–

Lineas – Concessões de Transportes SGPS SA, Global Roads Investimentos SGPS Lda. och NOS-SGPS SA genom A. Fernandes de Oliveira, advogado,

–

Portugals regering, genom P. Barros da Costa, H. Gomes Magno och A. Rodrigues, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom I. Melo Sampaio, A. Nijenhuis, L. Santiago de Albuquerque och D. Triantafyllou, samtliga i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1 led 22 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338) samt av artikel 4.1 led 26 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1).

2

Respektive begäran har framställts i mål mellan, å ena sidan, Lineas – Concessões de Transportes SGPS SA, Global Roads Investimentos SGPS Lda., och NOS-SGPS SA och, å andra sidan, Autoridade Tributária e Aduaneira (skatte- och tullmyndigheten, Portugal), angående påförande av stämpelskatt på kredittransaktioner.

3

Europaparlamentets och rådets direktiv2002/87/EG av den 16 december om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG (EGT L 35, 2003, s. 1), anger följande i sin artikel 2 led 15:

”I detta direktiv avses med:

…

4

Skälen 5 och 20 i direktiv 2013/36 har följande lydelse:

…

5

Följande föreskrivs i direktivets artikel 1:

”I detta direktiv fastställs regler för följande:

6

Artikel 3.1 led 22 i direktivet har följande lydelse:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

7

I artikel 5 i direktivet föreskrivs följande:

”Om en medlemsstat har fler än en behörig myndighet med befogenhet att utöva tillsyn över kreditinstitut, värdepappersföretag och finansiella institut, ska medlemsstaten vidta nödvändiga åtgärder för att en samordning ska etableras mellan dessa myndigheter.”

8

Följande föreskrivs i artikel 34 i direktiv 2013/36:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att alla verksamheter som förtecknas i bilaga I får bedrivas, antingen genom etablering av en filial eller genom tillhandahållande av tjänster, inom det egna territoriet … av varje finansiellt institut från en annan medlemsstat, oavsett om detta är dotterföretag till ett kreditinstitut eller ägs gemensamt av två eller flera kreditinstitut vars stadgar eller bolagsordning tillåter sådan verksamhet och som uppfyller samtliga följande villkor:

Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska kontrollera att de villkor som anges i första stycket uppfylls, och förse det finansiella institutet med ett intyg om efterlevnad …

2.   Om ett finansiellt institut som avses i punkt 1 första stycket inte längre uppfyller alla de föreskrivna villkoren ska hemmedlemsstatens behöriga myndigheter underrätta värdmedlemsstatens behöriga myndigheter, och den verksamhet som det finansiella institutet bedriver ska bli föremål för värdmedlemsstatens lagstiftning.

3.   Punkterna 1 och 2 ska på samma sätt gälla för dotterföretag till sådana finansiella institut som avses i punkt 1 första stycket.”

9

I artikel 117.1 i direktivet föreskrivs följande:

”De behöriga myndigheterna ska ha ett nära samarbete med varandra. De ska ömsesidigt tillhandahålla alla upplysningar som är väsentliga eller relevanta för övriga myndigheter när de utför sina tillsynsuppgifter enligt detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013. Härvid ska de behöriga myndigheterna på begäran överlämna alla relevanta upplysningar och på eget initiativ överlämna alla väsentliga upplysningar.

…

Upplysningar som avses i första stycket ska betraktas som väsentliga om de i sak kan tänkas påverka en bedömning av den finansiella sundheten i ett institut eller ett finansiellt institut i en annan medlemsstat.

…”

10

Artikel 118 i direktivet har följande lydelse:

”Om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat vid tillämpning av detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013 i ett särskilt fall vill kontrollera uppgifter om ett institut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett finansiellt institut, ett anknutet företag, ett holdingföretag med blandad verksamhet …, beläget i en annan medlemsstat, ska de begära att de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten genomför denna kontroll. …”

11

Bilaga I till direktivet innehåller en förteckning över verksamheter som är föremål för ömsesidigt erkännande.

12

Följande anges i skäl 14 i förordning nr 575/2013:

”… Genom det enhetliga regelverket sörjer man för en solid och enhetlig rättslig ram som främjar den inre marknadens funktion och förhindrar möjligheterna till regelarbitrage …”

13

Artikel 1 i förordningen har följande lydelse:

”I denna förordning fastställs enhetliga regler för allmänna tillsynskrav som institut som omfattas av Direktiv 2013/36/EU ska uppfylla med avseende på följande punkter:

…”

14

I artikel 4.1 leden 3, 20, 21, 26 och 27 i förordningen föreskrivs följande:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

…

…

…”

15

Artikel 18.1 förordningen har följande lydelse:

”De institut som måste uppfylla kraven i avsnitt 1 på grundval av deras konsoliderade situation ska genomföra en fullständig konsolidering av alla institut och finansiella institut som är dotterföretag, eller i relevanta fall dotterföretag till samma finansiella moderholdingföretag eller blandade finansiella moderholdingföretag. …”

16

I artikel 36.1 g, h, i och k i förordning nr 575/2013 föreskrivs följande:

”Instituten ska från kärnprimärkapitalposterna dra av följande:

…

…

…”

17

Artikel 56 c och 56 d i förordningen har följande lydelse:

”Instituten ska från övrigt primärkapital dra av följande:

…

18

I artikel 66 b–d i förordningen föreskrivs följande:

”Följande avdrag ska göras från supplementärkapitalposter:

…

19

I artikel 89.1–89.3 i förordningen anges följande:

”1.   Ett kvalificerande innehav vars belopp överstiger 15 % av institutets godtagbara kapital, i ett företag som inte är något av de följande, ska omfattas av de bestämmelser som fastställs i punkt 3:

2.   Totalsumman av de kvalificerande innehav ett institut har i andra företag än de som avses i punkt 1 a och 1 b som överstiger 60 % av det godtagbara kapitalet, ska omfattas av de bestämmelser som fastställs i punkt 3.

3.   De behöriga myndigheterna ska tillämpa kraven i led a eller b på institutens kvalificerande innehav enligt punkterna 1 och 2:

De behöriga myndigheterna ska offentliggöra om de väljer a eller b.”

20

I artikel 90 i förordning nr 575/2013 föreskrivs följande:

”Som alternativ till att tillämpa 1250 % riskvikt på de summor som överstiger gränsvärdena i artikel 89.1 och 89.2, får instituten dra av dessa summor från kärnprimärkapitalposterna i enlighet med artikel 36.1 k.”

21

I artikel 1 led 2 a iii i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/876 av den 20 maj 2019 om ändring av förordning (EU) nr 575/2013 vad gäller bruttosoliditetsgrad, stabil nettofinansieringskvot, krav för kapitalbas och kvalificerade skulder, motpartsrisk, marknadsrisk, exponeringar mot centrala motparter, exponeringar mot företag för kollektiva investeringar, stora exponeringar, rapporteringskrav och krav på offentliggörande av information, samt av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 150, 2019, s. 1) föreskrivs följande:

”Artikel 4 ska ändras på följande sätt:

22

Artikel 3.3 b i förordning 2019/876 har följande lydelse:

”Följande led i artikel 1 i denna förordning ska tillämpas från och med 27 juni 2019.

…

23

I artikel 7.1 e i Código do Imposto do Selo (lagen om stämpelskatt) föreskrivs följande:

”Även följande är undantaget från skatteplikt:

…

24

Lineas – Concessões de Transportes SGPS är ett holdingbolag etablerat i Portugal vars verksamhetsföremål är förvaltning av andelar i andra bolag. Det äger andelar i bolag som förvaltar transportinfrastruktur.

25

I sin verksamhet använde sig holdingbolaget av finansiering från kreditinstitut. Dessa institut betalade stämpelskatt på kredittransaktionerna och övervältrade denna skatt på holdingbolaget.

26

Holdingbolaget bestred betalningen av stämpelskatten och begärde omprövning avseende perioderna april 2015–januari 2016 samt ansökte om ogiltigförklaring avseende perioderna juni 2017–december 2017.

27

Skattemyndigheten fann i dessa två ärenden att det saknades skäl att ändra de tidigare besluten. Besluten om att skäl för ändring inte förelåg överklagades av Lineas – Concessões de Transportes SGPS, men överklagandena avslogs genom beslut av den 17 juli 2020.

28

Den 21 oktober 2020 inkom detta bolag till Centro de Arbitragem Administrativa – CAAD (Centrum för förvaltningsrättsliga skiljeförfaranden, Portugal) med en ansökan om att en skiljenämnd skulle inrättas och begärde att besluten av den 17 juli 2020 skulle upphävas genom skiljedom.

29

Tribunal Arbitral Tributário (Centro de Arbitragem Administrativa – CAAD) (Skiljedomstolen för skatterättsliga tvister (Centrum för förvaltningsrättsliga skiljeförfaranden), Portugal)), som är hänskjutande domstol i mål C‑207/22, har konstaterat att det av den portugisiska lagstiftningen följer att stämpelskatt på kredittransaktioner inte tas ut från finansiella institut i den mening som avses i unionsrätten.

30

Det har emellertid gjorts skilda tolkningar i nationell rättspraxis av begreppet finansiellt institut. Den hänskjutande domstolen anser därför att det måste fastställas huruvida detta begrepp omfattar samtliga holdingbolag som inte tillhör försäkringssektorn eller om det endast avser holdingbolag som innehar andelar i bolag som är föremål för den tillsyn och de tillsynskrav som gäller för bankverksamhet.

31

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Arbitral Tributário (Centro de Arbitragem Administrativa – CAAD) (Skiljedomstolen för skatterättsliga tvister (Centrum för förvaltningsrättsliga skiljeförfaranden)) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till EU-domstolen:

”Kan ett holdingbolag (SGPS) som har som enda verksamhetsföremål att förvalta andelar i andra bolag, som ett indirekt sätt att bedriva ekonomisk verksamhet, och som inom denna verksamhet förvärvar och varaktigt innehar dessa andelar, som i allmänhet inte understiger 10 procent av kapitalet i de aktuella bolagen, vilkas verksamhet avser förvaltning av transportinfrastruktur, och innefattar utformning, anläggande och förvaltning av vägar och/eller motorvägar, anses vara ett ’finansiellt institut’ i den mening som avses i [direktiv 2013/36] och [förordning nr 575/2013]?”

32

Global Roads Investimentos SGPS är ett holdingbolag etablerat i Portugal.

33

I sin verksamhet använde sig holdingbolaget av finansiering från kreditinstitut. Dessa institut betalade stämpelskatt på kredittransaktionerna och övervältrade denna skatt på holdingbolaget.

34

Holdingbolaget ingav den 28 december 2018 en begäran om omprövning av stämpelskatten.

35

Skattemyndigheten fann vid omprövning den 21 november 2019 att det inte fanns skäl att ändra det tidigare beslutet. Global Roads Investimentos SGPS överklagade detta beslut men överklagandet avslogs genom beslut av den 5 augusti 2021.

36

Den 20 januari 2022 inkom bolaget till Centrum för förvaltningsrättsliga skiljeförfaranden – CAAD med en ansökan om att en skiljenämnd skulle inrättas och begärde att beslutet av den 5 augusti 2021 skulle upphävas genom skiljedom.

37

Tribunal Arbitral Tributário (Centro de Arbitragem Administrativa – CAAD) (Skiljedomstolen för skatterättsliga tvister (Centrum för förvaltningsrättsliga skiljeförfaranden)), som är hänskjutande domstol i mål C‑267/22, anser att utgången i det nationella målet, av de skäl som angetts i punkterna 29 och 30 ovan, är avhängig av svaret på frågan huruvida ett visst holdingbolag kan betraktas som ett ”finansiellt institut” i den mening som avses i direktiv 2013/36 och förordning 575/213.

38

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Arbitral Tributário (Centro de Arbitragem Administrativa – CAAD) (Skiljedomstolen för skatterättsliga tvister) (Centrum för förvaltningsrättsliga skiljeförfaranden)) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till EU-domstolen:

”Omfattar begreppet ’finansiellt institut’ i den mening som avses i artikel 3.1 led 22 i direktiv [2013/36] och artikel 4.1 led 26 i förordning [nr 575/2013], ett holdingbolag med hemvist i Portugal, som har som enda verksamhetsföremål att förvalta andelar i andra bolag, som ett indirekt sätt att bedriva ekonomisk verksamhet, och som inom detta område köper och varaktigt innehar dessa andelar som i allmänhet inte understiger 10 procent av kapitalet i de bolagen, vilka inte är verksamma inom försäkringssektorn eller den finansiella sektorn?”

39

NOS-SGPS är ett holdingbolag etablerat i Portugal.

40

I sin verksamhet använde sig bolaget av finansiering från kreditinstitut. Dessa institut betalade stämpelskatt på kredittransaktionerna och övervältrade denna skatt på holdingbolaget.

41

Bolaget bestred betalning av stämpelskatten och begärde omprövning samt ansökte om ogiltigförklaring den 22 respektive den 23 januari 2019, av beslut avseende perioderna januari 2015–oktober 2016 respektive mars 2017–oktober 2018.

42

Skattemyndigheten fann vid omprövning den 27 september 2019 inte skäl att ändra de tidigare besluten.

43

NOS-SGPS ingav en begäran om skiljedom till Centrum för förvaltningsrättsliga skiljeförfaranden – CAAD, som ogillade bolagets yrkanden genom skiljedom av den 6 januari 2021.

44

Holdingbolaget ansåg att skiljedomen stred mot en lagakraftvunnen skiljedom avseende samma grundläggande rättsfråga. Bolaget lämnade därför in ett överklagande, för säkerställande av en enhetlig rättspraxis, till Supremo Tribunal Administrativo (Högsta förvaltningsdomstolen, Portugal), som är hänskjutande domstol i mål C‑290/22.

45

Den hänskjutande domstolen har konstaterat att den portugisiska lagstiftaren, vid avgränsningen av undantaget från stämpelskatt vad gäller sådana kredittransaktioner som är i fråga i de nationella målen, valde att uttryckligen hänvisa till den typ och den form av finansiellt institut som avses i ”gemenskapslagstiftningen”.

46

Mot denna bakgrund beslutade Supremo Tribunal Administrativo (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Omfattas ett holdingbolag med hemvist i Portugal … vars verksamhetsföremål endast består i att förvalta aktier och andra andelar i andra bolag som inte tillhör försäkringssektorn, av begreppet ’finansiellt institut’ i artikel 3.1 led 22 i [direktiv 2013/36] och artikel 4.1 led 26 i [förordning nr 575/2013]?”

47

Det framgår av besluten om hänskjutande att de nationella målen avser tillämpningen av en nationell skattelagstiftning som varken omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2013/36 eller förordning nr 575/2013.

48

Enligt artikel 267 FEUF är domstolen behörig att meddela förhandsavgöranden angående tolkningen av fördragen samt av unionsinstitutionernas rättsakter. Inom ramen för samarbetet mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, som införts i denna artikel, ankommer det uteslutande på den nationella domstolen att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av en unionsbestämmelse (dom av den 30 januari 2020, I.G.I., C‑394/18, EU:C:2020:56, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

49

Med tillämpning av denna rättspraxis har domstolen vid flera tillfällen förklarat sig vara behörig att meddela förhandsavgörande beträffande unionsbestämmelser i fall då omständigheterna i det nationella målet inte omfattades av unionsrättens tillämpningsområde, men i vilka dessa bestämmelser hade gjorts tillämpliga genom den nationella lagstiftningen, i vilken regleringen av situationer som inte omfattades av unionsrätten hade anpassats till den reglering som valts i unionsrätten (dom av den 19 oktober 2017, Europamur Alimentación, C‑295/16, EU:C:2017:782, punkt 29, och dom av den 30 januari 2020, I.G.I., C‑394/18, EU:C:2020:56, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

50

De hänskjutande domstolarna har klargjort att den skattebefrielse som klagandena i de nationella målen har åberopat, enligt den aktuella portugisiska lagstiftningen, är förbehållen ”finansiella institut” och att denna lagstiftning definierar detta begrepp genom en direkt och ovillkorlig hänvisning till unionsrätten.

51

EU-domstolen är således behörig att besvara de frågor som ställts.

52

De hänskjutande domstolarna har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 led 22 i direktiv 2013/36 och artikel 4.1 led 26 i förordning nr 575/2013 ska tolkas på så sätt att ett företag vars verksamhet består i att förvärva andelar i bolag som inte är verksamma i den finansiella sektorn omfattas av begreppet finansiellt institut i den mening som avses i detta direktiv och i denna förordning.

53

Enligt fast rättspraxis följer det såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande av inte bara ordalydelsen, utan även det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 mars 2023, М. Ya. M. (Arvsavstående av en medarvinge), 651/21, EU:C:2023:277, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

54

För det första, vad gäller lydelsen av artikel 3.1 led 22 i direktiv 2013/36, anger denna bestämmelse att i direktivet avses med ”finansiellt institut” ett finansiellt institut enligt definitionen i artikel 4.1 led 26 i förordning nr 575/2013.

55

I artikel 4.1 led 26 i förordning nr 575/2013, jämförd med artikel 4.1 led 3 däri, anges att i denna förordning avses med ”finansiellt institut” ett företag som inte är ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att utföra en eller flera av de verksamheter som är upptagna i punkterna 2–12 och 15 i bilaga I till direktiv 2013/36, inbegripet ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett betalningsinstitut och ett kapitalförvaltningsbolag. Enligt samma artikel 4.1 led 26 omfattas däremot inte försäkringsholdingföretag och försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet av begreppet finansiellt institut.

56

Vid angivandet i denna bestämmelse av vilka företag som omfattas av begreppet finansiellt institut i förordningens mening, hänvisas således allmänt till företag vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar, och i den lydelse av bestämmelsen som var tillämplig vid de tidpunkter som är relevanta i de nationella målen undantas från detta begrepp endast kreditinstitut, värdepappersföretag och vissa holdingbolag tillhörande försäkringssektorn.

57

Det ska i detta hänseende preciseras att även om artikel 1 led 2 a iii i förordning 2019/876 föreskriver en ny lydelse av artikel 4.1 led 26 i förordning nr 575/2013 som från begreppet finansiellt institut, i den mening som avses i förordningen, även undantar rent industriella holdingbolag, framgår det av beslutet om hänskjutande i mål C‑290/22 att denna nya lydelse inte var tillämplig vid tiden (ratione temporis) för omständigheterna i de nationella målen.

58

Enligt sin ordalydelse omfattar artikel 4.1 led 26 i förordning nr 575/2013 förvisso företag vars huvudsakliga verksamhet består i att utöva en eller flera av de verksamheter som är upptagna i punkterna 2–12 och 15 i bilaga I till direktiv 2013/36, vilka utgör verksamheter inom den finansiella sektorn. Användningen av den samordnande konjunktionen ”eller” tyder emellertid på att unionslagstiftaren inte har avsett att ett direkt utövande av en eller flera av dessa verksamheter ska ingå som ett kriterium för definitionen av ”finansiellt institut” i den mening som avses i förordning nr 575/2013.

59

Det ska även understrykas att det framgår av lydelsen i artikel 4.1 led 26 i förordning nr 575/2013 att finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag ska anses utgöra ”finansiella institut” i den mening som avses i denna förordning.

60

I artikel 4.1 led 20 i förordningen anges att med ”finansiellt holdingföretag” avses ett finansiellt institut som inte är ett blandat finansiellt holdingföretag och vars dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen är kreditinstitut, värdepappersföretag eller finansiella institut, varvid minst ett av dotterföretagen ska vara ett kreditinstitut eller värdepappersföretag.

61

Vidare följer det av artikel 4.1 led 21 i förordning nr 575/2013, jämförd med artikel 2 led 15 i direktiv 2002/87, att med ett ”blandat finansiellt holdingföretag”, i den mening som avses i denna förordning, ska förstås ett moderföretag som inte är ett kreditinstitut, ett försäkringsföretag eller ett värdepappersföretag men som tillsammans med sina dotterföretag, varav minst ett är ett kreditinstitut, försäkringsföretag eller värdepappersföretag, och andra enheter utgör ett finansiellt konglomerat.

62

Det kan således konstateras att de finansiella holdingföretagen och de blandade finansiella holdingföretagen utgör exakt definierade typer av bolag som kännetecknas både av att deras huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar och av att de har en särskild koppling till ett kreditinstitut, försäkringsföretag eller värdepappersföretag.

63

Av detta följer att det uttryckliga omnämnandet i artikel 4.1 led 26 i förordning nr 575/2013 av finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag vore meningslöst om denna bestämmelse skulle förstås så, att den, blott av den anledningen att den hänvisar till företag vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar, innebär att alla bolag som bedriver en sådan huvudsaklig verksamhet systematiskt omfattas av begreppet finansiellt institut i den mening som avses i denna förordning.

64

Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 41 i sitt förslag till avgörande, framgår det dock av själva ordalydelsen i artikel 4.1 led 26 i förordning nr 575/2013 att uppräkningen av finansiella institut i denna bestämmelse inte är uttömmande. Det går således inte att av hänvisningen i denna bestämmelse till finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag dra slutsatsen att den omständigheten att ett företag saknar särskilda kopplingar till ett kreditinstitut, försäkringsföretag eller värdepappersföretag nödvändigtvis innebär att det inte kan kvalificeras som ett ”finansiellt institut” i den mening som avses i denna förordning.

65

För det andra kan det konstateras att det sammanhang som artikel 3.1 led 22 i direktiv 2013/36 och artikel 4.1 led 26 i förordning nr 575/2013 ingår i visar att unionslagstiftaren, när den fastställde det regelverk som ska tillämpas på finansiella institut, utgick från att dessa institut har en koppling till utövandet av vissa verksamheter inom den finansiella sektorn.

66

Det kan inledningsvis konstateras att huvudkomponenten, i det regelverk som är tillämpligt på finansiella institut enligt direktiv 2013/36, utgörs av möjligheten för dessa företag att inom ramen för etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster utöva verksamhet inom den finansiella sektorn i en annan medlemsstat.

67

Direktivets artikel 34, som har rubriken ”Finansiella institut” och är den enda artikeln i direktivet som uteslutande avser finansiella institut, anger nämligen att sådana institut på vissa villkor får utöva den verksamhet som avses i bilaga I till direktivet i en annan medlemsstat. Denna artikel är således ett konkret uttryck för den princip som anges i skäl 20 i direktivet, enligt vilken det ömsesidiga erkännandet, på vissa villkor, bör utvidgas till att omfatta finansiell verksamhet som bedrivs av ett finansiellt institut som är dotterföretag till ett kreditinstitut.

68

Det tjänar således inte något syfte för ett företag att kvalificeras som ett ”finansiellt institut” i den mening som avses i direktiv 2013/36, med avseende på tillämpningen av direktivets artikel 34, om företaget inte avser att bedriva verksamhet inom den finansiella sektorn.

69

Förordning nr 575/2013 föreskriver vidare, med avseende på tillämpningen av de tillsynskrav som föreskrivs i denna förordning, en rad följder knutna till att ett givet företag kvalificeras som ”finansiellt institut”.

70

Det framgår närmare bestämt av artikel 18.1 i nämnda förordning att kreditinstitut och värdepappersföretag som är skyldiga att uppfylla kraven i förordningen på grundval av sin konsoliderade situation i princip ska genomföra en fullständig konsolidering av bland annat alla finansiella institut som är deras dotterföretag eller, i förekommande fall, dotterföretag till samma finansiella moderholdingföretag eller blandade finansiella moderholdingföretag.

71

Denna bestämmelse kräver däremot inte att en konsolidering under tillsyn ska genomföras av samtliga dotterföretag till institut och värdepappersföretag.

72

Det följer dessutom av artikel 4.1 led 27 i förordning nr 575/2013 att ett finansiellt institut, i likhet med bland annat kreditinstitut, värdepappersföretag och försäkringsföretag, utgör ”enheter i den finansiella sektorn”.

73

Det framgår av artikel 36.1 g–i, artikel 56 c och d samt artikel 66 b–d i denna förordning att kreditinstitutens och värdepappersföretagens investeringar i enheter i den finansiella sektorn omfattas av ett specifikt regelverk som särskilt inbegriper vissa avdrag vid beräkningen av dessa instituts och dessa företags kapitalbas.

74

Kreditinstituts och värdepappersföretags kvalificerade innehav utanför den finansiella sektorn regleras däremot av andra bestämmelser, bland annat artikel 36.1 k och i artiklarna 89 och 90 i samma förordning. Dessa bestämmelser kan närmare bestämt inbegripa en riskviktning av detta innehav vid beräkningen av kapitalbaskravet, eller ett förbud mot sådant innehav, när detta överstiger en viss procentandel av det berörda kreditinstitutets eller värdepappersföretagets kapitalbas.

75

Det följer av det som angetts ovan att förordning nr 575/2013 innehåller regler om konsolidering och tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag som, eftersom de avser innehav i finansiella institut eller andra enheter i den finansiella sektorn och skiljer sig från de regler som är tillämpliga på innehav utanför den finansiella sektorn, kan anses grunda sig på ett beaktande av särdragen hos verksamheterna inom denna sektor.

76

Denna ordning skulle emellertid undergrävas om bestämmelserna om andelsinnehav i enheter i den finansiella sektorn tillämpades på ett kreditinstituts eller ett värdepappersföretags andelsinnehav utanför denna sektor blott av den anledningen att andelarna förvärvats genom ett bolag som är ett dotterföretag till detta institut eller detta företag och vars verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar.

77

Slutligen föreskriver artikel 5 i direktiv 2013/36 att det inom medlemsstaten ska ske en samordning mellan myndigheterna med behörighet att utöva tillsyn över inte bara kreditinstitut och värdepappersföretag, utan även över finansiella institut, och fastställer således en koppling mellan, å ena sidan, tillsynen över den finansiella sektorn och, å andra sidan, tillsynen över finansiella institut.

78

På samma sätt ålägger artikel 117.1 och artikel 118 i direktivet medlemsstaternas behöriga myndigheter en samarbetsskyldighet som är tillämpliga på finansiella institut, utan att utvidga denna ordning till att omfatta enheter utanför den finansiella sektorn i vilka ett kreditinstitut eller värdepappersföretag har ägarintressen.

79

För det tredje framgår det av artikel 1 i direktiv 2013/36 och artikel 1 i förordning nr 575/2013 att dessa rättsakter har som mål att fastställa regler för behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och värdepappersföretag samt om tillsyn av, och olika krav tillämpliga på, sådana institut och företag. Det framgår även av skäl 5 i direktivet och av skäl 14 i förordningen att målet med nämnda rättsakter bland annat är att bidra till förverkligandet av den inre marknaden vad gäller kreditinstitut.

80

Av det ovan anförda följer att ett företag vars huvudsakliga verksamhet inte har någon koppling till den finansiella sektorn, eftersom det varken direkt eller genom andelsinnehav bedriver en eller flera av de verksamheter som avses i bilaga I till direktiv 2013/36, inte kan anses utgöra ett finansiellt institut i den mening som avses i direktiv 2013/36 och förordning nr 575/2013.

81

Den fråga som ställts ska således besvaras enligt följande. Artikel 3.1 led 22 i direktiv 2013/36 och artikel 4.1 led 26 i förordning nr 575/2013 ska tolkas så, att ett företag vars verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar i bolag som inte är verksamma inom den finansiella sektorn inte omfattas av begreppet finansiellt institut i den mening som avses i detta direktiv och denna förordning.

82

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 3.1 led 22 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, liksom artikel 4.1 led 26 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012

ska tolkas så,

att ett företag vars verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar i bolag som inte är verksamma inom den finansiella sektorn inte omfattas av begreppet finansiellt institut i den mening som avses i detta direktiv och denna förordning.