–

Terhelt5, genom B. Gyalog, ügyvéd,

–

Központi Nyomozó Főügyészség, genom G. Egri och P. Fürcht, båda i egenskap av ombud,

–

Ungerns regering, genom M.Z. Fehér, K. Szíjjártó och M. Tátrai, samtliga i egenskap av ombud,

–

Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och E. Samoilova, samtliga i egenskap av ombud,

–

Schweiz regering, genom L. Lanzrein och V. Michel, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom B. Béres och M. Wasmeier, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Frankrike om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19), som undertecknades i Schengen den 19 juni 1990 och trädde i kraft den 26 mars 1995 (nedan kallad tillämpningskonventionen), och av artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett brottmål som inletts i Ungern av Központi Nyomozó Főügyészség (nationella åklagarmyndigheten, Ungern) (nedan kallad KNF) mot Terhelt5, en ungersk medborgare (nedan kallad den tilltalade), huvudsakligen på grund av korruption som det redan har väckts åtal för i Österrike, ett åtal som sedan lagts ned av Zentrale Staatsanwaltschaft zur Verfolgung von Wirtschaftsstrafsachen und Korruption (centrala åklagarmyndigheten med ansvar för lagföring av ekonomisk brottslighet och korruption, Österrike) (nedan kallad WKStA).

3

I tillämpningskonventionens artikel 54, som återfinns i kapitel 3, med rubriken ”Principen ’non bis in idem’ (icke två gånger för samma sak)”, i avdelning III, föreskrivs följande:

”En person beträffande vilken fråga om ansvar prövats genom lagakraftägande dom hos en avtalsslutande part får inte åtalas för samma gärning av en annan part, under förutsättning att, vid fällande dom, straffet avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagarna hos den part hos vilken avkunnandet ägt rum.”

4

I artikel 57.1 i tillämpningskonventionen föreskrivs följande:

”Om en avtalsslutande part åtalar en person för ett brott och de behöriga myndigheterna hos denna part har skäl att anta att åtalet avser samma gärning som personen redan dömts för av en annan part, skall myndigheterna i fråga, om skäl föreligger, göra en framställning om upplysningar av betydelse för ärendet till de behöriga myndigheterna hos den part på vars territorium den misstänkte redan dömts.”

5

I artikel XXVIII punkt 6 i Magyarország Alaptörvénye (Ungerns grundlag) föreskrivs följande:

”Utom i de undantagsfall som föreskrivs i lagen om rättsmedel får ingen lagföras eller dömas för en överträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i Ungern eller – i den mån det föreskrivs i ett internationellt avtal eller en unionsrättsakt – i en annan stat.”

6

Enligt 4 § punkt 3 Büntetőeljárásról szóló 2017. évi XC. törvény (lag nr XC av år 2017 om den straffrättsliga processen), får ett straffrättsligt förfarande inte inledas om den gärning som gärningsmannen har begått redan har varit föremål för ett lagakraftvunnet avgörande. Om ett straffrättsligt förfarande har inletts ska åtalet i så fall återkallas. Detta påverkar dock inte tillgängliga extraordinära rättsmedel och vissa särskilda förfaranden.

7

Enligt 4 § punkt 7 i samma lag får ett straffrättsligt förfarande inte inledas, och om det har inletts så ska åtalet återkallas, om den gärning som gärningsmannen har begått har varit föremål för ett lagakraftvunnet avgörande i en medlemsstat i Europeiska unionen eller om det i en medlemsstat har meddelats ett avgörande i sak avseende denna gärning vilket enligt den medlemsstatens lagstiftning hindrar såväl att det avseende samma gärning inleds ett nytt straffrättsligt förfarande som att handläggningen av det straffrättsliga förfarandet fortsätter ex officio eller genom ett ordinärt rättsmedel.

8

I 254 § i Büntető Törvénykönyvről szóló 1978. évi IV. törvény (lag nr IV från år 1978 om införande av strafflagen) föreskrevs följande:

”1)   Den som på ett otillbörligt sätt beviljar eller utlovar en förmån till en anställd eller ledamot i ett budgetorgan, en yrkesorganisation eller en förening, eller till någon annan i dennes intresse, för att denne ska kunna åsidosätta sina skyldigheter, begår ett brott och döms till fängelse i högst tre år.

2)   För brottet döms till fängelse i upp till fem år om den otillbörliga förmånen beviljas eller utlovas till en anställd eller ledamot i ett budgetorgan, en yrkesorganisation eller en förening som har befogenhet att självständigt vidta åtgärder.”

9

I 190 § Strafprozessordnung (straffprocesslagen) (nedan kallad StPO), med rubriken ”Nedläggning av förundersökningen”, föreskrivs följande:

”Åklagarmyndigheten ska avsluta lagföringen och lägga ned förundersökningen om:

1.   det brott som ligger till grund för förundersökningen inte är straffbart enligt lag eller om det annars på rättsliga grunder skulle vara olagligt att fortsätta handläggningen av det straffrättsliga förfarandet mot den misstänkte, eller

2.   det saknas egentlig grund för att fortsätta handläggningen av förfarandet mot den misstänkte.”

10

I 193 §, med rubriken ”Fortsatt handläggning av förfarandet”, i StPO har följande lydelse:

”1)   När förfarandet har avslutats får ingen ytterligare förundersökning göras med avseende på den misstänkte. Om så erfordras ska åklagaren besluta om att han eller hon ska friges. Om beslutet att fortsätta handläggningen av förfarandet kräver viss utredning eller bevisupptagning, kan åklagarmyndigheten emellertid i enskilda fall besluta om att sådana åtgärder ska vidtas eller vidta dem.

2)   Åklagarmyndigheten får besluta om att en förundersökning som lagts ned enligt §§ 190 eller 191 ska återupptas så länge brottet inte är preskriberat och om:

…”

11

Enligt 195 § StPO kan en person som har utsatts för ett brott, på vissa villkor, begära att handläggningen av ett utredningsförfarande som har avslutats ska fortsätta så länge brottet inte är preskriberat. Om åklagarmyndigheten anser att brottsoffrets ansökan är motiverad ska handläggningen av förfarandet fortsätta oberoende av kraven i 193 § punkt 2 leden 1 eller 2 StPO.

12

I 307 §, med rubriken ”Korruption”, i Strafgesetzbuch (strafflagen) (nedan kallad StGB), i dess lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande i punkt 1:

”Den som

…

…”

13

Den 22 augusti 2012 inledde WKStA ett straffrättsligt förfarande i Österrike mot två österrikiska medborgare på grund av misstanke om penningtvätt, förskingring och korruption, i den mening som avses i 307 § punkt 1 led 6 StGB, och mot den tilltalade på grund av misstanke om korruption i den mening som avses i samma bestämmelse.

14

Utredningarna avsåg omständigheter som inträffade mellan år 2005 och år 2010 och som rörde misstankar om bestickning av offentliga tjänstemän genom flera bolag etablerade i olika medlemsstater i syfte att påverka det beslut som skulle fattas inom ramen för ett förfarande för offentlig upphandling avseende tillhandahållande av nya tåg till två tunnelbanelinjer i Budapest (Ungern). Det var bland annat fråga om överföringar till ett sammanlagt belopp av flera miljoner euro som betalades som ersättning för konsulttjänster vilka man misstänkte aldrig hade tillhandahållits.

15

Den tilltalade, som påstods vara medveten om att konsultavtalen var fiktiva och om deras verkliga syfte, misstänktes för att i syfte att erhålla det offentliga kontraktet ha försökt muta den eller de personer som kunde påverka beslutsfattarna såvitt avser det kontraktet. Närmare bestämt påstods den tilltalade, mellan den 5 april 2007 och den 8 februari 2010, ha gjort ett antal betalningar på sammanlagt mer än sju miljoner euro från ett företag till offentliga tjänstemän som därmed gjorde sig skyldiga till passivt mutbrott och som förblev okända.

16

Misstankarna mot den tilltalade grundade sig på uppgifter som hade lämnats av Serious Fraud Office (myndigheten för grova bedrägerier, Förenade kungariket) (nedan kallad SFO) inom ramen för en framställan om rättslig hjälp avseende en utredning av en brittisk koncern, på en analys av bankuppgifter avseende ett österrikiskt bolag vilka WKStA hade beslutat skulle företes samt på uppgifter som framkommit under förhör med de österrikiska misstänkta som nämns i punkt 13 ovan, vilka hördes som vittnen.

17

Den tilltalade förhördes inte i egenskap av misstänkt inom ramen för den utredning som genomfördes av WKStA, eftersom den utredningsåtgärd som åklagarmyndigheten vidtog den 26 maj 2014 och som syftade till att lokalisera honom inte gav något resultat.

18

Genom beslut av den 3 november 2014 lade WKStA ned förundersökningen. WKStA ansåg, med hänvisning till resultaten av de utredningar som de österrikiska, brittiska och ungerska myndigheterna dittills hade genomfört, att det inte fanns något verkligt skäl för att fortsätta handläggningen av det straffrättsliga förfarandet i den mening som avses i 190 § punkt 2 StPO. Eftersom det inte framkommit några bevis för att en av de misstänkta som nämns i punkt 13 ovan och den tilltalade faktiskt hade gjort sig skyldiga till sådan korruption som avses i 307 § punkt 1 led 6 StGB, fann åklagarmyndigheten att brott inte kunde styrkas. Det var således nödvändigt att lägga ned förundersökningen.

19

WKStA omprövade vid flera tillfällen beslutet att lägga ned förundersökningen, men konstaterade vid varje tillfälle att villkoren för att fortsätta handläggningen av förfarandet, vilka anges i 193 och 195 §§ StPO, inte var uppfyllda, bland annat eftersom de korruptionsbrott som lades den tilltalade till last var preskriberade i Österrike sedan senast år 2015.

20

Den 10 april och den 29 augusti 2019 lämnade KNF in en stämningsansökan till Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad, Ungern), som är den hänskjutande domstolen i målet vid EU-domstolen. På grundval av denna ansökan inleddes ett straffrättsligt förfarande i Ungern mot den tilltalade för korruption, i den mening som avses i 254 § punkterna 1 och 2 i lag nr IV från år 1978 om införande av strafflagen (se punkt 8 ovan).

21

Den hänskjutande domstolen ansåg att de korruptionsbrott som den tilltalade anklagades för var desamma som de som redan varit föremål för utredningar som genomförts i Österrike av WKStA innan de lades ned av den åklagarmyndigheten. Den hänskjutande domstolen avskrev därför målet genom beslut av den 8 december 2020 med tillämpning av principen ne bis in idem, såsom den kommer till uttryck i 4 § punkterna 3 och 7 i 2017 års lag nr XC om det straffrättsliga förfarandet (se punkt 6 ovan).

22

Detta beslut upphävdes genom beslut av Fővárosi Ítélőtábla (Regionala appellationsdomstolen i Budapest, Ungern) av den 15 juni 2021, som återförvisade målet till den hänskjutande domstolen.

23

Enligt Fővárosi Ítélőtábla (Regionala appellationsdomstolen i Budapest) kan WKStA:s beslut av den 3 november 2014 om att förundersökningen skulle läggas ned (se punkt 18 ovan) inte anses utgöra ett lagakraftvunnet avgörande i den mening som avses i artikel 50 i stadgan och artikel 54 i tillämpningskonventionen, eftersom det av de tillgängliga handlingarna inte klart framgår att beslutet grundar sig på en tillräckligt ingående och fullständig bedömning av bevisningen. I synnerhet finns det ingenting som visar att WKStA hade samlat in bevisning utöver vad som framkommit under förhöret med de två österrikiska misstänkta som nämns i punkt 13 i förevarande dom och att WKStA hade hört någon av de cirka 90 personer som KNF hade nämnt i sin stämningsansökan, i syfte att höra dem eller att de skulle avge vittnesmål. Den tilltalade hördes inte heller i egenskap av misstänkt.

24

Mot denna bakgrund beslutade Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

25

Den hänskjutande domstolen har ställt sina tre frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida principen ne bis in idem i artikel 54 i tillämpningskonventionen, jämförd med artikel 50 i stadgan, ska tolkas så, att ett beslut om frikännande av en misstänkt som har meddelats i en första medlemsstat efter en förundersökning som huvudsakligen avser korruption, ska anses utgöra ett lagakraftvunnet avgörande i den mening som avses i dessa artiklar, när den misstänkte med avseende på samma gärningar är föremål för ett nytt straffrättsligt förfarande i en annan medlemsstat och

26

Av rättspraxis följer inledningsvis att två villkor måste vara uppfyllda för att principen ne bis in idem ska kunna tillämpas, nämligen dels att det finns ett tidigare lagakraftvunnet avgörande (bis-villkoret), dels att det tidigare avgörandet och senare rättsliga åtgärder eller avgöranden avser samma gärning (idem-villkoret) (dom av den 23 mars 2023, Dual Prod,C‑412/21, EU:C:2023:234, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

27

Vad gäller det andra av dessa villkor har den hänskjutande domstolen uttryckligen grundat sig på antagandet att det villkoret är uppfyllt i förevarande fall.

28

Vad gäller det första villkoret ska det erinras om att det av domstolens fasta praxis följer att för att en persons ansvar ska anses ha ”prövats genom lagakraftägande dom” i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen, krävs att det föreligger ett ”definitivt hinder” mot att väcka åtal till följd av antagandet av det aktuella straffrättsliga avgörandet, såsom i förevarande fall ett beslut om frikännande. Vidare ska det prövas huruvida nämnda avgörande har meddelats efter en ”bedömning i sak av målet” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2016, Kossowski,C‑486/14, EU:C:2016:483, punkterna 34 och 42 samt där angiven rättspraxis).

29

I förevarande fall erinrar domstolen för det första, vad gäller kravet på att det ska föreligga ett definitivt hinder mot att väcka åtal, med hänsyn till de omständigheter som avses i de två första strecksatserna i punkt 25 ovan, om att enligt domstolens praxis är artikel 54 i tillämpningskonventionen även tillämplig på beslut av en myndighet som deltar i den straffrättsliga rättskipningen enligt den berörda nationella rättsordningen, såsom en åklagarmyndighet, genom vilka straffrättsliga förfaranden i en medlemsstat slutgiltigt avslutas, utan att någon påföljd utdöms och trots att sådana beslut fattas utan medverkan av domstol och inte har formen av en dom. Vidare ska bedömningen av detta krav göras på grundval av lagstiftningen i den avtalsslutande stat i vilken det aktuella straffrättsliga avgörandet meddelats och ska säkerställa att avgörandet i fråga ger i den staten rätt till sådant skydd som följer av principen ne bis in idem i den staten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2008, Turanský,C‑491/07, EU:C:2008:768, punkterna 35 och 36, och dom av den 29 juni 2016, Kossowski,C‑486/14, EU:C:2016:483, punkterna 35 och 39 och där angiven rättspraxis).

30

I detta sammanhang framgår det även av domstolens praxis att den omständigheten att ett straffrättsligt förfarande som avslutas med ett beslut om frikännande enligt tillämplig nationell rätt kan återupptas om det föreligger bevis om ”nya eller nyuppdagade omständigheter”, såsom nya anklagelser, inte påverkar den omständigheten att avgörandet vunnit laga kraft, då det inte innebär att det föreligger ett definitivt hinder mot att väcka åtal. Denna möjlighet att återuppta det straffrättsliga förfarandet förutsätter emellertid, även om det inte utgör ett ”extraordinärt rättsmedel”, att ett separat förfarande undantagsvis inleds (snarare än att handläggningen av det förfarande som avslutats endast fortsätter) och detta på grundval av annan bevisning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2014, M,C‑398/12, EU:C:2014:1057, punkterna 37–40).

31

Mot bakgrund av denna rättspraxis kan den omständigheten att det i österrikisk rätt i 193 § punkt 2 led 2 StPO föreskrivs att ett förfarande som har avslutats kan återupptas efter det att ett beslut om frikännande har meddelats på strikt definierade villkor, det vill säga om ”nya omständigheter eller ny bevisning uppstår eller framkommer som, var för sig eller i kombination med andra resultat av förfarandet, förefaller motivera att den misstänkte fälls till ansvar”, inte anses innebära att det med framgång kan ifrågasättas att det beslutet har vunnit laga kraft.

32

Detsamma gäller vidare för den andra i österrikisk rätt föreskrivna möjligheten att återuppta förfarandet, vilket också är strikt reglerat, det vill säga när, i enlighet med 193 § punkt 2 led 1 StPO, ”den misstänkte inte har förhörts med avseende på denna gärning och inget tvång har utövats mot honom eller henne i detta avseende”.

33

Även om denna möjlighet inte utgör ett ”extraordinärt rättsmedel” innebär den nämligen, med hänsyn till det dubbla villkor som den är underkastad, att ett separat förfarande undantagsvis inleds, i stället för att det redan avslutade förfarandet fortgår i syfte att ompröva beslutet om frikännande mot bakgrund av den misstänktes utsagor för det fall denne senare skulle kunna förhöras. Det ska dessutom påpekas att åklagarmyndigheten i det nationella målet inte hade denna möjlighet efter det att beslutet om frikännande hade meddelats, eftersom det är utrett att den tilltalade, även om han inte har förhörts, ändå har blivit föremål för en ”tvångsåtgärd” i form av en åtgärd för att utreda var han befinner sig, vilken har visat sig vara resultatlös.

34

Att dessa möjligheter att fortsätta handläggningen av ett förfarande som redan avslutats är strikt reglerade och avser exceptionella fall förstärks ytterligare av det faktum att ett återupptagande av förfarandet i enlighet med 193 § punkt 2 StPO under alla omständigheter inte är möjligt om överträdelsen i mellantiden preskriberats. Så var fallet i förevarande mål, eftersom det är utrett att överträdelsen varit preskriberad sedan åtminstone år 2015, det vill säga endast några månader efter antagandet av beslutet om frikännande i november 2014.

35

Dessutom ska det framhållas att enbart den omständigheten, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sin andra fråga, att det enligt tillämplig nationell rätt finns möjligheter till fortsatt handläggning av ett förfarande som har avslutats under förutsättning att överträdelsen ännu inte är preskriberad men att åklagarmyndigheten i förevarande fall inte har använt sig av dessa möjligheter innan preskription inträtt, inte påverkar den omständigheten att ett beslut att avsluta förfarandet vunnit laga kraft, eftersom det inte föreligger ett definitivt hinder mot att väcka åtal.

36

Eftersom dessa exceptionella möjligheter att fortsätta handläggningen av ett förfarande som redan har avslutats, vilka är strikt reglerade i 193 § punkt 2 StPO, inte kan påverka den omständigheten att ett beslut att avsluta ett förfarande som antagits med stöd av 190 § StPO har vunnit laga kraft, kan åklagarmyndighetens beslut att inte utnyttja den ena eller den andra av dessa möjligheter på grund av att villkoren för detta inte var uppfyllda inte heller påverka det faktum att nämnda beslut har vunnit laga kraft.

37

Den österrikiska regeringen har dessutom i sitt skriftliga yttrande, med hänvisning till praxis från Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) och österrikisk doktrin, gjort gällande att åklagarmyndighetens beslut att avsluta förfarandet i enlighet med 190 § StPO enligt österrikisk rätt ”inte kan angripas genom ordinära rättsmedel och därför får samma verkningar som ett lagakraftvunnet avgörande, såväl materiellt som processuellt, när det har meddelats”. Bland dess verkningar har denna regering nämnt den så kallade blockerande verkan (Sperrwirkung) som följer av ett sådant beslut, i enlighet med principen ne bis in idem, i förhållande till samtliga myndigheter i de andra medlemsstaterna, i den mån detta beslut har fattats efter en förhandsprövning i sak och en bedömning av huruvida det finns grund för det brott som vederbörande misstänks ha begått.

38

Av detta följer att de omständigheter som avses i de två första strecksatserna i punkt 25 i förevarande dom inte är sådana att det råder tvivel om att kravet, som det erinrats om i punkt 28 ovan, på att föreligger ett ”definitivt hinder” mot att väcka åtal är uppfyllt.

39

Vad för det andra gäller kravet, som det också har erinrats om i punkt 28 ovan, att beslutet att avsluta det aktuella straffrättsliga förfarandet har antagits efter en ”bedömning i sak av målet”, ska det i ett första led understrykas att den omständigheten, som nämns i första strecksatsen i punkt 25 ovan, att beslutet att avsluta förfarandet antogs på grund av att brott inte kunde styrkas inte innebär att detta andra villkor inte är uppfyllt. Tvärtom har domstolen redan slagit fast att ett beslut om frikännande på grund av bristande bevisning grundas på en bedömning i sak av målet (dom av den 28 september 2006, Van Straaten,C‑150/05, EU:C:2006:614, punkt 60).

40

I ett andra led framgår det av rättspraxis att bedömningen av om ett avgörande har vunnit laga kraft i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen ska göras inte endast mot bakgrund av syftet med artikeln som i huvudsak består i att säkerställa att var och en som har dömts och avtjänat sitt straff eller, i förekommande fall, frikänts genom lagakraftvunnen dom i en medlemsstat, kan förflytta sig inom Schengenområdet utan fruktan för lagföring för samma gärning i en annan medlemsstat, utan även mot bakgrund av behovet av att förebygga och bekämpa brottslighet, inom området med frihet, säkerhet och rättvisa i enlighet med artikel 3.2 FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2016, Kossowski,C‑486/14, EU:C:2016:483, punkt 47, och dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem), C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

41

I ett tredje led erinrar domstolen om att såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som principen om ömsesidigt erkännande, som i sig grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna, har en grundläggande betydelse inom unionsrätten, eftersom det tack vare dessa principer är möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser (dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem), C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 92 och där angiven rättspraxis).

42

Vad särskilt gäller artikel 54 i tillämpningskonventionen har domstolen slagit fast att denna artikel med nödvändighet innebär att det råder ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna vad gäller deras respektive straffrättsliga system och att var och en av dem godtar att gällande straffrätt i övriga medlemsstater tillämpas, även om en tillämpning av den egna nationella rätten skulle leda till ett annat resultat. Detta ömsesidiga förtroende kräver att de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten godtar ett lagakraftvunnet avgörande som har meddelats i den första medlemsstaten, såsom det överlämnats till dessa myndigheter (dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem), C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 93 och där angiven rättspraxis).

43

Av rättspraxis framgår emellertid också att nämnda ömsesidiga förtroende endast kan fungera väl om den andra avtalsslutande staten, med stöd av de handlingar som överlämnats av den första avtalsslutande staten, kan kontrollera att det avgörande som meddelats av de behöriga myndigheterna i den första staten faktiskt utgör ett lagakraftvunnet avgörande i vilket ärendet prövats i sak (dom av den 12 maj 2021, Bundesrepublik Deutschland (Rött meddelande från Interpol),C‑505/19, EU:C:2021:376, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

44

I ett fjärde led har domstolen slagit fast att ett beslut av åklagarmyndigheten att avsluta det straffrättsliga förfarandet och lägga ned förundersökningen inte kan anses ha fattats efter det att ärendet prövats i sak och följaktligen inte kvalificeras som ett lagakraftägande avgörande, i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen, om det av motiveringen till beslutet framgår att det inte gjorts en ingående utredning. Om så inte ansågs vara fallet, skulle det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna kunna äventyras, och den omständigheten att målsäganden och eventuella vittnen inte har hörts utgör härvidlag ett indicium på att någon ingående utredning inte har ägt rum i det nationella målet (dom av den 29 juni 2016, Kossowski,C‑486/14, EU:C:2016:483, punkt 53).

45

Mot bakgrund av denna rättspraxis uppkommer frågan huruvida WKStA:s beslut att avsluta det straffrättsliga förfarandet antogs efter en ”ingående utredning”, i den mening som avses i domen av den 29 juni 2016, Kossowski (C‑486/14, EU:C:2016:483), så att beslutet kan anses ha meddelats efter en bedömning i sak såsom krävs enligt artikel 54 i tillämpningskonventionen med hänsyn till de omständigheter som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sin tredje fråga och som återges i den tredje strecksatsen i punkt 25 ovan. Nämnda omständigheter som det har hänvisats till är att åklagarmyndigheten under förundersökningen samlade in uppgifter i samband med en framställan om rättslig hjälp och efter att ha fått tillgång till bankkonton och hållit förhör med två andra misstänkta, men inte förhörde den tilltalade, eftersom den utredningsåtgärd som hade karaktären av tvångsmedel och som syftade till att lokalisera denne slutligen visade sig vara resultatlös.

46

Såsom framgår av punkt 48 i domen av den 29 juni 2016, Kossowski (C‑486/14, EU:C:2016:483), hade åklagarmyndigheten i det mål som avgjordes genom den domen inte väckt åtal ”enbart av det skälet att den tilltalade hade vägrat att yttra sig och att målsäganden och ett indirekt vittne var bosatta i Tyskland, varför de inte hade kunnat höras inom ramen för förundersökningen [i Polen], och att målsägandens uppgifter således inte hade kunnat kontrolleras, utan att någon mer ingående utredning har genomförts i syfte att inhämta och undersöka bevis”. Domstolen drog härav slutsatsen att beslutet att avsluta det straffrättsliga förfarandet på grundval av en sådan förundersökning inte utgjorde ett beslut som meddelats efter en bedömning i sak.

47

I förevarande fall är det däremot utrett att WKStA, under en förundersökning som pågick i mer än två år, fick tillgång till bankkonton i samband med en framställan om rättslig hjälp från brittiska myndigheter, det vill säga SFO, och till andra bankkonton, och hörde två andra misstänkta österrikiska medborgare som nämns i punkt 13 ovan.

48

Den österrikiska regeringen har i sitt skriftliga yttrande dessutom påpekat att Bundesamt für Korruptionsprävention und Korruptionsbekämpfung (Österrikes federala myndighet för förebyggande och bekämpning av korruption, Österrike) har analyserat de kassaflöden som identifierats till följd av tillgången till nämnda bankkonton. Efter ett samordningsmöte med Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust) i maj 2014 informerade SFO WKStA om att det inte fanns några nya bevis som innebar att en viss offentlig tjänsteman i Ungern kunde identifieras, eftersom tillgång till konton, såväl i Slovakien som i Cypern, inte medförde att några uppgifter framkom i detta avseende. Det har dessutom enligt den österrikiska regeringen visat sig vara tveksamt om överföringen av uppgifter om konton som SFO begärt från Liechtenstein skulle kunna ge ytterligare klargöranden. Den 3 november 2014 upplyste Eurojust WKStA om att de ungerska rättsliga myndigheternas utredningar inte heller hade kunnat bekräfta brottsmisstankarna.

49

Vidare ska det framhållas att det visserligen är riktigt att den tilltalade i förevarande fall inte har förhörts. Inte desto mindre är det utrett att detta var på grund av att den tilltalade, såsom den hänskjutande domstolen har understrukit i sin tredje fråga, hade varit föremål för en tvångsåtgärd i syfte att han skulle lokaliseras, men att denna åtgärd slutligen visade sig vara fruktlös.

50

Såsom den schweiziska regeringen i huvudsak har gjort gällande utgör enbart den omständigheten att den tilltalade inte förhördes under förundersökningen i sig en indikation på att det inte föreligger någon ingående utredning endast i den mån åklagarmyndigheten enligt tillämplig nationell rätt är skyldig att förhöra den tilltalade innan den fattar ett beslut som innebär att förundersökningen läggs ned. Det ska emellertid erinras om att det i 193 § punkt 2 led 1 StPO uttryckligen föreskrivs en möjlighet att fortsätta handläggningen av det straffrättsliga förfarandet efter det att ett beslut om frikännande har antagits, när den tilltalade inte har förhörts med avseende på det brott som han misstänks för och förutsatt att han inte har blivit föremål för någon tvångsåtgärd i detta avseende. Det framgår således att ett sådant beslut, i enlighet med tillämplig nationell rätt, under vissa omständigheter kan antas utan att den tilltalade förhörs.

51

Även om den omständigheten att den tilltalade inte förhörs i egenskap av misstänkt i ett sådant fall inte i sig kan motivera slutsatsen att det inte har skett någon ingående utredning, är det icke desto mindre, såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 76 i sitt förslag till avgörande, så, att denna omständighet ändå kan beaktas bland andra relevanta omständigheter som tyder på en sådan avsaknad av ingående utredning. Det ska i detta syfte fastställas att det, under omständigheterna i det aktuella fallet, rimligen ankom på åklagarmyndigheten i den första medlemsstaten att vidta en utredningsåtgärd för att säkerställa att den tilltalade faktiskt förhördes, vilket uppenbarligen hade kunnat innebära att nya faktiska omständigheter eller ny bevisning framkom som i väsentlig mån kunde ifrågasätta huruvida ett beslut om frikännande var välgrundat. Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 77 i sitt förslag till avgörande, kan en åklagarmyndighet emellertid inte hindras från att dra slutsatser av den omständigheten att en tilltalad frivilligt har undandragit sig möjligheten att yttra sig, till exempel genom att inte stå till polisens förfogande.

52

Rent allmänt är det endast i undantagsfall som den andra medlemsstaten kan dra slutsatsen att det inte har gjorts någon ingående utredning i den första medlemsstaten, det vill säga när det är uppenbart att så är fallet enligt tillämplig nationell rätt i den första medlemsstaten, med beaktande av, först och främst, de skäl som anges i detta beslut och de uppgifter som eventuellt lämnats innan beslutet antogs av den första medlemsstaten, i förekommande fall som svar på en begäran från den andra medlemsstaten.

53

Att den andra medlemsstaten konstaterar att det inte har gjorts någon ingående utredning ska utgöra undantag snarare än huvudregel, eftersom, såsom generaladvokaten har påpekat, i punkterna 32 och 39–42 i sitt förslag till avgörande, ett sådant konstaterande under alla omständigheter gör sig gällande när det framgår av lydelsen i det aktuella straffrättsliga avgörandet att detta inte har föregåtts av någon verklig förundersökning eller bedömning av den tilltalades straffrättsliga ansvar, eller när det beslutet, enligt tillämplig nationell rätt, huvudsakligen har antagits av skäl som ska anses vara av rent processuell art eller hänförliga till lämplighetsavvägningar, ekonomiska bedömningar eller rättspolitiska sådana.

54

En sådan uppfattning ligger i linje med det specifika mål som eftersträvas med artikel 54 i tillämpningskonventionen, nämligen att säkerställa att en person som har frikänts genom lagakraftägande avgörande i en medlemsstat kan förflytta sig inom Schengenområdet utan fruktan för lagföring för samma gärning i en annan medlemsstat, såsom anges i punkt 40 ovan, samt med principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande mellan medlemsstaterna, vilka ligger till grund för principen ne bis in idem, vilken är stadfäst i denna bestämmelse och i artikel 50 i stadgan, såsom framgår av punkterna 41 och 42 ovan.

55

Detta syfte och dessa principer utgör däremot hinder för att åklagarmyndigheten i den andra medlemsstaten, när den avser att inleda ett straffrättsligt förfarande med avseende på en person som redan har varit föremål för ett straffrättsligt förfarande och efter en förundersökning frikändes genom ett lagakraftvunnet beslut om frikännande avseende samma gärningar i en första medlemsstat, gör en ingående bedömning av förundersökningen för att ensidigt avgöra huruvida förundersökningen är tillräckligt ingående enligt lagstiftningen i den första medlemsstaten.

56

Om åklagarmyndigheten i den andra medlemsstaten hyser allvarliga och konkreta tvivel om huruvida den utredning som åklagarmyndigheten i den första medlemsstaten genomfört är ingående eller tillräckligt detaljerad mot bakgrund av de faktiska omständigheter och den bevisning som den åklagarmyndigheten hade tillgång till under förundersökningen eller som åklagarmyndigheten faktiskt hade kunnat förfoga över genom att vidta de utredningsåtgärder som rimligen krävs med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, ska åklagarmyndigheten i den andra medlemsstaten kontakta åklagarmyndigheten i den första medlemsstaten för att begära bistånd, särskilt med avseende på tillämplig nationell rätt och de skäl som legat till grund för det beslut om frikännande som antagits till följd av denna förundersökning, genom att exempelvis använda sig av den samarbetsmekanism som föreskrivs i detta syfte i artikel 57 i tillämpningskonventionen.

57

Det ska i detta hänseende erinras om att i förhållandena mellan medlemsstaterna ska principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU beaktas. Enligt denna princip är medlemsstaterna allmänt och således bland annat vid tillämpningen av principen ne bis in idem, såsom den stadfästs i artikel 54 i tillämpningskonventionen, skyldiga att respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen.

58

Även om de faktiska omständigheter som det erinrats om i punkterna 47–50 i förevarande dom, i den mån de visar sig vara för handen, tenderar att bekräfta att det inte är uppenbart att den förundersökning som genomförts i den första medlemsstaten inte har varit ingående, ankommer det emellertid, såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 66 i sitt förslag till avgörande, i slutändan på den hänskjutande domstolen, som i förevarande fall ska avgöra huruvida principen ne bis in idem är tillämplig, att bedöma huruvida utredningen ska anses vara ingående mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter i detta avseende.

59

Inom ramen för denna helhetsbedömning kan den hänskjutande domstolen, såsom redan har påpekats i punkt 51 ovan, under vissa förutsättningar, bland andra eventuella relevanta indicier som visar att den utredning som genomförts i den första medlemsstaten inte är ingående, beakta den omständigheten att den tilltalade inte har förhörts i egenskap av misstänkt.

60

Av det anförda följer att tolkningsfrågorna ska besvaras enligt följande. Principen ne bis in idem i artikel 54 i tillämpningskonventionen, jämförd med artikel 50 i stadgan, ska tolkas så, att ett beslut om frikännande av en misstänkt som har meddelats i en första medlemsstat efter en förundersökning som huvudsakligen avser korruption, ska anses utgöra ett lagakraftvunnet avgörande i den mening som avses i dessa artiklar, när den misstänkte med avseende på samma gärningar är föremål för ett nytt straffrättsligt förfarande i en annan medlemsstat och

varvid den omständigheten att åklagarmyndigheten i den första medlemsstaten inte har förhört den misstänkte kan beaktas av åklagarmyndigheten i den andra medlemsstaten bland andra relevanta omständigheter som tyder på att det inte har gjorts någon ingående förundersökning i den första medlemsstaten, dock under förutsättning att det visas att det, under omständigheterna i det aktuella fallet, rimligen ankom på åklagarmyndigheten i den första medlemsstaten att vidta en utredningsåtgärd för att säkerställa att den misstänkte faktiskt förhördes, vilket uppenbarligen hade kunnat innebära att nya faktiska omständigheter eller ny bevisning framkom som i väsentlig mån kunde ifrågasätta huruvida ett beslut om frikännande var välgrundat.

61

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Principen ne bis in idem i artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Frankrike om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, som undertecknades i Schengen den 19 juni 1990 och trädde i kraft den 26 mars 1995, jämförd med artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att ett beslut om frikännande av en misstänkt som har meddelats i en första medlemsstat efter en förundersökning som huvudsakligen avser korruption, ska anses utgöra ett lagakraftvunnet avgörande i den mening som avses i dessa artiklar, när den misstänkte med avseende på samma gärningar är föremål för ett nytt straffrättsligt förfarande i en annan medlemsstat och

varvid den omständigheten att åklagarmyndigheten i den första medlemsstaten inte har förhört den misstänkte kan beaktas av åklagarmyndigheten i den andra medlemsstaten bland andra relevanta omständigheter som tyder på att det inte har gjorts någon ingående förundersökning i den första medlemsstaten, dock under förutsättning att det visas att det, under omständigheterna i det aktuella fallet, rimligen ankom på åklagarmyndigheten i den första medlemsstaten att vidta en utredningsåtgärd för att säkerställa att den misstänkte faktiskt förhördes, vilket uppenbarligen hade kunnat innebära att nya faktiska omständigheter eller ny bevisning framkom som i väsentlig mån kunde ifrågasätta huruvida ett beslut om frikännande var välgrundat.