1.

Trots en punktvis harmonisering ( 2 ) är de processuella aspekterna av skyddet för immateriella rättigheter fortfarande i stor utsträckning reglerade av heterogena nationella föreskrifter. Bestämmelserna i direktiv 2004/48/EG ( 3 ) har till syfte att begränsa nackdelarna av detta för utvecklingen av den inre marknaden, genom att för detta ändamål fastställa en förteckning över åtgärder som ska föreskrivas i nationell rätt i syfte att säkerställa skyddet för upphovsrätt och närliggande rättigheter inom ramen för domstolsförfaranden.

2.

De svårigheter som uppkommer i förevarande mål rör dock inte den aktuella förteckningen över åtgärder, utan vilka personer som ska ha behörighet att göra dessa gällande vid de nationella domstolarna. Huvudfrågan gäller huruvida artikel 4 c i direktiv 2004/48 innebär en skyldighet för medlemsstaterna att tillerkänna kollektiva förvaltningsorganisationer för immateriella rättigheter (nedan kallade upphovsrättsorganisationerna) rätten att i eget namn väcka talan i mål om tillämpning av de åtgärder som föreskrivs i detta direktiv.

3.

Denna fråga gäller i förevarande fall den verksamhet som bedrivs av en organisation som har rätt att utfärda kollektiva avtalslicenser med så kallad ”utsträckt verkan”. Avtalslicenser med utsträckt verkan, som infördes i de skandinaviska länderna från 1960-talet, ( 4 ) utgör en originell mekanism för förvaltning av immateriella rättigheter, som gör det möjligt för vissa upphovsrättsorganisationer att tilldela nyttjanderätter inte bara i deras medlemmars namn, utan också för andra rättighetshavare som inte valt en enskild förvaltning av deras rättigheter. Denna mekanism har använts inom de områden där mångfalden av verk som kan komma att nyttjas av licenstagarna och den alltför omfattande uppdelningen av marknaden gör en förvaltning genom enskilda avtal komplicerad, vilket medför en betydande rättsosäkerhet. ( 5 )

4.

De utökade behörigheter som upphovsrättsorganisationerna tillerkänts beträffande förvaltning av rättigheter föranleder frågan om vilken roll dessa organisationer ska ha i domstolsskyddet för immateriella rättigheter. Svaret på denna fråga bör beakta de betydande skillnader som förekommer mellan medlemsstaterna avseende tvistemålsförfaranden. Dessa skillnader förklarar, enligt min uppfattning, försiktigheten hos lagstiftaren, som inte har beslutat att genomföra någon fullständig harmonisering av de nationella föreskrifterna inom ramen för den gällande unionsrättens bestämmelser.

5.

I artikel 9 i direktiv 93/83/EEG ( 6 ), med rubriken ”Utövande av rätten till vidaresändning via kabel”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska säkerställa att rätten för upphovsrättsinnehavare och innehavare av närstående rättigheter att meddela eller vägra tillstånd för en kabeloperatör att vidaresända via kabel bara kan utövas genom en kollektiv organisation.

2.   När en rättsinnehavare inte har överfört handhavandet av sina rättigheter till en kollektiv organisation ska den kollektiva organisation som förvaltar rättigheter i samma kategori anses vara bemyndigad att förvalta hans rättigheter. När mer än en kollektiv organisation förvaltar rättigheter i samma kategori ska rättighetsinnehavaren fritt kunna välja vilken av dessa kollektiva organisationer som ska anses ha rätt att förvalta hans rättigheter. En rättsinnehavare som […] avses i denna punkt ska ha samma rättigheter och skyldigheter som följer av det avtalet mellan kabeloperatören och den kollektiva organisation som anses bemyndigad att förvalta hans rättigheter som de rättighetsinnehavare som har bemyndigat den kollektiva organisationen, och han ska kunna göra anspråk på dessa rättigheter inom en period som bestäms av den berörda medlemsstaten och som ska vara minst tre år räknat från dagen för den vidaresändning via kabel som innefattar hans verk eller andra skyddade prestationer.

3.   En medlemsstat kan föreskriva att när en rättighetsinnehavare ger tillstånd till en ursprunglig sändning inom dess territorium av ett verk eller annat skyddsobjekt ska han bedömas ha samtyckt till att inte utöva sina rättigheter till vidaresändning via kabel på en individuell grund utan att utöva dem enligt bestämmelserna i detta direktiv.”

6.

Skälen 3, 10 och 18 i direktiv 2004/48 har följande lydelse:

…

…

7.

Artikel 1 i direktiv 2004/48, med rubriken ”Syfte”, har följande lydelse:

”Detta direktiv gäller de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter. Med begreppet ’immateriella rättigheter’ avses i detta direktiv även industriella rättigheter.”

8.

I artikel 2. i detta direktiv, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Utan att det påverkar de medel som föreskrivs eller kan komma att föreskrivas i [unions]lagstiftningen eller i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa medel är gynnsammare för rättighetshavaren, ska de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i detta direktiv vara tillämpliga, i enlighet med artikel 3, vid varje intrång i de immateriella rättigheter som följer av [unions]srätten och/eller den berörda medlemsstatens nationella rätt.”

9.

I artikel 3 i detta direktiv, med rubriken ”Allmän skyldighet”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska tillhandahålla de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för de immateriella rättigheter som omfattas av detta direktiv…

2.   Åtgärderna, förfarandena och sanktionerna ska … vara effektiva, proportionella och avskräckande och ska tillämpas så att hinder för lagenlig handel inte uppkommer och så att missbruk inte sker.”

10.

Artikel 4 i direktiv 2004/48, med rubriken ”Personer som har rätt att begära tillämpning av åtgärderna, förfarandena och sanktionerna” har följande lydelse:

”Medlemsstaterna ska tillerkänna följande personer och organ rätten att ansöka om tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som avses i detta kapitel:

11.

Skäl 12 i direktiv 2014/26/EU ( 7 ) har följande lydelse:

”Samtidigt som detta direktiv är tillämpligt på alla kollektiva förvaltningsorganisationer, med undantag för avdelning III som är tillämpligt endast på kollektiva förvaltningsorganisationer som förvaltar upphovsrättigheter till musikaliska verk för gränsöverskridande användning på nätet, påverkar det inte medlemsstaternas ordningar för förvaltning av rättigheter såsom individuell förvaltning, den utsträckta verkan av ett avtal mellan en representativ kollektiv förvaltningsorganisation och en användare, dvs. kollektiva avtalslicenser med utsträckt verkan, obligatorisk kollektiv förvaltning, rättsliga presumtioner om representation eller överlåtelse av rättigheter till kollektiva förvaltningsorganisationer.”

12.

Artikel 3 i detta direktiv, med rubriken ”Definitioner”, innehåller en punkt a med följande lydelse:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

13.

Artikel 35 i detta direktiv, med rubriken ”Tvistlösning”, har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att tvister mellan kollektiva förvaltningsorganisationer och användare rörande i synnerhet gällande och föreslagna licensieringsvillkor eller avtalsbrott kan hänskjutas till domstol eller, om lämpligt, till ett annat oberoende och opartiskt tvistlösningsorgan med expertis på det immaterialrättsliga området.

2.   Artiklarna 33 och 34 och punkt 1 i den här artikeln ska inte påverka parternas möjlighet att hävda och försvara sina rättigheter genom att väcka talan vid domstol.”

14.

I 26 § första stycket i tekijänoikeuslaki (404/1961) (upphovsrättslagen), i dess lydelse enligt lag 607/2015, (nedan kallad upphovsrättslagen), med rubriken ”Avtalslicens”, föreskrivs att bestämmelserna om avtalslicens i denna lag tillämpas på avtal som ingåtts mellan användaren och en sådan avtalslicensorganisation som undervisnings- och kulturministeriet har godkänt, vilket, inom ett specifikt område, motsvarar ett flertal upphovsmän till verk som används i Finland, för användning av upphovsrättsligt skyddade verk inom detta område. Den godkända avtalslicensorganisationen anses i fråga om detta avtal ha rätt att företräda också andra upphovsmän inom samma område. En licenstagare som med stöd av nämnda avtal fått en kollektiv licens med utsträckt verkan får i enlighet med licensvillkoren använda alla verk av upphovsmän inom detta område.

15.

Enligt 26 § fjärde stycket i upphovsrättslagen ska det som en organisation som avses i bestämmelsens första styck bestämmer om fördelningen av den ersättning som upphovsmännen som direkt företräds av organisationen ska betala för framställning av exemplar av ett verk eller för överföring eller utsändning av verk eller om nyttjande av sådan ersättning för ändamål som är gemensamma för upphovsmännen tillämpas också på upphovsmän inom samma område, vilka organisationen inte direkt företräder.

16.

Kopiosto r.y. är en kollektiv förvaltningsorganisation som företräder innehavare av upphovsrätter i den mening som avses i artikel 3 a i direktiv 2014/26 och som godkänts av undervisnings- och kulturministeriet som en avtalslicensorganisation med behörighet att utfärda avtalslicenser med utsträckt verkan. Dessa licenser avser bland annat utsändning av ett verk som ingår i en radio- eller televisionsutsändning. Kopiosto företräder samtidigt ett stort antal rättighetshavare i fråga om förvaltning och beviljande av licenser, vilket även sker med stöd av fullmakter som rättighetshavarna lämnat.

17.

Bolaget Telia Finland Oyj (nedan kallat Telia) driver ett kabeltelevisionsnät i vilket sändningar från inhemska fritt tillgängliga televisionskanaler (fri-tv) utsänds för offentlig mottagning.

18.

Den 24 januari 2018 väckte Kopiosto talan vid Markkinaoikeus (Marknadsdomstolen, Finland) om fastställelse av att Telia gjort sig skyldigt till upphovsrättsintrång genom att, utan Kopiostos tillstånd, vidaresända televisionsutsändningar. Kopiosto yrkade, mot denna bakgrund, vederlag och ersättning och gjorde gällande sin egenskap av organisation med behörighet att utfärda licenser med utsträckt verkan samt, i andra hand, sin egenskap av representant för de upphovsmän av vilka den bemyndigats att förvalta deras rättigheter.

19.

Genom dom av den 18 juni 2019 avvisade Markkinaoikeus (Marknadsdomstolen, Finland) Kopiostos talan, med motiveringen att denna organisation inte hade rätt att väcka talan om upphovsrättsintrång i eget namn.

20.

Kopiosto överklagade denna dom till Korkein oikeus (Högsta domstolen, Finland), och gjorde gällande sin direkta talerätt i tvister avseende rättigheter som omfattas av licenser som den utfärdar.

21.

Telia har, till svar på Kopiostos argument, anfört att denna organisations behörighet att utfärda kollektiva licenser inte ger den någon rätt att väcka talan om upphovsrättsintrång i eget namn, eftersom en sådan talan är förbehållen innehavarna av dessa rättigheter, det vill säga antingen upphovsmännen eller de som har förvärvat dessa rättigheter.

22.

Då det saknas nationella bestämmelser som reglerar den fråga som är aktuell i det nationella målet, anser den hänskjutande domstolen att frågan om huruvida Kopiostos talan om upphovsrättsintrång kan tas upp till sakprövning beror på vilken tolkning som ska ges de relevanta bestämmelserna i direktiv 2004/48, mot bakgrund av artiklarna 17 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

23.

Mot denna bakgrund önskar den hänskjutande domstolen inledningsvis få klarhet i huruvida upphovsrättsorganisationernas rätt att begära tillämpning av de åtgärder som föreskrivs i direktiv 2004/48 enbart är avhängig deras allmänna partsbehörighet, eller också beror på huruvida det i den tillämpliga lagstiftningen finns bestämmelser som särskilt har antagits i detta syfte.

24.

Korkein oikeus (Högsta domstolen, Finland) undrar vidare huruvida begreppet ”direkt intresse” som används i skäl 18 i direktiv 2004/48 utgör ett självständigt unionsrättsligt begrepp och om en enhetlig tolkning av detta begrepp således ska leda till ett erkännande av ett direkt intresse för upphovsrättsorganisationerna att i eget namn begära tillämpning av de åtgärder som föreskrivs i detta direktiv.

25.

Slutligen önskar den hänskjutande domstolen, för det fall upphovsrättsorganisationerna ska anses ha behörighet att begära tillämpning av de åtgärder som föreskrivs i direktiv 2004/48, få klarhet i konsekvenserna, mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna enligt artiklarna 17 och 47 i stadgan för rättshavare som inte är medlemmar,, i de situationer där dessa organisationer har behörighet att utfärda kollektiva licenser med utsträckt verkan.

26.

Mot denna bakgrund har Korkein oikeus (Högsta domstolen, Finland) beslutat att förklara målet vilande och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

27.

Begäran om förhandsavgörande gavs in till domstolen den 15 mars 2022. Skriftliga yttranden har getts in av parterna i det nationella målet, den finska och den polska regeringen samt kommissionen. Efter den skriftliga delen av förfarandet ansåg domstolen att den hade tillräckligt underlag för att avgöra målet utan muntlig förhandling,

28.

Den hänskjutande domstolen har, genom sin första tolkningsfråga, önskat få klarhet i huruvida den partsbehörighet som en avtalslicensorganisation som förvaltar kollektiva immateriella rättigheter måste inneha enligt artikel 4 c i direktiv 2004/48 för att den ska ha rätt att tillvarata nämnda rättigheter endast avser allmän talerätt, eller om organisationen i den nationella lagstiftningen uttryckligen måste ha tillerkänts en rätt att väcka talan i eget namn för att tillvarata de aktuella rättigheterna.

29.

Av tydlighetsskäl och för att göra en klar åtskillnad mellan partsbehörighet (som normalt följer av en status som juridisk person) och talerätt (som bedöms med hänsyn till tvistens art och föremål), föreslår jag att domstolen ska omformulera denna fråga på så sätt att den hänskjutande domstolen i huvudsak önskar få klarhet i huruvida behörigheten för organisationer för kollektiv förvaltning av immateriella rättigheter att ansöka om tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i kapitel II i direktiv 2004/48, i den mening som föreskrivs i artikel 4 c i detta direktiv, enbart är villkorad av att dessa organisationer har partsbehörighet, eller även av att de enligt den nationella lagstiftningen har en uttrycklig talerätt för att tillvarata enskilda intressen inom sitt ansvarsområde.

30.

För att kunna besvara denna fråga bör det först fastställas huruvida ”rätten att ansöka” i den mening som avses i artikel 4 c i direktiv 2004/48, enbart är avhängig upphovsrättsorganisationernas partsbehörighet, eller också att dessa organisationer har talerätt. Om det sistnämnda gäller, ska det vidare fastställas huruvida denna talerätt ska vara uttryckligen angiven i gällande lagstiftning.

31.

Denna första tolkningsfråga förefaller inte särskilt komplicerad. Det råder enligt min uppfattning inga tvivel om att upphovsrättsorganisationernas rätt att ansöka om tillämpning av de åtgärder som föreskrivs i kapitel II i direktiv 2004/48 kräver att de har talerätt och att det i detta hänseende inte är tillräckligt att de har partsbehörighet.

32.

Begreppet ”rätt att ansöka”, som används i artikel 4 c i direktiv 2004/48, förefaller i detta hänseende föga precist. Denna bestämmelse ska emellertid tolkas mot bakgrund av skäl 18 i detta direktiv. Dess innehåll tolkades i domen SNB-REACT ( 8 ) i vilken domstolen slog fast att ”medlemsstaterna är skyldiga att tillerkänna ett organ som företräder varumärkesinnehavare kollektivt … rätten att i eget namn ansöka om tillämpning av de sanktioner som föreskrivs i direktivet för att tillvarata varumärkesinnehavarnas rättigheter, och att i eget namn väcka talan inför domstol för att skydda sådana rättigheter, under förutsättning att organet enligt den nationella lagstiftningen anses ha ett direkt intresse av att tillvarata dessa rättigheter och att organet enligt nämnda lagstiftning har partsbehörighet”. ( 9 )

33.

Av detta följer, enligt min uppfattning, tydligt att ”rätten att ansöka”, i den mening som avses i artikel 4 c i direktiv 2004/48 inte enbart kräver partsbehörighet, utan även att upphovsrättsorganisationerna har talerätt enligt gällande lagstiftning.

34.

Det bör tilläggas att en motsatt tolkning, det vill säga att ”rätten att ansöka”, i den mening som avses i artikel 4 c i direktiv 2004/48, endast kräver att organisationen har partsbehörighet skulle frånta detta villkor dess räckvidd i praktiken.

35.

Som den finska regeringen har påpekat, ( 10 ) utgör partsbehörighet nämligen ett normalt inslag i den status som juridisk person som upphovsrättsorganisationerna i allmänhet har, oberoende av de olika associationsformer som dessa organisationer kan ha enligt nationell lagstiftning. ( 11 ) I praktiken är det endast upphovsrättsorganisationernas talerätt som väcker osäkerhet. ( 12 )

36.

Mot denna bakgrund anser jag att rätten att ansöka i den mening som avses i artikel 4 c i direktiv 2004/48 kräver att upphovsrättsorganisationerna har talerätt. Det ska således fastställas huruvida denna rätt ska fastställas uttryckligen.

37.

I den mån den första tolkningsfrågan avser huruvida det är nödvändigt att upphovsrättsorganisationernas talerätt uttryckligen fastställs i den nationella rätten, har den hänskjutande domstolen önskat få fastställt huruvida denna rätt ska grunda sig på en skriftlig bestämmelse i lag.

38.

I detta hänseende anser jag, mot bakgrund av de svårigheter som uppkommer avseende ett eventuellt erkännande av upphovsrättsorganisationernas talerätt i eget namn och för rättighetshavarnas räkning, ( 13 ) att antagandet av en lagtext bäst skulle uppfylla rättssäkerhetskraven.

39.

I de flesta medlemsstaterna existerar det emellertid i praktiken ingen text som specifikt reglerar upphovsrättsrättsorganisationernas talerätt. ( 14 ) Det kan således inte uteslutas att denna fråga regleras av allmänna processuella bestämmelser eller att den avgörs i rättspraxis, ( 15 ) särskilt i dessa medlemsstater där domstolarna i lägre instans har en skyldighet att följa högsta domstolarnas praxis. ( 16 )

40.

Under dessa omständigheter riskerar en bokstavstolkning av artikel 4 c i direktiv 2004/48, i den mån denna underställer upphovsrättsorganisationernas talerätt ”bestämmelserna i gällande lag” (min kursivering), att försvaga detta direktivs ändamålsenliga verkan i vissa situationer.

41.

Således anser jag att domstolen i förevarande mål skulle kunna hämta inspiration i sin praxis avseende kraven för införlivande av direktiven med nationell lagstiftning. ( 17 ) Enligt denna rättspraxis ”förutsätter införlivandet av ett direktiv med nationell rätt inte nödvändigtvis att direktivbestämmelserna återges formellt och ordagrant i en uttrycklig och specifik lag- eller författningsregel, utan det kan vara tillräckligt med en allmän rättslig ram, om det därigenom på ett effektivt sätt kan säkerställas att direktivet på ett tillräckligt klart och precist sätt tillämpas fullt ut”. ( 18 )

42.

En sådan rättslig ram kan bland annat följa av fast rättspraxis. ( 19 )

43.

Jag föreslår således att domstolen ska besvara den första tolkningsfrågan så att rätten för upphovsrättsorganisationer att ansöka om tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs kapitel II i direktiv 2004/48, i den mening som avses i artikel 4 c i detta direktiv, kräver att det föreskrivs en talerätt för dem för att tillvarata enskilda intressen inom deras ansvarsområde. När inga sådana bestämmelser har antagits i gällande lagstiftning, kan sådan talerätt följa av den allmänna rättsliga ramen, under förutsättning att dess omfattning och dess konsekvenser för rättssubjektens situation har fastställts på ett tillräckligt klart och precist sätt.

44.

Den andra tolkningsfrågan, såsom den har formulerats, avser en undersökning av huruvida uttrycket ”direkt intresse av att tillvarata de rättigheter som tillhör de upphovsrättsinnehavare som organet företräder” ska anses ha en självständig karaktär.

45.

Detta uttryck förekommer inte i någon bestämmelse i direktiv 2004/48. Det användes däremot, i en något annorlunda formulering, av domstolen i domen SNB-REACT, ( 20 ) i samband med tolkningen av artikel 4 c i detta direktiv mot bakgrund av skäl 18 i nämnda direktiv, ( 21 ) som avser begreppet ”direkt intresse”.

46.

Domstolen angav, med hänvisning till detta skäl, att artikel 4 c i direktiv 2004/48 skulle tolkas så, att medlemsstaterna var skyldiga att tillerkänna ett organ som förvaltar kollektiva immateriella rättigheter rätten att ansöka om tillämpning av de åtgärder som föreskrivs i direktivet, i de fall då organet enligt den nationella lagstiftningen ansågs ha ett direkt intresse av att tillvarata dessa rättigheter. ( 22 )

47.

Mot denna bakgrund förefaller vad den hänskjutande domstolen önskar få fastställt, genom att ställa frågan till domstolen om begreppet ”direkt intresse” som avses i domen SNB-REACT ska anses vara självständigt, vara huruvida det föreligger en skyldighet för medlemsstaterna och, i så fall, vilken räckvidd denna skyldighet har enligt bestämmelserna i direktiv 2004/48, att erkänna upphovsrättsorganisationernas rätt att väcka talan i eget namn i tvister som avser tillämpningen av de åtgärder som avses i artikel 4 c i detta direktiv, för det fall en sådan talerätt inte följer av nationella föreskrifter.

48.

Således föreslår jag att den andra tolkningsfrågan ska omformuleras så att den hänskjutande domstolen, genom denna fråga, i huvudsak har önskat få klarhet i huruvida bestämmelserna i artikel 4 c i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att medlemsstaterna har en skyldighet att erkänna ett direkt intresse för de organisationer som har rätt att bevilja kollektiva avtalslicenser, som avses i denna bestämmelse, av att i eget namn ansöka om tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i kapitel II i detta direktiv, såsom talan om upphovsrättsintrång, för det fall en sådan rätt inte följer av nationella föreskrifter.

49.

Denna fråga besvarades i huvudsak nekande i domen SNB-REACT, ( 23 ) och jag ser inga skäl till att domstolen skulle ge något annat svar i förevarande mål.

50.

Det ska erinras om att rätten att ansöka, enligt artikel 4 c i direktiv 2004/48, i den mening som avses i denna bestämmelse, förblir underställd ”bestämmelserna i tillämplig lag”. Mot denna bakgrund har domstolen påpekat att ”det i artikel 4 a i direktiv 2004/48 föreskrivs att medlemsstaterna under alla omständigheter ska tillerkänna personer som innehar immateriella rättigheter rätten att ansöka om tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som avses i kapitel II i direktivet. Det preciseras emellertid i alla tre punkterna b–d i artikel 4 i nämnda direktiv, att medlemsstaterna endast ska tillerkänna andra personer och vissa bestämda organ denna rätt, i den mån detta tillåts i och överensstämmer med bestämmelserna i tillämplig lag”. ( 24 )

51.

Vad gäller uttrycket ”tillämplig lag” i denna bestämmelse, har domstolen slagit fast att det inte bara avser nationell lagstiftning utan även unionslagstiftningen. ( 25 )

52.

Således ska det, i syfte att besvara den andra tolkningsfrågan, fastställas huruvida de gällande unionsrättsliga bestämmelserna erkänner ett direkt intresse för upphovsrättsorganisationer, såsom Kopiosto, att i eget namn ansöka om tillämpning av de åtgärder som föreskrivs i direktiv 2004/48.

53.

Enligt min uppfattning är detta inte fallet.

54.

För det första kan något sådant intresse inte anses följa av bestämmelserna i direktiv 2004/48.

55.

Tvärtom – och oberoende av innehållet i artikel 4 c i direktiv 2004/48, som förefaller tydligt –, visar förarbetena till denna bestämmelse att detta direktiv inte föreskriver någon skyldighet för medlemsstaterna att erkänna en rätt för upphovsrättsorganisationerna att föra talan i tvister som avser rättighetshavarnas enskilda rättigheter. En bestämmelse i kommissionens ursprungliga förslag, som föreskrev en sådan skyldighet, ströks nämligen. ( 26 )

56.

För det andra tycks en talerätt för upphovsrättsorganisationerna inte heller följa av bestämmelserna i direktiv 2014/26. I detta hänseende anser jag emellertid att viss tveksamhet kan tillåtas.

57.

I artikel 35.1 i direktiv 2014/26 föreskrivs nämligen att medlemsstaterna ska se till ”att tvister mellan kollektiva förvaltningsorganisationer och användare rörande i synnerhet gällande och föreslagna licensieringsvillkor eller avtalsbrott kan hänskjutas till domstol” (min kursivering). Mot bakgrund av denna bestämmelses innehåll, skulle det kunna anses följa ett underförstått erkännande av en rätt för upphovsrättsorganisationerna att föra talan i tvister mellan dem och användarna.

58.

En isolerad tolkning av denna bestämmelse skulle emellertid strida mot målen med och den allmänna systematiken i direktiv 2014/26, vilket har till syfte att reglera upphovsrättsorganisationernas talerätt i tvister. ( 27 ) En sådan tolkning är vidare svår att förena med bestämmelserna i artikel 4 c i direktiv 2004/48, som reglerar detta område och från vilka direktiv 2014/16 inte medför någon avvikelse. Följaktligen anser jag att artikel 35.1 i detta sistnämnda direktiv inte föreskriver någon talerätt för upphovsrättsorganisationerna.

59.

Slutligen följer inte heller någon sådan talerätt av artikel 12 i direktiv (EU) 2019/790, ( 28 ) vilken tillåter medlemsstaterna att införa systemet med kollektiva avtalslicenser med utsträckt verkan ( 29 ) i vissa situationer som anges i denna bestämmelse.

60.

Jag instämmer inte, i detta hänseende, med kommissionens bedömning, ( 30 ) då den förefaller ha tolkat formuleringarna ”organisationen … antas representera rättsinnehavare” och ”rättsliga presumtioner om representation” i artikel 12.1 b i direktiv 2019/790 respektive skäl 12 i direktiv 2014/26 så att de avser upphovsrättsorganisationernas partsbehörighet. Dessa formuleringar avser emellertid, i det sammanhang i vilket de har använts, ett av villkoren för utfärdande av avtalslicenser med utsträckt verkan som skiljer sig från den ”klassiska” modellen genom att ge rättighetshavarna en större frihet. ( 31 )

61.

Det ska tilläggas att fastställandet av en behörighet att förvalta rättigheter inte innebär något erkännande av en därtill ansluten talerätt. Vissa mekanismer för kollektiv förvaltning, såsom systemet med en rättslig presumtion om företrädande, inte nödvändigtvis leder till en överlåtelse av rättigheterna till upphovsrättsorganisationerna, varför behörigheten att utfärda en avtalslicens med utsträckt verkan inte innebär något underförstått fastställande av en talerätt för rättighetshavarens räkning. ( 32 ) Detta kan, i förekommande fall, följa av de bestämmelser som har antagits specifikt för detta ändamål. ( 33 )

62.

Mot denna bakgrund anser jag att bestämmelserna i den gällande unionsrätten inte medför någon skyldighet för medlemsstaterna att erkänna en rätt för upphovsrättsorganisationerna att i eget namn väcka talan i mål som avser tillämpning av de åtgärder som föreskrivs i direktiv 2004/48.

63.

Således föreslår jag att domstolen ska besvara den andra tolkningsfrågan så att bestämmelserna i artikel 4 c i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att medlemsstaterna inte har någon skyldighet att erkänna ett direkt intresse för de organisationerna med behörighet att utfärda kollektiva licenser som avses i denna bestämmelse, att i eget namn ansöka om tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i kapitel II i detta direktiv, såsom talan om upphovsrättsintrång, för det fall något sådant intresse inte följer av gällande nationella föreskrifter.

64.

Den tredje tolkningsfrågan har ställts för det fall det, i avsaknad av relevant reglering i nationell rätt, skulle anses att bestämmelserna i direktiv 2004/48 medför en skyldighet för medlemsstaterna att erkänna en rätt för upphovsrättsorganisationerna att i eget namn föra talan i tvister avseende de rättigheter som omfattas av avtalslicenser med utsträckt verkan. Den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida en sådan skyldighet är förenlig med artiklarna 17 och 47 i stadgan.

65.

Mot bakgrund av det svar som jag har föreslagit på den andra tolkningsfrågan, anser jag att det inte är nödvändigt att besvara den tredje tolkningsfrågan. Den fråga som den hänskjutande domstolen har lyft kan endast ställas och endast bedömas i samband med en nationell reglering som föreskriver en talerätt för upphovsrättsorganisationerna, vilket saknas i förevarande mål. ( 34 )

66.

Det ska tilläggas att en talerätt endast på ett ändamålsenligt sätt kan tillerkännas upphovsrättsorganisationerna om upphovsmännens intressen och grundläggande rättigheter är tillräckligt säkerställda, vilket beror på ett antal materiella och processuella regleringar i nationell rätt, som delvis har harmoniserats genom bestämmelserna i direktiv 2014/26.

67.

Dessa regleringar avser frågor som avser huruvida det förekommer en ”opt-out-mekanism” på området förvaltning av rättigheter, en rätt för rättighetshavaren att ingripa eller invända, konsekvenserna av en upphovsrättsorganisations eventuella återkallande av talan, omfattning och verkningar av alternativa förfaranden för reglering av tvister eller vidare möjligheten att göra gällande förvaltarens skadeståndsansvar inom ramen för ett näst intill avtalsmässigt förhållande, såsom negotiorum gestio. Mot bakgrund av omständigheterna i förevarande mål är dessa frågor emellertid hypotetiska.

68.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som Korkein oikeus (Högsta domstolen, Finland) har ställt på följande sätt: