1.

I förordning (EG) nr 44/2001 ( 2 ), även kallad Bryssel I‑förordningen föreskrevs, i linje med den tradition som medlemsstaterna själva har etablerat sedan konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, ( 3 ) enhetliga bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område i medlemsstaterna. Enligt dessa bestämmelser gäller följande. För att en dom som har meddelats i en medlemsstat (nedan kallad ursprungsmedlemsstaten) ska kunna verkställas i en annan medlemsstat (nedan kallad den medlemsstat där domen görs gällande), så ska denna sistnämnda medlemsstat bevilja verkställighet av domen.

2.

Bryssel I‑förordningen har ersatts av förordning (EU) nr 1215/2012 ( 4 ) (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen), som är mer långtgående än dess företrädare, varigenom införs ett system med automatisk verkställighet (”utan att det behövs något särskilt förfarande”) av domar på privaträttens område vilka har meddelats i medlemsstaterna.

3.

Enligt bestämmelserna i dessa båda förordningar har den medlemsstat där domen görs gällande emellertid, med hänvisning till den internationella privaträttens traditionella lösning, rätt att vägra verkställighet av en dom om den åsidosätter grunderna för dess rättsordning (ordre public).

4.

Det kan visserligen argumenteras att förekomsten av ett undantag avseende grunderna för en rättsordning (ordre public) utgör ett nödvändigt och oundvikligt villkor för att de krav som har fastställts för att bevilja utländska domars verkställbarhet inom den medlemsstat där domen görs gällande ska kunna liberaliseras. Denna stat är nämligen mindre ovillig att godta utländska avgöranden när den förfogar över en säkerhetsventil som ger den en möjlighet att få sista ordet beträffande de verkningar som domen medför inom dess territorium.

5.

Det som utmärker förevarande mål är att verkställighet av domar som har meddelats i en ursprungsmedlemsstat har vägrats med motiveringen att verkställigheten inte var förenlig med den yttrandefrihet som garanteras i artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Detta mål ger inte bara domstolen ett tillfälle att förtydliga villkoren för att tillämpa bestämmelsen om ordre public i en sådan situation, utan också att ange gränserna för dess egen behörighet att meddela förhandsavgöranden.

6.

Kapitel III i Bryssel I‑förordningen, med rubriken ”Erkännande och verkställighet”, omfattar tre avsnitt med rubrikerna ”Erkännande” (artiklarna 33–37), ”Verkställighet” (artiklarna 38–52) och ”Gemensamma bestämmelser” (artiklarna 53–56), samt en definition av begreppet ”dom” (artikel 32).

7.

I artikel 33 i denna förordning, som inleder det första avsnittet i kapitel III avseende erkännande av domar som har meddelats i en annan medlemsstat än den där ett erkännande har gjorts gällande, föreskriver, i dess punkt 1, att ”[e]n dom som har meddelats i en medlemsstat skall erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas”.

8.

I artikel 34.1 i denna förordning föreskrivs att en dom inte ska erkännas om ”ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande”.

9.

Enligt artikel 36 i samma förordning får ”[e]n utländsk dom … aldrig omprövas i sak”.

10.

I artikel 38 i Bryssel I‑förordningen, som inleder andra avsnittet i kapitel III om verkställighet av domar som meddelats i andra medlemsstater föreskrivs följande i punkt 1:

”En dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den staten skall verkställas i en annan medlemsstat sedan domen, på ansökan av part, har förklarats vara verkställbar där.”

11.

I artikel 41 i denna förordning föreskrivs att ”[d]omen skall förklaras vara verkställbar omedelbart efter fullgörandet av formaliteterna i artikel 53 utan någon omprövning enligt artiklarna 34 och 35. I detta skede av förfarandet skall motparten inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan.”

12.

I artikel 43.1 i denna förordning föreskrivs att ”[b]åda parter får söka ändring av beslutet i anledning av ansökan om verkställighetsförklaring”.

13.

Artikel 45 i samma förordning har följande lydelse:

”1.   Den domstol vid vilken ansökan om ändring görs enligt artikel 43 eller 44 får avslå en ansökan om verkställighetsförklaring eller upphäva verkställighetsförklaringen endast på någon av de grunder som anges i artiklarna 34 och 35. Den skall meddela sitt avgörande utan dröjsmål.

2.   Den utländska domen får aldrig omprövas i sak.”

14.

I artikel 48 i Bryssel I‑förordningen föreskrivs följande:

”1.   Om en utländsk dom omfattar flera yrkanden och verkställighetsförklaringen inte kan meddelas för domen i dess helhet, skall domstolen eller den behöriga myndigheten meddela den i fråga om ett eller flera av dem.

2.   Sökanden kan begära en verkställighetsförklaring som är begränsad till delar av domen.”

15.

Tidningen Le Monde publicerade, den 7 december 2006, en artikel i vilken författaren EE, anställd journalist på denna tidning, hävdade att fotbollsklubbarna Real Madrid och FC Barcelona hade tagit hjälp av doktor X. Fuentes, som var initiativtagare till ett tidigare avslöjat nätverk för bloddopning inom cykelsporten. Ett utdrag ur artikeln fanns på förstasidan, tillsammans med en teckning med undertexten ”Dopning: först cykling, nu fotboll” föreställande en cyklist klädd i spanska flaggans färger och omgiven av små fotbollsspelare och sprutor. Många medier, framfört allt spanska, återgav publikationen.

16.

Den 23 december 2006 publicerade tidningen Le Monde, utan kommentarer, den dementi som Real Madrid skickat till tidningen.

17.

Klubben och en medlem av dess medicinska team, sökandena i det nationella målet, väckte vid Juzgado de Primera Instancia no 19 de Madrid (Förstainstansdomstolen nr 19 i Madrid, Spanien) talan om skadestånd mot tidningen Le Mondes förlag och den journalist som skrivit artikeln, på grund av att deras heder hade kränkts.

18.

Genom dom av den 27 februari 2009 förpliktade denna domstol svarandena i det nationella målet att betala 300000 euro till Real Madrid och 30000 euro till dess medicinska team. Domstolen beordrade dessutom att beslutet skulle publiceras i tidningen Le Monde. Svarandena i det nationella målet överklagade denna dom till Audiencia Provincial de Madrid (Provinsdomstolen i Madrid, Spanien), som i huvudsak bekräftade domen. Genom dom av den 24 februari 2014 avslog Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) överklagandet.

19.

Genom beslut av den 11 juli 2014 förpliktade Juzgado de Primera Instancia no 19 de Madrid (Förstainstansdomstolen nr 19 i Madrid, Spanien) Société Editrice du Monde och EE att solidariskt ( 5 ) verkställa Tribunal Supremos (Högsta domstolen, Spanien) dom och betala 390000 euro i kapital, ränta och kostnader till Real Madrid. Den 9 oktober 2014 förpliktade den, genom beslut, dem att verkställa domen och betala 33000 euro i kapital, ränta och kostnader till medlemmen i det medicinska teamet.

20.

Den 15 februari 2018 utfärdade ordföranden för domstolskansliet vid Tribunal de grande instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike) två verkställighetsförklaringar avseende dessa beslut.

21.

Genom domar av den 15 september 2020 upphävde Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) dessa förklaringar. Den ansåg att besluten av den 11 juli och den 9 oktober 2014 uppenbart stred mot grunderna för Frankrikes internationella rättsordning (ordre public) och fastställde således att de inte kunde verkställas i Frankrike.

22.

Cour d’appel de Paris fastslog i detta hänseende, för det första, att de spanska domstolarna hade dömt på grundval av artikel 9.3 i Ley Orgánica 1/1982, de protección civil del derecho al honor, a la intimidad personal y familiar y a la propia imagen (lag 1/1982 om civilrättsligt skydd av rätten till heder, privatliv och familjeliv samt till den egna bilden) av den 5 maj 1982 (BOE av den 14 maj 1982, s. 11196), utan att Real Madrid åberopat någon ekonomisk skada. Vidare angav Audiencia Provincial de Madrid (Provinsdomstolen i Madrid, Spanien) i sin dom, vilken bekräftats av Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) att eftersom skadan i allmänhet var förknippad med ideell skada var det svårt att kvantifiera den i ekonomiska termer.

23.

Cour d’appel de Paris påpekade, för det andra, att det enda som hade diskuterats vid den spanska domstolen var den mediala effekten av den aktuella artikeln, vilken hade dementerats av spanska medier, varför den skada som lidits till följd av den åberopade mediebevakningen hade begränsats av dementin från de lokala pressorganen, vars läsekrets huvudsakligen är spansk.

24.

För det tredje konstaterade Cour d’appel de Paris, inledningsvis, att domarna om betalning av 300000 euro i kapitalbelopp och 90000 euro i ränta berör en fysisk person samt förlaget för en tidning vars räkenskaper visar att detta belopp utgör 50 procent av nettoförlusten och 6 procent av kassan den 31 december 2017. Vidare angav den att domarna om betalning av 30000 euro i kapitalbelopp och 3000 euro i ränta till journalisten tillkommer utöver de ovannämnda. Slutligen påpekade denna domstol att det var ytterst ovanligt att beloppet av ett skadestånd som utdöms för angrepp på heder eller anseende överstiger 30000 euro samt att fransk lag endast straffar förtal av enskilda personer med ett maximalt bötesbelopp om 12000 euro.

25.

Cour d’appel de Paris drog härav slutsatsen att dessa domar hade en avskräckande inverkan på svarandena i det nationella målet avseende deras deltagande i den offentliga diskussionen om frågor av allmänt intresse, på så sätt att medierna hindrades från att utföra sin uppgift att informera och övervaka. Erkännandet eller verkställighet av de beslut som gav upphov till dessa domar stred således på ett oacceptabelt sätt mot grunderna för Frankrikes internationella rättsordning (ordre public), i den mån detta innebar en kränkning av yttrandefriheten.

26.

Klagandena i det nationella målet överklagade de domar som Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) meddelat vid Cour de Cassation (Högsta domstolen, Frankrike), som är den hänskjutande domstolen i förevarande mål. De har för det första anfört att en prövning av skadeståndets proportionalitet endast kan göras gällande om det är fråga om ett skadestånd av straffrättslig och inte kompensatorisk karaktär. För det andra har de hävdat att de hade gjort gällande att Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike), genom att ersätta den ursprungliga domstolens bedömning av skadan med sin egen bedömning, hade ändrat de spanska domarna, i strid med artiklarna 34.1 och 36 i Bryssel I‑förordningen. För det tredje har de anfört att Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) inte hade tagit hänsyn till allvaret i de brister som den spanska domstolen hade konstaterat och att det kriterium som grundar sig på de dömdas ekonomiska situation inte var relevant för att bedöma om straffet var oproportionerligt, samt att proportionaliteten under alla omständigheter inte fick bedömas mot bakgrund av nationella bestämmelser.

27.

Motparterna i det nationella målet svarade, i huvudsak, att Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike), utan att pröva de spanska domarna i sak, med rätta hade vägrat att erkänna deras verkställbarhet på grund av de oproportionerliga påföljderna, vilka innebar ett uppenbart åsidosättande av yttrandefriheten och därmed av internationell allmän ordning (ordre public).

28.

Den hänskjutande domstolen har, i motiveringen till tolkningsfrågorna, hänvisat till domstolens dom i målet Krombach. ( 6 ) Den har uppmärksammat den del av domen som den, med hänvisning till domen Johnston, ( 7 ) anser fastställer ett samband mellan de grundläggande rättigheter som domstolen ska säkerställa iakttagandet av och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen). ( 8 )

29.

Vidare har den hänskjutande domstolen påpekat att enligt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) lämnar artikel 10.2 i Europakonventionen, när det gäller skyddsnivån, litet utrymme för begränsningar av yttrandefriheten beträffande den politiska debatten och frågor av allmänt intresse. En publikation som behandlar idrottsfrågor innefattas i denna sistnämnda kategori. ( 9 ) Dessutom anser den hänskjutande domstolen att den avskräckande verkan av en dom om skadeståndsskyldighet är en faktor vid bedömningen av proportionaliteten av en åtgärd avseende ersättning för ärekränkande uttalanden. Vidare har den anfört att det, när det gäller journalisters yttrandefrihet, ska säkerställas att skadestånd som åläggs pressföretag inte är sådant att det hotar deras ekonomiska grundvalar. ( 10 )

30.

Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), genom beslut av den 28 september 2022 som inkom till domstolen den 11 oktober 2022, att vilandeförklara målet och till domstolen ställa följande tolkningsfrågor:

31.

Parterna i det nationella målet, den franska, den spanska och den tyska regeringen samt Europeiska kommissionen har gett in skriftliga yttranden. Parterna i det nationella målet, den franska, den spanska och den maltesiska regeringen samt kommissionen var representerade vid förhandlingen den 17 oktober 2023.

32.

Innan jag analyserar tolkningsfrågorna, anser jag det lämpligt att göra några inledande anmärkningar avseende dessa frågor i den del de avser artiklarna 34 och 36 i Bryssel I‑förordningen, vilka ingår i det första avsnittet i kapitel III i denna förordning, med rubriken ”Erkännande”.

33.

Den hänskjutande domstolen ska, i det nationella målet, pröva ett överklagande av domar i vilka en fransk domstol har upphävt verkställighetsförklaringar avseende spanska avgöranden i Frankrike. Av detta följer att de relevanta bestämmelserna i Bryssel I‑förordningen i stället är de som avser verkställighet av domar som meddelats i en annan medlemsstat än den i vilket verkställighet har begärts, vilka finns i andra avsnittet i detta kapitel, med rubriken ”Verkställighet” och särskilt artikel 45 i denna förordning.

34.

När det gäller artikel 34 i Bryssel I‑förordningen, föreskrivs emellertid, för det första, i artikel 45.1 i denna förordning att grunderna för att neka ett erkännande, inbegripet den som avser grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande (artikel 34.1) även utgör grund för att avslå verkställighet. När det gäller artikel 45.2 i Bryssel I‑förordningen, är dess innehåll vidare nästan identiskt med innehållet i artikel 36 i denna förordning och bekräftar att förbudet mot en omprövning i sak även är tillämpligt inom ramen för ett bestridande av verkställigheten av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat än den i vilken verkställigheten har sökts.

35.

Hänvisningen till artiklarna 34 och 36 i Bryssel I‑förordningen ska således förstås så, att den avser artikel 45.1 i denna förordning, jämförd med artiklarna 34.1 och 45.2 i denna. Det ska påpekas att den hänskjutande domstolen förefaller medveten om att även bestämmelserna om verkställighet av domar är relevanta i det nationella målet. Även om endast artiklarna 34 och 36 i denna förordning nämns i tolkningsfrågorna, framgår det av dessa frågor att den hänskjutande domstolen i förevarande mål önskar få klarhet i huruvida det finns grund för att avslå erkännande och verkställighet.

36.

Vidare antyder den första tolkningsfrågans formulering att den hänskjutande domstolen endast åsyftar det processuella sammanhang i vilket en ”tidning” har dömts för att ha skadat en idrottsklubbs anseende. Överklagandena till den hänskjutande domstolen har emellertid riktats mot domar som har meddelats i två olika förfaranden som inletts dels mot det förlag som ger ut den tidning i vilken den angripna tidningsartikeln publicerats, dels mot den journalist på tidningen som skrivit den, av idrottsklubben och medlemmen i dess medicinska team. I övrigt har den hänskjutande domstolen, genom sin sjätte tolkningsfråga, önskat få klarhet i huruvida den, beroende på en motparts individuella karaktärsdrag, ska göra en annan bedömning av villkoren för tillämpning av bestämmelsen om ordre public.

37.

Slutligen föreslår jag således att alla tolkningsfrågorna ska bedömas tillsammans. Medan den första tolkningsfrågan är av ganska allmän karaktär, rör nämligen de övriga frågorna detaljerade aspekter av den prövning som ska göras av domstolen i den medlemsstat där en dom görs gällande, vid vilken en talan har väckts mot ett beslut om verkställighet av en dom som har meddelats i ursprungsmedlemsstaten. Dessa frågor rör emellertid samma rättsliga fråga men avser olika aspekter av den prövning som den hänskjutande domstolen, vid vilken ett överklagande har getts in, måste granska. Att besvara den första tolkningsfrågan utan att komplettera detta svar med överväganden avseende dessa detaljerade aspekter skulle vidare innebära en risk för att ge felaktig vägledning beträffande villkoren för att tillämpa bestämmelsen om ordre public.

38.

Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågorna förstås så, att den hänskjutande domstolen, genom dessa frågor, i huvudsak har önskat få klarhet i huruvida artikel 45.1 i Bryssel I‑förordningen, jämförd med artiklarna 34.1 och 45.2 i denna, samt artikel 11 i stadgan ska tolkas så, att en medlemsstat i vilken verkställighet har sökts av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat, genom vilken ett tidningsförlag och en journalist har dömts för att ha skadat anseendet för en idrottsklubb och en medlem i dess medicinska team på grund av information som har publicerats i denna tidning, får avslå en ansökan om verkställighetsförklaring avseende denna dom eller upphäva verkställighetsförklaringen på grund av att den skulle medföra ett uppenbart åsidosättande av den yttrandefrihet som garanteras i artikel 11 i stadgan.

39.

För att ge ett användbart svar på denna fråga, kommer jag först att framföra några allmänna överväganden beträffande bestämmelsen om ordre public (avsnitt B). Därefter kommer jag att analysera artikel 11 i stadgan mot bakgrund av den hänskjutande domstolens tvivel (avsnitt C) och kriterierna för bedömningen av huruvida ett uppenbart åsidosättande av den frihet som garanteras i denna bestämmelse föreligger (avsnitt D). Slutligen kommer jag att behandla presumtionen om ett likvärdigt skydd enligt Europadomstolens praxis (avsnitt E).

40.

Eftersom Brysselkonventionen, såsom jag har angett, har ersatts av Bryssel I‑förordningen, är den tolkning som domstolen har gjort av denna konvention fortfarande giltig beträffande motsvarande bestämmelser i denna förordning. Så är fallet med artikel 34.1 i denna förordning, som har ersatt artikel 27.1 i nämnda konvention. Även om det i konventionen, till skillnad från i den ovannämnda förordningen, inte uttryckligen föreskrevs att erkännande eller verkställighet av en dom ”uppenbart” skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där en dom gjordes gällande för att domen inte skulle erkännas, har domstolen emellertid alltid tolkat Brysselkonventionen på detta sätt.

41.

Begreppet grunderna för rättsordningen (ordre public) har tolkats av domstolen i omfattande praxis. Domstolen har i denna praxis även sett till att ange gränserna för sin egen behörighet på området förhandsavgöranden och för behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där en dom görs gällande.

42.

Det följer av domen Krombach ( 11 ) att även om det i princip står konventionsstaterna fritt att, med stöd av förbehållet i artikel 34.1 i Bryssel I‑förordningen, i enlighet med sin nationella begreppsbildning bestämma de krav som grunderna för rättsordningen (ordre public) ställer, ska gränserna för detta begrepp omfattas av tolkningen av denna förordning.

43.

Även om det inte ankommer på domstolen att definiera innehållet i grunderna för rättsordningen (ordre public) i en konventionsstat, är det alltså, enligt en klassisk formulering i rättspraxis, domstolens uppgift att kontrollera gränserna inom vilka domaren i en medlemsstat i vilken en dom har gjorts gällande kan tillämpa detta begrepp för att inte erkänna en dom. ( 12 )

44.

Domstolen har i detta hänseende slagit fast att när det gäller begreppet ordre public i artikel 34 i Bryssel I‑förordningen, ska denna bestämmelse tolkas restriktivt, eftersom den utgör ett hinder för genomförandet av ett av de grundläggande målen med denna förordning, nämligen principen om fri rörlighet för rättsliga avgöranden. ( 13 ) Domstolen har preciserat att bestämmelsen om ordre public endast ska tillämpas i undantagsfall. ( 14 )

45.

Vidare har domstolen påpekat att det i denna förordning, genom att en omprövning i sak av den utländska domen förbjuds, föreskrivs ett förbud för domstolen i den stat där domen görs gällande att tillämpa bestämmelsen om ordre public av det enda skälet att de båda staternas lagar skiljer sig åt och att kontrollera om domstolen i ursprungsstaten har gjort en riktig bedömning av de rättsliga och de faktiska omständigheterna. ( 15 )

46.

En tillämpning av bestämmelsen om ordre public kan följaktligen endast bli aktuell i det fall då erkännandet eller verkställigheten av domen i den stat där den görs gällande skulle innebära ett klart åsidosättande av en rättsregel som anses vara fundamental för rättsordningen i den stat där domen görs gällande eller av en rättighet som erkänns som grundläggande i denna rättsordning. ( 16 )

47.

Denna klassiska formulering bör kompletteras med två faktorer som ytterligare begränsar tolkningen av begreppet ”grunderna för rättsordningen (ordre public)”.

48.

Den första faktorn avser de grundläggande rättigheterna.

49.

Domstolen har slagit fast att en nationell domstol i den medlemsstat i vilken domen har gjorts gällande som genomför unionsrätten genom att tillämpa Bryssel I‑förordningen ska iaktta de krav som följer av artikel 47 i stadgan. ( 17 ) Vidare ska bestämmelserna i förordningen tolkas mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna, vilka enligt fast rättspraxis utgör en integrerad del av de allmänna rättsprinciperna som numera är stadfästa i stadgan. ( 18 )

50.

Hittills har domstolens praxis på detta område främst avsett rätten till försvar och de processuella garantierna. ( 19 ) Artikel 47 i stadgan är emellertid inte begränsad till skyddet av dessa rättigheter.

51.

Enligt Europadomstolens praxis är nämligen artikel 6.1 i Europakonventionen, som motsvaras av artikel 47 andra stycket i stadgan, tillämplig på verkställighet av utländska domar som har vunnit laga kraft ( 20 ) och att neka verkställighet av en sådan dom kan utgöra en kränkning av sökandens rätt till en rättvis rättegång. ( 21 )

52.

Som har påpekats i doktrinen, ( 22 ) utgör domarna, oavsett om de är fastställande eller rättsskapande, ett medel för tillämpning av de materiella rättigheterna. De har samma roll i ett gränsöverskridande sammanhang, när erkännande eller verkställighet av en dom som härrör från en annan medlemsstat har sökts i den medlemsstat där domen gjorts gällande. Domstolen har, som en återspegling av detta övervägande, i sin praxis sett till att skydda sådana materiella rättigheter som bygger på bestämmelser i Europakonventionen även när det rör sig om situationer som inte varit begränsade till en enda stats territorium. ( 23 )

53.

Såsom vissa författare har gjort gällande ( 24 ) har Europadomstolen även, i sin praxis, av artikel 6.1 i Europakonventionen dragit slutsatsen att det föreligger en processuell rättighet till erkännande och verkställighet av en dom som har meddelats utomlands. Denna rätt har nämligen sin grund i begreppet ”rättvis rättegång” i den mening som avses i denna bestämmelse.

54.

Det ska i detta hänseende påpekas att doktrinens författare inte enstämmigt har uttalat sig till förmån för denna specifika tolkning av Europadomstolens praxis.

55.

Det förekommer nämligen en debatt avseende bland annat dels gränserna för en sådan ”rättighet” och dess plats i konventionssystemet, ( 25 ) dels behovet av att väga denna ”rättighet” mot svarandens grundläggande rättigheter. ( 26 ) En annan kritik förefaller avse att det inte är möjligt för Europadomstolen att av ett åsidosättande av artikel 6 i Europakonventionen dra slutsatsen att det föreligger en ”rätt” till erkännande och verkställighet av fastställandet. ( 27 ) Jag är emellertid inte övertygad av denna sistnämnda kritik. Genom att det i Bryssel I‑förordningen föreskrivs en princip om att en dom som har meddelats i en annan medlemsstat ska verkställas efter att ha förklarats verkställbar och att skälen för att avslå en ansökan om verkställighet uttömmande anges, erkänns nämligen förekomsten av en sådan rättighet. ( 28 )

56.

När domstolen tolkar de rättigheter som garanteras i artikel 47 andra stycket i stadgan måste den beakta de motsvarande rättigheter som garanteras i artikel 6.1 i Europakonventionen, såsom de tolkats av Europadomstolen, såsom lägsta tillåtna skyddsnivå. ( 29 ) Enligt min uppfattning ska domstolen således tillerkänna sökanden ett likvärdigt skydd som det som följer av Europadomstolens praxis, där denne sökande, i enlighet med Bryssel I‑förordning, ansöker om erkännande eller verkställighet av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat.

57.

Det samma bör gälla när det yrkande som sökanden har framställt vid domstolen i ursprungsmedlemsstaten inte, i sak, hade sin materiella grund i unionsrätten. Även om domstolen i ursprungsmedlemsstaten visserligen grundar sin behörighet på Bryssel I‑förordningen, är stadgan inte tillämplig vid den när det gäller saken i målet. ( 30 ) Däremot blir denna förordning, vid domstolen i den medlemsstat där domen görs gällande, då den föreskriver den princip som anges i punkt 55 i detta förslag till avgörande och på ett uttömmande sätt anger skälen till att avslå en ansökan om verkställighet, inbegripet det skäl som avser grunderna för rättsordningen (ordre public), ( 31 ) och följaktligen stadgan, tillämpliga. ( 32 )

58.

En sådan självständig karaktär för en ”rätt” till verkställighet av en dom på privaträttens område, som föreskrivs i artikel 47 andra stycket i stadgan, motsvarar den lösning som Europadomstolen har angett i sin praxis avseende artikel 6.1 i Europakonventionen. ( 33 )

59.

Denna på detta sätt definierade ”rätt” är emellertid inte absolut. ( 34 ) Den får begränsas, under förutsättning att begränsningarna uppfyller kraven i artikel 52.1 i stadgan. Det är i detta hänseende fastställt att en begränsning av denna rättighet på grund av ett uppenbart åsidosättande av ordre public ska anses föreskriven i lag i den mån den följer av artikel 34.1 i Bryssel I‑förordningen. Denna begränsning iakttar det huvudsakliga innehållet i denna rättighet. Begränsningen utgör nämligen inte ett ifrågasättande av rättigheten i sig, eftersom den, under vissa specifika förutsättningar som avgränsas i domstolens praxis, innebär att verkställigheten av en dom utesluts. ( 35 ) Denna begränsning måste emellertid även vara nödvändig och faktiskt svara mot ett av de mål av allmänt intresse som unionen erkänt samt mot behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

60.

Den andra faktor genom vilken den klassiska formulering som följer av domstolens praxis ska kompletteras avser ömsesidigt förtroende. Denna faktor innebär nämligen att avslag på en ansökan om erkännande och verkställighet av en dom som meddelats i en medlemsstat står i strid med medlemsstaternas ömsesidiga förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna i unionen på vilket de bestämmelser om erkännande och verkställighet som fastställs i Bryssel I‑förordningen är grundade. Detta förtroende är inte enbart en följd av de val som unionens institutioners gjort i lagstiftningen. Det har sin grund i primärrätten. ( 36 )

61.

Den omständigheten att hänvisningen till ömsesidigt förtroende inte förekommer i denna klassiska formulering beror på att när denna formulering slogs fast i domen Krombach hade varken unionsrätten eller domstolen ännu öppet erkänt den roll som detta förtroende har beträffande den privaträttsliga aspekten av området med frihet, säkerhet och rättvisa.

62.

Än viktigare är att det är detta förtroende som medlemsstaterna ömsesidigt visar varandras rättssystem och domstolar som gör det möjligt att – vid en felaktig tillämpning av nationell rätt eller av unionsrätten – anse att det system med rättsmedel som tillhandahålls i varje medlemsstat, kompletterat med möjligheten att begära förhandsavgörande i artikel 267 FEUF, ger enskilda ett tillräckligt skydd. ( 37 )

63.

Enligt domstolen vilar Bryssel I‑förordningen nämligen på den grundläggande tanken att enskilda i princip ska använda samtliga tillgängliga rättsmedel i ursprungsmedlemsstaten. För att på förhand förhindra ett åsidosättande av grunderna för rättsordningen (ordre public) ska enskilda använda samtliga tillgängliga rättsmedel i ursprungsmedlemsstaten, såvida inte särskilda omständigheter gör det alltför svårt eller omöjligt att använda rättsmedlen i den medlemsstaten. ( 38 )

64.

De överväganden som nämns i punkterna 62 och 63 i detta förslag till avgörande formulerades av domstolen i samband med påstådda åsidosättanden av processrättsliga garantier vars följder kunde innebära ett åsidosättande av grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen gjorts gällande. I förevarande mål har domstolen däremot beretts tillfälle att göra en tolkning av unionsrätten i en situation där det påstådda åsidosättandet av ordre public i den medlemsstat där domen gjorts gällande anses vara en följd av att de materiella rättigheterna har åsidosatts.

65.

Mot bakgrund av principen om ömsesidigt förtroende och de system för rättsmedel som inrättats i varje medlemsstat, medför denna situation en ytterligare svårighet.

66.

Det förtroende som medlemsstaterna ömsesidigt ger varandra avser visserligen, såsom domstolen förefaller ha velat understryka i sin praxis, nämligen inte bara de områden som omfattas av unionsrätten (”situation avseende en felaktig tillämpning … av unionsrätten”) utan även dem som inte omfattas av denna (”situation avseende en felaktig tillämpning av den nationella rätten”).

67.

När de anspråk som en sökande gjort gällande vid en domstol i ursprungsmedlemsstaten inte, i sak, har sin materiella grund i unionsrätten, kan det emellertid vara tveksamt om det, inom ramen för detta förfarande, ska vara möjligt att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende en bestämmelse i stadgan där en materiell rättighet eller frihet föreskrivs.

68.

I förevarande mål kunde motparterna i det nationella målet, eftersom de anspråk som klagandena i det nationella målet gjorde gällande inte i sak föreföll ha sin materiella grund i unionsrätten, ( 39 ) inte vid domstolen i ursprungsmedlemsstaten åberopa artikel 11 i stadgan till stöd för argumentet att den yttrandefrihet som garanteras i denna bestämmelse utgör hinder för detta anspråk. ( 40 ) De hade emellertid kunnat åberopa (vilket de, enligt de förtydliganden som gjordes vid förhandlingen, också har gjort) artikel 10 i Europakonventionen och de nationella konstitutionella bestämmelser som föreskriver denna frihet samt, dessutom, vid Europadomstolen väcka talan mot ursprungsmedlemsstaten. Domstolen i den medlemsstat där domen gjorts gällande får vidare i samband med sin tolkning inte bortse från behovet av att säkerställa ett skydd som åtminstone är likvärdigt med det skydd som Europakonventionen föreskriver. ( 41 )

69.

I detta hänseende utgör stadgan och Europakonventionen, på privaträttens område, en kompletterande uppsättning av skydd för unionens och medlemsstaternas grundläggande värderingar. Det är för övrigt denna komplettering som, med hänsyn till att unionsrätten inte är tillämplig i alla situationer, bidrar till det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna.

70.

Europadomstolen har även, när det gäller skydd för de rättigheter som garanteras i Europakonventionen, erkänt att de roller som domstolarna i ursprungsmedlemsstaten respektive den medlemsstat där domen gjorts gällande har är olika, utan att detta leder till att mekanismen för att kontrollera iakttagandet av de rättigheter som garanteras i denna konvention inte fungerar. ( 42 ) Visserligen följer av Europadomstolens praxis att domstolen i den medlemsstat där domen görs gällande, när en allvarlig och bekräftad invändning har gjorts om att en rättighet som garanteras i Europakonventionen är uppenbart otillräckligt skyddad och unionsrätten inte gör det möjligt att avhjälpa denna otillräcklighet, inte får avstå från att pröva denna invändning med motiveringen att den tillämpar unionsrätten. ( 43 ) Detta är emellertid inte fallet i förevarande mål. Bestämmelsen om ordre public utgör nämligen ett instrument som föreskrivs i unionsrätten, vilket gör det möjligt för en domstol i den medlemsstat där domen gjorts gällande att avhjälpa varje uppenbar otillräcklighet beträffande ett sådant skydd.

71.

I traditionella fall, när frågan uppkommer om huruvida erkännande eller verkställighet av en dom som meddelats i en annan medlemsstat är oförenlig med en princip, eller till och med ett koncept, inom den nationella rätten i den medlemsstat där domen gjorts gällande, får domstolen i den medlemsstaten inte åberopa bestämmelsen om ordre public utan att först identifiera en grundläggande princip i sin egen rättsordning som skulle åsidosättas om den aktuella domen erkändes eller verkställdes. ( 44 ) Med andra ord ankommer det på den domstolen att identifiera en sådan princip i sin rättsordning och fastställa att den är grundläggande. Detta är en direkt följd av den omständigheten att det, såsom bekräftats av domstolens klassiska formulering, ankommer på medlemsstaterna att ”i enlighet med sin nationella begreppsbildning” bestämma de krav som grunderna för rättsordningen (ordre public) ställer.

72.

Domstolen får, i sin tur, inom ramen för sitt uppdrag att tolka begreppet ordre public och utan att överskrida gränserna för sin egen behörighet att lämna förhandsavgöranden, upplysa den hänskjutande domstolen om huruvida de spänningar mellan de följder som ett erkännande eller verkställighet av en dom som meddelats i en annan medlemsstat skulle medföra och den princip som åberopats mot ett erkännande eller verkställighet utgör ett uppenbart åsidosättande av denna princip.

73.

I förevarande mål omfattas den del av grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där avgörandena gjorts gällande av vilken ett åsidosättande skulle kunna utgöra grund för en tillämpning av ordre public av den materiella rättighet som garanteras i artikel 11 i stadgan. Även om Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) underströk att verkställighet av de spanska avgörandena stred mot grunderna för Frankrikes internationella rättsordning på ett oacceptabelt sätt, hänvisade den nämligen emellertid endast till den yttrandefrihet som garanteras i stadgan.

74.

Domstolen har i detta hänseende även haft tillfälle att uttala sig i ett antal mål, beträffande tillämpning av bestämmelsen om ordre public när en sådan tillämpning var aktuell på grund av att domstolen i ursprungsmedlemsstaten hade gjort sig skyldig till en felaktig tillämpning av unionsrätten och konsekvenserna av denna felaktiga tillämpning stred mot ordre public i den medlemsstat där domen gjorts gällande.

75.

En läsning av rättspraxis avseende ordre public visar att den tolkningsfråga som ställts till domstolen, i merparten av dessa mål, hade sitt ursprung i en sådan processuell felaktighet och rörde rätten till försvar i bred bemärkelse. I huvudsak följer av denna rättspraxis att en uppenbar och oproportionerlig kränkning av svarandens rätt till en rättvis rättegång, som avses i artikel 47 andra stycket i stadgan, motiverar en tillämpning av bestämmelsen om ordre public. ( 45 ) Det är således fastställt att ett åsidosättande av de grundläggande rättigheterna, i vissa fall, kan motivera en tillämpning av denna bestämmelse.

76.

Den omständigheten att bestämmelsen om ordre public, i sin materiella dimension, haft mindre framgång än denna bestämmelse i dess processuella dimension är sannolikt en följd av den roll som ska tillskrivas förbudet mot omprövning i sak, vilket hindrar domstolarna i den medlemsstat där domen görs gällande att i sak ompröva ett mål som redan har avgjorts. ( 46 ) Det är av detta skäl som det är nödvändigt att vara försiktig vid tillämpningen av rättspraxis avseende ordre public i dess processuella dimension på frågor som rör dess materiella dimension. Frågan är således vilka följder en sådan konfiguration medför för tillämpningen av bestämmelsen om ordre public av domstolarna i den medlemsstat där domen görs gällande och för EU-domstolens roll när det gäller att lämna ett förhandsavgörande. För att besvara denna fråga krävs en noggrann undersökning av relevant praxis från domstolen.

77.

I målet som ledde fram till domen Renault ( 47 ) uppkom bland annat frågan om förutsättningarna för att tillämpa bestämmelsen om ordre public ändrades av ett fel som domstolen i ursprungsmedlemsstaten eventuellt hade gjort sig skyldig till vid tillämpningen av principerna om fri rörlighet för varor och fri konkurrens. Domstolen svarade nekande, med beaktande av att det är den nationella domstolens uppgift att säkerställa att rättigheter som är grundade på unionsrätten skyddas lika effektivt som nationella rättigheter. ( 48 ) Konstaterandet att dessa förutsättningar är desamma när det gäller ett åsidosättande av den nationella rätten som unionsrätten innebär inte att detta även gäller domstolens roll beträffande förhandsavgöranden.

78.

I detta hänseende finns det ingenting i domen Renault som gör det möjligt att fastställa huruvida den hänskjutande domstolen förutsatte att det eventuella felet vid tillämpningen av primärrätten utgjorde ett uppenbart åsidosättande av den grundläggande principen om ordre public i den medlemsstat där domen gjorts gällande.

79.

En läsning av förslaget till avgörande av generaladvokaten Alber i det målet ger intrycket av att den hänskjutande domstolen avstått från att ta ställning i denna fråga. Denna domstol nöjde sig med att påpeka att EU-domstolens praxis föranledde tveksamhet om den verkliga betydelsen av de principer som domstolen i ursprungsmedlemsstaten påstods ha åsidosatt och att dessa principer var att anse som grunder för rättsordningen (ordre public). ( 49 )

80.

Däremot fann domstolen, i domen Renault, att ”[e]n sådan eventuellt felaktig rättstillämpning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen [inte] utgör ett klart åsidosättande av en rättsregel av särskild betydelse i rättsordningen i den stat där domen görs gällande”. ( 50 ) Detta stycke antyder att när en tillämpning av bestämmelsen om ordre public blir aktuell på grund av att erkännande eller verkställighet av en dom är oförenligt med en del av rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande, som omfattas av denna på grund av att denna medlemsstat ingår i unionen, kan eller till och med måste både frågan om huruvida det rör sig om en grundläggande rättighet i denna rättsordning och frågan om erkännandet eller verkställighet av en dom uppenbart strider mot denna grundläggande princip klargöras av domstolen inom ramen för dess uppdrag avseende tolkning av unionsrätten. Detta synsätt bekräftas vid en läsning av senare rättspraxis.

81.

I målet som ledde fram till domen Diageo Brands, ( 51 ) förutsattes i en av tolkningsfrågorna att felet vid tillämpningen av de sekundärrättsliga bestämmelserna om konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke lett till en dom som ”uppenbart strider mot unionsrätten”. Domstolen angav, i huvudsak, i sin dom, med hänvisning till att dessa bestämmelser hade karaktären av en minimiharmonisering, att det inte gick att fastställa att ett felaktigt genomförande av dessa bestämmelser på ett icke godtagbart sätt stred mot unionens rättsordning genom att kränka en grundläggande princip i denna rättsordning. ( 52 ) Liksom i domen Renault, fastställde domstolen således karaktären av den aktuella bestämmelsen i rättsordningen i den medlemsstat där domen gjorts gällande, för att avgöra om denna bestämmelse utgjorde en grundläggande princip i denna rättsordning och prövade därefter huruvida det påstått uppenbara åsidosättandet förelåg.

82.

I målet som ledde fram till domen Charles Taylor Adjusting ( 53 ) prövades frågan huruvida en domstol i en medlemsstat kan vägra att erkänna och verkställa ett avgörande från en domstol i en annan medlemsstat, som skulle kunna kvalificeras som ”förelägganden som i praktiken utgör förbud mot att föra talan”, på grund av att det strider mot ordre public i denna förstnämnda medlemsstat.

83.

EU-domstolen konstaterade, inledningsvis, att ett erkännande och verkställighet av de domar och beslut som var aktuella i det målet inte var förenligt med den allmänna princip som följer av dess praxis avseende unionens internationella privaträtt, enligt vilken varje domstol vid vilken talan väckts själv ska avgöra huruvida den är behörig att avgöra den tvist som har anhängiggjorts vid den. ( 54 )

84.

Vidare bedömde EU-domstolen att med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, kunde erkännande och verkställighet av de aktuella domarna och besluten strida mot ordre public i den medlemsstat där domen gjorts gällande, eftersom de kunde undergräva denna ”grundläggande princip” inom ett europeiskt rättsligt område som bygger på ömsesidigt förtroende. ( 55 )

85.

Liksom i domarna Renault och Diageo Brands, karaktäriserade EU-domstolen således en bestämmelse i rättsordningen i den medlemsstat där domarna och besluten gjorts gällande som en grundläggande princip i denna rättsordning och angav därefter att erkännande och verkställighet av en dom eller ett beslut som meddelats i en annan medlemsstat på ett icke godtagbart sätt skulle innebära en konflikt med denna princip.

86.

Man kan visserligen fråga sig vilken roll som, i domen Charles Taylor Adjusting, ska ges domstolens precisering ”med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning”. Svaret på denna fråga står att finna i förslaget till avgörande i målet, till vilket EU-domstolen hänvisat i sin dom.

87.

Generaladvokaten Richard de la Tour angav nämligen, i punkt 53 i sitt förslag till avgörande, ( 56 ) att han delade den hänskjutande domstolens uppfattning när den anförde att det, i enlighet med domen Gambazzi, ( 57 ) ankom på den att göra en övergripande bedömning av förfarandet och samtliga omständigheter och att ett erkännande och verkställighet av de aktuella domarna och besluten uppenbart stred mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i det land vars domstol parterna hade valt.

88.

I domen i målet Gambazzi ( 58 ) prövades frågan om huruvida domstolen i den medlemsstat där en dom görs gällande, vid tillämpningen av bestämmelsen om ordre public, får beakta den omständigheten att domstolen i den stat där domen meddelades avgjorde kärandens yrkanden utan att höra svaranden, som genom beslut uteslutits från förfarandet, på den grunden att han inte hade uppfyllt sina skyldigheter enligt ett tidigare beslut fattat inom ramen för samma förfarande. EU-domstolen slog fast att ett sådant uteslutande kan motivera en tillämpning av bestämmelsen om ordre public när domstolen i den medlemsstat där domen har gjorts gällande, efter en bedömning av förfarandet i dess helhet och med hänsyn till samtliga omständigheter, finner att denna uteslutningsåtgärd innebar en klar och oproportionerlig kränkning av svarandens rätt att yttra sig. ( 59 )

89.

Enligt min uppfattning var EU-domstolens svar en följd dels av behovet att beakta flera faktiska omständigheter för att fastställa huruvida denna inskränkning av svarandens rättighet var proportionerlig (”[om den var] klar och oproportionerlig”), dels av den väsentliga åtskillnaden vad gäller förhandsavgöranden mellan tolkning och tillämpning av unionsrätten. Jag anser att domstolens hänvisning, i domen Charles Taylor Adjusting, ( 60 ) till den ”prövning [som den hänskjutande domstolen ska göra]” återspeglar samma åtskillnad. Denna hänvisning påverkar således inte de överväganden som framställts i punkt 85 i detta förslag till avgörande.

90.

Det ankommer således endast på EU-domstolen att tolka unionsrätten och inte att tillämpa den. Vidare har domstolen, inom ramen för sitt uppdrag att tolka unionsrätten, en skyldighet att först fastställa huruvida den aktuella unionsrättsliga bestämmelsen eller principen utgör en grundläggande princip för unionens rättsordning. Därefter ankommer det på domstolen att även klargöra huruvida villkoren för en tillämpning av bestämmelsen om ordre public, vilka föreskrivs i unionsrätten, är uppfyllda mot bakgrund av de faktiska omständigheter som den hänskjutande domstolen har framställt. Dessa överväganden bekräftas i domen Eco Swiss, ( 61 ) som är en föregångsdom i detta hänseende.

91.

I målet som ledde fram till domen Eco Swiss, avsåg en av frågorna huruvida en nationell domstol, som har att pröva ett yrkande om ogiltigförklaring av en skiljedom, måste bifalla yrkandet då den anser att domen i fråga faktiskt strider mot artikel 101 FEUF, trots att den enligt interna processuella bestämmelser endast kan bifalla ett sådant yrkande om domen strider mot ordre public.

92.

Även om denna fråga ställdes med avseende på bestämmelsen om ordre public, fanns inte denna bestämmelse i någon unionsrättsakt som domstolen kunde tolka. Det nationella målet avsåg nämligen en eventuell ogiltigförklaring av en skiljedom som hade meddelats på begäran av bolag som var etablerade utanför unionen. Oberoende av den gränsöverskridande aspekten av målet, skulle skiljedomars verkställighet inte omfattas av Brysselkonventionen.

93.

EU-domstolen karaktäriserade i sin dom, inledningsvis, artikel 101 FEUF som ”en grundläggande bestämmelse som är oundgänglig för att de uppgifter som [unionen] har anförtrotts ska kunna utföras och, i synnerhet, för att den inre marknaden ska kunna fungera. ( 62 ) Domstolen angav vidare att i den mån en nationell domstol enligt interna processuella regler ska bifalla ett yrkande om ogiltigförklaring av en skiljedom på grund av nationella regler som hänför sig till grunderna för rättsordningen, ska den även bifalla ett sådant yrkande som grundas på att förbudet i denna bestämmelse i primärrätten har åsidosatts. ( 63 )

94.

EU-domstolen uttalade sig således inte i sin dom om villkoren för genomförandet av bestämmelsen om ordre public (oberoende av om det gällde ett ”uppenbart åsidosättande” eller inte). Dessa villkor omfattades nämligen inte av unionsrätten. ( 64 ) Däremot fastställde domstolen, liksom i alla de domar som jag hittills har nämnt, huruvida den bestämmelse i den berörda medlemsstatens rättsordning av vilken ett åsidosättande gjorts gällande utgjorde en grundläggande princip i denna rättsordning.

95.

Detta leder fram till en mer grundläggande fråga: Finns det således några särskilda grunder för själva unionens rättsordning (dess egna ordre public) för vilka de grundläggande principerna kan identifieras av domstolen?

96.

En av de frågor som debatterades vid förhandlingen var huruvida de hänvisningar som domstolen har gjort till ”en rättsregel som anses vara fundamental i rättsordningen i den stat där domen görs gällande” och till ”en rättighet som erkänns som grundläggande i denna rättsordning”, ( 65 ) visade en vilja hos domstolen att göra skillnad på grunderna för den nationella rättsordningen och grunderna för unionens rättsordning. Jag vill inte förneka att de sistnämnda existerar, men jag är inte övertygad om att denna hänvisning faktiskt har till syfte att göra en åtskillnad mellan grunderna för dessa olika rättsordningar.

97.

För det första anser jag nämligen att domstolen, genom denna hänvisning, snarare försökte visa att det är möjligt att tillämpa bestämmelsen om ordre public när erkännande eller verkställighet av en dom som meddelats i en annan medlemsstat uppenbart åsidosätter en princip, eller till och med en bestämmelse, som är väsentlig eller grundläggande i rättsordningen i den medlemsstat där domen gjorts gällande, oberoende av i vilken specifik form den kommer till uttryck i den nationella rätten. ( 66 )

98.

För det andra angav domstolen, i domen Meroni, att bestämmelsen om ordre public endast kan tillämpas om ett sådant åsidosättande innebär att ett erkännande av den berörda domen i den stat där den görs gällande skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en rättsregel av grundläggande betydelse i unionens rättsordning och således i den medlemsstatens rättsordning. ( 67 ) Av detta följer att även en ”rättsregel som anses vara fundamental i rättsordningen i den stat där domen görs gällande” kan vara unionsrättslig.

99.

För det tredje bekräftade domstolen, i domen Diageo Brands, att den genom sin hänvisning till ”rättsregler” och ”rättigheter” inte hade för avsikt att göra någon åtskillnad mellan två olika källor – en nationell och en för unionen – avseende grunderna för rättsordningen (ordre public). Domstolen slog fast att en ansökan om erkännande av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat endast får avslås av det skälet att den innebär ett uppenbart åsidosättande av en rättsregel som anses vara av grundläggande betydelse i unionens rättsordning och således i rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande eller av en rättighet som erkänts som grundläggande i nämnda rättsordningar. ( 68 )

100.

Jag har emellertid tidigare uttalat mig till förmån för ett erkännande av existensen av ”unionens egen ordre public”, ( 69 ) vilken i sig utgör en integrerad del av den nationella rättsordningens ordre public. Även om domstolen inte har återgett detta begrepp i sin praxis, har den slagit fast att en rättsregel av grundläggande betydelse för unionens rättsordning även utgör en rättsregel av grundläggande betydelse för rättsordningen i den medlemsstat där domen gjorts gällande, av vilken ett uppenbart åsidosättande kan motivera att bestämmelsen om ordre public tillämpas. ( 70 )

101.

Såsom bekräftas i artikel 2 FEU finns det en gemensam kärna av värden som ska delas, respekteras och skyddas av medlemsstaterna och som definierar själva identiteten hos unionen i egenskap av gemensam rättsordning. ( 71 ) Det är i detta hänseende svårt att finna ett mer representativt exempel på för medlemsstaterna delade värden än de som återspeglas i stadgan.

102.

När det gäller den medlemsstat där domen gjorts gällande, finns det bara en uppsättning av ”grunder för rättsordningen (ordre public)”. En sådan gemensam kärna utgör nämligen en integrerad del i rättsordningen i varje medlemsstat. Vidare är, som jag har angett, ( 72 ) villkoren för en tillämpning av bestämmelsen om ordre public desamma när denna tillämpning är aktuell på grund av att en domstol i ursprungsmedlemsstaten har åsidosatt den nationella rätten som unionsrätten. Jag anser emellertid, för det första, att den omständigheten att domstolen har påtalat vilka dessa villkor är grundar sig på en vilja att inte privilegiera unionsrätten framför de nationella rättsordningarna. Detta synsätt motsvarar för övrigt den väsentliga princip inom unionens rättsordning, som föreskrivs i artikel 4.2 FEU, enligt vilken unionen ska respektera medlemsstaternas nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer. För det andra innebär inte, vilket den relevanta rättspraxis som jag hänvisat till illustrerar, den omständigheten att villkoren för en tillämpning av bestämmelsen om ordre public är desamma när det rör sig om den nationella rätten respektive unionsrätten att detta även gäller beträffande den roll som domstolen i den medlemsstat där domen görs gällande har respektive EU-domstolens roll på området förhandsavgöranden.

103.

Det är mot denna bakgrund som tolkningsfrågorna ska prövas. Närmare bestämt ankommer det på domstolen att tolka unionsrätten, inledningsvis för att kontrollera huruvida artikel 11 i stadgan ger uttryck för en grundläggande princip i unionens rättsordning (avsnitt C) och, därefter, för att, mot bakgrund av förevarande begäran om förhandsavgörande, klargöra kriterierna för den bedömning som gör det möjligt att fastställa huruvida verkställighet av en sådan dom som den aktuella i det nationella målet skulle leda till ett uppenbart åsidosättande av denna princip (avsnitt D).

104.

Den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor rör artikel 11 i stadgan. Denna bestämmelse innehåller emellertid två punkter. Den första punkten avser, allmänt, yttrandefrihet och informationsfrihet, medan den andra punkten mer specifikt avser mediernas frihet och mångfald.

105.

Såsom EU-domstolen redan har klargjort, vad gäller de mediaföretagen, innebär inskränkningen i yttrandefriheten och informationsfriheten en särskild form av ingrepp i mediernas frihet, som särskilt skyddas genom artikel 11.2 i stadgan. ( 73 ) På liknande sätt följer det av förklaringarna avseende stadgan ( 74 ) att i denna bestämmelse ”utvecklas följderna av punkt 1 i fråga om mediefrihet”. Jag drar av detta slutsatsen att när ingripandet i utövandet av yttrandefriheten avser media, är det artikel 11.2 och inte artikel 11.1 i stadgan som är tillämplig.

106.

I det nationella målet har en nationell domstol tillämpat bestämmelsen om ordre public med motiveringen att verkställighet av de spanska domarna skulle vara oförenligt med tryckfriheten. Tolkningsfrågorna rör således mer specifikt artikel 11.2 i stadgan.

107.

Nu är frågan huruvida den tryckfrihet som garanteras i denna bestämmelse-i unionens rättsordning-utgör en grundläggande princip av vilken ett åsidosättande kan motivera en tillämpning av bestämmelsen om ordre public.

108.

Av rättspraxis kan slutsatsen dras att den omständigheten att den pressfrihet som garanteras i stadgan har samma rättsliga värde som fördragen inte automatiskt innebär att den utgör en grundläggande princip i unionens rättsordning. ( 75 )

109.

Pressfriheten, som garanteras av artikel 11.2 i stadgan, skyddar nämligen den väsentliga roll som media spelar i ett demokratiskt samhälle och i en rättsstat, vilken består i att sprida information och idéer i frågor av allmänintresse och till vilken hör allmänhetens rätt att ta emot sådan information utan andra restriktioner än dem som är absolut nödvändiga. ( 76 )

110.

Vidare ska, enligt artikel 6.3 FEU, de grundläggande rättigheterna, ”såsom de garanteras i [Europakonventionen]”, ingå i unionsrätten i egenskap av allmänna principer. I detta hänseende kan man fråga sig huruvida artikel 11.2 i stadgan har en motsvarighet i Europakonventionen. Om svaret är jakande, utgör mediernas frihet en allmän princip i unionsrätten och Europadomstolens praxis ska dessutom ge vägledning avseende tolkningen av denna bestämmelse i stadgan.

111.

Det ska i detta hänseende påpekas att det i artikel 10 i Europakonventionen, till skillnad från artikel 11 i stadgan, varken hänvisas till mediernas frihet eller till deras mångfald. Enligt fast praxis från Europadomstolen avser emellertid denna sistnämnda bestämmelse även pressfrihet samt till och med den journalistiska friheten. ( 77 ) Vidare har EU-domstolen, i sin praxis, angett att yttrandefriheten och informationsfriheten, som stadfästs i artikel 11.1 och 11.2 i stadgan respektive artikel 10 i Europakonventionen, har samma innebörd och räckvidd i båda dessa instrument. ( 78 )

112.

I förklaringarna avseende artikel 11 i stadgan anges att dess punkt 2 ”bland annat [bygger] på domstolens rättspraxis för television, särskilt [domen Collectieve Antennevoorziening Gouda ( 79 )] och på … protokollet om systemet för radio och TV i allmänhetens tjänst i medlemsstaterna”. Genom dessa hänvisningar förefaller emellertid snarare medias mångfald beaktas, vilken, även om den är nära knuten till mediernas frihet, inte tycks vara direkt aktuell i det nationella målet. Under alla omständigheter är medias mångfald även skyddad på grundval av artikel 10 i Europakonventionen. ( 80 )

113.

Under dessa omständigheter anser jag, mot bakgrund av den betydelse som pressfriheten har i ett demokratiskt samhälle och en rättsstat samt att denna frihet är en allmän princip inom unionsrätten, att det inte går att förneka att denna frihet är en grundläggande princip i unionens rättsordning, av vilken ett uppenbart åsidosättande kan utgöra en grund för att avslå en begäran om verkställighet.

114.

I artikel 10.2 i Europakonventionen föreskrivs att utövandet av yttrandefriheten får underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga, i ett demokratiskt samhälle, bland annat för ”annans goda namn och rykte eller rättigheter”. Europadomstolen har erkänt att den, vid en prövning avom det finns ett behov av att ingripa i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till ”annans goda namn och rykte eller rättigheter”, kan komma att kontrollera huruvida de nationella myndigheterna har inrättat en rättvis balans i skyddet av två värden som garanteras i denna konvention och mellan vilka en konflikt kan föreligga. ( 81 )

115.

När det gäller strävan efter en sådan balans, ska det påpekas att de spanska avgöranden beträffande vilka ansökan om verkställighet har fått avslag har till syfte att skydda ryktet för såväl fotbollsklubben som medlemmen av dess medicinska team.

116.

Ryktet för denna medlem av det medicinska teamet omfattas av artikel 8 i Europakonventionen, vilken motsvarar artikel 7 i stadgan. De relevanta kriterierna för en avvägning mellan rätten till yttrandefrihet och rätten till respekt för privatlivet är, bland annat, huruvida informationen bidrar till en debatt av allmänintresse, huruvida den berörda personen och ämnet för reportaget är välkända, personens tidigare beteende, sättet på vilket informationen har erhållits och dess sanningsenlighet, publikationens innehåll, form och konsekvenser samt hur allvarlig den utdömda påföljden är. ( 82 )

117.

Beträffande fotbollsklubbens rykte, har Europadomstolen lämnat frågan om huruvida en juridisk persons rykte omfattas av artikel 8 i Europakonventionen öppen. ( 83 ) Den har emellertid slagit fast att en juridisk persons rykte omfattas av ”annans goda namn och rykte eller rättigheter”, i den mening som avses i artikel 10.2 i Europakonventionen, men att skyddet för en juridisk persons anseende inte är av samma vikt som skyddet för en individs rykte eller rättigheter. ( 84 )

118.

Således ska strävan efter en rättvis balans mellan alla konkurrerande rättigheter och intressen göras separat beträffande fotbollsklubben respektive medlemmen i dess medicinska team. Denna omständighet förefaller återspeglas i den spanska domen som avser två olika belopp för respektive klagande i det nationella målet. Europadomstolen har emellertid vidare gjort en proportionalitetsbedömning av ingripandena på grundval av samma kriterier avseende såväl en juridisk person som en individ. ( 85 )

119.

Vid en första anblick kan det förefalla lockande att göra en avvägning mellan de aktuella rättigheterna enligt dessa kriterier och, på denna grund, fastställa huruvida en verkställighet av de spanska avgöranden som är aktuella i det nationella målet skulle leda till ett uppenbart åsidosättande av pressfriheten. Det ska emellertid, innan en bedömning av dessa kriterier görs, erinras om sammanhanget i förevarande mål.

120.

Förevarande begäran om förhandsavgörande rör inte frågan om hur en avvägning mellan pressfriheten och annans rykte ska göras för första gången och på grundval av den bevisning som en domstol vid vilken en skadeståndstalan har väckts förfogar över. En sådan avvägning har redan gjorts av domstolarna i ursprungsmedlemsstaten. Vidare har motparterna i det nationella målet, såsom klargjordes vid förhandlingen, försökt få resultat av denna avvägning omprövat av den spanska konstitutionsdomstolen och Europadomstolen, vilka har avvisat deras talan.

121.

Begäran om förhandsavgörande härrör, i förevarande mål, från den medlemsstat i vilken verkställighet av en dom som meddelats i en annan medlemsstat har sökts. Att bortse från detta skulle innebära ett åsidosättande av bestämmelserna om erkännande och verkställighet i Bryssel I‑förordningen, vilken grundar sig på ömsesidigt förtroende, och de roller som domstolarna i ursprungsmedlemsstaten respektive den medlemsstat där domen har gjorts gällande har.

122.

Den roll som tillkommer domstolen i den medlemsstat där domen har gjorts gällande avgränsas nämligen i artikel 45.2 i Bryssel I‑förordningen, i vilken föreskrivs att ”[d]en utländska domen [aldrig] får … omprövas i sak”. Bestämmelsen om ordre public gör det visserligen möjligt för denna domstol att avslå ansökan om verkställighet av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat. Denna bestämmelse och det undantag som den innebär har emellertid en mycket snäv räckvidd och avgörs av den roll som nämnda domstol har.

123.

Att bestämmelsen om ordre public tillämpas beror i detta hänseende inte på någon negativ bedömning av förfarandet vid domstolen i ursprungsmedlemsstaten eller den dom som denna domstol meddelat. Tillämpningen följer snarare av konstaterandet att återverkningarna av att denna dom verkställs i den medlemsstat där domen gjorts gällande är uppenbart oförenliga med en grundläggande princip i grunderna för denna stats rättsordning (ordre public).

124.

Det är av detta skäl som artikel 45.2 i Bryssel I‑förordningen förbjuder domstolarna i den medlemsstat där domen görs gällande att kontrollera om de rättsliga eller faktiska bedömningar som domstolen i ursprungsmedlemsstaten har gjort är riktiga. ( 86 ) Domstolen i den medlemsstat där domen görs gällande får inte heller komplettera dessa bedömningar med omständigheter som förelegat tidigare och som domstolen i ursprungsmedlemsstaten inte beaktat. ( 87 )

125.

I samma anda angav domstolen, i en dom som avsåg förordning (EG) nr 2201/2003 ( 88 ) att domstolen i den medlemsstat där domen görs gällande inte får medverka i fastställandet av det slutliga belopp som ska betalas som ett vite vilket fastställts av en domstol i ursprungsmedlemsstaten ( 89 ). Ett sådant fastställande förutsätter nämligen en bedömning av de skäl som ligger till grund för gäldenärens överträdelser och det är endast domstolen i ursprungsstaten, i egenskap av behörig domstol att besluta i sakfrågan, vilken har befogenhet att göra bedömningar av detta slag.

126.

Vad i än högre grad gäller Bryssel I‑förordningen, får domstolen i den medlemsstat där domen görs gällande inte ifrågasätta de rättsliga och faktiska bedömningar som domstolen i ursprungsmedlemsstaten har gjort för att göra en ny beräkning av de belopp som ska betalas enligt den sistnämnda domstolens dom. Den får inte heller göra om avvägningen mellan de motstridiga intressena, eftersom det är resultatet av denna avvägning som avgör utgången av målet.

127.

Såsom domstolen slog fast i domen Gambazzi ( 90 ) får däremot den prövning som utförs av domstolen i den medlemsstat där domen görs gällande endast syfta till att fastställa huruvida det föreligger en klar och oproportionerlig kränkning av denna rätt och får inte innebära en prövning av de bedömningar i sak som domstolen i ursprungsmedlemsstaten har gjort.

128.

På liknande sätt räcker det, enligt Europadomstolen, ( 91 ) mot bakgrund av de olika roller som domstolen i ursprungsmedlemsstaten respektive domstolen i den medlemsstat där domen görs gällande har inom ramen för de bestämmelser om erkännande och verkställighet som fastställs i Bryssel I‑förordningen, grundade på ömsesidigt förtroende, att domstolen i den medlemsstat där domen görs gällande tillämpar bestämmelsen om ordre public för att avhjälpa uppenbara brister i det skydd som garanteras av Europakonventionen.

129.

Under dessa omständigheter och när det gäller åsidosättande av en materiell princip genom en fällande dom till följd av en skadeståndstalan, ska de prövningar som domstolarna i den medlemsstat där domen gjorts gällande genomför främst avse uppenbara och oproportionerliga verkningar som den genom domen ålagda påföljden medför för pressfriheten. Vid verkställighet av en utländsk dom är det nämligen påföljderna som är de mest ingripande i rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande. Detta är för övrigt den synpunkt som den hänskjutande domstolen har framfört i sina tolkningsfrågor, vilka är koncentrerade på den finansiella aspekten av de spanska domarna.

130.

Det ska emellertid inte förbises att artikel 11 inte är den enda bestämmelse i stadgan som är aktuell i sammanhanget.

131.

I förevarande mål kan ett beviljande av verkställighet å ena sidan, enligt motparterna i det nationella målet, utgöra en inskränkning i utövandet av den pressfrihet som garanteras i artikel 11 i stadgan. Ett avslag på ansökan om verkställighet av de aktuella spanska domarna kan å andra sidan, enligt klagandena i det nationella målet, innebära en begränsning av deras rätt till verkställighet av dessa domar, vilken föreskrivs i artikel 47 andra stycket i stadgan. ( 92 )

132.

Varken yttrandefriheten eller rätten till verkställighet av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat är emellertid absolut.

133.

När flera grundläggande rättigheter är aktuella är det nödvändigt att göra en avvägning mellan dessa med beaktande av de krav som uppställs i artikel 52.1 första meningen i stadgan. ( 93 )

134.

I förevarande mål rör det sig inte om huruvida det finns en rättslig grund för begränsningen av möjligheterna för motparterna i det nationella målet att utöva yttrandefriheten. De aktuella fällande domarna har nämligen avkunnats enligt spansk rätt i enlighet med Bryssel I‑förordningen och ska, i princip, verkställas i Frankrike. Detsamma gäller begränsningen av den rättighet som tillkommer motparterna i det nationella målet, vilken följer av bestämmelsen om ordre public och föreskrivs i denna förordning. ( 94 )

135.

I ett sådant fall måste bedömningen av huruvida proportionalitetsprincipen har iakttagits bygga på en nödvändig sammanjämkning av kraven på skydd för olika rättigheter och en rimlig avvägning mellan dem. ( 95 )

136.

Strävan efter en sådan avvägning ingår i den mekanism avseende skydd för yttrandefriheten som föreskrivs i Europakonventionen. Det är således inte förvånande att domstolen, i syfte att göra en sådan avvägning mellan yttrandefriheten och andra grundläggande rättigheter eller friheter, hänvisar till de bedömningskriterier som Europadomstolen har använt. ( 96 )

137.

Så vitt jag vet har Europadomstolen ännu inte uttalat sig om vilka principer som ska tillämpas i mål där yttrandefriheten, som garanteras i artikel 10 i Europakonventionen, måste avvägas mot rätten till verkställighet av en dom som har meddelats utomlands, vilken garanteras i artikel 6 i denna konvention. Det ankommer således på domstolen att slå fast sådana principer beträffande artiklarna 11.2 och 47 andra stycket i stadgan mot bakgrund av denna begäran om förhandsavgörande.

138.

Det problem som har tagits upp genom den andra tolkningsfrågan, såsom den har formulerats av den hänskjutande domstolen, rör frågan om huruvida domstolen i den medlemsstat där domen görs gällande får fastställa att det föreligger ett uppenbart åsidosättande av pressfriheten på grund av den fällande domens oproportionerliga karaktär, när denna dom avser skadestånd som har utdömts som ersättning för en ideell skada. Innan jag behandlar denna fråga anser jag att några ytterligare preciseringar behöver göras avseende dess räckvidd.

139.

För det första förefaller det problem som tagits upp genom den första tolkningsfrågan, såsom den har formulerats av den hänskjutande domstolen, ha sitt ursprung i den överklagandegrund genom vilken motparterna i det nationella målet har gjort gällande att en prövning av huruvida skadeståndet är proportionerligt endast kan göras om detta är av straffrättslig, och inte kompensatorisk, karaktär. Vidare har motparterna i det nationella målet och Spaniens regering påpekat att det skadestånd som är aktuellt i det nationella målet inte har klassificerats som ”straffrättsligt” av den spanska domstolen, utan har till syfte att kompensera för den vållade ideella skadan. Den andra tolkningsfrågans lydelse visar att den hänskjutande domstolen utgår från samma premiss.

140.

För det andra ska det påpekas att denna överklagandegrund avser ett av de argument som Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) har framfört, enligt vilket klagandena i det nationella målet inte har gjort gällande någon ekonomisk skada och att en ideell skada är svår att kvantifiera. Det ska i detta hänseende påpekas att även om det inte är nödvändigt att beräkna den ideella skadan och den ekonomiska skadan på samma sätt, medför detta inte att en fällande dom avseende en ideell skada inte innebär en ersättning. ( 97 )

141.

För det tredje förefaller det problem som beskrivs i den andra tolkningsfrågan, såsom den har formulerats av den hänskjutande domstolen, grunda sig på premissen att en kvalificering av skadestånd får göras av såväl domstolen i ursprungsmedlemsstaten som domstolen i den medlemsstat där domen gjorts gällande (”om skadeståndet har kvalificerats som straffrättsligt av antingen ursprungsdomstolen eller domstolen i den [medlemsstat] där domen görs gällande”). Mot bakgrund av de överväganden som jag framfört i punkterna 124–126 i detta förslag till avgörande, utgör emellertid förbudet mot omprövning i sak hinder för domstolen i den medlemsstat där domen görs gällande att göra en sådan kvalifikation av skadeståndet. Denna domstol får nämligen inte ersätta ursprungsdomstolens kvalifikation med sin egen. På samma sätt är det förbjudet för denna domstol att pröva de rättsliga och faktiska bedömningarna för att fastställa att det skadeståndsbelopp som har utdömts inte motsvarar den vållade skadan och att en betydande del av detta belopp således inte har en kompensatorisk, utan en bestraffande, karaktär.

142.

När det gäller sakprövningen av den problematik som tagits upp genom den andra tolkningsfrågan, kommer jag inledningsvis att analysera det argument som parterna debatterade vid förhandlingen beträffande den nuvarande utvecklingen inom den internationella privaträtten. Därefter kommer jag att noga undersöka domstolens och Europadomstolens relevanta praxis på området.

143.

Flera försök har gjorts inom den internationella privaträtten – med eller, ibland, utan framgång ( 98 ) – i syfte att fastställa en bestämmelse om ordre public som specifikt skulle avse beviljande eller verkställighet av ett bestraffande skadestånd. Denna omständighet innebär emellertid inte att en tillämpning av ordre public är utesluten när en fällande dom inte avser kompensatoriskt skadestånd.

144.

Vissa av parterna har, i detta hänseende, i sina skriftliga yttranden och vid förhandlingen hänvisat till konventionen om erkännande och verkställighet av utländska domar på privaträttens område ( 99 ) (nedan kallad 2019 års konvention) i vilken unionen är konventionspart. Dessa parter har närmare bestämt gjort gällande att, även om det i denna konvention föreskrivs ett förbud mot omprövning i sak, anges i dess artikel 10.1 att ”[e]rkännande och verkställighet av en dom får vägras om, och i den utsträckning som, domen innebär tillerkännande av skadestånd, inbegripet skadestånd som utdöms i avskräckande eller bestraffande syfte, som inte utgör ersättning för en faktisk förlust eller skada som den berörda parten har lidit”.

145.

Vid förhandlingen debatterades frågan om huruvida 2019 års konvention är relevant i förevarande mål.

146.

För det första har nämligen ”ärekränkning” och ”personlig integritet” ( 100 ) uteslutits från tillämpningsområdet för 2019 års konvention, eftersom dessa, såsom anges i den förklarande rapporten till denna konvention, utgör känsliga områden för ett flertal stater som rör yttrandefriheten och, därmed, kan medföra konstitutionella verkningar. ( 101 )

147.

För det andra publicerade, emellertid, Institutet för internationell rätt sin resolution om kränkningar av personlighetsskyddet genom användning av internet och, enligt artikel 9 i denna, ska artikel 10 i 2019 års konvention även vara tillämplig i händelse av en sådan inskränkning. ( 102 ) Visserligen har denna resolution inte bindande verkan. Den har emellertid utarbetats under översyn av detta institut, vars auktoritet beträffande fastställandet av den nuvarande utvecklingen av den internationella privaträtten inte kan bortses från. ( 103 ) Denna resolution visar således att de lösningar som togs fram av Haagkonferensen är relevanta även utanför ramen för 2019 års konvention.

148.

Trots lydelsen av artikel 10 i 2019 års konvention, är åtskillnaden mellan kompensatoriskt och bestraffande skadestånd inte avgörande inom ramen för denna konvention. Enligt den förklarande rapporten till 2019 års konvention, kan en ansökan om verkställighet nämligen endast avslås om det tydligt framgår av domen att det utdömda skadeståndet förefaller gå längre än den förlust eller skada som faktiskt har lidits. Inom denna ram kan, utöver bestraffande skadestånd, ”i undantagsfall, skadestånd som av ursprungsdomstolen har kvalificerats som kompensatoriskt även omfattas av denna bestämmelse”. ( 104 ) Enligt doktrinen är det således, enligt samma konvention, möjligt att avslå en begäran om verkställighet av en utländsk dom i den mån den avser bestraffande skadestånd eller skadestånd som på annat sätt är överdrivet stort. ( 105 )

149.

Jag drar av detta slutsatsen att det, enligt den aktuella utvecklingen inom den internationella privaträtten, i absoluta undantagsfall, är möjligt att tillämpa bestämmelsen om ordre public även när den fällande domen avser kompensatoriskt skadestånd. I avsaknad av en tydlig indikation på vilket synsätt unionslagstiftaren valt i Bryssel I‑förordningen, ska en undersökning göras av relevant rättspraxis avseende denna förordning och yttrandefriheten.

150.

Vid en läsning av domen flyLAL-Lithuanian Airlines ( 106 ) kan man få intrycket av att det belopp som utdömts som ersättning för en ekonomisk skada och de ekonomiska följderna av detta inte i sig kan utgöra skäl för att avslå en ansökan om verkställighet. Domstolen angav nämligen att bestämmelsen om ordre public inte har till syfte att skydda rent ekonomiska intressen, varför enbart den omständigheten att allvarliga ekonomiska konsekvenser har åberopats inte innebär att ordre public i den medlemsstat där domen görs gällande har åsidosatts.

151.

I den domen underströk domstolen underströk emellertid, även att de avgöranden av vilka en verkställighet var aktuell utgjorde interimistiska åtgärder och säkerhetsåtgärder som inte innebar att ett belopp skulle betalas, utan enbart att svarandenas tillgångar skulle övervakas. ( 107 ) Vidare framgår det inte av den domen att de allvarliga ekonomiska konsekvenser som upplevts i den medlemsstat där avgörandena gjordes gällande, vilka inte var begränsade till enbart ett åberopande av ekonomiska intressen, inte skulle kunna utgöra ett skäl för att avslå en ansökan om verkställighet.

152.

Följaktligen förstår jag domen flyLAL-Lithuanian Airlines så att det, när en fällande dom avser kompensatoriskt skadestånd, är möjligt att tillämpa ordre public i absoluta undantagsfall och endast när andra argument avseende grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domarna görs gällande har åberopats som hinder för verkställigheten av dessa fällande domar. ( 108 )

153.

Europadomstolen har i sin praxis på området yttrandefrihet slagit fast att påföljdernas art och stränghet är omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av huruvida en inskränkning av den yttrandefrihet som garanteras i artikel 10 i Europakonventionen är proportionerlig. ( 109 ) Denna rättspraxis antyder att själva den fällande domen har större betydelse än den påföljd som döms ut, vilken är av underordnad karaktär.

154.

Det ska emellertid, för det första, påpekas att Europadomstolens praxis innehåller två skilda delar, nämligen den som avser straffrättsliga påföljder och den som rör fällande domar avseende ärekränkning som en civilrättslig överträdelse. De nationella myndigheterna ska nämligen vara restriktiva med sin användning av det straffrättsliga förfarandet och vara uppmärksamma på svårighetsgraden beträffande straffrättsliga påföljder. ( 110 )

155.

För det andra har Europadomstolen visserligen fastställt att ett åsidosättande av artikel 10 i Europakonventionen förelåg i ett fall där en fällande civilrättslig dom avsåg en ”symbolisk franc”. Konstaterandet att en fällande dom är av större betydelse än en underordnad påföljd var emellertid inte utgångspunkten för resonemanget, utan ett argument som framförts i sista hand, för att understryka att den obetydliga karaktären av en sådan fällande dom inte, i sig, kunde vara tillräcklig för att motivera en inskränkning av sökandens yttrandefrihet, ( 111 ) utan att nödvändigtvis medföra en faktisk avskräckande verkan på utövandet av yttrandefriheten. ( 112 )

156.

Ännu viktigare är att Europadomstolen, för det tredje, anser att möjligheten för personer som lidit skada genom ärekränkning att väcka skadeståndstalan, som ett effektivt rättsmedel mot kränkningar av personlighetsskyddet, ska bevaras. ( 113 ) Enligt Europadomstolen får en invändning med stöd av artikel 10 i Europakonventionen, under vissa specifika omständigheter, göras mot ett exceptionellt och särskilt högt skadeståndsbelopp för ärekränkning. ( 114 ) I synnerhet ska ett skadeståndsbelopp som döms ut för ärekränkning, för att säkerställa en rättvis balans mellan de inblandade intressena stå ”i rimlig proportion till” skadan på ryktet. ( 115 ) Såsom i detta hänseende har påpekats i doktrinen, förbjuder Europakonventionen inte alla former av ekonomiska eller överkompensatoriska påföljder. Däremot förbjuder denna konvention påföljder som är oproportionerliga i den specifika bemärkelse som Europadomstolen har gett detta begrepp, ( 116 ) nämligen dem som, på grund av deras egenskaper vägda mot de faktiska omständigheterna i målet, medför en begränsning av yttrandefriheten som inte är nödvändig i ett demokratiskt samhälle.

157.

Således innehåller Europadomstolens praxis ingen anvisning om att en bestraffande karaktär hos skadeståndet skulle vara en förutsättning för att fastställa en eventuell överträdelse av de friheter som föreskrivs i artikel 10 i Europakonventionen. Vidare anges i denna rättspraxis vissa kriterier för bedömningen av huruvida en kompensatorisk påföljd är oproportionerlig, vilka gör det möjligt att fastställa om påföljden medför en begränsning av yttrandefriheten som inte är nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Jag kommer nedan att analysera dessa bedömningskriterier.

158.

Under alla omständigheter och när det gäller den problematik som tas upp i den andra tolkningsfrågan anser jag, mot bakgrund av den nuvarande utvecklingen inom den internationella privaträtten, att det, när en fällande dom avser kompensatoriskt skadestånd, är möjligt att tillämpa bestämmelsen om ordre public i absoluta undantagsfall och i förhållande till andra argument avseende grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande.

159.

Den problematik som tas upp genom den tredje till den sjunde tolkningsfrågan sammantagna, såsom de har formulerats av den hänskjutande domstolen, två aspekter.

160.

Således önskar den hänskjutande domstolen, för det första, få klarhet i huruvida den avskräckande verkan av en fällande dom avseende skadestånd som utdömts som ersättning för en ideell skada i sig är tillräcklig för att motivera en tillämpning av bestämmelsen om ordre public, i den mening som avses i artikel 34.1 i Bryssel I‑förordningen, mot bakgrund av artikel 11 i stadgan. För det andra undrar den hänskjutande domstolen vilka omständigheter som ska beaktas vid prövningen av huruvida en sådan avskräckande verkan föreligger.

161.

Det ska inledningsvis påpekas att även om den hänskjutande domstolen har hänvisat till begreppet avskräckande verkan, har den emellertid inte angett någon definition av detta.

162.

I detta hänseende förefaller hänvisningen till detta begrepp ha sitt ursprung i de domar som Cour d’appel de Paris har meddelat, i vilka den på ett sätt som liknar Europadomstolens praxis angav att de fällande domar som är aktuella i det nationella målet hade en för motparterna i det nationella målet avskräckande verkan på deltagandet i den offentliga diskussionen om frågor av allmänt intresse, på så sätt att medierna hindrades från att utföra sin uppgift att informera och övervaka. Vidare har den hänskjutande domstolen, i begäran om förhandsavgörande, nämnt Europadomstolens praxis och angett att ”den avskräckande verkan av en dom om skadeståndsskyldighet [är] en faktor vid bedömningen av en sådan åtgärds proportionalitet som ersättning för ärekränkande uttalanden”.

163.

Europadomstolen har i sin praxis omväxlande hänvisat till ”avskräckande verkan” respektive ”chilling effect”. ( 117 )

164.

Olika författare till doktrin har framhållit att även om Europadomstolen ännu inte hade angett någon materiell definition av begreppet avskräckande verkan, hänvisade den emellertid till detta begrepp som grund för en strikt prövning av de nationella åtgärder som den anser vara de som löper störst risk att medföra negativa verkningar som går utöver de individuella situationer i vilka de tillämpas, varför fysiska och juridiska personer avskräcks från att utöva sina rättigheter av fruktan för att underställas dessa åtgärder. ( 118 )

165.

På liknande sätt anges i doktrinen att begreppet avskräckande verkan inte har använts på ett konsekvent sätt inom rättspraxis på området yttrandefrihet, bland annat i den mån det förefaller avse följderna av en inskränkning av yttrandefrihet som går utöver den situation som gäller den person som är direkt berörd av denna inskränkning. ( 119 )

166.

Europadomstolen förefaller nämligen, på ett område inom denna praxis som avser civilrättsliga påföljder, använda begreppet avskräckande verkan i samband med den journalistiska friheten i den berörda medlemsstaten. Europadomstolen nämner nämligen ett resultat av det nationella förfarandet som ålägger de berörda personerna en överdrivet stor och oproportionerlig börda, ”som kan få en ’chilling effect’ på pressfriheten inom svarandestatens territorium”, ( 120 ) och det totala utdömda beloppet som ”en viktig omständighet när det gäller förfarandets potentiella ’chilling effect’ på honom och på andra journalister”, ( 121 ) samt en ”[fällande dom som] oundvikligen riskerar att avskräcka journalister från att bidra till den allmänna debatten i frågor av allmänt intresse”. ( 122 )

167.

Jag anser att den definition som Europadomstolen har gett begreppet avskräckande verkan, eller till och med oacceptabla verkningar, på skyddet för pressfriheten i samband med debatt i frågor av allmänt intresse, är relevant i förevarande mål, som rör frågan om ett avslag på en ansökan om verkställighet som har ingetts på grund av att en verkställighet av ett avgörande som meddelats i en annan medlemsstat uppenbart skulle åsidosätta grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen gjorts gällande.

168.

För det första riskerar nämligen sådana oacceptabla verkningar att avskräcka journalister från att bidra till den offentliga debatten i frågor som rör allmänintresset. Debatten i frågor om doping inom fotbollen rör allmänintresset ( 123 ) och bidraget till en debatt av allmänintresse är en avgörande faktor som ska tas i beaktande inom ramen för avvägningen mellan konkurrerande grundläggande rättigheter. ( 124 )

169.

I detta sammanhang krävs, för det andra, när det gäller en tillämpning av bestämmelsen om ordre public, en rättvis balans mellan yttrandefriheten och rätten till verkställighet av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat, vilken föreskrivs i artikel 47 andra stycket i stadgan. Strävan efter en rättvis balans får, i princip, inte leda till att de återverkningar av en dom som kommer att drabba svaranden hindrar att denna verkställs. Kärnan i en fällande dom består i den omständigheten att dess konsekvenser är kännbara för den dömde.

170.

När en fällande dom avser kompensatoriskt skadestånd är vidare, såsom har påpekats i punkt 152 i detta förslag till avgörande, en tillämpning av bestämmelsen om ordre public möjlig i absolut nödvändiga fall och enbart i förhållande till andra argument avseende hotet mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande. Detta är fallet med argumentet att ett beviljande av verkställighet kan medföra en avskräckande verkan på pressfriheten i den berörda medlemsstaten. Den på detta sätt definierade avskräckande verkan påverkar såväl den journalistiska friheten i den berörda medlemsstaten som informationsfriheten för allmänheten. Ett avslag på en ansökan om verkställighet i en sådan situation skyddar inte bara svaranden mot den påföljd som denne ålagts, utan också samhällets intressen i den berörda medlemsstaten.

171.

Verkställigheten av en dom som meddelats i en annan medlemsstat och som kan innebära en avskräckande verkan på utövandet av pressfriheten i den medlemsstat där domen har gjorts gällande medför således ett uppenbart och oproportionerligt åsidosättande av den sistnämnda medlemsstatens grundläggande principer och utgör således en grund för avslag på ansökan om verkställighet. Det ska nu fastställas vilka kriterier som gör det möjligt att visa att en fällande dom medför en sådan verkan.

172.

Den hänskjutande domen har önskat få klarhet i huruvida de omständigheter som beskrivs i den tredje till den sjunde tolkningsfrågan, såsom de har formulerats av denna domstol, får beaktas för att fastställa huruvida det föreligger ett uppenbart åsidosättande av grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där avgörandena har gjorts gällande. I detta hänseende skulle det kunna vara lockande att hämta inspiration i praxis från Europadomstolen där vikten förefaller fästas vid var och en av de omständigheter som den hänskjutande domstolen har nämnt för att ett åsidosättande av artikel 10 i Europakonventionen ska kunna fastställas.

173.

Såsom framgår av punkt 129 i detta förslag till avgörande, är emellertid frågan vid domstolen i den medlemsstat där avgörandena har gjorts gällande inte huruvida skadeståndet är proportionerligt utan huruvida verkställigheten av en dom som beviljar skadestånd kan få en avskräckande verkan som medför ett uppenbart och oproportionerligt åsidosättande av pressfriheten i denna medlemsstat, på grund av den utdömda påföljden. Således kan de prövningar som domstolen i den medlemsstat där domen gjorts gällande utför endast ha till syfte att identifiera risken för en sådan avskräckande verkan, utan att innebära någon kontroll av den bedömning i sak som domstolen i ursprungsmedlemsstaten har gjort. I förlängningen av detta resonemang ankommer det inte heller på EU-domstolen att ikläda sig Europadomstolens roll för att fastställa att denna sistnämnda medlemsstat har gjort sig skyldig till ett åsidosättande av pressfriheten.

174.

Det ska i detta sammanhang påpekas att motparterna i det nationella målet, utöver det utdömda skadeståndet, har förpliktats att publicera den dom som meddelats i ursprungsmedlemsstaten. Tolkningsfrågorna rör emellertid enbart den fällande domen i dess monetära del. En tillämpning av bestämmelsen om ordre public är nämligen endast möjlig vid åsidosättande av grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domen har gjorts gällande genom de delar av domen av vilka verkställighet har begärts i denna medlemsstat. Däremot ska det, enligt Europadomstolen, vid bedömningen av en inskränkning av yttrandefriheten med avseende på dess avskräckande verkan beaktas vilken karaktär de övriga påföljder och åtgärder som ålagts den berörda personen har. ( 125 )

175.

Genom den tredje till den sjunde tolkningsfrågan har den hänskjutande domstolen önskat få klarhet i huruvida den berörda personens resurser, bristernas allvar, skadans omfattning och den avskräckande verkans fastställda betydelse mot bakgrund av den ekonomiska situationen för ett tidningsförlag och för pressen i allmänhet ska beaktas vid fastställandet av om en avskräckande verkan föreligger. Vidare undrar den om den avskräckande verkan ska bedömas på samma sätt vad gäller ett tidningsförlag som för journalisten.

176.

När det gäller betydelsen av den avskräckande verkan (den fjärde tolkningsfrågan såsom den har formulerats av den hänskjutande domstolen) ska, mot bakgrund av behovet av att göra en avvägning mellan de aktuella grundläggande rättigheterna, ( 126 ) endast risken för en avskräckande verkan som går utöver situationen för den direkt berörda personen motivera ett avslag på ansökan om verkställighet i den mån den utgör ett uppenbart och oproportionerligt åsidosättande av pressfriheten i den medlemsstat där domen har gjorts gällande. Det är endast i denna hypotetiska situation som domstolen i den medlemsstaten ska tillämpa bestämmelsen om ordre public för att avhjälpa en uppenbar brist avseende skyddet av denna frihet. ( 127 )

177.

Beträffande den berörda personens resurser med hänsyn till huruvida det rör sig om en fysisk eller en juridisk person (den tredje tolkningsfrågans första del samt den femte och den sjätte tolkningsfrågan, såsom de formulerats av den hänskjutande domstolen), ska domstolen i den medlemsstat där domen gjorts gällande beakta den omständigheten att det totala belopp som den berörda personen är skyldig att betala är en betydande faktor avseende den potentiella avskräckande verkan på denna person och på andra journalister. ( 128 )

178.

Europadomstolen förefaller visserligen, som en förmildrande omständighet, beakta den omständigheten att förlaget och journalisten, såsom i förevarande fall, är solidariskt ansvariga för att betala en ekonomisk påföljd. ( 129 ) Den avskräckande effekten bedöms emellertid inte på samma sätt när det gäller ett tidningsförlag respektive den journalist som har skrivit artikeln som överträdelsen avser.

179.

När det gäller en fysisk person har Europadomstolen nämligen hänfört till den berörda personens lön eller till referensvärden, såsom minimilön ( 130 ) eller genomsnittslön ( 131 ) i den aktuella svarandemedlemsstaten. I princip ska det totala belopp som den berörda personen är förpliktad att betala anses vara uppenbart orimligt när denna person skulle behöva anstränga sig i flera år för att betala detta fullt ut eller när detta belopp motsvarar tiotals standard-minimilöner i den medlemsstat där domen görs gällande. Vidare har Europadomstolen, när det gäller juridiska personer, önskat säkerställa att det skadeståndsbelopp som åläggs pressföretag inte ska vara av sådan art att det hotar deras ekonomiska grunder ( 132 ) och därmed kan anses vara uppenbart orimligt.

180.

Dessutom ska, när det gäller tidningspressens allmänna ekonomiska situation i den medlemsstat där domen gjorts gällande (den sjunde tolkningsfrågan såsom den formulerats av den hänskjutande domstolen), även om en potentiell avskräckande verkan på journalister och pressföretag föreligger i denna medlemsstat, domstolen i denna medlemsstat inte beakta denna ekonomiska situation för att avslå en ansökan om verkställighet av en dom. Ur journalisters och pressföretags perspektiv är det som räknas snarare insikten om att även de kan bli föremål för en uppenbart orimlig fällande dom i förhållande till omständigheterna i målet.

181.

Slutligen ska, mot bakgrund av den roll som domstolen i den medlemsstat där domen gjorts gällande har i det system med erkännande och verkställighet som föreskrivs i Bryssel I‑förordningen, ( 133 ) de prövningar som denna domstol vidtar främst avse de uppenbara och oproportionerliga verkningar på pressfriheten som följer av den påföljd som utdömts i den dom av vilken verkställighet har sökts. Denna domstol får således inte pröva riktigheten av de rättsliga och faktiska bedömningar som domstolen i ursprungsmedlemsstaten har gjort avseende bristens allvar och skadans omfattning (tredje tolkningsfrågans andra del, såsom den har formulerats av den hänskjutande domstolen).

182.

Däremot får domstolen i den medlemsstat där avgörandena har gjorts gällande, i syfte att säkerställa att resultatet av en avvägning mellan de motstridiga rättigheterna inte präglas av ett uppenbart otillräckligt skydd för de grundläggande rättigheterna, ( 134 ) beakta bristens allvar och skadans omfattning för att fastställa att det totala utdömda beloppet, trots dess a priori uppenbart orimliga karaktär, är lämpligt för att motverka effekterna av de ärekränkande uttalandena. ( 135 )

183.

Enligt den berömda presumtionen om ett ”likvärdigt skydd”, som följer av Europadomstolens praxis och är tillämplig på medlemsstaterna, ( 136 ) ska en åtgärd som en medlemsstat vidtagit för att uppfylla sina skyldigheter till följd av sitt medlemskap i unionen anses vara motiverad mot bakgrund av Europakonventionen när det är fastställt att unionen ger de grundläggande rättigheterna ett skydd som åtminstone är likvärdigt med det skydd som föreskrivs i denna konvention ( 137 ). Visserligen ska tillämpligheten av denna presumtion och de slutsatser som kan dras av den bedömas av Europadomstolen. I en anda av samordning mellan stadgan och Europakonventionen och för att ge domstolen ett uttömmande svar när det gäller konsekvenserna av dess kommande dom, ska jag emellertid framföra några ytterligare anmärkningar avseende denna presumtion.

184.

Av Europadomstolens praxis följer att tillämpningen av presumtionen om ett likvärdigt skydd är underställd två villkor, nämligen att de nationella myndigheterna saknar handlingsutrymme och att samtliga möjligheter inom den kontrollmekanism som föreskrivs i unionsrätten har uttömts, ( 138 ) inbegripet begäran om förhandsavgörande från domstolen vid vilken frågor om grundläggande rättigheter kan diskuteras. Eftersom en begäran om förhandsavgörande har getts in till domstolen och det enbart är på Europadomstolen som det ankommer att pröva huruvida det andra villkoret är uppfyllt, kommer jag att koncentrera min bedömning på det första villkoret.

185.

I detta hänseende ska frågan huruvida presumtionen om ett likvärdigt skydd är tillämplig prövas av Europadomstolen med beaktande av ”den specifika bestämmelse som tillämpas i målet” ( 139 ) och alla de konsekvenser som denna medför för den berörda medlemsstaten, i enlighet med den tolkning som EU-domstolen har lämnat. ( 140 ) Detta innebär att alla relevanta delar av unionens rättsliga ram av vilka en berörd medlemsstats skyldigheter i förhållande till unionen och de övriga medlemsstaterna följer ska beaktas.

186.

I förevarande mål är frågan således huruvida domstolen i den medlemsstat där domen gjorts gällande vid vilken en talan enligt artiklarna 43 och 44 i denna förordning har väckts, enligt bestämmelserna i Bryssel I‑förordningen, behåller sitt handlingsutrymme för att besluta huruvida den ska tillämpa bestämmelsen om ordre public eller inte när verkställighet av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat uppenbart åsidosätter en grundläggande rättighet som garanteras i stadgan.

187.

Så vitt jag vet har Europadomstolen ännu inte uttalat sig avseende en sådan situation. ( 141 ) I en del av doktrinen anges att bestämmelsen om ordre public innebär att det finns ett utrymme för skönsmässig bedömning, vilket utesluter en tillämpning av presumtionen om ett likvärdigt skydd. ( 142 ) Jag anser emellertid att detta inte är fallet när det påstådda åsidosättandet avser en grundläggande princip inom unionens rättsordning.

188.

Visserligen föreskrivs i artikel 45.1 i Bryssel I‑förordningen att den domstol vid vilken ansökan om ändring görs får avslå en ansökan om verkställighetsförklaring endast på någon av de grunder som anges i artiklarna 34 och 35 i denna förordning. När det gäller grunden för avslag på ansökan om verkställighetsförklaring, hänvisar emellertid denna förstnämnda bestämmelse till artikel 34.1 i denna förordning, där det kategoriskt föreskrivs att en dom inte ska erkännas om ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande.

189.

Såsom framgår av punkt 102 i detta förslag till avgörande, ska den medlemsstat där domen har görs gällande inte unilateralt fastställa innehållet i grunderna för unionens rättsordning. På samma sätt ska kvalifikationen av åsidosättandet av denna rättsordning som uppenbart följa av en korrekt tolkning av unionsrätten och kan därför prövas av domstolen. Ännu viktigare är att iakttagandet av de grundläggande rättigheterna inte är en fråga om god vilja eller artighet från den medlemsstat där domen har görs gällande. Domstolen i den medlemsstaten har, när en invändning har gjorts om att verkställighet av en dom som omfattas av tillämpningsområdet för Bryssel I‑förordningen skulle medföra ett uppenbart åsidosättande av grunderna för unionen rättsordning, närmare bestämt av en grundläggande rättighet, en skyldighet att avslå ansökan om verkställighet av denna. Den ska således i en sådan situation avslå ansökan om en verkställighetsförklaring eller upphäva verkställighetsförklaringen avseende denna dom.

190.

För fullständighetens skull ska tilläggas att den omständigheten att domstolen i den medlemsstat där domen har gjorts gällande har en skyldighet att pröva huruvida villkoren för verkställighet är uppfyllda inte innebär att den förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning i den mening som avses i rättspraxis avseende Europakonventionen. Europadomstolen anser nämligen att presumtionen om ett likvärdigt skydd är tillämplig när den medlemsstat där domen har gjorts gällande får avslå en ansökan om verkställighet av en utländsk dom ”inom mycket specifika gränser och med förbehåll för att vissa förutsättningar är uppfyllda”. ( 143 )

191.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna på så sätt att artikel 45.1 i Bryssel I‑förordningen, jämförd med artiklarna 34.1 och 45.2 i denna förordning samt artikel 11 i stadgan ska tolkas så, att en medlemsstat i vilken en ansökan har getts in om verkställighet av en fällande dom som har meddelats i en annan medlemsstat, avseende ett tidningsförlag och en journalist för att ha skadat anseendet för en idrottsklubb och en medlem av dess medicinska team genom en uppgift som publicerats i denna tidning, ska avslå en ansökan om verkställighetsförklaring eller upphäva en sådan verkställighetsförklaring avseende denna dom när en verkställighet av denna dom skulle medföra ett uppenbart åsidosättande av den yttrandefrihet som garanteras i artikel 11 i stadgan. ( 144 ) Ett sådant åsidosättande föreligger när verkställighet av denna dom medför en potentiell avskräckande verkan avseende deltagande i debatten om en fråga av allmänintresse för såväl de personer som den fällande domen riktar sig mot som för andra pressföretag och journalister i den medlemsstat där domen gjorts gällande. ( 145 ) En sådan avskräckande verkan uppkommer när det totala belopp som betalningsförpliktelsen avser är uppenbart orimligt i förhållande till den berörda personens ekonomiska situation. När det gäller en journalist, föreligger en potentiell avskräckande verkan i synnerhet när detta belopp motsvarar tiotals standard-minimilöner i den medlemsstat där domen har gjorts gällande. Beträffande ett tidningsförlag ska ett uppenbart hot mot tidningens ekonomiska jämvikt anses utgöra en potentiellt avskräckande verkan. ( 146 ) Domstolen i den medlemsstat där domen har gjorts gällande får endast beakta bristens allvar och skadans omfattning för att fastställa att det totala belopp som utdömts, trots att det a priori är uppenbart orimligt, är lämpligt för att motverka verkningarna av de ärekränkande uttalandena. ( 147 )

192.

För fullständighetens skull ska det påpekas att domstolen i den medlemsstat där domen gjorts gällande, vid vilken en invändning har gjorts om att verkställighet av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat och genom vilken ett tidningsförlag och en journalist som har skrivit den aktuella artikeln har förpliktats att, gemensamt och solidariskt, betala ett betydande belopp i ersättning för denna skada är oförenlig med pressfriheten i denna medlemsstat, får avslå ansökan om verkställighet av domen i den del den avser en av dessa personer. I artikel 48 i Bryssel I‑förordningen föreskrivs nämligen att om en utländsk dom omfattar flera yrkanden och verkställighetsförklaringen inte kan meddelas för domen i dess helhet, ska domstolen eller den behöriga myndigheten meddela den i fråga om ett eller flera av dem.

193.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som Cour de Cassation (Högsta domstolen, Frankrike) har ställt på följande sätt:

Artikel 45.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000, om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, jämförd med artiklarna 34.1 och 45.2 i denna samt artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

ska tolkas på följande sätt:

En medlemsstat i vilken verkställighet har sökts av en fällande dom som har meddelats i en annan medlemsstat, mot ett tidningsförlag och en journalist för att ha skadat anseendet för en idrottsklubb och en medlem av dess medicinska team genom en uppgift som har publicerats i denna tidning, ska avslå en ansökan om verkställighetsförklaring eller upphäva en sådan verkställighetsförklaring avseende denna dom om verkställighet av denna skulle leda till ett uppenbart åsidosättande av den yttrandefrihet som garanteras i artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Ett sådant åsidosättande föreligger när verkställighet av detta beslut medför en potentiellt avskräckande verkan avseende deltagandet i debatten om en fråga av allmänintresse för såväl de personer som domen riktar sig mot som andra pressföretag och journalister i den medlemsstat där domen gjorts gällande. En sådan avskräckande verkan uppkommer när det totala belopp som betalningsförpliktelsen avser är uppenbart orimligt i förhållande till den berörda personens ekonomiska situation. När det gäller en journalist, föreligger en potentiell avskräckande verkan i synnerhet när detta belopp motsvarar tiotals standard-minimilöner i den medlemsstat där domen har gjorts gällande. Beträffande ett tidningsförlag ska ett uppenbart hot mot tidningens ekonomiska jämvikt anses utgöra en potentiellt avskräckande verkan. Domstolen i den medlemsstat där domen har gjorts gällande får endast beakta bristens allvar och skadans omfattning för att fastställa att det totala belopp som utdömts, trots att det a priori är uppenbart orimligt, är lämpligt för att motverka verkningarna av de ärekränkande uttalandena.