1.

Kan en arbetstagare utan någon tidsmässig begränsning kumulera dagar av årlig betald semester som inte har tagits ut, eller är medlemsstaterna enligt artikel 7.1 i arbetstidsdirektivet ( 2 ) skyldiga att föreskriva begränsningar i tiden för överföring av semesterdagar? Om så är fallet, vad är en skälig längd på en sådan period?

2.

Det är i huvudsak dessa frågor som har ställts av den hänskjutande domstolen, Conseil de Prud’hommes d’Agen (Arbetsdomstolen i Agen, Frankrike). Därutöver önskar nämnda domstol få klarhet i huruvida arbetstidsdirektivet har direkt effekt i horisontella situationer, med hänsyn till att svaranden i det nationella målet är en privat aktör som driver ett kollektivtrafiknät.

3.

Förevarande mål har sin grund i att en begäran om förhandsavgörande har framställts inom ramen för vart och ett av fem mål som är anhängiga vid den hänskjutande domstolen. Samtliga dessa mål rör arbetstagare som är eller tidigare har varit anställda av Keolis Agen SARL, som är ett bolag som driver busstrafiknätet i staden Agen (Frankrike). Dessa arbetstagare begärde att deras arbetsgivare skulle bekräfta deras rättigheter till årlig betald semester, vilka de inte hade kunnat utnyttja under de referensår då dessa rättigheter uppstod, och väckte talan vid den hänskjutande domstolen när arbetsgivaren tillbakavisade deras krav. Ett fackförbund, Syndicat national des transports urbains SNTU-CFDT (Nationella stadstransportarbetarförbundet SNTU-CFDT) har intervenerat i målet till stöd för arbetstagarna.

4.

Keolis Agen är ett privaträttsligt bolag som tillhandahåller kollektiv stadstrafik för passagerare med buss. De fem käranden som har väckt talan mot bolaget vid den hänskjutande domstolen är eller har varit anställda i bolaget.

5.

Samtliga käranden har under loppet av sina respektive anställningar haft långa sjukskrivningsperioder. ( 3 ) Efter att ha återgått i arbete eller efter det att anställningen upphört på grund av arbetsoförmåga begärde kärandena att Keolis Agen skulle tillåta dem att antingen utnyttja de årliga betalda semesterdagar som de hade gått miste om under sina sjukdomsperioder eller, i de fall då anställningen hade upphört, i stället betala ut semesterersättning till dem för dessa dagar.

6.

Keolis Agen tillbakavisade deras begäran. Bolaget anser med stöd av den franska arbetslagen ( 4 ) att kärandena inte förvärvade någon rätt till årlig betald semester när sjukfrånvaro från arbetet varade längre än ett år på grund av en sjukdom som inte hade något samband med arbetet. Enligt Keolis Agen kan denna nationella lag inte lämnas utan avseende även om den skulle strida mot artikel 7 i arbetstidsdirektivet, eftersom detta direktiv inte medför några skyldigheter för enskilda.

7.

Keolis Agen har gjort gällande att arbetstidsdirektivet inte kan åberopas mot bolaget på grund av privatiseringen av transporttjänster i Frankrike. ( 5 ) Den verksamhet som bolaget bedriver avser visserligen kollektivtrafik, men bolaget skulle försättas i ett sämre konkurrensläge jämfört med andra privata bolag som enbart omfattades av fransk lag och inte av nämnda direktiv om arbetstagarna hade möjlighet att åberopa arbetstidsdirektivet direkt.

8.

Kärandena anser att de kan åberopa artikel 7.1 i arbetstidsdirektivet och artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) mot sin arbetsgivare och att dessa unionsrättsliga bestämmelser ger dem rätt till årlig betald semester även under de perioder då de var långtidssjukskrivna. Fransk lagstiftning som föreskriver motsatsen ska därför lämnas utan avseende.

9.

Tvisten om huruvida arbetstidsdirektivet har direkt effekt i de aktuella fallen har föranlett den första frågan från den hänskjutande domstolen.

10.

Den andra och den tredje frågan får relevans om kärandena ska anses ha rätt till årlig betald semester med avseende på de referensår då de var sjukskrivna. Dessa frågor har aktualiserats eftersom fransk lagstiftning, enligt den hänskjutande domstolen, inte reglerar hur länge ej uttagen årlig betald semester kan sparas. Den anger inte ens huruvida en sådan överföringsrätt existerar eller inte. Det framgår av besluten om hänskjutande och av parternas yttranden att de två högsta franska domstolarna har utvecklat motstridiga ståndpunkter i denna fråga. Å ena sidan tyder praxis från Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) ( 6 ) på att det inte finns någon tidsgräns för överföring av outnyttjade rättigheter till årlig betald semester i fransk lagstiftning. Å andra sidan tycks Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) anse att rätten till ej uttagen årlig betald semester går förlorad femton månader efter utgången av det referensår under vilket rätten till årlig betald semester uppstod. ( 7 ) Det sistnämnda resonemanget tycks följa av EU-domstolens praxis, enligt vilken en period på femton månader inte kan anses strida mot arbetstidsdirektivet. ( 8 )

11.

I de nationella målen önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida unionsrätten ställer krav på att det ska föreskrivas en sådan begränsad överföringsperiod. Om så är fallet vill den även få klarhet i vad som utgör ”en skälig period” vid vars utgång rätten till årlig betald semester kan gå förlorad. I det avseendet har nämnda domstol förklarat att de anspråk på ej uttagen årlig betald semester som framställts i förvarande mål alla ingavs mindre än femton månader efter utgången av den intjäningsperiod under vilken dessa rättigheter uppstod.

12.

Keolis Agen har begärt att den hänskjutande domstolen ska hänskjuta de omtvistade frågorna till EU-domstolen för förhandsavgörande. Kärandena har anfört att det är onödigt att hänskjuta dessa frågor och har motsatt sig denna begäran.

13.

Mot denna bakgrund har Conseil de Prud’hommes d’Agen (Arbetsdomstolen i Agen, Frankrike) beslutat att vilandeförklara målen och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen (frågorna är identiska i alla de fem förenade målen):

14.

Skriftliga yttranden har inkommit till EU-domstolen från kärandena i de nationella målen och Syndicat national des transports urbains SNTU-CFDT (Nationella stadstransportarbetarförbundet SNTU-CFDT) (nedan gemensamt kallade kärandena), Keolis Agen, den franska regeringen samt Europeiska kommissionen. Det har inte hållits någon muntlig förhandling.

15.

Under de senaste åren har antalet mål rörande årlig betald semester som inkommit till EU-domstolen ökat. ( 9 )

16.

Förevarande begäran om förhandsavgörande i fem fall ger EU-domstolen ännu ett tillfälle att bidra till en bättre förståelse av arbetstidsdirektivet och att bygga vidare på sin befintliga praxis i frågan.

17.

Tolkningsfrågorna kan delas upp i två delar, nämligen den första frågan, som rör den direkta effekten av direktiv, som är ett väletablerat begrepp (A), och den andra och den tredje frågan som jag kommer att behandla tillsammans, vilka avser överföringsperioderna för årlig betald semester (B).

18.

Det framgår av respektive begäran om förhandsavgörande att den franska arbetslagen utgör hinder för att en arbetstagare som är sjukskriven under mer än ett år av skäl som saknar samband med arbetet ska förvärva en rätt till årlig betald semester. ( 10 )

19.

Denna nationella lagstiftning tycks stå i strid med artikel 7 i arbetstidsdirektivet, såsom den tolkats av EU-domstolen. Detta framgår tydligt av domen i målet Dominguez. ( 11 )

20.

I det målet, som hade sin upprinnelse i tillämpningen av samma franska lag, slog EU-domstolen, med utgångspunkt i sin tidigare praxis, ( 12 ) fast att arbetstidsdirektivet inte tillåter att rätten till årlig betald semester villkoras av att arbetstagaren faktiskt måste ha arbetat. Ingen arbetstagare kan således nekas rätten till en årlig betald semester om minst fyra veckor, oavsett om arbetstagaren har varit sjukskriven under intjänandeperioden till följd av ett olycksfall på arbetsplatsen eller någon annanstans eller till följd av sjukdom, oavsett slag eller orsak. ( 13 )

21.

Kort sagt följer rätten till årlig betald semester av anställningsförhållandet och kan inte villkoras. Medlemsstaterna får föreskriva villkor för utövande av rätten till årlig betald semester, men kan inte fastställa villkor för själva existensen av denna rätt, inklusive villkoret att arbetstagaren faktiskt ska ha arbetat. ( 14 )

22.

Det framgår således tydligt av tidigare rättspraxis att kärandena, under de år då de var sjukskrivna, förvärvade en rätt till årlig betald semester som grundar sig direkt på artikel 7 i arbetstidsdirektivet.

23.

Svaranden har inte bestritt eller försökt ändra denna tolkning av arbetstidsdirektivet. Svaranden anser dock att detta direktiv inte kan åberopas i förevarande mål för att ålägga svaranden en skyldighet, eftersom denne är ett privaträttsligt bolag.

24.

Mycket bläck har spillts i parternas yttranden över frågan huruvida svaranden är ”ett statligt organ” ( 15 ) i den mening som avses i rättspraxis om direktivs vertikala direkta effekt, ( 16 ) och följaktligen huruvida situationen i målet vid den nationella domstolen kan betecknas som horisontell (svarandens uppfattning) eller vertikal (kärandenas uppfattning).

25.

Under de omständigheter som föreligger i förevarande mål saknar dock denna kvalificering betydelse. Det förhåller sig så av följande skäl.

26.

I domen i målet Dominguez upprepade EU-domstolen sin ståndpunkt att direktiv inte i sig kan medföra skyldigheter för enskilda. ( 17 ) Enligt en annan riktning i rättspraxis kan emellertid de allmänna rättsprinciper som numera är kodifierade i stadgan i sig ha direkt effekt, även i horisontella situationer. När en allmän princip med direkt effekt enbart ges uttryck i, men inte fastställs i direktivet, följer parternas rättigheter direkt av denna princip. ( 18 )

27.

EU-domstolen har vid ett stort antal tillfällen upprepat att varje arbetstagares rätt till årlig betald semester ”måste betraktas som en princip av särskild betydelse i unionens sociala regelverk. Undantag från denna princip får därför inte göras”. ( 19 ) Denna rätt stadfästs nu även i artikel 31.2 i stadgan.

28.

I domen i målet Max-Planck-Gesellschaft erkände EU-domstolen att artikel 31.2 i stadgan i sig är tillräcklig för att ge arbetstagare en rätt till årlig betald semester som kan åberopas i en tvist med deras arbetsgivare, oavsett om de är enskilda eller offentliga enheter. ( 20 ) EU-domstolen ansåg med andra ord att artikel 31.2 i stadgan i sig har direkt effekt, även i horisontella situationer.

29.

Rätten till årlig betald semester inrättas således inte genom artikel 7 i arbetstidsdirektivet, utan kommer endast till uttryck däri. Det är således irrelevant att direktiv inte tillerkänns horisontell direkt effekt, eftersom kärandena kan grunda sig direkt på artikel 31.2 i stadgan. ( 21 ) Nationella domstolar är följaktligen skyldiga att underlåta att tillämpa motstridande bestämmelser i nationell lagstiftning när de avgör ett mål som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde.

30.

Jag föreslår därför att EU-domstolen ska besvara den hänskjutande domstolens första fråga så, att artikel 31.2 i stadgan, såsom den rent konkret har kommit till uttryck i artikel 7 i arbetstidsdirektivet, ger varje arbetstagare rätt till en period av årlig betald semester som arbetstagaren kan åberopa i en tvist med sin nuvarande eller tidigare arbetsgivare, oavsett om dessa arbetsgivare är enskilda eller offentliga enheter.

31.

Den hänskjutande domstolen anser att det, med hänsyn till av Cour de cassations (Högsta domstolen) dom, ( 22 ) inte specificeras i fransk lagstiftning hur länge den årliga betalda semestern får sparas. Den anser således att ej uttagna semesterdagar kan kumuleras på obestämd tid. Den franska regeringen motsätter sig en sådan tolkning av konsekvenserna av Cour de cassations (Högsta domstolen) praxis. Nämnda regering anser att den allmänna bestämmelse där det föreskrivs att arbetsrelaterade anspråk ska framställas inom en preskriptionsfrist på tre år ( 23 ) även medför att perioderna för överföring av rätten till årlig betald semester ska begränsas. Samtidigt anser Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen), till följd av EU-domstolens dom i målet KHS, att tidsgränsen för överföring av rätten till årlig betald semester kan fastställas till femton månader. ( 24 )

32.

Det ska i detta sammanhang erinras om att det inte ankommer på EU-domstolen att i ett mål om förhandsavgörande uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser eller att avgöra om den hänskjutande domstolens tolkning av dessa är korrekt. I samband med fördelningen av behörighet mellan unionsdomstolen och de nationella domstolarna åligger det nämligen EU-domstolen att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom denna framställts i begäran om förhandsavgörande. ( 25 )

33.

Den hänskjutande domstolen har beslutat att initiera ett förfarande för förhandsavgörande i en situation där det inte föreskrivs någon tidsmässig gräns för när rätten till årlig betald semester förfaller i fransk lagstiftning. Den hänskjutande domstolen är inte klar över huruvida denna nationella lagstiftning uppfyller kraven i arbetstidsdirektivet.

34.

Keolis Agen anser att möjligheten att kumulera årlig betald semester och ta ut den senare inte uppfyller syftet med denna semester. Nämnda bolag har erinrat om att rätten till årlig semester enligt EU-domstolen har två syften. Arbetstagaren ska dels kunna vila sig från de arbetsuppgifter som följer av anställningsavtalet, dels förfoga över en period för avslappning och fritid. ( 26 ) Den har hänvisat till domen i målet KHS, i vilken EU-domstolen fann att den årliga semestern, efter utgången av en viss tidsgräns, förlorar sin positiva verkan för arbetstagaren som viloperiod och endast tjänar som period för avkoppling och fritid. ( 27 )

35.

Mot denna bakgrund vill den hänskjutande domstolen genom sin andra och tredje fråga i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 7.1 i arbetstidsdirektivet ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning som tillåter tidsmässigt obegränsad överföring av årlig betald semester som inte tagits ut. Om det i kraft av unionsrätten ska föreskrivas en period för överföring i nationell rätt, vill den hänskjutande domstolen ha klarhet i när det är skäligt att låta rätten till årlig betald semester förfalla.

36.

För att besvara frågan huruvida unionsrätten kräver att rätten till årlig betald semester tidsbegränsas genom att det införs skäliga tidsmässiga begränsningar för överföring av denna rätt, ska jag börja med att placera in arbetstidsdirektivet i fördragssystemet.

37.

Direktivet antogs på grundval av artikel 153.2 FEUF (artikel 137.2 FEG vid tidpunkten för antagandet), som ingår i den avdelning i fördraget som ägnas åt socialpolitik. Denna bestämmelse ger Europaparlamentet och rådet befogenhet att besluta om åtgärder som understödjer och kompletterar medlemsstaternas verksamhet på det socialpolitiska området. Bland de olika områden som räknas upp i artikel 153.1 FEUF (tidigare artikel 137.1 FEG) finns skyddet för arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Arbetstidsdirektivet hänvisar till sådana frågor i sin ingress. ( 28 )

38.

Enligt artikel 4.2 b FEUF är socialpolitiken ett av områdena med delade befogenheter. Även om artikel 153 FEUF ger Europeiska unionen möjlighet att agera för att ”understödja och komplettera” medlemsstaternas socialpolitik, hindrar den enligt min mening inte att vissa regleringsval görs på unionsnivå och sålunda harmonisera nationell lagstiftning. ( 29 ) Lagstiftning på unionsnivå måste emellertid vara motiverad med hänsyn till subsidiaritetsprincipen.

39.

Det följer inte av ordalydelsen i arbetstidsdirektivet att unionslagstiftaren hade för avsikt att reglera tidsgränserna för överföring av rätt till årlig betald semester. EU-domstolen har nyligen bekräftat denna ståndpunkt i domen av den 22 september 2022, LB (Preskription av rätten till årlig betald semester). ( 30 )

40.

Eftersom socialpolitiken är ett område med delade befogenheter och det saknas unionslagstiftning rörande preskription av rätten till årlig betald semester, ligger befogenheten att införa eller inte införa tidsgränser för överföring av denna rättighet fortfarande i händerna på medlemsstaterna. ( 31 )

41.

Föregående slutsats är också förenlig med EU-domstolens hållning att det ankommer på medlemsstaterna att fastställa villkoren för hur rätten till årlig betald semester ska utövas och genomföras. Medan arbetstidsdirektivet hindrar medlemsstaterna från att uppställa några som helst villkor för själva uppkomsten av rätten till årlig betald semester, ( 32 ) får de närmare ange de konkreta omständigheter under vilka nämnda rättighet får utnyttjas. ( 33 )

42.

Såsom generaladvokaten Trstenjak ( 34 ) har framhållit, anser EU-domstolen att frågan huruvida rätten till årlig betald semester kan sparas utgör en verkställighetsföreskrift. Arbetstidsdirektivet överlåter följaktligen åt medlemsstaterna att fastställa dessa villkor.

43.

Medlemsstaterna har således frihet att välja om de vill införa tidsgränser för när den intjänade rätten till årlig betald semester ska förfalla eller om de vill tillåta att outnyttjade rättigheter kumuleras fram till dess att en viss arbetstagares karriär avslutas.

44.

När en medlemsstat beslutar att införa preskriptionsfrister för rätten till betald årlig semester ställer arbetstidsdirektivet endast krav på att den valda tidsgränsen inte påverkar själva uppkomsten av denna rättighet, vilken följer direkt av stadgan och kommer till uttryck i nämnda direktiv. ( 35 ) EU-domstolen är endast behörig att kontrollera huruvida preskriptionsfristen är förenlig med unionsrätten. Nämnda domstol kan därför inte fastställa vilken tidsfrist som är lämplig.

45.

Om nationell lagstiftning inte innehåller någon tidsbegränsning av överföringsperioden för ej uttagen årlig betald semester, kan detta inte stå i strid med arbetstidsdirektivet, eftersom detta direktiv inte kräver att det fastställs någon tidsgräns för överföringsperioden.

46.

Enligt min mening motsägs inte bedömningen att arbetstidsdirektivet inte kräver att det fastställs en tidsgräns för överföringsperioden av ett annat argument, som har sitt ursprung i ett obiter dictum i domen i målet KHS, enligt vilket en sådan obegränsad kumulering av rätten till årlig betald semester inte längre skulle vara förenligt med själva syftet med denna rätt. ( 36 )

47.

Såsom jag tidigare har förklarat har svaranden inför den hänskjutande domstolen i första hand ( 37 ) pläderat för att det, i avsaknad av en lagstadgad tidsmässig begränsning av överföringsperioden, krävs ett avgörande i rättspraxis som fastställer en sådan preskriptionsfrist.

48.

Den franska regeringen har i sitt yttrande förespråkat en överföringsperiod av skälig längd. ( 38 )

49.

Enligt min mening fastställer obiter dictum-uttalandet i domen i målet KHS ( 39 ) inte någon regel. Det förklarar endast varför det är förståeligt och godtagbart att en medlemsstat kan vilja införa en preskriptionsfrist.

50.

Jag anser därför att det skulle vara felaktigt att från EU-domstolens obiter dictum-uttalande härleda någon som helst rättslig skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva en längsta period under vilken ej uttagna dagar av årlig betald semester kan utnyttjas.

51.

I sin nuvarande form varken kräver eller förbjuder unionslagstiftningen att medlemsstaterna fastställer en tidsgräns för överföringsperioder. Den överlåter på medlemsstaterna att göra dessa politiska val.

52.

När det gäller Keolis Agens uppmaning till de nationella domarna att införa en sådan regel i rättspraxis, ankommer det inte på EU-domstolen att blanda sig i den fördelning av befogenheter som fastställts i en enskild medlemsstats konstitutionella system. ( 40 )

53.

Det behöver dock upprepas att unionsrätten, i sin nuvarande form, inte ålägger medlemsstaterna, vare sig när det gäller lagstiftande organ eller domstolar, någon skyldighet att föreskriva en tidsgräns för hur länge ej uttagen årlig betald semester kan överföras.

54.

Avslutningsvis är det nödvändigt att kommentera de påståenden som i första hand har framförts av svaranden om att en lämplig period för överföring är femton eller arton månader efter utgången av den beräkningsperiod under vilken rätten till årlig betald semester uppstod.

55.

Dessa tal härrör från en kombination av EU-domstolens slutsatser i domen i domen av den 3 maj 2012, Neidel, enligt vilken en niomånadersperiod är för kort, ( 41 ) och i domen i målet KHS, enligt vilken en period på femton månader kan godtas. ( 42 ) En artonmånadersperiod nämns i artikel 9 i Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 132) om semester med lön (reviderad) från 1970, vilken i sin tur nämns i skäl 6 i arbetstidsdirektivet.

56.

Vid bedömningen av lämpligheten av de tidsgränser för överföring som fastställts i nationell lagstiftning utövade EU-domstolen sin behörighet att granska huruvida villkor som införts i nationell lagstiftning påverkade uppkomsten av rätten till årlig betald semester. ( 43 ) EU-domstolen fastställde inte en lämplig tidsgräns och kunde inte heller göra det. När EU-domstolen i domen i målet KHS slog fast att femton månader föreföll vara en godtagbar frist, fastställde den således inte någon regel om femton månader i unionsrätten. Nämnda domstol bekräftade endast att en sådan nationell regel, som är resultatet av ett val på nationell nivå, inte strider mot själva existensen av rätten till årlig betald semester.

57.

När det gäller ILO:s konvention (nr 132) om semester med lön (reviderad) från 1970 är det riktigt att EU-domstolen ibland har hänvisat till instrument som antagits inom ramen för ILO. ( 44 ) Det är emellertid viktigt att skilja mellan konventioner såsom de som nämns i ILO:s deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet, ( 45 ) som alla unionens medlemsstater har anslutit sig till, och andra instrument, såsom ILO:s konvention om semester med lön, som endast fjorton av unionens medlemsstater har ratificerat. En sådan distinktion är särskilt viktig i förevarande mål, eftersom Frankrike inte har ratificerat sistnämnda konvention. Även om Frankrike skulle ha gjort det, är den frist om arton månader som föreskrivs i konventionen bindande för dess medlemmar med stöd av folkrätten eller nationell konstitutionell rätt, men inte med stöd av unionsrätten. ( 46 )

58.

Som kommissionen med rätta har hävdat finns det alltså ingen fastställd tidsgräns för möjliga perioder för överföring av ej uttagen årlig betald semester i unionslagstiftningen i dess nuvarande form. Detta är enbart logiskt med tanke på att arbetstidsdirektivet inte hindrar medlemsstaterna ( 47 ) från att tillåta kumulering av ej uttagen årlig betald semester utan tidsbegränsning.

59.

Följaktligen kan EU-domstolen inte svara på vilken tidsgräns som är rimlig, eftersom detta är ett val som överlåts på medlemsstaterna. EU-domstolen kan endast säkerställa att det val som gjorts inte påverkar uppkomsten av rätten till årlig betald semester.

60.

Jag föreslår därför att EU-domstolen ska besvara den hänskjutande domstolens andra och tredje fråga så, att artikel 7.1 i arbetstidsdirektivet inte utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken ej uttagen årlig betald semester kan kumuleras genom att någon tidsgräns för överföringsperioden eller någon skälig längd på denna överföringsperiod inte fastställs.

61.

Mot denna bakgrund föreslår jag att EU-domstolen besvarar de frågor som ställts av Conseil des Prud’hommes d’Agen (Arbetsdomstolen i Agen, Frankrike) på följande sätt: