Mål C‑298/22

Caixa Geral de Depósitos SA
och Banco Português de Investimento SA (BPI)
och Caixa Central de Crédito Agrícola Mútuo CRL
och Banco Santander Totta SA
och Banco Comercial Português SA
och Banco BPN/BIC Português SA
och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria SA, filial i Portugal
och Barclays Bank Plc
och Caixa Económica Montepio Geral - Caixa Económica Bancária SA
och Unión de Creditos Imobiliarios SA - Estabelecimento Financeiro de Crédito SOC
och Banco Espírito Santo SA, i likvidation

mot

Autoridade da Concorrência

(begäran om förhandsavgörande,
från Tribunal da Concorrência, Regulação e Supervisão)

Domstolens dom (femte avdelningen) av den 29 juli 2024

”Begäran om förhandsavgörande – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Förbud mot konkurrensbegränsande samverkan – Artikel 101 FEUF – Avtal mellan företag – Konkurrensbegränsning genom syfte – Informationsutbyte mellan kreditinstitut – Information om affärsvillkor och produktionsvärden – Strategisk information”

Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – Åtskillnad mellan konkurrensbegränsning genom syfte och konkurrensbegränsning genom resultat – Begränsning genom syfte – Tillräcklig grad av skadlighet – Tillräckligt konstaterande

(Artikel 101.1 FEUF)

(se punkterna 33, 35 och 36)
Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – En konkurrensbegränsande samverkans innehåll och syfte samt det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket samverkan utvecklats – Åtskillnad mellan konkurrensbegränsning genom syfte och konkurrensbegränsning genom resultat – Avsikten hos parterna i ett avtal att begränsa konkurrensen – Inte ett nödvändigt kriterium – Överträdelse genom syfte – Tillräcklig grad av skadlighet – Bedömningskriterier – Behov att undersöka det konkurrensbegränsande beteendets inverkan på konkurrensen – Föreligger inte

(Artikel 101 FEUF)

(se punkterna 37–43)
Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Begrepp – Samordning och samarbete som är oförenliga med skyldigheten för varje företag att bestämma sitt beteende på marknaden på ett självständigt sätt – Konfidentiellt och strategiskt informationsutbyte mellan kreditinstitut – Informationsutbyte som kunde minska osäkerheten vad beträffar de berörda företagens planerade beteende – Begränsning genom syfte – Krav på att visa att deltagarna i utbytet faktiskt beaktar informationen – Föreligger inte

(Artikel 101.1 FEUF)

(se punkterna 44–57, 63, 64, 66, 70–72, 75–77, 79, 81, 84, 85 och 88)

Resumé

EU-domstolen har erhållit en begäran om förhandsavgörande från Tribunal da Concorrência, Regulação e Supervisão (Domstolen för konkurrens-, reglerings- och tillsynsfrågor, Portugal) och uttalar sig om under vilka förutsättningar ett ”självständigt” informationsutbyte, det vill säga ett utbyte som inte är accessoriskt till ett konkurrensbegränsande samordnat förfarande, kan kvalificeras som en ”konkurrensbegränsning genom syfte” i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF.

I förevarande fall konstaterade Autoridade de Concorrência (Konkurrensmyndigheten, Portugal) (nedan kallad konkurrensmyndigheten) att flera kreditinstitut hade överträtt de nationella konkurrensreglerna och artikel 101 FEUF genom att mellan maj 2002 och mars 2013 ha deltagit i ett samordnat förfarande som hade till syfte att begränsa konkurrensen på marknaden för fastighetskrediter, marknaden för konsumentkrediter och marknaden för företagskrediter.

Det samordnade förfarandet bestod i ett självständigt informationsutbyte och avsåg villkoren för deras kredittransaktioner, bland annat ränteskillnader och riskvariabler – nuvarande och framtida – samt individuella produktionssiffror för deltagarna i utbytet.

Genom beslut av den 9 september 2019 påförde konkurrensmyndigheten följaktligen kreditinstituten böter. De flesta av kreditinstituten överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen.

Den hänskjutande domstolen har beslutat att inge en begäran om förhandsavgörande till domstolen avseende frågan om ett sådant informationsutbyte är förenligt med artikel 101 FEUF, eftersom den anser att informationsutbytet, som äger rum på marknader där det föreligger en hög koncentration samt inträdeshinder, kan bidra till att minska det kommersiella trycket och osäkerheten kring konkurrenters strategiska beteende på marknaden, vilket skulle kunna utmynna i en informell konkurrensbegränsande samordning.

Domstolens bedömning

Domstolen erinrar inledningsvis om att ett informationsutbyte mellan konkurrenter kan utgöra en konkurrensbegränsning, även genom syfte, i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF, om det omfattas av en form av samordning som till sin art ska anses vara skadlig för den normala konkurrensen inom ramen för det aktuella informationsutbytet.

Detta innebär, när det först gäller dess innehåll, att informationsutbytet har vissa särdrag som anknyter till en form av samordning mellan företag som är ägnad att utmynna i konkurrensvillkor som inte motsvarar de normala villkoren på den relevanta marknaden. En förutsättning för att det ska kunna föreligga normal konkurrens på en marknad är emellertid att det råder viss insyn med avseende på den situation som för närvarande råder på denna marknad. Det är nämligen endast om detta villkor är uppfyllt som en marknad kan vara välfungerande. Insynen mellan de ekonomiska aktörerna kan, åtminstone på en icke oligopolistisk marknad, bidra till att öka konkurrensen mellan leverantörerna. För att en marknad ska fungera under normala förhållanden måste däremot varje aktör vara skyldig att självständigt bestämma den politik som den avser att följa på den inre marknaden. Vidare ska det råda osäkerhet hos aktören vad gäller tidpunkten för, omfattningen av och omständigheterna kring konkurrenternas ändring av beteende på marknaden i framtiden.

Vad därefter gäller det sammanhang i vilket informationsutbytet i fråga sker är det nödvändigt att all samordning däri som uppvisar liknande särdrag som det ifrågavarande informationsutbytet endast kan utmynna i konkurrensvillkor som inte motsvarar de normala villkoren för den relevanta marknadens funktion, med beaktande av ifrågavarande varors eller tjänsters art, de faktiska villkoren på marknaden och marknadens struktur.

Vad slutligen gäller de ”objektiva mål” som eftersträvas med utbytet i fråga ska ett informationsutbyte som, även om det inte formellt anges ha ett konkurrensbegränsande syfte, med hänsyn till dess form och det sammanhang i vilket det ägde rum inte kan förklaras på annat sätt än att det därigenom eftersträvas ett syfte som strider mot en av de grundläggande beståndsdelarna i principen om fri konkurrens, således anses utgöra en konkurrensbegränsning genom syfte.

Härav följer att eftersom det för varje ekonomisk aktör ska råda osäkerhet om de övriga marknadsaktörernas framtida beteenden, kan ett informationsutbyte som gör det möjligt att undanröja en sådan osäkerhet anses omfattas av en form av samordning mellan företag som till sin art är skadlig för den normala konkurrensen.

Det är härvidlag inte nödvändigt att fastställa att den information som utbytts, inom ramen för detta sammanhang, endast kan leda till att deltagare som är rimligt aktiva och ekonomiskt rationella underförstått intar samma förhållningssätt i fråga om en av de parametrar som ligger till grund för konkurrensen på den relevanta marknaden.

Det räcker att den information som utbyts är konfidentiell, det vill säga inte redan är känd av alla ekonomiska aktörer som är verksamma på den relevanta marknaden och att det är fråga om strategisk information, vilken ska förstås som upplysningar om – i förekommande fall, efter att ha kombinerats med annan information som deltagarna i ett informationsutbyte redan känner till – den strategi som vissa av deltagarna avser att genomföra med avseende på vad som utgör en eller flera parametrar som ligger till grund för konkurrensen på den relevanta marknaden.

Begreppet strategisk information är ett vitt begrepp som omfattar alla uppgifter som de ekonomiska aktörerna inte redan känner till och som, i samband med ett sådant utbyte, kan minska osäkerheten hos deltagarna i informationsutbytet om de övriga deltagarnas framtida beteende i förhållande till det som, på grund av de ifrågavarande produkternas eller tjänsternas art, de faktiska villkoren på marknaden och marknadens struktur, utgör en eller flera parametrar som ligger till grund för konkurrensen på den relevanta marknaden.

Även när den information som utbytts inte avser avsikter att ändra utbytesdeltagarnas beteende på den relevanta marknaden, utan faktiska omständigheter som är aktuella eller har inträffat, ska denna information betraktas som strategisk om en sådan deltagare med tillräcklig precision kan dra slutsatser avseende de övriga deltagarnas framtida beteende eller deras reaktioner på en eventuell strategisk utveckling på marknaden.

Mot bakgrund av dessa överväganden påpekar domstolen att ett informationsutbyte mellan kreditinstitut på marknader med hög koncentration och inträdeshinder på marknaden och som avser de villkor som är tillämpliga på kredittransaktioner som genomförs på dessa marknader ska anses utgöra en konkurrensbegränsning genom syfte, eftersom utbytet bland annat omfattar strategisk information som avser de övriga deltagarnas framtida avsikter avseende en av de parametrar som ligger till grund för konkurrensen på dessa marknader.