1.

Förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2.5, 4.1, 6.1 och 7 i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet, ( 2 ) jämförda med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ( 3 ) och Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som godkänts på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2010/48/EG av den 26 november 2009. ( 4 )

2.

Begäran har framställts i ett mål mellan J.M.P. och AP Assistenzprofis GmbH, som tillhandahåller assistans- och rådgivningstjänster till personer med funktionsnedsättning, angående utbetalning av ersättning som J.M.P. har begärt på grund av påstådd diskriminering på grund av ålder som skett i samband med ett rekryteringsförfarande avseende en personlig assistent. J.M.P. har hävdat att hon inte erhöll tjänsten på grund av att hon inte tillhörde den åldersgrupp som eftersöktes i erbjudandet om anställning, nämligen åldersgruppen mellan 18 och 30 år.

3.

Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland) vill därför få klarhet i huruvida särbehandlingen på grund av ålder eventuellt är motiverad, och har för detta ändamål begärt att EU-domstolen särskilt ska tolka artiklarna 2.5, 4.1, 6.1 och/eller artikel 7 i direktiv 2000/78, jämförda med bestämmelserna i stadgan och FN-konventionen.

4.

I detta förslag till avgörande kommer jag att föreslå att EU-domstolen ska slå fast att artikel 2.5 i direktivet utgör den relevanta bestämmelsen och att denna bestämmelse, mot bakgrund av artikel 26 i stadgan och artikel 19 i FN-konventionen, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att rekryteringen av en personlig assistent, på grundval av en nationell lagstiftning enligt vilken önskemål hos personer med funktionshinder vad gäller organiserandet av den personliga assistans som de erhåller ska beaktas för att säkerställa dessa personers självbestämmande och integration i samhället, underkastas ett ålderskrav, i den mån en sådan åtgärd är nödvändig för att skydda andra personers fri- och rättigheter.

5.

Artikel 1 i FN-konventionen, med rubriken ”Syfte”, har följande lydelse:

”Denna konventions syfte är att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde.

…”

6.

I artikel 3 i konventionen, med rubriken ”Allmänna principer”, föreskrivs följande:

”Denna konventions principer är följande:

…”

7.

Artikel 5 i konventionen, som har rubriken ”Jämlikhet och icke-diskriminering”, har följande lydelse:

”1.   Konventionsstaterna erkänner att alla människor är lika inför och enligt lagen och utan någon diskriminering berättigade till lika skydd och lika förmåner enligt lagen.

…

4.   Särskilda åtgärder som är nödvändiga för att påskynda eller uppnå faktisk jämlikhet för personer med funktionsnedsättning ska inte betraktas som diskriminering enligt denna konvention.”

8.

Artikel 12 i konventionen har rubriken ”Likhet inför lagen”. I punkt 2 i den artikeln föreskrivs följande:

”Konventionsstaterna ska erkänna att personer med funktionsnedsättning åtnjuter rättskapacitet på samma villkor som andra i alla hänseenden.”

9.

I artikel 19 i FN-konventionen, med rubriken ”Rätt att leva självständigt och att delta i samhället” föreskrivs följande:

”Konventionsstaterna erkänner lika rätt för alla personer med funktionsnedsättning att leva i samhället med lika valmöjligheter som andra personer och ska vidta effektiva och ändamålsenliga åtgärder för att underlätta att personer med funktionsnedsättning fullt åtnjuter denna rätt och deras fulla inkludering och deltagande i samhället, bland annat genom att säkerställa att

10.

I artikel 1 i direktiv 2000/78, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna.”

11.

I artikel 2 i detta direktiv föreskrivs följande:

”1.   I detta direktiv avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1.

2.   Enligt punkt 1 skall

…

5.   Detta direktiv skall inte påverka de åtgärder som föreskrivs i nationell lagstiftning och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för den allmänna säkerheten, ordningens bevarande, förebyggande av brott samt skydd för hälsa och andra personers fri- och rättigheter.”

12.

I artikel 4 i direktivet, med rubriken ”Yrkeskrav”, anges följande i punkt 1:

”Utan hinder av artikel 2.1 och 2.2 får medlemsstaterna föreskriva att sådan särbehandling som föranleds av en egenskap som har samband med någon av de grunder som anges i artikel 1 inte skall utgöra diskriminering, om denna egenskap utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav på grund av yrkesverksamhetens natur eller det sammanhang där den utförs, förutsatt att målet är legitimt och kravet proportionerligt.”

13.

Artikel 5 i samma direktiv, med rubriken ”Rimliga anpassningsåtgärder för personer med funktionshinder”, har följande lydelse:

”För att garantera principen om likabehandling för personer med funktionshinder skall rimliga anpassningsåtgärder vidtas. Detta innebär att arbetsgivaren skall vidta de åtgärder som behövs i det konkreta fallet för att göra det möjligt för en person med funktionshinder att få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet, eller att genomgå utbildning, såvida sådana åtgärder inte medför en oproportionerlig börda för arbetsgivaren. Om denna börda i tillräcklig grad kompenseras genom åtgärder som redan ingår i den berörda medlemsstatens politik för personer med funktionshinder bör den inte anses oproportionerlig.”

14.

Enligt artikel 6 i direktiv 2000/78, med rubriken ”Befogad särbehandling på grund av ålder”, gäller följande:

”1.   Utan hinder av artikel 2.2 får medlemsstaterna föreskriva att särbehandling på grund av ålder inte skall utgöra diskriminering om särbehandlingen på ett objektivt och rimligt sätt inom ramen för nationell rätt kan motiveras av ett berättigat mål som rör särskilt sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning, och sätten för att genomföra detta syfte är lämpliga och nödvändiga.

I sådan särbehandling kan i synnerhet följande inbegripas:

…”

15.

I artikel 7 i direktivet, som har rubriken ”Positiv särbehandling och särskilda åtgärder”, föreskrivs följande:

”1.   I syfte att säkerställa full jämlikhet i yrkeslivet får principen om likabehandling inte hindra en medlemsstat från att behålla eller besluta om särskilda åtgärder för att förhindra att personer på någon av de grunder som anges i artikel 1 missgynnas eller att kompensera för ett sådant missgynnande.

2.   När det gäller personer med funktionshinder får principen om likabehandling inte utgöra hinder för medlemsstaterna att behålla eller anta bestämmelser om skydd för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen eller för åtgärder som syftar till att införa eller behålla bestämmelser eller förmåner i syfte att skydda dessa personer eller bidra till att de blir delaktiga i arbetslivet.”

16.

I artikel 1 i Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tysklands grundlag), ( 5 ) av den 23 maj 1949 i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”1.   Människovärdet är okränkbart. Det åligger varje offentlig myndighet ett respektera och skydda det.

2.   Det tyska folket erkänner därför de okränkbara och oförytterliga mänskliga rättigheterna som grund för varje samhälle och för freden och rättvisan i världen.

…”

17.

I artikel 2.1 i grundlagen anges följande:

”Var och en har rätt till fri personlig utveckling, förutsatt att den inte kränker andra personers rättigheter, den konstitutionella ordningen eller moralisk lag.”

18.

Allgemeines Gleichbehandlungsgesetz (allmän lag om likabehandling) ( 6 ) av den 14 augusti 2006 syftar till att införliva direktiv 2000/78 med tysk rätt.

19.

I 1 § AGG, genom vilken syftet med lagen fastställs, anges följande:

”Lagens syfte är att förhindra eller avskaffa all diskriminering på grund av ras, etniskt ursprung, kön, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.”

20.

I 3 § punkt 1 AGG föreskrivs följande:

”Direkt diskriminering anses förekomma när en person på någon av de grunder som anges i artikel 1 behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation …”

21.

I 5 § AGG föreskrivs följande:

”Utan hinder av de grunder som anges i 8–10 §§ … är särbehandling också tillåten när lämpliga och ändamålsenliga åtgärder är avsedda att förhindra eller kompensera för nackdelar som redan föreligger på grund av en grund som anges i 1 §.”

22.

I 7 § punkt 1 AGG anges följande:

”Arbetstagare får inte diskrimineras på någon av de grunder som anges i 1 § …”

23.

8 § punkt 1 AGG har följande lydelse:

”Särbehandling på någon av de grunder som anges i 1 § är tillåten om särbehandlingen utgör ett väsentligt och avgörande yrkeskrav på grund av yrkesverksamhetens natur eller det sammanhang i vilket den utförs, förutsatt att syftet är berättigat och kravet är proportionerligt.”

24.

I 10 § AGG anges följande:

”Utan hinder av 8 § ska särbehandling på grund av ålder anses befogad om den på ett objektivt och rimligt sätt kan motiveras av ett berättigat mål. De medel som används för att uppnå detta mål ska vara lämpliga och nödvändiga. I sådan särbehandling kan särskilt följande inbegripas:

…”

25.

15 § punkterna 1 och 2 AGG har följande lydelse:

”1.   En arbetsgivare som överträder diskrimineringsförbudet är skyldig att ersätta den skada som uppkommit. …

2.   För skada som inte utgör förmögenhetsskada kan arbetstagaren kräva skälig ekonomisk ersättning. …”

26.

33 § i Sozialgesetzbuch Erstes Buch (lagsamling om social trygghet, bok 1) ( 7 ) av den 11 december 1975, har följande lydelse:

”Om innehållet i rättigheter eller skyldigheter inte har fastställts i detalj med avseende på deras art eller omfattning, ska vid utarbetandet av dem hänsyn tas till den berättigades eller den förpliktades personliga situation, behov och förmåga att bidra samt lokala förhållanden, såvida detta inte strider mot rättsliga bestämmelser. I detta avseende ska den berättigades eller den förpliktades önskemål respekteras i den mån de är rimliga.”

27.

I 8 § punkt 1 i Sozialgesetzbuch, Neutntes Buch (lagsamling om social trygghet, bok IX) ( 8 ) av den 23 december 2016 föreskrivs följande:

”När beslut fattas om tjänster och när tjänster tillhandahålls i syfte att främja deltagande i samhället, ska tjänstemottagarnas berättigade önskemål tillgodoses. I detta avseende ska hänsyn också tas till tjänstemottagarnas personliga situation, ålder, kön, familj och religiösa och filosofiska behov; i övrigt ska 33 § [SGB I] tillämpas …”.

28.

78 § punkt 1 SBG IX har följande lydelse:

”Assistanstjänster tillhandahålls för att tjänstemottagaren ska kunna leva ett självständigt och oberoende dagligt liv, inklusive kunna strukturera vardagen. De omfattar i synnerhet tjänster i samband med allmänna vardagssysslor, såsom att sköta ett hushåll, upprätthålla sociala relationer, planera sitt privatliv, delta i samhälls- och kulturlivet, utöva fritidsaktiviteter inklusive sportaktiviteter samt säkerställa att medicinska och medicinskt föreskrivna tjänster fungerar. Tjänsterna inkluderar kommunikation med de personer som är verksamma inom dessa områden.”

29.

AP Assistenzprofis, motparten i det nationella målet, är ett bolag som erbjuder personer med funktionshinder assistans- och rådgivningstjänster, i enlighet med 78 § punkt 1 SGB IX för att säkerställa att dessa personer kan sköta sitt dagliga liv självständigt.

30.

AP Assistenzprofis publicerade i juli 2018 en platsannons i vilket det angavs att A, en 28-årig student, sökte kvinnliga assistenter, som ”helst skulle vara mellan 18 och 30 år gamla”, till alla områden i det dagliga livet.

31.

J.M.P., klaganden i det nationella målet, som är född år 1968, sökte tjänsten men fick den inte av motparten i det nationella målet.

32.

Efter att klaganden i det nationella målet utan framgång hade gjort gällande sina rättigheter utanför domstol väckte hon talan mot motparten i det nationella målet vid Arbeitsgericht Köln (Arbetsdomstolen i Köln, Tyskland) med yrkande om ersättning för den skada som hon orsakats av diskriminering på grund av ålder enligt 15 § punkt 2 AGG.

33.

I detta sammanhang har klaganden i målet vid den nationella domstolen för det första gjort gällande att eftersom platsannonsen uttryckligen riktade sig till personer som var ”mellan 18 och 30 år gamla”, ligger detta till grund för presumtionen att hon inom ramen för rekryteringsförfarandet inte fick tjänsten på grund av sin ålder, vilket motparten i det nationella målet inte har motbevisat. För det andra är den särbehandling på grund av ålder som följer därav inte motiverad med hänsyn till någon aspekt vad gäller assistanstjänsten. Denna särbehandling är således inte tillåten vare sig enligt 8 § punkt 1 AGG eller enligt 10 § AGG, bland annat eftersom en viss ålder inte är relevant för förtroendeförhållandet inom ramen för en sådan assistenstjänst. Tvärtom anser klaganden i det nationella målet att personlig assistans som tillhandahålls av en person som är äldre än vad som krävs i platsannonsen kan medföra betydande fördelar för en person med funktionshinder, eftersom assistenten har större livserfarenhet.

34.

Motparten i målet vid den nationella domstolen har yrkat att talan ska ogillas och har gjort gällande att en eventuell särbehandling på grund av ålder var motiverad enligt 8 § punkt 1 AGG eller enligt 10 § AGG. Motparten anförde i detta avseende att den assistans som krävdes består i vardaglig hjälp som är mycket personlig och som berör alla områden i livet och som innebär att den person som får assistans är ständigt och fullständigt beroende av assistenten. Kravet på en viss ålder var en förutsättning för att tillgodose de högst personliga behoven hos assistansmottagaren, A., så att hon på ett adekvat sätt kan delta i det sociala livet som student vid ett universitet.

35.

Såsom föreskrivs i 8 § punkt 1 SGB IX måste enligt motparten i det nationella målet hänsyn tas till de berättigade önskemålen och subjektiva behoven hos den person som får assistans. Mot denna bakgrund ska assistansmottagarens berättigade önskan om en viss ålder på den personliga assistenten betraktas som ett ”verkligt och avgörande yrkeskrav” i enlighet med 8 § punkt 1 AGG, vilket gör det möjligt att uppnå syftet med assistanstjänsterna som anges i 78 § punkt 1 SGB IX. Motparten i det nationella målet anser att ett sådant krav är proportionerligt. Enligt motparten är särbehandling på grund av ålder dessutom tillåten enligt 10 § AGG, eftersom den var objektiv och rimlig samt motiverad av ett berättigat mål och sättet för att uppnå målet med den personliga assistansen som anges i 78 § SGB IX är rimligt och nödvändigt.

36.

Efter det att Arbeitsgericht Köln (Arbetsdomstolen i Köln) hade bifallit klagandens talan och efter det att Landesarbeitsgericht Köln (Arbetsöverdomstolen i Köln) hade bifallit motpartens överklagande av denna dom, överklagade klaganden i målet vid den nationella domstolen domen från den domstolen till den hänskjutande domstolen.

37.

Den hänskjutande domstolen har inledningsvis konstaterat att en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/78, eftersom den rör urvalskriterier för tillträde till anställning i den mening som avses i artikel 3.1 a i direktivet. För det andra anser den hänskjutande domstolen att klaganden i det nationella målet, till följd av motpartens beslut att inte ge klaganden tjänsten, har utsatt henne för direkt diskriminering på grund av ålder i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktivet.

38.

Den nationella domstolen, som står inför en situation där såväl klaganden i det nationella målet som den berörda personen med funktionsnedsättning kan åberopa skydd mot diskriminering, har angett att dess begäran om förhandsavgörande syftar till att få klarhet i hur rättigheterna för var och en av dessa personer ska kunna förenas i det särskilda fallet med personlig assistans.

39.

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att personlig assistans berör alla områden i livet och når djupt in i den privata och intima sfären för den person som tar emot assistans. Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan assistansen tillgodose olika behov. I en sådan situation som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen är ett av de behov som A har angett att få assistans vid universitetet, vilket kan bestå i registrering och bearbetning av studieinnehållet och bland annat omfatta utarbetande av faktablad. När den funktionshindrade personen träffar andra studenter krävs nödvändigtvis personlig assistans, vilken således utgör en integrerad del av den berörda funktionshindrade personens universitetsliv.

40.

Den hänskjutande domstolen har rent allmänt anfört att personlig assistans grundar sig på principen om självbestämmande och syftar till att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att självständigt organisera sitt liv. Detta innebär bland annat att dessa personer ska ges befogenhet att självständigt välja vilken personal som ska tillhandahålla denna assistans, befogenhet att ge instruktioner till denna personal och befogenhet att fastställa villkoren för och omfattningen av tillhandahållandet av tjänsterna.

41.

Enligt tysk rätt ska således, när ett beslut fattas om tjänsterna och när dessa tjänster tillhandahålls, enligt 8 § punkt 1 SGB IX jämförd med 33 § SGB I, tjänstemottagarnas berättigade önskemål tillgodoses, i den mån de är rimliga och med hänsyn särskilt till tjänstemottagarnas personliga livssituation, ålder, kön, familj och religiösa och filosofiska behov.

42.

Sammanfattningsvis anser den hänskjutande domstolen att tjänstemottagarnas rätt att uttrycka önskemål och att fritt välja syftar till att ta hänsyn till funktionshindrade personers rätt att så långt som möjligt skapa sina levnadsvillkor på ett självbestämmande och självständigt sätt och att stärka de berörda personernas personliga ansvar och motivation till deltagande i samhället på samma villkor som andra och med respekt för deras värdighet. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende hänvisat till flera bestämmelser i FN-konventionen, däribland artiklarna 1, 3, 5, 12 och 19 i denna, samt flera bestämmelser i stadgan, däribland artiklarna 1, 7 och 26 i denna.

43.

Den hänskjutande domstolen anser att vid tillhandahållande av personlig assistans ska de önskemål som personer med funktionsnedsättning har uttryckt vad gäller deras egen organisering av livet beaktas. I synnerhet bör dessa personer, i likhet med personer utan funktionsnedsättning, själva kunna välja med vem de vill dela sitt dagliga liv. Det ska således avgöras huruvida det är förenligt med bestämmelserna i direktiv 2000/78 att personer med funktionshinder uppställer en åldersrelaterad preferens som urvalskriterium i ett förfarande för tillsättning av en tjänst som personlig assistent, även om artikel 2.2 a i detta direktiv förbjuder direkt diskriminering på grund av ålder.

44.

Mot denna bakgrund vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilken eller vilka bestämmelser i direktivet som kan motivera den aktuella särbehandlingen på grund av ålder.

45.

Vad för det första gäller artikel 4.1 i direktiv 2000/78 vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det önskemål som en person med funktionshinder gett uttryck för inom ramen för sin rätt till självbestämmande vad gäller åldern på den person som tillhandahåller personlig assistans utgör en egenskap som omfattas av denna bestämmelse och huruvida en ålderspreferens kan utgöra ett ”verkligt och avgörande yrkeskrav” i den mening som avses i denna bestämmelse. Den hänskjutande domstolen har uttryckt tvivel i detta avseende, eftersom den konkreta önskan i fråga inte kan tillämpas generellt och som sådan inte objektivt bestäms av den aktuella yrkesverksamhetens natur eller det sammanhang i vilken den utförs. Det är således möjligt att en annan ung person med funktionshinder föredrar att välja en person som är i dennes föräldrars ålder. Detta vittnar om att det önskemål som uttryckts av varje person med funktionshinder vilar på subjektiva prioriteringar för en egen och självständig organisation av sitt liv.

46.

Vad för det andra gäller artikel 6.1 i direktiv 2000/78 har den hänskjutande domstolen angett att den inte är säker på att denna bestämmelse är tillämplig på en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet. Enligt den hänskjutande domstolen kan syftet att ta hänsyn till funktionshindrade personers rätt att så långt som möjligt skapa sina levnadsvillkor på ett självbestämmande och självständigt sätt och att stärka de berörda personernas personliga ansvar och motivation till deltagande utgöra ett ”berättigat mål” i den mening som avses i denna bestämmelse.

47.

För det tredje har den hänskjutande domstolen påpekat att artikel 7 i direktiv 2000/78 avser jämlikhet i yrkeslivet, vilket i ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet inte är syftet med den aktuella personliga assistansen. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida denna artikel är relevant för att motivera en diskriminering på grund av ålder såsom den som är aktuell i det nationella målet, med beaktande av artikel 5.1 och 5.4 i FN-konventionen.

48.

Slutligen vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 2.5 i direktiv 2000/78, i vilken det föreskrivs att direktivet inte ska påverka de åtgärder som föreskrivs i nationell lagstiftning och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att bland annat skydda andra personers fri- och rättigheter, kan motivera diskriminering på grund av ålder i ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet. Med hänvisning till syftet med personlig assistans-tjänster och med hänsyn till att en person utan funktionshinder i A:s ålder, det vill säga en person som är 28 år, är fri att självständigt besluta att dela sitt dagliga liv med personer i den ålder han eller hon önskar, anser den hänskjutande domstolen att det finns många omständigheter som talar för att personer med funktionsnedsättning ska garanteras en rätt till fritt val även i fråga om personlig assistans.

49.

Mot denna bakgrund beslutade Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Kan artikel 4.1, artikel 6.1, artikel 7 och/eller artikel 2.5 i direktiv [2000/78] – mot bakgrund av bestämmelserna i [stadgan] samt artikel 19 i [FN-konventionen] – tolkas så, att direkt diskriminering på grund av ålder kan vara berättigad i en situation som den i det nationella målet?”

50.

Klaganden i det nationella målet, motparten i det nationella målet, den grekiska, den polska och den portugisiska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

51.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida beaktandet av personliga önskemål hos personer som har rätt till personlig assistans-tjänster på grund av deras funktionshinder kan motivera en särbehandling på grund av ålder enligt direktiv 2000/78. Mot denna bakgrund har den hänskjutande domstolen bett EU-domstolen att särskilt tolka artiklarna 2.5, 4.1, 6.1 och/eller 7 i direktivet, jämförda med bestämmelserna i stadgan och FN-konventionen. ( 9 )

52.

Det ska inledningsvis preciseras att den situation som är aktuell i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/78, eftersom ett förfarande för rekrytering av en personlig assistent, inom ramen för vilket det krävs att sökandena helst ska vara mellan 18 och 30 år, påverkar ”villkoret för tillträde till anställning”, i den mening som avses i artikel 3.1 a i direktivet, genom att för detta ändamål föreskriva ett urvalskriterium i den mening som avses i samma bestämmelse.

53.

För det andra gör angivelsen av denna ålderspreferens det möjligt att anta att en person som söker den aktuella anställningen, men som inte tillhör denna åldersgrupp, kommer att behandlas mindre förmånligt än en annan person som befinner sig i en jämförbar situation, men som tillhör denna åldersgrupp. En sådan särbehandling på grund av ålder utgör en ”direkt diskriminering” i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktiv 2000/78.

54.

I punkt 5 i samma artikel anges skäl som kan motivera en särbehandling på grund av ålder. Enligt denna bestämmelse ska direktivet ”inte påverka de åtgärder som föreskrivs i nationell lagstiftning och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för den allmänna säkerheten, ordningens bevarande, förebyggande av brott samt skydd för hälsa och andra personers fri- och rättigheter”.

55.

Såsom EU-domstolen redan har slagit fast har unionslagstiftaren, antagit denna bestämmelse i syfte att, med avseende på arbetslivsfrågor, förebygga och lösa en konflikt mellan å ena sidan principen om likabehandling och å andra sidan behovet av att bevara allmän ordning, säkerhet och folkhälsa, förebygga brott och skydda personers fri- och rättigheter, det vill säga behov som är av avgörande betydelse för ett välfungerande demokratiskt samhälle. Unionslagstiftaren har således beslutat att de principer som anges i direktiv 2000/78, i vissa i artikel 2.5 i direktivet angivna fall, inte ska tillämpas med avseende på åtgärder som medför särbehandling på någon av de grunder som avses i artikel 1 i direktivet, under förutsättning att åtgärderna är nödvändiga för att uppnå de ovannämnda målen. ( 10 )

56.

Det framgår även av EU-domstolens praxis att denna artikel 2.5 ska tolkas restriktivt, eftersom den utgör ett undantag från principen om förbud mot diskriminering. ( 11 )

57.

För att artikel 2.5 i direktiv 2000/78 ska kunna utgöra grund för den särbehandling på grund av ålder som är i fråga i det nationella målet, ska det först prövas huruvida det är fråga om en åtgärd som föreskrivs i den nationella lagstiftningen, såsom krävs enligt denna bestämmelse.

58.

Enligt min mening är detta fallet. Det ålderskrav som anges i det aktuella anställningserbjudandet utgör nämligen en åtgärd som föreskrivs i nationell rätt, eftersom det enligt de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat föreskrivs i 8 § punkt 1 SGB IX, jämförd med 33 § SGB I, att tjänstemottagarnas berättigade önskemål ska tillgodoses när beslut fattas om personlig assistans-tjänster och när de tillhandahålls, i den mån de är rimliga och med beaktande av bland annat tjänstemottagarnas personliga situation, ålder, kön och familj samt religiösa och filosofiska behov. ( 12 ) Såsom den hänskjutande domstolen har angett ska således de bestämmelser i nationell rätt som ger personer med funktionsnedsättning rätt att uttrycka sina önskemål vad gäller utförandet av sådana tjänster, i syfte att säkerställa deras självbestämmande och integration i samhället, beaktas vid tillhandahållandet av personlig assistans-tjänster.

59.

I likhet med kommissionen anser jag att det vid avgörandet av huruvida artikel 2.5 i direktiv 2000/78 är tillämplig är av betydelse att principbeslutet vad gäller relevansen av vissa intressen fattas av den nationella lagstiftaren inom ramen för en avvägning mellan de intressen som skyddas genom detta direktiv. Det är på grundval av den avvägning som lagstiftaren har gjort som enskilda åtgärder, såsom den som är aktuell i det nationella målet, därefter kan vidtas. Denna artikel bör således vara tillämplig på sådana åtgärder, genom vilka den som tillhandahåller personlig assistans sammantaget endast konkretiserar de val som lagstiftaren har gjort. ( 13 )

60.

För det andra ska det prövas huruvida den nationella lagstiftningen eftersträvar ett av de mål som föreskrivs i artikel 2.5 i direktiv 2000/78, nämligen att skydda andra personers fri- och rättigheter.

61.

Svaret är jakande. Den rätt att uttrycka önskemål och välja fritt som tjänstemottagarna garanteras genom nämnda lagstiftning syftar nämligen, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, till att ta hänsyn till funktionshindrade personers rätt att så långt som möjligt skapa sina levnadsvillkor på ett självbestämmande och självständigt sätt och att stärka de berörda personernas personliga ansvar och motivation till deltagande i samhället på samma villkor som andra och med respekt för deras värdighet.

62.

Jag delar därför den hänskjutande domstolens uppfattning att eftersom en person utan funktionshinder i A:s ålder är fri att självständigt besluta om att dela sitt dagliga liv med personer i den ålder som han eller hon önskar, ska personer med funktionsnedsättning också garanteras en sådan rätt till fritt val när det gäller personlig assistans. Såsom den polska regeringen har påpekat hjälper en personlig assistent en person med funktionsnedsättning att övervinna de hinder som begränsar hans eller hennes möjlighet att delta i det sociala, ekonomiska och politiska livet på samma sätt som personer utan funktionsnedsättning.

63.

Rätten för andra personer som förtjänar skydd i den mening som avses i artikel 2.5 i direktiv 2000/78 är, sammanfattningsvis, rätten till självbestämmande för personer med funktionsnedsättning, enligt vilken dessa personer måste kunna välja hur, var och med vilka de vill leva för att säkerställa sitt oberoende och sin integration i samhället. Denna rättighet innebär bland annat att dessa personer ska ha möjlighet att utforma den tjänst som kommer att tillhandahållas dem och att direkt ge instruktioner till den person som ger dem assistans, vilket inbegriper att fastställa urvalskriterier för deras personliga assistent och att aktivt delta i rekryteringsprocessen av den personen.

64.

Det kan inte råda något tvivel om att det mål som eftersträvas med den nationella lagstiftningen är legitimt, eftersom det, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 26 i stadgan, syftar till att säkerställa funktionsnedsatta personers oberoende och sociala och yrkesmässiga integrering samt deras deltagande i samhällslivet.

65.

Till stöd för målets legitima karaktär ska det dessutom påpekas att direktiv 2000/78 så långt som möjligt tolkas i överensstämmelse med FN-konventionen. ( 14 ) Som den hänskjutande domstolen emellertid har påpekat syftar denna konvention till att säkerställa självbestämmande och integrering av personer med funktionsnedsättning i samhället, på samma villkor som andra och med respekt för deras värdighet. I synnerhet anges i artikel 19 i konventionen flera åtgärder som konventionsstaterna ska vidta för att uppnå detta mål. Bland dessa åtgärder återfinns möjligheten för personer med funktionsnedsättning att välja var och med vem de ska leva ( 15 ) och garantin för tillgång till den personliga hjälp som krävs för att de ska kunna leva i och integreras i samhället och för att förhindra att de isoleras eller utsätts för segregering. ( 16 ) Vidare preciseras i artikel 5.4 i FN-konventionen att de särskilda åtgärder som är nödvändiga för att påskynda eller uppnå faktisk jämlikhet för personer med funktionsnedsättning inte ska betraktas som diskriminering enligt denna konvention.

66.

I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, vilken kännetecknas av att det vidtas en individuell åtgärd som konkretiserar den nationella lagstiftarens val i 8 § punkt 1 SGB IX, jämförd med 33 § SGB I, ska det för det tredje prövas huruvida särbehandlingen på grund av ålder är nödvändig för att skydda andra personers fri- och rättigheter i den mening som avses i artikel 2.5 i direktiv 2000/78.

67.

I detta avseende anser jag att det är lämpligt att med stöd av den nationella lagstiftningen ge uttryck för en ålderspreferens vid rekryteringen av en personlig assistent till en funktionshindrad person och att detta inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål, som i detta fall består i att skydda funktionshindrade personers rätt till självbestämmande i syfte att garantera deras oberoende samt deras integration i samhället.

68.

Bortsett från att det rör sig om en preferens (”helst mellan 18 och 30 år gamla”) och inte om ett absolut krav, framgår det nämligen av 78 § punkt 1 SGB IX att personlig assistans-tjänster i synnerhet omfattar tjänster i samband med allmänna vardagssysslor, såsom att sköta ett hushåll, upprätthålla sociala relationer, planera sitt privatliv, delta i samhälls- och kulturlivet, utöva fritidsaktiviteter inklusive sportaktiviteter samt säkerställa att medicinska och medicinskt föreskrivna tjänster fungerar. Personlig assistans berör följaktligen alla områden i livet och når djupt in i den personliga och intima sfären för den person som behöver eller tar emot assistans, vilket motiverar att den berörda personens önskemål ska respekteras.

69.

Beroende på omständigheterna i varje enskilt fall kan assistansen dessutom tillgodose olika behov. I en sådan situation som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är ett av de särskilda behov som A har angett assistans inom ramen för sina universitetsstudier. Denna assistans kan bland annat omfatta registrering och bearbetning av studieinnehållet och utarbetande av faktablad. Vid möten med andra studenter krävs dessutom med nödvändighet personlig assistans, vilket innebär att denna utgör en integrerad del av den berörda funktionshindrade personens akademiska liv. Det är med hänsyn till detta särskilda behov som den ålderspreferens som nämns i det aktuella erbjudandet om anställning förefaller ha sitt ursprung. Den bakomliggande idén ur A:s synvinkel är nämligen att en person som ”helst är mellan 18 och 30 år gammal”, på grund av de psykologiska och sociala egenskaper som kännetecknar denna åldersgrupp, bättre kommer att uppfylla denna del av den personliga assistans som krävs, bland annat genom att möjliggöra bättre uppföljning av studier och bättre deltagande och bättre integration av A i det sociala livet vid universitetet. Motparten i det nationella målet och den polska regeringen har i detta avseende gjort gällande att en person som tillhandahåller personlig assistans och som till åldern ligger nära A:s ålder lättare skulle kunna integrera sig i A:s sociala miljö och därmed stärka hennes självbestämmande och deltagande i samhällslivet.

70.

Mot bakgrund av det förtydligandet anser jag att en sådan ålderspreferens som den som är aktuell i det nationella målet uppfyller nödvändighetsrekvisitet i artikel 2.5 i direktiv 2000/78. Att ge uttryck för en sådan ålderspreferens utgör nämligen en konkretisering av rätten för personer med funktionshinder att utöva kontroll över sitt eget liv och att fatta alla beslut som berör dem, såvida detta bidrar till att säkerställa deras självbestämmande och integrering i samhället. Att beakta A:s ståndpunkt att en person som till åldern ligger nära hennes ålder kan garantera henne ett tillfredsställande deltagande i samhällslivet, vilket enligt min mening är ett helt legitimt synsätt, som inte går utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa funktionshindrades rätt till självbestämmande.

71.

Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av de uppgifter som den förfogar över pröva huruvida nödvändighetsrekvisitet är uppfyllt i förevarande fall.

72.

Eftersom artikel 2.5 i direktiv 2000/78, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, gör det möjligt att motivera en sådan åtgärd som den som är aktuell i det nationella målet, saknas det enligt min mening anledning för EU-domstolen att pröva huruvida en sådan åtgärd även skulle kunna motiveras med hänsyn till andra bestämmelser i detta direktiv. ( 17 )

73.

Under alla omständigheter anser jag att de andra bestämmelser i direktivet som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sin begäran om förhandsavgörande inte är relevanta i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet.

74.

Vad inledningsvis gäller artikel 4.1 i direktiv 2000/78 erinrar jag om att det i denna bestämmelse föreskrivs att ”[u]tan hinder av artikel 2.1 och 2.2 [i detta direktiv] får medlemsstaterna föreskriva att sådan särbehandling som föranleds av en egenskap som har samband med någon av de grunder som anges i artikel 1 [i detta direktiv] inte skall utgöra diskriminering, om denna egenskap utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav på grund av yrkesverksamhetens natur eller det sammanhang där den utförs, förutsatt att målet är legitimt och kravet proportionerligt.”

75.

Domstolen har i detta hänseende slagit fast att det inte är grunden för särbehandlingen, utan en egenskap som har samband med grunden för särbehandlingen, som måste utgöra ett sådant verkligt och avgörande yrkeskrav. ( 18 )

76.

Vidare ska artikel 4.1 i direktiv 2000/78, jämförd med skäl 23 i samma direktiv, som hänvisar till ”mycket begränsade omständigheter” under vilka en sådan särbehandling kan vara berättigad, i den mån den tillåter undantag från icke-diskrimineringsprincipen, tolkas restriktivt. ( 19 )

77.

Vad gäller frågan huruvida en åldersrelaterad egenskap inom ramen för det nationella målet kan utgöra ett ”ett verkligt och avgörande yrkeskrav” i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2000/78, framgår det av domstolens fasta praxis att besittande av vissa fysiska förmågor är en åldersrelaterad egenskap. ( 20 ) I motsats till de yrkesområden som är föremål för EU-domstolens bedömning, det vill säga till exempel verksamhet vid brandkårens tekniska avdelning, ( 21 ) anställda vid statspolisen ( 22 ) eller piloter, ( 23 ) är användningen av åldersrelaterad fysisk kraft i den mening som avses i skäl 18 i direktivet inte relevant i målet vid den nationella domstolen.

78.

Jag anser dock inte att en åldersrelaterad egenskap nödvändigtvis måste bestå i besittande av vissa fysiska förmågor för att kunna utgöra ett ”verkligt och avgörande yrkeskrav” i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2000/78. Varje ålder kännetecknas också av andra färdigheter, bland annat sociala eller psykologiska färdigheter. Enligt min mening är det däremot avgörande att den åldersrelaterade egenskap som identifierats på detta sätt objektivt dikteras av den aktuella yrkesverksamhetens natur eller det sammanhang i vilken den utförs. Med andra ord måste denna egenskap vara oumbärlig för att en sådan verksamhet ska kunna utövas på fullgott sätt.

79.

Jag har redan angett att personlig assistans som ges en person med funktionshinder avser alla områden i livet och inkräktar på den berörda personens privata och intima sfär. Denna assistans kan dessutom tillgodose olika behov, bland annat i förevarande fall att ledsaga A inom ramen för hennes universitetsstudier.

80.

Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag att en sådan ålderspreferens som den som är aktuell i det nationella målet är fullt förståelig och det är för övrigt det som föranlett mig att tidigare anse att beaktandet av ett sådant önskemål kan vara motiverat med hänsyn till artikel 2.5 i direktiv 2000/78.

81.

Konstaterandet att det ur A:s synvinkel är att föredra att hennes personliga assistent är mellan 18 och 30 år, på grund av de psykologiska och sociala egenskaper som utmärker denna åldersgrupp, innebär emellertid inte att det rör sig om egenskaper som kan anses vara oundgängliga för fullgörandet av de olika uppgifter som ingår i tillhandahållandet av personlig assistans-tjänster och i synnerhet de uppgifter som avser tillhandahållande av assistans inom ramen för universitetsstudier. Såsom kommissionen har påpekat skulle nämligen en assistent som inte tillhör den aktuella åldersgruppen även kunna utföra de uppgifter som krävs för att tillhandahålla personlig assistans, inbegripet de uppgifter som rör universitetslivet.

82.

Jag anser att EU-domstolens rättspraxis talar i den riktning som jag just har angett. EU-domstolen har nämligen slagit fast att begreppet ”verkligt och avgörande yrkeskrav”, i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2000/78, avser ett krav som objektivt dikteras av den aktuella yrkesverksamhetens natur eller det sammanhang i vilken den utförs. Begreppet kan däremot inte omfatta subjektiva överväganden, såsom arbetsgivarens vilja att ta hänsyn till en kunds särskilda önskemål. ( 24 ) Det följer enligt min mening av denna rättspraxis att enligt artikel 4.1 i direktivet kan endast egenskaper som i varje enskilt fall objektivt är oundgängliga för utövandet av den aktuella yrkesverksamheten kvalificeras som ”verkliga och avgörande yrkeskrav”. I förevarande fall är det, i motsats till vad bland annat motparten i det nationella målet har hävdat, utrett att den berörda yrkesverksamheten, ur objektiv synvinkel, även skulle kunna utföras av en person som inte tillhör den önskade åldersgruppen, även om den tillhandahållna tjänsten, ur A:s synvinkel, skulle tillgodose hennes behov på ett mindre tillfredsställande sätt, i synnerhet vad gäller assistansen inom ramen för hennes universitetsstudier.

83.

Det ska i detta hänseende påpekas att de behov som ett tillhandahållande av personlig assistans ska tillgodose inte, åtminstone inte i sin helhet, kan fastställas på förhand, eftersom det ingår i denna typ av tjänster att tillgodose de legitima önskemål som uttryckts från fall till fall av den person som ska komma i åtnjutande av dem.

84.

Det är behovet av att anpassa varje enskild tjänst till varje enskild situation, med hänsyn till de behov som uttryckts, som på grund av sin subjektiva dimension utgör hinder mot att anse att en viss egenskap som görs gällande utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav som objektivt dikteras av verksamhetens natur eller det sammanhang i vilken den utförs.

85.

En önskan avseende en viss åldersgrupp är således resultatet av ett subjektivt övervägande, i den meningen att det är specifikt för den person som får assistans i förevarande fall, enligt vilket en person som tillhör denna åldersgrupp kommer att ge henne assistans av högre kvalitet. Ett uttryck för en sådan preferens innebär emellertid inte att de egenskaper som utmärker åldersgruppen, bland annat i fråga om sociala eller psykologiska färdigheter, objektivt dikteras av verksamheten personlig assistans. Med andra ord kommer den assistans som krävs ur assistansmottagarens synvinkel bättre att motsvara hans eller hennes behov. En annan assistansmottagare skulle emellertid kunna anse att den erfarenhet och mognad som förvärvats under en äldre personlig assistents arbetsliv gör det möjligt för honom eller henne att på ett ännu bättres sätt tillgodose den berörda personens behov.

86.

En åldersrelaterad egenskap som gör det möjligt att ur den funktionshindrades synvinkel förbättra de villkor under vilka en personlig assistans-tjänst tillhandahålls kan därför enligt min mening inte utgöra ett ”verkligt och avgörande yrkeskrav” i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2000/78, eftersom detta skulle innebära att hänsyn i varje enskilt fall tas till assistansmottagarens synvinkel. Att medge att de önskemål som uttryckts, även om de är berättigade, kan göra det möjligt att konstatera att ett sådant verkligt krav föreligger förefaller enligt min mening dessutom vara oförenligt med behovet av att tillämpa en restriktiv tolkning av denna bestämmelse och endast tillåta den motivering som föreskrivs i den ”under mycket begränsade omständigheter”, såsom anges i skäl 23 i direktivet.

87.

Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag att den särbehandling på grund av ålder som är i fråga i det nationella målet inte kan motiveras med stöd av artikel 4.1 i direktiv 2000/78.

88.

Vad vidare gäller artikel 6.1 första stycket i direktiv 2000/78 framgår det av denna bestämmelse att ”[u]tan hinder av artikel 2.2 [i detta direktiv] får medlemsstaterna föreskriva att särbehandling på grund av ålder inte skall utgöra diskriminering om särbehandlingen på ett objektivt och rimligt sätt inom ramen för nationell rätt kan motiveras av ett berättigat mål som rör särskilt sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning, och sätten för att genomföra detta syfte är lämpliga och nödvändiga.”

89.

Vad gäller kravet på ett berättigat mål, i den mening som avses i artikel 6.1 första stycket i direktiv 2000/78, ska det erinras om att EU-domstolen har slagit fast att de mål som kan anses vara ”berättigade”, och därför motiverar att undantag görs från principen om förbud mot åldersdiskriminering, är socialpolitiska mål, som rör till exempel sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning. Dessa berättigade mål är av allmänintresse och skiljer sig därför från de rent individuella skäl som hänför sig till arbetsgivarens situation. ( 25 )

90.

Som jag har angett ovan syftar den nationella lagstiftning som ligger till grund för den individuella åtgärd som är aktuell i det nationella målet till att ta hänsyn till funktionshindrade personers rätt att så långt som möjligt skapa sina levnadsvillkor på ett självbestämmande och självständigt sätt och att stärka de berörda personernas personliga ansvar och motivation till deltagande i samhället på samma villkor som andra och med respekt för deras värdighet. Ett sådant mål utgör emellertid inte ett berättigat mål som rör sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning, i den mening som avses i artikel 6.1 första stycket i direktiv 2000/78. Jag anser därför att denna bestämmelse inte är relevant för att motivera den särbehandling på grund av ålder som är i fråga i det nationella målet.

91.

Det ska slutligen prövas huruvida artikel 7 i direktiv 2000/78 är tillämplig i förevarande mål.

92.

I punkt 1 i denna artikel föreskrivs att ”[i] syfte att säkerställa full jämlikhet i yrkeslivet får principen om likabehandling inte hindra en medlemsstat från att behålla eller besluta om särskilda åtgärder för att förhindra att personer på någon av de grunder som anges i artikel 1 missgynnas eller att kompensera för ett sådant missgynnande.” I punkt 2 i den artikeln föreskrivs att ”[n]är det gäller personer med funktionshinder får principen om likabehandling inte utgöra hinder för medlemsstaterna att behålla eller anta bestämmelser om skydd för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen eller för åtgärder som syftar till att införa eller behålla bestämmelser eller förmåner i syfte att skydda dessa personer eller bidra till att de blir delaktiga i arbetslivet.”

93.

I likhet med kommissionen anser jag att varken den individuella åtgärd som är aktuell i det nationella målet eller den nationella lagstiftning som ligger till grund för denna åtgärd omfattas av artikel 7 i direktiv 2000/78, vilken, såsom framgår av dess lydelse, syftar till att säkerställa jämlikhet i yrkeslivet. Detta är emellertid inte det mål som eftersträvas med denna lagstiftning och denna åtgärd.

94.

Vad gäller punkt 1 i den artikeln framgår det av punkt 64 i domen av den 22 januari 2019, Cresco Investigation, ( 26 ) att denna bestämmelse har till precist och avgränsat syfte att tillåta sådana åtgärder som visserligen enligt sin utformning är diskriminerande, men som syftar till att avskaffa eller begränsa faktiska ojämlikheter som kan förekomma i samhället. Med hänsyn till att syftet med detta direktiv, såsom framgår av såväl rubriken och ingressen som dess innehåll och syfte, är att inrätta en allmän ram för likabehandling vid anställning och sysselsättning, ( 27 ) ska uttrycket ”socialt liv” enligt min mening förstås så, att det endast avser ”yrkeslivet”, i enlighet med ordalydelsen i artikel 7.1.

95.

Artikel 7.2 i direktiv 2000/78 syftar till att göra det tillåtet att vidta särskilda åtgärder som verkligen har till ändamål att undanröja eller minska antalet faktiska situationer där jämställdheten brister i det sociala livet och i synnerhet i arbetslivet, för personer med funktionshinder, samt att åstadkomma en materiell och inte enbart formell jämlikhet genom att minska antalet sådana faktiska situationer. ( 28 ) Även om punkt 47 i domen av den 9 mars 2017, Milkova, ( 29 ) skulle kunna tolkas så, att tillämpningsområdet för denna bestämmelse inte är begränsat till enbart yrkeslivet, anser jag att en sådan tolkning inte kan godtas av det skäl som avser syftet med detta direktiv, vilket jag har angett i föregående punkt i detta förslag till avgörande. Vidare har EU-domstolen i domen av den 17 juli 2008, Coleman ( 30 ) uttryckligen begränsat tillämpningsområdet för denna bestämmelse till ”arbetslivet”.

96.

För att besvara en fråga som den hänskjutande domstolen har ställt i detta avseende anser jag inte heller att beaktandet av artikel 5.1 och 5.4 i FN-konventionen kan leda till att tillämpningsområdet för artikel 7 i direktiv 2000/78 utvidgas utöver de åtgärder som rör jämlikhet i yrkeslivet.

97.

Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag inte att artikel 7 i direktivet är relevant för att motivera den särbehandling på grund av ålder som är i fråga i det nationella målet, vilken har till syfte att generellt säkerställa självbestämmandet för personer med funktionsnedsättning och deras integrering i samhället. ( 31 )

98.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland) på följande sätt:

Artikel 2.5 i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet, jämförd med artikel 26 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 19 i Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,

ska tolkas så,

att den inte utgör hinder för att rekryteringen av en personlig assistent, på grundval av en nationell lagstiftning enligt vilken önskemål hos personer med funktionshinder vad gäller organiserandet av den personliga assistans som de erhåller ska beaktas för att säkerställa dessa personers självbestämmande och integration i samhället, underkastas ett ålderskrav, i den mån en sådan åtgärd är nödvändig för att skydda andra personers fri- och rättigheter.