–

Vitol SA, genom P. De Baere och J. Van den Bon, advocaten,

–

Belgiens regering, genom S. Baeyens, J.-C. Halleux och C. Pochet, samtliga i egenskap av ombud,

–

Greklands regering, genom V. Baroutas och M. Tassopoulou, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska unionens råd, genom B. Driessen och P. Mahnič, båda i egenskap av ombud, biträdda av N. Tuominen, avocată,

–

Europeiska kommissionen, genom P.-J. Loewenthal, G. Luengo och J. Zieliński, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser giltigheten av rådets genomförandeförordning (EU) nr 1194/2013 av den 19 november 2013 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och om slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av biodiesel med ursprung i Argentina och Indonesien (EUT L 315, 2013, s. 2) (nedan kallad den omtvistade förordningen), i dess lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/1578 av den 18 september 2017 (EUT L 239, 2017, s. 9).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Vitol SA och Belgische Staat (Belgiska staten) angående återbetalning till detta bolag av antidumpningstullar som erlagts i samband med import av biodiesel från Argentina.

3

Vid tidpunkten för antagandet av den omtvistade förordningen återfanns de bestämmelser som reglerade Europeiska unionens införande av antidumpningsåtgärder i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska [unionen] (EUT L 343, 2009, s. 51) (nedan kallad grundförordningen).

4

I artikel 1 i grundförordningen föreskrevs följande:

”1.   En antidumpningstull får tillämpas på alla dumpade produkter vilkas övergång till fri omsättning inom [unionen] vållar skada.

2.   En produkt ska anses vara dumpad om exportpriset till [unionen] är lägre än det jämförbara pris som en likadan produkt betingar vid normal handel i exportlandet.

3.   Exportlandet ska normalt vara ursprungslandet. Ett mellanliggande land kan emellertid betraktas som exportland, utom när produkterna exempelvis endast omlastas i det landet, när de inte har tillverkats där eller när det inte finns något jämförbart pris för produkterna i det landet

4.   Vid tillämpningen av denna förordning avses med ’likadan produkt’ en produkt som är identisk med, dvs. i alla avseenden likadan som, produkten i fråga, eller, om en sådan produkt inte finns, en annan produkt som har egenskaper som nära påminner om den berörda produktens egenskaper, även om den inte i alla avseenden är likadan.”

5

Artikel 2 i denna förordning behandlar fastställandet av dumpning. I punkterna 3 och 5 i denna artikel, vilka rör normalvärdet, föreskrevs följande:

”3.   Om försäljning av den likadana produkten vid normal handel inte förekommer eller är otillräcklig, eller om försäljningen på grund av den särskilda marknadssituationen inte möjliggör någon riktig jämförelse, ska normalvärdet för den likadana produkten beräknas på grundval av produktionskostnaden i ursprungslandet jämte ett skäligt belopp för att täcka försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst, eller på grundval av exportpriserna vid försäljning vid normal handel till ett lämpligt tredjeland, förutsatt att dessa priser är representativa.

En särskild marknadssituation för den berörda produkten kan anses förekomma på det sätt som avses i första stycket bland annat när priserna är onaturligt låga, när det förekommer omfattande byteshandel eller när icke-kommersiella förädlingsförfaranden förekommer.

…

5.   Kostnaderna ska normalt beräknas på grundval av bokföringen för den part som är föremål för undersökningen, under förutsättning att bokföringen överensstämmer med det berörda landets allmänt erkända bokföringsprinciper och att det visas att den på ett rimligt sätt återspeglar kostnaderna i samband med produktion och försäljning av den undersökta produkten.

Om kostnaderna i samband med produktion och försäljning av den undersökta produkten inte på ett rimligt sätt återspeglas i den berörda partens bokföring, ska dessa kostnader justeras eller fastställas på grundval av kostnaderna för andra tillverkare eller exportörer i samma land eller, om sådana uppgifter inte finns tillgängliga eller inte kan användas, på någon annan skälig grund, inbegripet uppgifter från andra representativa marknader

Bevis som framläggs för kostnadsfördelning ska beaktas, under förutsättning att det kan visas att en sådan fördelning använts tidigare. I avsaknad av en lämpligare metod ska kostnaderna i första hand fördelas på grundval av omsättningen. Kostnader ska på ett lämpligt sätt justeras för extraordinära kostnader som gynnar framtida och/eller pågående tillverkning om dessa inte redan återspeglas i kostnadsfördelningen enligt detta stycke.

Om kostnaderna för en del av perioden för kostnadstäckning påverkas av användningen av nya produktionsanläggningar vilka kräver ytterligare större investeringar och av lågt kapacitetsutnyttjande, vilka faktorer är en följd av verksamhet i inledningsskedet som äger rum inom eller under en del av undersökningsperioden, ska de genomsnittliga kostnaderna för inledningsskedet vara de som enligt de nyss nämnda fördelningsreglerna tillämpas vid slutet av ett sådant skede och ska för perioden i fråga inbegripas på den nivå i de vägda genomsnittskostnader som avses i punkt 4 andra stycket. Inledningsskedets längd ska bestämmas i förhållande till den berörda producentens eller exportörens omständigheter, men ska inte vara längre än en lämplig inledande del av perioden för kostnadstäckning. Vid denna justering av kostnaderna under undersökningsperioden ska uppgifter som avser ett inledningsskede som sträcker sig utöver den perioden tas i beaktande under förutsättning att de överlämnats före kontrollbesöken och inom tre månader efter det att undersökningen inleddes.”

6

Artikel 3 i grundförordningen rör fastställandet av skada. I punkterna 4, 6 och 7 i den artikeln föreskrevs följande:

”4.   Om en antidumpningsundersökning samtidigt inbegriper import av en produkt från mer än ett land, ska verkan av denna import slås samman endast om det fastställs att

…

6.   Av den relevanta bevisning som framläggs enligt punkt 2 ska det framgå att den dumpade importen vållar skada i den mening som avses i denna förordning. Detta innebär särskilt att det påvisas att den omfattning eller de prisnivåer som avses i punkt 3 ligger bakom den inverkan på [unions]industrin som avses i punkt 5 och att denna inverkan är så omfattande att den kan betecknas som väsentlig.

7.   Andra kända faktorer utöver den dumpade importen vilka samtidigt med denna skadar [union]sindustrin ska även granskas för att säkerställa att den skada som vållas av dessa faktorer inte tillskrivs den dumpade importen enligt punkt 6. Faktorer som kan beaktas i detta sammanhang inbegriper omfattningen av och priserna på importprodukter som inte säljs till dumpade priser, minskad efterfrågan eller förändringar i konsumtionsmönstren, handelsbegränsande åtgärder som tillämpas av och konkurrens mellan producenter i tredjeland och [union]sproducenter och [union]sindustrins tekniska utveckling, exportutveckling och produktivitet.”

7

Den 27 maj 2013 antog kommissionen förordning (EU) nr 490/2013 om införande av en preliminär antidumpningstull på import av biodiesel med ursprung i Argentina och Indonesien (EUT L 141, 2013, s. 6) (nedan kallad den preliminära förordningen). I den förordningen konstaterade kommissionen bland annat att import av biodiesel med ursprung i Argentina var föremål för dumpad import, vilket vållat unionsindustrin skada och fann att det låg i unionens intresse att införa en antidumpningstull på nämnda import.

8

I artikel 1.1 i denna förordning stadgades följande:

”En preliminär antidumpningstull införs härmed på fettsyramonoalkylestrar och/eller paraffiniska gasoljor framställda genom syntes och/eller vätebehandling, av icke-fossilt ursprung, i ren form eller i en blandning, som för närvarande klassificeras enligt KN-nr … med ursprung i Argentina och Indonesien.”

9

Den 19 november 2013 införde Europeiska unionens råd genom den omtvistade förordningen en slutgiltig antidumpningstull på import av biodiesel med ursprung i Argentina och Indonesien.

10

För det första, vad gäller normalvärdet för den likadana produkten gällande Argentina, bekräftade rådet de slutsatser som dragits i den preliminära förordningen om att nämnda värde skulle beräknas i enlighet med artikel 2.3 i grundförordningen, eftersom den argentinska marknaden för biodiesel var ingående reglerad av staten (skäl 28 i den omtvistade förordningen).

11

Vad beträffar produktionskostnaderna godkände rådet kommissionens förslag att ändra slutsatserna i den preliminära förordningen och avvika från de uppgifter om kostnaderna för de viktigaste råvarorna som anges i de argentinska exporterande tillverkarnas bokföring, som undersökts enligt artikel 2.5 i grundförordningen. Rådet ansåg att dessa uppgifter inte på ett rimligt sätt återspeglade kostnaderna för produktion av biodiesel i Argentina till följd av att det differentierade exportskattesystemet snedvred kostnaderna för de viktigaste råvarorna på den inhemska marknaden i Argentina. Rådet ersatte därför dessa kostnader med genomsnittet av de referenspriser för sojabönor som offentliggjorts av det argentinska jordbruksministeriet för export fritt ombord (FOB) under undersökningsperioden (skälen 35–40 i den omtvistade förordningen).

12

För det andra bekräftade rådet de flesta övervägandena i den preliminära förordningen och konstaterade att unionsindustrin hade åsamkats väsentlig skada i den mening som avses i artikel 3.6 i grundförordningen (skälen 105–142 i den omtvistade förordningen) och att denna skada hade orsakats av import av biodiesel med ursprung i Argentina som var föremål för dumpning (skälen 144–157 i den omtvistade förordningen). I detta sammanhang konstaterade rådet att förekomsten av andra faktorer, däribland import som gjorts av unionsindustrin (skälen 151–160 i den angripna förordningen), unionsindustrins låga kapacitetsutnyttjande (skälen 161–171 i den angripna förordningen) och systemet med dubbelräkning av biodiesel som tillverkas av spilloljor som finns i vissa medlemsstater (skälen 173–179 i den angripna förordningen), inte kunnat bryta orsakssambandet mellan skadan och den dumpade importen av biodiesel med ursprung i Argentina.

13

För det tredje bekräftade rådet att det låg i unionens intresse att införa antidumpningsåtgärderna i fråga (skälen 190–201 i den omtvistade förordningen).

14

Med hänsyn till de konstaterade dumpningsmarginalerna och omfattningen av den skada som vållats unionsindustrin beslutade rådet bland annat att de belopp som deponerats för den preliminära antidumpningstull som införts genom den preliminära förordningen slutgiltigt skulle tas ut (skäl 228 och artikel 2 i den omtvistade förordningen) och att en slutgiltig antidumpningstull skulle införas på import av biodiesel med ursprung i Argentina (artikel 1.1 i den omtvistade förordningen).

15

Genom domarna, samtliga meddelade den 15 september 2016, PT Musim Mas/rådet (T‑80/14, EU:T:2016:504), Unitec Bio/rådet (T‑111/14, EU:T:2016:505),; Molinos Río de la Plata m.fl./rådet (T‑112/14–T‑116/14 och T‑119/14, EU:T:2016:509), Cargill/rådet (T‑117/14, EU:T:2016:503), LDC Argentina/rådet (T‑118/14, EU:T:2016:502), PT Ciliandra Perkasa/rådet (T‑120/14, EU:T:2016:501), och PT Pelita Agung Agrindustri/rådet (T‑121/14, ej publicerad, EU:T:2016:500) (nedan gemensamt kallade domarna av den 15 september 2016) ogiltigförklarade tribunalen artiklarna 1 och 2 i den omtvistade förordningen i den utsträckning som de berörde sökandena i de målen.

16

Tribunalen fann i huvudsak att unionsinstitutionerna inte hade styrkt att det förelåg en betydande snedvridning av priserna på de viktigaste råvaror som används för framställning av biodiesel i Argentina och Indonesien till följd av ett differentierat exportskattesystem enligt vilket olika skattesatser tillämpades på råvaror och biodiesel. Tribunalen fann att unionsinstitutionerna inte borde ha ansett att råvarupriserna inte på ett rimligt sätt återspeglades i räkenskapshandlingarna hos de argentinska och indonesiska exporterande tillverkare som undersökts, och följaktligen inte borde ha bortsett från dessa handlingar när de konstruerade ett normalvärde för biodiesel som producerats i Argentina och Indonesien.

17

I artikel 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/476 av den 11 mars 2015 om de åtgärder som unionen får vidta till följd av rapporter som antagits av Världshandelsorganisationens tvistelösningsorgan när det gäller antidumpningåtgärder eller antisubventionsåtgärder (EUT L 83, 2015. s. 6) föreskrivs följande:

”1.   När tvistlösningsorganet antar en rapport om en åtgärd som unionen vidtagit enligt [grundförordningen] (nedan kallad ifrågasatt åtgärd), får kommissionen i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 4.3 vidta en eller flera av följande åtgärder beroende på vad den anser vara lämpligt:

…

3.   Om det är lämpligt att göra en översyn innan eller samtidigt som en åtgärd enligt punkt 1 vidtas, ska denna översyn inledas av kommissionen. Kommissionen ska tillhandahålla medlemsstaterna information så snart den har beslutat att inleda en sådan översyn.”

18

I artikel 3 i denna förordning föreskrivs följande:

”Åtgärder som antas enligt denna förordning ska tillämpas från och med den dag de träder i kraft och får inte utgöra någon grund för återbetalning av de tullar som tagits ut före den dagen, om inget annat anges.”

19

Den 18 september 2017 antog kommissionen genomförandeförordning (EU) 2017/1578 om ändring av rådets genomförandeförordning (EU) nr 1194/2013 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och om slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av biodiesel med ursprung i Argentina och Indonesien (EUT L 239, 2017, s. 9).

20

Genomförandeförordning 2017/1578 tillkom mot bakgrund av bland annat den panelrapport som antogs den 26 oktober 2016 av Världshandelsorganisationens (WTO) tvistlösningsorgan i tvisten EU – Biodiesel (Argentina), där det konstaterades att unionen hade agerat i strid med WTO-rätten när den införde antidumpningstullar på biodiesel från Argentina Såsom framgår av skäl 12 i nämnda förordning var syftet med denna ”att korrigera vissa aspekter i [den omtvistade] förordningen som är oförenliga med WTO och anpassa den till [panelens rapport och överprövningsorganets rapport]”.

21

I skälen 130, 134 och 135 i nämnda genomförandeförordning angavs följande:

…

22

Skälen 89–94 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/1570 av den 18 oktober 2018 om avslutande av förfarandet beträffande import av biodiesel med ursprung i Argentina och Indonesien och om upphävande av genomförandeförordning (EU) nr 1194/2013 (EUT L 262, 2018, s. 40) har följande lydelse:

…

23

I artikel 1 i förordning 2018/1570 föreskrivs följande: ”Antidumpningsförfarandet beträffande import av fettsyramonoalkylestrar och/eller paraffiniska gasoljor framställda genom syntes och/eller vätebehandling, av icke-fossilt ursprung, i ren form eller i en blandning med ursprung i Argentina och Indonesien, som för närvarande klassificeras enligt KN-nummer … (nedan kallad biodiesel) avslutas härmed.”

24

I artikel 3 i denna förordning föreskrivs att ”[den omtvistade förordningen] ska upphöra att gälla”.

25

Klaganden i det nationella målet, Vitol, är ett bolag bildat enligt schweizisk rätt som är en oberoende importör av biodiesel. Bolaget nämns varken i den omtvistade förordningen eller i genomförandeförordning 2017/1578. Bolaget COFCO Argentina, som är klagandens argentinska leverantör av biodiesel, nämns emellertid i skäl 130 i sistnämnda förordning och ingår i förteckningen över företag som omfattas av individuella tullsatser, såsom ett av de ”andra samarbetsvilliga företag[en]”.

26

Den 6 mars 2018 ingav BVBA Vandevyver, som är ett bolag bildat enligt belgisk rätt, på klagandens vägnar två deklarationer avseende import av biodiesel från Argentina, varav endast den ena är aktuell i det nationella målet. I samband med den aktuella deklarationen betalade denna klagande, på grundval av den omtvistade förordningen, i dess lydelse enligt genomförandeförordning 2017/1578, antidumpningstullar på ett belopp på 1272023,58 euro.

27

Den 3 april 2018 ansökte klaganden hos de behöriga nationella myndigheterna om återbetalning av de antidumpningstullar som bolaget hade betalat. Ansökan om återbetalning avslogs genom beslut av den 22 juni 2018. Den 20 september 2018 begärde klaganden omprövning av detta beslut, som dock fastställdes genom beslut av den 21 maj 2019. Klaganden överklagade det sistnämnda beslutet till adviseur-generaal (allmänna rådgivaren, Belgien). Överklagandet avslogs den 25 augusti 2020.

28

Den 13 november 2020 lämnade klaganden in ett överklagande till den hänskjutande domstolen. Klaganden har i detta sammanhang begärt att den hänskjutande domstolen ska ställa en giltighetsfråga till EU-domstolen om huruvida den omtvistade förordningen, i dess lydelse enligt genomförandeförordning 2017/1578, är förenlig med den då tillämpliga grundförordningen.

29

Den hänskjutande domstolen har för det första påpekat att det endast är om det står klart att en persons direkta talan enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF utan tvekan skulle ha kunnat tas upp till sakprövning som denna person är förhindrad att åberopa ogiltigheten vid behörig nationell domstol. Även om EU-domstolen i princip gör en sådan prövning inom ramen för ett förhandsavgörande, finns det inget som hindrar att den hänskjutande domstolen redan gör en begränsad prövning härav för att kontrollera huruvida det är nödvändigt att ställa en tolkningsfråga. På grundval av de handlingar som den har tillgång till anser den hänskjutande domstolen att det inte kan konstateras att klaganden utan tvekan hade rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF.

30

Den hänskjutande domstolen anser för det andra att frågan huruvida giltigheten av den omtvistade förordningen, i dess lydelse enligt genomförandeförordning 2017/1578, fortfarande kan ifrågasättas och huruvida en giltighetsfråga eventuellt kan uppkomma är relevanta för avgörandet i det nationella målet. Nämnda domstol har konstaterat att klaganden i förevarande fall har gjort det sannolikt att de antidumpningstullar som föreskrivs i den omtvistade förordningen strider mot grundförordningen. Den hänskjutande domstolen har härvid hänvisat till domarna av den 15 september 2016 och påpekat att varken genomförandeförordning 2017/1578, genom vilken antidumpningstullarna sänktes, eller genomförandeförordning 2018/1570, genom vilken den omtvistade förordningen upphävdes med framtida verkan, påverkar den sistnämnda förordningens eventuella oförenlighet med grundförordningen.

31

Mot denna bakgrund beslutade Nederlandstalige rechtbank van eerste aanleg te Brussel (Nederländskspråkiga förstainstansdomstolen i Bryssel, Belgien) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Strider [den omtvistade förordningen], i dess lydelse enligt [genomförande]förordning 2017/1578, mot grundförordning[en], bland annat på grund av att

32

Det har av två skäl ifrågasatts huruvida förevarande begäran om förhandsavgörande, som avser bedömningen av den omtvistade förordningens giltighet, kan tas upp till prövning. För det första uppkommer frågan, mot bakgrund av yttrandena från den belgiska och den grekiska regeringen samt från rådet, huruvida klaganden har rätt att ifrågasätta giltigheten av nämnda förordning, trots att bolaget inte har väckt talan om ogiltigförklaring av denna. För det andra ska det, med hänsyn till de specifika kommentarer som framförts av kommissionen, prövas huruvida den hänskjutande domstolen i tillräcklig utsträckning har förklarat skälen till att den omtvistade förordningens giltighet i förevarande fall framstår som problematisk.

33

Den belgiska och den grekiska regeringen samt rådet har i sina skriftliga yttranden till domstolen ifrågasatt huruvida förevarande begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning mot bakgrund av den rättspraxis som följer av bland annat dom av den 9 mars 1994, TWD Textilwerke Deggendorf (C‑188/92, EU:C:1994:90), och dom av den 15 februari 2001, Nachi Europe (C‑239/99, EU:C:2001:101), eftersom klaganden i det nationella målet otvivelaktigt hade kunnat väcka talan vid unionsdomstolen om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF.

34

Av rättspraxis framgår att för att det ska vara möjligt för en enskild att i ett mål vid nationell domstol göra gällande att bestämmelser i en unionsrättsakt som utgör den rättsliga grunden för ett nationellt beslut som rör den enskilde är ogiltiga, måste denne inom den föreskrivna fristen ha väckt talan om ogiltigförklaring av denna unionsrättsakt enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF eller avstått från att väcka talan på grund av att det inte stod bortom allt tvivel att vederbörande hade talerätt (dom av den 25 juli 2018, Georgsmarienhütte m.fl., C‑135/16, EU:C:2018:582, punkt 17 och där angiven rättspraxis, och dom av den 21 december 2021, Vítkovice Steel, C‑524/20, EU:C:2021:1048, punkt 59).

35

Det är således endast om det kan anses att en person otvivelaktigt skulle ha kunnat väcka en direkt talan vid unionsdomstolen om ogiltigförklaring av en unionsrättsakt med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF som personen är förhindrad att åberopa rättsaktens ogiltighet vid nationell domstol och följaktligen är förhindrad att eventuellt begära att nationell domstol hänskjuter tolknings- eller giltighetsfrågor till EU-domstolen med stöd av artikel 267 FEUF. Om det kan råda tvivel om huruvida den aktuella parten är direkt och personligen berörd av den eller de omtvistade bestämmelserna, kan det således inte med framgång göras gällande att det föreligger ett sådant rättegångshinder som det som följer av den i föregående punkt angivna rättspraxisen.

36

Vad först gäller frågan huruvida det var uppenbart att klaganden i det nationella målet hade kunnat väcka talan vid unionsdomstolen med stöd av artikel 263 fjärde stycket sista ledet FEUF mot den omtvistade förordningen, eftersom den utgjorde en regleringsakt som direkt berörde klaganden och som inte medförde genomförandeåtgärder i den mening som avses i den bestämmelsen, räcker det att konstatera att det var genom beslutet av den 22 juni 2018 som bolaget blev skyldigt att betala antidumpningstullarna. De nationella åtgärdernas mekaniska karaktär saknar nämligen betydelse vid bedömningen av om en rättsakt medför genomförandeåtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2018, Internacional de Productos Metálicos/kommissionen, C‑145/17 P, EU:C:2018:839, punkt 54 och där angiven rättspraxis). Av detta följer att det inte kan anses vara uppenbart att denna förordning inte medför genomförandeåtgärder i den mening som avses i sistnämnda bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 2021, Von Aschenbach & Voss, C‑708/19, EU:C:2021:190, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

37

Under dessa omständigheter är det endast om det kan anses att klaganden i det nationella målet otvivelaktigt är direkt och personligen berörd av den omtvistade förordningen, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, som klaganden saknar rätt att åberopa att denna förordning är ogiltig vid de nationella domstolarna.

38

Förordningar genom vilka en antidumpningstull införs har normativ karaktär, eftersom de är tillämpliga på samtliga berörda ekonomiska aktörer (dom av den 10 mars 2021, Von Aschenbach & Voss, C‑708/19, EU:C:2021:190, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

39

Det framgår emellertid av domstolens praxis att en aktör kan vara direkt och personligen berörd av en förordning om införande av en antidumpningstull (dom av den 10 mars 2021, Von Aschenbach & Voss, C‑708/19, EU:C:2021:190, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

40

För det första, vad gäller frågan huruvida klaganden var direkt berörd av den omtvistade förordningen, har det inte bestritts att denna förordning direkt har påverkat klagandens rättsliga ställning, eftersom den utgör den rättsliga grunden för den antidumpningstull som införts gentemot klaganden.

41

För det andra, vad gäller frågan huruvida klaganden var personligen berörd av den omtvistade förordningen, ska det erinras om att domstolen har identifierat vissa kategorier av ekonomiska aktörer som kan vara personligen berörda av en förordning om införande av en antidumpningstull, utan hinder av att andra aktörer också kan vara personligen berörda, på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem och som särskiljer dem från alla andra rättssubjekt (dom av den 10 mars 2021, Von Aschenbach & Voss, C‑708/19, EU:C:2021:190, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

42

För det första kan vissa av de producenter och exportörer av den ifrågavarande produkten mot vilka det vidtagits antidumpningsåtgärder, på grundval av uppgifter om deras näringsverksamhet, anses vara personligen berörda. Detta kan, för det andra, även gälla importörer av nämnda produkt, vars försäljningspriser har beaktats för att konstruera exportpriserna och som således berörs av konstateranden avseende förekomsten av dumpning och, för det tredje, importörer som är närstående med exportörer av nämnda produkt, bland annat när exportpriset har beräknats på grundval av de försäljningspriser på unionsmarknaden som nämnda importörer tillämpar, och i de fall där själva antidumpningstullen beräknats på grundval av dessa försäljningspriser (dom av den 10 mars 2021, Von Aschenbach & Voss, C‑708/19, EU:C:2021:190, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

43

Ställningen som importör är således inte i sig tillräcklig för att det ska anses att en importör är personligen berörd av en förordning om införande av en antidumpningstull. En importör, även om denne är närstående med exportörer av den aktuella produkten, är nämligen endast personligen berörd om det har styrkts att uppgifter om importörens näringsverksamhet har beaktats vid fastställandet av huruvida det förekommit dumpning eller, om så inte är fallet, att importören har andra egenskaper som är utmärkande för importören och som särskiljer denne från alla andra personer (dom av den 10 mars 2021, Von Aschenbach & Voss, C‑708/19, EU:C:2021:190, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

44

Även om det inte kan uteslutas att en importör av produkten i fråga kan anses vara personligen berörd av en förordning om införande av en antidumpningstull, krävs det att importören styrker att han har vissa egenskaper som är utmärkande för denne och som särskiljer honom från alla andra personer.

45

Den hänskjutande domstolen har angett att det utifrån de handlingar som den har tillgång till inte kan konstateras att klaganden otvivelaktigt hade rätt att väcka talan med stöd av artikel 263 FEUF.

46

Det förefaller nämligen i förevarande fall vara så, att det inte har visats att uppgifter om klagandens näringsverksamhet har beaktats vid fastställandet av dumpningen. Det har i synnerhet inte visats att de återförsäljningspriser som eventuellt tillämpades av klaganden användes för att konstruera exportpriserna och att klaganden därför berörs av konstaterandena om förekomsten av dumpning.

47

Det ska vidare påpekas att klaganden i det nationella målet inte heller deltagit i det administrativa förfarande som ledde till att antidumpningstullen antogs, vilket bland annat var fallet i det mål som avgjordes genom domen av den 10 mars 2021, Von Aschenbach & Voss (C‑708/19, EU:C:2021:190).

48

Även om det är riktigt att den argentinska leverantören av biodiesel till klaganden, COFCO Argentina, nämns med namn i genomförandeförordning 2017/1578 (skäl 130) och i genomförandeförordning 2018/1570 (skäl 90), är denna omständighet emellertid inte av beskaffenhet att individualisera klaganden på ett sådant sätt att denne, såsom krävs enligt rättspraxis, otvivelaktigt kunde anses ha talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF.

49

Det saknar i detta sammanhang betydelse att klaganden i förekommande fall skulle ha kunnat ansluta sig till den talan om ogiltigförklaring som väckts av dess närstående tillverkare. Denna möjlighet visar nämligen inte att klaganden otvivelaktigt är personligen berörd av den omtvistade förordningen.

50

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att de uppgifter som den har tillgång till inte gör det möjligt att anse att Vitol otvivelaktigt hade rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen vid unionsdomstolen med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF.

51

Kommissionen har ifrågasatt huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning och har gjort gällande att den hänskjutande domstolen inte har redogjort för skälen till att den undrar över den omtvistade förordningens giltighet.

52

Den samarbetsanda som ska råda under förfarandet för förhandsavgörande innebär att den nationella domstolen i beslutet om hänskjutande ska redogöra för de specifika skälen till varför den anser att ett svar på de ställda frågorna om tolkningen eller giltigheten av vissa unionsbestämmelser är nödvändigt för att döma i saken (dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl., C‑547/14, EU:C:2016:325, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

53

Det är därför viktigt att den nationella domstolen särskilt anger de specifika skälen till att den undrar över giltigheten av vissa unionsbestämmelser och att den redogör för de ogiltighetsgrunder som den följaktligen anser skulle kunna vara för handen (dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl., C‑547/14, EU:C:2016:325, punkt 48 och där angiven rättspraxis). Detta krav framgår även av artikel 94 c i domstolens rättegångsregler.

54

Det ska i detta sammanhang understrykas att de uppgifter som lämnas i begäran om förhandsavgörande inte bara ska göra det möjligt för domstolen att lämna användbara svar, utan de ska också ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda parter möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol. Det ankommer på domstolen att se till att denna möjlighet finns, eftersom det enligt denna bestämmelse endast är begäran om förhandsavgörande som delges de berörda parterna (dom av den 5 maj 2022, Universiteit Antwerpen m.fl., C‑265/20, EU:C:2022:361, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

55

Av detta följer, för det första, att domstolens prövning av en unionsrättsakts giltighet, eller giltigheten av vissa bestämmelser i denna, som görs med anledning av en begäran om förhandsavgörande, ska göras på grundval av de ogiltighetsgrunder som anges i beslutet om hänskjutande. För det andra innebär den totala avsaknaden av uppgifter om de specifika skäl som fått den hänskjutande domstolen att fråga sig huruvida denna rättsakt eller dessa bestämmelser är giltiga, att frågor angående deras giltighet inte kan tas upp till prövning (se, bland annat, dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl., C‑547/14, EU:C:2016:325, punkt 50).

56

I förevarande fall innehåller begäran om förhandsavgörande tillräckliga uppgifter om skälen till att den hänskjutande domstolen ställt en fråga till EU-domstolen om den omtvistade förordningens giltighet. Den hänskjutande domstolen har särskilt hänvisat till tribunalens slutsatser i domarna av den 15 september 2016, enligt vilka rådet och kommissionen, vid beräkningen av normalvärdet för biodiesel som tillverkas i Argentina och Indonesien med avseende på den omtvistade förordningen, inte borde ha ansett att de argentinska och indonesiska exporterande tillverkarnas räkenskapshandlingar inte på ett rimligt sätt återspeglade råvarupriserna och enligt vilka institutionerna följaktligen inte borde ha bortsett från dessa handlingar vid denna beräkning. Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att genomförandeförordning 2017/1578 inte rättade de rättsligt felaktiga slutsatser som redan från början fanns i den omtvistade förordningen vad gäller beräkningen av dumpningsmarginalen.

57

Under dessa omständigheter har EU-domstolen tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på den fråga som ställts till den. Dessa uppgifter har dessutom gjort det möjligt för kommissionen att på ett ändamålsenligt sätt ta ställning till den fråga som har ställts till domstolen.

58

Den omständigheten att frågan beror på, såsom kommissionen formulerat det, ett eventuellt missförstånd av innebörden av domarna av den 15 september 2016 rör själva saken avseende bedömningen av den omtvistade förordningens giltighet.

59

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

60

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida den omtvistade förordningen, i dess lydelse enligt genomförandeförordning 2017/1578, är ogiltig på grund av att den strider mot grundförordningen.

61

Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i huruvida den omtvistade förordningen, i dess lydelse enligt genomförandeförordning 2017/1578, för det första strider mot artikel 2.5 i grundförordningen, på grund av att det vid beräkningen av normalvärdet för den likadana produkten inte har visats att villkoren, för att avvika från de kostnader som har samband med produktion och försäljning av den aktuella produkten och som anges i bokföringen hos de argentinska exporterande tillverkare som är föremål för undersökningen, var uppfyllda. Den hänskjutande domstolen vill för det andra få klarhet i huruvida den omtvistade förordningen, i dess lydelse enligt genomförandeförordning 2017/1578, strider mot grundförordningen, på grund av att verkningarna av importen har slagits samman, i strid med artikel 3.4 i grundförordningen, och på grund av att det följaktligen inte styrkts att importen har varit föremål för dumpning som vållat unionsindustrin skada i den mening som avses i artikel 3.6 och 3.7 i denna förordning.

62

Det ska inledningsvis erinras om att unionsinstitutionerna enligt domstolens praxis förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på området för den gemensamma handelspolitiken och särskilt i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder, med hänsyn till de komplicerade ekonomiska och politiska situationer som de har att bedöma (dom av den 4 februari 2021, eurocylinder systems, C‑324/19, EU:C:2021:94, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

63

Domstolsprövningen av denna bedömning är – både i mål angående en talan enligt artikel 263 FEUF och i mål angående en begäran om förhandsavgörande beträffande en rättsakts giltighet enligt artikel 267 FEUF – begränsad till en kontroll av att reglerna rörande förfarandet har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det ifrågasatta valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (dom av den 4 februari 2021, eurocylinder systems, C‑324/19, EU:C:2021:94, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

64

En prövning som begränsar sig till att undersöka huruvida de omständigheter som institutionerna grundar sina konstateranden på kan ge stöd för deras slutsatser inkräktar inte på det stora utrymme för skönsmässig bedömning som institutionerna förfogar över på det handelspolitiska området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2012, rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP, C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2012:78, punkt 68).

65

I förevarande fall hänför sig de skäl som föranledde den hänskjutande domstolen att undra över giltigheten av den omtvistade förordningen, i dess lydelse enligt genomförandeförordning 2017/1578, huvudsakligen till tribunalens bedömningar i domarna av den 15 september 2016 och till de konstateranden som gjordes efter det att antidumpningsundersökningen avseende de aktuella produkterna återupptogs i maj 2018.

66

EU-domstolen kommer först att behandla frågan huruvida den omtvistade förordningen, i dess lydelse enligt genomförandeförordning 2017/1578, strider mot artikel 2.5 i grundförordningen. Det ska i detta sammanhang erinras om att den sistnämnda bestämmelsen gör det möjligt att avvika från de kostnader som anges i räkenskapshandlingarna hos de exporterande tillverkare som är föremål för undersökningen vid beräkningen av normalvärdet för den likadana produkten, vilket värde används för att fastställa huruvida det föreligger dumpning i den mening som avses i artikel 1.2 i grundförordningen.

67

Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat har det inte visats i den omtvistade förordningen, i dess lydelse enligt genomförandeförordning 2017/1578, att villkoren i artikel 2.5 i grundförordningen för beräkning av normalvärdet för den likadana produkten var uppfyllda.

68

Denna slutsats framgår bland annat av domarna av den 15 september 2016, som meddelades till följd av att ett antal argentinska och indonesiska exporterande tillverkare hade väckt talan om ogiltigförklaring. Tribunalen fann vid sin prövning i huvudsak att unionsinstitutionerna inte hade styrkt att det förelåg en betydande snedvridning av priserna på de viktigaste råvaror som används för framställning av biodiesel i Argentina och Indonesien till följd av ett differentierat exportskattesystem enligt vilket olika skattesatser tillämpades på råvaror och biodiesel.

69

Tribunalen fann således att institutionerna inte borde ha ansett att råvarupriserna inte på ett rimligt sätt återspeglades i de argentinska och indonesiska exporterande tillverkarnas räkenskaper och att de borde ha beaktat dessa räkenskaper vid beräkningen av normalvärdet för biodiesel som tillverkas i Argentina och Indonesien. Tribunalen ogiltigförklarade därför artiklarna 1 och 2 i den omtvistade förordningen i den utsträckning som de berörde de bolag som hade väckt talan om ogiltigförklaring av förordningen vid tribunalen med stöd av artikel 263 FEUF.

70

Till följd av rådets beslut att återkalla sina överklaganden i målen C‑602/16 P–C‑609/16 P, av domarna av den 15 september 2016, avskrevs dessa mål genom beslut av domstolens ordförande av den 15 respektive den 16 februari 2018. Domarna av den 15 september 2016 har följaktligen vunnit laga kraft och har vunnit rättskraft från och med den dag då de meddelades, varvid det ska preciseras att den absoluta verkan som en av en unionsdomstol meddelad dom om ogiltigförklaring har gäller såväl domslutet som de domskäl som utgör det nödvändiga stödet för domslutet (dom av den 14 november 2017, British Airways/kommissionen, C‑122/16 P, EU:C:2017:861, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

71

Domarna av den 15 september 2016 innebär visserligen att den omtvistade förordningen ogiltigförklaras endast i den utsträckning den berör klagandena i de aktuella målen, i enlighet med principen att ett domskäl i en dom om ogiltigförklaring inte kan ha rättskraft i förhållande till personer som inte var parter i målet och beträffande vilka således inget kan ha beslutats i domen (dom av den 14 september 1999, kommissionen/AssiDomän Kraft Products m.fl., C‑310/97 P, EU:C:1999:407, punkt 55). Det finns emellertid skäl att dra samtliga konsekvenser av såväl tribunalens konstateranden som kommissionens egna konstateranden, och särskilt de som kommissionen gjort efter det att antidumpningsundersökningen avseende import av biodiesel med ursprung i Argentina och Indonesien återupptogs i maj 2018.

72

Det står klart att rådets åtgärd att vid beräkningen av normalvärdet för den likadana produkten avvika från de kostnader för de viktigaste råvarorna som angavs i bokföringen hos de argentinska exporterande tillverkarna i fråga, på grund av den snedvridning av priserna på nämnda råvaror som det differentierade exportskattesystemet gav upphov till, och ersätta dem med referenspriset, inte var förenlig med artikel 2.5 första och andra styckena i grundförordningen.

73

Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att det i skäl 94 i genomförandeförordning 2018/1570 anges att ”tribunalens annullering av [den omtvistade förordningen] endast [är] tillämplig på de företag som ifrågasatte den förordningen inför [tribunalen] [och att] de antidumpningstullar som tagits ut på andra företag krävts in enligt unionslagstiftningen”. Ett sådant konstaterande påverkar inte möjligheten för en nationell domstol, som har att pröva en tvist avseende enskilda åtgärder som de nationella myndigheterna har vidtagit med tillämpning av den omtvistade förordningen, att ifrågasätta giltigheten av denna förordning inom ramen för en begäran om förhandsavgörande, under förutsättning att det inte har visats att den berörda personen otvivelaktigt hade rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av nämnda förordning.

74

EU-domstolen övergår därefter till att behandla frågan huruvida den omtvistade förordningen, i dess lydelse enligt genomförandeförordning 2017/1578, strider mot grundförordningen på grund av att det felaktigt har gjorts en sammantagen bedömning av importens verkningar enligt artikel 3.4 i grundförordningen, och det därför inte har styrkts, såsom krävs enligt artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen, att det är fråga om dumpad import som har vållat skada i den mening som avses i denna förordning. Det finns i detta sammanhang skäl att erinra om återupptagandet av antidumpningsundersökningen avseende de aktuella produkterna, vilket ledde till att genomförandeförordning 2018/1570 antogs och till att den omtvistade förordningen upphävdes. Både antagandet och upphävandet skedde efter det att de faktiska omständigheterna i det nationella målet hade inträffat.

75

I genomförandeförordning 2018/1570 fann kommissionen, efter det att undersökningen återupptagits till följd av bland annat domarna av den 15 september 2016, inte bara att dumpningsmarginalerna i Indonesien var minimala, utan även att det inte kunde anses att det fanns ett faktiskt och betydande orsakssamband mellan den dumpade importen från Argentina och den väsentliga skada som unionsindustrin lidit, vilket krävdes enligt grundförordningen (skälen 81–89). Om verkan av importen från Argentina bedöms separat från verkan av importen från Indonesien är det nämligen inte möjligt att fastställa ett sådant orsakssamband.

76

Under dessa omständigheter framgår det att den omtvistade förordningen, i dess lydelse enligt genomförandeförordning 2017/1578, är ogiltig på grund av att den strider mot grundförordningen, eftersom det inte har styrkts att importen varit föremål för dumpning som vållat unionsindustrin skada, i den mening som avses i artikel 3.6 och 3.7 i sistnämnda förordning.

77

Det finns därmed skäl att dra samtliga konsekvenser av konstaterandet, vilket det bland annat erinras om i skäl 91 i genomförandeförordning 2018/1570, att det vid antagandet av den omtvistade förordningen inte hade fastställts att det förelåg ett faktiskt och väsentligt orsakssamband mellan den dumpade importen från Argentina och den väsentliga skada som unionsindustrin lidit, vilket krävdes enligt artikel 3.6 och 7 i grundförordningen. Härav följer med nödvändighet att det inte på ett korrekt sätt styrkts att det förelåg någon skada vållad av dumpning och att det följaktligen inte kunde införas en antidumpningstull enligt artikel 1 i grundförordningen.

78

Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att den omtvistade förordningen, i dess lydelse enligt genomförandeförordning 2017/1578, är ogiltig i den utsträckning den inte uppfyller de krav som följer av artiklarna 2.5, 3.4, 3.6 och 3.7 i grundförordningen.

79

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:

Rådets genomförandeförordning (EU) nr 1194/2013 av den 19 november 2013 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och om slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av biodiesel med ursprung i Argentina och Indonesien, i dess lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/1578 av den 18 september 2017, är ogiltig i den utsträckning den inte uppfyller de krav som följer av artiklarna 2.5, 3.4, 3.6 och 3.7 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska [unionen].