–

M.A., genom I. Botyrienė, advokatė,

–

Litauens regering, genom K. Dieninis och V. Vasiliauskienė, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom A. Azema, S.L. Kalėda och A. Steiblytė, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9), artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60) samt artikel 8.2 och 8.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan tredjelandsmedborgaren M.A. och Valstybės sienos apsaugos tarnyba (Nationella gränsskyddsmyndigheten vid Republiken Litauens inrikesministerium) (nedan kallad VSAT). Målet rör VSAT:s ansökan om att placera M.A. i förvar.

3

I artikel 4.1 i direktiv 2011/95 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får betrakta det som den sökandes skyldighet att så snart som möjligt lägga fram alla faktorer som behövs för att styrka ansökan om internationellt skydd. Det är medlemsstaternas skyldighet att i samarbete med den sökande bedöma de relevanta faktorerna i ansökan.”

4

I artikel 2 c i direktiv 2013/32 föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

5

I artikel 6 i direktiv 2013/32 föreskrivs följande:

”1.   Om en person ansöker om internationellt skydd vid en myndighet som enligt nationell rätt är behörig att registrera sådana ansökningar ska denna diarieföring ske senast tre arbetsdagar efter det att ansökan gjorts.

Om ansökan om internationellt skydd görs vid en annan myndighet som kan förväntas få ta emot sådana ansökningar men som inte är behörig att registrera dem i enlighet med nationell rätt ska medlemsstaterna säkerställa att diarieföringen sker senast sex arbetsdagar efter det att ansökan gjorts.

Medlemsstaterna ska säkerställa att de andra myndigheter som kan förväntas få ta emot ansökningar om internationellt skydd, till exempel polisen, gränsbevakningen, invandringsmyndigheterna och personalen vid förvarsanläggningar har relevant information och att deras personal erhåller nödvändig utbildning med hänsyn till utförandet av sina uppgifter och sitt ansvar och instrueras att upplysa sökande om var och hur ansökningar om internationellt skydd kan lämnas in.

2.   Medlemsstaterna ska se till att en person som har ansökt om internationellt skydd har en faktisk möjlighet att lämna in sin ansökan så snart som möjligt. Om sökanden inte lämnar in sin ansökan får medlemsstaterna tillämpa artikel 28 i enlighet därmed.

3.   Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 får medlemsstaterna ställa som krav att ansökningar om internationellt skydd ska lämnas in personligen och/eller på en angiven plats.

4.   Utan hinder av punkt 3 ska en ansökan om internationellt skydd anses ha lämnats in när en blankett har lämnats in av sökanden eller en officiell rapport inkom till de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten i enlighet med nationell rätt.

5.   Om ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ansöker om internationellt skydd samtidigt, med följden att det i praktiken blir mycket svårt att respektera den tidsfrist som föreskrivs i punkt 1, får medlemsstaterna besluta att tidsfristen ska förlängas till tio arbetsdagar.”

6

I artikel 7.1 i detta direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska se till att varje enskild myndig person med rättskapacitet har rätt att lämna in en ansökan om internationellt skydd för sin egen räkning.”

7

I artikel 43 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna får föreskriva förfaranden, i enlighet med de grundläggande principerna och garantierna i kapitel II, för att vid medlemsstatens gräns eller i transitzoner besluta om

2.   Medlemsstaterna ska se till att ett beslut inom ramen för de förfaranden som föreskrivs i punkt 1 fattas inom rimlig tid. Om ett beslut inte har fattats inom fyra veckor, ska sökanden beviljas inresa till medlemsstatens territorium så att hans eller hennes ansökan kan handläggas i enlighet med andra bestämmelser i detta direktiv.

3.   I händelse av ankomster som omfattar ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som lämnar ansökningar om internationellt skydd vid gränsen eller i en transitzon, vilket gör det omöjligt i praktiken att där tillämpa bestämmelserna i punkt 1, får dessa förfaranden även tillämpas om och under den tid dessa tredjelandsmedborgare eller statslösa personer normalt är förlagda på platser i närheten av gränsen eller i transitzonen.”

8

I skälen 15 och 20 i direktiv 2013/33 anges följande:

…

9

I artikel 2 h i direktivet föreskrivs följande:

”I detta direktiv avses med

…

10

I artikel 8.2 och 8.3 i direktiv 2013/33 föreskrivs följande:

”2.   Om det på grundval av en individuell bedömning av ett ärende visar sig nödvändigt får en medlemsstat besluta att ta en sökande i förvar, om mindre ingripande åtgärder inte kan tillämpas verkningsfullt.

3.   En sökande får endast tas i förvar

…

…”

11

I artikel 9 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   En sökande ska endast hållas i förvar så kort tid som möjligt, och ska hållas i förvar bara så länge grunderna i artikel 8.3 är tillämpliga.

De administrativa förfaranden avseende grunderna för förvar i artikel 8.3 ska utföras med tillbörlig skyndsamhet och noggrannhet. Förseningar i administrativa förfaranden som inte kan tillskrivas sökanden berättigar inte fortsatt förvar.

2.   Beslut om förvar av sökande ska fattas skriftligen av rättsliga myndigheter eller förvaltningsmyndigheter. I beslutet om förvar ska de faktiska och rättsliga skäl beslutet grundar sig på anges.

3.   Om beslut om förvar fattas av en förvaltningsmyndighet ska medlemsstaterna ombesörja att en snabb rättslig prövning av försvarsbeslutets laglighet utförs ex officio och/eller på begäran av den sökande. Om prövningen sker ex officio ska beslut därom fattas så snart som möjligt efter det att den sökande tagits i förvar. När den äger rum på begäran av den sökande ska beslut därom fattas så snart som möjligt efter det att de aktuella förfarandena inletts. Medlemsstaterna ska i detta syfte i nationell rätt fastställa den tidsfrist inom vilken den rättsliga prövningen ex officio och/eller den rättsliga prövningen på begäran av den sökande ska genomföras.

Om förvaret, som en följd av den rättsliga prövningen, konstateras vara olagligt, ska sökanden i fråga omedelbart friges.

4.   Sökande som tagits i förvar ska omedelbart, på ett språk de förstår eller rimligtvis kan förväntas förstå, skriftligen underrättas om skälen för förvar och vilka förfaranden för överklagande av beslutet om förvar som anges i nationell rätt samt om möjligheten att begära kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde.

5.   Förvaret ska omprövas av en rättslig myndighet med lämpliga tidsintervall, ex officio och/eller på begäran av den berörda sökanden, i synnerhet om personen hålls i förvar en längre tid, om det uppstår relevanta omständigheter eller kommer fram nya uppgifter som kan påverka förvarets laglighet.

6.   Vid en rättslig prövning av beslutet om förvar enligt punkt 3 ska medlemsstaterna se till att de sökande har tillgång till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde. Detta ska åtminstone innefatta förberedelse av de handlingar som krävs samt deltagande i förfarandet inför de rättsliga myndigheterna på den sökandes vägnar.

Kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde ska erbjudas av lämpligt kvalificerade personer i enlighet med vad som är godkänt eller tillåtet enligt nationell rätt, vars intressen inte står, eller kan komma att stå, i strid med sökandens intressen.

7.   Medlemsstaterna får också föreskriva att kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde ska ges

8.   Medlemsstaterna får även

9.   Medlemsstaterna får begära att helt eller delvis få ersättning för beviljade kostnader om och när sökandens ekonomiska situation avsevärt har förbättrats eller om beslutet att bevilja sådana kostnader fattades på grundval av falska uppgifter från sökanden.

10.   Förfarandena för tillgång till rättsligt bistånd och biträde ska fastställas i nationell rätt.”

12

I Lietuvos Respublikos įstatymas ”Dėl užsieniečių teisinės padėties” (Republiken Litauens lag om utlänningars rättsliga ställning), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad utlänningslagen), föreskrivs i artikel 2.20 att en utlänning ska anses vara asylsökande om han eller hon har lämnat in en ansökan om asyl enligt det förfarande som föreskrivs i samma lag, när något slutligt beslut ännu inte har antagits avseende denna ansökan.

13

Kapitel X2 i utlänningslagen avser tillämpningen av denna lag i en situation där krigstillstånd har förklarats föreligga, eller undantagstillstånd eller allmänt nödläge har utlysts, till följd av en massiv tillströmning av utlänningar. I detta kapitel föreskrivs följande i artikel 14012:

”1.   En utlänning får lämna in en ansökan om asyl

2.   En ansökan om asyl som inges av en utlänning på ett sätts om strider mot det förfarande som föreskrivs i punkt 1 i denna artikel ska avvisas och förfarandet för ingivande av asylansökan ska förklaras för sökanden. [VSAT] kan pröva en asylansökan från en utlänning som olagligen har passerat Republiken Litauens gräns, med hänsyn till utlänningens sårbarhet eller andra individuella omständigheter

…”

14

I artikel 14017 i utlänningslagen, vilken reglerar grunderna för att ta en asylsökande i förvar i händelse av en utlysning av krigstillstånd, undantagstillstånd eller nödläge och i händelse av en nödsituation till följd av massiv tillströmning av utlänningar, föreskrivs det inledningsvis och i punkt 2 att en asylsökande får tas i förvar när han eller hon anländer till Republiken Litauen genom att olagligen passera denna medlemsstats gräns.

15

I beskrivningen av förfarandet för beviljande och återkallande av asyl i Republiken Litauen, som godkändes genom Republiken Litauens inrikesministers dekret nr 1V-131 av den 24 februari 2016 (i dess lydelse enligt Republiken Litauens inrikesministers dekret nr 1V-626 av den 27 juli 2021) (nedan kallad beskrivningen av förfarandet), föreskrivs, i punkt 23, att om asylansökan lämnas in till en myndighet som inte anges i artikel 67.1 i utlänningslagen eller i strid med föreskrifterna i punkt 2 i samma artikel eller i punkt 22 i beskrivningen av förfarandet, ska ansökan återsändas till utlänningen senast två arbetsdagar efter det att det fastställs att den ansökan som myndigheten har mottagit är en asylansökan. Utlänningen ska härvid informeras om förfarandet för att inge en asylansökan. Denna information ska delges utlänningen skriftligen på ett språk som vederbörande rimligen kan förväntas förstå. En kopia av det svar som delges utlänningen ska tillställas den myndighet som anges i artikel 67.1 i utlänningslagen beroende på utlänningens vistelseort, om denna ort är känd.

16

Genom dekret nr 517, med rubriken ”Utlysning av nationellt nödläge och utnämning av chefen för insatserna på grund av detta läge” av den 2 juli 2021 (TAR, 2021, nr 2021–15235) (nedan kallat dekret 517/21), förklarade Republiken Litauens regering att det förelåg en nödsituation i hela landet. Den 10 november 2021 utlystes undantagstillstånd i en del av detta territorium med motiveringen att denna medlemsstat stod inför en massiv tillströmning av migranter från bland annat Belarus.

17

Den 17 november 2021 greps M.A., som är tredjelandsmedborgare, i Polen tillsammans med en grupp av personer rest in från Litauen, med motiveringen att han varken hade de resehandlingar eller den visering som krävdes för att vistas i Litauen och i unionen. Den 19 november 2021 överlämnades M.A. till VSAT:s tjänstemän på litauiskt territorium. Samma dag beslutade denna myndighet att M.A. skulle hållas i förvar under högst 48 timmar och ansökte vid Alytaus apylinkės teismas (Distriktsdomstolen i Alytus, Litauen) om att han skulle hållas i förvar under högst sex månader.

18

Vid den domstolen angav VSAT att de litauiska databaserna inte innehöll några uppgifter om M.A. och att han vistades olagligen i Litauen. Mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter ansåg VSAT att M.A. hade kunnat avvika för att undgå förvar eller ett eventuellt avlägsnande från denna medlemsstat. VSAT begärde således att M.A. skulle tas i förvar under högst sex månader för att hans rättsliga ställning skulle kunna fastställas.

19

Vid förhandlingen vid Alytaus apylinkès teismas (Distriktsdomstolen i Alytus, Litauen) lämnade M.A. in en ansökan om internationellt skydd. Genom beslut av den 20 november 2021 förordnade nämnda domstol om att M.A. skulle hållas i förvar till dess att ett beslut fattades om hans rättsliga ställning i Litauen, senast till och med den 18 februari 2022, med motiveringen att det fanns en risk för avvikande och att det inte skulle vara möjligt att pröva grunderna för hans asylansökan utan en sådan åtgärd.

20

M.A. överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen, Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Litauens högsta förvaltningsdomstol). Under förhandlingen vid den domstolen upprepade M.A. att han ansökte om asyl och gjorde gällande att han redan hade lämnat in en asylansökan den 20 november 2021, till en oidentifierad tjänsteman vid VSAT. Nämnda myndighet hävdar emellertid att den inte har tillgång till några uppgifter om en sådan ansökan.

21

Den 24 januari 2022 ingav M.A. en skriftlig asylansökan till VSAT. Migrationsdepartementet avvisade denna ansökan, bland annat med stöd av artikel 14012.1 i utlänningslagen.

22

Vid den hänskjutande domstolen gjorde M.A. gällande att han inte hade fått någon information om prövningen av hans asylansökan och att han inte hade underrättats om förfarandet för att inge en sådan ansökan. Vid en senare förhandling vid nämnda domstol den 1 februari 2022 yrkade M.A.:s ombud och VSAT:s ombud att nämnda domstol skulle förelägga migrationsdepartementet att pröva hans ansökan om internationellt skydd.

23

Den hänskjutande domstolen har för det första påpekat att i ett nödläge till följd av massiv tillströmning av migranter, såsom har utlysts genom dekret nr 517/21, måste en asylansökan, med risk för att annars avvisas, uppfylla de villkor som föreskrivs i artikel 14012.1 i utlänningslagen. Enligt artikel 14017 i utlänningslagen får en utlänning som i en situation som präglas av ett sådant nödläge olagligen rest in i Litauen dessutom tas i förvar.

24

En kombinerad tillämpning av dessa bestämmelser i utlänningslagen medför att M.A., på grund av den omständigheten att han olagligen rest in i Litauen och placerats i förvar, är förhindrad att ansöka om internationellt skydd och följaktligen inte kan betraktas som asylsökande.

25

På grund av det nödläge som utlysts genom dekret nr 517/21 är det emellertid endast asylsökande som kan bli föremål för en mindre ingripande åtgärd än förvar.

26

Den hänskjutande domstolen anser således att en tredjelandsmedborgare som rest in och uppehåller sig olagligen i Litauen inte har möjlighet att bli föremål för en mindre ingripande åtgärd än förvar.

27

Enligt artikel 14012.2 i utlänningslagen har VSAT visserligen ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att tillerkänna tredjelandsmedborgare som olagligen passerar de litauiska gränserna ställning som asylsökande, med hänsyn till deras utsatthet eller andra individuella omständigheter. Eftersom villkoren för utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning inte är exakt reglerade, anser den hänskjutande domstolen emellertid att den inte kan avgöra huruvida de åtgärder som VSAT vidtagit i förevarande fall är rättsenliga.

28

Under dessa omständigheter önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida direktiven 2011/95 och 2013/32 utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka en utlänning som rest in och vistas olagligen i en medlemsstat under en situation som präglas av ett nödläge på grund av massiv tillströmning av migranter faktiskt fråntas möjligheten att ansöka om internationellt skydd.

29

För det andra hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida de bestämmelser enligt vilka litauiska myndigheterna, under ett nödläge som har utlysts på grund av en massiv tillströmning av migranter, får hålla en person i M.A.:s situation i förvar enbart på grund av att han olagligen rest in i Litauen, är förenliga med unionsrätten. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida dessa bestämmelser är förenliga med skäl 15 samt artikel 8.2 och 8.3 i direktiv 2013/33, enligt vilka personer som ansöker om internationellt skydd endast får hållas i förvar under mycket klart definierade exceptionella omständigheter och med iakttagande av proportionalitetsprincipen.

30

På grund av de tvivel som föreligger om huruvida det ursprungliga förvarstagandet av M.A. var lagenligt har den hänskjutande domstolen i samband med begäran om förhandsavgörande ålagt VSAT att placera M.A. på en förläggning eller på en annan lämplig plats och begränsa hans rörelsefrihet till denna plats närområde fram till och med den 18 februari 2022. Den hänskjutande domstolen förelade dessutom migrationsdepartementet att inte utvisa eller återsända M.A. till ett tredjeland fram till dess att ett slutgiltigt beslut fattats i det nationella målet.

31

Mot denna bakgrund beslutade Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Litauens högsta förvaltningsdomstol) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

32

Den hänskjutande domstolen har begärt att förevarande begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107.1 i domstolens rättegångsregler.

33

Till stöd för denna begäran angav den hänskjutande domstolen att M.A. togs i förvar den 17 november 2021 och hölls i förvar fram till dess att beslutet om hänskjutande antogs den 2 februari 2022. Med stöd av nämnda beslut placerades M.A. på en av VSAT:s förläggningar i enlighet med de villkor som anges i punkt 30 i förevarande dom. Den hänskjutande domstolen har även anfört att VSAT enligt den tillämpliga lagstiftningen på nytt kan ansökan vid utgången av giltighetstiden för denna interimistiska åtgärd, som fastställts till den 18 februari 2022, vid domstolen i första instans om att den berörda personen ska tas i förvar eller bli föremål för någon annan åtgärd.

34

Den 21 februari 2022 begärde EU-domstolens första avdelning att den hänskjutande domstolen skulle lämna upplysningar dels om M.A.:s situation när den åtgärd som beslutats av den hänskjutande domstolen avslutas, dels om de begränsningar av den personliga friheten som åtgärden medför.

35

Det framgår av den hänskjutande domstolens svar att Marijampolės apylinkės teismas (distriktsdomstolen i Marijampolė, Litauen) den 11 februari 2022 vidtog en åtgärd motsvarande den som den hänskjutande domstolen beslutade om och som avses i punkt 30 i förevarande dom. Denna åtgärd skulle gälla fram till dess att M.A.:s rättsliga ställning fastställdes, men inte längre än fram till den 11 maj 2022.

36

Det kan för det första konstateras att begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av direktiven 2011/95, 2013/32 och 2013/33, vilka omfattas av avdelning V i tredje delen i EUF-fördraget om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Begäran kan följaktligen bli föremål för förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

37

Vad för det andra gäller villkoret att målet ska vara brådskande, ska det understrykas att detta villkor är uppfyllt bland annat när den berörda personen är frihetsberövad och utgången i det nationella målet är avgörande för huruvida denna person ska vara fortsatt frihetsberövad. Den berörda personens situation ska i detta sammanhang bedömas utifrån omständigheterna vid tidpunkten för prövningen av ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål (dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alfödi Regionális Igazgatóság,, C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 99 och där angiven rättspraxis).

38

Enligt fast rättspraxis utgör placering av en tredjelandsmedborgare på en förvarsanläggning en frihetsberövande åtgärd, oavsett om detta sker under prövningen av hans eller hennes ansökan om internationellt skydd eller inför avlägsnandet av honom eller henne (dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alfödi Regionális Igazgatóság,, C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 100 och där angiven rättspraxis).

39

Vad vidare gäller begreppet förvar i den mening som avses i artikel 2 h i direktiv 2013/33, har domstolen redan slagit fast att det framgår av bestämmelsens ordalydelse och av förarbetena till bestämmelsen samt av det sammanhang i vilket den ingår, att förvar av en person som ansöker om internationellt skydd utgör en tvångsåtgärd som berövar sökanden hans eller hennes rörelsefrihet och isolerar vederbörande från resten av befolkningen, genom att ålägga honom eller henne att utan avbrott stanna kvar inom ett begränsat och slutet område (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alfödi Regionális Igazgatóság,, C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 223).

40

I förevarande fall ska det för det första påpekas att M.A., vid tidpunkten för prövningen av ansökan om att begäran om förhandsavgörande skulle handläggas enligt förfarandet för brådskande mål, var föremål för en ”annan” åtgärd än förvar, i den mening som avses i litauisk rätt, nämligen inkvartering i en av VSAT:s förläggningar med begränsning av rörelsefriheten till denna förläggnings närområde.

41

Det framgår av de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen att även om M.A. fick röra sig fritt inom den ifrågavarande förläggningen, fick han inte lämna förläggningen utan tillstånd eller medföljande personal. Den berörda personen förefaller följaktligen hållas isolerad från resten av befolkningen och berövas sin rörelsefrihet.

42

Under dessa omständigheter ska denna person anses hållas i förvar i den mening som avses i artikel 2 h i direktiv 2013/33.

43

Vad för det andra gäller sambandet mellan kvarhållandet i förvar och utgången i det nationella målet, framgår det av beslutet om hänskjutande att den första frågan avser möjligheten för klaganden i det nationella målet att lämna in en ansökan om internationellt skydd och därmed betraktas som asylsökande. Enligt de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen är en förutsättning för att kunna tillämpa en åtgärd som inte medför sådana begränsningar av rörelsefriheten som kännetecknar begreppet förvar emellertid att den berörda personen betraktas som asylsökande.

44

Vidare syftar den andra tolkningsfrågan i huvudsak till att få klarhet i huruvida artikel 8.2 och 8.3 i direktiv 2013/33 tillåter att M.A. tas i förvar enbart av det skälet att han vistas olagligen i Litauen.

45

Mot bakgrund av dessa omständigheter beslutade domstolen (första avdelningen), på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, den 3 mars 2022, att bifalla ansökan från den hänskjutande domstolen om att begäran om förhandsavgörande skulle handläggas enligt förfarandet för brådskande mål.

46

Vid förhandlingen uppgav den litauiska regeringen att M.A. den 18 mars 2022 ingav en ansökan om internationellt skydd, som nu är under prövning av behöriga myndigheter. Den litauiska regeringen har, utan att uttryckligen hävda att den första tolkningsfrågan inte kan tas upp till sakprövning, påpekat att det inte längre finns anledning för domstolen att besvara denna fråga, eftersom den inte längre har något föremål.

47

Det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF är ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (dom av den 19 november 2019, A. K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 69).

48

Det ska i detta avseende erinras om att en begäran om förhandsavgörande inte är till för att möjliggöra rådgivande yttranden i allmänna eller hypotetiska frågor, utan för att tillgodose behov knutna till den faktiska lösningen av en tvist. Om det framgår att den ställda frågan uppenbart saknar relevans för att avgöra målet, ska EU-domstolen fastställa att det saknas anledning att besvara densamma (dom av den 19 november 2019, A. K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 70).

49

Även om det antas att M.A. faktiskt ingav en ansökan om internationellt skydd den 18 mars 2022, vilken nu är under prövning, framgår det av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen, genom den första tolkningsfrågan, avser att fastställa lagenligheten av de åtgärder som vidtagits mot denna person utifrån hans första försök att lämna in ansökan om internationellt skydd, vilket skedde den 20 november 2021.

50

Härav följer att den första tolkningsfrågan fortfarande är användbar för utgången i målet vid den nationella domstolen och att denna fråga därför ska besvaras.

51

Inom ramen för det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen, som införts genom artikel 267 FEUF och som avses i punkt 47 i förevarande dom, utgör den omständigheten att den hänskjutande domstolen, formellt sett, har begränsat sina frågor till att avse tolkningen av en viss bestämmelse i unionsrätten inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer härvidlag på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 15 juli 2021, DocMorris, C‑190/20, EU:C:2021:609, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

52

I förevarande fall ska det påpekas att den första frågan, som bland annat avser tolkningen av artikel 4.1 i direktiv 2011/95, motiveras av de tvivel som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för beträffande under vilka villkor en ansökan om internationellt skydd kan lämnas in i Litauen. Denna bestämmelse avser emellertid den berörda medlemsstatens bedömning av relevanta faktorerna i en sådan ansökan och är följaktligen inte relevant för att avgöra det nationella målet.

53

Eftersom den första tolkningsfrågan avser villkoren för att lämna in en ansökan om internationellt skydd, ska även artikel 6 i direktiv 2013/32 tolkas. I denna artikel föreskrivs bestämmelser om rätt till prövning av sådana ansökningar.

54

Det framgår dessutom av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att i ett nödläge till följd av en massiv tillströmning av migranter medför underlåtenhet att iaktta de villkor för att lämna in en ansökan om internationellt skydd som föreskrivs i artikel 14012.1 i utlänningslagen att ansökan avvisas och återsänds till utlänningen utan att ha prövats enligt artikel 23 i beskrivningen av förfarandet.

55

Detta innebär, såsom generaladvokaten framhöll i punkt 58 i sitt förslag till avgörande, att tredjelandsmedborgare som inte uppfyller villkoren för inresa till Litauen i praktiken endast kan ansöka om asyl i denna medlemsstat från utlandet eller vid gränsen till denna stat. Dessa medborgare förlorar däremot denna möjlighet om de olagligen reser in i nämnda medlemsstat. Under sådana omständigheter kommer nämligen deras ansökningar inte beaktas av de nationella myndigheterna.

56

För att kunna ge ett användbart svar på den första frågan ska den hänskjutande domstolen mot denna bakgrund anses ha ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 6 och 7.1 i direktiv 2013/32 ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, enligt vilken tredjelandsmedborgare som vistas olagligen i denna medlemsstat, i en situation då krigstillstånd, undantagstillstånd eller nödläge har utlysts till följd av en massiv tillströmning av migranter, i praktiken fråntas möjligheten att inom denna medlemsstats territorium få tillgång till ett förfarande för prövning av ansökan om internationellt skydd.

57

Det följer av artikel 6.1, 6.3 och 6.4 i direktiv 2013/32 att det för att ”ansöka” om internationellt skydd inte krävs några administrativa formaliteter, eftersom dessa formaliteter äger rum när ansökan ”lämnas in”. För att en ansökan ska anses ha gjorts krävs i princip att den som ansöker om internationellt skydd fyller i en blankett avsedd för detta ändamål i enlighet med artikel 6.4 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Ministerio Fiscal (Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd), C‑36/20 PPU, EU:C:2020:495, punkt 93).

58

Vad särskilt gäller nämnda handling att ”ansöka” om internationellt skydd, erinrar domstolen om att det i artikel 7.1 i direktiv 2013/32 föreskrivs att varje enskild myndig person med rättskapacitet har rätt att ansöka om internationellt skydd för sin egen räkning. Det framgår dessutom av domstolens praxis att varje tredjelandsmedborgare eller statslös person har rätt att ansöka om internationellt skydd på en medlemsstats territorium, inbegripet vid dess gränser eller i transitområden, även om vederbörande vistas olagligen på detta territorium. Denna rättighet ska tillerkännas en sådan person, oavsett utsikterna att vinna framgång med en dylik ansökan (dom av den 16 november 2021, kommissionen/Ungern (Straffbeläggande av hjälp till asylsökande), C‑821/19, EU:C:2021:930, punkt 136).

59

I artikel 6.2 i direktiv 2013/32 föreskrivs vidare att medlemsstaterna ska se till att en person som har ansökt om internationellt skydd har en faktisk möjlighet att lämna in sin ansökan så snart som möjligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Ministerio Fiscal (Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd), C‑36/20 PPU, EU:C:2020:495, punkt 63).

60

Det ska i detta hänseende understrykas att förfarandet för att framställa, registrera och lämna in en ansökan ska vara förenligt med syftet med direktiv 2013/32, nämligen att säkerställa en så effektiv, snabb och enkel tillgång som möjligt till förfarandet för att ansöka om internationellt skydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Ministerio Fiscal (Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd), C‑36/20 PPU, EU:C:2020:495, punkt 63).

61

Rätten att göra en sådan ansökan är en förutsättning för det faktiska iakttagandet av rätten att få en sådan ansökan registrerad och rätten att kunna lämna in den och få den prövad inom de frister som föreskrivs i direktiv 2013/32 och, slutligen, för att rätten till asyl, såsom den garanteras i artikel 18 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd), C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 102).

62

Även om framställningen av ansökan om internationellt skydd och inlämnandet av själva ansökan utgör två på varandra följande skilda steg i ansökningsförfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Ministerio Fiscal (Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd), C‑36/20 PPU, EU:C:2020:495, punkt 93), finns det ett nära samband mellan dessa åtgärder, eftersom de syftar till att säkerställa dels faktisk tillgång till det förfarande som gör det möjligt att pröva en ansökan om internationellt skydd, dels effektiviteten av artikel 18 i stadgan.

63

Domstolen konstaterar således att tillämpningen av en nationell lagstiftning, såsom artikel 14012.1 i utlänningslagen, enligt vilken en tredjelandsmedborgare som vistas olagligen i Litauen enbart av den anledningen fråntas möjligheten att ansöka om eller lämna in en ansökan om internationellt skydd efter inresan i denna medlemsstat, följaktligen hindrar nämnda tredjelandsmedborgare från att faktiskt åtnjuta den rättighet som föreskrivs i artikel 18 i stadgan.

64

Sådana regler för att få tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd som föreskrivs i artikel 14012.1 i utlänningslagen kan inte anses uppfylla de krav som uppställs i artiklarna 6 och 7 i direktiv 2013/32.

65

Enligt artikel 6.3 i direktiv 2013/32 får medlemsstaterna visserligen ställa som krav att ansökningar om internationellt skydd ska lämnas in personligen och/eller på en angiven plats. Såsom generaladvokaten framförde i punkt 76 i sitt förslag till avgörande får medlemsstaterna emellertid inte använda sig av denna möjlighet på ett sätt som i praktiken hindrar dessa medborgare, eller vissa av dem, från att ansöka ”så snart som möjligt” eller som helt hindrar dem från att lämna in ansökan. En motsatt tolkning skulle strida mot syftet med direktiv 2013/32, vilket är att säkerställa en effektiv, enkel och snabb tillgång till förfarandet för beviljande av internationellt skydd, och allvarligt undergräva den ändamålsenliga verkan av rätten att ansöka om asyl, vilken tillerkänns varje tredjelandsmedborgare enligt artikel 7 i direktivet.

66

Det förhåller sig inte annorlunda när en tredjelandsmedborgares tillgång till det förfarande som avses i artikel 6 i direktiv 2013/32 ändå kan säkerställas genom ett utrymme för skönsmässig bedömning, vilket föreskrivs i artikel 14012.2 i utlänningslagen och gör det möjligt för den beslutande myndigheten att ändå pröva en ansökan om internationellt skydd med hänsyn till sökandens utsatthet eller andra exceptionella omständigheter.

67

I detta avseende räcker det att konstatera, såsom framgår av punkt 58 ovan, att det följer av lydelsen i artikel 7.1 i direktiv 2013/32 och av domstolens praxis att ”varje enskild myndig person” och ”varje tredjelandsmedborgare” har rätt att ansöka om internationellt skydd. En sådan nationell bestämmelse som artikel 14012.2 i utlänningslagen, enligt vilken den behöriga myndigheten medges ett utrymme för skönsmässig bedömning för att pröva ansökningar från endast vissa berörda personer som vistas olagligen i landet, med hänsyn till deras sårbarhet, uppfyller således inte villkoren i artikel 7.1 i direktiv 2013/32.

68

Den litauiska regeringen har emellertid, för att motivera de begränsningar av rätten att ansöka om internationellt skydd som följer av artikel 14012.1 i utlänningslagen, åberopat det hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten som Republiken Litauen utsätts för på grund av den massiva tillströmningen av migranter vid dess gränser, bland annat från Belarus.

69

Enligt artikel 72 FEUF ska bestämmelserna i avdelning V i tredje delen i detta fördrag inte påverka medlemsstaternas ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten.

70

Även om det ankommer på medlemsstaterna att besluta om lämpliga åtgärder för att säkerställa lag och ordning på deras territorium och deras inre och yttre säkerhet, innebär detta inte att unionsrätten helt saknar tillämplighet på sådana åtgärder. Såsom domstolen redan har konstaterat föreskrivs uttryckliga undantag i EUF-fördraget, som är tillämpliga när det föreligger situationer som kan äventyra lag och ordning eller allmän säkerhet endast i väl avgränsade fall. Det går inte att härav sluta sig till att det skulle finnas ett generellt förbehåll i EUF-fördraget som innebär att alla åtgärder som vidtas med hänvisning till lag och ordning eller allmän säkerhet faller utanför unionsrättens tillämpningsområde. Om det godtogs att det fanns ett sådant förbehåll, vid sidan av de specifika förutsättningarna i bestämmelserna i detta fördrag, skulle unionsrättens tvingande karaktär och dess enhetliga tillämpning riskera att undergrävas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd), C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 214).

71

Dessutom ska undantaget i artikel 72 FEUF tolkas restriktivt. Av detta följer att artikel 72 inte kan tolkas så, att det räcker att medlemsstaterna åberopar sitt ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten, för att de ska ha rätt att avvika från bestämmelser i unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd), C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 215).

72

Under dessa omständigheter, och mot bakgrund av den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 70 och 71 i förevarande dom, kan ett allmänt åberopande av ett hot mot allmän ordning eller den inre säkerheten till följd av en massiv tillströmning av tredjelandsmedborgare inte, enligt artikel 72 FEUF, motivera en sådan bestämmelse som artikel 14012 i utlänningslagen, som innebär att tredjelandsmedborgare som vistas olagligen i en medlemsstat i praktiken fråntas rätten att ansöka om internationellt skydd i denna medlemsstat.

73

Den litauiska regeringen har för övrigt inte klargjort vilken inverkan en sådan åtgärd skulle ha på upprätthållandet av lag och ordning och skyddet av den inre säkerheten i det ifrågavarande nödläget till följd av den massiva tillströmningen av migranter.

74

Såsom framgår av punkterna 125–127 och 130 i generaladvokatens förslag till avgörande är det enligt artikel 43 i direktiv 2013/32 dessutom tillåtet för medlemsstaterna att fastställa särskilda förfaranden, som är tillämpliga vid deras gränser, för att bedöma huruvida ansökningar om internationellt skydd kan tas upp till prövning i situationer där sökandens beteende visar att det är uppenbart att ansökan saknar grund eller utgör missbruk. Dessa förfaranden gör det möjligt för medlemsstaterna att vid unionens yttre gränser utöva sitt ansvar för att upprätthålla allmän ordning och skydda den inre säkerheten, utan att det blir nödvändigt att göra undantag enligt artikel 72 FEUF.

75

Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska den första tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artiklarna 6 och 7.1 i direktiv 2013/32 ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, enligt vilken tredjelandsmedborgare som vistas olagligen i denna medlemsstat, i en situation då krigstillstånd, undantagstillstånd eller nödläge har utlysts till följd av en massiv tillströmning av migranter, i praktiken fråntas möjligheten att inom denna medlemsstats territorium få tillgång till ett förfarande för prövning av ansökan om internationellt skydd.

76

Den litauiska regeringen har vid förhandlingen gjort gällande att det saknas anledning att besvara den andra tolkningsfrågan, eftersom den hänskjutande domstolen den 2 februari 2022 beslutade att M.A. skulle bli föremål för en ”annan” åtgärd än förvar, i den mening som avses i litauisk rätt, och att denna åtgärd skulle ha förlängts fram till den 11 maj 2022.

77

Det framgår emellertid av punkt 42 i förevarande dom att den åtgärd som M.A. Har varit föremål för utgör förvar i den mening som avses i artikel 2 h i direktiv 2013/33.

78

Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att den andra frågan kan tas upp till prövning, eftersom det fortfarande finns anledning att besvara den.

79

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 8.2 och 8.3 i direktiv 2013/33 ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, enligt vilken asylsökande, i en situation då krigstillstånd, undantagstillstånd eller nödläge har utlysts till följd av en massiv tillströmning av migranter, får tas i förvar enbart av det skälet att vederbörande vistas olagligen inom denna medlemsstats territorium.

80

Enligt domstolens rättspraxis får en tredjelandsmedborgare ställning som sökande av internationellt skydd, i den mening som avses i artikel 2 c i direktiv 2013/32, så snart vederbörande ”gör” en ansökan (dom av den 25 juni 2020, Ministerio Fiscal (Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd), C‑36/20 PPU, EU:C:2020:495, punkt 92).

81

Det framgår av domstolens praxis att artiklarna 8 och 9 i direktiv 2013/33, jämförda med skälen 15 och 20 i samma direktiv, innehåller betydande begränsningar av medlemsstaternas befogenhet att ta en person i förvar (dom av den 25 juni 2020, Ministerio Fiscal (Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd), C‑36/20 PPU, EU:C:2020:495, punkt 101).

82

Om det på grundval av en individuell bedömning av ett ärende visar sig nödvändigt, får en medlemsstat enligt artikel 8.2 i nämnda direktiv besluta att ta en sökande i förvar, om mindre ingripande åtgärder inte kan tillämpas verkningsfullt. Nationella myndigheter kan således endast placera en sökande av internationellt skydd i förvar efter att ha kontrollerat, i varje enskilt fall, att sådant förvar är proportionerligt i förhållande till det syfte som eftersträvas (dom av den 25 juni 2020, Ministerio Fiscal (Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd), C‑36/20 PPU, EU:C:2020:495, punkt102).

83

Det följer av domstolens fasta praxis att artikel 8.3 i direktiv 2013/33 innehåller en uttömmande uppräkning av de skäl som kan motivera att en person placeras i förvar och att vart och ett av dessa skäl motsvarar ett specifikt behov och är självständigt i förhållande till de övriga. Med beaktande av hur betydelsefull rätten till frihet som fastställts i artikel 6 i stadgan är, och vilket allvarligt ingrepp i denna rätt som förvar innebär, ska begränsningar av utövandet av denna rätt endast ske i den mån det är strängt nödvändigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Ministerio Fiscal (Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd), C‑36/20 PPU, EU:C:2020:495, punkterna 104 och 105).

84

Den omständigheten att en person som ansöker om internationellt skydd vistas olagligen på en medlemsstats territorium ingår emellertid inte bland de skäl som enligt artikel 8.3 i direktiv 2013/33 kan motivera att en sådan sökande tas i förvar. En tredjelandsmedborgare kan följaktligen inte tas i förvar enbart av detta skäl.

85

För att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar förefaller det ändå vara nödvändigt att fastställa huruvida en sådan omständighet kan motivera att en asylsökande hålls i förvar med hänsyn till skyddet av nationell säkerhet eller allmän ordning i enlighet med artikel 8.3 e i direktivet, såsom den litauiska regeringen har gjort gällande. I den exceptionella situation som präglas av en massiv tillströmning av migranter från Belarus anser nämligen denna regering att ett sådant beteende som en person som befinner sig i M.A.:s belägenhet uppvisar utgör ett hot mot allmän ordning och den nationella säkerheten i Republiken Litauen. Vid förhandlingen åberopade denna medlemsstats regering även det hot som en utländsk medborgare som befinner sig i M.A.:s situation utgör för allmän ordning och säkerhet i unionens övriga medlemsstater.

86

Det ska härvid erinras om att den strikta regleringen av de behöriga nationella myndigheternas möjlighet att ta en asylsökande i förvar med stöd av artikel 8.3 första stycket e i direktiv 2013/33 även garanteras av den tolkning av begreppen ”nationell säkerhet” och ”allmän ordning”, vilka båda förekommer i andra direktiv, som görs i domstolens praxis och som är tillämplig även när det handlar om direktiv 2013/33 (dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 64).

87

Domstolen har nämligen slagit fast att begreppet ”allmän ordning” under alla omständigheter förutsätter att det utöver den störning av ordningen i samhället som varje lagöverträdelse innebär, föreligger ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse (dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

88

Vad gäller begreppet ”nationell säkerhet” framgår det av domstolens praxis att detta begrepp omfattar såväl en medlemsstats inre som yttre säkerhet, och att den allmänna säkerheten kan påverkas av en inverkan på väsentliga offentliga institutioner och funktioner, av hot mot befolkningens överlevnad, av risken för en allvarlig störning i de yttre förbindelserna eller av den fredliga samexistensen mellan folken samt av en inverkan på militära intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

89

Ett hot mot nationell säkerhet eller allmän ordning kan således endast, med hänsyn till kravet på nödvändighet, motivera att en asylsökande tas eller hålls i förvar med stöd av artikel 8.3 första stycket e i direktiv 2013/33 under förutsättning att hans eller hennes individuella beteende utgör ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse eller den berörda medlemsstatens inre eller yttre säkerhet (dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 67).

90

Mot denna bakgrund kan den omständigheten att en person som ansöker om internationellt skydd vistas olagligen i en medlemsstat inte i sig anses visa att det föreligger ett tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett grundläggande samhällsintresse eller som innebär en inverkan på de intressen som nämns i punkt 89 ovan. Det kan således inte godtas att en sådan sökande, enbart på grund av att han eller hon vistas olagligen i en medlemsstat, kan anses utgöra ett hot mot medlemsstatens nationella säkerhet eller allmänna ordning i den mening som avses i artikel 8.3 e i direktiv 2013/33.

91

Denna bedömning påverkar inte möjligheten att – utöver den olagliga vistelsen – en sökande av internationellt skydd som vistas olagligen i en medlemsstat, på grund av särskilda omständigheter som visar på vederbörandes farlighet, bedöms utgöra ett sådant hot.

92

De argument som den litauiska regeringen anförde vid förhandlingen kan förstås så, att de hänvisar till möjligheten att, med stöd av artikel 72 FEUF, göra undantag från samtliga bestämmelser i direktiv 2013/33 på grund av exceptionella omständigheter till följd av en tillströmning av migranter. Denna regering har emellertid i detta avseende endast hänvisat till allmänna överväganden som, med beaktande av den rättspraxis som anges i punkterna 70 och 71 i förevarande dom, inte kan motivera tillämpningen av denna artikel.

93

Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska den andra tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 8.2 och 8.3 i direktiv 2013/33 ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, enligt vilken asylsökande, i en situation då krigstillstånd, undantagstillstånd eller nödläge har utlysts till följd av en massiv tillströmning av migranter, får tas i förvar enbart av det skälet att vederbörande vistas olagligen inom denna medlemsstats territorium.

94

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: