Mål C‑112/22

CU

(begäran om förhandsavgörande från Tribunale di Napoli (Italien))

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 29 juli 2024

”Begäran om förhandsavgörande – Varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning – Direktiv 2003/109/EG – Artikel 11.1 d – Likabehandling – Åtgärder för social trygghet, socialt bistånd och socialt skydd – Krav på minst tio års bosättning, varav de sista två åren utan avbrott – Indirekt diskriminering”

Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning – Direktiv 2003/109 – Rätt till likabehandling med avseende på social trygghet, socialt bistånd och socialt skydd – Nationell lagstiftning som uppställer ett krav på tio års bosättning, varav de sista två åren utan avbrott, för att det ska föreligga en rätt till en social förmån, och som straffbelägger lämnandet av osann försäkran om detta bosättningskrav – Otillåtet

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 34; rådets direktiv 2003/109, skälen 6 och 12 samt artiklarna 4.1, 11.1 d och 11.2)

(se punkterna 35, 38, 46, 50–52 och 55–61 samt domslutet)

Resumé

Sedan Tribunale di Napoli (Domstolen i Neapel, Italien) inkommit med en begäran om förhandsavgörande uttalar sig EU-domstolen om den princip om likabehandling mellan varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare och en medlemsstats egna medborgare som föreskrivs i artikel 11 i direktiv 2003/109, ( 1 ) närmare bestämt om huruvida det får uppställas ett krav på tio års bosättning i den berörda medlemsstaten, varav de sista två åren utan avbrott, för att det ska föreligga en rätt till en åtgärd för social trygghet, socialt bistånd eller socialt skydd, i den mening som avses i denna artikel 11.1 d.

År 2020 ansökte tredjelandsmedborgarna CU och ND, som är varaktigt bosatta i Italien, om ”medborgarlön”, en social förmån som syftar till att garantera existensminimum. De anklagades sedermera för att i sina ansökningar osant ha intygat att de uppfyllde villkoren för att beviljas denna förmån, inklusive villkoret att ha varit bosatta i Italien i minst tio år, varav de sista två åren utan avbrott.

Under dessa omständigheter framstod det som oklart för domstolen i Neapel tvivel huruvida detta villkor, som även är tillämpligt på italienska medborgare, är förenligt med unionsrätten. Nämnda domstol anser att ett dylikt villkor resulterar i en ogynnsam behandling av tredjelandsmedborgare, även i förhållande till de som innehar uppehållstillstånd för längre tid, jämfört med landets egna medborgare.

Domstolens bedömning

Domstolen erinrar inledningsvis om att när en unionsrättslig bestämmelse, såsom artikel 11.1 d i direktiv 2003/109, uttryckligen hänvisar till nationell lagstiftning, ankommer det inte på domstolen att ge de aktuella begreppen en självständig och enhetlig unionsrättslig definition. Avsaknaden av en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen av begreppen social trygghet, socialt bistånd och socialt skydd, samt den hänvisning till nationell rätt som görs i artikel 11.1 d i direktiv 2003/109 i fråga om dessa begrepp, innebär emellertid inte att medlemsstaterna kan äventyra den ändamålsenliga verkan av direktiv 2003/109 vid tillämpningen av den princip om likabehandling som föreskrivs i nämnda bestämmelse. När medlemsstaterna beslutar om åtgärder avseende social trygghet, socialt bistånd och socialt skydd i enlighet med deras nationella lagstiftning måste dessa åtgärder dessutom vara förenliga med de principer som stadfästs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), däribland de som erkänns i dess artikel 34.

Eftersom såväl artikel 34 i stadgan som artikel 11.1 d i direktiv 2003/109 hänvisar till nationell rätt, ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida den ”medborgarlön” som är aktuell i det nationella målet utgör en sådan social förmån som omfattas av det direktivet.

Domstolen understryker vidare att det system som införts genom direktiv 2003/109 klart anger att beviljandet av ställning som varaktigt bosatt enligt detta direktiv är föremål för ett särskilt förfarande och dessutom förutsätter att vissa villkor är uppfyllda, däribland villkoret att ha varit lagligen och oavbrutet bosatt inom den berörda medlemsstatens territorium i fem år. Denna ställning som varaktigt bosatt motsvarar den högsta grad av integration som tredjelandsmedborgare kan uppnå, och motiverar att de ska garanteras samma behandling som medborgarna i den mottagande medlemsstaten, bland annat i fråga om social trygghet, socialt bistånd och socialt skydd.

När det gäller det bosättningsvillkor som är aktuellt i det nationella målet konstaterar domstolen att ett krav på bosättning i tio år, varav de senaste två åren utan avbrott, strider mot artikel 11.1 d i direktiv 2003/109.

I detta avseende noterar domstolen, för det första, att den skillnad i behandling mellan varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare och medlemsstatens egna medborgare som följer av att det i nationell lagstiftning föreskrivs ett sådant bosättningskrav utgör indirekt diskriminering. Ett sådant krav påverkar främst personer som inte är medborgare i landet, däribland tredjelandsmedborgare, men kan även påverka intressena hos italienska medborgare som återvänder till Italien efter att ha varit bosatta i en annan medlemsstat. En åtgärd kan således anses utgöra indirekt diskriminering utan att det är nödvändigt att den gynnar alla nationella medborgare eller endast missgynnar varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, med uteslutande av landets egna medborgare.

För det andra ska det noteras att en sådan diskriminering i princip är förbjuden, såvida det inte finns sakliga skäl för den.

I artikel 11.2 i direktiv 2003/109 anges på ett uttömmande sätt i vilka situationer medlemsstaterna, i fråga om bosättning, får avvika från principen om att varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare ska behandlas på samma sätt som medlemsstatens egna medborgare. Med undantag för dessa situationer utgör således en skillnad i behandling mellan dessa båda medborgarkategorier i sig ett åsidosättande av artikel 11.1 d i direktivet.

I synnerhet kan en skillnad i behandling mellan varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare och medborgare i den berörda medlemsstaten inte motiveras av att de befinner sig i olika situationer på grund av sina respektive band till denna medlemsstat.

Den period av lagenlig och oavbruten bosättning på fem år som föreskrivs i direktiv 2003/109 för att en person ska kunna förvärva ställning som varaktigt bosatt vittnar nämligen om ”personens förankring i landet”. Följaktligen ska denna period anses vara tillräcklig för att den berörda personen, efter att ha förvärvat ställning som varaktigt bosatt, ska ha rätt till samma behandling som medlemsstatens egna medborgare, bland annat i fråga om social trygghet, socialt bistånd och socialt skydd i enlighet med artikel 11.1 d i samma direktiv.

En medlemsstat kan således inte ensidigt förlänga den bosättningsperiod som krävs för att en varaktigt bosatt tredjelandsmedborgare ska kunna komma i åtnjutande av den rätt som garanteras i denna bestämmelse.

Vad slutligen gäller den straffrättsliga påföljd som föreskrivs i nationell lagstiftning för det fall att en person som ansöker om den sociala förmån som är aktuell i det nationella målet och härvid lämnar osann försäkran om villkoren för att beviljas denna förmån, erinrar domstolen om att en nationell påföljdsregel inte är förenlig med bestämmelserna i direktiv 2003/109 när den har införts för att säkerställa iakttagandet av en skyldighet som i sig inte är förenlig med dessa bestämmelser. Mot bakgrund av ovanstående finner domstolen att artikel 11.1 d i direktiv 2003/109, jämförd med artikel 34 i stadgan, utgör hinder mot nationell lagstiftning som innebär att för att varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare ska ha rätt till en åtgärd för social trygghet, socialt bistånd eller socialt skydd måste de ha varit bosatta i den aktuella medlemsstaten i minst tio år, varav de senaste två åren utan avbrott, vilket även gäller för medlemsstatens egna medborgare, och som straffbelägger lämnandet av osann försäkran om detta bosättningsvillkor.

( 1 ) Rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 2004, s. 44).