—

ogiltigförklara Acers överklagandenämnds beslut nr A-001-2021 (konsoliderat) av den 28 maj 2021 (nedan kallad det angripna beslutet) eller

—

i andra hand, för det fall att tribunalen inte helt ogiltigförklarar det angripna beslutet, ogiltigförklara detta beslut i den del nedan angivna delar och bestämmelser i Acers beslut nr 30/2020 av den 30 november 2020 bekräftas:

—

förplikta Acer att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Det strider mot artikel 16.13 i förordning (EU) 2019/943 (1) och artikel 74 i förordning (EU) 2015/1222 (2) att utsträcka kostnadsdelningsmetoden till att omfatta annat än nätelement mellan elområden. I vilket fall som helst saknar denna åtgärd erforderligt stöd i lag. Åtminstone har kostnadsdelningsmetoden felaktigt tillämpats på krav som rör driftssäkerhet och som grundas på principen att förorenaren ska betala.

2.

Andra grunden: Kvittningsförbudet strider särskilt mot artikel 16.11 och 16.13 i förordning (EU) 2019/943. Dessutom gör det att kostnadsdelningsmetoden i sig blir rättsstridig.

3.

Tredje grunden: Svarandens beslut att fastställa en preliminär toleransnivå för legitima transitflöden strider formellt och materiellt mot unionsrätten. I formellt hänseende har svaranden åsidosatt principen att den systemansvarige för överföringssystemet och de nationella tillsynsmyndigheterna ska fastställa toleransnivån. Dessutom föreligger redan en preliminär toleransnivå, trots att den systemansvarige för överföringssystemet inte har analyserat legitima transitflöden i enlighet med artikel 16.13 andra stycket i förordning (EU) 2019/943. Materiellt sett strider kostnadsdelningsmetoden mot det i artikel 16.13 andra stycket i förordning (EU) 2019/943 föreskrivna åläggandet att fastställa en individuell toleransnivå för ”varje enskild elområdesgräns”, eftersom det fastställs en enhetlig toleransnivå mellan elområden som orsakar transitflöden Sökanden anser att den fastställda preliminära toleransnivån åtminstone saknar erforderligt stöd i lag.

4.

Fjärde grunden: Den prioritet som kostnadsdelningsmetoden ger transitflöden framför interna flöden när det gäller att fastställa orsaker till överbelastningar av näten strider mot artikel 16.13 i förordning (EU) 2019/943. Sökanden anser dessutom att den skapar incitament som leder till perversa effekter och är oförenlig med principerna om billighet och icke-diskriminering.

5.

Femte grunden: Kostnadsdelningsmetoden strider mot unionsrätten, åtminstone med hänsyn till den helhetsbedömning som den medför. Det alltför omfattande tillämpningsområdet, kvittningsförbudet, den felaktiga toleransnivån och prioriteringen av transitflöden framför interna flöden hänger samman och förstärker varandra. De leder, åtminstone tillsammans, till ett åsidosättande av principen att förorenaren ska betala, diskrimineringsförbudet och principen om billighet. Dessutom är kostnadsdelningsmetoden åtminstone vad avser dess samlade effekter oförenlig med unionens målsättning att öka förnybara energikällors andel. Kostnadsdelningsmetoden är, sedd som en helhet, oproportionerlig och saknar åtminstone erforderligt stöd i lag.

6.

Sjätte grunden: Den ovillkorliga skyldigheten för systemansvariga att utarbeta och till tillsynsmyndigheterna för godkännande överlämna förslag till ändringar inom tolv månader efter det att kostnadsdelningsmetoden har genomförts strider mot artikel 6.13 i förordning (EU) 2019/943 och artikel 74.6 b i artikel 9.13 i förordning (EU) 2015/1222, jämförd med artikel 9.13 i samma förordning.