–

Societatea Civilă Profesională de Avocaţi AB & CD, genom D. Ionescu samt P.F. Plopeanu och I. Stoia, avocaţi,

–

Preşedintele Consiliului Judeţean Suceava och Consiliul Judeţean Suceava, genom Y. Beşleagă och V. Stoica, avocaţi,

–

Irlands regering, genom M. Browne, Chief State Solicitor, A. Joyce och M. Tierney, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av B. Foley och D. McGrath, SC, samt E. Burke-Murphy, BL,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom G. Gattinara och M. Ioan, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2.4 och 9.3–9.5 i konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, som undertecknades i Århus (Danmark) den 25 juni 1998 och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2005/370/EG av den 17 februari 2005 (EUT L 124, 2005, s. 1) (nedan kallad Århuskonventionen).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Societatea Civilă Profesională de Avocaţi AB & CD, som är ett privaträttsligt advokatbolag enligt en rumänsk associationsform (nedan kallat AB & CD), det vill säga en advokatbyrå med delägarskap, och olika offentliga organ. Målet rör lagenligheten av administrativa rättsakter som dessa organ har antagit i syfte att anlägga upplagsplats för avfall i Pojorâta (Rumänien), nämligen en detaljplan av den 16 september 2009 och ett bygglov meddelat den 3 oktober 2012.

3

I artikel 2 i Århuskonventionen, som har rubriken ”Definitioner” föreskrivs följande i punkterna 4 och 5:

”I denna konvention används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

4.   allmänhet: en eller flera fysiska eller juridiska personer och, i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis, föreningar, organisationer eller grupper bestående av fysiska eller juridiska personer,

5.   berörd allmänhet: den allmänhet som berörs eller kan beröras av eller som har intresse av ett beslut på miljöområdet; i denna konvention skall icke‐statliga organisationer som främjar miljöskydd och som uppfyller de krav som uppställs i nationell rätt anses ha ett sådant intresse.”

4

I artikel 3.8 i Århuskonventionen föreskrivs följande:

”Varje part skall se till att personer som utövar sina rättigheter i enlighet med bestämmelserna i denna konvention inte på något sätt bestraffas, förföljs eller trakasseras för detta. Denna bestämmelse skall inte inverka på de nationella domstolarnas befogenheter att besluta om rimlig ersättning för kostnader i samband med rättsliga förfaranden.”

5

I artikel 9 i Århuskonventionen, som har rubriken ”Tillgång till rättslig prövning”, föreskrivs följande i punkterna 2–5:

”2.   Varje part skall inom ramen för sin nationella lagstiftning se till att den berörda allmänhet

har rätt att få den materiella och formella giltigheten av ett beslut, en handling eller en underlåtenhet som omfattas av artikel 6 eller, om detta föreskrivs i nationell rätt och utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3, andra tillämpliga bestämmelser i denna konvention prövad av domstol eller något annat oberoende och opartiskt organ som inrättats genom lag.

Vad som utgör tillräckligt intresse och kränkning av en rättighet skall avgöras i enlighet med nationell rätt och i överensstämmelse med målet att ge den berörda allmänheten en omfattande tillgång till rättslig prövning inom ramen för denna konvention. Icke‐statliga organisationer som uppfyller de krav som avses i artikel 2.5 skall för detta ändamål anses ha ett sådant tillräckligt intresse som avses i a. Sådana organisationer skall även anses ha rättigheter som kan kränkas i den mening som avses i b.

…

3.   Varje part skall dessutom, utan att det påverkar tillämpningen av de prövningsförfaranden som avses i punkterna 1 och 2, se till att den allmänhet som uppfyller eventuella kriterier i nationell rätt har rätt att få handlingar och underlåtenheter av personer och myndigheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning.

4.   De förfaranden som avses i punkterna 1–3 skall, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1, erbjuda tillräckliga och effektiva rättsmedel, inbegripet förelägganden där så är lämpligt, och vara objektiva, rättvisa, snabba och inte oöverkomligt kostsamma. …

5.   För att göra bestämmelserna i denna artikel ännu effektivare skall varje part se till att allmänheten informeras om tillgången till prövning i domstol eller i administrativ ordning, och överväga att införa lämpliga stödåtgärder som kan undanröja eller minska ekonomiska och andra hinder för utnyttjandet av tillgången till rättslig prövning.”

6

I artikel 56 i Legea nr. 134/2010 privind Codul de procedură civilă (lag nr 134/2010 om civilprocess) (Monitorul Oficial al României, del I, nr 247 av den 10 april 2015), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civilprocesslagen), föreskrivs följande:

”1.   Var och en som tillerkänns medborgerliga rättigheter kan vara part i förfarandet.

2.   Föreningar, bolag eller andra organ som inte är juridiska personer kan dock väcka talan om de har bildats enligt lag.

…”

7

Artikel 451 i civilprocesslagen har följande lydelse:

”1.   Rättegångskostnaderna ska omfatta stämpel- och domstolsstämpelavgifter, arvoden till advokater, sakkunniga och experter som utsetts i enlighet med artikel 330.3, belopp som ska betalas till vittnen för resekostnader och utgifter orsakade av deras närvaro vid rättegången, transportkostnader och, i förekommande fall, kostnader för logi samt alla andra kostnader som är nödvändiga för att förfarandet ska kunna genomföras i vederbörlig ordning.

2.   Domstolen får, även ex officio, på ett motiverat sätt sätta ned den del av rättegångskostnaderna som motsvarar advokatarvoden när dessa är uppenbart oproportionerliga i förhållande till tvisteföremålets värde, målets komplexitet eller det arbete som advokaten har utfört, även med beaktande av omständigheterna i målet. Den åtgärd som domstolen vidtar saknar verkan i förhållandet mellan advokaten och dennes klient.

…

4.   Kostnaderna får emellertid inte sättas ned i fråga om betalning av stämpel- och domstolsstämpelavgifter eller betalning av de belopp som ska erläggas till vittnen enligt punkt 1.”

8

I artikel 452 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

”Den part som yrkar ersättning för rättegångskostnader ska, i enlighet med vad som föreskrivs i lag, bevisa förekomsten och omfattningen av dessa kostnader senast den dag då förfarandet avslutas i sak.”

9

I artikel 453 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

”1.   Tappande part ska ersätta den vinnande partens rättegångskostnader, om detta har yrkats.

2.   Om talan delvis har vunnit bifall ska domstolen fastställa i vilken mån var och en av parterna kan förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. I förekommande fall kan domstolen besluta om ersättning av rättegångskostnaderna.”

10

I artikel 1 i Legea contenciosului administrativ nr. 554/2004 (lag om förvaltningsprocess nr 554/2004) (Monitorul Oficial al României, del I, nr 1154 av den 7 december 2004), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad förvaltningsprocesslagen), föreskrivs följande:

”1.   Den som anser sig ha fått sina rättigheter eller berättigade intressen kränkta av en myndighet, genom ett förvaltningsbeslut eller på grund av att en ansökan inte behandlats inom den frist som föreskrivs i lag, kan väcka talan vid behörig förvaltningsdomstol och yrka ogiltigförklaring av rättsakten, fastställelse av den åberopade rättigheten eller det berättigade intresset samt ersättning för liden skadan. Både privata och allmänna intressen kan vara berättigade.

2.   Även en person vars berättigade rättigheter eller intressen har kränkts genom ett förvaltningsbeslut av individuell karaktär riktat till ett annat rättssubjekt kan väcka talan vid förvaltningsdomstol.

…”

11

I artikel 2.1 i förvaltningsprocesslagen föreskrivs följande:

”1. I denna lag används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…”

12

I artikel 8.1a i förvaltningsprocesslagen föreskrivs följande:

”Fysiska personer och privaträttsliga juridiska personer får väcka talan för att skydda ett berättigat allmänt intresse endast i andra hand, om skadan på det berättigade allmänna intresset har ett logiskt samband med åsidosättandet av en subjektiv rättighet eller ett berättigat enskilt intresse.”

13

I artikel 196.3 i Statutul profesiei de avocat (advokatstadgan) (Monitorul Oficial al României, nr 898 av den 3 december 2011) föreskrivs följande:

”Vid tvister som uppstår i samband med yrkesutövning har en advokatbyrå med delägarskap talerätt i egenskap av klagande eller motpart, även om byrån inte är en juridisk person.”

14

I artikel 20.5 och 20.6 i Ordonanța de urgență a Guvernului nr. 195/2005 privind protecția mediului (regeringens undantagsförordning nr 195/2005 om miljöskydd) (Monitorul Oficial al României, del I, nr 1196 av den 30 december 2005) (nedan kallad OUG nr 195/2005) föreskrivs följande:

”5.   Allmänhetens tillgång till rättslig prövning ska medges i enlighet med gällande bestämmelser.

6.   Icke-statliga organisationer som främjar miljöskydd har rätt att vidta rättsliga åtgärder i miljöfrågor och har talerätt i miljötvister.”

15

En advokatbyrå med delägarskap, AB & CD, väckte i oktober 2018 talan vid Tribunalul Cluj (Förstainstansdomstolen i Cluj, Rumänien) om ogiltigförklaring av olika förvaltningsbeslut som de rumänska myndigheterna hade antagit i syfte att anlägga en upplagsplats för avfall i Pojorâta, nämligen en detaljplan av den 16 september 2009 och ett bygglov meddelat den 3 oktober 2012.

16

Till stöd för sin talan åberopade AB & CD bland annat artikel 35 i den rumänska konstitutionen om rätt till en hälsosam miljö samt flera bestämmelser i OUG nr 195/2005 och i Hotărârea de Guvern nr. 1076/2004 privind stabilirea procedurii de realizare a evaluării de mediu pentru planuri și programe (regeringsbeslut nr 1076/2004 om förfarandet för miljökonsekvensbedömning av detaljplaner och bygglov). Svarandena gjorde däremot gällande att avfallsupplaget i fråga uppfyllde alla tekniska krav enligt rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall (EGT L 182, 1999, s. 1).

17

Svarandena har dessutom framställt tre invändningar om rättegångshinder.

18

AB & CD är inte en juridisk person och skulle således sakna den partsbehörighet som krävs för att väcka talan vid domstol, förutom när det gäller tvister som har sin grund i utövandet av dess verksamhet, vilket inte är fallet i det nationella målet. Denna advokatbyrå har vidare inte åberopat att dess subjektiva eller enskilda berättigade intressen har åsidosatts och har därmed varken styrkt sin talerätt eller sitt berättigade intresse av att få de ifrågavarande administrativa rättsakterna prövade.

19

Genom dom av den 7 februari 2019 ogillade Tribunalul Cluj (Förstainstansdomstolen i Cluj) invändningarna om rättegångshinder avseende AB & CD:s bristande partsbehörighet. Förstainstansdomstolen godtog däremot de två andra invändningarna om rättegångshinder med motiveringen att AB & CD varken styrkts sin talerätt eller något berättigat intresse av att få saken prövad. Det följer nämligen av förvaltningsprocesslagen att en sökande endast kan åberopa ett allmänintresse i andra hand, i den mån detta intresse har kränkts genom ett åsidosättande av en rättighet eller ett berättigat enskilt intresse. AB & CD, i egenskap av advokatbyrå med delägarskap, har emellertid inte åberopat något som helst åsidosättande av ett berättigat enskilt intresse. Det framgår således av beslutet om hänskjutande att de två sistnämnda rättegångshindren har prövats tillsammans, eftersom AB & CD befanns sakna talerätt på grund av det inte hade styrkt att ett berättigat enskilt intresse förelåg.

20

AB & CD överklagade domen till Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj, Rumänien). Consiliul Județean Suceava (regionfullmäktige i Suceava, Rumänien) ingav ett anslutningsöverklagande för att bestrida avslaget på invändningen om rättegångshinder avseende bristande partsbehörighet.

21

Genom dom av Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen, Rumänien), som biföll Consiliul Județean Suceavas (regionfullmäktige i Suceava) yrkande om att Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj) skulle fråntas sin behörighet, överfördes överklagandena till den hänskjutande domstolen, Curtea de Apel Târgu-Mureș (Appellationsdomstolen i Târgu-Mureș, Rumänien).

22

Den hänskjutande domstolen har påpekat att den i förevarande fall är skyldig att tillämpa artikel 20 i OUG nr 195/2005. Enligt artikel 20.5 ska tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor ske i enlighet med ”gällande bestämmelser”, medan en särskild ordning enligt artikel 6 gäller för överklaganden från icke‐statliga organisationer som främjar miljöskydd.

23

Det är utrett att AB & CD inte omfattas av den ordning som gäller för dessa organisationer och att frågan huruvida dess talan mot de ifrågavarande administrativa rättsakterna kan tas upp till prövning, närmare bestämt frågan huruvida advokatbyrån har talerätt, följaktligen ska bedömas mot bakgrund av de allmänna bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen.

24

Det följer av denna lag att den rumänska lagstiftaren valde ett ”subjektiv” förfarande, vilket innebär att en rättssökande först måste göra gällande ett eget intresse, det vill säga ett ”berättigat enskilt intresse”, i den mening som avses i artikel 2.1 p i denna lag. Det är först i ett andra skede, efter att sökanden har styrkt att det föreligger ett sådant eget intresse, som denne även kan åberopa ett ”berättigat allmänt intresse”.

25

Enligt artikel 20.6 i OUG nr 195/2005 är icke-statliga miljöskyddsorganisationer däremot inte skyldiga att visa att de har ett berättigat enskilt intresse och kan därför få tillgång till rättslig prövning inom ramen för ett objektiv förfarande.

26

Tillsammans återspeglar dessa bestämmelser artikel 9.2 i Århuskonventionen där ”den berörda allmänhetens” tillgång till rättslig prövning regleras, nämligen genom att ”den allmänhet som berörs eller kan beröras av eller som har intresse av ett beslut på miljöområdet” i enlighet med artikel 2.5 i konventionen kan medges sådan tillgång.

27

För att styrka sin talerätt borde AB & CD således ha visat att den hade ett berättigat enskilt intresse eller att det förelåg en rättslig situation som hade direkt samband med dess verksamhet, genom att bevisa att det hade påverkats av de ifrågavarande administrativa rättsakterna.

28

Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida ett sådant krav för att väcka talan i miljöfrågor kan vara förenligt med unionsrätten och med artikel 9.3 i Århuskonventionen i synnerhet.

29

Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att advokatbyråer med delägarskap enligt artikel 196.3 i advokatstadgan endast har rätt att föra talan i egenskap av part i ärenden som har samband med utövandet av deras verksamhet.

30

I förevarande fall har AB & CD inte åberopat en kränkning av dess egna rättigheter, utan av allmänintresset och av de rättigheter som tillkommer dess advokater. Advokatbyrån har gjort gällande att avfallsupplaget i Pojorâta har en stor inverkan på dessa samt potentiellt på hälsan för boende i den ifrågavarande regionen och för turismen. Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i huruvida artikel 9.3 i Århuskonventionen innebär att AB & CD har rätt att väcka talan mot de ifrågavarande rättsakterna.

31

Slutligen har den hänskjutande domstolen påpekat att AB & CD har gjort gällande att det finns en risk för att den ska bli skyldig att bära oöverkomliga kostnader och att det enligt rumänsk rätt inte går att förutse det belopp som byrån kan komma att betala.

32

I artiklarna 451–453 i civilprocesslagen regleras allmänt frågan om rättegångskostnader. Dessa omfattar bland annat rättegångskostnader och advokatarvoden. Tappande part kan förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats av den vinnande parten. Om advokatarvodena är uppenbart oproportionerliga i förhållande till målets komplexitet eller i förhållande till det arbete som utförts av advokaten, kan den domstol vid vilken talan har väckts sätta ned den del av rättegångskostnaderna som motsvarar advokatarvodena.

33

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida dessa bestämmelser i rumänsk rätt är förenliga kravet i artikel 9.4 i Århuskonventionen på att rättsliga förfaranden avseende miljöfrågor inte får vara oöverkomligt kostsamma. Det är inte heller säkert att artiklarna 451–453 i civilprocesslagen innehåller tillräckliga kriterier för att ett privaträttsligt subjekt ska kunna bedöma och förutse de höga kostnaderna för förfarandet.

34

Under dessa omständigheter beslutade Curtea de Apel Târgu-Mureş (Appellationsdomstolen i Târgu-Mureş, Rumänien) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

35

Den hänskjutande domstolen ansökte om att EU-domstolen ska tillämpa det förfarande för skyndsam handläggning som föreskrivs i artikel 105 i domstolens rättegångsregler, eftersom målet har varit anhängigt vid de nationella domstolarna sedan den 3 oktober 2018.

36

Domstolens ordförande avslog denna begäran, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, genom beslut av den 10 juni 2022. Den omständigheten att den hänskjutande domstolen är skyldig att säkerställa ett snabbt avgörande av det nationella målet är nämligen inte i sig tillräcklig för att förfarandet för skyndsam handläggning ska tillämpas (se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens ordförande av den 31 juli 2017, Mobit, C‑350/17 och C‑351/17, EU:C:2017:626, punkt 6 samt där angiven rättspraxis).

37

Kommissionen har i sitt skriftliga yttrande redogjort för sina tvivel om huruvida begäran om förhandsavgörande är tillräckligt klart utformad, på grund av att den hänskjutande domstolen har lämnat en bristfällig beskrivning av de grunder som advokatbyrån AB & CD har åberopat till stöd för sin talan och för de rättigheter som den enligt unionsrätten innehar.

38

I detta hänseende ska det erinras om att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen lämnat på eget ansvar och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. EU-domstolen kan bara avvisa en begäran från en nationell domstol då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 25 maj 2023, WertInvest Hotelbetrieb, C‑575/21, EU:C:2023:425, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

39

Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor för att få klarhet i hur Århuskonventionen ska tolkas och vill bland annat få svar på huruvida AB & CD kan åberopa den rätt att väcka talan som föreskrivs i artikel 9.3 i konventionen.

40

I denna bestämmelse anges att varje part ska ”se till att den allmänhet som uppfyller eventuella kriterier i nationell rätt har rätt att få handlingar och underlåtenheter av personer och myndigheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning.”

41

Såsom generaladvokaten har framhållit i punkterna 32–34 i sitt förslag till avgörande framgår det av begäran om förhandsavgörande att det nationella målet avser en kontroll av administrativa rättsakters lagenlighet i ljuset av de skyldigheter som, vad gäller avfallsdeponering, följer av direktiv 1999/31. Härav följer att det nationella målet avser iakttagande av ”den nationella miljölagstiftningen” i den mening som avses i artikel 9.3 i Århuskonventionen och omfattas av denna bestämmelses materiella tillämpningsområde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2022, Deutsche Umwelthilfe (Typgodkännande av motorfordon), C‑873/19, EU:C:2022:857, punkterna 50, 56 och 58).

42

Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen tas upp till prövning.

43

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan, som ska prövas först, för att få klarhet i huruvida artikel 9.3 i Århuskonventionen ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken en sammanslutning, som inte är en icke-statlig miljöskyddsorganisation, endast har rätt att väcka talan mot en administrativ rättsakt som inte är riktad till den om den åberopar ett åsidosättande av ett berättigat enskilt intresse eller ett intresse som är knutet till en rättslig situation som har ett direkt samband med dess verksamhet.

44

Det ska inledningsvis påpekas att det framgår av begäran om förhandsavgörande att enligt artiklarna 1, 2 och 8 förvaltningsprocesslagen måste en skadelidande, oavsett om det rör sig om en fysisk eller en privaträttslig juridisk person eller en social organisation, göra gällande ett åsidosättande av ett eget intresse, nämligen ett berättigat enskilt intresse. Vad särskilt gäller en sådan advokatbyrå med delägarskap men utan status som juridisk person, som AB & CD, har den hänskjutande domstolen även hänvisat till artikel 196.3 i advokatstadgan, enligt vilken en sådan advokatbyrå endast kan föra talan inför domstol och andra myndigheter i syfte att skydda intressen som har ett direkt samband med dess verksamhet, det vill säga utövandet av advokatyrket. Sådana egna intressen kan i princip åberopas av personer som berörs eller riskerar att beröras av en administrativ rättsakt.

45

Dessutom måste berättigade enskilda intressen särskiljas från berättigade allmänna intressen. Sistnämnda intressen kan endast åberopas av en rättssökande om det först styrks att den har ett berättigat enskilt intresse.

46

I miljöfrågor föreskrivs i artikel 20.6 OUG nr 195/2005 ett undantag från nämnda regel vilket gäller för icke‐statliga organisationer som främjar miljöskydd. Denna bestämmelse gör det möjligt för sådana organisationer att i första hand åberopa ett berättigat allmänt intresse utan att behöva styrka ett berättigat enskilt intresse.

47

I förevarande fall är det utrett att advokatbyrån AB & CD, som är sökande i det nationella målet, inte kan likställas med en sådan miljöskyddsorganisation och att byrån följaktligen, enligt nationell rätt, ingår i den kategori av sökande som endast har talerätt om de kan visa att de har ett berättigat enskilt intresse.

48

Det framgår även av begäran om förhandsavgörande att AB & CD inom ramen för sin talan mot de ifrågavarande administrativa rättsakterna, det vill säga detaljplanen av den 16 september 2009 och bygglovet meddelat den 3 oktober 2012, inte har gjort gällande någon kränkning av dess egna rättigheter. Advokatbyrån har vidare varken styrkt ett berättigat enskilt intresse eller ett intresse som är knutet till en rättslig situation som har ett direkt samband med byråns verksamhet. Av detta följer att den inte har talerätt vid den hänskjutande domstolen. Av de skriftliga inlagor som inkommit till domstolen och av yttrandena under förhandlingen den 4 maj 2023 bekräftas att varken denna advokatbyrå med delägarskap eller den grupp av personer som denna består av har någon konkret anknytning till det projekt som de administrativa rättsakterna i det nationella målet avser. Det framgår inte heller att denna grupp av personer har styrkt något berättigat enskilt intresse.

49

Det är mot denna bakgrund som den andra frågan ska prövas, varigenom den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida artikel 9.3 i Århuskonventionen ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken en förutsättning för det att en talan ska kunna tas upp till sakprövning är att ett berättigat enskilt intresse har styrkts och vars tillämpning i förevarande fall skulle leda till att AB & CD:s talan ska avvisas.

50

Det ska inledningsvis erinras om att det följer av denna bestämmelse–och särskilt av den omständigheten att de rättsmedel som avses i den kan omfattas av vissa ”kriterier” – att medlemsstaterna, inom ramen för det handlingsutrymme som de i detta avseende medges, kan fastställa processrättsliga regler gällande de villkor som ska vara uppfyllda för att sådana rättsmedel ska kunna tas i anspråk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2022, Deutsche Umwelthilfe (Typgodkännande av motorfordon), C‑873/19, EU:C:2022:857, punkt 63).

51

Vad därefter gäller omfattningen av detta handlingsutrymme har domstolen slagit fast att det följer av själva ordalydelsen i artikel 9.3 i Århuskonventionen att de kriterier som medlemsstaterna får föreskriva i sin nationella rätt avser fastställandet av den krets av personer som har rätt att föra talan, och inte fastställandet av föremålet för talan i den mån den avser åsidosättande av bestämmelser i nationell miljölagstiftning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2022, Deutsche Umwelthilfe (Typgodkännande av motorfordon), C‑873/19, EU:C:2022:857, punkt 64).

52

Enligt det system som inrättats genom Århuskonventionen föreskrivs dessutom i artikel 9.2 i konventionen att en begränsad krets av personer, nämligen ”berörd allmänhet” i den mening som avses i artikel 2.5 i konventionen, har rätt att väcka talan mot sådana rättsakter som omfattas av artikel 6 i konventionen.

53

Artikel 9.3 i Århuskonventionen har ett mer vidsträckt tillämpningsområde, eftersom den omfattar en bredare kategori av handlingar och beslut samt riktar sig till ”allmänheten” generellt sett. Enligt denna bestämmelse medges medlemsstaterna däremot ett större handlingsutrymme när de fastställer kriterierna för att avgöra vilka personer inom den berörda allmänheten som verkligen ska tillerkännas den talerätt som föreskrivs i bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 januari 2021, Stichting Varkens in Nood m.fl., C‑826/18, EU:C:2021:7, punkterna 36, 37 och 62).

54

Såsom framgår av domstolens praxis skulle emellertid den talerätt som föreskrivs i artikel 9.3 i Århuskonventionen förlora sin ändamålsenliga verkan om det, genom uppställande av sådana kriterier, godtogs att vissa kategorier av ”allmänheten” nekades talerätt (dom av den 14 januari 2021, Stichting Varkens in Nood m.fl., C‑826/18, EU:C:2021:7, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

55

Det ska slutligen påpekas, i likhet med vad generaladvokaten har framhållit i punkt 61 i sitt förslag till avgörande, att det framgår av det dokument som publicerats av Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa, med titeln ”The Aarhus Convention: An Implementation Guide” (andra upplagan, 2014), att parterna i denna konvention ”inte är skyldiga att inrätta ett system med allmän talerätt (actio popularis) i deras nationella lagstiftningar så att vem som helst kan angripa varje beslut, rättsakt eller underlåtenhet som avser miljön”.

56

Såsom har påpekats i punkterna 44–46 i förevarande dom har andra sökande än miljöskyddsorganisationer, med tillämpning av förvaltningsprocesslagen, endast rätt att väcka talan mot en administrativ rättsakt som inte riktar sig till dem om de styrker att de har ett eget ”berättigat enskilt intresse”, vilket bland annat är fallet om de berörs eller riskerar att beröras av en sådan rättsakt.

57

För det första kan det i detta avseende konstateras att detta villkor som föreskrivs i rumänsk rätt gör det möjligt att fastställa vilka som faktiskt har talerätt enligt artikel 9.3 i Århuskonventionen, utan att föremålet för talan begränsas.

58

För det andra förefaller det inte som om vissa ”kategorier” av allmänheten, med tillämpning av detta villkor, helt nekas talerätt. Kravet på att styrka ett berättigat enskilt intresse innebär tvärtom endast att en talan som väcks av personer utan någon konkret anknytning till den administrativa rättsakt som de önskar angripa ska avvisas. Den rumänska lagstiftaren har således undvikit att inrätta ett system med allmän talerätt, utan att orättmätigt begränsa tillgången till rättslig prövning.

59

I det sistnämnda avseendet ska det erinras om att domstolen, vad gäller artikel 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EUT L 26, 2012, s. 1), varigenom artikel 9.2 i Århuskonventionen genomförs, har slagit fast att den nationella lagstiftaren får begränsa de rättigheter vars åsidosättande kan åberopas av enskilda för att väcka talan vid domstol med tillämpning av denna artikel 11 till att endast gälla subjektiva rättigheter, det vill säga individuella rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 2020, Land Nordrhein-Westfalen, C‑535/18, EU:C:2020:391, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

60

Denna bedömning gäller i än högre grad genomförandet av artikel 9.3 i Århuskonventionen. Såsom har angetts i punkt 53 i förevarande dom innebär denna bestämmelse att medlemsstaterna medges ett större handlingsutrymme, endast vid genomförandet av artikel 9.2 i konventionen, när de fastställer kriterierna för att avgöra vilka som faktiskt tillerkänns den talerätt som föreskrivs i den förstnämnda bestämmelsen.

61

För det tredje och sista är kravet på att styrka ett berättigat enskilt intresse inte tillämpligt på sådana miljöskyddsorganisationer som erkänns enligt rumänsk rätt. Dessa organisationer kan försvara allmänintresset utan att behöva styrka att de påverkas personligen.

62

Under dessa omständigheter konstaterar domstolen, med förbehåll för den prövning som ankommer på den hänskjutande domstolen, att ett villkor enligt vilket andra sökande än miljöskyddsorganisationer, måste styrka ett berättigat enskilt intresse för att kunna väcka talan mot en administrativ rättsakt som inte är riktad mot dem, uppfyller de krav som uppställs i punkterna 50–55 i förevarande dom.

63

Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 9.3 i Århuskonventionen ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken en sammanslutning som inte är en icke-statlig miljöskyddsorganisation endast har rätt att väcka talan mot en administrativ rättsakt som inte är riktad till den om den åberopar ett åsidosättande av ett berättigat enskilt intresse eller ett intresse som är knutet till en rättslig situation som har ett direkt samband med dess verksamhet.

64

I förevarande fall är det, såsom framgår av punkt 47 ovan, utrett att AB & CD, inom ramen för sin talan mot de ifrågavarande administrativa rättsakterna i det nationella målet, för att visa att den har talerätt måste styrka antingen ett intresse knutet till en rättslig situation som har ett direkt samband med advokatbyråns verksamhet eller, i egenskap av den grupp av personer som denna byrå består av, ett berättigat enskilt intresse.

65

Såsom har angetts i punkt 48 i förevarande dom framgår det av begäran om förhandsavgörande att varken AB & CD eller den grupp av personer som den består av har styrkt något berättigat enskilt intresse. Det framgår inte heller att AB & CD har styrkt något intresse som är knutet till en rättslig situation som har ett direkt samband med dess verksamhet.

66

Med hänsyn till svaret på den andra frågan är det följaktligen inte längre är nödvändigt att besvara den första frågan, genom vilken den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida AB & CD omfattas av begreppet ”allmänhet”, det vill säga den personkrets som avses i artikel 2.4 i Århuskonventionen vilken, under förutsättning att de villkor som fastställts av medlemsstaterna är uppfyllda, kan göra gällande den rätt till prövning som föreskrivs i artikel 9.3 i konventionen.

67

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 9.4 och 9.5 i Århuskonventionen, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den domstol som ska avgöra huruvida tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, i ett mål avseende miljöfrågor, för att säkerställa iakttagandet av kravet på att rättsliga förfaranden inte får vara oöverkomligt kostsamma, ska beakta denna parts intressen och det allmänna intresset av miljöskydd.

68

Det ska inledningsvis erinras om att det i punkt 41 ovan har konstaterats att det nationella målet i sak rör iakttagandet av nationell miljölagstiftning i den mening som avses i artikel 9.3 i Århuskonventionen. Målet omfattas således av det materiella tillämpningsområdet för denna bestämmelse.

69

Domstolen har dessutom redan slagit fast att artikel 9.4 i denna konvention, där villkoren för prövningen fastställs, bland annat kravet på att den inte får bli oöverkomligt kostsam, är uttryckligen tillämplig på den sortens prövningar som avses i artikel 9.3 i konventionen (dom av den 15 mars 2018, North East Pylon Pressure Campaign och Sheehy, C‑470/16, EU:C:2018:185, punkt 48).

70

Kravet på att vissa rättsliga förfaranden inte får vara oöverkomligt kostsamma enligt Århuskonventionen ska således anses vara tillämpligt på ett sådant förfarande som det i det nationella målet, eftersom talan i det målet har väckts mot en detaljplan och ett bygglov, med stöd av bestämmelser i nationell miljölagstiftning (se, analogt, dom av den 15 mars 2018, North East Pylon Pressure Campaign och Sheehy, C‑470/16, EU:C:2018:185, punkt 49).

71

Ett sådant krav är tillämpligt oavsett utgången i det nationella målet, även om sökandens talan avvisas på grund av bristande talerätt eller att det saknas ett berättigat intresse av att få saken prövad. Det nationella målet omfattas, såsom det erinrats om i punkt 68 ovan, nämligen icke desto mindre av det materiella tillämpningsområdet för artikel 9.3 i Århuskonventionen.

72

I sak erinrar domstolen om att kravet på att rättsliga förfaranden avseende miljöfrågor inte får vara oöverkomligt kostsamma inte på något sätt hindrar de nationella domstolarna från att förplikta en sökande att ersätta rättegångskostnaderna. Det föreskrivs nämligen uttryckligen i artikel 3.8 i Århuskonventionen att denna bestämmelse inte ska inverka på de nationella domstolarnas befogenheter att besluta om rimlig ersättning för kostnader i samband med rättsliga förfaranden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2018, North East Pylon Pressure Campaign och Sheehy, C‑470/16, EU:C:2018:185, punkt 60 samt där angiven rättspraxis).

73

Domstolen erinrar även om att kravet på att ett förfarande inte får vara oöverkomligt kostsamt avser samtliga kostnader för att delta i domstolsförfarandet och att frågan huruvida förfarandet är oöverkomligt kostsamt således måste bli föremål för en helhetsbedömning, med beaktande av samtliga kostnader som den berörda parten har haft (se, analogt, dom av den 11 april 2013, Edwards och Pallikaropoulos, C‑260/11, EU:C:2013:221, punkterna 27 och 28 samt där angiven rättspraxis).

74

I detta avseende ska såväl den rättssökandes intressen som allmänintresset av miljöskydd beaktas. Bedömningen kan således inte göras endast utifrån den rättssökandes ekonomiska situation, utan den måste även grunda sig på en objektiv analys av rättegångskostnadernas storlek. Detta gäller i än högre grad eftersom enskilda och sammanslutningar av naturliga skäl spelar en aktiv roll när det gäller miljöskydd. Denna kostnad får således inte överskrida den rättssökandes ekonomiska resurser, och kostnaden får under inga omständigheter framstå som objektivt orimlig (se, analogt, dom av den 11 april 2013, Edwards och Pallikaropoulos, C‑260/11, EU:C:2013:221, punkterna 39 och 40).

75

Den nationella domstolen får vid denna bedömning även beakta de aktuella parternas situation, huruvida det föreligger rimliga utsikter att den rättssökande når framgång med sin talan, den betydelse som talan har för den rättssökande och för miljöskyddet, huruvida de materiella och processuella rättsreglerna är komplicerade samt huruvida talan i något skede har varit att anse som grundlös (se, analogt, dom av den 11 april 2013, Edwards och Pallikaropoulos, C‑260/11, EU:C:2013:221, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

76

Vad beträffar den bedömning en nationell domstol i förevarande fall bör göra till följd av denna tolkning av artikel 9.4 i Århuskonventionen i ett sådant förfarande som det i det nationella målet, ska det påpekas att denna bestämmelse inte innehåller någon klar och tydlig skyldighet som direkt kan påverka enskildas rättsliga ställning och att den följaktligen saknar direkt effekt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2018, North East Pylon Pressure Campaign och Sheehy, C‑470/16, EU:C:2018:185, punkt 52 och 53 samt där angiven rättspraxis).

77

Detsamma gäller artikel 9.5 i Århuskonventionen, där det föreskrivs att varje part till konventionen ska överväga att införa lämpliga stödåtgärder som kan undanröja eller minska ekonomiska och andra hinder för utnyttjandet av tillgången till rättslig prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl., C‑543/14, EU:C:2016:605, punkt 55).

78

Det ska emellertid påpekas att även om dessa bestämmelser saknar direkt effekt har de alltjämt till syfte att säkerställa ett effektivt miljöskydd (dom av den 15 mars 2018, North East Pylon Pressure Campaign och Sheehy, C‑470/16, EU:C:2018:185, punkt 53).

79

Dessutom bidrar kravet på att domstolsförfaranden inte får vara oöverkomligt kostsamma, på miljörättens område, till iakttagandet av rätten till ett effektivt rättsmedel, vilken säkerställs i artikel 47 i stadgan, och effektivitetsprincipen, enligt vilken de processuella regler som gäller för den talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter inte får göra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (dom av den 11 april 2013, Edwards och Pallikaropoulos, C‑260/11, EU:C:2013:221, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

80

Mot bakgrund av de begränsade uppgifter som lämnats i begäran om förhandsavgörande kan domstolen inte bedöma i vilken mån artiklarna 451–453 i civilprocesslagen, som allmänt reglerar frågan om rättegångskostnader enligt rumänsk rätt och som förefaller vara tillämpliga i det nationella målet, gör det möjligt för den hänskjutande domstolen att göra en helhetsbedömning av den berörda partens kostnader och att i samband med fördelningen av rättegångskostnaderna beakta de kriterier som avses i punkterna 74 och 75 ovan. Det förefaller dessutom som att den hänskjutande domstolen endast kan sätta ned en del av rättegångskostnaderna, nämligen den del som motsvarar advokatarvodena.

81

Såsom generaladvokaten har framhållit i punkterna 75 och 76 i sitt förslag till avgörande kan den omständigheten att kostnaderna i domstolsförfaranden avseende miljöfrågor inte fastställs i detalj enligt nationell lagstiftning, med hänsyn till det betydande handlingsutrymme som medlemsstaterna har vid genomförandet av artikel 9.4, inte som sådan anses vara oförenlig med kravet på att förfarandena inte får vara oöverkomligt kostsamma. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att pröva i vilken mån de mekanismer som föreskrivs i rumänsk rätt är förenliga med de krav som följer av denna artikel 9.4.

82

I detta sammanhang ska det även erinras om att den hänskjutande domstolen, för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd när det, såsom i förevarande fall, är fråga om att tillämpa nationell miljölagstiftning, ska tolka den interna processrätten på ett sätt som, i möjligaste mån, är förenligt med de mål som uppställs i artikel 9.4 i Århuskonventionen, på så sätt att kostnaderna för det rättsliga förfarandet inte blir oöverkomliga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2011, Lesoochranárske zoskupenie, C‑240/09, EU:C:2011:125, punkt 50, och dom av den 15 mars 2018, North East Pylon Pressure Campaign och Sheehy, C‑470/16, EU:C:2018:185, punkt 57).

83

Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 9.4 och 9.5 i Århuskonventionen, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den domstol som ska avgöra huruvida tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, i ett mål avseende miljöfrågor, för att säkerställa iakttagandet av kravet på att rättsliga förfaranden inte får vara oöverkomligt kostsamma, ska beakta samtliga omständigheter i det enskilda fallet, inbegripet denna parts intressen och det allmänna intresset av miljöskydd.

84

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: