–

CS, genom J. Teles Branco, advogado,

–

Portugals regering, genom H. Almeida, P. Barros da Costa, P. Direitinho och A. Pimenta, samtliga i egenskap av ombud,

–

Greklands regering, genom E. Leftheriotou, M. Tassopoulou och
A.‑E. Vasilopoulou, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom B. Rechena och A. Sauka, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3 b och c i rådets förordning (EEG) nr 2080/92 av den 30 juni 1992 om en gemenskapsordning för stöd till skogsbruksåtgärder inom jordbruket (EGT L 215, 1992, s. 96; svensk specialutgåva, område 3, volym 43, s. 234) och proportionalitetsprincipen.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan CS och Instituto de Financiamento da Agricultura e Pescas, IP (Institutet för finansiering av jordbruk och fiske, IP, Portugal) (nedan kallat IFAP) angående lagenligheten av IFAP:s beslut att återkräva de bidrag som CS uppburit såsom stöd för beskogning av jordbruksarealer enligt förordning nr 2080/92.

3

Förordning nr 2080/92 har upphävts genom rådets förordning (EG) nr 1257/1999 av den 17 maj 1999 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden och om ändring och upphävande av vissa förordningar (EGT L 160, 1999, s. 80), med verkan från den 2 juli 1999. Enligt artikel 55.3 i sistnämnda förordning ska förordning nr 2080/92 emellertid fortsätta att vara tillämplig på åtgärder godkända av kommissionen i enlighet med denna förordning före den 1 januari 2000. Detta innebär att det nationella målet fortfarande omfattas av bestämmelserna i förordning nr 2080/92.

4

I första–tredje och femte skälen i förordning nr 2080/92 anges följande:

”Beskogning av jordbruksmark är särskilt viktigt med hänsyn till utnyttjande av jorden och miljön och som ett bidrag till att minska underskottet av skogsprodukter i gemenskapen och som ett komplement till gemenskapens politik för att kontrollera jordbruksproduktionen.

Erfarenheterna av beskogning av jordbruksmark utförd av jordbrukare visar att nuvarande stödsystem för beskogning är otillräckliga. Beskogning av jordbruksmark som tagits ur jordbruksproduktion under de senaste åren har visat sig ske i otillfredsställande omfattning.

Därför bör åtgärderna enligt avdelning VIII i rådets förordning (EEG) nr 2328/91 av den 15 juli 1991 om förbättring av jordbruksstrukturernas effektivitet [(EGT L 218, 1991, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 38, s. 120)] ersättas med åtgärder som mer effektivt uppmuntrar beskogning av jordbruksmark.

…

Ett gradvis minskande bidrag under de fem första åren till täckandet av kostnaden för underhåll av nya skogsmarker kan väsentligt bidra till att beskogning uppmuntras.”

5

Artikel 1 i förordningen, med rubriken ”Stödordningens syfte”, har följande lydelse:

”En gemenskapsstödordning medfinansierad av Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ), garantisektionen, inrättas med följande mål:

Denna gemenskapsstödordning skall främja följande verksamheter:

6

I artikel 2 i förordningen, med rubriken ”Stödordning”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Stödordningen får omfatta följande:

7

I artikel 3 i samma förordning, med rubriken ”Stödbelopp”, föreskrivs följande i första stycket b och c:

”De maximala stödbelopp enligt artikel 2 som får finansieras av gemenskapen skall vara följande:

…

8

I artikel 4 i förordning nr 2080/92, med rubriken ”Stödprogram”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall genomföra den stödordning som avses i artikel 2 med hjälp av fleråriga nationella eller regionala program som uppfyller målen i artikel 1 och som i synnerhet fastställer följande:

2.   Medlemsstaterna får även utarbeta områdesplaner för beskogning som avspeglar skillnader i miljösituation, naturförhållanden och jordbrukets struktur.

Områdesplaner för beskogning skall särskilt avse följande:

9

I artikel 5 i Portaria 199/94 do Ministério da Agricultura (jordbruksministeriets förordning nr 199/94) av den 6 april 1994 (Diário da República, serie 1, nr 80, av den 6 april 1994), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad ministerförordning nr 199/94), med rubriken ”Årliga bidrag”, föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av följande punkt ska mottagarna av det stöd för beskogning av jordbruksarealer som avses i föregående punkt ha rätt till två årliga bidrag per beskogade hektar, vilka är avsedda att

10

I artikel 6 i denna ministerförordning, med rubriken ”Stödmottagare”, föreskrivs följande:

”1   – Följande har rätt till stöd enligt denna förordning:

2   – När det gäller snabbväxande arter som odlas med en omsättning som understiger 16 år ska stöd endast beviljas för beskogning av jordbruksmark och endast till jordbrukare som har jordbruk som huvudsysselsättning.”

11

I artikel 7 i nämnda ministerförordning, med rubriken ”Stödmottagarnas åtaganden”, föreskrivs följande:

”För att de stöd som föreskrivs i denna förordning ska kunna beviljas ska stödmottagarna bland annat förbinda sig att

…”

12

I artikel 26 i samma ministerförordning, med rubriken ”Delbetalning av bidrag”, föreskrivs följande:

”Om en del av beståndet förstörs av skäl som inte kan tillskrivas stödmottagaren, ska de bidrag som föreskrivs i denna förordning fortsätta att betalas ut i proportion till den areal där det fortfarande råder goda vegetationsförhållanden.”

13

Den 4 mars 1997 ingick IFAP och CS ett avtal, enligt vilket CS skulle motta stöd för beskogning av jordbruksmark enligt förordning nr 2080/92. Enligt detta avtal, som omfattade fem markområden, skulle det betalas ut ett ursprungligt stöd avsett att täcka kostnaderna för beskogning, årliga bidrag för underhållskostnader och årliga bidrag för inkomstbortfall.

14

I enlighet med punkt C.7. i de allmänna villkoren i avtalet, i vilken bestämmelserna i artikel 7 b i ministerförordning nr 199/94 återgavs, var CS skyldig att ”säkerställa att de anlagda skogsbestånden, under året efter det år då stödplanteringen utfördes, hade den lägsta täthet som föreskrevs i lag” (nedan kallat kravet på skogsbeståndets täthet).

15

Del E i dessa allmänna villkor, med rubriken ”Uppsägning och ensidig ändring”, hade följande lydelse:

16

Under år 2006 konstaterade IFAP att tre av de fem arealer som berördes av det avtal som avses i föregående punkt inte uppfyllde kravet på minsta beståndstäthet. Genom beslut av den 11 september 2006 beslutade IFAP följaktligen, i enlighet med klausul E.2. i de allmänna villkoren, att ensidigt ändra avtalet och krävde återbetalning av ett kapitalbelopp på 3992,08 euro, jämte lagstadgad ränta, motsvarande skillnaden mellan å ena sidan de bidrag för underhållskostnader och inkomstbortfall som felaktigt betalats ut för dessa tre arealer för åren 1998 och 1999, och å andra sidan de bidrag för underhållskostnader och inkomstbortfall som skulle betalas ut för de två andra arealerna för åren 2003–2005. IFAP ifrågasatte däremot inte det ursprungliga stöd som var avsett att täcka kostnaderna för beskogning, med hänsyn till CS ansträngningar för att beskoga nämnda arealer.

17

CS överklagade detta beslut till Tribunal Administrativo de Círculo de Lisboa (Förvaltningsdomstolen i Lissabon, Portugal) och anförde att CS hade gjort allt för att planteringen skulle ha den täthet som krävs enligt lag och att åsidosättandet av detta krav inte berodde på ett fel från CS:s sida utan på ogynnsamma väderleksförhållanden.

18

I sin dom av den 26 maj 2017 fann nämnda domstol att CS inte felaktigt uppburit bidragen för inkomstbortfall för åren 1998 och 1999, och upphävde beslutet av den 11 september 2006. Nämnda domstol förpliktade IFAP att betala ut bidragen för inkomstbortfall för åren 2003–2005 och bidragen för underhållskostnader för åren 2003–2004.

19

IFAP överklagade denna dom till Tribunal Central Administrativo do Sul (Centrala södra förvaltningsdomstolen, Portugal). Genom dom av den 9 maj 2019 ogillade nämnda domstol överklagandet med motiveringen att kravet på en lägsta beståndstäthet utgjorde en skyldighet att vidta bästa möjliga åtgärder och inte att uppnå ett visst resultat och att det följaktligen ankom på IFAP att styrka att CS hade begått ett fel i fråga om de vidtagna åtgärderna för att kunna kräva återbetalning av bidragen.

20

IFAP överklagade till Supremo Tribunal Administrativo (Högsta förvaltningsdomstolen, Portugal), som är den hänskjutande domstolen.

21

Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida artikel 7 b i ministerförordning nr 199/94 är förenlig med unionens allmänna regler och principer.

22

För det första vill den få klarhet i huruvida det krav på en lägsta beståndstäthet som föreskrivs i denna bestämmelse ska anses utgöra en skyldighet att vidta bästa möjliga åtgärder eller en skyldighet att uppnå ett visst resultat. Den hänskjutande domstolen hyser i detta avseende tvivel vad gäller appellationsdomstolens tolkning, enligt vilken bidragen för underhållskostnader och inkomstbortfall alltid ska betalas ut när stödmottagaren har beskogat marken och gjort alla ansträngningar för att uppfylla detta krav.

23

För det andra vill Supremo Tribunal Administrativo (Högsta förvaltningsdomstolen), om det antas att nämnda krav utgör en skyldighet att uppnå ett visst resultat, få klarhet i huruvida det program som inrättats av den portugisiska lagstiftaren är förenligt med proportionalitetsprincipen. Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i huruvida proportionalitetsprincipen utgör hinder för en tolkning av artiklarna 7 och 26 i ministerförordning nr 199/94, enligt vilken den omständigheten att ett bestånd delvis förstörs på grund av ogynnsamma väderförhållanden under åren efter det år då bedömningen av stödplanteringen gjordes medför att bidragen endast delvis ska betalas ut (för de arealer som uppfyller kravet på lägsta täthet), medan liknande väderförhållanden under själva bedömningsåret med samma verkan medför att rätten till bidrag helt går förlorad.

24

För det tredje har den hänskjutande domstolen slutligen nämnt den omständigheten att den ordning som ursprungligen infördes genom ministerförordning nr 199/94 ändrades under år 2012, vilket ger anledning att betvivla att den ursprungliga ordningen var proportionerlig. Dessa ändringar bestod nämligen i att sänka den nivå för lägsta beståndstäthet som krävs enligt bilaga C och att ändra det dittills gällande systemet med ”allt eller inget” för tilldelning av bidrag i förhållande till antalet plantor under året efter det år då stödplanteringen utfördes. Iakttagandet av den lägsta beståndstätheten bedöms nu under året efter det att investeringen slutförts och under den period då underhållskostnader beviljas. För det fall plantorna förstörs av orsaker som inte kan tillskrivas stödmottagaren föreskrivs dessutom i den nya lagstiftningen att bidragen ska fortsätta att betalas ut för den del av arealen där det fortfarande råder goda vegetationsförhållanden.

25

Det är mot denna bakgrund som Supremo Tribunal Administrativo (Högsta förvaltningsdomstolen) beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

26

Den hänskjutande domstolen har ställt de tre frågorna, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 3 första stycket b och c i förordning nr 2080/92 och proportionalitetsprincipen ska tolkas så, att de utgör hinder för att en stödmottagare som mottagit bidrag för underhållskostnader och bidrag för inkomstbortfall, vilka betalats ut i enlighet med ett flerårigt åtagande avseende beskogning av jordbruksmark i ett avtal som stödmottagaren har ingått, är skyldig att återbetala dessa bidrag, när ett krav för beviljande som föreskrivs i den nationella lagstiftningen, nämligen att skogsplanteringen ska ha en viss lägsta beståndstäthet, inte har kunnat uppfyllas under genomförandet av åtagandet på grund av ogynnsamma väderleksförhållanden.

27

Det ska inledningsvis påpekas att det av artikel 1 i förordning nr 2080/92, jämförd med första–tredje skälen i förordningen, framgår att det genom förordningen har införts en stödordning för beskogning av jordbruksmark som bland annat syftar till att främja en alternativ användning av jordbruksmark genom beskogning och att samtidigt göra det möjligt att utveckla jordbruksföretagens skogsbruksaktiviteter, bidra till mer miljöanpassade driftsformer på landsbygden, bekämpa växthuseffekten, absorbera koldioxid och på sikt bidra till en förbättring av skogsresurserna.

28

Genom förordningen eftersträvas jordbrukspolitiska mål som syftar till att stödja skogsbrukssektorn samt målet att skydda miljön. Dessa mål har till sin natur en flerårig dimension och kräver att det uppnås en effektiv och hållbar beskogning av jordbruksmark.

29

För det första framgår det, i detta sammanhang, av artikel 2.1 b och c i samma förordning att det stödsystem för beskogning av jordbruksmark som införts genom förordningen bland annat kan omfatta ett årligt bidrag för att täcka underhållskostnader under de första fem åren och ett årligt bidrag för att täcka det inkomstbortfall som uppkommer på grund av beskogning av jordbruksmark, och att dessa bidrag betalas ut ”per beskogad hektar”.

30

I artikel 3 första stycket b och c i förordning nr 2080/92 fastställs endast de maximala beloppen för dessa bidrag i förhållande till beskogningens areal (i hektar) samt den maximala period under vilken dessa bidrag kan betalas ut. Medan det i led b i första stycket i denna artikel, jämfört med skäl 5 i förordningen, föreskrivs att utbetalningen av bidragen för underhållskostnader kan spridas över en femårsperiod förutsatt att de beskogade arealerna underhålls, anges det i led c i första stycket i samma artikel att bidraget för inkomstbortfall kan beviljas under en maximiperiod av 20 år från beskogningens första dag.

31

Enligt artikel 4.1 i nämnda förordning ankommer det på medlemsstaterna att genomföra denna stödordning med hjälp av fleråriga nationella eller regionala program och att fastställa de närmare bestämmelserna för dessa program. I samband med detta bestämmer medlemsstaterna bland annat storleken på och varaktigheten av stödet på grundval av de faktiska utgifterna för beskogning och underhåll av de trädarter och -sorter som används för beskogningen eller på grundval av inkomstbortfallet, samt villkoren för att bevilja stöd för beskogning.

32

Det följer av dessa bestämmelser, jämförda med varandra, att förordning nr 2080/92, även om den inte direkt innehåller några villkor för beviljande av de olika bidragen för beskogning, knyter beviljandet av dessa bidrag till den faktiska beskogningen av de områden som omfattas av åtagandet under hela dess löptid.

33

Det räcker således att det konstateras att ett villkor för beviljande av bidrag för underhållskostnader och bidrag för inkomstbortfall inte är uppfyllt för att beviljandet av dessa bidrag inte längre ska vara motiverat, och därmed sakna rättslig grund. Det kan i ett sådant fall inte anses ha funnits någon skyldighet att betala de bidrag som utbetalats, även om mottagaren har gjort alla nödvändiga ansträngningar för att uppfylla kravet på en sådan lägsta beståndstäthet som föreskrivs i artikel 7 b i ministerförordning nr 199/94.

34

Denna tolkning stöds av de mål som eftersträvas med förordning nr 2080/92, vilka det erinrats om i punkterna 27 och 28 ovan. Stödet till skogsbrukssektorn och miljöskyddet, som ingår i det mer allmänna perspektivet att bekämpa växthusgaseffekten genom upptag av koldioxid, kräver nämligen att det sker en effektiv beskogning av jordbruksmark.

35

Denna tolkning stöds även av systematiken i det system som ligger till grund för förordning nr 2080/92. Unionslagstiftaren har dels, i enlighet med artikel 4.1 i denna förordning, överlåtit åt medlemsstaterna att i sina fleråriga program fastställa villkoren för beviljande av stöd för beskogning, dels, med stöd av artikel 4.2 i nämnda förordning, gett medlemsstaterna möjlighet att inom ramen för områdesplaner för beskogning ta hänsyn till de olika miljöförhållandena och välja ut de trädarter som är anpassade till lokala geografiska och hydrografiska förhållanden. Unionslagstiftarens avsikt med detta är att beskogningsåtgärdernas framgång inte ska vara beroende enbart av stödmottagarens omsorg.

36

Av detta följer att unionslagstiftningen kräver att villkoren för att bevilja stöd för beskogning ska vara uppfyllda under hela den period då ett flerårigt åtagande ska fullgöras för att bidrag för underhållskostnader och bidrag för inkomstbortfall ska betalas ut i vederbörlig ordning, utan att mottagaren av dessa bidrag kan motivera en underlåtenhet att uppfylla ett av dessa villkor, såsom kravet på en lägsta beståndstäthet, enbart med att han eller hon har iakttagit vederbörlig omsorg.

37

För det andra ska det påpekas att förordning nr 2080/92 inte innehåller någon bestämmelse om följderna av en underlåtenhet att uppfylla ett av de villkor för beviljande av bidrag som avses i artikel 2 i denna förordning, i synnerhet när underlåtenheten beror på force majeure.

38

Enligt fast rättspraxis kan stödmottagaren emellertid alltid åberopa force majeure, även om det inte finns någon uttrycklig bestämmelse i den tillämpliga lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 1988, Inter-Kom,71/87, EU:C:1988:186, punkterna 10 och 15, och dom av den 7 december 1993, Huygen m.fl.,C‑12/92, EU:C:1993:914, punkt 31).

39

Även om begreppet force majeure, på jordbruksområdet, inte förutsätter en absolut omöjlighet, krävs det likväl att underlåtenheten att uppfylla ett villkor för beviljande av stöd beror på onormala och oförutsebara omständigheter, utanför den berörde aktörens kontroll, vars följder, trots iakttagandet av all vederbörlig omsorg, inte kunde ha undvikits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2015, Szemerey,C‑330/14, EU:C:2015:826, punkt 58). Begreppet ska dessutom, i egenskap av undantag, tolkas restriktivt.

40

Eftersom bedömningen av huruvida dessa omständigheter föreligger utgör en bedömning av de faktiska omständigheterna, ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida det nationella målet uppvisar dessa kännetecken.

41

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande dels att den hänskjutande domstolen rent allmänt har fastställt att de ogynnsamma väderförhållanden som CS har åberopat berodde på omständigheter som CS inte hade någon kontroll över, dels att CS, trots all vederbörlig omsorg, inte hade kunnat undvika att klimatförhållandena påverkade beskogningen av arealerna. För att det ska anses vara fråga om force majeure i den mening som avses i unionsrätten ankommer det emellertid även på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida dessa omständigheter var onormala och oförutsebara.

42

Endast en händelse som har karaktären av force majeure, det vill säga som är onormal och oförutsebar, kan nämligen befria stödmottagaren från skyldigheten att återbetala det mottagna stödet på grund av en underlåtenhet att uppfylla kravet på en lägsta beståndstäthet.

43

För det tredje, vad gäller frågan huruvida proportionalitetsprincipen, såsom den hänskjutande domstolen har frågat, utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den i artikel 7 b i ministerförordning nr 199/94, ska det preciseras att förordning nr 2080/92 inte innehåller någon bestämmelse som ger en medlemsstat möjlighet att minska dessa bidrag proportionellt med hänsyn till omständigheter som ligger utanför mottagarens kontroll. Det framgår emellertid av fast rättspraxis att de nationella bestämmelser som en medlemsstat antar inom ramen för sin befogenhet att genomföra unionslagstiftningen ska vara förenliga med de allmänna principerna i unionsrätten, däribland proportionalitetsprincipen (dom av den 28 oktober 2010, SGS Belgium m.fl. (C‑367/09, EU:C:2010:648, punkt 40). Denna princip kräver att de åtgärder som genomförs genom en bestämmelse är ägnade att uppnå det eftersträvade målet och att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (dom av den 7 april 2022, Avio Lucos,C‑176/20, EU:C:2022:274, punkt 42).

44

Med hänsyn till övervägandena i punkterna 33 och 42 ovan, enligt vilka en mottagare av bidrag för underhållskostnader och bidrag för inkomstbortfall endast kan motivera en underlåtenhet att uppfylla ett av villkoren för beviljande av dessa bidrag, såsom kravet på en lägsta beståndstäthet, genom att styrka att det inträffat en händelse som omfattas av force majeure, kan det inte anses att en nationell praxis som, såsom i förevarande fall, kräver full återbetalning av de bidrag som motsvarar areal som inte uppfyller ett sådant krav, strider mot proportionalitetsprincipen. Tvärtom begränsar sig denna praxis till att på ett ändamålsenligt och nödvändigt sätt säkerställa att stöd för beskogning finansierar åtgärder som är förenliga med det aktuella beskogningsprogrammet.

45

Det framgår nämligen av domstolens fasta praxis att en stödmottagare är skyldig att återbetala samtliga belopp som redan utbetalats av stödet, om ett av villkoren för beviljande av stöd inte är uppfyllt, utan att proportionalitetsprincipen kan utgöra hinder för denna återbetalningsskyldighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 maj 2016, Ezernieki,C‑273/15, EU:C:2016:364, punkterna 41–46 och där angiven rättspraxis).

46

De argument som grundar sig på domen av den 30 mars 2017, Lingurár (C‑315/16, EU:C:2017:244), påverkar inte denna tolkning. Nämnda dom avsåg nämligen en annan juridisk situation, i vilken domstolen skulle tolka bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 1698/2005 av den 20 september 2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) (EUT L 277, 2005, s. 1). I den domen tillfrågades domstolen huruvida kompensationsersättning inom ramen för Natura 2000 helt kunde nekas en enskild när en försumbar del av den areal som avsågs i en ansökan om stöd tillhörde en medlemsstat och när det enligt denna förordning krävdes att stödet endast skulle beviljas för arealer som ägs av enskilda. Domstolen påpekade först, i punkt 29 i den domen, att de nationella bestämmelser som medlemsstaten antagit inom ramen för sin befogenhet att genomföra unionslagstiftningen måste vara förenliga med proportionalitetsprincipen. Domstolen slog därefter, i punkterna 30, 33 och 35 i nämnda dom, fast att den nationella lagstiftning som helt och hållet undantog ett skogsområde från Natura 2000-stöd på grund av att en viss areal tillhörde staten inte på ett proportionerligt sätt återspeglade det faktiska förhållandet mellan ägarandelarna och stred mot denna princip, eftersom stödet i fråga skulle beviljas per hektar skogsareal.

47

Proportionalitetsprincipen utgör således inte hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken rätten till bidrag för underhållskostnader och bidrag för inkomstbortfall helt går förlorad när ett av villkoren för beviljande av dessa bidrag inte är uppfyllt på grund av omständigheter som ligger utanför stödmottagarens kontroll och som inte kan anses utgöra ett fall av force majeure.

48

För det fjärde vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida proportionalitetsprincipen utgör hinder för en tolkning av artiklarna 7 och 26 i ministerförordning nr 199/94, enligt vilken den omständigheten att ett bestånd delvis förstörs på grund av ogynnsamma väderförhållanden under åren efter det år då bedömningen av stödplanteringen gjordes medför att bidragen endast delvis ska betalas ut (för de markområden som uppfyller kravet på lägsta täthet), medan liknande väderförhållanden under själva bedömningsåret med samma verkan medför att rätten till bidrag helt går förlorad.

49

Med hänsyn till medlemsstaternas skön vid genomförandet av stödprogrammet, såsom det föreskrivs i artikel 4 i förordning nr 2080/92, finns det inget som hindrar att en medlemsstat fastställer ett villkor för beviljande av stöd av det slag som anges i artikel 7 b i ministerförordning nr 199/94 och att den fastställer den tidpunkt då iakttagandet av detta villkor ska kontrolleras till året efter det år då stödplanteringen utfördes.

50

Det finns inte heller någon bestämmelse i förordning nr 2080/92 som utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som artikel 26 i nämnda ministerförordning, i vilken det föreskrivs att bidragen, om en del av beståndet förstörs av skäl som inte kan tillskrivas bidragsmottagaren, ska fortsätta att betalas ut för den areal där det fortfarande råder goda vegetationsförhållanden. Denna bestämmelse knyter nämligen endast utbetalningen av bidragen till ett fortsatt iakttagande av kravet på en lägsta beståndstäthet och syftar till att förhindra en total förlust av rätten till bidrag för underhållskostnader och bidrag för inkomstbortfall om beståndet delvis förstörs.

51

Mot bakgrund av dessa överväganden ska de ställda frågorna besvaras enligt följande. Artikel 3 första stycket b och c i förordning nr 2080/92 och proportionalitetsprincipen ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att en stödmottagare som mottagit bidrag för underhållskostnader och bidrag för inkomstbortfall, vilka betalats ut i enlighet med ett flerårigt åtagande avseende beskogning av jordbruksmark i ett avtal som stödmottagaren har ingått, är skyldig att återbetala dessa bidrag, när ett krav för beviljande som föreskrivs i den nationella lagstiftningen, nämligen att skogsplanteringen ska ha en viss lägsta beståndstäthet, inte har kunnat uppfyllas under genomförandet av åtagandet på grund av ogynnsamma väderleksförhållanden.

52

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artikel 3 första stycket b och c i rådets förordning (EEG) nr 2080/92 av den 30 juni 1992 om en gemenskapsordning för stöd till skogsbruksåtgärder inom jordbruket och proportionalitetsprincipen

ska tolkas så,

att de inte utgör hinder för att en stödmottagare som mottagit bidrag för underhållskostnader och bidrag för inkomstbortfall, vilka betalats ut i enlighet med ett flerårigt åtagande avseende beskogning av jordbruksmark i ett avtal som stödmottagaren har ingått, är skyldig att återbetala dessa bidrag, när ett krav för beviljande som föreskrivs i den nationella lagstiftningen, nämligen att skogsplanteringen ska ha en viss lägsta beståndstäthet, inte har kunnat uppfyllas under genomförandet av åtagandet på grund av ogynnsamma väderleksförhållanden.