Administración de la Comunidad Autónoma de Castilla y León (Regionstyrelsen i regionen Castilla y León, Spanien). Målet rör ASCEL:s ansökan om ogiltigförklaring av Dirección General del Patrimonio Natural y Política Forestal de la Junta de Castilla y Leóns (Generaldirektoratet för natur- och skogsvård i Castilla y León, Spanien) beslut av den 9 oktober 2019 om godkännande av en lokal exploateringsplan för varg i jaktområden norr om floden Duero för jaktsäsongerna 2019/2020, 2020/2021 och 2021/2022 (nedan kallat beslutet av den 9 oktober 2019) samt ett yrkande om att motparten i det nationella målet ska förpliktas att erlägga ersättning som kompensation för varje exemplar av varg som skjutits under dessa jaktsäsonger.

3

I första skälet i livsmiljödirektivet anges följande:

”Bevarande, skydd och förbättring av miljön, inbegripet bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, är ett väsentligt mål av allmänt intresse som [Europeiska] gemenskapen strävar efter att uppnå, vilket slås fast i artikel [191 FEUF]”.

4

I femtonde skälet i direktivet anges följande:

”Det finns behov av att som komplement till [rådets] direktiv 79/409/EEG [av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (EGT L 103, 1979, s. 1; svensk specialutgåva, område 15 volym 2, s. 166)] införa ett allmänt system för skydd av vissa arter av vilda djur och växter. För vissa arter, vilkas bevarandestatus motiverar det, bör bestämmelser fastställas om skötsel- och förvaltningsåtgärder för vissa arter, bland annat förbud mot vissa metoder för fångst och dödande, och samtidigt bör möjlighet ges till undantag under särskilda förhållanden.”

5

I artikel 1 i) i livsmiljödirektivet föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…”

6

I artikel 2 i samma direktiv föreskrivs följande:

”1.   Syftet med detta direktiv är att bidra till att säkerställa den biologiska mångfalden genom bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter i medlemsstaternas europeiska territorium som omfattas av fördraget.

2.   Åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall syfta till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos livsmiljöer samt arter av vilda djur och växter av gemenskapsintresse.

3.   Åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag.”

7

I artikel 4 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”1.   På grundval av de kriterier som anges i bilaga 3 (etapp 1) och relevant vetenskaplig information skall varje medlemsstat föreslå en lista över områden och ange vilka livsmiljötyper i bilaga 1 och vilka på dess territorium inhemska arter i bilaga 2 som finns inom dessa områden. Vad gäller djurarter som har stor utbredning skall områdena på listan motsvara de platser inom dessa arters naturliga utbredningsområde som innehåller de fysiska eller biologiska faktorer som är avgörande för arternas liv och fortplantning. …

Listan skall tillsammans med upplysningar om varje område överlämnas till [Europeiska] kommissionen inom tre år efter anmälan av detta direktiv. …

…

4.   När ett område av gemenskapsintresse har valts ut i enlighet med förfarandet i punkt 2 skall den berörda medlemsstaten så snart som möjligt och senast inom sex år utse området till särskilt bevarandeområde, varvid prioriteringar skall fastställas mot bakgrund av den betydelse området har för att möjliggöra att en gynnsam bevarandestatus hos en livsmiljötyp i bilaga 1 eller en art i bilaga 2 bibehålls eller återställs, och för att Natura 2000 skall bli sammanhängande, och mot bakgrund av den risk för försämring eller förstörelse som området är utsatt för.

…”

8

Enligt artikel 11 i direktivet ska ”[m]edlemsstaterna … övervaka bevarandestatusen hos de livsmiljöer och de arter som avses i artikel 2 och särskilt ta hänsyn till prioriterade livsmiljötyper och prioriterade arter”.

9

I artikel 12 i livsmiljödirektivet föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för införande av ett strikt skyddssystem i det naturliga utbredningsområdet för de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4 a, med förbud mot

…”

10

I artikel 14 i samma direktiv föreskrivs följande:

”1.   Om medlemsstaterna mot bakgrund av den övervakning som avses i artikel 11 anser det nödvändigt, skall de vidta åtgärder för att säkerställa att insamling i naturen av exemplar av de arter av vilda djur och växter som finns förtecknade i bilaga 5 och exploatering av dessa är förenligt med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för dem.

2.   Om sådana åtgärder anses nödvändiga skall de innefatta fortsatt övervakning enligt artikel 11. De kan dessutom bland annat innefatta

11

I artikel 16.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde, får medlemsstaterna göra undantag från bestämmelserna i artiklarna 12–14 samt 15 a och b av följande anledningar:

12

I artikel 17.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Vart sjätte år efter utgången av den period som fastställs i artikel 23 skall medlemsstaterna utarbeta en rapport om genomförandet av de åtgärder som vidtagits till följd av detta direktiv. Denna rapport skall bland annat innehålla information om de bevarandeåtgärder som avses i artikel 6.1 samt en bedömning av dessa åtgärders effekt på bevarandestatusen hos livsmiljötyperna i bilaga 1 och arterna i bilaga 2 och de viktigaste resultaten av den övervakning som avses i artikel 11. Rapporten, som skall ha den utformning som fastställs av [den kommitté som inrättas enligt artikel 20], skall sändas till kommissionen och ställas till allmänhetens förfogande.”

13

I bilaga II till livsmiljödirektivet, med rubriken ”Djur- och växtarter av gemenskapsintresse vilkas bevarande kräver att särskilda bevarandeområden utses”, anges Canis lupus, men det preciseras att bland de spanska populationerna är det ”endast de söder om Duero ” som omfattas.

14

I bilaga IV till livsmiljödirektivet, med rubriken ”Djur- och växtarter av gemenskapsintresse som kräver strikt skydd”, anges Canis lupus, ”utom … de spanska populationerna norr om Duero …”.

15

I bilaga 5 till direktivet, med rubriken ”Djur- och växtarter av gemenskapsintresse för vilka insamling i naturen och exploatering kan bli föremål för förvaltningsåtgärder” anges i led a) Canis Lupus, bland annat ”de spanska populationerna norr om Duero”.

16

I Ley 4/1996 de Caza de Castilla y León (lag 4/1996 om jakt i Castilla y León) av den 12 juli 1996 (BOE nr 210 av den 30 augusti 1996, s. 26650), i dess lydelse enligt Ley 9/2019 (lag 9/2019) av den 28 mars 2019 (BOE nr 91 av den 16 april 2019, s. 39643) (nedan kallad lag 4/1996), angavs varg (Canis lupus) i artikel 7 och i bilaga I som en ”jaktbar viltart” norr om floden Duero. Lag 4/1996 har upphävts genom Ley 4/2021 de Caza y de Gestión Sostenible de los Recursos Cinegéticos de Castilla y León (lag 4/2021 om jakt och hållbar viltvård i Castilla y León) av den 1 juli 2021 (BOE nr172 av den 20 juli 2021, s. 86581). Varg anges som en jaktbar viltart i artikel 6 och bilaga I.3 i den lagen. I bilaga II led 4 f) i lag 4/2021 föreskrivs följande jakttider för varg: från och med den fjärde söndagen i september till och med fjärde söndagen i februari följande år. I bilaga IV led 2 i lag 4/2021 fastställs fällavgiften för varg till 6000 euro per exemplar.

17

I artikel 65.1 i Ley 42/2007 del Patrimonio Natural y de la Biodiversidad (lag 42/2007 om naturarv och biologisk mångfald) av den 13 december 2007 (BOE nr 299 av den 14 december 2007, s. 51275) föreskrivs att jakt och fiske i inlandsvatten endast får avse de arter som har bestämts av regionerna. En art får inte jagas eller fiskas om den är införd i förteckningen över särskilt skyddade arter eller om arten i fråga är en art som Europeiska unionen har förbjudit jakt eller fiske av.

18

Real Decreto 139/2011 para el desarrollo del Listado de especies Silvestres en Régimen de Protección Especial y del Catálogo Español de especies Amenazadas (kungligt dekret 139/2011 om upprättande av en förteckning över särskilt skyddade vilda arter och av en spansk förteckning över hotade arter) av den 4 februari 2011 (BOE nr 46 av den 23 februari 2011, s. 20912) innehåller en bilaga med en förteckning över de vilda arter som är särskilt skyddade och som, i förekommande fall, är införda i den spanska förteckningen över hotade arter. Denna bilaga har ändrats genom Orden TED/980/2021, por la que se modifica el Anexo del Real Decreto 139/2011, de 4 de febrero, para el desarrollo del Listado de especies Silvestres en Régimen de Protección Especial y del Catálogque Español de especies Amenazadas (ministerförordning TED/980/2021 om ändring av bilagan till kungligt dekret 139/2011 om upprättande av en förteckning över särskilt skyddade vilda arter och av en spansk förteckning över hotade arter) av den 20 september 2021 (BOE nr 226 av den 21 september 2021, s. 115283). Ändringen innebar att samtliga spanska vargbestånd togs upp i förteckningen över strikt skyddade vilda arter. I ministerförordningen anges att åtgärder för uttag och infångande av exemplar som antagits av regionerna före ministerförordningens ikraftträdande ska fortsätta att tillämpas, under förutsättning att dessa åtgärder iakttar vissa villkor och begränsningar. I synnerhet måste det – mot bakgrund av bästa tillgängliga vetenskapliga data – kunna fastställas att en åtgärd för att avliva eller fånga in exemplar inte innebär att den berörda artens gynnsamma bevarandestatus påverkas negativt.

19

Genom beslut av den 9 oktober 2019 godkände generaldirektoratet för natur- och skogsvård i Castilla y León den lokala planen för exploatering av varg i jaktområdena norr om floden Duero i Castilla y León för jaktsäsongerna 2019/2020, 2020/2021 och 2021/2022.

20

Planen grundar sig på en regional varginventering som genomfördes år 2012 och år 2013, vilken ingick i en nationell inventering som genomfördes under perioden 2012–2014, samt på årliga observationsrapporter, vilka kräver mindre insatser än en inventering. Antalet vargar norr om floden Duero i Castilla y León uppskattades, före jakt, till 1051 exemplar. Denna uppskattning grundade sig på tillgängliga data och beaktande av olika faktorer. Den nationella inventeringen visade på totalt 297 varggrupper i Spanien, varav 179 ingick i inventeringen i Castilla y León. Sistnämnda antal motsvarar 60,3 procent av det samlade antalet varggrupper på nationell nivå. I planen dras slutsatsen att artens population skulle minska om den årliga dödligheten översteg 35 procent.

21

Den 14 november 2019 begärde ASCEL omprövning av beslutet av den 9 oktober 2019. Consejero de Fomento y Medio Ambiante (Regional minister för utveckling och miljö) i regionen Castilla y León fann den 9 mars 2020 att det inte fanns anledning att ändra beslutet.

22

Den 17 februari 2020 överklagade ASCEL till avdelningen för förvaltningsrättsliga mål vid Tribunal Superior de Justicia de Castilla y León (Överdomstolen i regionen Castilla y León, Spanien), som är hänskjutande domstol. I sitt överklagande yrkade ASCEL att överdomstolen skulle ogiltigförklara den regionala ministerns ställningstagande av den 9 mars 2020 samt beslutet av den 9 oktober 2019. ASCEL yrkade dessutom att motparten i det nationella målet skulle förpliktas att utge ersättning för att gottgöra den skada som hade orsakats vargstammen. Denna ersättning skulle motsvara det ekonomiska värdet för varje exemplar av varg som skjutits under jaktsäsongerna 2019/2020, 2020/2021 och 2021/2022, det vill säga 9261 euro per varg.

23

Den hänskjutande domstolen har påpekat att Konungariket Spanien i den rapport enligt artikel 17 i livsmiljödirektivet avseende perioden 2013–2018 som den medlemsstaten gav in till kommissionen år 2019 (nedan kallad 2019 års rapport) angav att vargens bevarandestatus var ”ogynnsam till otillfredsställande” i medelhavsområdet, atlantområdet och det alpina området. Både medelhavs- och atlantområdet innefattar regionen Castilla y Leóns territorium.

24

Samtidigt angavs varg som en ”jaktbar viltart” norr om floden Duero i artikel 7 och bilaga I till lag nr 4/1996.

25

Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida angivelsen av varg som en jaktbar viltart är förenlig med livsmiljödirektivet. Den domstolen vill även få klarhet beträffande räckvidden av, innehållet i och källorna till vetenskapliga rapporter som kan ligga till grund för beslut om vargens bevarandestatus och, följaktligen, huruvida de åtgärder avseende insamling av exemplar av arter av vilda djur och växter i naturen som nämns i bilaga 5 samt exploatering av dessa arter är förenliga med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för dessa arter.

26

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Superior de Justicia de Castilla y León (Överdomstolen i regionen Castilla y León) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”Med beaktande av att enligt artikel 2.2 i [livsmiljödirektivet] ska varje åtgärd som en medlemsstat vidtar inom ramen för samma direktiv syfta till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus för djurarter av gemenskapsintresse, såsom varg ([Canis lupus]):

Om denna åtskillnad anses vara motiverad,

27

Den hänskjutande domstolen har ansökt om att målet ska handläggas skyndsamt i enlighet med artikel 105 i domstolens rättegångsregler.

28

Den hänskjutande domstolen har till stöd för denna ansökan gjort gällande att vargen har ogynnsam bevarandestatus i Spanien och att jakttiden för varg inleds den fjärde söndagen i september 2022.

29

I artikel 105.1 i rättegångsreglerna anges att EU-domstolens ordförande, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller i undantagsfall på eget initiativ, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, får besluta att ett mål om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt med avvikelse från vad som gäller enligt rättegångsreglerna, när målet är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

30

Det kan vara motiverat med skyndsam handläggning när det föreligger en betydande risk för irreversibla konsekvenser för miljön i avvaktan på EU-domstolens avgörande (dom av den 7 februari 2023, Confédération paysanne m.fl. (Slumpmässig mutagenes in vitro),C‑688/21, EU:C:2023:75, punkt 27).

31

EU-domstolens ordförande beslutade den 14 juli 2022, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, att det saknades anledning att bifalla den ansökan om skyndsam handläggning som avses i punkt 27 ovan.

32

Den hänskjutande domstolen har visserligen lyft fram att jakttiden för varg för jaktsäsongen 2022/23 skulle inledas den fjärde söndagen i september 2022. EU-domstolen konstaterar emellertid att det nationella målet endast avser godkännandet av den lokala exploateringsplanen för varg i jaktområdena norr om floden Duero i Castilla y León för jaktsäsongerna 2019/2020, 2020/2021 och 2021/2022.

33

Under dessa omständigheter och i avsaknad av ytterliga uppgifter går det inte att dra slutsatsen att det, i det nationella målet, föreligger en betydande risk för irreversibla konsekvenser för miljön i avvaktan på EU-domstolens avgörande, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 30 ovan.

34

EU-domstolens ordförande beslutade emellertid att förevarande mål skulle handläggas med förtur i enlighet med artikel 53.3 i rättegångsreglerna.

35

Den spanska regeringen och regionen Castilla y León har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning av flera skäl.

36

Den spanska regeringen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte längre är relevant för att avgöra det nationella målet, eftersom Tribunal Constitucional (Författningsdomstolen, Spanien) i dom nr 99/2022 av den 13 juli 2022 slagit fast att de relevanta bestämmelserna i lag 4/2021, i synnerhet led 4 f i bilaga II till den lagen, var grundlagsstridiga, bland annat på grund av att den sistnämnda bestämmelsen åsidosatte ministerförordning TED/980/2021.

37

Regionen Castilla y León har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning av flera skäl. För det första, behöver det inte göras någon tolkning av en unionsbestämmelse för att avgöra det nationella målet, utan snarare en bedömning av den bevisning som lagts fram. För det andra har den hänskjutande domstolen redan prövat en talan mot en liknande plan som väckts av samma klagande och som grundade sig på samma argument som dem som åberopats i det nationella målet. I det målet väckte den hänskjutande domstolen inte några frågor om unionsrättens tolkning. För det tredje är målet vid den nationella domstolen konstlat.

38

EU-domstolen erinrar om att det framgår av fast rättspraxis att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 21 december 2023, Infraestruturas de Portugal och Futrifer Indústrias Ferroviárias, C‑66/22, EU:C:2023:1016, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

39

Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 7 april 2022, Avio Lucos, C‑116/20, EU:C:2022:273, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

40

I förevarande fall konstaterar EU-domstolen att det nationella målet bland annat rör frågan om förenligheten med unionsrätten av en nationell lagstiftning enligt vilken varg anses vara en jaktbar viltart samt frågan huruvida den skada som förorsakats vargstammen genom den jakt som skett i enlighet med den regionala lagstiftning som var i kraft före det ovan i punkt 36 nämnda avgörandet från Tribunal Constitucional (Författningsdomstolen) kan ge upphov till en ersättningsskyldighet. Det avgörandet rör endast tiden efter år 2021, medan det nationella målet avser de jaktsäsonger som sträcker sig tillbaka till år 2019. Frågan huruvida den regionala lagstiftning som är aktuell i det nationella målet är förenlig med unionsrätten är således alltjämt av intresse för att avgöra det målet.

41

Det är således inte uppenbart att den tolkning som begärts av den hänskjutande domstolen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att frågan är hypotetisk i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 39 ovan. EU-domstolen har dessutom tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.

42

De skäl för avvisning som anförts av den spanska regeringen och regionen Castilla y León kan således inte godtas.

43

Av det ovan anförda följer att förevarande begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

44

Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 2, 4, 11, 12, 14, 16 och 17 i livsmiljödirektivet ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning i vilken det föreskrivs att varg är en art vars exemplar får jagas i en del av medlemsstaten där varg inte omfattas av det strikta skydd som föreskrivs i artikel 12.1 i livsmiljödirektivet, trots att vargens bevarandestatus har bedömts vara ogynnsam i medlemsstaten överlag.

45

Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i hur artikel 14 i direktivet ska tolkas och hyser tvivel om huruvida den lokala exploateringsplanen för varg i jaktområdena norr om floden Duero i Castilla y León är förenlig med denna artikel, eftersom bevarandestatusen för denna art, under perioden 2013–2018, i de tre regioner i vilka den förekommer i Spanien (den alpina regionen, atlantregionen och medelhavsregionen), har bedömts vara ogynnsam.

46

Det ska inledningsvis erinras om att det i det första skälet i livsmiljödirektivet anges att bevarande, skydd och förbättring av miljön, inbegripet bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, är ett väsentligt mål av allmänt intresse som unionen strävar efter att uppnå.

47

Enligt artikel 12 i livsmiljödirektivet, jämförd med bilaga 4 a till samma direktiv, är varg en art av ”gemenskapsintresse” som kräver ”strikt skydd”, i den mening som avses i den artikeln.

48

Det strikta skyddssystemet avser bland annat de vargbestånd som förekommer söder om floden Duero, vilka är uttryckligen upptagna i bilaga 2 som ”en art av gemenskapsintresse vars bevarande kräver att särskilda bevarandeområden utses”.

49

De spanska vargbestånd som förekommer norr om floden Duero är upptagna i bilaga 5 till livsmiljödirektivet som djurarter av gemenskapsintresse för vilka insamling i naturen och exploatering kan bli föremål för förvaltningsåtgärder och som följaktligen omfattas av artikel 14 i det direktivet.

50

Den omständigheten att en djur- eller växtart av gemenskapsintresse är upptagen i bilaga 5 till livsmiljödirektivet innebär inte att dess bevarandestatus i princip ska anses gynnsam. Vid sidan av den omständigheten att det är medlemsstaterna som underrättar kommissionen om bevarandestatusen för dessa arter inom deras respektive territorier, konstaterar EU-domstolen att ett upptagande i nämnda bilaga endast innebär att arten i fråga mot bakgrund av övervakningsskyldigheten i artikel 11 i det direktivet samt förverkligandet av direktivets syfte, ”kan” bli föremål för förvaltningsåtgärder – till skillnad mot de arter som finns upptagna i bilaga 4 a till direktivet, vilka under alla omständigheter omfattas av det strikta skyddssystemet i artikel 12 i direktivet.

51

Ett upptagande i nämnda bilaga kan nämligen inte tolkas så, att det ges en innebörd som strider mot livsmiljödirektivets syfte. Enligt artikel 2.1 är direktivets syfte att bidra till att säkerställa den biologiska mångfalden genom bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter i medlemsstaternas europeiska territorium. I artikel 2.2 föreskrivs uttryckligen att åtgärder som vidtas i enlighet med direktivet ska syfta till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos livsmiljöer samt arter av vilda djur och växter av gemenskapsintresse.

52

Beträffande de förvaltningsåtgärder som de arter som är upptagna i bilaga 5 i livsmiljödirektivet, såsom de vargbestånd som förekommer norr om floden Duero, kan bli föremål för konstaterar EU-domstolen att det framgår av artikel 14.1 i det direktivet att ”[o]m medlemsstaterna mot bakgrund av den övervakning som avses i artikel 11 anser det nödvändigt, skall de vidta åtgärder för att säkerställa att insamling i naturen av exemplar av de arter av vilda djur och växter som finns förtecknade i bilaga 5 och exploatering av dessa är förenligt med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för dem”.

53

Det framgår av den bestämmelsens lydelse att medlemsstaterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att avgöra huruvida det finns behov av att vidta åtgärder i enlighet med den bestämmelsen för att inskränka exploateringen av arter som finns upptagna i bilaga 5 till livsmiljödirektivet.

54

Enligt artikel 14.2 i livsmiljödirektivet kan sådana åtgärder avse reglering av tillträdet till vissa områden, förbud mot insamling av exemplar i naturen och exploatering av vissa populationer eller införande av kvoter. Dessa åtgärder inbegriper, såsom framgår av artikel 14.2 fjärde strecksatsen, visserligen jaktregler, men de åtgärder som vidtas med stöd av den artikeln ska vara ägnade att inskränka och inte utöka uttaget av de berörda arterna.

55

Såsom kommissionen har påpekat begränsas det utrymme för skönsmässig bedömning som nämns i punkt 53 ovan av skyldigheten att säkerställa att insamling av exemplar av en art i naturen och exploatering av dessa exemplar är förenliga med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för arten i fråga

56

EU-domstolen erinrar om att varje åtgärd som en medlemsstat vidtar med stöd av livmiljödirektivet måste ha till syfte, i enlighet med artikel 2.2 i det direktivet, att säkerställa bibehållande eller återställande en gynnsam bevarandestatus hos livsmiljöer samt arter av vilda djur och växter av gemenskapsintresse.

57

Det framgår dessutom av femtonde skälet i livsmiljödirektivet att unionslagstiftaren ansåg att det finns ett behov av att införa ett allmänt system för skydd av vissa arter av vilda djur och växter och att det bör fastställas bestämmelser om förvaltningsåtgärder för vissa arter, ”vilkas bevarandestatus motiverar” detta. Sådana åtgärder kan innefatta förbud mot vissa metoder för fångst och dödande, samtidigt som det bör ges möjlighet till undantag under särskilda förhållanden. Såsom bekräftas av uttrycket ”vilkas bevarandestatus motiverar” detta ska vidtagandet av sådana åtgärder vara motiverat av behovet att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus för den aktuella arten.

58

Av detta följer, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 71 i sitt förslag till avgörande, att artikel 14.1 i livsmiljödirektivet ska tolkas så, att exploatering för jakt får inskränkas eller förbjudas om detta är nödvändigt för att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus för den aktuella arten.

59

Domstolen påpekar att enligt artikel 11 i livsmiljödirektivet är medlemsstaterna skyldiga att övervaka bevarandestatusen hos de livsmiljöer och de arter som avses i artikel 2 i direktivet och särskilt ta hänsyn till prioriterade livsmiljötyper och prioriterade arter. Denna övervakning är av grundläggande betydelse för att säkerställa att villkoren i artikel 14 i livsmiljödirektivet efterlevs och för att avgöra huruvida det är nödvändigt att vidta åtgärder som säkerställer att en exploatering av arten i fråga är förenlig med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus, och utgör i sig själv en av de nödvändiga åtgärderna för att säkerställa bevarandet av arten. En art får följaktligen inte exploateras för jakt och jagas om en effektiv övervakning av den aktuella artens bevarandestatus inte är tillgodosedd.

60

Enligt definitionen i artikel 1 i) i livsmiljödirektivet ska en arts bevarandestatus anses gynnsam när 1) uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö, 2) artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt inte kommer att minska inom en överskådlig framtid, och 3) det finns, och sannolikt kommer att fortsätta att finnas, en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt (dom av den 10 oktober 2019, Luonnonsuojeluyhdistys Tapiola, C‑674/17, EU:C:2019:851, punkt 56).

61

Ett av de kriterier som ska tas i beaktande för att avgöra huruvida en arts bevarandestatus är gynnsam är begreppet ”naturligt utbredningsområde”. När det gäller skyddade djurarter vilka, såsom varg, rör sig över stora områden är det naturliga utbredningsområde mer omfattande än det geografiska område som innehåller de fysiska eller biologiska faktorer som är avgörande för arternas liv och fortplantning (dom av den 11 juni 2020, Alianța pentru combaterea abuzurilor, C‑88/19, EU:C:2020:458, punkt 38).

62

Såvitt påverkan på den aktuella artens bevarandestatus av att arten är föremål för insamling i naturen eller exploatering ska bedömas ”mot bakgrund av den övervakning som avses i artikel 11” i livsmiljödirektivet, är medlemsstaterna – när de i enlighet med artikel 14.1 i samma direktiv beslutar om att lämna tillstånd till jakt av den aktuella arten – skyldiga att motivera dessa beslut och lägga fram de övervakningsdata på vilka dessa beslut är grundade.

63

Det är inte endast data avseende de bestånd av den aktuella arten som är föremål för den aktuella exploateringsåtgärden som ska beaktas, utan även denna åtgärds inverkan på artens bevarandestatus ur ett bredare perspektiv – på biogeografisk regionnivå eller, i den mån det är möjligt, på ett gränsöverskridande plan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 oktober 2019, Luonnonsuojeluyhdistys Tapiola, C‑674/17, EU:C:2019:851, punkt 61).

64

Det ska i detta hänseende påpekas att medlemsstaterna enligt artikel 17 i livsmiljödirektivet är skyldiga att vart sjätte år utarbeta, och till kommissionen överlämna, en rapport om genomförandet av de åtgärder som vidtagits till följd av direktivet i syfte att förverkliga målet att bibehålla en ”gynnsam bevarandestatus”, vilket definieras i artikel 1 i samma direktiv. Rapporten ska innehålla de viktigaste resultaten av den övervakning som avses i artikel 11 i direktivet. Den ska dessutom bestå av tre delar, nämligen en del med allmän information om genomförandet av direktivet, en del som avser bedömningen av de olika arternas bevarandestatus och en del som avser livsmiljöer. Rapporten ska omfatta alla livsmiljöer och arter som förekommer på den berörda medlemsstatens territorium.

65

Av detta följer att bedömningen av en arts bevarandestatus och av huruvida det är lämpligt att vidta åtgärder grundade på artikel 14 i livsmiljödirektivet ska göras med beaktande inte enbart av den rapport som upprättats enligt artikel 17 i direktivet, utan även med beaktande av de mest aktuella vetenskapliga data som erhållits vid den övervakning som föreskrivs i artikel 11 i direktivet. Denna bedömning ska inte göras enbart på lokal nivå, utan även på biogeografisk regionnivå samt, om möjligt, på gränsöverskridande nivå.

66

Övervakningen ska ske med särskild omsorg när arten, med avseende på vissa regioner, finns upptagen i bilaga 2 och i bilaga 4 a) i livsmiljödirektivet och, med avseende angränsande regioner, när arten finns upptagen i bilaga 5 till det direktivet och arten i fråga i direktivet generellt anses vara en ”art av gemenskapsintresse”.

67

I förevarande fall framgår det av de upplysningar som lämnats av den hänskjutande domstolen samt av 2019 års rapport, vilken får anses utgöra ett referensdokument för att bedöma vargens bevarandestatus under den tidsperiod som är aktuell i det nationella målet, att bevarandestatusen för vargbestånden i Spanien är ”ogynnsam till otillfredsställande” i de tre biogeografiska regioner där vargen är utbredd i den medlemsstaten, det vill säga den alpina regionen, atlantregionen och medelhavsregionen, inbegripet de vargbestånd som förekommer norr och söder om floden Duero.

68

Det framgår dessutom av dessa upplysningar att regionen Castilla y León inte beaktat denna rapport vid utarbetandet av exploateringsplanen för jaktsäsongerna 2019/2020, 2020/2021 och 2021/2022.

69

EU-domstolen delar generaladvokatens bedömning i punkt 91 i förslaget till avgörande att när en djurarts bevarandestatus är ogynnsam, såsom är fallet i förevarande mål i enlighet med vad som framgår av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, så är de behöriga myndigheterna skyldiga att vidta åtgärder, i den mening som avses i artikel 14 i livsmiljödirektivet, för att förbättra den aktuella artens bevarandestatus, så att bestånden av arten i framtiden uppnår en gynnsam bevarandestatus som är bestående. En inskränkning av eller ett förbud mot jakt efter det att det har konstaterats att artens bevarandestatus är ogynnsam kan således anses vara en åtgärd som är nödvändig för att återställa en gynnsam bevarandestatus för arten i fråga.

70

Såsom det erinrats om i punkt 56 ovan är nämligen vidtagandet av åtgärder med stöd av den artikeln, under alla omständigheter, endast tillåtet om åtgärderna i fråga bidrar till bibehållandet eller återställandet av en gynnsam bevarandestatus för de aktuella arterna. Om analyser gjorda i den berörda medlemsstaten beträffande arterna i bilaga 5 i livsmiljödirektivet ger sådana resultat som visar att det är nödvändigt att ingripa på nationell nivå, får den medlemsstaten inskränka, men inte utöka, de verksamheter som avses i den artikeln för att uttag i naturen av exemplar av dessa arter förenligt med livsmiljödirektivets syften.

71

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 99 i sitt förslag till avgörande är en sådan åtgärd i synnerhet påkallad när den berörda artens bevarandestatus är ogynnsam på grund av avgång av exemplar i bestånden av denna art. Även om denna avgång i bestånden huvudsakligen beror på andra orsaker, kan det visa sig nödvändigt att inte tillåta jakt, vilken skulle orsaka ytterligare avgång.

72

Det följer nämligen av försiktighetsprincipen i artikel 191.2 FEUF att om en bedömning av bästa tillgängliga vetenskapliga data fortfarande ger utrymme för en viss osäkerhet om huruvida exploateringen av en art av gemenskapsintresse är förenlig med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för arten i fråga får medlemsstaten inte meddela tillstånd till exploatering (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 oktober 2019, Luonnonsuojeluyhdistys Tapiola, C‑674/17, EU:C:2019:851, punkt 66).

73

Domstolen påpekar slutligen att försiktighetsprincipen innebär att skyddsåtgärder får vidtas då det råder osäkerhet om förekomsten eller omfattningen av risker, utan att det behöver inväntas att det fullt ut är visat att riskerna verkligen föreligger och hur allvarliga de är (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 maj 2021, Bayer CropScience och Bayer/kommissionen, C‑499/18 P, EU:C:2021:367, punkt 80).

74

Det följer av det anförda att åtgärder för att skydda art, såsom inskränkning av eller förbud mot jakt, kan anses vara nödvändiga, när det – på grundval av bäst tillgänglig vetenskaplig data – fortfarande finns utrymme för tvivel beträffande de risker som finns för bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för arten i fråga.

75

Domstolen påpekar vidare att Konungariket Spanien, såsom framgår av handlingarna i målet, antagit ministerförordning TED/980/2021. Enligt den ministerförordningen ingår hela den spanska vargstammen, inbegripet vargbeståndet i Castilla y León norr om floden Duero, i förteckningen över vilda arter som omfattas av ett strikt skyddssystem.

76

I livsmiljödirektivet görs det visserligen en åtskillnad mellan vargbestånden norr respektive söder om floden Duero, men i enlighet med artikel 193 FEUF utgör de skyddsåtgärder som antagits enligt artikel 192 FEUF, som utgör den rättsliga grunden för det direktivet, inte hinder för någon medlemsstat att behålla eller införa strängare skyddsåtgärder.

77

Det ska tilläggas att enligt det strikta skyddet i artikel 12 i livsmiljödirektivet får infångande och dödande endast tillåtas i undantagsfall i enlighet med kraven i artikel 16 i samma direktiv och när det inte finns någon annan lämplig lösning och ett undantag inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde. Domstolen har dessutom preciserat att ett undantag med stöd av artikel 16.1 i livsmiljödirektivet endast får beviljas i konkreta enskilda fall och för att uppfylla klart definierade krav och motsvara specifika situationer (dom av den 10 oktober 2019, Luonnonsuojeluyhdistys Tapiola, C‑674/17, EU:C:2019:851, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

78

Mot bakgrund av det anförda ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande. Artikel 14 i livsmiljödirektivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning i vilken det föreskrivs att varg är en art vars exemplar får jagas i en del av medlemsstaten där den inte omfattas av det strikta skydd som föreskrivs i artikel 12.1 i det direktivet, trots att vargens bevarandestatus i den medlemsstaten kvalificeras som ”ogynnsam till otillfredsställande”. I detta avseende ska det tas hänsyn till den rapport som i enlighet med artikel 17 i det direktivet ska upprättats vart sjätte år; till samtliga, mest aktuella vetenskapliga data, inbegripet data som inhämtats vid övervakning i enlighet med artikel 11 i samma direktiv; samt till försiktighetsprincipen i artikel 191.2 FEUF.

79

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 14 i rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, i dess lydelse enligt rådets direktiv 2013/17/EU av den 13 maj 2013,

ska tolkas så,

att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning i vilken det föreskrivs att varg är en art vars exemplar får jagas i en del av medlemsstaten där den inte omfattas av det strikta skydd som föreskrivs i artikel 12.1 i det direktivet, trots att vargens bevarandestatus i den medlemsstaten kvalificeras som ”ogynnsam till otillfredsställande”. I detta avseende ska det tas hänsyn till den rapport som i enlighet med artikel 17 i det direktivet ska upprättats vart sjätte år; till samtliga, mest aktuella vetenskapliga data, inbegripet data som inhämtats vid övervakning i enlighet med artikel 11 i samma direktiv; samt till försiktighetsprincipen i artikel 191.2 FEUF.