1.

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av förordning (EG) nr 987/2009 ( 2 ) och rör närmare bestämt en analog tillämpning av artiklarna 6 och 16 i nämnda förordning på ett förfarande för tillbakadragande av ett A1-intyg.

2.

Begäran har framställts i ett mål mellan TE och Zakład Ubezpieczeń Społecznych Oddział w Toruniu (Socialförsäkringsorganet, kontoret i Toruń, Polen) (nedan kallat ZUS). Målet rör ZUS beslut att dra tillbaka A1-intyget, som på klagandens begäran intygade hans ställning vad gäller tillämpningen av den polska lagstiftningen om social trygghet under perioden den 22 augusti 2016–21 augusti 2017.

3.

EU-domstolen har ännu inte tagit ställning till vilket förfarande som är tillämpligt när ett A1-intyg dras tillbaka på initiativ av den institution som utfärdade det. Jag kommer att redogöra för skälen till att bestämmelserna i förordning nr 987/2009 avseende de fall då det råder tvivel om giltigheten av ett sådant intyg eller om fastställandet av vilken lagstiftning som ska tillämpas inte är relevanta i en sådan situation. Jag anser nämligen att när det inte har skett något dialog- och förlikningsförfarande i samband med att ett A1-intyg har dragits tillbaka på eget initiativ, ska de behöriga institutionerna i de berörda medlemsstaterna utbyta information i efterhand, enligt det samarbete som har organiserats av unionslagstiftaren, för att inte påverka de berörda personernas rättigheter.

4.

Avdelning II i förordning (EG) nr 883/2004 ( 3 ) har rubriken ”Fastställande av tillämplig lagstiftning” och omfattar artiklarna 11–16.

5.

Artikel 11 i förordningen har följande lydelse:

”1.   De personer som denna förordning tillämpas på skall omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning. Denna lagstiftning skall fastställas i enlighet med denna avdelning.

…

3.   Om inget annat följer av artiklarna 12–16, skall

…”

6.

Under rubriken ”Verksamhet i två eller flera medlemsstater”, föreskrivs följande i artikel 13.2 i förordningen:

”En person som normalt bedriver verksamhet som egenföretagare i två eller flera medlemsstater skall omfattas av

7.

Enligt artikel 72 a i förordning nr 883/2004 ska administrativa kommissionen för samordning av de sociala trygghetssystemen (nedan kallad administrativa kommissionen) ha till uppgift att behandla alla administrativa frågor och tolkningsfrågor som följer av bestämmelserna i denna förordning eller förordning nr 987/2009.

8.

Artikel 76 i förordning nr 883/2004 har rubriken ”Samarbete”, och i artikel 76.3, 76.4 och 76.6 föreskrivs följande:

”3.   Vid tillämpningen av denna förordning får medlemsstaternas myndigheter och institutioner ta direkt kontakt med varandra och med de personer som berörs eller deras ställföreträdare.

4.   De institutioner och personer som omfattas av denna förordning skall vara skyldiga att informera varandra och samarbeta för att säkerställa en korrekt tillämpning av denna förordning.

Institutionerna skall enligt principen om god förvaltning svara på alla förfrågningar inom rimlig tid och skall i detta sammanhang till berörda personer lämna all information som är nödvändig för att de skall kunna hävda de rättigheter de ges genom denna förordning.

…

6.   Vid problem med tolkningen eller tillämpningen av denna förordning som kan få till följd att rättigheterna för en person som omfattas av förordningen ifrågasätts, skall institutionen i den behöriga medlemsstaten eller institutionen i bosättningsmedlemsstaten kontakta den eller de institutioner i den eller de medlemsstater som berörs. Om ingen lösning kan hittas inom rimlig tid får de berörda myndigheterna begära att administrativa kommissionen ingriper.”

9.

I skälen 1, 2, 8, och 10 i förordning nr 987/2009 anges följande:

…

…

10.

Kapitel II i avdelning I i förordning nr 987/2009 har rubriken ”Bestämmelser om samarbete och informationsutbyte” och omfattar artiklarna 2–7.

11.

Artikel 2 i förordningen har rubriken ”Omfattningen av och formerna för informationsutbytet mellan institutionerna”, och i artikel 2.2 föreskrivs följande:

”Institutionerna ska utan dröjsmål tillhandahålla eller utbyta alla uppgifter som är nödvändiga för att kunna fastställa rättigheter och skyldigheter för de personer som omfattas av grundförordningen. Sådana uppgifter mellan medlemsstaterna ska överlämnas direkt mellan institutionerna eller indirekt via förbindelseorganen.”

12.

I artikel 5 i förordning nr 987/2009, med rubriken ”Rättsverkan för handlingar och styrkande underlag som utfärdats i en annan medlemsstat”, anges följande:

”1.   De handlingar som en medlemsstats institution utfärdar för att intyga en persons ställning vid tillämpningen av grundförordningen och tillämpningsförordningen samt de styrkande underlag som ligger till grund för utfärdandet av handlingarna, ska godtas av de andra medlemsstaternas institutioner så länge som de inte dras tillbaka eller förklaras ogiltiga av den medlemsstat där de har utfärdats.

2.   När det råder tvivel om handlingens giltighet eller huruvida de faktiska omständigheter som ligger till grund för de uppgifter som anges i handlingen är korrekta, ska institutionen i den medlemsstat som tar emot handlingen vända sig till den utfärdande institutionen och begära nödvändiga förtydliganden och, i förekommande fall, att den handlingen dras tillbaka. Den utfärdande institutionen ska ompröva grunderna för utfärdandet av handlingen och, vid behov, dra tillbaka denna.

3.   I enlighet med punkt 2 ska institutionen på vistelse- eller bosättningsorten, om det råder tvivel om den information som lämnats av den berörda personen, giltigheten av en handling eller styrkande underlag eller riktigheten när det gäller de faktiska omständigheter som ligger till grund för de uppgifter som anges däri, på begäran av den behöriga institutionen göra en nödvändig kontroll av informationen eller handlingen, så långt detta är möjligt.

4.   Om de berörda institutionerna inte kommer överens får de behöriga myndigheterna hänskjuta frågan till administrativa kommissionen tidigast en månad efter den dag då begäran lämnades av den institution som tog emot handlingen. Administrativa kommissionen ska försöka jämka samman ståndpunkterna inom sex månader efter det att ärendet hänsköts till den.”

13.

Artikel 6 i förordning nr 987/2009, med rubriken ”Provisorisk tillämpning av lagstiftning och provisoriskt beviljande av förmåner”, har följande lydelse:

”1.   Om två eller flera medlemsstaters institutioner eller myndigheter har olika åsikter om fastställandet av vilken lagstiftning som ska tillämpas ska den berörda personen, om inget annat föreskrivs i tillämpningsförordningen, provisoriskt omfattas av lagstiftningen i någon av dessa medlemsstater …

…

2.   Om två eller flera medlemsstaters institutioner eller myndigheter har skilda uppfattningar om vilken institution som ska utge kontant- eller vårdförmånerna, ska den berörda personen, som hade kunnat göra anspråk på förmåner om skilda uppfattningar inte hade förelegat, provisoriskt få de förmåner som föreskrivs i den lagstiftning som institutionen på bosättningsorten tillämpar eller, om personen inte är bosatt inom någon av dessa medlemsstaters territorium, de förmåner som föreskrivs i den lagstiftning som tillämpas av den institution till vilken begäran först lämnades in.

3.   Om de berörda institutionerna eller myndigheterna inte kommer överens får de behöriga myndigheterna hänskjuta frågan till administrativa kommissionen tidigast en månad efter den dag då åsiktsskillnaden enligt punkt 1 eller punkt 2 uppstod. Administrativa kommissionen ska försöka jämka samman ståndpunkterna inom sex månader efter det att ärendet hänsköts till den.

4.   Om det antingen fastställs att den tillämpliga lagstiftningen inte är lagstiftningen i medlemsstaten för den provisoriska försäkringstillhörigheten, eller att den institution som har beviljat de provisoriska förmånerna inte är den behöriga institutionen, ska den institution som har fastställts som behörig anses ha varit retroaktivt behörig som om denna åsiktsskillnad aldrig hade funnits, senast antingen från och med dagen för den provisoriska försäkringstillhörigheten eller från och med det första provisoriska beviljandet av de berörda förmånerna.

5.   Vid behov ska den institution som har fastställts som behörig och den institution som preliminärt har betalat ut kontantförmåner eller preliminärt tagit ut avgifter, i förekommande fall reglera den berörda personens ekonomiska situation i fråga om avgifter och kontantförmåner som utbetalats preliminärt, i enlighet med bestämmelserna i avdelning IV kapitel III i tillämpningsförordningen.

Vårdförmåner som provisoriskt beviljats av en institution i enlighet med punkt 2 ska, i enlighet med bestämmelserna i avdelning IV i tillämpningsförordningen, återbetalas av den behöriga institutionen.”

14.

I artikel 7 i förordningen, som har rubriken ”Provisorisk beräkning av förmåner och avgifter”, stadgas följande:

”1.   Om en person i enlighet med grundförordningen är berättigad till en förmån eller skyldig att betala en avgift och den behöriga institutionen inte har alla de uppgifter om situationen i en annan medlemsstat som krävs för att slutgiltigt beräkna beloppet för förmånen eller avgiften, ska institutionen, om inte något annat föreskrivs i tillämpningsförordningen, på den berörda personens begäran provisoriskt fastställa denna förmån eller beräkna denna avgift, om detta är möjligt på grundval av de uppgifter som den institutionen förfogar över.

2.   En ny beräkning av förmånen eller avgiften ska göras när alla de styrkande underlag eller handlingar som krävs har överlämnats till den berörda institutionen.”

15.

Avdelning II i nämnda förordning har rubriken ”Fastställande av tillämplig lagstiftning” och omfattar artiklarna 14–21.

16.

I artikel 16 i förordningen, som har rubriken ”Förfarande vid tillämpningen av artikel 13 i grundförordningen”, föreskrivs följande:

”1.   En person som arbetar som anställd eller utövar verksamhet i två eller flera medlemsstater ska informera den institution som utsetts av den behöriga myndigheten i personens bosättningsmedlemsstat om detta.

2.   Den utsedda institutionen i bosättningsorten ska, med beaktande av artikel 13 i grundförordningen och artikel 14 i tillämpningsförordningen, utan dröjsmål fastställa vilken lagstiftning som är tillämplig på den berörda personen. Det inledande beslutet ska vara provisoriskt. Institutionen ska underrätta de utsedda institutionerna i varje medlemsstat där anställning utförs eller verksamhet utövas om det provisoriska beslutet.

3.   Det provisoriska beslutet om tillämplig lagstiftning enligt punkt 2 ska bli slutgiltigt inom två månader efter det att den institution som har utsetts av de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna har informerats om det i enlighet med punkt 2, om inte denna lagstiftning på grundval av punkt 4 redan slutgiltigt har fastställts, eller minst en av de berörda institutionerna i slutet av denna tvåmånadersperiod meddelar den institution som utsetts av den behöriga myndigheten i bosättningsmedlemsstaten att den ännu inte kan godkänna beslutet, eller att den har en avvikande åsikt om detta.

4.   När osäkerhet vid fastställandet av tillämplig lagstiftning kräver kontakter mellan två eller flera medlemsstaters institutioner eller myndigheter ska, på begäran av en eller flera av de institutioner som utsetts av de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna eller av de behöriga myndigheterna själva, den lagstiftning som är tillämplig på den berörda personen fastställas i samförstånd, med beaktande av artikel 13 i grundförordningen och de relevanta bestämmelserna i artikel 14 i tillämpningsförordningen.

Om de berörda institutionerna eller berörda behöriga myndigheterna har olika uppfattningar ska dessa organ söka enighet enligt ovannämnda villkor, och artikel 6 i tillämpningsförordningen ska tillämpas.

…”

17.

Artikel 19 i förordning nr 987/2009 har rubriken ”Tillhandahållande av information till berörda personer och arbetsgivare”, och i artikel 19.2 föreskrivs följande:

”På begäran av den berörda personen eller av arbetsgivaren, ska den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig enligt avdelning II i grundförordningen, utfärda ett intyg om att sådan lagstiftning är tillämplig och, i förekommande fall, ange till och med vilken dag och på vilka villkor.”

18.

I artikel 20 i förordning nr 987/2009, med rubriken ”Samarbete mellan institutionerna”, anges följande:

”1.   De berörda institutionerna ska till den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning enligt avdelning II i grundförordningen är tillämplig på en person, lämna de uppgifter som behövs för att fastställa den dag då den lagstiftningen blir tillämplig samt de avgifter som personen och dennes arbetsgivare ska betala enligt den lagstiftningen.

2.   Den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning enligt avdelning II i grundförordningen blir tillämplig på en person, ska göra informationen om den dag då den lagstiftningen ska börja tillämpas tillgänglig för den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning personen senast omfattades av.”

19.

TE är en företagare uppförd i det polska handelsregistret och verksam som egenföretagare vars inkomster beskattas i Polen. Den 11 augusti 2016 undertecknade TE ett avtal med ett bolag etablerat i Warszawa (Polen) enligt vilket han, inom ramen för ett visst projekt, skulle tillhandahålla tjänster i Frankrike som vanligtvis ingår i arbetsuppgifterna för en ”Second Site Manager”, från och med den 22 augusti 2016 till projektets slut.

20.

På grundval av detta avtal utfärdades ett A1-intyg ( 4 ) av ZUS, ( 5 ) i vilket det intygades att TE omfattades av den polska lagstiftningen under perioden den 22 augusti 2016–21 augusti 2017 (nedan kallad den omtvistade perioden).

21.

Efter att på eget initiativ ha gjort en omprövning, konstaterade ZUS att TE under den omtvistade perioden bedrev sin verksamhet i endast en medlemsstat, nämligen Frankrike. Genom beslut av den 1 december 2017 (nedan kallat det omtvistade beslutet) drog ZUS därför tillbaka detta A1-intyg ( 6 ) och slog fast att TE inte omfattades av den polska lagstiftningen under den omtvistade perioden. Eftersom ZUS ansåg att artikel 11 i förordning nr 883/2004 var den relevanta bestämmelsen för att fastställa vilken lagstiftning som var tillämplig på TE, antog ZUS detta beslut utan att först ha följt det förfarande som avses i artikel 16 ( 7 ) i förordning nr 987/2009 för att samråda med den behöriga franska institutionen vad gäller fastställandet av tillämplig lagstiftning.

22.

TE överklagade det omtvistade beslutet till Sąd Okręgowy w Toruniu (Regionala domstolen i Toruń, Polen). I dom av den 5 juni 2019 slog nämnda domstol fast dels att TE under den omtvistade perioden arbetade inte bara i en medlemsstat, vilket gjorde att han omfattades av artikel 13.2 i förordning nr 883/2004, dels att ZUS inte hade uttömt det samarbetsförfarande som föreskrivs i artiklarna 6, 15 ( 8 ) och 16 i förordning nr 987/2009, trots att detta förfarande är obligatoriskt vid fastställandet av tillämplig lagstiftning. Under domstolsförfarandets gång uppmanade Regionala domstolen ZUS att inleda samarbetsförfarandet med den behöriga franska institutionen, vilket ZUS vägrade att göra, eftersom det ansåg att det inte var motiverat. För att undvika en situation där TE inte omfattades av något socialt trygghetssystem, slog Sąd Okręgowy w Toruniu (Regionala domstolen i Toruń) fast att TE, under den omtvistade perioden, omfattades av den polska lagstiftningen och lät följaktligen det A1-intyg som är i fråga i det nationella målet fortsätta att gälla.

23.

Genom dom av den 5 februari 2020 ogillade Sąd Apelacyjny w Gdańsku (Appellationsdomstolen i Gdansk, Polen) ZUS överklagande av den domen.

24.

ZUS har överklagat Appellationsdomstolens dom till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen). Organet har gjort gällande att eftersom tillbakadragandet av det aktuella A1-intyget krävde att det samarbetsförfarande som föreskrivs i förordning nr 987/2009 först hade uttömts, innehöll det omtvistade beslutet en felaktighet som endast kunde avhjälpas inom ramen för förfarandet vid ZUS självt. Enligt ZUS är således domstolsavgörandena av Sąd Okręgowy w Toruniu (Regionala domstolen i Toruń) och av Sąd Apelacyjny w Gdańsku (Appellationsdomstolen i Gdansk) felaktiga på grund av att dessa domstolar borde ha återförvisat ärendet till ZUS för att det skulle göra en ny prövning av detta A1-intyg i samarbete med den behöriga franska institutionen i stället för att ta ställning till den tillämpliga lagstiftningen.

25.

Mot denna bakgrund beslutade Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

26.

ZUS, den polska, den belgiska, den tjeckiska och den franska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

27.

Den hänskjutande domstolen har ställt sina två tolkningsfrågor, vilka enligt min mening kan prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 6 och 16 i förordning nr 987/2009 ska tolkas så, att en institution, som efter kontroller som den utfört på eget initiativ, har konstaterat att den felaktigt har utfärdat ett A1-intyg, får dra tillbaka intyget utan att först inleda ett samråds- och förlikningsförfarande med de behöriga institutionerna i de berörda medlemsstaterna för att fastställa den tillämpliga lagstiftningen.

28.

Det ska inledningsvis konstateras att varken förordning nr 883/2004 eller förordning nr 987/2009 innehåller några bestämmelser som är direkt tillämpliga på omständigheterna i förevarande mål där ett A1-intyg har dragits tillbaka.

29.

I artikel 76.6 i förordning nr 883/2004 fastställs endast den allmänna ramen för ett samråds- och förlikningsförfarande, varvid samråd är ett villkor för förlikning. ( 9 ) I förordning nr 987/2009 anges de situationer då detta förfarande ska genomföras.

30.

När det gäller att dra tillbaka ett A1-intyg, är det endast i artikel 5 i sistnämnda förordning som det fastställs ett särskilt förfarande ”när det råder tvivel om handlingens giltighet [vilken intygar en persons ställning] eller huruvida de faktiska omständigheter som ligger till grund för de uppgifter som anges i handlingen är korrekta”. ( 10 )

31.

De olika stegen i detta förfarande, vilka beskrivs i artikel 5.2–5.4, syftar dels till att samla in användbar information för att bekräfta huruvida A1-intyget är giltigt eller ej, inom ramen för ett samråd mellan de behöriga institutionerna, dels till att överbrygga eventuella meningsskiljaktigheter mellan dessa institutioner. ( 11 )

32.

Det framgår klart av dessa bestämmelser att det är på initiativ av ”institutionen i den medlemsstat som tar emot handlingen” ( 12 ) som detta förfarande ska genomföras. Det finns följaktligen inte någon bestämmelse som reglerar situationen då den utfärdande institutionen, efter att på eget initiativ ha gjort kontroller, inte hyser några tvivel om att A1-intyget ska dras tillbaka. ( 13 )

33.

Genom tolkningsfrågorna ombeds följaktligen EU-domstolen att ta ställning till huruvida ett A1-intyg, mot bakgrund av förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009 samt tolkningen av dessa i EU-domstolens praxis, får dras tillbaka först efter ett föregående samråd mellan de behöriga institutionerna i de berörda medlemsstaterna för att fastställa den lagstiftning som är tillämplig på den aktuella personen.

34.

När det gäller den lagstiftningsram som den hänskjutande domstolens frågor ingår i, ska det, för det första, erinras om att domstolens praxis har kodifierats genom förordning nr 987/2009 vad gäller räckvidden och rättsverkningarna av E 101-intyget ( 14 ) och förfarandet för lösning av eventuella meningsskiljaktigheter mellan institutionerna i de berörda medlemsstaterna vad gäller intygets giltighet eller riktighet. ( 15 )

35.

Vidare har de principer som följer av denna rättspraxis fastställts i denna förordning, nämligen

36.

Det framgår således, för det andra, att unionslagstiftaren inte avsåg att detta samråds- och förlikningsförfarande skulle ha ett omfattande tillämpningsområde, genom att reservera det för särskilda behov vad gäller lojalt samarbete. ( 19 )

37.

Jag vill även påpeka att i kommissionens praktiska vägledning om den lagstiftning som gäller i Europeiska unionen (EU), Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och Schweiz, ( 20 ) omnämns fall av omprövning av den berörda personens ställning, på initiativ av den utfärdande institutionen, i förekommande fall åtföljt av ett tillbakadragande av intyget. Däri finns dock inte någon rekommendation om genomförandet av samråds- och förlikningsförfarandet. Samma sak gäller beslut nr A1, ( 21 ) som endast behandlar situationen då en institution uttrycker tvivel om att en handling som utfärdats av en institution i en annan medlemsstat är giltig eller då det föreligger skilda uppfattningar om fastställandet av tillämplig lagstiftning. ( 22 )

38.

Detta konstaterande, vilket samtliga parter som ingett skriftliga yttranden har instämt i, är enligt min mening den logiska och obligatoriska följden av principen om ömsesidigt förtroende. ( 23 ) Den motiverar att beslutet att utfärda ett intyg som den utfärdande institutionen har fattat anses vara välgrundat, ( 24 ) utan någon annan formalitet. Denna princip ska följaktligen i lika hög grad tillämpas på beslutet att ensidigt dra tillbaka intyget, när det inte råder några tvivel om den faktiska situationen ( 25 ) för den berörda personen. ( 26 ) Med andra ord är det svårt att tänka sig, på grund av det system som har införts genom förordning nr 987/2009, på grundval av de principer som anges i förordning nr 883/2004, att det krävs enighet av en institution i en annan medlemsstat, eller rentav föregående samråd, för att dra tillbaka intyget, i ännu högre grad i ett sådant fall. ( 27 ) Om det visar sig föreligga bedrägeri, åligger det dessutom den utfärdande institutionen att dra tillbaka intyget. ( 28 )

39.

För det tredje bekräftar två andra konstateranden att unionslagstiftaren inte har haft för avsikt att anta särskilda bestämmelser i en sådan situation. Dels är det endast då det råder ”osäkerhet vid fastställandet av tillämplig lagstiftning” ( 29 ) och i det särskilda fallet då artikel 13 i förordning nr 883/2004 tillämpas som det i artikel 16.4 i förordning nr 987/2009 föreskrivs kontakter mellan behöriga institutioner eller myndigheter. ( 30 )

40.

Dels föreskrivs de provisoriska lösningarna för att skydda den berörda personen vad gäller tillämplig lag och beviljandet av förmåner i artikel 6 i förordningen endast för det fall dessa institutioner eller myndigheter har ”olika åsikter” eller ”skilda uppfattningar”. ( 31 ) Denna inskränkning av fallen med samråd är enligt min mening anpassad till det krav på skyndsamhet ( 32 ) som fastställandet av tillämplig lag på den berörda personens situation medför och nödvändigheten av att inte öka antalet fall då frågan ska hänskjutas till administrativa kommissionen, vilka föreskrivs i artikel 5.4 och i artikel 6.3 i nämnda förordning. ( 33 )

41.

Att låta tillbakadragandet av A1-intyget bli föremål för en annan medlemsstats åsikt eller beslut om fastställande av det sociala trygghetssystem som är tillämpligt på den berörda arbetstagaren, även om tillbakadragandet sker sent omsider efter utfärdandet av intyget, ( 34 ) kan enligt min mening inte följa av en uteslutande teleologisk tolkning av förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009, med hänsyn till deras bestämmelser som är begränsade till situationer då det uppstår svårigheter att fastställa tillämplig lag.

42.

För det fjärde, när det gäller socialförsäkringsskyddet, anser jag att det ska tas hänsyn till principen om att A1-intyget skapar en presumtion för att den berörde arbetstagaren med giltig verkan omfattas av ett socialt trygghetssystem ( 35 ) som grundar sig på en ställning som intygas av denna handling. ( 36 ) I likhet med kommissionen och den franska regeringen vill jag framhålla att detta intyg inte skapar några rättigheter. ( 37 ) Att intyget dras tillbaka får följaktligen endast till effekt att de behöriga myndigheterna befrias från intygets bindande verkan.

43.

Dessutom föreligger det inte någon risk för dubbla sociala avgifter om den utfärdande institutionen beslutar att dra tillbaka intyget. ( 38 )

44.

Samtliga dessa överväganden talar följaktligen för att det inte föreligger någon skyldighet till föregående samråd eller förlikning mellan de behöriga institutionerna i de berörda medlemsstaterna om ett A1-intyg dras tillbaka på eget initiativ.

45.

Jag är dock benägen att anse att bedömningen skulle vara ofullständig om den inte tog hänsyn till den distinktion som ska göras mellan tillbakadragandet av ett intyg och utfärdandet av detta, genom att tillbakadragandet med nödvändighet går arbetstagaren emot och det kan få betydande, eller rentav skadliga, praktiska konsekvenser på grund av att bedömningen av arbetstagarens rättsliga ställning ifrågasätts. ( 39 )

46.

Enligt fast rättspraxis syftar A1-intyget till att underlätta arbetstagarens rörlighet ( 40 ) och att bidra till rättssäkerheten, både för arbetstagaren och de berörda institutionerna. Domstolen har särskilt framhållit denna aspekt i sin praxis avseende intygets bindande verkan och senast avseende ett beslut om att tillfälligt upphäva dess verkan. ( 41 )

47.

Jag anser att detta är skälet till att det, oavsett omständigheterna kring tillbakadragandet av A1-intyget, ( 42 ) i syfte att föreslå ett användbart svar till den hänskjutande domstolen, ska tas hänsyn till två orsaker till komplexiteten, nämligen följande:

48.

Vidare har den polska regeringen särskilt uppmärksammat EU-domstolen på risken för att arbetstagaren saknar socialförsäkringsskydd.

49.

I det sammanhanget ska det enligt min mening påpekas att samråds- och förlikningsförfarandet, som föreskrivs i artikel 76.6 i förordning nr 883/2004, ( 46 ) inte utgör den enda ram som unionslagstiftaren har föreskrivit för att garantera ett faktiskt utövande av den fria rörligheten för arbetstagare genom det sociala skyddet. ( 47 )

50.

I flera andra bestämmelser föreskrivs nämligen informationsutbyte för att fastställa de berörda personernas rättigheter och skyldigheter.

51.

För det första, inom ramen för det samarbete som stadgas i artikel 76.4 i förordning nr 883/2004, föreskrivs det i artiklarna 2.2, 15, 16.2, 16.3 och 20 i förordning nr 987/2009 ett informationsutbyte direkt mellan institutioner eller förbindelseorgan, i enlighet med de mål som anges i skälen 1 och 2 i nämnda förordning.

52.

För det andra stadgas det i artikel 16.1 i förordning nr 883/2004, som har rubriken ”Undantag från bestämmelserna i artiklarna 11–15”, att ”[t]vå eller flera medlemsstater, dessa medlemsstaters behöriga myndigheter eller de organ som utses av dessa myndigheter får komma överens om att föreskriva undantag från bestämmelserna i artiklarna 11–15 till förmån för vissa personer eller persongrupper”. ( 48 )

53.

Jag anser följaktligen för det första, i likhet med den tjeckiska, den belgiska och den franska regeringen, på grundval av artikel 76.4 i förordning nr 883/2004 samt artiklarna 2 och 20 i förordning nr 987/2009, jämförda med artikel 6 i nämnda förordning, att när A1‑intyget dras tillbaka på den utfärdande institutionens initiativ, skapar dessa bestämmelser en rättslig ram, som i tillräcklig grad skyddar arbetstagare, ( 49 ) för förfarandet som omfattar följande steg:

54.

För det andra kan arbetstagarens skydd i detta skede även genomföras på tre sätt. Först kan arbetstagaren eller arbetsgivaren begära att institutionen i värdmedlemsstaten utfärdar ett A1-intyg. ( 53 )

55.

Vidare, om den institution som har informerats om att A1-intyget har dragits tillbaka och den institution som beslutade om tillbakadragandet har skilda uppfattningar, får den förstnämnda institutionen provisoriskt bevilja förmånerna på de villkor som föreskrivs i artikel 6.2 i förordning nr 987/2009. ( 54 ) När det gäller farhågorna om passivitet från den behöriga institutionens sida, som den polska regeringen har gett uttryck för, vill jag påpeka att det inte framgår av de skriftliga yttranden som har översänts till domstolen att de praktiska svårigheter som ska övervinnas av hänsyn till den berörda arbetstagarens intresse ( 55 ) skiljer sig från de svårigheter som uppstår när ett A1-intyg dras tillbaka på begäran av en institution i en annan medlemsstat. ( 56 )

56.

Däremot anser jag att enbart en rekommendation, i analogi med vissa bestämmelser i förordning nr 987/2009, om rimliga tidsfrister för samråd före beslutet att dra tillbaka A1-intyget är otillräcklig, med hänsyn till den aktuella situationen. Det rör sig nämligen om att låta verkningarna av ett intyg, som utan tvekan är felaktigt, upphöra, då dessa verkningar inte kan kvarstå tillfälligt. ( 57 ) Dessutom vill jag påpeka att lösningar i praktiken kan tillämpas av hänsyn till arbetstagarnas intresse enligt institutionerna, såsom den tjeckiska, den belgiska ( 58 ) och den franska regeringen har framhållit. Vidare kan samarbetet mellan medlemsstater ta konkret form i en bilateral ram med iakttagande av rättigheterna för de personer som omfattas av förordning nr 883/2004. ( 59 )

57.

Oenighet eller problem med tolkningen eller tillämpningen av förordning nr 883/2004 motiverar dessutom att det samråds- och förlikningsförfarande som föreskrivs i förordning nr 883/2004 och förordning nr 987/2009 används i just dessa fall. ( 60 )

58.

Slutligen har samtidigt den berörda arbetstagaren eller dennes arbetsgivare, i avsaknad av ett intyg, alltid möjlighet att väcka talan vid domstol för att fastställa arbetstagarens försäkringstillhörighet, vilket framgår av målet vid den nationella domstolen. ( 61 )

59.

För det tredje vill jag påpeka att risken för skadliga konsekvenser för arbetstagaren är begränsad i situationer då det inte är fråga om bedrägeri. ( 62 )

60.

Jag föreslår därför att EU-domstolen ska slå fast att i avsaknad av ett samråds- och förlikningsförfarande, som föreskrivs i förordning nr 883/2004 och förordning nr 987/2009, gäller att när ett A1-intyg på eget initiativ har dragits tillbaka av den institution som felaktigt utfärdade intyget, ska nämnda institution informera institutionen i värdmedlemsstaten så snart som möjligt, utan att vara skyldig att först samråda med nämnda institution.

61.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen) enligt följande:

Artiklarna 5, 6 och 16, å ena sidan, samt artiklarna 2 och 20, å andra sidan, i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012,

ska tolkas så, att