Mål C‑221/22 P

Europeiska kommissionen

mot

Deutsche Telekom AG

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 11 juni 2024

”Överklagande – Konkurrens – Artiklarna 266 och 340 FEUF – Dom om nedsättning av det bötesbelopp som ålagts av Europeiska kommissionen – Kommissionens återbetalning av det felaktigt mottagna beloppet – Skyldighet att betala ränta – Kvalificering – Schablonmässig gottgörelse för att företaget som ålagts böter fråntagits möjligheten att förfoga över det bötesbelopp som felaktigt har betalats – Tillämplig räntesats”

Överklagande – Grunder – Ifrågasättande av rättsprinciper som tillämpades i den överklagade domen men som följer av tidigare domar – Upptagande till prövning

(Artikel 256 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

(se punkterna 30 och 31)
Europeiska unionens egna medel – Betalning av en fordran som åvilar kommissionen – Upplupen ränta – Dom om nedsättning av det bötesbelopp som ålagts av Europeiska kommissionen, vilket har betalats preliminärt av det berörda företaget – Kommissionens återbetalning av det felaktigt mottagna beloppet – Skyldighet att betala ränta på det återbetalade beloppet från och med den dag då böterna betalades – De felaktigt uppburna beloppen har inte avkastat någon ränta – Saknar relevans

(Artikel 266 första stycket FEUF; kommissionens förordning nr 1268/2012, artikel 90.4)

(se punkterna 51–61 och 64–68)
Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger enskilda rättigheter – Underlåtenhet från kommissionens sida att uppfylla sin skyldighet att betala dröjsmålsränta på det belopp som återbetalas till följd av att böterna delvis har upphävts – Åsidosättande av artikel 266 FEUF – Omfattas

(Artiklarna 266 första stycket och 340 andra stycket FEUF)

(se punkt 62)
Europeiska unionens egna medel – Betalning av en fordran som åvilar kommissionen – Upplupen ränta – Dom om nedsättning av det bötesbelopp som ålagts av kommissionen, vilket har betalats preliminärt av det berörda företaget – Kommissionens återbetalning av det felaktigt mottagna beloppet – Skyldighet att betala ränta på det återbetalade beloppet från och med den dag då böterna betalades – Fastställande av räntesatsen för den ränta som ska betalas

(Artikel 266 första stycket FEUF; kommissionens förordning nr 1268/2012, artikel 83)

(se punkterna 78–87)

Resumé

Domstolen (stora avdelningen) ogillar Europeiska kommissionens överklagande av en dom från tribunalen genom vilken kommissionen förpliktades att betala Deutsche Telekom AG 1750522 euro som ersättning för den skada som detta företag orsakats genom kommissionens vägran att betala ränta på det belopp som skulle återbetalas till detta företag till följd av nedsättningen av ett bötesbelopp som det hade betalat preliminärt.

Genom beslut av den 15 oktober 2014 ( 1 ) ålade kommissionen Deutsche Telekom böter på 31070000 miljoner euro för missbruk av dominerande ställning på den slovakiska marknaden för bredbandstjänster

Deutsche Telekom väckte talan om ogiltigförklaring av detta beslut och betalade preliminärt böterna den 16 januari 2015. Genom dom av den 13 december 2018 ( 2 ) biföll tribunalen delvis denna talan och satte ned bötesbeloppet med 12039019 euro. Den 19 februari 2019 återbetalade kommissionen detta belopp till Deutsche Telekom.

Genom skrivelse av den 28 juni 2019 meddelade kommissionen att den däremot beslutat att inte betala dröjsmålsränta till Deutsche Telekom för perioden mellan dagen för betalning av böterna och dagen för återbetalning av den del av böterna som hade bedömts vara felaktig (nedan kallad den aktuella perioden).

Deutsche Telekom väckte talan vid tribunalen som bland annat slog fast ( 3 ) att kommissionens vägran att betala ränta utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av artikel 266 första stycket FEUF ( 4 ), som kan medföra att Europeiska unionen ådrar sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Med hänsyn till att det fanns ett direkt orsakssamband mellan denna överträdelse och den skada som bestod i förlusten, under den aktuella perioden, av dröjsmålsränta på det felaktigt inkasserade bötesbeloppet, beviljade tribunalen Deutsche Telekom en ersättning på 1750522 euro, beräknad genom en analog tillämpning av den räntesats som föreskrivs i artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012 ( 5 ), det vill säga ECB:s refinansieringsränta i januari 2015, med tillägg av 3,5 procentenheter.

Kommissionen överklagade tribunalens dom till EU-domstolen.

Domstolens bedömning

Till att börja med ogillar domstolen Deutsche Telekoms invändning om rättegångshinder, nämligen att överklagandet i själva verket inte riktar sig mot den överklagade domen, utan mot domstolens dom i målet Printeos ( 6 ), som tribunalen grundade sig på i den överklagade domen.

På denna punkt noterar domstolen att kommissionen, i likhet med varje annan part i ett mål om överklagande, måste ha möjlighet att ifrågasätta de rättsprinciper som tribunalen har tillämpat i den dom som det yrkas upphävande av, även om dessa principer har utvecklats i domar som inte kan överklagas eller inte längre kan överklagas.

I förevarande fall har kommissionen själv gjort gällande att dess överklagande syftar till att domstolen ska ompröva sin praxis från domen Printeos, såsom den tillämpades av tribunalen i den överklagade domen. Eftersom kommissionens argumentation dessutom på ett tillräckligt precist sätt anger på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts samt skälen till att den anser att domen bygger på en felaktig rättstillämpning, finner domstolen att överklagandet kan tas upp till prövning.

I sak underkänner domstolen, för det första, kommissionens grund att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 266 FEUF.

Domstolen erinrar i detta sammanhang om att det följer av artikel 266 första stycket FEUF att den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa den dom som förklarar rättsakten ogiltig med retroaktiv verkan (ex tunc). Detta innebär bland annat återbetalning av belopp som felaktigt inkasserats på grundval av nämnda rättsakt samt betalning av ränta. I detta sammanhang utgör betalningen av ränta en åtgärd för att följa domen om ogiltigförklaring, i det avseendet att den syftar till att schablonmässigt gottgöra borgenären för att denne inte kunnat förfoga över fordran och att förmå gäldenären att följa domen så snart som möjligt.

Rent allmänt gäller att när penningbelopp har inkasserats i strid med unionsrätten, oavsett om det är av en nationell myndighet eller av en av unionens institutioner, organ eller byråer, ska dessa belopp återbetalas och ränta ska erläggas på denna återbetalning för hela perioden från den dag då beloppen betalades till dess att de återbetalas, vilket är ett uttryck för en allmän princip om att felaktigt betalda belopp ska återbetalas

Härav följer att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen hade åsidosatt artikel 266 första stycket FEUF genom att inte betala ränta till Deutsche Telekom på det bötesbelopp som felaktigt hade uppburits för den aktuella perioden.

Giltigheten av denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att tribunalen på flera ställen betecknade den ränta som kommissionen i förevarande fall ska betala som ”dröjsmålsränta”, varvid detta begrepp hänvisar till en situation där en gäldenär är i dröjsmål med betalningen och det finns en avsikt att bestraffa detta dröjsmål. En sådan kvalificering, hur diskutabel den än må vara med hänsyn till syftet med de aktuella räntorna, påverkar nämligen inte det faktum att tribunalen ansett att kommissionen var skyldig att vid återbetalningen av det felaktigt inkasserade beloppet påföra ränta för att schablonmässigt kompensera Deutsche Telekom för att det inte kunnat förfoga över detta belopp, i enlighet med de principer som det erinrats om ovan.

Tribunalen gjorde sig inte heller skyldig till felaktig rättstillämpning när den underkände kommissionens argument avseende artikel 90.4 a i delegerad förordning nr 1268/2012, enligt vilken kommissionen ska återbetala de belopp som felaktigt uppburits till den berörde tredje parten, jämte ”upplupen ränta”. Denna eventuella skyldighet att betala upplupen ränta påverkar nämligen inte den skyldighet som under alla omständigheter åligger kommissionen, enligt artikel 266 första stycket FEUF, det vill säga att schablonmässigt gottgöra det berörda företaget för att det inte kunnat förfoga över det bötesbelopp som felaktigt betalats, till följd av att detta överförts till kommissionen, inbegripet när investeringen av det bötesbelopp som nämnda företag preliminärt betalat inte har gett upphov till en avkastning.

Domstolen delar även tribunalens bedömning att kommissionens skyldighet att betala ränta från och med dagen för den preliminära uppbörden av böterna inte inverkar på böternas avskräckande funktion, vilken måste förenas med kraven på ett effektivt domstolsskydd. Böternas avskräckande verkan kan under alla omständigheter inte åberopas avseende böter som ogiltigförklarats eller nedsatts av en unionsdomstol, eftersom kommissionen inte, i avskräckande syfte, kan åberopa en rättsakt som förklarats vara rättsstridig.

För det andra prövar domstolen kommissionens grund att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, med analog tillämpning av artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012, fann att den tillämpliga räntesatsen för den ränta som skulle betalas till Deutsche Telekom uppgick till ECB:s refinansieringsränta med tillägg av 3,5 procentenheter.

Domstolen erinrar härvidlag om att det framgår av domstolens praxis att kommissionen, vid fastställandet av den ränta som ska betalas till ett företag som har betalat böter som ålagts av kommissionen, till följd av att dessa böter har upphävts eller nedsatts, ska tillämpa artikel 83 i delegerad förordning nr 1268/2012, som då var i kraft, i vilken ingen särskild räntesats nämns för fordringar som inte har återbetalats den dag då fristen löper ut.

Domstolen påpekar att den räntesats som föreskrivs i artikel 83.2 b, och som tribunalen tillämpat analogt i förevarande mål, visserligen inte fastställer vilken räntesats som gäller för en schablonmässig ersättning av sådant slag som den som är aktuell i förevarande fall, utan för det separata fallet med sen betalning. Det är just av denna anledning som tribunalen gjorde en analog tillämpning av denna bestämmelse. Genom att analogt tillämpa ECB:s refinansieringsränta med tillägg av 3,5 procentenheter, vilken för övrigt inte framstår som orimlig eller oproportionerlig med hänsyn till syftet med de aktuella räntesatserna, gjorde tribunalen emellertid sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid utövandet av sin behörighet inom ramen för förfaranden som syftar till att fastställa att unionen har ådragit sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

Domstolen underkänner dessutom kommissionens andrahandsargument om att den räntesats på 1,55 procent som föreskrivs i artikel 83.4 i delegerad förordning nr 1268/2012 ska tillämpas analogt för det fall en finansiell säkerhet har ställts.

Domstolen påpekar i detta avseende att ett företag som, trots att det har väckt talan mot kommissionens beslut att ålägga företaget böter, har betalat dessa böter preliminärt inte befinner sig i samma situation som ett företag som ställer en bankgaranti i avvaktan på att alla rättsmedel har uttömts. Eftersom sistnämnda företag inte har överfört ett belopp motsvarande det ålagda bötesbeloppet, kan kommissionen nämligen inte vara skyldig att till företaget återbetala ett felaktigt inkasserat belopp. Den enda ekonomiska skada som det berörda företaget eventuellt har lidit är en följd av dess eget beslut att ställa en bankgaranti.

Domstolen understryker slutligen att om kommissionen skulle anse att de nuvarande bestämmelserna inte tar tillräcklig hänsyn till en sådan situation som den som är aktuell i förevarande mål, så ankommer det på kommissionen eller, i förekommande fall, på unionslagstiftaren att åtgärda denna brist. Med hänsyn till att kommissionens skyldighet att se till att ränta erläggs vid återbetalning av böter som helt eller delvis ogiltigförklarats av en unionsdomstol följer av artikel 266 första stycket FEUF, måste varje ny metod eller anpassning av tillämplig metod för att beräkna räntan vara förenlig med de mål som eftersträvas med sådan ränta. Den räntesats som är tillämplig på denna ränta kan följaktligen inte begränsas till att kompensera för den försämring av penningvärdet som har inträffat, utan att täcka den schablonersättning som företaget har rätt till på grund av att det under en viss tid har berövats möjligheten att förfoga över de medel som motsvarar det belopp som felaktigt inkasserats av kommissionen.

Av dessa skäl underkänner domstolen kommissionens andra grund och ogillar följaktligen överklagandet i dess helhet.

( 1 ) Kommissionens beslut C(2014) 7465 final av den 15 oktober 2014 i ett förfarande enligt artikel 102 FEUF och artikel 54 i EES-avtalet (ärende AT.39824 - Slovak Telekom), rättad genom beslut C(2014) 10119 final av den 16 december 2014 och genom beslut C(2015) 2484 final av den 17 april 2015.

( 2 ) Dom av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930).

( 3 ) Dom av den 19 januari 2022, Deutsche Telekom/kommissionen, (T‑610/19, EU:T:2022:15) (nedan kallad den överklagade domen).

( 4 ) Enligt denna bestämmelse är en institution som fått en rättsakt ogiltigförklarad genom en dom från unionsdomstolen skyldig att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att följa domen.

( 5 ) Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget (EUT L 362, 2012, s. 1).

( 6 ) Dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos (C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkt 54).