1.

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 14.4 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet. ( 2 )

2.

Begäran har framställts i ett mål mellan tredjelandsmedborgaren M.A. och Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (statssekreterare med ministerlika befogenheter vid ministeriet för rättsliga frågor och säkerhetsfrågor, Nederländerna) (nedan kallad Staatssecretaris) angående Staatssecretaris beslut att avslå MA:s ansökan om internationellt skydd.

3.

I artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 föreskrivs att medlemsstaterna får återkalla status som beviljats en flykting om vederbörande, med hänsyn till att han eller hon genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott, utgör en samhällsfara i den medlemsstat där han eller hon befinner sig.

4.

Enligt artikel 14.5 i direktivet får medlemsstaterna i ett sådant fall även besluta att inte bevilja status för en flykting om ett sådant beslut ännu inte har fattats. Det beslut som är i fråga i det nationella målet har antagits just på grundval av denna bestämmelse.

5.

I mitt förslag till avgörande i målen AA (Flykting som har begått ett allvarligt brott) och Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Flykting som har begått ett allvarligt brott) ( 3 ) argumenterade jag för tolkningen att artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 innehåller två kumulativa villkor för att en medlemsstat ska kunna återkalla flyktingstatus. Jag förklarade varför jag anser att en lagakraftvunnen fällande dom för ett synnerligen allvarligt brott utgör ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att en medlemsstat ska kunna återkalla en sådan status.

6.

I det förslaget till avgörande beskrev jag även varför jag anser att den fara som den dömda personen utgör, vid den tidpunkt då ett beslut om återkallande av flyktingstatus fattas, måste vara verklig, aktuell samt tillräckligt allvarlig för samhället i medlemsstaten i fråga. Jag påpekade även att ett beslut om återkallande av flyktingstatus, enligt min mening, måste iaktta proportionalitetsprincipen och, mer allmänt, den berörda personens grundläggande rättigheter, såsom de garanteras i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

7.

Eftersom ingen av de frågor som de hänskjutande domstolarna ställde i målen C‑663/21 och C‑8/22 direkt avsåg innebörden av villkoret att den berörda tredjelandsmedborgaren ”genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott”, tog jag däremot inte ställning till denna aspekt.

8.

I förevarande mål har Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna) uttryckligen frågat EU-domstolen om denna aspekt i sin första tolkningsfråga angående ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd.

9.

På domstolens begäran kommer detta förslag till avgörande att inriktas på denna första tolkningsfråga, genom vilken den hänskjutande domstolen önskar få klargöranden om kriterierna för hur begreppet ”synnerligen allvarligt brott” i den mening som avses i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 ska definieras.

10.

I det följande kommer jag att redogöra för skälen till att jag anser att denna bestämmelse ska tolkas så, att det är ett sådant brott som kännetecknas av en exceptionell hög svårighetsgrad som ska anses utgöra ett ”synnerligen allvarligt brott” i den mening som avses i nämnda bestämmelse. Jag kommer att precisera den metod och de kriterier som enligt min mening bör göra det möjligt för medlemsstaterna att bedöma huruvida ett sådant brott föreligger.

11.

I artikel 33 i konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, ( 4 ) i dess lydelse enligt protokollet angående flyktingars rättsliga ställning ( 5 ) (nedan kallad Genèvekonventionen), föreskrivs följande:

”1.   Fördragsslutande stat må icke, på vilket sätt det vara må, utvisa eller avvisa flykting till gränsen mot område varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning.

2.   Denna bestämmelse må likväl icke åberopas av flykting, vilken det föreligger skälig anledning att betrakta som en fara för det lands säkerhet i vilket han uppehåller sig eller vilken, med hänsyn till att han genom lagakraftägande dom har dömts för synnerligen grovt brott, utgör en samhällsfara i sagda land.”

12.

I artikel 12.2 i direktiv 2011/95 föreskrivs följande:

”En tredjelandsmedborgare eller en statslös person kan inte anses som flykting om det finns synnerliga skäl för att anta att

13.

I artikel 14.4 och 14.5 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”4.   Medlemsstater får återkalla, upphäva eller vägra att förnya status som beviljats en flykting av ett regeringsorgan, ett förvaltningsrättsligt organ, en domstol eller ett domstolsliknande organ om

5.   I de situationer som beskrivs i punkt 4 får medlemsstaterna besluta att inte bevilja status för en flykting om ett sådant beslut ännu inte har fattats.”

14.

Artikel 17.1 b i direktivet har följande lydelse:

”En tredjelandsmedborgare eller en statslös person uppfyller inte kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande om det finns synnerliga skäl för att anse att

…

b) han eller hon har förövat ett allvarligt brott”

15.

Artikel 21.1 och 21.2 i direktivet har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna ska i enlighet med sina internationella förpliktelser respektera principen om non-refoulement.

2.   Om det inte är förbjudet enligt de internationella förpliktelser som avses i punkt 1 får medlemsstaterna avvisa en flykting, vare sig denne formellt erkänts eller ej, om

16.

I punkt C2/7.10.1 i Vreemdelingencirculaire 2000 (2000 års utlänningscirkulär), med rubriken ”Allmän ordning som skäl för avslag”, anges följande:

”Vid prövningen av en ansökan om tidsbegränsat uppehållstillstånd av asylskäl ska Immigratie- en Naturalisatiedienst (migrationsmyndigheten, Nederländerna) (nedan kallad IND) pröva om utlänningen utgör en fara för allmän ordning eller nationell säkerhet. Om utlänningen är flykting i den mening som avses i [Genèvekonventionen], ska IND bedöma om det föreligger ett synnerligen allvarligt brott …

IND ska göra bedömningen av om det föreligger ett (synnerligen) allvarligt brott från fall till fall på grundval av alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter. I detta avseende IND alltid beakta de särskilda omständigheter som den utländska medborgaren har åberopat och som hänför sig till brottets art och svårighetsgrad samt den tid som förflutit sedan gärningarna begicks.

…

IND ska pröva om det föreligger ett (synnerligen) allvarligt brott genom att kontrollera om summan av de utdömda påföljderna totalt sett uppgår till minst den tillämpliga normen. I detta sammanhang läggs stor vikt vid de enskilda omständigheterna, bland annat vilken andel av brotten som utgör en samhällsfara. Åtminstone en av de fällande domarna ska under alla omständigheter ha samband med ett brott som utgör en sådan fara.

Vid bedömningen av om summan av de utdömda påföljderna uppgår till den tillämpliga normen ska IND i vart fall beakta den ovillkorligt verkställbara delen av påföljderna.

Vid bedömningen ska den beakta den villkorliga delen av påföljderna om och i den mån det (även) är fråga om

Vid bedömningen av om det föreligger en fara för den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten ska IND även beakta fällande domar med samhällstjänst som påföljd. Den ska beräkna den tillämpliga normen på grundval av följande:

…

Allmän ordning när utlänningen är en flykting i den mening som avses i Genèvekonventionen

IND ska inte bevilja ett tillfälligt uppehållstillstånd av asylskäl till en utlänning som uppfyller samtliga följande villkor:

Ett ’synnerligen allvarligt brott’ ska anses föreligga när samtliga följande villkor är uppfyllda:

IND ska vid denna bedömning även beakta de brott som begåtts utomlands. IND ska, på grundval av uppgifter från Openbaar Ministerie [åklagarmyndigheten, Nederländerna], bedöma vilka konsekvenser dessa brott skulle få enligt nederländsk rätt om de hade begåtts och bestraffats i Nederländerna.

IND ska pröva samhällsfaran från fall till fall och på grundval av alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter.

Vid bedömningen av den ’samhällsfara’ som utlänningen utgör ska IND under alla omständigheter beakta bland annat

IND ska bedöma den fara som den utländska medborgaren utgör för samhället på grundval av den situation som föreligger vid tidpunkten för prövningen av ansökan (framåtsyftande bedömning).

IND får under alla omständigheter anse att en samhällsfara föreligger vid följande brott:

…”

17.

M.A. lämnade in en fjärde ansökan om internationellt skydd i Nederländerna den 5 juli 2018.

18.

Staatssecretaris avslog denna ansökan genom beslut av den 12 juni 2020. I detta beslut fann Staatssecretaris att M.A. hade välgrundad fruktan för förföljelse i sitt ursprungsland, men att han hade dömts för ett synnerligen allvarligt brott genom en lagakraftvunnen dom och att han därför utgjorde en samhällsfara.

19.

Staatssecretaris grundade härvidlag sin bedömning på den omständigheten att M.A. år 2018, genom en lagakraftvunnen dom, hade dömts till fängelse i 24 månader ( 6 ) för att under en och samma kväll ha begått tre sexuella övergrepp, ett försök till sexuellt övergrepp och stöld av en mobiltelefon.

20.

M.A. överklagade beslutet av den 12 juni 2020.

21.

Genom dom av den 13 juli 2020 upphävde Rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag, Nederländerna) detta beslut med motiveringen att Staatssecretaris inte på ett tillräckligt sätt hade motiverat dels att MA:s gärningar var så allvarliga att de motiverade att flyktingstatus inte beviljades, dels att M.A. utgjorde en verklig, aktuell och tillräckligt allvarlig fara för ett grundläggande samhällsintresse.

22.

Staatssecretaris överklagade denna dom till Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen). Till stöd för överklagandet gjorde Staatssecretaris för det första gällande att de gärningar som lades M.A. till last ska betraktas som ett enda brott som utgör ett synnerligen allvarligt brott, med hänsyn till gärningarnas art, den påföljd som utdömts och gärningarnas störande verkan på det nederländska samhället. Staatssecretaris gjorde för det andra gällande att den omständigheten att M.A. har dömts för ett synnerligen allvarligt brott i princip visar att han utgör en samhällsfara.

23.

M.A. gjorde för sin del gällande att Staatssecretaris felaktigt använde nivån på den påföljd som utdömts som utgångspunkt för prövningen och bedömningen av huruvida brottet var synnerligen allvarligt. Varje enskilt fall ska enligt M.A. bedömas för sig, vilket den metod som Staatssecretaris tillämpade inte tillåter. M.A. påpekade även att sexuellt övergrepp är den lindrigaste formen av sexualbrott. När det gäller villkoret att det ska föreligga en samhällsfara anser M.A. att Rechtbank Den Haag (domstolen i Haag) gjorde en riktig bedömning.

24.

Den hänskjutande domstolen anser att den, för att kunna pröva överklagandet, behöver precisera de omständigheter på grundval av vilka medlemsstaterna ska fastställa huruvida en tredjelandsmedborgare genom lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott. Den hänskjutande domstolen vill bland annat veta i vilken mån den lösning som EU-domstolen valde i domen av den 13 september 2018, Ahmed, ( 7 ) med avseende på artikel 17.1 b i direktiv 2011/95, kan överföras på artikel 14.4 b i direktivet, trots att den förstnämnda bestämmelsen avser ett ”allvarligt brott” medan det i sistnämnda bestämmelse talas om ett ”synnerligen allvarligt brott”.

25.

Med hänsyn till att parterna är oense om räckvidden av begreppet ”samhällsfara”, ansluter sig den hänskjutande domstolen till de tolkningsfrågor som ställts av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) i mål C‑8/22. ( 8 )

26.

Mot denna bakgrund beslutade Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

27.

Skriftliga yttranden har inkommit från M.A., den nederländska regeringen, den ungerska regeringen och kommissionen.

28.

Den hänskjutande domstolen har ställt den första tolkningsfrågan för att få klarhet i räckvidden av artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 i syfte att avgöra enligt vilken metod och enligt vilka kriterier begreppet ”synnerligen allvarligt brott” i den mening som avses i denna bestämmelse ska definieras.

29.

Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida de krav och parametrar som ska beaktas vid bedömningen av huruvida en person har begått ett ”allvarligt brott” i den mening som avses i artikel 17.1 b i direktiv 2011/95, såsom de framgår av bland annat domen Ahmed, även är relevanta för att avgöra huruvida en person har begått ett ”synnerligen allvarligt brott” i den mening som avses i artikel 14.4 b i direktivet.

30.

Det ska erinras om att förekomsten av ett synnerligen allvarligt brott utgör ett nödvändigt – om än inte tillräckligt – villkor för att utöva den möjlighet till återkallande av flyktingstatus eller beslut att inte bevilja flyktingstatus som medlemsstaterna har enligt denna bestämmelse respektive enligt artikel 14.5 i direktiv 2011/95.

31.

Varken artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 eller någon annan bestämmelse i direktivet innehåller någon definition av begreppet ”synnerligen allvarligt brott”.

32.

Det kan även konstateras att artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 inte hänvisar till medlemsstaternas rättsordningar för att definiera begreppet ”synnerligen allvarligt brott” i denna bestämmelse. Det följer såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen, att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen. ( 9 )

33.

Det ska i detta hänseende preciseras att en självständig och enhetlig tolkning av begreppet ”synnerligen allvarligt brott”, i den mening som avses i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95, inte får leda till att medlemsstaterna fråntas sitt utrymme för skönsmässig bedömning när de bestämmer sin respektive kriminalpolitik. Det är med andra ord inte fråga om att på ett indirekt sätt försöka standardisera medlemsstaternas kriminalpolitik. En sådan tolkning syftar endast till att säkerställa att bedömningen av villkoret att ett brott ska vara synnerligen allvarligt, som återfinns i denna bestämmelse, grundar sig på en gemensam metod och gemensamma kriterier för att säkerställa att utövandet av ramarna för möjligheten att återkalla eller besluta att inte bevilja flyktingstatus är desamma i alla medlemsstater.

34.

Sammanfattningsvis handlar det inte om att förneka att det kan finnas kriminalpolitiska skillnader mellan medlemsstaterna. Syftet är att förse de behöriga myndigheterna med de verktyg som krävs för att på gemensam grund kunna fastställa om ett brott är synnerligen allvarligt.

35.

Eftersom direktiv 2011/95 inte innehåller någon definition av begreppet ”synnerligen allvarligt brott” ska begreppet tolkas i överensstämmelse med dess sedvanliga betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang i vilket det används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som det ingår i. ( 10 )

36.

Begreppet ”brott” ska enligt min mening förstås så, att det allmänt hänför sig till ett brott som föreskrivs i den berörda medlemsstatens straffrättsliga lagstiftning, utan att detta är begränsat till specifika brottskategorier.

37.

Det särskiljande kriterium som gör det möjligt att begränsa räckvidden av begreppet ”synnerligen allvarligt brott” avser i själva verket det aktuella brottets svårighetsgrad. Således är det endast brott med en särskilt hög svårighetsgrad som kan göra det möjligt för medlemsstaterna att använda sig av sin möjlighet att återkalla eller besluta att inte bevilja flyktingstatus.

38.

När det gäller den sedvanliga betydelsen av begreppet ”synnerligen allvarligt” avses i vanligt språkbruk en allvarlighetsgrad som är sällsynt eller ovanlig till sin omfattning och som därför kan betecknas som ”exceptionell”. Detta begrepp är således synonymt med ”exceptionellt allvarligt”, ”utomordentligt allvarligt” eller ”extremt allvarligt”.

39.

Härav följer att ett ”synnerligen allvarligt brott” är ett brott som har vissa särskilda kännetecken som gör det möjligt att placera det i den allvarligaste brottskategorin.

40.

Jag anser därför att ett ”synnerligen allvarligt brott”, i den mening som avses i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95, är ett brott som kännetecknas av att det anses vara exceptionellt allvarligt i den medlemsstat som önskar utöva sin möjlighet att återkalla eller inte bevilja flyktingstatus.

41.

Det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår bekräftar enligt min mening dessa första bedömningskriterier.

42.

Det ska i detta hänseende påpekas att detta sammanhang ska leda till en restriktiv tolkning av nämnda bestämmelse.

43.

Flyktingstatus ska nämligen beviljas en person om vederbörande uppfyller de miniminormer som fastställs i unionsrätten. Enligt artikel 13 i direktiv 2011/95 ska medlemsstaterna således bevilja en tredjelandsmedborgare eller en statslös person flyktingstatus om han eller hon kan betraktas som flykting enligt kapitlen II och III i det direktivet.

44.

I artikel 14.4 b och 14.5 i direktiv 2011/95 anges emellertid ett skäl att återkalla eller besluta att inte bevilja flyktingstatus som utgör ett undantag till huvudregeln i artikel 13 i direktivet och som begränsar de rättigheter och förmåner som anges i kapitel VII i detta direktiv. Denna grund för att återkalla eller att inte bevilja flyktingstatus ska således enligt min mening, i egenskap av undantagsregel, tolkas restriktivt, vilket innebär att den endast kan tillämpas när den behöriga myndigheten visar att den berörda tredjelandsmedborgaren genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett brott som kännetecknas av en exceptionellt hög svårighetsgrad.

45.

En jämförelse med andra bestämmelser i direktiv 2011/95 bekräftar enligt min mening denna tolkning. Bland skälen till undantag från flyktingstatus anges således förövande av ett ”grovt icke-politiskt brott” i artikel 12.2 b i direktivet och bland skälen till undantag från subsidiärt skydd anges förövande av ett ”allvarligt brott” i artikel 17.1 b i det direktivet. Genom att hänvisa till ett ”synnerligen allvarligt brott” i artikel 14.4 b i samma direktiv har unionslagstiftaren uppenbarligen velat begränsa tillämpningsområdet för denna bestämmelse genom att kräva inte bara att den svårighetsgrad som krävs enligt nämnda bestämmelse ska vara högre än den som krävs för tillämpning av skälen till undantag, utan även att det ska vara fråga om en exceptionell hög svårighetsgrad. Det ska för övrigt påpekas att lagstiftaren har valt begreppet ”synnerligen allvarligt” och inte ”mycket allvarligt”.

46.

Såsom EU-domstolen har angett när det gäller motsvarande skäl i artikel 21.2 i direktiv 2004/83, som möjliggör avvisning av en flykting, ska artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 anses uppställa stränga villkor för att avvisning ska kunna ske, i synnerhet eftersom det endast är en flykting som genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett ”synnerligen allvarligt brott” som kan anses utgöra en ”samhällsfara i medlemsstaten i fråga”. ( 11 ) Dessa stränga villkor står i proportion till de betydande konsekvenserna av återkallande av flyktingstatus eller beslut att inte bevilja denna status, nämligen att personen i fråga inte, eller inte längre, åtnjuter alla de rättigheter och förmåner som anges i kapitel VII i detta direktiv, eftersom de är hänförliga till denna status. ( 12 )

47.

Tolkningen att tillämpningsområdet för artikel 14.4 b och 14.5 i direktiv 2011/95 är begränsat till brott som är av exceptionellt allvarlig art är enligt min mening även förenlig med tolkningen av artikel 33.2 i Genèvekonventionen, i vilken det bland annat föreskrivs att principen om non-refoulement inte kan åberopas av en flykting ”vilken, med hänsyn till att han genom lagakraftägande dom har dömts för synnerligen grovt brott, utgör en samhällsfara i sagda land”. Jag vill i detta hänseende påpeka att även om denna sistnämnda bestämmelse har ett annat syfte, eftersom den föreskriver undantag till principen om non-refoulement, står det klart att den har varit källan till de skäl till återkallande av flyktingstatus eller beslut att inte bevilja flyktingstatus som unionslagstiftaren har angett i artikel 14.4 och 14.5 i direktiv 2011/95. Enligt min mening förefaller det därför lämpligt att beakta tolkningen av artikel 33.2 i denna konvention som, såsom det framgår av skälen 4, 23 och 24 i direktivet, är grundstenen i det folkrättsliga systemet för skydd av flyktingar. ( 13 )

48.

Mer allmänt anser jag att eftersom de situationer som avses i artikel 14.4 och 14.5 i direktiv 2011/95, där medlemsstaterna får återkalla eller besluta att inte bevilja flyktingstatus, i huvudsak motsvarar de situationer där medlemsstaterna får avvisa en flykting enligt artikel 21.2 i det direktivet och artikel 33.2 i Genèvekonventionen, så ska de skäl som anges i de bestämmelserna tolkas på samma sätt.

49.

Tolkningen av artikel 33.2 i Genèvekonventionen tycks ligga i linje med den tolkning som jag förespråkar beträffande artikel 14.4 b i direktiv 2011/95, det vill säga att ett ”synnerligen allvarligt” brott är ett brott av en exceptionell hög svårighetsgrad.

50.

När det gäller begreppet ”brott” har jag redan angett att det kan ha olika betydelser i de nationella rättsordningarna, vilket har framhållits i samband med tolkningen av artikel 33.2 i Genèvekonventionen. ( 14 ) Tillämpligheten av denna bestämmelse är således inte beroende av att den gärning för vilken en person har dömts klassificeras i en viss kategori i nationell straffrätt, utan snarare av att det konstateras att det rör sig om en ”synnerligen allvarlig” handling som enligt nationell rätt ska anses utgöra en sådan gärning. ( 15 )

51.

Den exceptionella karaktären av tillämpningen av artikel 33.2 i Genèvekonventionen har dessutom framhållits tidigare. ( 16 ) Enligt detta synsätt utgör ”synnerligen allvarligt brott” en variant av ”allvarligt brott” som endast omfattar ”exceptionella fall”. ( 17 ) Kravet på ett ”synnerligen allvarligt brott”, genom den avgränsningsaspekt som det ger uttryck för, är förenligt med behovet av att upprätthålla en särskilt hög tröskel för tillämpningen av undantaget från principen om non-refoulement i artikel 33.2 i Genèvekonventionen. ( 18 )

52.

Även det huvudsakliga syftet med direktiv 2011/95, som är att säkerställa att alla medlemsstater tillämpar gemensamma kriterier för att fastställa vilka personer som har ett verkligt behov av internationellt skydd och att garantera dessa personer en miniminivå av förmåner i samtliga medlemsstater, ( 19 ) talar enligt min mening för en tolkning som begränsar tillämpningsområdet för artikel 14.4 b och 14.5 i direktivet till exceptionella fall, det vill säga till de gärningar för vilka de högsta påföljderna föreskrivs och de allvarligaste formerna av brottslighet i den berörda medlemsstaten.

53.

Efter dessa preciseringar ska jag nu undersöka vilken metod och vilka kriterier som gör det möjligt för medlemsstaterna att fastställa att det föreligger ett ”synnerligen allvarligt brott” i den mening som avses i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95.

54.

Domstolens praxis innehåller i detta avseende ett antal riktlinjer som enligt min mening i stor utsträckning kan tillämpas analogt, men som emellertid förtjänar att kompletteras.

55.

Vad gäller metoden framgår det av denna rättspraxis att den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten kan åberopa det skäl för undantag som föreskrivs i artikel 12.2 b och artikel 17.1 b i direktiv 2011/95, vilka avser det fallet att den som ansöker om internationellt skydd har begått ett ”allvarligt brott”, först efter att i varje enskilt fall ha gjort en bedömning av de specifika omständigheter som myndigheten har kännedom om i syfte att avgöra om det föreligger synnerliga skäl att anta att de handlingar som begåtts av den berörda personen, som i övrigt uppfyller kraven för att beviljas den sökta statusen, omfattas av detta skäl för undantag, eftersom bedömningen av överträdelsens allvar kräver en fullständig prövning av samtliga omständigheter i varje enskilt fall. ( 20 )

56.

Den sålunda definierade metoden är enligt min mening förenlig med att medlemsstaterna, i rättssäkerhetens intresse, uppställer ett krav på vis lägsta påföljd för att den möjlighet att återkalla eller besluta att inte bevilja flyktingstatus som de har enligt artikel 14.4 b och 14.5 i direktiv 2011/95 ska kunna utövas. ( 21 ) Medlemsstaterna får också besluta att reservera denna möjlighet för vissa typer av brott. I varje enskilt fall är det dock viktigt att utesluta alla former av automatik vid utövandet av denna möjlighet. ( 22 ) En bedömning av alla enskilda omständigheter ska därför göras systematiskt, oavsett om medlemsstaterna föreskriver ett krav på viss lägsta påföljd eller inte. En sådan bedömning är desto viktigare och svårare eftersom det är brottslingen och inte brottet som straffas. ( 23 ) Dessutom kan en och samma brottsrubricering omfatta ett brett spektrum av beteenden av varierande svårighetsgrad.

57.

Skälen för den fällande domen spelar enligt min mening en avgörande roll för genomförandet av den bedömning som ska göras. Det ska således göras en prövning av huruvida den domstol som dömt personen i fråga har kvalificerat gärningarna som ”allvarliga” eller ”synnerligen allvarliga” och av de omständigheter som den har lagt till grund för denna kvalificering.

58.

Som jag har angett ovan handlar det således inte om att på unionsnivå fastställa en gräns som ska vara uppnådd för att ett brott ska anses som synnerligen allvarligt, eftersom detta inte bara skulle gå emot de skillnader som finns mellan medlemsstaternas respektive kriminalpolitik, utan även vara oförenligt med metoden att kräva en prövning av samtliga omständigheter i varje enskilt fall.

59.

Det ska dessutom preciseras, såsom kommissionen gjort, att eftersom den materiella straffrätten endast är föremål för en begränsad harmonisering, bibehåller medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning för att definiera vad som utgör ett ”synnerligen allvarligt brott” vid tillämpningen av artikel 14.4 b i direktiv 2011/95.

60.

När det sedan gäller kriterierna, angav domstolen i domen Ahmed att den tolkning enligt vilken det är nödvändigt att pröva samtliga relevanta omständigheter ”får stöd av rapporten från Europeiska stödkontoret för asylfrågor (EASO)[ ( 24 )] från januari 2016 med titeln ’Undantag: artiklarna 12 och 17 i kvalifikationsdirektivet (2011/95/EU)’. I punkt 3.2.2 i rapporten, som rör artikel 17.1 b i direktiv 2011/95, rekommenderade EASO att svårighetsgraden av ett brott som kan medföra att en person inte beviljas subsidiärt skydd ska bedömas med beaktande av en rad kriterier, bland annat gärningens art, den uppkomna skadan, under vilka former åtgärder vidtas för att beivra brottet, påföljdens art, samt frågan huruvida det aktuella brottet likaså betraktas som ett allvarligt brott i merparten av rättsordningarna. EUAA hänvisade i detta avseende till vissa avgöranden från medlemsstaternas högsta domstolar.” ( 25 )

61.

Även om de kriterier som domstolen framhöll i den domen avsåg begreppet ”allvarligt brott”, i den mening som avses i artikel 17.1 b i direktiv 2011/95, anser jag att dessa kriterier även är användbara för att fastställa om det föreligger ett ”synnerligen allvarligt brott” i den mening som avses i artikel 14.4 b i direktivet, ( 26 ) varvid kriterierna i detta sammanhang ska visa att det aktuella brottet är exceptionellt allvarligt, vilket utgör en mycket viktig gradskillnad i förhållande till ett allvarligt brott. ( 27 )

62.

Jag noterar i detta avseende att bland de faktorer som beaktas vid tillämpningen av artikel 33.2 i Genèvekonventionen återfinns brottets art, den faktiskt vållade skadan, formen för det förfarande som tillämpas för lagföringen och frågan huruvida gärningen i fråga anses vara allvarlig i merparten av rättsordningarna. ( 28 )

63.

Jag anser följaktligen att följande kriterier ska beaktas för att visa att det föreligger ett ”synnerligen allvarligt brott” i den mening som avses i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95: den aktuella gärningens art, ( 29 ) de skador som orsakats, ( 30 ) formen för det förfarande som tillämpas för att lagföra och döma personen i fråga, arten av och längden på den utdömda påföljden ( 31 ) samt huruvida den aktuella gärningen anses vara ett synnerligen allvarligt brott i merparten av rättsordningarna.

64.

Det ska dessutom beaktas vad domstolen slog fast i domen Ahmed, i fråga om påföljden, nämligen att artikel 17.1 b i direktiv 2011/95 utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att en person som ansöker om internationellt skydd kan anses ha begått ett allvarligt brott enbart på grundval av den påföljd som föreskrivs för ett visst brott i den medlemsstatens lagstiftning. ( 32 ) I denna dom erkänns emellertid att den påföljd som föreskrivs är ett särskilt viktigt kriterium vid bedömningen av svårighetsgraden av ett brott. ( 33 )

65.

Vad gäller en påföljd som dömts ut och inte längre enbart är föreskriven, anser jag att kriteriet avseende påföljdens art och längd bör spela en ännu viktigare roll. ( 34 )

66.

Jag medger emellertid, i likhet med vad domstolen slog fast i domen Ahmed, att kriteriet avseende den utdömda påföljden inte är det enda som ska användas och att det inte ska tillämpas automatiskt för att pröva huruvida ett brott är synnerligen allvarligt. Detta kriterium, liksom kriteriet avseende brottets art, ska kompletteras med en bedömning av samtliga omständigheter, inbegripet en prövning av det sammanhang i vilket brottet begicks och den berörda personens beteende, ( 35 ) och denna bedömning ska särskilt grunda sig på de skäl som anges i den fällande domen.

67.

Eftersom artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 hänvisar till en lagakraftvunnen fällande dom, ska den domstol som meddelade en sådan fällande dom anses ha beaktat samtliga enskilda omständigheter när den utdömde den påföljd som den ansåg lämplig. Den avgörande roll som de skäl som ligger till grund för den fällande domen och den bedömning som gjorts av den brottmålsdomstol som meddelat domen spelar, som jag har understrukit ovan, följer enligt min mening av skillnaden mellan de skäl för att inte bevilja flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande som anges i artikel 12.2 b och artikel 17.1 b i direktivet, vilka avser den omständigheten att personen ”har begått” ett allvarligt brott, och den grund för återkallande eller beslut att inte bevilja flyktingstatus som anges i artikel 14.4 b och 14.5 i direktivet, som avser den omständigheten att en person ”[har dömts] genom en lagakraftvunnen dom”.

68.

För övrigt förefaller det mig särskilt relevant att, inom ramen för den bedömning som ska göras, jämföra den utdömda påföljden med den allvarligaste föreskrivna påföljd som kan utdömas för det aktuella brottet. ( 36 ) Det ska dessutom undersökas hur den utdömda påföljden är placerad på den straffskala som gäller i den berörda medlemsstaten. ( 37 )

69.

Jag vill även tillägga följande kriterier, vilka enligt min mening bör ingå i de kriterier som är användbara vid bedömningen av huruvida ett brott har en exceptionellt hög svårighetsgrad:

70.

Det ska även påpekas att det i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 hänvisas till omständigheten att en flykting ”genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott”. ( 39 ) Användningen av singular och behovet av en restriktiv tolkning av denna bestämmelse utesluter enligt min mening att denna grund för återkallande eller beslut att inte bevilja flyktingstatus kan tillämpas på grundval av en kumulering av påföljder som utdömts för flera brott varav inget, betraktat för sig, kan kvalificeras som ”synnerligen allvarligt brott”. ( 40 )

71.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av den metod och de kriterier som jag just har beskrivit, bedöma huruvida den fällande dom som meddelats mot M.A. kan anses avse ett ”synnerligen allvarligt brott”. Den hänskjutande domstolen ska bland annat beakta arten av och nivån på den påföljd som har utdömts mot M.A., i förevarande fall ett fängelsestraff på 24 månader. Den hänskjutande domstolen ska även pröva huruvida påföljden är villkorlig vad gäller åtta av månaderna, vilket verkar vara fallet enligt MA:s och den nederländska regeringens skriftliga yttranden.

72.

Vidare anser jag, vilket jag redan har påpekat, att den metod som består i att i den nederländska lagstiftningen ange en viss längd på det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som utdömts, i förevarande fall tio månader, som den lägsta gräns som kan göra det möjligt för en medlemsstat att använda sig av sin möjlighet att återkalla eller besluta att inte bevilja flyktingstatus, i princip inte kan ifrågasättas. Denna metod ska emellertid inbegripa en bedömning av samtliga omständigheter i varje enskilt fall, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

73.

Dessutom anser jag att det, såsom kommissionen helt riktigt har påpekat, strider mot artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 att den nederländska lagstiftningen tillåter att den behöriga myndigheten lägger samman flera påföljder som utdömts för flera brott för att kontrollera huruvida denna lägsta gräns har överskridits. I detta avseende anser jag att det är relevant att göra en åtskillnad beroende på om det i en medlemsstats straffrätt föreskrivs att påföljder vid sammanträffande av brott ska kumuleras eller inte, med utdömande av den allvarligaste påföljd som kan utdömas. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida den påföljd som M.A. ådömts tillhör något av dessa fall. Det förstnämnda fallet kan inte leda till att den behöriga myndigheten, genom att lägga samman flera påföljder som utdömts för flera brott, kvalificerar brottsligheten som ett ”synnerligen allvarligt brott” i den mening som avses i denna bestämmelse.

74.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen ska besvara den första frågan från Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna) har ställt på följande sätt:

Artikel 14.4 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet

ska tolkas så,