–

HF, genom S. Schomburg och M. Weber, Rechtsanwälte,

–

Generalstaatsanwaltschaft München, genom F. Halabi, i egenskap av ombud,

–

Tysklands regering, genom J. Möller, P. Busche, M. Hellmann och U. Kühne, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom L. Baumgart och M. Wasmeier, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19), som undertecknades i Schengen den 19 juni 1990 och trädde i kraft den 26 mars 1995 (nedan kallad tillämpningskonventionen), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 610/2013 av den 26 juni 2013 (EUT L 182, 2013, s. 1), och av artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts inom ramen för en begäran om utlämning som myndigheterna i Amerikas förenta stater har riktat till myndigheterna i Förbundsrepubliken Tyskland för lagföring av den serbiska medborgaren HF.

3

Tillämpningskonventionen ingicks för att säkerställa tillämpningen av avtalet mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om det gradvisa avskaffandet av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknat i Schengen den 14 juni 1985 (EGT L 239, 2000, s. 13).

4

I artikel 20 i tillämpningskonventionen, som ingår i kapitel 4, med rubriken ”Villkor för utlänningars rörelsefrihet”, i avdelning II i konventionen, föreskrivs följande i punkt 1:

”Utlänningar utan skyldighet att inneha visering får röra sig fritt på de avtalsslutande parternas territorier under högst 90 dagar under en 180-dagarsperiod, såvida de uppfyller de inresevillkor som anges i artikel 5.1 a, 5.1 c, 5.1 d och 5.1 e.”

5

I artikel 54 i tillämpningskonventionen, som ingår i kapitel 3, med rubriken ”Principen 'non bis in idem' (icke två gånger för samma sak)”, i avdelning III i denna konvention, föreskrivs följande:

”En person beträffande vilken fråga om ansvar prövats genom lagakraftägande dom hos en avtalsslutande part, får inte åtalas för samma gärning av en annan part, under förutsättning att, vid fällande dom, straffet avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagarna hos den part hos vilken avkunnandet ägt rum.”

6

Tillämpningskonventionen infördes i unionsrätten genom protokollet om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar, vilket fogats till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen genom Amsterdamfördraget (EGT C 340, 1997, s. 93), under namnet Schengenregelverket, såsom det definieras i bilagan till detta protokoll.

7

Artikel 2.1 andra stycket i protokollet har följande lydelse:

”[Europeiska unionens råd] … skall … i överensstämmelse med de relevanta bestämmelserna i fördragen avgöra vad som är den rättsliga grunden för var och en av de bestämmelser eller vart och ett av de beslut som utgör Schengenregelverket.”

8

Med tillämpning av denna bestämmelse antog rådet den 20 maj 1999 beslut 1999/436/EG om fastställande, i enlighet med relevanta bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och Fördraget om Europeiska unionen, av rättslig grund för samtliga bestämmelser och beslut som utgör Schengenregelverket (EGT L 176, 1999, s. 17). Det framgår av artikel 2 i beslutet och av bilaga A till detta att rådet har valt artiklarna 34 och 31 EU som rättslig grund för artikel 54 i tillämpningskonventionen.

9

I artikel 1 i avtalet om utlämning mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater av den 25 juni 2003 (EUT L 181, 2003, s. 27) (nedan kallat avtalet mellan EU och USA) föreskrivs följande:

”De avtalsslutande parterna förpliktar sig att, i enlighet med bestämmelserna i detta avtal, förbättra samarbetet inom ramen för tillämpliga relationer för utlämning av brottslingar mellan medlemsstaterna och Amerikas förenta stater.”

10

I artikel 3 i avtalet mellan EU och USA, med rubriken ”Tillämpningsområde för detta avtal i förhållande till bilaterala utlämningsavtal med medlemsstater”, föreskrivs de villkor och närmare bestämmelser enligt vilka bestämmelserna i artiklarna 4–14 i avtalet ersätter eller kompletterar bestämmelserna i bilaterala utlämningsavtal som medlemsstaterna har ingått med Förenta staterna.

11

I artikel 16 i avtalet, med rubriken ”Tidsmässig tillämpning”, föreskrivs följande:

”1.   Detta avtal skall tillämpas på brott som begås såväl före som efter avtalets ikraftträdande.

2.   Detta avtal skall tillämpas på framställningar om utlämning som görs efter avtalets ikraftträdande. …”

12

I artikel 17 i samma avtal, med rubriken ”Icke-avvikelse”, föreskrivs följande:

”1.   Detta avtal skall inte hindra den anmodade staten att åberopa skäl för vägran rörande en omständighet som inte regleras av detta avtal men som omfattas av ett gällande bilateralt utlämningsavtal mellan en medlemsstat och Amerikas förenta stater.

2.   Om de konstitutionella principerna, eller de bindande slutliga rättsliga avgörandena, i den anmodade staten utgör ett hinder för staten att fullgöra sin skyldighet till utlämning och detta avtal eller det gällande bilaterala avtalet inte tillhandahåller någon lösning i ärendet, skall samråd äga rum mellan den anmodade och den ansökande staten.”

13

I artikel 6.1 första stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 77, 2016, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226 (EUT L 236, 2018, s. 1) (nedan kallad kodexen om Schengengränserna), föreskrivs följande:

”För planerade vistelser på medlemsstaternas territorium som inte varar mer än 90 dagar under en period på 180 dagar, vilket innebär att den period på 180 dagar som föregår varje dag av vistelsen ska beaktas, ska följande villkor gälla för inresa för tredjelandsmedborgare:

…”

14

Denna bestämmelse har ersatt artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 105, 2006, s. 1), som i sin tur hade ersatt artikel 5.1 i tillämpningskonventionen. Artikel 20.1 i tillämpningskonventionen ska således förstås så, att den numera hänvisar till artikel 6.1 i kodexen om Schengengränserna.

15

Artikel 3.1 i förordning 2018/1806 har följande lydelse:

”Medborgare i tredjeländer som anges i förteckningen i bilaga I ska ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser.”

16

Artikel 4.1 i denna förordning har följande lydelse:

”Medborgare i de tredjeländer som anges i förteckningen i bilaga II ska vara undantagna från det krav som anges i artikel 3.1 när det gäller vistelser som inte överstiger 90 dagar under en 180-dagarsperiod.”

17

Serbien finns bland de tredjeländer som anges i förteckningen i nämnda bilaga II.

18

I artikel 1 i Auslieferungsvertrag zwischen der Bundesrepublik Deutschland und den Vereinigten Staaten von Amerika (avtal om utlämning mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Amerikas förenta stater) av den 20 juni 1978 (BGBl. 1980 II, s. 647) (nedan kallat utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA), med rubriken ”Utlämningsskyldighet”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Avtalsparterna förbinder sig att i enlighet med bestämmelserna i föreliggande avtal till varandra överlämna personer som är åtalade för brott begånget på den ansökande medlemsstatens territorium eller för verkställighet av utdömt straff eller säkerhetsåtgärd, och som befinner sig på den andra avtalspartens territorium.”

19

Artikel 2 i detta avtal, med rubriken ”Brott som kan medföra utlämning”, i dess lydelse enligt Zusatzvertrag zum Auslieferungsvertrag zwischen der Bundesrepublik Deutschland und den Vereinigten Staaten von Amerika (tilläggsavtal till utlämningsavtalet mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Amerikas förenta stater) av den 21 oktober 1986 (BGBl. 1988 II, s. 1087), har följande lydelse:

”1)   De brott som kan medföra utlämning i enlighet med detta avtal är sådana som är straffbara enligt de båda avtalsslutande parternas lagstiftning. …

2)   Utlämning ska beviljas för ett brott som kan medföra utlämning

…”

20

Artikel 8 i nämnda avtal, med rubriken ”Ne bis in idem”, har följande lydelse:

”Utlämning ska inte beviljas om den tilltalade redan har frikänts eller fällts genom en lagakraftvunnen dom av de behöriga myndigheterna i den anmodade staten för det brott på grund av vilket utlämning begärs.”

21

Enligt den hänskjutande domstolen har utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA anpassats till avtalet mellan EU och USA genom Zweiter Zusatzvertrag zum Auslieferungsvertrag zwischen der Bundesrepublik Deutschland und den Vereinigten Staaten von Amerika (andra tilläggsavtalet till utlämningsavtalet mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Amerikas förenta stater) av den 18 april 2006 (BGBl. 2007 II, s. 1634) (nedan kallat det andra tilläggsavtalet).

22

Den 20 januari 2022 omhändertogs HF, en serbisk medborgare, tillfälligt i Tyskland på grundval av ett rött meddelande offentliggjort av Internationella kriminalpolisorganisationen (Interpol), på begäran av myndigheterna i Amerikas förenta stater. Dessa sistnämnda myndigheter hade begärt att HF skulle utlämnas för att lagföras för brott begångna mellan september 2008 och december 2013. Detta röda meddelande hade offentliggjorts på grundval av en arresteringsorder utfärdad den 4 december 2018 av United States District Court for the District of Columbia (Federala underrätten i District of Columbia, USA).

23

HF är således, sedan den 20 januari 2022, frihetsberövad i Tyskland för att utlämningsförfarandet ska kunna genomföras.

24

De brott som avses i begäran om utlämning består, enligt beskrivningen i beslutet om hänskjutande, i stämpling med syfte att delta i korrupta organisationer med kriminellt inflytande och stämpling med syfte att begå bank- och telefonbedrägerier, i enlighet med Title 18, U.S. Code, sections 1962 (d) och 1349.

25

Genom skrivelse av den 25 januari 2022 översände myndigheterna i Förenta staterna arresteringsordern av den 4 december 2018 till de tyska myndigheterna tillsammans med stämningsansökan från åtalsjuryn (grand jury) vid United States Court of Appeals for the District of Columbia (Förenta staternas appellationsdomstol, District of Columbia) daterad samma dag.

26

I samband med omhändertagandet angav HF att han var bosatt i Slovenien. Han uppvisade ett serbiskt pass som utfärdats den 11 juli 2016 och som var giltigt till och med den 11 juli 2026, ett slovenskt uppehållstillstånd som hade utfärdats den 3 november 2017 och som hade löpt ut den 3 november 2019 samt ett kosovanskt identitetskort. Enligt beslutet om hänskjutande avslog de slovenska myndigheterna under år 2020 en ansökan från HF om förlängning av nämnda uppehållstillstånd.

27

På begäran av Oberlandesgericht München (Regionala överdomstolen i München, Tyskland), den hänskjutande domstolen, som ska pröva begäran om utlämning av HF till Förenta staterna, och på begäran av Generalstaatsanwaltschaft München (allmänna åklagarmyndigheten i München, Tyskland), lämnade de slovenska myndigheterna följande upplysningar.

28

För det första dömdes HF genom dom av Okrožno sodišče v Mariboru (Regionala domstolen i Maribor, Slovenien) av den 6 juli 2012, som vann laga kraft den 19 oktober 2012, till ett fängelsestraff på ett år och tre månader för brottet ”angrepp mot informationssystemet” i den mening som avses i artikel 221.IV, jämförd med punkt II, i Kazenski zakonik (den slovenska strafflagen), begånget mellan december 2009 och juni 2010.

29

För det andra omvandlades detta fängelsestraff till 480 timmars samhällstjänst, som HF fullgjorde i dess helhet före den 25 juni 2015.

30

För det tredje avslog Okrožno sodišče v Kopru (Regionala domstolen i Koper, Slovenien) genom beslut av den 23 september 2020 en begäran ställd till de slovenska myndigheterna från myndigheterna i Förenta staterna om utlämning av HF för lagföring, med motiveringen att de gärningar som begicks före juli 2010 och som avsågs i denna begäran hade prövats genom den dom från Okrožno sodišče v Mariboru (Regionala domstolen i Maribor) som det hänvisas till i punkt 28 ovan. När det gäller de andra gärningar som beskrivs i nämnda begäran om utlämning, vilka hänför sig till tiden efter juni 2010, fanns det ingen misstanke om brott.

31

För det fjärde och slutligen fastställdes detta avgörande från Okrožno sodišče v Kopru (Regionala domstolen i Koper) i avgörande av den 8 oktober 2020 meddelat av Višje sodišče v Kopru (Appellationsdomstolen i Koper, Slovenien) som har vunnit laga kraft.

32

Den hänskjutande domstolen har uppgett dels att den begäran om utlämning som tidigare framställts till de slovenska myndigheterna och den begäran om utlämning som är aktuell i det nationella målet avser samma brott, dels att de gärningar som Okrožno sodišče v Mariboru (Regionala domstolen i Maribor) prövade, i den dom som det hänvisas till i punkt 28 ovan, är samma brott som avses i den sistnämnda begäran om utlämning, såvitt den avser brott begångna fram till och med juni 2010.

33

Enligt den hänskjutande domstolen beror frågan huruvida utlämning enligt begäran om utlämning är laglig, i den del den avser gärningar som begåtts före juli 2010, på huruvida principen ne bis in idem, såsom den slås fast i artikel 54 i tillämpningskonventionen, jämförd med artikel 50 i stadgan, är tillämplig i det nationella målet.

34

Den hänskjutande domstolen har påpekat att det inte är möjligt att avgöra denna fråga med stöd av domen av den 12 maj 2021, Bundesrepublik Deutschland (Rött meddelande från Interpol) (C‑505/19, EU:C:2021:376) (nedan kallad domen Rött meddelande från Interpol), med hänsyn till skillnaderna mellan det nationella målet och det mål som avgjordes genom nämnda dom.

35

Den hänskjutande domstolen har för det första påpekat att HF inte är unionsmedborgare.

36

För det andra avser det nationella målet en formell begäran om utlämning och inte endast ett offentliggörande av ett rött meddelande från Interpol som kan ligga till grund för ett tillfälligt omhändertagande inför en eventuell utlämning.

37

För det tredje skulle Förbundsrepubliken Tyskland, om landet beslutade att inte lämna ut HF på grund av skyldigheten att iaktta principen ne bis in idem, i den mening som avses i artikel 50 i stadgan, åsidosätta den utlämningsskyldighet som föreskrivs i artikel 1.1 i utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA, eftersom det brott som läggs HF till last uppfyller rekvisiten i artikel 2.1 och 2.2 i detta avtal.

38

Den omständigheten att HF redan fällts till ansvar, genom en dom som vunnit laga kraft meddelad av Okrožno sodišče v Mariboru (Regionala domstolen i Maribor) den 6 juli 2012, för vissa av de brott som avses i den begäran om utlämning som är aktuell i det nationella målet, nämligen de brott som begåtts fram till och med juni 2010, och att han redan avtjänat det utdömda straffet, utgör inte något hinder för att lämna ut HF. Det framgår nämligen tydligt av lydelsen av artikel 8 i utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA att det förbud den innehåller mot att den anmodade staten beslutar om utlämning på grund av principen ne bis in idem endast gäller i det fall då den tilltalade personen har dömts genom en lagakraftvunnen dom meddelad av de berörda myndigheterna i denna stat, i förevarande fall i Förbundsrepubliken Tyskland. Det är inte möjligt att tolka denna artikel så, att den även avser fällande domar som avkunnats i andra medlemsstater.

39

I förhandlingarna om utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA kom Förbundsrepubliken Tyskland och Förenta staterna dessutom uttryckligen överens om att avgöranden som meddelats i tredjeland inte utgör hinder för utlämning.

40

Denna tolkning av artikel 8 i utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA följer även av den omständigheten att det andra tilläggsavtalet, genom vilket utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA anpassades till avtalet mellan EU och USA, inte innehåller någon särskild bestämmelse för att utsträcka förbudet mot dubbla straff till att omfatta samtliga medlemsstater.

41

Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida artikel 50 i stadgan, jämförd med artikel 54 i tillämpningskonventionen, innebär att Förbundsrepubliken Tyskland måste besluta att inte lämna ut HF för brott som har prövats genom lagakraftvunnen dom meddelad av Okrožno sodišče v Mariboru (Regionala domstolen i Maribor).

42

Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende för det första anfört att rekvisiten för att tillämpa principen ne bis in idem i artikel 50 i stadgan och artikel 54 i tillämpningskonventionen är uppfyllda i det nationella målet.

43

HF har nämligen fällts till ansvar genom en lagakraftvunnen dom av en domstol i en medlemsstat och det utdömda straffet har avtjänats i sin helhet.

44

Vidare är det inte bara unionsmedborgare som omfattas av de bestämmelser som avses i punkt 42 ovan.

45

Enligt punkterna 94 och 95 i domen Rött meddelande från Interpol utgör dessutom en medlemsstats tillfälliga omhändertagande av en person som är föremål för ett rött meddelande som utfärdats av Interpol på begäran av ett tredjeland, en sådan lagföring som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen. Ett beslut som rör huruvida en utlämning är laglig, såsom det beslut som är aktuellt i det nationella målet, som får till följd att den berörda personen överlämnas till det ansökande tredjelandet för att lagföras där, ska således också betraktas som lagföring.

46

Ett beslut om huruvida det är lagligt att lämna ut en tredjelandsmedborgare som omhändertagits i en medlemsstat till Förenta staterna utgör slutligen en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51 i stadgan. Ett sådant beslut rör nämligen under alla omständigheter avtalet mellan EU och USA och vid tillämpningen av det avtalet ska de grundläggande rättigheterna i stadgan beaktas. Enligt den hänskjutande domstolen hade HF vid tidpunkten för omhändertagandet rätt till fri rörlighet enligt artikel 20.1 i tillämpningskonventionen, jämförd med artikel 6.1 första stycket b i kodexen om Schengengränserna och med artikel 4.1 i förordning nr 2018/1806, eftersom han i egenskap av serbisk medborgare var befriad från viseringskravet. Ovan nämnda grundläggande rättigheter ska således beaktas vid tillämpningen av artikel 20 i tillämpningskonventionen.

47

För det andra framstår det enligt den hänskjutande domstolen som oklart huruvida artikel 50 i stadgan, jämförd med artikel 54 i tillämpningskonventionen, kan leda till att en tredjelandsmedborgare inte kan utlämnas till Förenta staterna.

48

Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende påpekat att EU-domstolen i domen Rött meddelande från Interpol hänvisade till rätten till fri rörlighet, i den mening som avses i artikel 21 FEUF, för den person som avsågs i det röda meddelandet, nämligen en tysk medborgare, innan den drog slutsatsen att denna person omfattades av principen ne bis in idem, såsom den garanteras i artikel 54 i tillämpningskonventionen, i en situation då ett rött meddelande från Interpol hade offentliggjorts i syfte att denna person tillfälligt skulle omhändertas för att eventuellt utlämnas till ett tredjeland.

49

HF omfattas emellertid, i egenskap av serbisk medborgare, inte av rätten till fri rörlighet i den mening som avses i artikel 21.1 FEUF. Eftersom han däremot är befriad från viseringskravet omfattas han av rätten till fri rörlighet i den mening som avses i artikel 20 i tillämpningskonventionen. Det ska således prövas huruvida rätten till fri rörlighet i den mening som avses i denna sistnämnda bestämmelse kan begränsas under sådana omständigheter som dem i det nationella målet.

50

Den hänskjutande domstolen lutar närmast åt att artikel 54 i tillämpningskonventionen, jämförd med artikel 50 i stadgan, inte utgör hinder för att HF utlämnas till Förenta staterna, eftersom den hänskjutande domstolen är skyldig att iaktta den utlämningsskyldighet som föreskrivs i utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA.

51

För att komma fram till denna slutsats har den hänskjutande domstolen utgått från en tolkning av artikel 351 första stycket FEUF enligt vilken denna bestämmelse även avser avtal som, trots att de ingåtts efter den 1 januari 1958, rör ett område där unionen inte blev behörig förrän efter ingåendet av nämnda avtal, på grund av en utvidgning av unionens befogenheter som objektivt sett inte kunde förutses av den berörda medlemsstaten vid ingåendet av dessa avtal.

52

Utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA trädde i kraft den 30 juli 1980, det vill säga innan avtalet mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om det gradvisa avskaffandet av kontroller vid de gemensamma gränserna ingicks den 14 juni 1985 och, i ännu högre grad innan ingåendet av tillämpningskonventionen den 19 juni 1990 och av protokollet, bilagt Amsterdamfördraget, om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar den 2 oktober 1997. Förbundsrepubliken Tyskland kunde således, vid ingåendet av utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA, inte förutse att en princip ne bis in idem på europeisk nivå eller att det straffrättsliga samarbetet skulle integreras i unionens befogenhetsområden.

53

Eftersom avtalet mellan EU och USA inte innehåller någon sådan princip ne bis in idem på europeisk nivå, kan man e contrario dra slutsatsen att ett bilateralt utlämningsavtal, i vilket det endast föreskrivs ett nationellt förbud mot dubbla straff, ska fortsätta att iakttas.

54

Mot denna bakgrund beslutade Oberlandesgericht München (Regionala överdomstolen i München) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 54 i [tillämpningskonventionen], jämförd med artikel 50 i [stadgan], tolkas så, att dessa bestämmelser utgör hinder för att myndigheterna i en konventionspart, tillika EU-medlemsstat, får utlämna en tredjelandsmedborgare, som inte är unionsmedborgare i den mening som avses i artikel 20 FEUF, till ett tredjeland, när den berörda personen redan har dömts genom en lagakraftvunnen dom i en annan medlemsstat i Europeiska unionen för samma gärning som den som avses i framställningen om utlämning och denna dom har verkställts, och när beslutet att inte utlämna denna person till tredjelandet endast kan fattas genom ett åsidosättande av ett befintligt bilateralt utlämningsavtal med detta tredjeland?”

55

Den hänskjutande domstolen har ansökt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande enligt artikel 23a första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

56

Till stöd för sin ansökan har den hänskjutande domstolen anfört att HF sedan den 20 januari 2022 är frihetsberövad i Tyskland i avvaktan på utlämning inom ramen för det utlämningsförfarande som är aktuellt i det nationella målet, och att svaret på den ställda frågan kan få konsekvenser för nämnda frihetsberövande.

57

Det ska, för det första, påpekas att förevarande begäran om förhandsavgörande bland annat avser tolkningen av artikel 54 i tillämpningskonventionen och att rådet, såsom framgår av artikel 2 i beslut 1999/436 och av bilaga A till detta beslut, har valt artiklarna 34 och 31 EU som rättsliga grunder för artikel 54 i tillämpningskonventionen.

58

Även om artikel 34 EU upphävdes genom Lissabonfördraget, har bestämmelserna i artikel 31 EU överförts till artiklarna 82, 83 och 85 FEUF. De sistnämnda bestämmelserna omfattas av avdelning V i tredje delen av EUF-fördraget om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Denna begäran kan följaktligen handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande i enlighet med artikel 23a första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 107.1 i rättegångsreglerna.

59

För det andra, vad gäller kriteriet för att ett mål ska anses vara brådskande, framgår det av fast rättspraxis att detta kriterium är uppfyllt om den berörda personen i det nationella målet är frihetsberövad när begäran om förhandsavgörande lämnas in och frågan huruvida vederbörande ska vara fortsatt frihetsberövad är beroende av utgången i det nationella målet (dom av den 28 april 2022, C och CD (Rättsliga hinder för verkställighet av ett beslut om överlämnande), C‑804/21 PPU, EU:C:2022:307, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

60

I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att HF för närvarande är tillfälligt omhändertagen och att den hänskjutande domstolen, beroende på EU-domstolens svar på tolkningsfrågan, kan komma att besluta att HF ska försättas på fri fot.

61

Under dessa omständigheter beslutade EU-domstolens andra avdelning den 15 juli 2022, på grundval av referentens förslag och efter att ha hört generaladvokaten, att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

62

Andra avdelningen begärde dessutom, med stöd av artikel 113.2 i rättegångsreglerna, att domstolen skulle hänskjuta målet till stora avdelningen.

63

Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 54 i tillämpningskonventionen, jämförd med artikel 50 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för att myndigheterna i en medlemsstat utlämnar en tredjelandsmedborgare till ett annat tredjeland, när denna medborgare har fällts till ansvar genom lagakraftvunnen dom i en annan medlemsstat för samma gärningar som de som avses i begäran om utlämning och har avtjänat det straff som dömts ut i den domen, och när begäran om utlämning grundar sig på ett bilateralt utlämningsavtal som begränsar räckvidden av principen ne bis in idem till att endast avse domar som avkunnats i den anmodade medlemsstaten.

64

Det ska inledningsvis erinras om att principen ne bis in idem är en grundläggande unionsrättslig princip som numera stadfästs i artikel 50 i stadgan (dom av den 22 mars 2022, bpost, C‑117/20, EU:C:2022:202, punkt 22, och dom av den 22 mars 2022, Nordzucker m.fl., C‑151/20, EU:C:2022:203, punkt 28).

65

Denna princip, som även kommer till uttryck i artikel 54 i tillämpningskonventionen, följer dessutom av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Artikel 54 i tillämpningskonventionen ska således tolkas mot bakgrund av artikel 50 i stadgan, vars väsentliga innebörd den säkerställer (se, för ett liknande resonemang, domen Rött meddelande från Interpol, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

66

Med hänsyn till de tvivel som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för i punkterna 47–53 ovan, ska EU-domstolen först pröva de tolkningsdata som rör artikel 54 i tillämpningskonventionen, för att därefter pröva hur tillämpningen av denna artikel i det nationella målet eventuellt påverkas av utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA samt av artikel 351 första stycket FEUF.

67

Enligt domstolens fasta praxis är det inte bara lydelsen som ska beaktas vid tolkningen av en unionsbestämmelse, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (domen Rött meddelande från Interpol, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

68

Såsom framgår av lydelsen av artikel 54 i tillämpningskonventionen utgör den hinder för att en medlemsstat åtalar en person för samma gärning som den som redan har prövats genom en lagakraftvunnen dom i en annan medlemsstat, under förutsättning att straffet, vid fällande dom, har avtjänats, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagarna i denna sistnämnda stat.

69

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen särskilt bett EU-domstolen att klargöra dels hur denna bestämmelse ska tillämpas när det är fråga om en formell begäran om utlämning, dels huruvida begreppet ”person”, som avses i denna bestämmelse, omfattar en tredjelandsmedborgare.

70

För det första, ska begreppet åtal, i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen, anses omfatta en begäran om utlämning. I och med att det tillfälliga omhändertagandet av en person som är föremål för ett rött meddelande från Interpol, vars syfte är att möjliggöra en eventuell utlämning av denna person till ett tredjeland, omfattas av detta begrepp, gäller detta, såsom generaladvokaten har konstaterat i punkt 46 i sitt förslag till avgörande, i än högre grad verkställigheten av en begäran om utlämning, eftersom en sådan verkställighet utgör en åtgärd som vidtas av en medlemsstat för att bidra till att en effektiv lagföring kan ske i det berörda tredjelandet.

71

För det andra, vad gäller frågan huruvida begreppet ”person” i artikel 54 i tillämpningskonventionen omfattar en tredjelandsmedborgare, ska det påpekas att denna artikel säkerställer skyddet av principen ne bis in idem när ”[e]n person” har dömts genom en lagakraftvunnen dom i en medlemsstat.

72

Det kan således först konstateras att det inte av lydelsen av artikel 54 i tillämpningskonventionen går att utläsa något krav på innehav av medborgarskap i en medlemsstat.

73

Denna slutsats stöds vidare av det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår.

74

I artikel 50 i stadgan, som ska ligga till grund för tolkningen av artikel 54 i tillämpningskonventionen, föreskrivs nämligen att ”ingen” får lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen. I artikel 50 i stadgan fastställs således inte heller något samband med ställningen som unionsmedborgare. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 49 i sitt förslag till avgörande återfinns nämnda artikel 50 inte i avdelning V i stadgan, som rör ”Medborgarnas rättigheter”, utan i avdelning VI som rör ”Rättsskipning”.

75

Att artikel 54 i tillämpningskonventionen ska tolkas på så sätt att begreppet ”person” i denna bestämmelse även omfattar en tredjelandsmedborgare, vinner även stöd av de mål som eftersträvas med nämnda bestämmelse.

76

Det framgår nämligen av rättspraxis att principen ne bis in idem, som slås fast i nämnda artikel, är avsedd att inom området med frihet, säkerhet och rättvisa förhindra att en person vars ansvar redan har prövats genom en lagakraftvunnen dom inte till följd av att han eller hon utövar sin rätt till fri rörlighet åtalas för samma gärning i flera medlemsstater, för att säkerställa rättssäkerheten genom att lagakraftvunna avgöranden som meddelats av offentliga organ följs (se, för ett liknande resonemang, domen Rött meddelande från Interpol, punkt 79).

77

Vidare har domstolen slagit fast att principen ne bis in idem, som följer av principen om rättskraft, syftar till att garantera rättssäkerhet och rättvisa genom att säkerställa att den berörda personen, när han eller hon har lagförts och, i förekommande fall, fällts till ansvar kan vara säker på att inte lagföras igen för samma brott (dom av den 22 mars 2022, Nordzucker m.fl., C‑151/20, EU:C:2022:203, punkt 62). Artikel 54 i tillämpningskonventionen säkerställer således en viss trygghet för personer som åtalats och sedan dömts genom lagakraftvunnen dom (dom av den 28 september 2006, Gasparini m.fl., C‑467/04, EU:C:2006:610, punkt 27).

78

Mot bakgrund av de mål som eftersträvas med artikel 54 i tillämpningskonventionen kan tillämpningen av denna bestämmelse således inte begränsas till att endast avse medborgare i en medlemsstat. Denna bestämmelse syftar i stället mer allmänt till att säkerställa att var och en som har dömts och avtjänat sitt straff, eller, i förekommande fall, frikänts genom lagakraftvunnen dom i en medlemsstat, kan förflytta sig inom Schengenområdet utan fruktan för att bli åtalad för samma gärning i en annan medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2016, Kossowski, C‑486/14, EU:C:2016:483, punkt 45).

79

Det ska vidare tilläggas att frågan aktualiserades vid förhandlingen huruvida HF:s vistelse i samband med omhändertagandet var laglig eller ej hade någon betydelse för bedömningen av om omhändertagandet omfattades av artikel 54 i denna konvention.

80

En sådan omständighet är emellertid inte relevant för tillämpningen av artikel 54 i tillämpningskonventionen. Även om den berörda personens vistelse inte var, eller inte längre var, laglig vid tidpunkten för omhändertagandet, medför detta nämligen inte att han eller hon inte omfattas av det skydd som följer av denna artikel.

81

Såsom har påpekats i punkt 76 i förevarande dom syftar principen ne bis in idem i artikel 54 i tillämpningskonventionen bland annat till att säkerställa att en person vars ansvar har prövats genom lagakraftvunnen dom i en medlemsstat kan förflytta sig inom Schengenområdet utan att behöva frukta att han eller hon åtalas för samma gärning i en annan medlemsstat.

82

Det följer emellertid inte på något sätt av denna bestämmelse att den grundläggande rättighet som föreskrivs däri endast gäller, såvitt avser tredjelandsmedborgare, om villkoren för att deras vistelse ska vara laglig är uppfyllda eller om de har rätt till fri rörlighet inom Schengenområdet. Det enda krav som uppställs i denna bestämmelse, och som är tillämpligt i samtliga fall, är nämligen att personens ansvar ska ha prövats genom lagakraftvunnen dom i en av medlemsstaterna, och vid fällande dom ska straffet vara avtjänat, under verkställighet eller inte längre kunna verkställas enligt lagarna i den stat där domen har avkunnats.

83

Det ska även understrykas att det inte finns någon annan bestämmelse i tillämpningskonventionen som gör tillämpningen av artikel 54 i konventionen beroende av villkor avseende den berörda personens lagliga vistelse eller rätten till fri rörlighet inom Schengenområdet. Dessutom omfattas denna bestämmelse av avdelning III i tillämpningskonventionen, som har rubriken ”Polis och säkerhet”, medan bestämmelserna om villkor för utlänningars rörlighet finns i avdelning II i konventionen, som har rubriken ”Om avskaffande av kontroller vid de inre gränserna och personers rörlighet”.

84

Såsom det har erinrats om i punkterna 76 och 77 i förevarande dom syftar principen ne bis in idem i artikel 54 i tillämpningskonventionen även till att säkerställa rättssäkerheten inom området med frihet, säkerhet och rättvisa genom att lagakraftvunna avgöranden som meddelats av medlemsstaternas offentliga organ iakttas.

85

Det förhållandet att var och en vars ansvar har prövats genom lagakraftvunnen dom i en medlemsstat, oberoende av hans eller hennes medborgarskap och oberoende av om hans eller hennes vistelse är laglig, skyddas mot att ett nytt åtal väcks för samma gärning i en annan medlemsstat, bidrar till att uppnå detta mål.

86

Av detta följer att den berörda personen, i ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet, oberoende av huruvida vederbörandes vistelse var laglig eller inte vid omhändertagandet, och således oberoende av huruvida han eller hon hade rätt till fri rörlighet enligt artikel 20.1 i tillämpningskonventionen, ska anses omfattas av artikel 54 i tillämpningskonventionen.

87

Detta konstaterande påverkas inte av att EU-domstolen, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, i domen Rött meddelande från Interpol vid flera tillfällen hänvisade till rätten till fri rörlighet i den mening som avses i artikel 21 FEUF.

88

Det framgår nämligen av den domen, särskilt av punkterna 89–93 och 106, att domstolen i nämnda dom tolkade artikel 54 i tillämpningskonventionen enbart mot bakgrund av artikel 50 i stadgan och inte mot bakgrund av artikel 21 FEUF. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 52 i sitt förslag till avgörande förklaras hänvisningarna i domen till artikel 21 FEUF av omständigheterna i det målet; i målet gjorde en tysk medborgare gällande att offentliggörandet av ett rött meddelande från Interpol avseende honom hindrade honom från att utöva sin rätt till fri rörlighet enligt denna artikel, eftersom han inte kunde bege sig till en annan medlemsstat än Förbundsrepubliken Tyskland utan att riskera att omhändertas.

89

För övrigt gav domstolen, i domen av den 27 maj 2014, Spasic (C‑129/14 PPU, EU:C:2014:586, punkterna 61–63), inte uttryck för något förbehåll vad gäller tillämpligheten i det målet av artikel 54 i tillämpningskonventionen, jämförd med artikel 3.2 FEU, trots att det målet, i likhet med vad som är fallet i det nu aktuella nationella målet, avsåg en serbisk medborgare som inte hade rätt till fri rörlighet enligt artikel 21 FEUF.

90

Av detta följer att artikel 54 i tillämpningskonventionen, jämförd med artikel 50 i stadgan, utgör hinder för att myndigheterna i en medlemsstat utlämnar en tredjelandsmedborgare till ett annat tredjeland, dels när denna medborgares ansvar redan har prövats genom en lagakraftvunnen dom i en annan medlemsstat avseende samma gärning som avses i begäran om utlämning, dels när straffet – vid fällande dom – har avtjänats, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i denna andra medlemsstat.

91

Denna tolkning av artikel 54 i tillämpningskonventionen påverkas inte av de argument som allmänna åklagarmyndigheten i München och den tyska regeringen har framfört såväl i sina skriftliga yttranden som vid förhandlingen; de har därvid gjort gällande att nämnda artikel – när det är fråga om en begäran om utlämning av en tredjelandsmedborgare till ett annat tredjeland – ska tolkas restriktivt för att säkerställa en väl fungerande rättskipning och en effektiv straffrättslig lagföring. I detta sammanhang har dessa berörda parter ifrågasatt huruvida man i det förfarande som pågick vid de slovenska domstolarna beaktade samtliga relevanta omständigheter för att bedöma de gärningar som HF begått under den period som nämnda domstolar beaktade, i synnerhet vissa uppgifter som Förenta staternas myndigheter hade tillgång till.

92

Domstolen erinrar i detta hänseende om att såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som principen om ömsesidigt erkännande, som i sig grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna, har en grundläggande betydelse inom unionsrätten, eftersom det tack vare dessa principer är möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser (dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu, C‑128/18, EU:C:2019:857, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

93

Vad särskilt gäller artikel 54 i tillämpningskonventionen har domstolen slagit fast att denna artikel nödvändigtvis innebär att det råder ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna vad gäller deras respektive straffrättsliga system och att var och en av dem godtar att gällande straffrätt i övriga medlemsstater tillämpas, även om en tillämpning av den egna nationella rätten skulle leda till ett annat resultat. Detta ömsesidiga förtroende kräver att de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten godtar ett lagakraftvunnet avgörande som har meddelats i den första medlemsstaten, såsom det överlämnats till dessa myndigheter (se, för ett liknande resonemang, domen Rött meddelande från Interpol, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

94

En sådan tolkning av artikel 54 i tillämpningskonventionen som förespråkas av allmänna åklagarmyndigheten i München och den tyska regeringen – nämligen att det skulle vara möjligt att lagföra samma person flera gånger för samma gärningar som de gärningar för vilka vederbörande har fällts till ansvar eller frikänts genom lagakraftvunnen dom i en annan medlemsstat – skulle, i förhållandet mellan medlemsstaterna, äventyra själva grunden för området med frihet, säkerhet och rättvisa i form av ett område utan inre gränser, och en sådan tolkning skulle även strida mot principerna om ömsesidigt förtroende och om ömsesidigt erkännande av straffrättsliga avgöranden, vilka principer ligger till grund för denna bestämmelse.

95

Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida svaret på tolkningsfrågan påverkas av den omständigheten att avtalet mellan EU och USA inte innehåller något skäl för avslag grundat på principen ne bis in idem och att utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA begränsar räckvidden av principen ne bis in idem till domar som meddelats i den anmodade staten.

96

Det framgår av artikel 1 i avtalet mellan EU och USA att unionen och Förenta staterna, i enlighet med bestämmelserna i avtalet, har åtagit sig att förbättra samarbetet ”inom ramen för tillämpliga relationer för utlämning av brottslingar mellan medlemsstaterna och Amerikas förenta stater”.

97

Det framgår vidare av artikel 3 i avtalet, som har rubriken ”Tillämpningsområde för detta avtal i förhållande till bilaterala utlämningsavtal med medlemsstater”, att bestämmelserna i avtalet mellan EU och USA i artiklarna 4–14 i avtalet ersätter eller kompletterar bestämmelserna i de bilaterala utlämningsavtal som ingåtts mellan medlemsstaterna och Förenta staterna i enlighet med de villkor och förfaranden som föreskrivs i nämnda artikel 3.

98

Avtalet mellan EU och USA är således tillämpligt på de befintliga relationerna mellan medlemsstaterna och Förenta staterna i fråga om utlämning, det vill säga på de relationer som regleras av gällande bilaterala utlämningsavtal, såsom utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA. Såsom Europeiska kommissionen har gjort gällande tillhandahåller avtalet mellan EU och USA således ett gemensamt ramverk som är tillämpligt på förfaranden om utlämning till Förenta staterna, i vilket befintliga bilaterala utlämningsavtal ingår.

99

I artikel 16.1 i avtalet mellan EU och USA föreskrivs dessutom att detta avtal ska tillämpas på brott som begås såväl före som efter dess ikraftträdande, det vill säga den 1 februari 2010, och i artikel 16.2 att avtalet ska tillämpas på framställningar om utlämning som görs efter avtalets ikraftträdande.

100

Eftersom det inte föreskrivs något utlämningsförfarande direkt i detta avtal, utan avtalet grundar sig på de utlämningsförfaranden som föreskrivs i gällande bilaterala utlämningsavtal, måste de framställningar om utlämning som avses i artikel 16.2 i avtalet med nödvändighet grundas på ett bilateralt utlämningsavtal mellan en medlemsstat och Förenta staterna, såsom utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA.

101

Av detta följer att avtalet mellan EU och USA är tillämpligt på ett sådant utlämningsförfarande som det som är aktuellt i det nationella målet, eftersom begäran om utlämning har framställts med stöd av utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA efter ikraftträdandet av avtalet mellan EU och USA (se, analogt, dom av den 10 april 2018, Pisciotti, C‑191/16, EU:C:2018:222, punkt 32).

102

I avtalet mellan EU och USA föreskrivs förvisso inte uttryckligen att tillämpningen av principen ne bis in idem gör det möjligt för myndigheterna i medlemsstaterna att avslå en av Förenta staterna framställd begäran om utlämning (domen Rött meddelande från Interpol, punkt 97).

103

Artikel 17.2 i avtalet mellan EU och USA avser emellertid situationer där de konstitutionella principerna, eller de bindande slutliga rättsliga avgörandena, i den anmodade staten utgör ett hinder för staten att fullgöra sin skyldighet till utlämning och där frågan inte kan lösas vare sig med hjälp av avtalet mellan EU och USA eller med hjälp av det tillämpliga bilaterala avtalet, och föreskriver för sådana situationer att samråd ska äga rum mellan den anmodade och den ansökande staten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2018, Pisciotti, C‑191/16, EU:C:2018:222, punkt 40).

104

Artikel 17.2 i avtalet mellan EU och USA ger således i princip en medlemsstat rätt att antingen med stöd av bestämmelser i sin grundlag eller med stöd av bindande slutliga rättsliga avgörandena särbehandla personer vars ansvar redan har prövats genom en lagakraftvunnen dom för samma brott för vilket utlämningen begärs, genom att förbjuda utlämningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2018, Pisciotti, C‑191/16, EU:C:2018:222, punkt 41). Den utgör således en självständig och subsidiär rättslig grund för tillämpningen av principen ne bis in idem inom ramen för en begäran om utlämning som Förenta staterna riktar till en medlemsstat, när det inte är möjligt att lösa denna fråga med stöd av det tillämpliga bilaterala avtalet.

105

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att det i artikel 8 i utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA föreskrivs att utlämning inte ska beviljas om den tilltalades ansvar redan har prövats genom en lagakraftvunnen dom meddelad av de behöriga myndigheterna i den anmodade staten för det brott för vilket utlämningen begärs, men det föreskrivs inte någon sådan möjlighet när en lagakraftvunnen dom har meddelats i en annan stat.

106

Medlemsstaternas befogenhet att anta bestämmelser om utlämningsförfaranden ska emellertid utövas i enlighet med unionsrätten, vilken omfattar artikel 54 i tillämpningskonventionen och artikel 50 i stadgan, som mot bakgrund av vad som konstaterats i punkterna 86 och 101 ovan är tillämplig i det nationella målet. Det framgår nämligen av domstolens praxis att medlemsstaterna, även om de i avsaknad av unionsbestämmelser om utlämning till ett tredjeland har kvar sin behörighet att anta sådana bestämmelser, är skyldiga att iaktta unionsrätten vid utövandet av denna behörighet (se, för ett liknande resonemang, domen Rött meddelande från Interpol, punkt 100 och där angiven rättspraxis).

107

I begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen påpekat att artikel 8 i utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA ska tolkas så, att den inte omfattar avgöranden som avkunnats i andra medlemsstater.

108

Om det inte är möjligt att göra en unionsrättskonform tolkning innebär principen om unionsrättens företräde att en nationell domstol, som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsbestämmelserna, är skyldig att säkerställa att unionsrättens krav ges full verkan i det mål som den har att avgöra genom att vid behov, med stöd av sin egen behörighet, underlåta att tillämpa varje nationell lagstiftning, även senare sådan, som strider mot en unionsbestämmelse som har direkt effekt, utan att vare sig begära eller avvakta att denna lagstiftning först upphävs genom ny lagstiftning eller på annan konstitutionell väg (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt), C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

109

Domstolen har slagit fast att artikel 50 i stadgan – där principen ne bis in idem finns stadfäst – har direkt effekt (dom av den 20 mars 2018, Garlsson Real Estate m.fl., C‑537/16, EU:C:2018:193, punkt 68, och dom av den 24 oktober 2018, XC m.fl., C‑234/17, EU:C:2018:853, punkt 38). Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 65 i förevarande dom gäller detsamma för artikel 54 i tillämpningskonventionen.

110

Såsom slås fast i den rättspraxis som anges i punkt 108 ovan ankommer det följaktligen på den hänskjutande domstolen att säkerställa att artikel 54 i tillämpningskonventionen och artikel 50 i stadgan får full verkan i det nationella målet genom att, med stöd av sin egen behörighet, underlåta att tillämpa varje bestämmelse i utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA som är oförenlig med principen ne bis in idem som stadfästs i dessa artiklar, utan att den behöver invänta att Förbundsrepubliken Tyskland eventuellt omförhandlar nämnda avtal.

111

Det saknar i detta hänseende betydelse att Förbundsrepubliken Tyskland och Förenta staterna, såsom den hänskjutande domstolen har anfört, i samband med förhandlingarna angående detta utlämningsavtal under år 1978 kom överens om att avgöranden som meddelats i tredjeland inte skulle hindra utlämning. Med förbehåll för prövningen i förhållande till artikel 351 FEUF i punkterna 115–127 nedan, kan ett sådant åtagande nämligen inte ha företräde framför medlemsstatens skyldigheter enligt de unionsbestämmelser som angetts i föregående punkt i denna dom från och med deras ikraftträdande.

112

Det ska tilläggas att för det fall det inte är möjligt att tolka de relevanta bestämmelserna i utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA i enlighet med artikel 54 i tillämpningskonventionen och artikel 50 i stadgan, såsom dessa tolkats i punkt 90 ovan, är det inte möjligt att med stöd av nämnda avtal mellan Tyskland och USA lösa en sådan fråga om tillämpningen av principen ne bis in idem som den som är aktuell i det nationella målet, vilket innebär att frågan ska avgöras på grundval av artikel 17.2 i avtalet mellan EU och USA, jämförd med artikel 50 i stadgan.

113

Mot bakgrund av vad som konstaterats i punkt 104 i förevarande dom och såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 67 och 68 i sitt förslag till avgörande, kan ett sådant domstolsavgörande som domen meddelad av Okrožno sodišče v Mariboru (Regionala domstolen i Maribor) den 6 juli 2012 omfattas av artikel 17.2 i avtalet mellan EU och USA. Det framgår nämligen av själva lydelsen av denna bestämmelse att ett bindande slutligt rättsligt avgörande kan utgöra hinder för den skyldighet till utlämning som åligger den anmodade medlemsstaten i en situation där det bilaterala utlämningsavtal som ingåtts mellan den berörda medlemsstaten och Förenta staterna inte tillhandahåller någon lösning på frågan huruvida principen ne bis in idem är tillämplig.

114

Av detta följer att den omständigheten att utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA begränsar räckvidden av principen ne bis in idem till domar som meddelats i den anmodade staten, inte påverkar tillämpligheten av artikel 54 i tillämpningskonventionen i ett sådant mål som det nu aktuella nationella målet, vilken följer av den tolkning av denna bestämmelse som gjorts i punkt 90 i förevarande dom.

115

Domstolen ska vidare pröva huruvida artikel 351 första stycket FEUF, såsom den hänskjutande domstolen har gjort gällande, kan tolkas så, att utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA inte påverkas av unionsbestämmelserna, med följden att de tyska myndigheterna skulle kunna bifalla den i det nationella målet aktuella begäran om utlämning utan att åsidosätta unionsrätten.

116

Enligt artikel 351 första stycket FEUF ska de rättigheter och förpliktelser som följer av avtal som ingåtts före den 1 januari 1958 eller, för stater som senare ansluter sig, före tidpunkten för deras anslutning mellan å ena sidan en eller flera medlemsstater och å andra sidan ett eller flera tredjeländer inte påverkas av bestämmelserna i fördragen.

117

Såsom den hänskjutande domstolen själv har medgett är denna bestämmelse, om man bara ser till dess lydelse, inte tillämplig i det nationella målet, eftersom utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA undertecknades den 20 juni 1978 och trädde i kraft den 30 juli 1980, det vill säga efter den 1 januari 1958.

118

Den hänskjutande domstolen undrar emellertid om denna bestämmelse inte ska ges en vid tolkning, så att den även omfattar avtal som ingåtts av en medlemsstat efter den 1 januari 1958 eller efter tidpunkten för medlemsstatens anslutning, men före den dag då unionen blev behörig på det område som berörs av dessa avtal.

119

EU-domstolen konstaterar i detta hänseende att artikel 351 första stycket FEUF är en bestämmelse som, om rekvisiten för att tillämpa den är uppfyllda, kan ligga till grund för undantag från tillämpningen av unionsrätten, inklusive primärrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen, C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 301 och där angiven rättspraxis).

120

Enligt fast rättspraxis ska undantag tolkas restriktivt, så att de allmänna bestämmelserna inte urholkas (dom av den 26 februari 2015, Wucher Helicopter och Euro-Aviation Versicherung, C‑6/14, EU:C:2015:122, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

121

Det är särskilt nödvändigt att göra en sådan restriktiv tolkning av artikel 351 första stycket FEUF, eftersom denna bestämmelse inte gör det möjligt att göra avsteg från en konkret princip, utan att göra avsteg från tillämpningen av vilken bestämmelse som helst i fördragen.

122

En sådan restriktiv tolkning gör sig även gällande med tanke på medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 351 andra stycket FEUF att vidta alla lämpliga åtgärder för att undanröja det i ett avtal som är oförenligt med fördragen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 mars 2009, kommissionen/Österrike, C‑205/06, EU:C:2009:118, punkt 45, dom av den 3 mars 2009, kommissionen/Sverige, C‑249/06, EU:C:2009:119, punkt 45, och dom av den 22 oktober 2020, Ferrari, C‑720/18 och C‑721/18, EU:C:2020:854, punkt 67).

123

Dessutom infördes hänvisningen i artikel 351 första stycket FEUF till den 1 januari 1958 eller för stater som senare ansluter sig till dagen för deras anslutning, genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999. I artikel 234 i EG‑fördraget användes nämligen fram till dess uttrycket ”innan detta fördrag träder i kraft”.

124

När medlemsstaterna under förhandlingarna om Amsterdamfördraget ändrade vad som nu är artikel 351 första stycket FEUF, beslutade de att som relevanta datum fastställa den 1 januari 1958 eller, för stater som senare ansluter sig, dagen för deras anslutning. Denna text ändrades inte vid antagandet av Nice- och Lissabonfördragen.

125

Trots att medlemsstaterna redan vid ingåendet av dessa fördrag var medvetna om att unionens befogenheter kan utvecklas i betydande grad över tid, även på områden som omfattades av avtal som de hade ingått med tredjeländer, införde de inte någon möjlighet att vid tillämpningen av artikel 351 första stycket FEUF beakta den tidpunkt då unionen blev behörig på ett visst område.

126

Av detta följer att denna undantagsbestämmelse ska tolkas så, att den endast avser avtal som ingåtts före den 1 januari 1958 eller, för de stater som senare ansluter sig, före dagen för deras anslutning.

127

Artikel 351 första stycket FEUF är följaktligen inte tillämplig på utlämningsavtalet mellan Tyskland och USA.

128

För att ge den hänskjutande domstolen ett svar som är så användbart som möjligt, erinrar EU-domstolen om att det av EU-domstolens fasta praxis följer att det avgörande kriteriet för om det ska anses vara fråga om samma brott, i den mening som avses i artikel 50 i stadgan, är huruvida de faktiska omständigheterna är desamma, varmed avses en samling konkreta omständigheter, som är oupplösligt förbundna med varandra och som lett till att den berörda personen genom lagakraftvunnen dom frikänts eller dömts till ansvar. Enligt denna artikel är det således förbjudet att ålägga flera påföljder av straffrättslig karaktär för samma gärning i olika förfaranden som genomförs med detta syfte (dom av den 22 mars 2022, bpost, C‑117/20, EU:C:2022:202, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

129

Villkoret att det ska röra sig om samma brott förutsätter således att de faktiska omständigheterna är identiska. Principen ne bis in idem är däremot inte tillämplig när omständigheterna i fråga inte är identiska utan endast liknar varandra (dom av den 22 mars 2022, bpost, C‑117/20, EU:C:2022:202, punkt 36).

130

Att de faktiska omständigheterna är identiska ska förstås som att det finns en samling konkreta omständigheter som följer av händelser som i allt väsentligt är desamma, eftersom de involverar samma gärningsman och är oupplösligt förbundna med varandra i tid och rum (dom av den 22 mars 2022, bpost, C‑117/20, EU:C:2022:202, punkt 37).

131

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den begäran om utlämning som är aktuell i det nationella målet avser brott som HF påstås ha begått mellan september 2008 och december 2013. Den hänskjutande domstolen har vidare uppgett att de gärningar som HF dömts för i Slovenien genom lagakraftvunnen dom är identiska med de gärningar som avses i denna begäran om utlämning, i den mån de brott som beskrivs där har begåtts fram till och med juni 2010. Den hänskjutande domstolen har således påpekat att den fällande dom som meddelats av slovenska domstolar endast omfattar en del av de gärningar som är föremål för nämnda begäran om utlämning.

132

Den fråga som ställts i förevarande mål grundar sig emellertid på antagandet att de gärningar som avses i en begäran om utlämning är desamma som de gärningar som den tilltalade redan har dömts för genom lagakraftägande dom av en domstol i en annan medlemsstat.

133

Det ankommer i detta sammanhang på den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att pröva de faktiska omständigheterna, och inte på EU-domstolen, att fastställa huruvida de gärningar som ligger till grund för begäran om utlämning i det nationella målet är desamma som de gärningar som prövats genom lagakraftvunnen dom meddelad av de slovenska domstolarna (se, analogt, dom av den 28 september 2006, Gasparini m.fl., C‑467/04, EU:C:2006:610, punkt 56, och dom av den 22 mars 2022, bpost, C‑117/20, EU:C:2022:202, punkt 38). EU‑domstolen kan emellertid tillhandahålla den hänskjutande domstolen uppgifter om unionsrättens tolkning som kan användas vid bedömningen av huruvida det rör sig om samma gärningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 mars 2022, Nordzucker m.fl., C‑151/20, EU:C:2022:203, punkt 42).

134

Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 128–130 ovan ska det preciseras att principen ne bis in idem, i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen, jämförd med artikel 50 i stadgan, inte kan utgöra hinder för utlämning vad gäller de brott som den berörda personen påstås ha begått, om de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa brott enligt den bedömning som domstolen i den anmodade medlemsstaten gör mot bakgrund av handlingarna i målet, har ägt rum under en annan tid än den period som domstolarna i en annan medlemsstat har beaktat i sin fällande dom.

135

Vidare kan principen ne bis in idem inte omfatta eventuella brott som avses i begäran om utlämning och som, även om de begicks under den period som beaktades i den fällande domen, avsåg andra materiella omständigheter än de som avsågs i den fällande domen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2010, Mantello, C‑261/09, EU:C:2010:683, punkt 50).

136

Mot bakgrund av samtliga dessa överväganden ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 54 i tillämpningskonventionen, jämförd med artikel 50 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för att myndigheterna i en medlemsstat utlämnar en tredjelandsmedborgare till ett annat tredjeland när denna medborgare har fällts till ansvar genom lagakraftvunnen dom i en annan medlemsstat för samma gärningar som de som avses i begäran om utlämning och har avtjänat det straff som dömts ut i den domen samt när begäran om utlämning grundar sig på ett bilateralt utlämningsavtal som begränsar räckvidden av principen ne bis in idem till att endast avse domar som avkunnats i den anmodade medlemsstaten.

137

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, som undertecknades i Schengen den 19 juni 1990 och trädde i kraft den 26 mars 1995, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 610/2013 av den 26 juni 2013, jämförd med artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

ska tolkas så, att

den utgör hinder för att myndigheterna i en medlemsstat utlämnar en tredjelandsmedborgare till ett annat tredjeland när denna medborgare har fällts till ansvar genom lagakraftvunnen dom i en annan medlemsstat för samma gärningar som de som avses i begäran om utlämning och har avtjänat det straff som dömts ut i den domen samt när begäran om utlämning grundar sig på ett bilateralt utlämningsavtal som begränsar räckvidden av principen ne bis in idem till att endast avse domar som avkunnats i den anmodade medlemsstaten.