1

Sökanden, La Banque postale, har med stöd av artikel 163 FEUF yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara beslut SRB/ES/2021/22 av Gemensamma resolutionsnämnden (SRB) av den 14 april 2021 angående beräkningen av förhandsbidragen för år 2021 till den gemensamma resolutionsfonden (nedan kallat det angripna beslutet), i den del beslutet avser sökanden.

2

Sökanden är ett kreditinstitut etablerat i Frankrike.

3

Genom det angripna beslutet fastställde SRB, i enlighet med artikel 70.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1), förhandsbidragen till den gemensamma resolutionsfonden (nedan kallade förhandsbidragen) för år 2021 (nedan kallad bidragsperioden 2021), för de institut som omfattas av artikel 2 jämförd med artikel 67.4 i nämnda förordning (nedan kallade instituten), däribland sökanden.

4

Genom ett meddelande om uppbörd av den 28 april 2021 ålade Autorité de contrôle prudentiel et de résolution (ACPR) (Tillsyns- och resolutionsmyndigheten, Frankrike), i sin egenskap av nationell resolutionsmyndighet i den mening som avses i artikel 3.1 led 3 i förordning nr 806/2014, sökanden att betala sitt förhandsbidrag för bidragsperioden 2021 som hade fastställts av SRB.

5

Det angripna beslutet består av en huvuddel med tre tillhörande bilagor.

6

I det angripna beslutets huvuddel beskrivs förfarandet för att fastställa förhandsbidragen för bidragsperioden 2021, vilket är tillämpligt på samtliga institut.

7

Närmare bestämt har SRB, i avsnitt 5 i nämnda beslut, fastställt den årliga målnivån, vilken omnämns i artikel 4 i rådets genomförandeförordning (EU) 2015/81 av den 19 december 2014 om fastställande av enhetliga villkor för tillämpning av förordning nr 806/2014 vad gäller förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden (EUT L 15, 2015, s. 1), för bidragsperioden 2021 (nedan kallad den årliga målnivån).

8

SRB förklarade att den hade fastställt den årliga målnivån till en åttondel av 1,35 procent av det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar, beräknat kvartalsvis, för samtliga institut år 2020 (nedan kallat det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar år 2020), vilket den hade kommit fram till utifrån de uppgifter som lämnats av insättningsgarantisystemen i enlighet med artikel 16 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 av den 21 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution (EUT L 11, 2015, s. 44).

9

I avsnitt 6 i det angripna beslutet beskrev SRB den metod som skulle tillämpas för att beräkna förhandsbidragen för bidragsperioden 2021. I skäl 59 i nämnda beslut angav SRB att med avseende på denna period hade 13,33 procent av förhandsbidragen beräknats på ”nationell basis”, det vill säga på grundval av uppgifter som lämnats av institut som är auktoriserade på den berörda deltagande medlemsstatens territorium (nedan kallad nationell basis), i enlighet med artikel 103 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190) och i enlighet med artikel 4 i delegerad förordning 2015/63. Resterande förhandsbidrag (det vill säga 86,67 procent) beräknades på ”basis av bankunionen”, det vill säga på grundval av uppgifter som lämnats av samtliga institut som är auktoriserade på samtliga medlemsstaters territorier som deltar i den gemensamma resolutionsmekanismen (nedan kallade unionsbasis och de deltagande medlemsstaterna), i enlighet med artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014 och artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81.

10

Därefter beräknade SRB förhandsbidragen för instituten, såsom sökanden, genom att tillämpa följande huvudsakliga steg.

11

I det första steget beräknade SRB, i enlighet med artikel 70.2 andra stycket a i förordning nr 806/2014, det grundläggande årliga bidraget för varje institut, vilket ska vara proportionellt mot beloppet för ett instituts skulder, exklusive kapitalbas och garanterade insättningar, i förhållande till de totala skulderna, exklusive kapitalbas och garanterade insättningar, för alla institut auktoriserade på samtliga de deltagande medlemsstaternas territorier. I enlighet med artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63, drog SRB av vissa typer av skulder från institutets totala skulder som ska beaktas vid fastställandet av detta bidrag.

12

I det andra steget av beräkningen av förhandsbidraget, gjorde SRB en justering av det grundläggande årliga bidraget i förhållande till det berörda institutets riskprofil, i enlighet med artikel 70.2 andra stycket b i förordning nr 806/2014. Den bedömde denna riskprofil på grundval av de fyra riskpelare som anges i artikel 6 delegerad förordning 2015/63, vilka utgörs av riskindikatorer. För att klassificera instituten efter deras risknivå, fastställde SRB först – för varje riskindikator som tillämpades för bidragsperioden 2021 – intervaller (bins) som instituten grupperades i, i enlighet med punkt 3, under rubriken ”Steg 2”, i bilaga I till den delegerade förordningen. De institut som hörde till samma intervall tilldelades ett gemensamt värde för en viss riskindikator, kallat ”diskretiserat värde”. Genom att kombinera de diskretiserade värdena för varje riskindikator beräknade SRB det berörda institutets ”multiplikator för justering i förhållande till riskprofilen” (nedan kallad multiplikatorn för riskjustering). Genom att multiplicera institutets grundläggande årliga bidrag med institutets multiplikator för riskjustering fick SRB fram ”det riskjusterade grundläggande årliga bidraget” för detta institut.

13

Därefter lade SRB ihop alla riskjusterade grundläggande årliga bidrag för att få en ”gemensam nämnare” som användes för att beräkna den andel av den årliga målnivån som varje institut skulle betala.

14

Slutligen beräknade SRB förhandsbidraget för varje institut genom att fördela den årliga målnivån mellan samtliga institut på grundval av förhållandet mellan, å ena sidan, det riskjusterade grundläggande årliga bidraget och, å andra sidan, den gemensamma nämnaren.

15

Bilaga I till det angripna beslutet innehåller en individuell sammanställning för varje institut som är skyldigt att betala förhandsbidrag, däribland sökanden, vilken innehåller resultaten av beräkningen av förhandsbidraget för vart och ett av dessa institut (nedan kallad den individuella sammanställningen). I var och en av dessa sammanställningar redogörs det för det grundläggande årliga bidragsbeloppet för det berörda institutet och värdet på dess multiplikator för riskjustering, både på unionsbasis och på nationell basis, och för varje riskindikator anges numret på det intervall som institutet har hänförts till. I den individuella sammanställningen redogörs det dessutom för uppgifter som används vid beräkningen av förhandsbidragen för samtliga berörda institut och som SRB fastställde genom att addera eller kombinera de individuella uppgifterna för alla dessa institut. Slutligen innehåller denna sammanställning de uppgifter som rapporterades av det berörda institutet i rapporteringsformuläret och som användes vid beräkningen av dess förhandsbidrag.

16

Bilaga II till det angripna beslutet omfattar statistiska uppgifter avseende beräkningen av förhandsbidragen för varje deltagande medlemsstat, i sammanfattad och aggregerad form. I bilagan anges bland annat det totala förhandsbidragsbelopp som ska betalas av de berörda instituten i var och en av dessa medlemsstater. I bilagan förtecknas även, för varje riskindikator, antalet intervaller, antalet institut som hör till varje intervall samt minimi- och maxvärdet för dessa intervaller. Vad beträffar de intervaller som avser nationell basis, har dessa värden av sekretesskäl minskats eller höjts med ett slumpmässigt belopp, varvid den ursprungliga fördelningen av instituten har bibehållits.

17

I bilaga III till det angripna beslutet, som har rubriken ”Bedömning av de kommentarer som ingetts i samband med samrådet avseende förhandsbidragen till den gemensamma resolutionsfonden för år 2021”, granskas de yttranden som avgavs av instituten under det samrådsförfarande som SRB genomförde den 5–19 mars 2021 i syfte att anta det angripna beslutet.

18

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

19

SRB har yrkat att tribunalen ska

20

Europaparlamentet har yrkat att tribunalen ska

21

Europeiska unionens råd har yrkat att tribunalen ska ogilla talan.

22

Europeiska kommissionen har yrkat att tribunalen ska

23

Sökanden har åberopat åtta grunder till stöd för sin talan. Som första grund har det gjorts gällande att likabehandlingsprincipen åsidosattes. Den andra grunden avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Sökanden har som tredje grund gjort gällande att rättssäkerhetsprincipen åsidosattes. Som fjärde grund har det gjorts gällande att principen om god förvaltningssed åsidosattes. Den femte grunden avser åsidosättande av principen om ett effektivt domstolsskydd. Sökanden har som sjätte grund gjort gällande att motiveringsskyldigheten åsidosattes i det angripna beslutet såvitt avser användningen av oåterkalleliga betalningsåtaganden. Den sjunde grunden avser att SRB gjorde en rad uppenbart oriktiga bedömningar vad beträffar begränsningen av användningen av oåterkalleliga betalningsåtaganden till 15 procent av förhandsbidragsbeloppet och begränsningen av säkerheterna till att endast avse kontanter. Som åttonde grund har det gjorts gällande att det skedde en felaktig rättstillämpning vad beträffar begränsningen av användningen av oåterkalleliga betalningsåtaganden.

24

Vid förhandlingen uppgav sökanden att den återkallade den sjätte grunden.

25

De fem första grunderna innehåller invändningar om att flera bestämmelser i förordning nr 806/2014, delegerad förordning 2015/63 och genomförandeförordning 2015/81 är rättsstridiga.

26

Kommissionen anser att de invändningar om rättsstridighet som har framställts till stöd för de tre första grunderna ska avvisas.

27

SRB har inte framställt någon invändning om rättegångshinder i förevarande mål.

28

Eftersom kommissionen, som intervenient, har rätt att åberopa rättegångshinder endast i den mån som sådana rättegångshinder har åberopats av den part till stöd för vilken kommissionen har intervenerat (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 24 mars 1993, CIRFS m.fl./kommissionen, C‑313/90, EU:C:1993:111, punkterna 20–22, dom av den 17 juni 1998, Svenska Journalistförbundet/rådet, T‑174/95, EU:T:1998:127, punkterna 77 och 78, och dom av den 7 mars 2013, Cindu Chemicals m.fl./Echa, T‑95/10, EU:T:2013:108, punkt 32), vilket inte är fallet i förevarande mål, ska de invändningar om rättegångshinder som kommissionen har framställt avvisas.

29

Tribunalen ska dock ex officio pröva huruvida de invändningar om rättsstridighet som sökanden har framställt kan tas upp till prövning, eftersom dessa rättegångshinder inte kan avhjälpas.

30

Enligt dessa invändningar anser kommissionen att sökanden inte har visat att det föreligger ett samband mellan det angripna beslutet och de omtvistade bestämmelserna och att sökanden inte har något intresse av att få fastställt att de omtvistade bestämmelserna är rättsstridiga.

31

Det framgår av rättspraxis att en invändning om rättsstridighet som framställs accessoriskt med stöd av artikel 277 FEUF, i samband med att en annan rättsakts lagenlighet ifrågasätts inom ramen för talan om huvudsaken, kan tas upp till sakprövning enbart om det finns ett samband mellan denna andra rättsakt och de bestämmelser som invändningen om rättsstridighet avser (dom av den 30 april 2019, Wattiau/parlamentet, T‑737/17, EU:T:2019:273, punkt 56, och dom av den 16 juni 2021, Krajowa Izba Gospodarcza Chłodnictwa i Klimatyzacji/kommissionen, T‑126/19, EU:T:2021:360, punkt 33).

32

I förevarande fall följer det av det angripna beslutet att samtliga bestämmelser som sökanden har gjort gällande är rättsstridiga tillämpas i nämnda beslut, antingen genom att dessa bestämmelser ligger till grund för de förhandsbidrag som krävs av sökanden, såsom är fallet med artikel 70.1 och 70.2 i förordning nr 806/2014, eller genom att de fastställer parametrarna för beräkningen av dessa bidrag, såsom är fallet med artiklarna 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 och bilaga I till denna. I motsats till vad kommissionen har gjort gällande, finns det följaktligen ett direkt rättsligt samband mellan det angripna beslutet och de omtvistade bestämmelserna.

33

En talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person kan visserligen endast prövas i den mån som personen har ett berättigat intresse av att den angripna rättsakten ogiltigförklaras. Ett sådant intresse förutsätter att själva ogiltigförklaringen av rättsakten kan få rättsverkningar och att talan således kan medföra en fördel för den person som har väckt den. För att en sökande ska anses ha ett berättigat intresse av att få saken prövad ska det föreligga ett faktiskt intresse. Det får inte vara fråga om en hypotetisk framtida situation (se dom av den 5 maj 2021, Pharmaceutical Works Polpharma/EMA, T‑611/18, EU:T:2021:241, punkterna 139 och 141 och där angiven rättspraxis).

34

Alla de bestämmelser som i förevarande fall omfattas av invändningarna om rättsstridighet utgör antingen grunden för de förhandsbidrag som har krävts av sökanden för år 2021, eller fastställer parametrarna för beräkningen av dessa bidrag, vilket gör att sökanden har ett faktiskt intresse av att få fastställt att dessa är rättsstridiga. Om sökanden vinner framgång med sin talan, skulle nämligen dessa bidrag sakna rättslig grund. I motsats till vad kommissionen har gjort gällande har följaktligen sökanden ett intresse av att få fastställt att dessa bestämmelser är rättsstridiga.

35

Kommissionens invändningar om rättegångshinder ska följaktligen avslås.

36

Sökanden har som första grund hävdat att artikel 70.1 och 70.2 andra stycket a och b i förordning nr 806/2014 samt artiklarna 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 och bilaga I till denna strider mot likabehandlingsprincipen. De argument som har anförts till stöd för denna grund består av fyra delgrunder. Den första delgrunden avser att det inte togs någon hänsyn till de olika situationerna för instituten i bankunionen. Den andra delgrunden avser att det var oberättigat att undanta garanterade insättningar från beräkningsunderlaget för det grundläggande årliga bidraget. Den tredje delgrunden avser att det var oberättigat att inte göra några avdrag för kvalificerade skulder. Den fjärde delgrunden avser att kriterierna för riskjustering av det grundläggande årliga bidraget var olämpliga.

37

Tribunalen anger inledningsvis att ingen av dessa delgrunder kan förstås så, att sökanden i själva verket har gjort gällande att de ovannämnda bestämmelserna grundar sig på en oriktig bedömning av de skäl som har angetts i punkt 36 ovan. Vid förhandlingen bekräftade nämligen sökanden, som svar på en fråga från tribunalen, att den genom den första grunden som helhet gjorde gällande att endast likabehandlingsprincipen hade åsidosatts, och inte att det hade gjorts en oriktig bedömning.

38

Vad vidare beträffar åsidosättandet av likabehandlingsprincipen, ska det erinras om att denna princip, i egenskap av en allmän princip i unionsrätten, innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 3 februari 2021, Fussl Modestraße Mayr, C‑555/19, EU:C:2021:89, punkt 95).

39

Eftersom sökanden har gjort gällande att likabehandlingsprincipen åsidosattes, ankommer det på sökanden att i detalj identifiera de lika situationer som den anser har behandlats på olika sätt eller de olika situationer som den anser har behandlats på samma sätt (dom av den 12 april 2013, Du Pont de Nemours (France) m.fl./kommissionen, T‑31/07, ej publicerad, EU:T:2013:167, punkt 311).

40

Det följer av fast rättspraxis att frågan huruvida sådana situationer är jämförbara ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar dem. Dessa omständigheter bör bland annat bestämmas och bedömas utifrån föremålet för och syftet med den rättsakt som medför den ifrågavarande skillnaden i behandling. Dessutom måste principerna och målsättningarna för det område som rättsakten hör till beaktas (se dom av den 3 februari 2021, Fussl Modestraße Mayr, C‑555/19, EU:C:2021:89, punkt 99 och där angiven rättspraxis).

41

Vad beträffar föremålet för och syftet med förordning nr 806/2014 och delegerad förordning 2015/63, ska det påpekas att dessa rättsakter, i likhet med direktiv 2014/59, hör till området för den gemensamma resolutionsmekanismen. Inrättandet av den gemensamma resolutionsmekanismen har, enligt skäl 12 i förordning nr 806/2014, till syfte att säkerställa neutralitet i hanteringen av fallerade institut, att öka institutens stabilitet i de deltagande medlemsstaterna och förhindra eventuella krisers spridningseffekter i de medlemsstater som inte deltar i denna mekanism, för att underlätta den inre marknadens funktion i sin helhet.

42

För att säkerställa en finansiering av den gemensamma resolutionsmekanismens verksamhet, har förhandsbidragen införts genom direktiv 2014/59, förordning nr 806/2014 och delegerad förordning 2015/63. Förhandsbidragen har en specifik beskaffenhet vilken, såsom framgår av skälen 105–107 i nämnda direktiv och skäl 41 i nämnda förordning, består i att de i försäkringssyfte ska säkerställa att finanssektorn ger den gemensamma resolutionsmekanismen tillräckliga finansiella medel för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter och ge instituten incitament att driva verksamhet enligt en mindre riskfylld modell (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113).

43

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva lagenligheten av de bestämmelser som sökanden har gjort gällande är rättsstridiga.

44

Till dessa bestämmelser hör först och främst artikel 70.1 och 70.2 andra stycket a och b i förordning nr 806/2014, vari föreskrivs definitionen av den årliga målnivån som ska fördelas mellan de institut som är auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier.

45

Sökanden har även ifrågasatt lagenligheten av artiklarna 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63, vari anges kriterierna för justering av förhandsbidragen i förhållande till institutens riskprofil, såsom de har fastställts i artikel 103.7 i direktiv 2014/59. I artikel 6 i den delegerade förordningen förtecknas närmare bestämt de riskpelare och riskindikatorer som SRB ska beakta för att bedöma institutens riskprofil, medan artikel 7 i nämnda delegerade förordning anger varje riskpelares och riskindikators relativa vikt som ska tillämpas av SRB vid bedömningen av ett instituts riskprofil.

46

Slutligen har sökanden gjort gällande att bilaga I till delegerad förordning 2015/63 är rättsstridig. I nämnda bilaga anges i detalj de olika stegen i den beräkningsmetod som SRB använder för att fastställa förhandsbidragsbeloppet och däri anges de matematiska formler som ska tillämpas av SRB.

47

Den första grundens första del består av två anmärkningar. Den första anmärkningen avser att det inte togs någon hänsyn till de olika situationerna för banksektorerna i de deltagande medlemsstaterna, och den andra anmärkningen avser den bristande konsekvensen som beror på att de bedömningskriterier som används inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen inte beaktades.

48

Genom den första grundens andra del har sökanden i huvudsak hävdat att artikel 70.2 andra stycket a i förordning nr 806/2014 strider mot likabehandlingsprincipen, eftersom det i denna bestämmelse föreskrivs att garanterade insättningar ska undantas från de skulder som beaktas vid beräkningen av det grundläggande årliga bidraget.

49

SRB, parlamentet, rådet och kommissionen har bestritt dessa argument.

50

För det första har sökanden, inom ramen för den första anmärkningen i den första delgrunden, hävdat att fördelningen av förhandsbidragen mellan de olika instituten i bankunionen, vilken gjordes på grundval av artikel 70.1 och 70.2 i förordning nr 806/2014 samt artiklarna 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 och bilaga I till denna, har tillämpats på grundval av kriterier vilkas beräkningsmetoder bortser från de olika situationerna för banksektorerna i de deltagande medlemsstaterna. I synnerhet tog dessa bestämmelser inte någon hänsyn till särdragen och den individuella profilen för de institut som har sitt säte i Frankrike (nedan kallade de franska instituten), såsom sökanden. Trots att de franska instituten befinner sig i andra situationer än de institut som har sitt säte i de andra deltagande medlemsstaterna (nedan kallade instituten i de andra medlemsstaterna), behandlas de på samma sätt vad beträffar beräkningen av nämnda bidragsbelopp.

51

Sökanden har i det avseendet gjort gällande att de franska instituten skiljer sig från instituten i de andra medlemsstaterna genom att de – även om de i allmänhet har betydande totala skulder – har garanterade insättningar som uppgår till ett relativt lågt belopp.

52

Sökanden har hävdat att den har redogjort för detta särdrag för att göra gällande att den själv har utsatts för ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen. Detta åsidosättande följer av att det låga beloppet på dess garanterade insättningar inte gör det möjligt för sökanden att minska sitt grundläggande årliga bidrag och ökar därigenom ”på ett konstlat sätt” den relativa vikten av detta bidrag vid beräkningen av sökanden totala förhandsbidrag.

53

Sökandens argument ska således förstås så, att sökanden i huvudsak hävdar att den missgynnas i förhållande till de institut som har garanterade insättningar som uppgår till ett högt belopp, vilka särskilt är etablerade i de andra medlemsstaterna, på grund av möjligheten för de sistnämnda instituten att erhålla en större minskning av de skulder som används vid beräkningen av förhandsbidraget, vilket gör att sökanden i själva verket borde ha behandlats på ett annat sätt jämfört med dessa andra institut.

54

Detta argument överlappar de argument som har åberopats inom ramen för den första grundens andra del, vilken avser att det var oberättigat att undanta garanterade insättningar från beräkningsunderlaget för det grundläggande årliga bidraget. De ska därför prövas tillsammans.

55

Tribunalen konstaterar först att undantaget för garanterade insättningar i beräkningsunderlaget för det grundläggande årliga bidraget, vilket föreskrivs i artikel 70.2 andra stycket a i förordning nr 806/2014, är tillämpligt på samma sätt på alla institut som omfattas av förordningens tillämpningsområde, således inbegripet de franska instituten, däribland sökanden, och instituten i de andra medlemsstaterna, oberoende av storleken på deras garanterade insättningar.

56

Vad vidare beträffar frågan huruvida de franska instituten, däribland sökanden, befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för instituten i de andra medlemsstaterna, vid tillämpningen av detta undantag, erinrar tribunalen om att direktiv 2014/59 och förordning nr 806/2014 bland avser att i försäkringssyfte säkerställa att finanssektorn ger den gemensamma resolutionsmekanismen tillräckliga finansiella medel för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter, såsom har angetts i punkt 42 ovan. Som motprestation till deras skyldigheter att betala förhandsbidrag, drar alla institut fördel av dessa bidrag genom det finansiella systemets stabilitet som säkerställs genom den gemensamma resolutionsfonden. Denna fördel föreligger oberoende av storleken på de garanterade insättningar som instituten har och i vilken utsträckning de kan undanta detta belopp från beräkningsgrunden för deras grundläggande årliga bidrag.

57

Under dessa förhållanden får enbart den omständigheten att instituten har garanterade insättningar som uppgår till olika belopp inte till följd att de hamnar i olika situationer mot bakgrund av föremålet för och syftet med direktiv 2014/59 och förordning nr 806/2014.

58

Den omständigheten att tillämpningen av dessa kriterier leder till olika förhandsbidragsbelopp för sökanden och för de andra instituten är slutligen enbart en följd av att de har garanterade insättningar som uppgår till olika belopp.

59

Även om det antas att de franska instituten, däribland sökanden, har garanterade insättningar som uppgår till ett lägre belopp än vad instituten i de andra medlemsstaterna har, så är denna omständighet inte tillräcklig för att fastställa att likabehandlingsprincipen åsidosattes.

60

Det framgår av rättspraxis att unionslagstiftarens antagande av en lagstiftning på ett särskilt politikområde kan påverka vissa ekonomiska aktörer på olika sätt med hänsyn till deras individuella situation eller de nationella bestämmelser som de också omfattas av, och en sådan konsekvens kan inte anses utgöra ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen om lagstiftningen grundas på objektiva kriterier som utformats efter de mål som eftersträvas med lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 19 september 2013, Panellinios Syndesmos Viomichanion Metapoiisis Kapnou, C‑373/11, EU:C:2013:567, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

61

I förevarande fall ska det konstateras att undantaget för garanterade insättningar i beräkningsunderlaget för det grundläggande årliga bidraget grundas på objektiva kriterier. I det avseendet följer det av artikel 3.1 led 11 i förordning nr 806/2014, som hänvisar till artikel 2.1 led 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (EUT L 173, 2014, s. 149), att begreppet ”garanterade insättningar”, i den mening som avses i förordning nr 806/2014, i syfte att dessa insättningar ska undantas från beräkningsunderlaget för det grundläggande årliga bidraget, motsvarar begreppet ”garanterade insättningar” inom ramen för insättningsgarantisystemet. Det sistnämnda begreppet definieras dock på grundval av kriterierna i artikel 2 leden 3 och 4 samt artikel 6 i direktiv 2014/49, vilka är av objektiv karaktär.

62

Vidare ska det påpekas att detta undantag grundas på kriterier som utformats efter de mål som eftersträvas med artikel 70.2 andra stycket a i förordning nr 806/2014. Som SRB har förklarat har detta undantag särskilt till syfte att undvika att garanterade insättningar räknas dubbelt. Det ska i det avseendet erinras om att instituten, på grund av dessa insättningar, är skyldiga att betala bidrag till de insättningsgarantisystem som de omfattas av, med tillämpning av direktiv 2014/49. Om de garanterade insättningarna, såsom sökanden har gjort gällande, inte var undantagna från beräkningsgrunden för förhandsbidragen, skulle instituten vara tvungna att betala förhandsbidragen parallellt med de bidrag som möjliggör finansieringen av insättningsgarantisystemen, på grund av dessa garanterade insättningar.

63

Unionslagstiftarens val, i artikel 70.2 andra stycket a i förordning nr 806/2014, att undanta de garanterade insättningarna från institutens totala skulder som måste beaktas vid beräkningen av det grundläggande årliga bidraget kan mot denna bakgrund anses vara grundat på objektiva kriterier som utformats efter de mål som eftersträvas med denna bestämmelse.

64

Tribunalen kan följaktligen inte godta det första argumentet, som sökanden har anfört till stöd för den första anmärkningen i den första grundens första del, och talan kan inte bifallas såvitt avser den första grundens andra del.

65

För det andra har sökanden gjort gällande att den beräkningsmetod som föreskrivs i de bestämmelser som har nämnts i punkt 50 ovan får till följd att de franska institutens förhandsbidrag är betydligt högre än förhandsbidragen för instituten i de andra medlemsstaterna och att dessa har ökat kraftigt sedan år 2016.

66

Tribunalen påpekar först att sökanden inte har bestritt att kriterierna för beräkning av dessa förhandsbidrag är tillämpliga på samma sätt på de franska instituten, som sökanden själv tillhör, och på instituten i de andra medlemsstaterna.

67

Vidare har sökanden inte förklarat vilken inverkan den omständighet som har angetts i punkt 65 ovan har på prövningen av frågan huruvida sökanden befinner sig i en annan situation än instituten i de andra medlemsstaterna.

68

Slutligen och under alla omständigheter beror de franska institutens höga förhandsbidrag på flera faktorer som inte har bestritts av sökanden.

69

Först angav SRB, utan att bli motsagd, att de franska instituten i allmänhet hade en större andel av de totala skulderna än instituten i de andra medlemsstaterna, motsvarande mer än en tredjedel av dessa skulder under den period som är relevant för beräkningen av förhandsbidragen.

70

En sådan omständighet har en betydande påverkan på storleken på de berörda institutens grundläggande årliga bidrag och följaktligen på storleken på deras förhandsbidrag. Enligt artikel 103.2 i direktiv 2014/59 och artikel 70.1 i förordning nr 806/2014 ska nämligen det grundläggande årliga bidraget från varje institut vara proportionellt mot institutets skulder, exklusive kapitalbas och garanterade insättningar, i förhållande till de totala skulderna, exklusive kapitalbas och garanterade insättningar, för alla auktoriserade institut på samtliga de deltagande medlemsstaternas territorier. Tillämpningen av dessa bestämmelser leder således till att de franska institutens årliga bidrag ofta är större än bidragen från instituten i de andra medlemsstaterna.

71

Sökanden har inte bestritt lagenligheten av artikel 103.2 i direktiv 2014/59 och artikel 70.1 i förordning nr 806/2014, enligt vilka unionslagstiftaren beslutade att grunda beräkningen av förhandsbidragen på institutens skulder.

72

Vidare har sökanden inte heller bestritt SRB:s påstående om att storleken på de franska institutens balansräkningar och deras skulder hade ökat mellan åren 2016–2021, vilket hade medfört en höjning av det grundläggande årliga bidraget för dessa institut och följaktligen av de förhandsbidrag som sökanden var skyldig att betala.

73

Därefter förklarade SRB, utan att bli motsagd, att höjningen av de franska institutens förhandsbidrag hade påskyndats av den så kallade infasningsmekanismen vid beräkningen av dessa bidrag, vilken föreskrivs i artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81 (nedan kallad infasningsmekanismen). Enligt denna mekanism, vilken för övrigt är tillämplig på samtliga berörda institut, ska en allt större andel av institutens förhandsbidrag beräknas på unionsbasis, i stället för på nationell basis, och denna andel uppgick till 86,67 procent för beräkningen av förhandsbidragen för bidragsperioden 2021.

74

SRB uppgav i det avseendet att en sådan omständighet innebar att de franska institutens riskprofil var allt mer måttfull jämfört med riskprofilen för instituten i de andra medlemsstaterna. Mot bakgrund av de franska institutens andel av de totala skulderna jämfört med de totala skulderna för instituten i de andra medlemsstaterna, såsom har angetts i punkt 69 ovan, förklarar infasningsmekanismen – enligt samma obestridda klargöranden från SRB – varför storleken på förhandsbidragen för de franska instituten, däribland sökanden, ökade mer mellan åren 2016–2021 än förhandsbidragen för instituten i de andra medlemsstaterna.

75

Höjningen av förhandsbidragen för de franska instituten, däribland sökanden, beror följaktligen på en rad objektiva faktorer, däribland att deras skulder uppgår till ett högre belopp, och inte på en särbehandling som de franska instituten ska ha utsatts för.

76

Mot denna bakgrund har sökanden inte visat att de bestämmelser som har nämnts i punkt 50 ovan strider mot likabehandlingsprincipen.

77

För det tredje kan tribunalen inte heller godta sökandens argument om att infasningsmekanismen leder till att särdragen för varje banksektor inte beaktas och att det skapas en snedvridning mellan banksektorerna till nackdel för den franska sektorn.

78

Detta argument syftar nämligen till att ifrågasätta infasningsmekanismens själva existens, utan att sökanden har ifrågasatt lagenligheten av den bestämmelse i vilken mekanismen föreskrivs, nämligen artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81.

79

Under alla omständigheter avser denna bestämmelse samtliga institut, däribland sökanden. Infasningsmekanismen är följaktligen tillämplig på samma sätt på de franska instituten, däribland sökanden, och på instituten i de andra medlemsstaterna. Om sökandens kritik ska förstås så, att den gör gällande att de franska instituten inte befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för instituten i de andra medlemsstaterna inom ramen för infasningsmekanismen, ska det påpekas att sökanden inte har lagt fram någon konkret uppgift vid tribunalen som visar att de franska instituten faktiskt befinner sig i en annan situation än instituten i de andra medlemsstaterna inom ramen för denna mekanism.

80

För det fjärde har sökanden hävdat att det, förutom att sökanden inte har samma risk som instituten i de andra medlemsstaterna, är föga troligt att den kan dra fördel av den gemensamma resolutionsfonden, med hänsyn till minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder som sökanden omfattas av samt det nödvändiga genomförandet av skuldnedskrivningsverktyget i stor omfattning och före varje ingripande av den gemensamma resolutionsfonden.

81

Tribunalen erinrar först om att i enlighet med artikel 3.1 led 40 i förordning nr 806/2014 motsvarar kapitalbasen de medel som aktieägarna eller andra investerare har gjort tillgängliga för ett institut, samt de vinster som institutet har gjort och som inte har delats ut.

82

Enligt artikel 3 led 49 i förordning nr 806/2014 avses med ”kvalificerade skulder” skulder och kapitalinstrument som inte uppfyller kraven för kapitalinstrument tillhörande vissa kategorier, och som inte är uteslutna från omfattningen av skuldnedskrivningsverktyget.

83

Vidare föreskrivs det i artikel 12.16 första stycket a–f i förordning nr 806/2014 att en kvalificerad skuld som emitterats för att iaktta minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder, i den mening som avses i artikel 12.1 i samma förordning, ska vara ett emitterat och fullt betalt instrument, skulden får inte vara till det egna institutet och institutet får inte ha ställt någon säkerhet eller garanti för skulden, förvärvet av instrumentet får inte vare sig direkt eller indirekt ha finansierats av institutet, skuldens återstående löptid ska vara minst ett år, och skulden får inte hänföra sig till ett derivat eller till en insättning som är prioriterad i den nationella rangordningen vid insolvens.

84

Tribunalen påpekar slutligen att skuldnedskrivningsverktyget, såsom framgår av skäl 73 och artikel 27 i förordning nr 806/2014, minimerar de kostnader som drabbar skattebetalarna för resolution av en fallerad enhet, genom att säkerställa att aktieägare och borgenärer i den fallerade enheten lider lämpliga förluster och bär en lämplig del av de kostnader som uppstår till följd av att enheten fallerat. På samma sätt framgår det av skäl 83 i förordning nr 806/2014 att för att säkerställa att skuldnedskrivningsverktyget är verkningsfullt, föreskrivs det i artikel 12 i nämnda förordning att instituten ska ha tillräckliga belopp för kapitalbas och kvalificerade skulder för att absorbera förluster och rekapitalisera fallerade institut.

85

Sökanden har inte bestritt att förordning nr 806/2014 och delegerad förordning 2015/63 behandlar sökanden på samma sätt som de andra berörda instituten vad gäller beaktandet av kraven vad gäller minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder och genomförandet av skuldnedskrivningsverktyget.

86

Om sökandens argument under dessa förhållanden skulle förstås så, att sökanden i själva verket hävdar att den missgynnades på grund av att förordning nr 806/2014 och delegerad förordning 2015/63 inte i tillräcklig utsträckning beaktade kraven vad gäller minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder och genomförandet av skuldnedskrivningsverktyget vid beräkningen av storleken på förhandsbidragen, vill tribunalen påpeka följande.

87

Först och främst har sökanden inte lagt fram någon konkret uppgift vid tribunalen för att bestrida SRB:s påstående om att de institut som har stora skulder, såsom sökanden själv, är de som är mest benägna att gynnas av de resolutionsmekanismer som fastställts i förordning nr 806/2014, trots de krav som de omfattas av i fråga om minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder eller andra tillsynskrav. I det avseendet framhålls det för övrigt i skäl 5 i delegerad förordning 2015/63 att ju större ett institut är, desto sannolikare är det att resolutionsmyndigheten i en krissituation skulle bedöma att en resolution ligger i allmänhetens intresse och därmed att den gemensamma resolutionsfonden skulle behöva utnyttjas för att garantera en verkningsfull användning av resolutionsverktygen.

88

I artikel 6.2 a i delegerad förordning 2015/63 föreskrivs vidare en riskindikator som grundar sig bland annat på kraven vad gäller minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder, inom ramen för bedömningen av institutens riskprofil, i syfte att beräkna storleken på deras förhandsbidrag. Sökanden har inte hävdat att denna riskindikator tillmättes otillräcklig vikt vid beräkningen av förhandsbidragen.

89

Det ska i det avseendet tilläggas att även om artikel 20 i delegerad förordning 2015/63 visserligen tillåter att SRB, under en övergångsperiod, inte beaktar denna riskindikator vid beräkningen av förhandsbidraget, så har sökanden emellertid inte ifrågasatt giltigheten av denna bestämmelse.

90

Slutligen framgår det av artiklarna 22 och 27 i förordning nr 806/2014 att i samband med antagandet av en resolution med stöd av nämnda förordning kan skuldnedskrivningsverktyget tillämpas, på samma sätt, på alla institut innan den gemensamma resolutionsfonden utnyttjas. Möjligheten att använda skuldnedskrivningsverktyget utesluter inte heller att den gemensamma resolutionsfonden eventuellt utnyttjas. Under dessa omständigheter har sökanden inte visat att de franska instituten befann sig i en annan situation än instituten i de andra medlemsstaterna på grund av deras minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder och möjligheten för dem att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget.

91

För det femte har sökanden hävdat att rådet, vid mötet den 9 december 2014, nådde en politisk överenskommelse om att de ”franska och tyska bidragen” skulle vara på samma nivå under övergångsperioden.

92

Det framgår emellertid inte av protokollet från detta möte i rådet, vilket har publicerats på rådets webbplats, att en sådan överenskommelse ingicks.

93

Tribunalen kan därför inte godta sökandens argument.

94

För det sjätte anser sökanden att den utsattes för särbehandling på grund av att den inte kunde dra nytta av de regler för beräkning av förhandsbidragen som gäller för små och medelstora institut.

95

I artikel 10 i delegerad förordning 2015/63 och i artikel 8.5 i genomförandeförordning 2015/81 föreskrivs särskilda regler för små och medelstora institut. Av dessa bestämmelser följer att de små institutens förhandsbidrag i princip, utom i särskilda fall, består av engångsbelopp, och att de medelstora institutens förhandsbidrag delvis utgör engångsbelopp och delvis kan beräknas enligt de regler som är tillämpliga på alla andra institut. Med hänsyn till de överväganden som har angetts i punkt 87 ovan, har dock de stora institut som har mycket stora skulder, såsom sökanden, vad beträffar utnyttjandet av den gemensamma resolutionsfonden, inte motsvarande riskprofil som de små och medelstora instituten eller en lägre riskprofil än denna. Dessa två kategorier befinner sig följaktligen inte i en jämförbar situation vid beräkningen av förhandsbidragen.

96

Med hänsyn till det ovan anförda har sökanden följaktligen inte visat att artikel 70.1 och 70.2 andra stycket a och b i förordning nr 806/2014 samt artiklarna 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 och bilaga I till denna stred mot likabehandlingsprincipen.

97

Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den första anmärkningen i den första grundens första del eller såvitt avser den första grundens andra del.

98

Sökanden har hävdat att med hänsyn till kontinuiteten och de starka banden mellan den gemensamma tillsynsmekanismen och den gemensamma resolutionsmekanismen, är det inkonsekvent att bedöma den risk som ett institut utgör inom ramen för den gemensamma resolutionsmekanismen utan att beakta de bedömningskriterier som används inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, vilka gör det möjligt att försäkra sig om att de institut som med största sannolikhet kommer att utnyttja den gemensamma resolutionsfonden är de som bidrar mest till finansieringen av fonden. Den omständigheten att de bedömningskriterier som används inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen inte beaktas leder således till att de institut som minst sannolikt kommer att utnyttja den gemensamma resolutionsfonden bestraffas, med hänsyn till bland annat deras stabilitet som har erkänts inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen.

99

I det avseendet konstaterar tribunalen att sökanden, trots de krav som följer av den rättspraxis som har angetts i punkterna 38 och 39 ovan, inte har förklarat tillräckligt tydligt på vilket sätt det påstådda kravet på överensstämmelse med de kriterier som har nämnts i punkt 98 ovan är relevant för att fastställa huruvida sökanden har utsatts för ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen.

100

Om sökandens argument under dessa omständigheter ska förstås så, att sökanden i själva verket har hävdat att den har behandlats på samma sätt som de andra instituten som har en högre riskprofil med hänsyn till de bedömningskriterier som används inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, trots att sannolikheten att sökanden skulle utnyttja den gemensamma resolutionsfonden är lägre enligt dessa kriterier, vill tribunalen påpeka följande.

101

Det är visserligen riktigt att det, såsom framgår av skälen 11, 13, 15 och 52 i förordning nr 806/2014, finns ett komplementärt samband mellan de regler som har fastställts inom ramen för den gemensamma resolutionsmekanismen och de regler som har antagits inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen.

102

Vissa av de bedömningskriterier som används inom ramen för den gemensamma resolutionsmekanismen liknar i synnerhet de kriterier som används inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, såsom de föreskrivs i bland annat Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1).

103

Flera av kriterierna i regleringen av den gemensamma resolutionsmekanismen använder begrepp som motsvarar begreppen i den reglering som har antagits inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen och definieras till och med genom en uttrycklig hänvisning till den gemensamma tillsynsmekanismen. Detta gäller bland annat begreppen ”kapitalbas”, ”bruttosoliditetsgrad” och ”kärnprimärkapitalrelation”, vilka är avgörande vid tillämpningen av de riskindikatorer som anges i artikel 6.2 a–c i delegerad förordning 2015/63 och som definieras i artikel 3 i denna delegerade förordning, genom hänvisning till förordning nr 575/2013.

104

Trots detta komplementära samband ska det dock konstateras, såsom SRB har gjort gällande utan att motsägas på den punkten, att målsättningarna med regleringen av den gemensamma resolutionsmekanismen i fråga om resolution av institut skiljer sig från målsättningarna med regleringen av den gemensamma tillsynsmekanismen vad beträffar kraven på övervakning.

105

Unionslagstiftningen om resolution av institut har, vad beträffar förhandsbidragen, till mål att, såsom framgår av punkt 42 ovan, i försäkringssyfte säkerställa att finanssektorn ger den gemensamma resolutionsmekanismen tillräckliga finansiella medel för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter och ge instituten incitament att driva verksamhet enligt en mindre riskfylld modell.

106

Unionslagstiftningen om tillsynskrav har, enligt skäl 32 i förordning nr 575/2013, till mål att uppmuntra ekonomiskt nyttig bankverksamhet som tjänar allmänintresset och avskräcka från ohållbar finansiell spekulation utan verkligt mervärde, men även, enligt skäl 42 i nämnda förordning, att utnyttja bättre metoder för mätning och hantering av kreditrisker och också utnyttja dem för föreskrivna kapitalbaskrav.

107

Av detta följer närmare bestämt att riskbedömningen vid tillämpningen av regleringen av den gemensamma resolutionsmekanismen och riskbedömningen inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen har olika mål. Riskbedömningen inom ramen för den andra pelaren i den gemensamma tillsynsmekanismen görs för att uppfylla de tillsynskrav som fastställts genom nämnda mekanism i syfte att säkerställa att ett visst institut har en tillräcklig kapitalbas för att hantera varje specifik risk som inte omfattas av den första pelaren i den gemensamma tillsynsmekanismen, vilken motsvarar den övergripande bedömningen av risken hos ett institut. Resultatet av en sådan bedömning syftar till att fastställa de tillsynskrav som ett visst institut ska omfattas av för att undvika att institutet fallerar.

108

Riskbedömningen i samband med riskjusteringen av det grundläggande årliga bidraget, vilken föreskrivs i artikel 70.2 andra stycket b i förordning nr 806/2014 och i artiklarna 5–9 i delegerad förordning 2015/63, görs däremot för att fördela förhandsbidragen mellan alla berörda institut. Resultatet av en sådan bedömning syftar inte bara till att bedöma risken för fallissemang i ett visst institut, utan även, i en vidare mening, risken för att den gemensamma resolutionsfonden utnyttjas av ett fallerande institut.

109

Regleringen av den gemensamma resolutionsmekanismen har dessutom en särskild logik, i den meningen att riskprofilen för ett visst institut också bedöms med hänsyn till riskprofilen för alla andra berörda institut.

110

Med hänsyn till föremålen för och de särskilda syftena med regleringen av den gemensamma tillsynsmekanismen och regleringen av den gemensamma resolutionsmekanismen, samt den komparativa logiken i den sistnämnda regleringen, kan det inte anses ha skett något åsidosättande av likabehandlingsprincipen enbart på grund av att de tillämpliga bestämmelser som reglerar beräkningen av förhandsbidragen enligt den gemensamma resolutionsmekanismen inte som sådana återger de kriterier för riskbedömningen som föreskrivs inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen.

111

Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den andra anmärkningen i den första grundens första del och därmed inte såvitt avser någon del av denna delgrund.

112

Sökanden har hävdat att artikel 70.1 och 70.2 i förordning nr 806/2014 samt artiklarna 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 och bilaga I till denna strider mot likabehandlingsprincipen på grund av att det varken i artikel 70.2 andra stycket a i förordning nr 806/2014 eller i artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 föreskrivs att kvalificerade skulder ska dras av från de skulder som ska beaktas för att beräkna det grundläggande årliga bidraget. Ett sådant avdrag borde ha föreskrivits i denna reglering, eftersom kvalificerade skulder utgör ”kapital likställt med eget kapital” som inrättats för att uppfylla tillsynskraven enligt minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder och som används för att absorbera förluster och inrätta skuldnedskrivningsverktyget.

113

SRB, parlamentet, rådet och kommissionen har bestritt dessa argument.

114

Med hänsyn till de förtydliganden som sökanden gav vid förhandlingen, konstaterar tribunalen att sökanden, för det första, har hävdat att åsidosättandet av likabehandlingsprincipen följer av den omständigheten att situationen för de kvalificerade skulderna är jämförbar med situationen för kapitalbasen, men att de kvalificerade skulderna behandlas annorlunda jämfört med kapitalbasen, eftersom de, enligt artikel 70.2 andra stycket a i förordning nr 806/2014, inte undantas från de skulder som ska beaktas vid beräkningen av det grundläggande årliga bidraget.

115

Enligt artikel 70.2 andra stycket a i förordning nr 806/2014 ska kapitalbasen undantas från de skulder som ska beaktas vid beräkningen av det grundläggande årliga bidraget. Kvalificerade skulder har däremot inte undantagits från skulderna vare sig i artikel 70.1 i förordning nr 806/2014 eller i artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63, i vilka det förskrivs att vissa skulder ska undantas från beräkningen av det grundläggande årliga bidraget.

116

Mot bakgrund av den rättspraxis som har angetts i punkt 40 ovan ska det, utifrån föremålet för och syftet med förordning nr 806/2014, undersökas huruvida situationen för kvalificerade skulder är jämförbar med situationen för kapitalbasen, så att de borde undantas från beräkningen av det grundläggande årliga bidraget.

117

I det avseendet ska det konstateras att i enlighet med artikel 17.1 i förordning nr 806/2014 och artikel 48.1 i direktiv 2014/59 ska de nationella resolutionsmyndigheterna, vid användning av skuldnedskrivningsverktyget på ett institut inom ramen för ett resolutionsförfarande, utöva befogenheterna att skriva ned eller konvertera skulder först på kapitalbasen och därefter – ”[e]ndast om” den tillgängliga kapitalbasen inte har kunnat absorbera förlusterna – på de kvalificerade skulderna.

118

Enligt artikel 21.1 och 21.7a i förordning nr 806/2014 ska dessutom SRB utöva befogenheterna att skriva ned och konvertera kvalificerade skulder, oberoende av en resolutionsåtgärd, enbart med avseende på kvalificerade skulder som uppfyller de särskilda och restriktiva villkoren i artikel 12g.2 a i denna förordning, utom villkoret avseende skulders återstående löptid som nämns i artikel 72c.1 i förordning nr 575/2013. Dessa bestämmelser visar att möjligheterna för SRB att, oberoende av en resolutionsåtgärd, göra en nedskrivning eller konvertering av kvalificerade skulder är omgärdade av särskilda och begränsande villkor, till skillnad från vad som är fallet med kapitalbasen.

119

Slutligen föreskrivs det i artikel 27.5 i förordning nr 806/2014 att om synnerliga skäl föreligger, när skuldnedskrivningsverktyget tillämpas, får vissa skulder uteslutas eller delvis uteslutas från tillämpningen av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna. En sådan möjlighet finns inte vad beträffar kapitalbasen.

120

I motsats till vad sökanden har hävdat, har följaktligen kvalificerade skulder inte samma förmåga att absorbera institutens förluster som kapitalbasen.

121

Mot denna bakgrund finner tribunalen att sökanden, trots de krav som följer av den rättspraxis som har angetts i punkt 39 ovan, inte har visat att situationen för de kvalificerade skulderna var jämförbar med situationen för kapitalbasen vad beträffade deras förmåga att absorbera förluster och att inrätta skuldnedskrivningsverktyget.

122

För det andra har sökanden kritiserat den omständigheten att det i artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 inte föreskrivs att kvalificerade skulder ska dras av från de skulder som utgör beräkningsgrund för att fastställa det grundläggande årliga bidraget.

123

Det ska i det avseendet konstateras att det i denna bestämmelse inte heller föreskrivs att kapitalbasen ska undantas från de skulder som utgör beräkningsgrund för att fastställa det grundläggande årliga bidraget, eftersom det undantaget föreskrivs i artikel 70.2 andra stycket a i förordning nr 806/2014.

124

Vidare framgår det av rättspraxis att beaktandet av likabehandlingsprincipen inte kan motivera att kvalificerade skulder ska dras av från de skulder som utgör beräkningsgrund för att fastställa det grundläggande årliga bidraget, eftersom det i delegerad förordning 2015/63 görs åtskillnad mellan situationer som uppvisar betydande särdrag som har ett direkt samband med de risker som är förenade med de aktuella skulderna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 december 2019, Iccrea Banca, C‑414/18, EU:C:2019:1036, punkt 95).

125

Av det ovan anförda följer att den omständigheten att det i artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 inte föreskrivs att kvalificerade skulder ska dras av från de skulder som utgör beräkningsgrund för att fastställa det grundläggande årliga bidraget inte utgör ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen.

126

Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den första grundens tredje del.

127

Genom den första grundens fjärde del har sökanden gjort gällande att artikel 70.1 och 70.2 i förordning nr 806/2014 samt artiklarna 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 och bilaga I till denna strider mot likabehandlingsprincipen på grund av att förhandsbidragen inte är representativa för den risk som faktiskt har burits på grund av kriterierna för beräkning av multiplikatorn för riskjustering. I det avseendet har sökanden anfört tre anmärkningar. Den första anmärkningen avser att den inneboende samlade riskprofilen för varje institut inte beaktades. Den andra anmärkningen avser att det inte gjordes någon bedömning av riskfaktorerna med hänsyn till alla krav som uppställs av tillsynsmyndigheten inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen. Den tredje anmärkningen avser att det är omöjligt att på ett övergripande sätt beakta varje individuellt särdrag hos varje institut.

128

Sökanden har hävdat att de kriterier som fastställts i ”artikel 6 och följande artiklar” i delegerad förordning 2015/63 grundar sig på beaktandet av riskfaktorer, sedda för sig, och inte på beaktandet av den inneboende samlade riskprofilen för varje institut.

129

SRB, parlamentet, rådet och kommissionen har bestritt dessa argument.

130

Tribunalen påpekar först att sökanden, i strid med den rättspraxis som har angetts i punkt 39 ovan, inte i detalj har identifierat de lika situationer som den anser har behandlats på olika sätt eller de olika situationer som den anser har behandlats på samma sätt vad gäller fastställandet av kriterierna för riskjustering av det grundläggande årliga bidraget från unionslagstiftarens sida.

131

Vidare är det ostridigt att kriterierna för beräkning av multiplikatorn för riskjustering, vilka leder till en justering av det grundläggande årliga bidraget utifrån riskkriteriet, är tillämpliga på alla berörda institut, såsom sökanden, förutom de som uppfyller villkoren för att betala ett engångsbelopp som bidrag enligt artikel 10 i delegerad förordning 2015/63 och de som omnämns i artikel 11 i nämnda delegerade förordning. Mot denna bakgrund har sökanden inte särbehandlats såvitt avser nämnda kriterier.

132

Sökanden har inte heller hävdat, och än mindre visat, att åsidosättandet av likabehandlingsprincipen följer av att den inte borde behandlas på samma sätt som de andra instituten vad beträffar tillämpningen av de ovannämnda kriterierna för beräkning av multiplikatorn för riskjustering.

133

Även om det antas att sökandens kritik ska förstås så, att sökanden har gjort gällande att den inte befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för de andra instituten och att sökanden ska behandlas på ett annat sätt, så ska det påpekas att sökanden inte har lagt fram någon konkret uppgift vid tribunalen som visar att den befinner sig i en sådan situation.

134

Slutligen, och under alla omständigheter, grundar sig sökandens argument på felaktiga antaganden. För det första har sökanden felaktigt hävdat att de kriterier som fastställts i delegerad förordning 2015/63 inte beaktar institutens inneboende samlade riskprofil. Flera av de fyra riskpelare som nämns i artikel 6 i delegerad förordning 2015/63, bland annat den som avser institutets betydelse för stabiliteten i det finansiella systemet eller ekonomin, möjliggör nämligen en sådan helhetsbedömning.

135

För det andra kan tribunalen inte godta sökandens kritik mot de kriterier som föreskrivs i ”artikel 6 och följande artiklar” i delegerad förordning 2015/63 på grund av att de tar hänsyn till små regionala banker, vilket påstås medföra en negativ inställning till stora institut på grund av att dessa regionala banker har garanterade insättningar till ett betydande belopp, i motsats till de stora instituten, såsom sökanden, vilkas verksamheter dock inte är mer riskfyllda.

136

Det framgår nämligen av punkterna 51–63 ovan att sökanden inte har visat att undantaget för garanterade insättningar vid beräkningen av förhandsbidraget stred mot likabehandlingsprincipen. Med hänsyn till de överväganden som har angetts i punkterna 94 och 96 ovan, har de stora institut som har mycket stora skulder, såsom sökanden, inte motsvarande riskprofil som de små och medelstora instituten eller en lägre riskprofil än denna. Dessa två kategorier befinner sig följaktligen inte i en jämförbar situation vid den bedömning som SRB ska göra för att beräkna förhandsbidragen.

137

Förevarande anmärkning kan följaktligen inte godtas.

138

Sökanden har hävdat att metoden för riskjustering av det grundläggande årliga bidraget leder till att riskfaktorerna bedöms oberoende av alla krav som uppställs av tillsynsmyndigheten inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen. Enligt de kriterier som hör till den gemensamma tillsynsmekanismen, är de franska instituten de minst riskfyllda i bankunionen, medan de framstår som de mest riskfyllda enligt de bedömningskriterier som anges i delegerad förordning 2015/63.

139

SRB och rådet har bestritt dessa argument.

140

Förevarande anmärkning och den andra anmärkningen i den första grundens första del, vilken har underkänts i punkterna 100–110 ovan, sammanfaller i huvudsak.

141

Förevarande anmärkning kan därför inte godtas av samma skäl.

142

Sökanden anser att artikel 70.1 och 70.2 i förordning nr 806/2014 samt artiklarna 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 och bilaga I till denna strider mot likabehandlingsprincipen på grund av att det, inom ramen för ett förfarande som ska tillämpas på ett enhetligt sätt på alla institut i syfte att fördela det belopp som motsvarar den årliga målnivån på ett jämlikt och proportionerligt sätt mellan dessa, inte är möjligt att på ett övergripande sätt beakta varje individuellt särdrag hos varje institut.

143

SRB och rådet har bestritt dessa argument.

144

Tribunalen påpekar inledningsvis att sökanden, genom formuleringen av sin anmärkning, själv har medgett att den kritiserade metoden för beräkning av förhandsbidrag är tillämplig på samma sätt på alla institut.

145

Om sökanden kritik skulle förstås så, att sökanden gör gällande att den inte befinner sig i en situation som är jämförbar med de andra institutens situation och att sökanden borde behandlas på ett annat sätt, ska det därefter påpekas att sökanden inte har lagt fram någon konkret uppgift vid tribunalen som visar att den befinner sig i en sådan situation.

146

Slutligen, och under alla omständigheter, innebär sökandens argument att det i själva verket görs gällande att kriterierna för riskjustering av det grundläggande årliga bidraget inte är lämpliga. Sökanden har emellertid inte lagt fram några detaljerade uppgifter vid tribunalen som syftar till att konkret visa att dessa kriterier är olämpliga, utan sökanden har nöjt sig med att framföra ostyrkta påståenden.

147

Den tredje anmärkningen kan följaktligen inte godtas, och därmed kan talan inte bifallas såvitt avser den första grundens fjärde del eller såvitt avser någon del av denna grund.

148

Sökanden har hävdat att det i artikel 70.1 och 70.2 andra stycket a och b i förordning nr 806/2014 samt artiklarna 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 och bilaga I till denna har fastställts metoder för beräkning av förhandsbidragen som strider mot proportionalitetsprincipen.

149

SRB, parlamentet, rådet och kommissionen har bestritt dessa argument.

150

Proportionalitetsprincipen, vilken ingår bland de allmänna principerna i unionsrätten, innebär att unionsinstitutionerna i sitt handlande ska säkerställa att de legitima mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna uppnås och att unionsinstitutionerna inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl., C‑547/14, EU:C:2016:325, punkt 165, och dom av den 20 januari 2021, ABLV Bank/SRB, T‑758/18, EU:T:2021:28, punkt 142, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2010, Vodafone m.fl., C‑58/08, EU:C:2010:321, punkt 51).

151

Vad beträffar domstolsprövningen av de villkor som har angetts i punkt 150 ovan, ska det erinras om att vid fastställandet av metoden för att beräkna förhandsbidragen har unionslagstiftaren ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom det är fråga om regleringen av ett område som förutsätter politiska och ekonomiska val från lagstiftarens sida och där lagstiftaren måste göra komplicerade bedömningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkterna 117 och 118).

152

Inom ramen för befogenhet som har delegerats med stöd av artikel 290 FEUF, förfogar kommissionen likaså, vid utövandet av den befogenhet som den har tilldelats, över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning, bland annat när den måste göra komplicerade bedömningar och uppskattningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 maj 2017, Dyson/kommissionen, C‑44/16 P, EU:C:2017:357, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

153

Detta gäller bland annat delegerad förordning 2015/63, genom vilken kommissionen har preciserat reglerna för riskjustering av förhandsbidragen, med tillämpning av artikel 103.7 i direktiv 2014/59.

154

Det framgår nämligen av de handlingar som avser antagandet av delegerad förordning 2015/63, särskilt handlingarna ”JRC technical work supporting Commission second level legislation on risk based contributions to the (single) resolution fund” (JRC:s tekniska studie till stöd för kommissionens lagstiftning på nivå 2 om riskbaserade bidrag till (den gemensamma) resolutionsfonden) (nedan kallad JRC:s tekniska studie), och ”Commission Staff Working Document: estimates of the application of the proposed methodology for the calculation of contributions to resolution financing arrangements” (Arbetsdokument från kommissionens avdelningar: uppskattningar av tillämpningen av den föreslagna metoden för beräkning av bidrag till finansieringsarrangemangen för resolution), att utarbetandet av sådana regler krävde komplicerade bedömningar och uppskattningar av kommissionen, eftersom den måste undersöka de olika uppgifter som låg till grund för hur de olika typerna av risker uppfattades inom bank- och finanssektorn.

155

Mot denna bakgrund, och i enlighet med rättspraxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 maj 2016, Polen/parlamentet och rådet, C‑358/14, EU:C:2016:323, punkterna 79, 96 och 97 och där angiven rättspraxis, och dom av den 21 december 2022, Firearms United Network m.fl./kommissionen, T‑187/21, ej publicerad, överklagad, EU:T:2022:848, punkterna 122 och 123 och där angiven rättspraxis), ska tribunalens prövning av huruvida proportionalitetsprincipen har iakttagits begränsas till att undersöka huruvida de åtgärder som har vidtagits av unionslagstiftaren och av kommissionen är uppenbart olämpliga i förhållande till det eftersträvade målet, huruvida de uppenbart går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål eller medför olägenheter som är uppenbart oproportionerliga i förhållandet till målet.

156

Sökanden har i det avseendet åberopat tre argument.

157

För det första ska tribunalen pröva sökandens argument om att artikel 70.1 och 70.2 andra stycket a och b i förordning nr 806/2014 samt artiklarna 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 och bilaga I till denna strider mot proportionalitetsprincipen på grund av att beräkningen av förhandsbidraget för varje institut är avhängig av situationen för andra institut, dock utan att målet att uppnå en välavvägd fördelning i förhållande till risken iakttas. Särskilt på grund av detta ömsesidiga beroende mellan instituten har den franska banksektorn en oproportionerlig börda.

158

Vad först beträffar frågan huruvida metoden för att beräkna förhandsbidragen är lämplig, ska det erinras om att domstolen redan har medgett att unionslagstiftaren kunde, inom ramen för dess omfattande utrymme för skönsmässig bedömning, välja en metod för att beräkna förhandsbidragen som grundade sig på en komparativ jämförelse av särskilt den finansiella situationen för varje auktoriserat institut i de deltagande medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 118).

159

Vidare har sökanden inte åberopat någon uppgift som kan ifrågasätta de skäl som utgör stöd för detta konstaterande eller SRB:s påstående om att en sådan beräkningsmetod syftar till att ge instituten incitament att driva verksamhet enligt en mindre riskfylld modell, genom att förmå dem att särskilt förbättra sin ställning i förhållande till de andra instituten.

160

Mot denna bakgrund kan inte sökanden med framgång hävda att beräkningen av förhandsbidragen på grundval av en komparativ jämförelse av den finansiella situationen för varje institut utgör en uppenbart olämplig åtgärd för att uppnå det mål som har angetts i punkt 159 ovan.

161

Vad beträffar frågan huruvida den metod som har angetts i punkt 159 ovan är nödvändig, har sökanden gjort gällande att förhandsbidragen skulle ha kunnat beräknas genom en annan metod, som endast grundar sig på det berörda institutets egna uppgifter. Även om det antas att en sådan metod leder till ett lägre förhandsbidrag och att den därmed är mindre ingripande för instituten, har det emellertid inte visats att den skulle göra det möjligt att uppnå det mål som har angetts i punkt 159 ovan på ett lika effektivt sätt som den jämförande beräkningsmetoden som infördes av unionslagstiftaren och kommissionen.

162

Med hänsyn till innehållet i sökandens argument, har det således inte visats att beräkningsmetoden uppenbart går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som har angetts i punkt 159 ovan.

163

Slutligen har sökanden inte visat att beräkningen av förhandsbidragen på grundval av en komparativ jämförelse av den finansiella situationen för varje institut skulle medföra olägenheter som är uppenbart oproportionerliga i förhållandet till det eftersträvade målet, vilket har beskrivits i punkt 159 ovan.

164

För det andra har sökanden hävdat att bedömningen av institutens riskprofil vid beräkningen av förhandsbidragen grundar sig på kriterier som inte har samband med de kriterier som tillämpas inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen. På grund av att ett sådant samband saknas, är sökanden skyldig att betala ett förhandsbidrag som uppgår till ett konstlat högt och oproportionerligt belopp.

165

Vad först beträffar frågan huruvida kriterierna för att bedöma institutens riskprofil är lämpliga, såsom de har fastställts i artikel 103.7 i direktiv 2014/59 – som det för övrigt hänvisas till i artikel 70.2 andra stycket b i förordning nr 806/2014 – samt artiklarna 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 och bilaga I till denna, framgår det av innehållet i dessa och av skäl 107 i direktiv 2014/59, skäl 109 i förordning nr 806/2014 och skäl 5 i delegerad förordning 2015/63 att dessa kriterier syftar till att säkerställa att de institut som driver verksamhet enligt en mer riskfylld modell är skyldiga att betala högre förhandsbidrag än de institut som driver verksamhet enligt en mindre riskfylld modell.

166

Sökanden har inte lagt fram någon konkret uppgift vid tribunalen som ifrågasätter den omständigheten att dessa kriterier kan göra det möjligt att uppnå ett sådant mål. Sökanden har i det avseendet nöjt sig med att framföra ett ostyrkt påstående om att de kriterier som används för riskbedömningen inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen är lämpligare för att säkerställa att de institut som har en hög risk ska bidra mer till den gemensamma resolutionsfonden. Med hänsyn till de överväganden som har angetts i punkterna 104–111 ovan, kan ett sådant argument inte godtas, eftersom regleringen av den gemensamma resolutionsmekanismen och regleringen av den gemensamma tillsynsmekanismen har olika mål.

167

Mot denna bakgrund kan tribunalen inte godta sökandens argument som syftar till att visa att de bestämmelser som har nämnts i punkt 165 ovan, vari föreskrivs kriterierna för justering av förhandsbidragen i förhållande till institutens riskprofil, är uppenbart olämpliga med hänsyn till det mål som det har erinrats om i nämnda punkt.

168

Vad därefter beträffar frågan huruvida det är nödvändigt att beakta de kriterier som följer av de bestämmelser som har nämnts i punkt 165 ovan, har sökanden hävdat att ett eventuellt beaktande av de kriterier som används inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, i syfte att beräkna förhandsbidragen, skulle kunna medföra en mindre börda för de berörda instituten.

169

Som domstolen påpekade i dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB (C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113), syftar dock de kriterier som föreskrivs i de bestämmelser som har nämnts i punkt 165 ovan till att fördela den årliga målnivån mellan alla de berörda instituten. Även om alternativa kriterier till de kriterier som följer av dessa bestämmelser, såsom de kriterier som används inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, medförde en mindre börda för vissa institut, så skulle de samtidigt medföra en större börda för andra institut. Trots detta har sökanden inte förklarat hur tillämpningen av dessa alternativa kriterier skulle ge upphov till en mindre börda för samtliga berörda institut.

170

Även om det antas att sådana kriterier leder till ett lägre förhandsbidrag för instituten, har sökanden inte angett hur tillämpningen av dessa kriterier skulle göra det möjligt att uppnå det mål som har angetts i punkt 165 ovan lika effektivt som tillämpningen av de kriterier som följer av de bestämmelser som har nämnts i den punkten, trots det faktum att – såsom framgår av punkterna 104–111 ovan – de mål som eftersträvas genom den gemensamma tillsynsmekanismen och närmare bestämt genom unionslagstiftningen om kraven på övervakning skiljer sig från de mål som avses i den reglering som gäller just resolution av institut.

171

Mot denna bakgrund har sökanden inte visat på vilket sätt de kriterier som införts genom de bestämmelser som har nämnts i punkt 165 ovan uppenbart går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som har angetts i samma punkt.

172

Vidare har sökanden inte heller visat att justeringen av förhandsbidragen i förhållande till institutens riskprofil, med hänsyn till de kriterier som har införts genom de bestämmelser som har nämnts i punkt 165 ovan, medförde olägenheter som är uppenbart oproportionerliga i förhållandet till det eftersträvade målet som beskrivs i ovannämnda punkt.

173

För det tredje har sökanden gjort gällande att proportionalitetsprincipen har åsidosatts, eftersom förhandsbidragens belopp nästan uteslutande avgörs av det grundläggande årliga bidraget. Enligt sökanden är den huvudsakliga parametern för förhandsbidragen fortfarande storleken på balansräkningen snarare än multiplikatorn för riskjustering, vilken har en begränsad påverkan då den varierar mellan 0,8 och 1,5. En sådan mekanism skulle innebära att de stora institutens grundläggande årliga bidrag övervärderas, trots att de har en låg riskprofil inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen.

174

Tribunalen konstaterar att det framgår av artikel 70.2 andra stycket a i förordning nr 806/2014, jämförd med skäl 5 i delegerad förordning 2015/63, att det grundläggande årliga bidraget ska vara proportionellt mot beloppet för det aktuella institutets skulder, exklusive kapitalbas och garanterade insättningar, i förhållande till de totala skulderna, exklusive kapitalbas och garanterade insättningar, för alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier, och detta bidrag grundar sig således på institutets storlek.

175

När det gäller frågan huruvida det är lämpligt att beakta institutens storlek vid beräkningen av det grundläggande årliga bidraget ska det, med hänsyn till de överväganden som har angetts i punkt 87 ovan, erinras om att de institut som har stora skulder – och som således är stora till storleken – är de som med största sannolikhet kan komma att omfattas av ett resolutionsverktyg och således beviljas finansiering från den gemensamma resolutionsfonden.

176

Det var genom att stödja sig på kriteriet om omfattningen av institutens skulder – och följaktligen deras storlek – som unionslagstiftaren och kommissionen ville säkerställa de mål som det har erinrats om i punkt 42 ovan, vilka består dels i att ge den gemensamma resolutionsmekanismen tillräckliga finansiella medel för en effektiv tillämpning av resolutionsverktygen, dels i att ge instituten incitament att driva verksamhet enligt en mindre riskfylld modell genom att bland annat minska deras skulder.

177

Sökanden har i det avseendet inte visat att unionslagstiftaren och kommissionen, genom att basera beräkningen av det grundläggande årliga bidraget på institutens storlek, hade föreslagit en uppenbart olämplig åtgärd för att uppnå de mål som har nämnts i punkt 176 ovan.

178

När det gäller frågan huruvida kriteriet avseende storleken var nödvändigt, har sökanden i huvudsak hävdat att om beräkningen av förhandsbidragen mer baserades på multiplikatorn för riskjustering än på institutens storlek, skulle bidragen ha varit lägre, eftersom beloppet skulle återspegla institutens låga riskprofil.

179

Tribunalen påpekar att om sökandens argument skulle tolkas så, att den kräver att det ska tillämpas en större skala för multiplikatorn för riskjustering än den som föreskrivs i artikel 9.3 i delegerad förordning 2015/63, det vill säga en skala som även omfattar värden som överstiger 1,5 procent, har det inte visats att beräkningen av förhandsbidragen på grundval av en sådan skala skulle medföra en mindre börda för instituten. I ett sådant fall skulle nämligen multiplikatorn för riskjustering kunna fastställas till ett värde som överstiger 1,5 procent, så att bidragsbeloppet skulle öka.

180

Det kan således inte med framgång göras gällande att den metod för att beräkna förhandsbidragen som har föreskrivits av unionslagstiftaren och har preciserats av kommissionen uppenbart går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som har angetts i punkt 176 ovan, genom att beräkningen av förhandsbidraget grundas mer på institutens storlek än på multiplikatorn för riskjustering.

181

Sökanden har därför inte visat att beaktandet av institutens storlek vid beräkningen av förhandsbidragen medförde olägenheter som var uppenbart oproportionerliga i förhållandet till de eftersträvade målen.

182

Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den andra grunden.

183

Sökanden har som tredje grund hävdat att artiklarna 69.1, 69.2, 70.1 och 70.2 i förordning nr 806/2014, artiklarna 4.2, 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 och bilaga I till denna samt artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81 strider mot rättssäkerhetsprincipen. De argument som har anförts till stöd för denna grund består av tre delgrunder. Den första delgrunden avser att det är omöjligt för instituten att i förväg känna till storleken på deras förhandsbidrag. Den andra delgrunden avser att vissa riskindikatorer inte beaktas. Den tredje delgrunden avser att metoderna för att fastställa ”ökningstakten för garanterade insättningar”, vilken ligger till grund för att fastställa den årliga målnivån, är olämpliga. Inom ramen för denna grund har sökanden även åberopat en fjärde delgrund, som avser att artikel 290 FEUF åsidosattes.

184

Tribunalen ska inledningsvis ange räckvidden av denna invändning om rättsstridighet.

185

Även om sökanden formellt sett har framställt en invändning om rättsstridighet avseende alla de bestämmelser som har angetts i punkt 183 ovan, avser sökandens argument till stöd för denna invändning endast huruvida artiklarna 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 och bilaga I till denna är förenliga med rättssäkerhetsprincipen. Sökanden har således inte anfört något argument som specifikt rör lagenligheten, mot bakgrund av denna princip, av artiklarna 69.1, 69.2, 70.1 och 70.2 i förordning nr 806/2014, artikel 4.2 i delegerad förordning 2015/63 samt artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81. Mot denna bakgrund ska det konstateras att denna invändning om rättsstridighet i själva verket avser enbart artiklarna 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 och bilaga I till denna.

186

Sökanden har i huvudsak hävdat att artiklarna 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 och bilaga I till denna strider mot rättssäkerhetsprincipen, för att sökanden inte tillräckligt långt i förväg kan känna till storleken på det förhandsbidrag som den kommer att åläggas. Först och främst är beräkningsmetoden i sin helhet obegriplig. Vidare är justeringen av det grundläggande årliga bidraget i förhållande till riskprofilen avhängig av de metoder som föreskrivs i dessa bestämmelser, vilka är obegripliga. Slutligen har hänförandet till de olika intervallerna skett på ett ensidigt och obegripligt sätt.

187

Fastställandet av förhandsbidragen baseras dessutom på användningen av uppgifter som inte har offentliggjorts. Slutligen är storleken på förhandsbidragen avhängig av hur de andra institutens situation utvecklas, vilket skapar ett kraftigt ömsesidigt beroende mellan de olika institutens individuella bidragsbelopp, vilket gör det omöjligt att i förväg beräkna ett exakt förhandsbidrag.

188

SRB, parlamentet, rådet och kommissionen har bestritt dessa argument.

189

Rättssäkerhetsprincipen kräver dels att rättsregler ska vara klara och precisa, dels att enskilda kan förutse hur dessa rättsregler kommer att tillämpas, i synnerhet om rättsreglerna kan få negativa konsekvenser. Enligt nämnda princip krävs det i synnerhet att en lagstiftning gör det möjligt för dem som berörs därav att få kännedom om den exakta omfattningen av de skyldigheter som de därigenom åläggs och att de på ett otvetydigt sätt kan få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och vidta åtgärder i enlighet därmed (dom av den 29 april 2021, Banco de Portugal m.fl., C‑504/19, EU:C:2021:335, punkt 51, och dom av den 16 februari 2022, Polen/parlamentet och rådet, C‑157/21, EU:C:2022:98, punkt 319).

190

Dessa krav kan emellertid inte förstås så, att de hindrar en unionsinstitution från att i en bestämmelse som den antar använda sig av ett abstrakt juridiskt begrepp, eller att de innebär ett krav på att en sådan abstrakt bestämmelse ska ange de olika konkreta fall där den kan tillämpas. Det är nämligen inte möjligt för denna institution att i förväg bestämma alla dessa fall (se, analogt, dom av den 20 juli 2017, Marco Tronchetti Provera m.fl., C‑206/16, EU:C:2017:572, punkterna 39 och 40, och dom av den 16 februari 2022, Polen/parlamentet och rådet, C‑157/21, EU:C:2022:98, punkt 320).

191

En bestämmelse i en unionsrättsakt strider följaktligen mot rättssäkerhetsprincipen, på grund av dess oklarheter, endast om den är så tvetydigt formulerad att de enskilda inte med tillräcklig säkerhet kan skingra eventuella tvivel angående den aktuella bestämmelsens räckvidd eller innebörd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 april 2005, Belgien/kommissionen, C‑110/03, EU:C:2005:223, punkt 31, och dom av den 22 maj 2007, Mebrom/kommissionen, T‑216/05, EU:T:2007:148, punkt 108).

192

Det faktum att en unionsrättsakt lämnar ett bedömningsutrymme åt de myndigheter som har ansvaret för att genomföra rättsakten strider inte heller i sig mot kravet på förutsebarhet, under förutsättning att omfattningen av denna befogenhet och sättet för dess användande har reglerats på ett tillräckligt klart sätt med beaktande av det legitima mål som står på spel, så att enskilda ges ett adekvat skydd mot godtycke (se dom av den 16 februari 2022, Polen/parlamentet och rådet, C‑157/21, EU:C:2022:98, punkt 321 och där angiven rättspraxis).

193

I enlighet med den rättspraxis som har citerats i punkterna 191 och 192 ovan ska tribunalen således i förevarande fall pröva huruvida den tillämpliga lagstiftningen är så tvetydigt formulerad att instituten inte med tillräcklig säkerhet kan skingra eventuella tvivel angående räckvidden eller innebörden av artiklarna 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 och bilaga I till denna, vilka sökanden har gjort gällande är rättsstridiga.

194

Vad, för det första, beträffar påståendet att beräkningsmetoden i sin helhet är obegriplig, ankommer det på sökanden att identifiera oklarheterna, vagheterna eller den bristande förutsebarheten i de rättsregler som den har ifrågasatt. Sökanden har emellertid inte identifierat dessa, utan nöjt sig med att framföra allmänna och ostyrkta påståenden.

195

Under alla omständigheter framgår det av rättspraxis att den tillämpliga lagstiftningen inte med nödvändighet måste göra det möjligt för instituten att kontrollera huruvida beräkningen av deras förhandsbidrag är korrekt, eftersom ett sådant krav med nödvändighet skulle medföra att unionslagstiftaren och kommissionen inte kunde införa en metod för att beräkna detta bidrag som beaktar uppgifter vars konfidentiella karaktär skyddas av unionsrätten och att det omfattande utrymme för skönsmässig bedömning som lagstiftaren och kommissionen måste ha för detta ändamål minskades i alltför hög grad, genom att lagstiftaren och kommissionen bland annat hindrades att välja en metod som är ägnad att säkerställa en dynamisk anpassning av finansieringen av den gemensamma resolutionsfonden till utvecklingen på finansmarknaden, genom att man tar hänsyn till en komparativ jämförelse av särskilt den finansiella situationen för varje auktoriserat institut i en medlemsstat som deltar i den gemensamma resolutionsfonden (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 118).

196

Det är således tillräckligt att de personer som berörs av ett beslut om fastställande av förhandsbidrag känner till den beräkningsmetod som använts av SRB och förfogar över tillräckliga uppgifter för att förstå på vilket sätt deras individuella situation har beaktats vid beräkningen av deras förhandsbidrag, mot bakgrund av situationen för samtliga andra berörda institut, även om de inte ges tillgång till uppgifter som omfattas av skyddet för affärshemligheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 122).

197

Bland de uppgifter som instituten således ska få tillgång till återfinns bland annat gränsvärdena för varje intervall och de riskindikatorer som hänför sig härtill, som låg till grund för riskjusteringen av institutens förhandsbidrag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 167).

198

Dessutom utgör delegerad förordning 2015/63 inte på något sätt hinder för SRB:s möjlighet att i sammanställning lämna ut anonymiserade uppgifter som är tillräckliga för att ett institut ska kunna förstå på vilket sätt dess individuella situation har beaktats vid beräkningen av dess förhandsbidrag, mot bakgrund av situationen för samtliga andra berörda institut (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 139).

199

Mot denna bakgrund kan tribunalen inte godta den första anmärkningen.

200

Vad, för det andra, beträffar riskjusteringen av institutens grundläggande årliga bidrag, ska det påpekas att sökanden har begränsat sig till att hävda att artiklarna 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 är ”obegripliga till sin omfattning” och således till att allmänt göra gällande att de begrepp som används i dessa bestämmelser innehåller oklarheter som skulle kunna leda till ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.

201

Sökanden har dock inte lagt fram någon konkret uppgift vid tribunalen för att bestrida lagenligheten av artiklarna 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 på grund av deras påstådda oklarheter, vagheter eller bristande förutsebarhet.

202

Mot denna bakgrund kan den andra anmärkningen inte godtas.

203

Vad, för det tredje, beträffar sökandens argument om att den så kallade intervallmetoden, vilken beskrivs i punkt 204 nedan, särskilt hänförandet till de olika intervallerna, har genomförts på ett ensidigt och obegripligt sätt, vill tribunalen påpeka följande.

204

Med tillämpning av bilaga I till delegerad förordning 2015/63, under rubriken ”Steg 2”, ankommer det på SRB att först beräkna ett antal intervaller (bins) för att jämföra instituten med hänsyn till de olika riskindikatorerna och delriskindikatorerna. Sedan ankommer det på SRB att hänföra instituten till varje intervall. Därefter ankommer det på SRB att tilldela alla institut inom ett givet intervall samma betyg, kallad den diskretiserade indikatorn, vilken ska beaktas vid den återstående beräkningen av deras multiplikator för riskjustering.

205

I bilaga I till delegerad förordning 2015/63 anges dessutom i detalj bland annat de olika stegen i intervallmetoden och däri anges de matematiska formler som ska tillämpas av SRB.

206

Sökanden har inte lagt fram någon konkret uppgift vid tribunalen som syftar till att identifiera oklarheter, vagheter eller bristande förutsebarhet vad beträffar dessa olika steg eller formler.

207

Med hänsyn till de överväganden som har angetts i punkterna 195–197 ovan, var kommissionen under alla omständigheter inte skyldig att föreskriva att instituten ska tillhandahållas de uppgifter som gör det möjligt för dem att fullt ut kontrollera att intervallmetoden har tillämpats på ett korrekt sätt.

208

Vidare utgör delegerad förordning 2015/63 inte alls något hinder mot att SRB, för att uppfylla de krav som har nämnts i punkterna 196 och 197 ovan, lämnar ut gränsvärdena för respektive intervall och de indikatorer som hänför sig härtill, för att göra det möjligt för det berörda institutet att bland annat förvissa sig om att dess klassificering vid den i bilaga I till denna delegerade förordning fastställda diskretiseringen av indikatorerna faktiskt motsvarar dess finansiella situation, att denna diskretisering har skett på grundval av tillförlitliga uppgifter i enlighet med den metod som fastställts i denna delegerade förordning och att samtliga riskfaktorer som ska beaktas vid tillämpningen av förordning nr 806/2014 och nämnda delegerade förordning faktiskt har beaktats.

209

För det fjärde kan inte sökanden, till stöd för denna invändning om rättsstridighet, åberopa den omständigheten att det beräkningsverktyg som SRB tillhandahöll instituten före antagandet av det angripna beslutet inte gjorde det möjligt att kontrollera de bedömningar som gjordes av SRB för att hänföra instituten till de olika intervallen. Detta beräkningsverktyg föreskrivs nämligen inte i den tillämpliga lagstiftningen, närmare bestämt i delegerad förordning 2015/63. Sådan kritik avser följaktligen lagenligheten av SRB:s handlande, och inte lagenligheten av denna delegerade förordning.

210

Även om det antas att denna anmärkning ska förstås så, att sökanden genom denna anmärkning ifrågasätter det angripna beslutets lagenlighet, räcker det att påpeka att sökanden, trots den omständigheten att den tillämpliga lagstiftningen inte tvingar SRB att tillhandahålla instituten det beräkningsverktyg som har nämnts i punkt 209 ovan och att tillhandahållandet av detta verktyg föregår antagandet av beslutet, inte har förklarat hur de påstått otillräckliga uppgifterna i detta verktyg skulle påverka beslutets giltighet. Under alla omständigheter följer det av den rättspraxis som har angetts i punkterna 195 och 196 ovan att SRB inte är tvungen att lämna ut uppgifter som omfattas av skyddet för affärshemligheter och som avser den finansiella situationen för vart och ett av de berörda instituten.

211

För det femte har sökanden framhållit att det är otillräckligt att offentliggöra vissa aggregat av konfidentiella uppgifter i de beslut som fastställer förhandsbidragen för ett visst år, eftersom andra icke-konfidentiella uppgifter som krävs för en god förståelse och för att föregripa beräkningarna inte alltid offentliggörs av SRB.

212

Genom dessa argument har sökanden inte heller ifrågasatt de bestämmelser i den tillämpliga lagstiftningen, vilka har angetts i punkt 186 ovan, som den har gjort gällande är rättsstridiga med hänsyn till rättssäkerhetsprincipen.

213

Sökanden har nämligen begränsat sig till att kritisera att SRB inte offentliggjorde vissa icke konfidentiella uppgifter som krävs för att beräkna förhandsbidragen, före antagandet av de beslut som fastställer dessa bidrag. Denna anmärkning avser följaktligen inte den tillämpliga lagstiftningens lagenlighet, utan villkoren för dess tillämpning av SRB.

214

Även om det antas att denna anmärkning ska förstås så, att sökanden genom denna anmärkning ifrågasätter det angripna beslutets lagenlighet, har sökanden inte förklarat på ett tillräckligt klart sätt vilka konkreta uppgifter som SRB var skyldig att offentliggöra för att uppfylla de krav som framgår av den rättspraxis som har angetts i punkterna 195 och 196 ovan, vilket den däremot inte gjorde. I det avseendet följer det för övrigt av samma rättspraxis att det vore överdrivet att kräva att SRB ska lämna ut var och en av de sifferuppgifter som ligger till grund för beräkningen av förhandsbidraget för vart och ett av de berörda instituten (se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 123 och där angiven rättspraxis).

215

Vad, för det sjätte, beträffar den omständigheten att beräkningen av förhandsbidragen för ett institut är avhängig av konfidentiella uppgifter om situationen för de andra instituten, vilket påstås öka beräkningsmetodens oförutsebarhet, ska det påpekas att sökandens argument i det avseendet inte alls har utvecklats.

216

Under alla omständigheter strider dessa argument mot de lärdomar som följer av dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB (C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601), och som visserligen avser iakttagandet av motiveringsskyldigheten, men som gäller även i fråga om iakttagandet av rättssäkerhetsprincipen.

217

I dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB (C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601), medgav EU-domstolen att den princip som genomsyrade metoden för beräkning av förhandsbidragen, såsom den framgick av direktiv 2014/59 och förordning nr 806/2014, kunde innebära att SRB använder uppgifter om andra institut som omfattas av skyddet för affärshemligheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 114).

218

Mot denna bakgrund kan inte sökanden med framgång stödja sig enbart på den omständigheten att den inte kan i förväg beräkna det förhandsbidrag som den är skyldig att betala, på grund av att uppgifterna om de andra instituten inte har delgetts sökanden.

219

Såsom har påpekats i punkt 198 ovan utgör delegerad förordning 2015/63 inte alls något hinder för SRB:s möjlighet att i sammanställning lämna ut anonymiserade uppgifter som är tillräckliga för att ett institut ska kunna förstå på vilket sätt dess individuella situation har beaktats vid beräkningen av dess förhandsbidrag, mot bakgrund av situationen för samtliga andra berörda institut.

220

Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den tredje grundens första del.

221

Sökanden har hävdat att vissa riskindikatorer inte tillämpades för att beräkna förhandsbidragen för bidragsperioden 2021, nämligen ”stabil nettofinansieringskvot”, minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder samt ”komplexitet” och ”möjligheten till resolution”. Den omständigheten att dessa riskindikatorer inte beaktades och oförutsebarheten vad gäller deras införande strider enligt sökanden mot rättssäkerhetsprincipen, eftersom sökanden inte skulle kunna förutse genomförandet av dessa.

222

Den omständigheten att delegerad förordning 2015/63, i sina övergångsbestämmelser, ger SRB möjlighet att inte beakta vissa riskindikatorer, samtidigt som den dock tillåts riskjustera det grundläggande årliga bidraget, ger enligt sökanden vidare upphov till rättsosäkerhet.

223

SRB och kommissionen har bestritt dessa argument.

224

I enlighet med den rättspraxis som har angetts i punkterna 189–192 ovan, ska tribunalen i förevarande fall undersöka huruvida den tillämpliga lagstiftningen är så tvetydigt formulerad att instituten inte med tillräcklig säkerhet kan skingra eventuella tvivel angående tillämpningen av vissa riskindikatorer, såsom ”stabil nettofinansieringskvot”, minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder samt ”komplexitet” och ”möjligheten till resolution”.

225

I artikel 20.1 i delegerad förordning 2015/63 föreskrivs de villkor på vilka SRB, under en övergångsperiod, får underlåta att tillämpa sådana riskindikatorer. I nämnda artikel stadgas att ”[n]är de uppgifter som krävs för en viss indikator som avses i bilaga II [till denna delegerade förordning] inte ingår i de tillämpliga tillsynsrapporteringskrav som avses i artikel 14 [i nämnda delegerade förordning] för det berörda referensåret, ska denna riskindikator inte tillämpas fram till det att tillsynsrapporteringskravet i fråga börjar gälla”.

226

I artikel 20.1 i delegerad förordning 2015/63 föreskrivs således två villkor för att SRB under en övergångsperiod inte ska tillämpa en riskindikator, nämligen, för det första, villkoret att de uppgifter som krävs för en sådan indikator inte ingår i de tillsynsrapporteringskrav som anges i artikel 14 i den delegerade förordningen och, för det andra, villkoret att denna indikator anges i bilaga II till nämnda delegerade förordning, som har rubriken ”Uppgifter som ska lämnas till resolutionsmyndigheten” och som innehåller 15 kategorier av uppgifter. Sökanden har inte hävdat, och än mindre visat, att dessa villkor är så tvetydigt formulerade att instituten inte med tillräcklig säkerhet kan skingra eventuella tvivel angående tillämpningen av vissa riskindikatorer.

227

Mot denna bakgrund kan tribunalen inte godta sökandens argument som syftar till att visa att förordning nr 806/2014 eller delegerad förordning 2015/63 är rättsstridiga på grund av ett påstått åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen till följd av oförutsebarheten vad gäller införandet av riskindikatorerna.

228

Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den tredje grundens andra del.

229

Sökanden anser att målet att uppnå en slutlig målnivå – motsvarande 1 procent av bankunionens garanterade insättningar – förutsätter att SRB varje år bedömer en ”ökningstakt för dessa garanterade insättningar”, vilken fastställs på ett obegripligt sätt och vars utveckling är svår att förutse för instituten.

230

SRB har bestritt dessa argument.

231

Det ska påpekas att sökanden inte har lagt fram någon konkret uppgift vid tribunalen som syftar till att visa att de bestämmelser som har angetts i punkt 183 ovan är så tvetydigt formulerade att instituten inte med tillräcklig säkerhet kan skingra eventuella tvivel angående fastställandet av den slutliga målnivån eller den årliga målnivån.

232

I en del av sina argument har sökanden dessutom i själva verket ifrågasatt den bristfälliga motiveringen i det angripna beslutet vad beträffar fastställandet av den årliga målnivån. Denna anmärkning avser inte lagenligheten av de bestämmelser som har angetts i punkt 183 ovan och kommer att prövas i punkterna 271–308 nedan.

233

Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den tredje grundens tredje del, i den mån sökanden har bestritt lagenligheten av dessa bestämmelser.

234

Sökanden har inom ramen för den tredje grunden även gjort gällande att den omständigheten att de väsentliga beräkningskriterierna har fastställts i delegerad förordning 2015/63, och inte i förordning nr 806/2014, medför ett åsidosättande av artikel 290 FEUF. Vid förhandlingen uppgav sökanden att den, genom detta argument, hävdade att direktiv 2014/59 endast hade fastställt de stora riskkategorierna, som det hade grupperat i fyra riskpelare, men att det inte hade tagit ställning till själva kriterierna, vilka hade fastställts av kommissionen i delegerad förordning 2015/63.

235

Parlamentet har bestritt att det finns fog för denna del av den tredje grunden och vill få klarhet i huruvida den kan tas upp till prövning, eftersom den inte har åberopats på ett tillräckligt klart och precist sätt i ansökan.

236

I det avseendet följer det av rättspraxis att för att garantera rättssäkerhet och en god rättskipning krävs, för att en talan ska kunna tas upp till prövning, att de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan. Talan kan således inte prövas på en grund som inte är tillräckligt klart formulerad i ansökan genom vilken talan väckts. Liknande krav ställs när en anmärkning anförs till stöd för en grund. En invändning om rättegångshinder som inte kan avhjälpas ska prövas ex officio av unionsdomstolen (se dom av den 30 juni 2021, Italien/kommissionen, T‑265/19, ej publicerad, EU:T:2021:392, punkt 33 och där angiven rättspraxis, och dom av den 7 juli 2021, Bateni/rådet, T‑455/17, EU:T:2021:411, punkt 135 och där angiven rättspraxis).

237

I förevarande fall anges det endast i punkt 125 i ansökan att ”den i hög grad strukturella och avgörande roll som de beräkningskriterier som fastställs i delegerad förordning [2015/63] ha[de] led[de] till att dessa kriterier per definition [ansågs] vara väsentliga för [förordning nr 806/2014], vilket medför[de] ett åsidosättande av artikel 290 FEUF”, och i punkt 139 i ansökan anges att ”den omständigheten att de väsentliga beräkningskriterierna antogs inom ramen för den delegerade förordningen och inte [förordning nr 806/2014] str[ed] mot artikel 290[.1] FEUF”.

238

Dessa påståenden har inte åtföljts av några som helst argument i ansökan. Sökanden har således bland annat inte identifierat de bestämmelser i delegerad förordning 2015/63 som den anser innehöll väsentliga delar i den mening som avses i artikel 290.1 andra stycket andra meningen FEUF, vilka borde ha funnits med i direktiv 2014/59. På samma sätt har sökanden inte angett vilka konkreta delar i nämnda bestämmelser som är ”väsentliga” eller anfört några argument för det ändamålet.

239

Oklarheterna i denna delgrund förvärras slutligen av den omständigheten att den har åberopats inom ramen för en grund som avser åsidosättande av en annan rättsregel, nämligen rättssäkerhetsprincipen.

240

Tribunalen konstaterar följaktligen att de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som anmärkningen om åsidosättande av artikel 290 FEUF grundas på inte framgår, åtminstone kort, av innehållet i själva ansökan. En sådan anmärkning uppfyller således inte kraven i punkt 236 ovan.

241

Mot denna bakgrund kan de argument som sökanden anförde vid förhandlingen inte anses utgöra en utvidgning av den anmärkning som angavs i punkterna 125 och 139 i ansökan, eftersom någon sådan anmärkning inte har åberopats på ett giltigt sätt.

242

Talan kan följaktligen inte prövas såvitt avser den tredje grundens fjärde del.

243

Sökanden anser att såväl artiklarna 4.2, 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 och bilaga I till denna som det angripna beslutet, vilket grundar sig på dessa bestämmelser, strider mot principen om god förvaltningssed, vilken omfattar motiveringsskyldigheten, och mot principen om ett effektivt domstolsskydd. Enligt sökanden har instituten inte tillgång till alla de uppgifter som är väsentliga för att de ska kunna förstå och kontrollera det angripna beslutet. I synnerhet känner instituten inte till de detaljerade metoderna för att beräkna ”justeringsgraden för garanterade insättningar”, vilket hindar dem från att förvissa sig om att de beräkningar som gjorts i det avseendet är giltiga.

244

SRB har bestritt dessa argument.

245

För det första erinrar tribunalen om att principen om god förvaltningssed kräver, i sådana fall som det aktuella där unionsinstitutionerna eller unionsorganen har ett utrymme för skönsmässig bedömning, att de garantier som följer av unionens rättsordning i fråga om administrativa förfaranden iakttas. Till dessa garantier hör bland annat en skyldighet för den behöriga institutionen eller det behöriga organet att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det enskilda fallet (dom av den 21 november 1991, Technische Universität München, C‑269/90, EU:C:1991:438, punkt 14, dom av den 30 september 2003, Atlantic Container Line m.fl./kommissionen, T‑191/98, T‑212/98–T‑214/98, EU:T:2003:245, punkt 404, och dom av den 9 april 2019, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, T‑371/17, ej publicerad, EU:T:2019:232, punkt 200).

246

För det andra följer det av fast rättspraxis att den berörda personen, för att det ska vara fråga om ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), måste ha möjlighet att få kännedom om de skäl som ligger till grund för det beslut som fattats rörande honom eller henne, antingen genom att läsa själva beslutet eller genom att på begäran underrättas om skälen för beslutet, utan att detta påverkar den behöriga domstolens rätt att kräva att den aktuella myndigheten anger dessa skäl. Detta är nödvändigt för att den berörde ska kunna ta till vara sina rättigheter under bästa möjliga förutsättningar och, med kännedom om samtliga omständigheter, kunna avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan vid behörig domstol samt för att behörig domstol fullt ut ska kunna genomföra legalitetskontrollen av det aktuella beslutet (se dom av den 26 april 2018, Donnellan, C‑34/17, EU:C:2018:282, punkt 55, och dom av den 24 november 2020, Minister van Buitenlandse Zaken, C‑225/19 och C‑226/19, EU:C:2020:951, punkt 43).

247

Med hänsyn till den kontradiktoriska principen, vilken utgör en del av den rätt till försvar som anges i artikel 47 i stadgan, har parterna i ett förfarande dessutom rätt att få ta del av samtliga handlingar och yttranden som ingetts till domstolen i syfte att påverka avgörandet samt att yttra sig däröver. Den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel vid domstol tillåter nämligen inte att ett domstolsavgörande grundas på omständigheter och handlingar som parterna, eller en av parterna, inte har kunnat ta del av, och beträffande vilka de inte har kunnat tillkännage sin ståndpunkt (se dom av den 4 juni 2013, ZZ, C‑300/11, EU:C:2013:363, punkterna 55 och 56, och dom av den 23 oktober 2014, Unitrading, C‑437/13, EU:C:2014:2318, punkt 21).

248

I vissa undantagsfall kan dock en unionsmyndighet motsätta sig att till den berörde lämna ut de exakta och fullständiga skäl som ligger till grund för ett beslut som fattats avseende vederbörande, genom att åberopa skäl som avser skyddet för konfidentiella uppgifter. I ett sådant fall är det nödvändigt att använda sig av metoder och rättsregler som gör det möjligt att förena berättigade hänsyn till skyddet för konfidentiella uppgifter som har beaktats vid antagandet av ett sådant beslut med nödvändigheten av att i tillräcklig utsträckning säkerställa den enskildes processuella rättigheter, såsom rätten att yttra sig och principen om ett kontradiktoriskt förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkterna 115–120, se även, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 125).

249

Med hänsyn till att förhandsbidragen har en specifik beskaffenhet, ska en sådan avvägning även göras vid beräkningen av dessa bidrag. Såsom framgår av skälen 105–107 i direktiv 2014/59 och av skäl 41 i förordning nr 806/2014, syftar dessa bidrag till att i försäkringssyfte säkerställa att finanssektorn ger den gemensamma resolutionsmekanismen tillräckliga finansiella medel för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter, samtidigt som de berörda instituten ges incitament att driva verksamhet enligt en mindre riskfylld modell. Beräkningen av dessa bidrag grundas således inte på tillämpningen av en avgiftssats på ett avgiftsunderlag, utan grundas, med tillämpning av artiklarna 102 och 103 i direktiv 2014/59 och artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014, på fastställandet av en slutlig målnivå som ska uppnås genom summan av dessa bidrag, vilka ska ha betalats före slutet av den inledande perioden på åtta år från och med den 1 januari 2016 (nedan kallade den inledande perioden och den slutliga målnivån), och därefter på fastställandet av en årlig målnivå vars belopp ska fördelas mellan de institut som är auktoriserade i samtliga deltagande medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113).

250

Den slutliga målnivån har fastställts till minst 1 procent av summan av de garanterade insättningarna i samtliga dessa institut, och varje instituts grundläggande årliga bidrag ska beräknas i proportion till storleken på institutets skulder (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar, som andel av de sammanlagda skulderna (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar, i alla auktoriserade institut i samtliga deltagande medlemsstater. Det framstår mot denna bakgrund som om den princip som genomsyrar metoden för beräkning av förhandsbidragen, såsom den framgår av direktiv 2014/59 och förordning nr 806/2014, förutsätter att SRB använder uppgifter som omfattas av skyddet för affärshemligheter (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 114).

251

Unionens institutioner och byråer är i princip skyldiga enligt principen om skydd för affärshemligheter – som är en allmän princip i unionsrätten, vilken bland annat har kommit till konkret uttryck i artikel 339 FEUF – att inte avslöja hemliga uppgifter som en privat aktör har lämnat för dennes konkurrenter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkterna 109 och 114 och där angiven rättspraxis).

252

Mot denna bakgrund ankom det på kommissionen och Europeiska unionens råd, vid införandet av systemet för beräkning av förhandsbidragen genom delegerad förordning 2015/63 och genomförandeförordning 2015/81, att förena iakttagandet av skyddet för affärshemligheter med principen om ett effektivt domstolsskydd, så att de uppgifter som omfattas av detta skydd inte kan lämnas ut till de berörda och att de bland annat inte kan tas med i motiveringen till de beslut som fastställer storleken på förhandsbidragen.

253

Detta särdrag hos systemet för beräkning av förhandsbidragen hindrar dock inte att unionsdomstolen gör en effektiv domstolsprövning.

254

Det finns nämligen inte något i de bestämmelser som sökanden har hävdat är rättsstridiga som hindrar att SRB, i enlighet med artikel 88.1 första stycket i förordning nr 806/2014, vid antagandet av sitt beslut om fastställande av förhandsbidragen, lämnar ut konfidentiella uppgifter som erhållits inom ramen för dess verksamhet, i sammandrag eller sammanställning, på ett sådant sätt att de berörda instituten inte kan identifieras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 136).

255

När motiveringen av ett sådant beslut måste begränsas för att säkerställa skyddet för konfidentiella uppgifter, ankommer det på den som har fattat beslutet, när dessa uppgifter ifrågasätts vid unionsdomstolarna, att under rättegången bemöta de argument som framförs härom (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2008, Chronopost och La Poste/UFEX m.fl., C‑341/06 P och C‑342/06 P, EU:C:2008:375, punkt 110, och dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 145).

256

För att kunna göra en effektiv domstolsprövning, i enlighet med kraven i artikel 47 i stadgan, får unionsdomstolarna i förekommande fall begära att SRB inkommer med uppgifter som kan visa att de beräkningar vars riktighet har bestritts vid dem är korrekta, varvid unionsdomstolarna vid behov ska säkerställa att dessa uppgifter förblir konfidentiella (se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 146).

257

Genom att undersöka samtliga rättsliga och faktiska omständigheter som åberopats av SRB, ska unionsdomstolen dessutom pröva om det finns stöd för de skäl för att motsätta sig att lämna ut de uppgifter som har använts vid beräkningen av förhandsbidraget som SRB har anfört (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 126).

258

Om det visar sig att de skäl som har anförts av SRB faktiskt utgör hinder för att lämna ut de uppgifter eller den bevisning som har ingetts till unionsdomstolen, krävs det att det görs en lämplig avvägning mellan de krav som hänger samman med rätten till ett effektivt domstolsskydd, framför allt den kontradiktoriska principen, och de krav som följer av skyddet för affärshemligheter (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 128).

259

Av det ovan anförda följer att beräkningen av förhandsbidrag på grundval av uppgifter som omfattas av skyddet för affärshemligheter, i enlighet med artiklarna 4.2, 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 och bilaga I till denna, och utan att dessa uppgifter ställs till de berördas förfogande, inte i sig innebär att dessa bestämmelser är oförenliga med principen om god förvaltningssed och principen om ett effektivt domstolsskydd.

260

Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument.

261

För det första kan sökanden inte stödja sig på dom av den 28 november 2019, Portigon/SRB (T‑365/16, EU:T:2019:824), och dom av den 23 september 2020, Landesbank Baden-Württemberg/SRB (T‑411/17, EU:T:2020:435). Den sistnämnda domen upphävdes av EU‑domstolen i dess dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB (C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601), då de överväganden avseende principen om ett effektivt domstolsskydd, som sökanden stöder sig på, underkändes däri. Vidare innehåller dom av den 28 november 2019, Portigon/SRB (T‑365/16, EU:T:2019:824), i motsats till vad sökanden har hävdat, inte någon bedömning som specifikt avser principen om ett effektivt domstolsskydd.

262

För det andra kan sökanden inte med framgång ifrågasätta lagenligheten av delegerad förordning 2015/63 på grund av att det varken i förordning nr 806/2014 eller i direktiv 2014/59 föreskrivs en metod för beräkning av förhandsbidrag enligt vilken en målnivå först ska fastställas, och det därefter ska göras en relativ fördelning av dessa bidrag mellan instituten.

263

I det avseendet räcker det att erinra om, såsom har påpekats i punkterna 254–258 ovan, att EU-domstolen har medgett att det är möjligt för unionslagstiftaren att använda en beräkningsmetod som grundar sig på fastställandet av en målnivå, och därefter ska en årlig målnivå fördelas mellan samtliga institut, dock utan att åsidosätta motiveringsskyldigheten eller principen om ett effektivt domstolsskydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkterna 136, 145 och 146).

264

Under dessa omständigheter kunde en sådan metod även införas genom delegerad förordning 2015/63.

265

För det tredje anser sökanden att instituten inte har tillgång till samtliga uppgifter som är väsentliga för att de ska kunna förstå och granska det angripna beslutet.

266

I det avseendet räcker det att tribunalen erinrar om att de bestämmelser som har nämnts i punkt 243 ovan inte alls utgör något hinder mot att SRB, för att uppfylla de krav som har nämnts i punkterna 245–258 ovan, lämnar ut de uppgifter som krävs för att de berörda instituten bland annat ska kunna förvissa sig om att de har tillgång till samtliga uppgifter som är väsentliga för att förstå och granska det angripna beslutet.

267

I den mån som nämnda anmärkning avser det angripna beslutets lagenlighet, har sökanden inte heller åberopat något argument vid tribunalen till stöd för denna.

268

En sådan anmärkning kan därför inte godtas.

269

Vad, för det fjärde, beträffar sökandens argument om att det saknas uppgifter i det angripna beslutet avseende fastställandet av ”justeringsgraden för garanterade insättningar” som används för att bestämma den årliga målnivån, anser tribunalen att sådana argument inte leder till ett ifrågasättande av de bestämmelser som har nämnts i punkt 243 ovan, vilka sökanden har gjort gällande är rättsstridiga med hänsyn till principen om god förvaltningssed och principen om ett effektivt domstolsskydd, utan till ett ifrågasättande av det angripna beslutets lagenlighet. Dessa argument kommer därför att prövas i punkterna 309–314 nedan.

270

Talan kan således inte bifallas såvitt avser den fjärde och den femte grunden i den del de har åberopats till stöd för invändningen om att artiklarna 4.2, 6 och 7 i delegerad förordning 2015/63 och bilaga I till denna är rättsstridiga.

271

Såsom har angetts i punkt 232 ovan, har sökanden genom den tredje grundens tredje del i själva verket ifrågasatt bland annat den bristfälliga motiveringen i det angripna beslutet vad beträffar fastställandet av den årliga målnivån.

272

Tribunalen påpekar att enligt artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 ska de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden, vid utgången av den inledande perioden, uppgå till den årliga målnivån, vilken motsvarar minst 1 procent av alla garanterade insättningar i alla institut auktoriserade på de deltagande medlemsstaternas territorier.

273

I artikel 69.2 i förordning nr 806/2014 förskrivs att under den inledande perioden ska förhandsbidragen fördelas så jämnt som möjligt över tiden till dess att den slutliga målnivån som har nämnts i punkt 272 ovan uppnås, men med vederbörlig hänsyn till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som procykliska bidrag kan få på institutens finansiella ställning.

274

I artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 anges att de bidrag som varje år ska betalas in av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier ska inte överstiga 12,5 procent av den slutliga målnivån.

275

Vad beträffar metoden för att beräkna förhandsbidragen, föreskrivs det i artikel 4.2 i delegerad förordning 2015/63 att SRB ska fastställa förhandsbidragens storlek på grundval av den årliga målnivån, med beaktande av den slutliga målnivån och utifrån det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar under föregående år, beräknat kvartalsvis, i samtliga institut som auktoriserats på alla de deltagande medlemsstaternas territorier.

276

Likaså anges det i artikel 4 i delegerad förordning 2015/81 att SRB ska beräkna förhandsbidraget för varje institut på grundval av den årliga målnivån, vilken ska fastställas med hänsyn till den slutliga målnivån och i enlighet med den metod som anges i delegerad förordning 2015/63.

277

Det framgår av skäl 48 i det angripna beslutet att SRB i förevarande fall fastställde den årliga målnivån till 11287677212,56 euro, för bidragsperioden 2021.

278

I skälen 36 och 37 i det angripna beslutet förklarade SRB i huvudsak att den årliga målnivån skulle fastställas på grundval av en analys av utvecklingen av garanterade insättningar under föregående år, på grundval av varje relevant utveckling av den ekonomiska ställningen och på grundval av en analys av de indikatorer som avser fasen i konjunkturcykeln och de verkningar som procykliska bidrag har på institutens finansiella ställning. Därefter ansåg SRB att det var lämpligt att fastställa en koefficient som grundade sig på denna analys och på de finansiella medel som fanns tillgängliga i den gemensamma resolutionsfonden (nedan kallad koefficienten). SRB tillämpade denna koefficient på en åttondel av det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar år 2020, för att erhålla den årliga målnivån.

279

SRB redogjorde för det tillvägagångssätt som hade tillämpats för att fastställa koefficienten i skälen 38–47 i det angripna beslutet.

280

I skäl 38 i det angripna beslutet konstaterade SRB en ständigt uppåtgående trend för garanterade insättningar för samtliga institut i de deltagande medlemsstaterna. I synnerhet uppgick det genomsnittliga beloppet av dessa insättningar, beräknat kvartalsvis, till 6,689 biljoner euro år 2020.

281

I skälen 40 och 41 i det angripna beslutet redogjorde SRB för den prognostiserade utvecklingen av garanterade insättningar för de tre återstående åren av den inledande perioden, det vill säga åren 2021–2023. SRB ansåg att de årliga ökningarna av de garanterade insättningarna fram till och med slutet av den inledande perioden låg på mellan 4 procent och 7 procent.

282

I skälen 42–45 i det angripna beslutet redogjorde SRB för utvecklingen av fasen i konjunkturcykeln och den potentiella procykliska verkan som förhandsbidragen skulle kunna ha på institutens finansiella ställning. För att göra detta uppgav SRB att den hade beaktat flera indikatorer, såsom kommissionens prognos över bruttonationalproduktens tillväxt och prognoser från Europeiska centralbanken (ECB) i det avseendet eller den privata sektorns kreditflöde i procent av bruttonationalprodukten.

283

I skäl 46 i det angripna beslutet fann SRB att även om det var rimligt att förvänta sig en fortsatt ökning av de garanterade insättningarna inom bankunionen, skulle ökningstakten vara lägre än den var år 2020. I det avseendet uppgav SRB, i skäl 47 i det angripna beslutet, att den hade intagit ett ”försiktigt synsätt” i fråga om ökningstakten för garanterade insättningar för de kommande åren fram till och med år 2023.

284

Med hänsyn till dessa överväganden fastställde SRB, i skäl 48 i det angripna beslutet, koefficientens värde till 1,35 procent. Den beräknade därefter den årliga målnivån, genom att multiplicera det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar år 2020 med denna koefficient och genom att dividera resultatet av denna beräkning med åtta, i enlighet med följande matematiska formel som anges i skäl 48 i nämnda beslut:

”Mål0 [den årliga målnivån] = Totala garanterade insättningar2020 * 0,0135 * ⅛ = 11287677212,56 EUR”.

285

Vid förhandlingen uppgav dock SRB att den hade fastställt den årliga målnivån för bidragsperioden 2021 på följande sätt.

286

För det första fastställde SRB, på grundval av en framåtblickande analys, beloppet av de garanterade insättningarna i alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier, vilket för slutet av den inledande perioden prognostiserades till cirka 7,5 biljoner euro. För att komma fram till detta belopp beaktade SRB det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar år 2020, det vill säga 6,689 biljoner euro, en årlig ökningstakt för de garanterade insättningarna på 4 procent och antalet återstående bidragsperioder fram till och med slutet av den inledande perioden, det vill säga tre.

287

För det andra beräknade SRB, i enlighet med artikel 69.1 i förordning nr 806/2014, 1 procent av dessa 7,5 biljoner euro för att komma fram till det uppskattade beloppet för den slutliga målnivå som skulle uppnås till slutet av den inledande perioden, det vill säga cirka 75 miljarder euro.

288

För det tredje drog SRB av de redan disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden år 2021, det vill säga cirka 42 miljarder euro, från detta belopp, för att få fram det belopp som återstod att kräva in för de återstående bidragsperioderna före slutet av den inledande perioden, det vill säga åren 2021–2023. Detta belopp uppgick till cirka 33 miljarder euro.

289

För det fjärde dividerade SRB sistnämnda belopp med tre för att fördela beloppet jämnt mellan dessa tre återstående bidragsperioder. Den årliga målnivån för bidragsperioden 2021 fastställdes således till det belopp som har nämnts i punkt 277 ovan, det vill säga cirka 11,287 miljarder euro.

290

SRB gjorde vid förhandlingen även gällande att den hade offentliggjort uppgifter som hade legat till grund för den metod som har beskrivits i punkterna 286–289 ovan och som gjorde det möjligt för sökanden att förstå den metod som hade använts för att fastställa den årliga målnivån. I synnerhet angav SRB att den i maj 2021, det vill säga efter antagandet av det angripna beslutet, men före väckandet av förevarande talan, på sin webbplats hade offentliggjort ett faktablad kallat ”Fact Sheet 2021” (nedan kallat faktabladet), vari angavs det uppskattade beloppet för den slutliga målnivån. SRB har även hävdat att beloppet för de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden också fanns tillgängligt på dess webbplats och genom andra offentliga källor, och detta långt före antagandet av det angripna beslutet.

291

För att pröva huruvida SRB iakttog sin motiveringsskyldighet vad beträffar fastställandet av den årliga målnivån, ska det först erinras om att avsaknad av motivering eller brister i motiveringen utgör en grund avseende tvingande rätt som unionsdomstolen kan, och till och med ska, pröva ex officio (se dom av den 2 december 2009, kommissionen/Irland m.fl., C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Följaktligen kan, och till och med ska, tribunalen beakta även andra brister i motiveringen än dem som sökanden har åberopat och särskilt när dessa framkommer under förfarandet.

292

För det syftet har parterna hörts under den muntliga delen av förfarandet angående alla eventuella brister i motiveringen i det angripna beslutet vad gäller fastställandet av den årliga målnivån. När SRB uttryckligen tillfrågades om detta, bekräftade den i synnerhet den metod som den faktiskt hade tillämpat för att fastställa den årliga målnivån för bidragsperioden 2021, vilken det har redogjorts för i punkterna 286–289 ovan.

293

Vad därefter beträffar innehållet i motiveringsskyldigheten, framgår det av rättspraxis att motiveringen av ett beslut av en av unionens institutioner, ett av dess organ eller en av dess byråer är av särskild betydelse, eftersom den ger den som berörs av beslutet möjlighet att med kännedom om samtliga omständigheter avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan mot beslutet och gör det möjligt för den behöriga domstolen att utföra sin prövning, och således utgör en av förutsättningarna för att den i artikel 47 i stadgan garanterade domstolsprövningen ska vara effektiv (se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 103 och där angiven rättspraxis).

294

En sådan motivering ska vara anpassad till den aktuella rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket rättsakten antagits. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området samt i synnerhet det intresse av att få förklaringar som de personer som berörs av rättsakten kan ha. En rättsakt som går någon emot ska följaktligen anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörda personen och som gör att denna person har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot vederbörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 104 och där angiven rättspraxis).

295

Vidare får det bland annat inte finnas några motsägelser i denna motivering, så att de som berörs därav kan få kännedom om de faktiska skälen till beslutet, i syfte att de ska kunna tillvarata sina rättigheter vid den behöriga domstolen, och så att nämnda domstol ges möjlighet att utföra sin prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala, C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 169 och där angiven rättspraxis, dom av den 22 september 2005, Suproco/kommissionen, T‑101/03, EU:T:2005:336, punkterna 20 och 45–47, och dom av den 16 december 2015, Grekland/kommissionen, T‑241/13, EU:T:2015:982, punkt 56).

296

När den som har antagit det angripna beslutet ger vissa förklaringar rörande skälen till beslutet under förfarandet vid unionsdomstolen, måste dessa förklaringar överensstämma med de överväganden som anges i beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2005, Suproco/kommissionen, T‑101/03, EU:T:2005:336, punkterna 45–47, och dom av den 13 december 2016, Printeos m.fl./kommissionen, T‑95/15, EU:T:2016:722, punkterna 54 och 55).

297

Om de överväganden som anges i det angripna beslutet inte överensstämmer med sådana förklaringar som har getts under domstolsförfarandet, fyller det aktuella beslutet motivering inte de funktioner som har angetts i punkterna 293 och 294 ovan. En sådan bristande överensstämmelse hindrar särskilt de berörda från att få kännedom om de faktiska skälen till det angripna beslutet, innan talan väcks, och att förbereda sitt försvar, och hindrar unionsdomstolen från att identifiera de grunder som faktiskt har utgjort rättsligt stöd för detta beslut och att pröva huruvida de är förenliga med de tillämpliga bestämmelserna.

298

Det ska slutligen erinras om att när SRB antar ett beslut om att fastställa förhandsbidragen, ska den underrätta de berörda instituten om metoden för att beräkna dessa bidrag (se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 122).

299

Samma sak ska gälla metoden för att fastställa den årliga målnivån, eftersom detta belopp har en väsentlig betydelse för systematiken i ett sådant beslut. Såsom framgår av artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81 består metoden för att beräkna förhandsbidrag i att detta belopp fördelas mellan alla de berörda instituten, så att en ökning eller minskning av detta belopp medför en motsvarande ökning eller minskning av förhandsbidraget för vart och ett av dessa institut.

300

Av det ovan anförda följer att om SRB är skyldig att, genom det angripna beslutet, ge instituten förklaringar avseende metoden för att fastställa den årliga målnivån, måste dessa förklaringar överensstämma med de förklaringar som SRB har gett under domstolsförfarandet och som avser den metod som faktiskt tillämpades.

301

Så är emellertid inte fallet i förevarande mål.

302

Det ska först påpekas att det i skäl 48 i det angripna beslutet redogjordes för en matematisk formel som uppgavs ligga till grund för fastställandet av den årliga målnivån. Det har visat sig att denna formel inte omfattar uppgifterna i den metod som faktiskt tillämpades av SRB, vilken tydligt angavs vid förhandlingen. Som framgår av punkterna 286–289 ovan fick SRB fram beloppet för den årliga målnivån, inom ramen för denna metod, genom att dra av de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden från den slutliga målnivån, för att beräkna det belopp som återstod att kräva in fram till slutet av den inledande perioden, och genom att dividera sistnämnda belopp med tre. Dessa två steg i beräkningen har inte på något sätt kommit till uttryck i nämnda matematiska formel.

303

Detta konstaterande påverkas inte heller av SRB:s påstående om att den i maj 2021 offentliggjorde faktabladet, vilket innehöll en skala som angav de eventuella beloppen för den slutliga målnivån, och på sin webbplats offentliggjorde storleken på de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden. Oberoende av frågan huruvida sökanden verkligen hade kännedom om dessa belopp, var dessa belopp i sig inte sådana att de gjorde det möjligt för sökanden att förstå att de två räkneoperationer som har nämnts i punkt 302 ovan faktiskt hade tillämpats av SRB. Det ska för övrigt tilläggas att i den matematiska formel som anges i skäl 48 i det angripna beslutet omnämndes inte dessa.

304

Liknande bristande överensstämmelser påverkar även det sätt på vilket koefficienten på 1,35 procent fastställdes, vilken dock har en mycket viktig roll i den matematisk formel som har nämnts i punkt 303 ovan. Denna koefficient skulle nämligen kunna förstås så, att den bland andra parametrar grundar sig på den prognostiserade ökningen av de garanterade insättningarna under de återstående åren av den inledande perioden. Detta överensstämmer emellertid inte med de förklaringar som SRB gav vid förhandlingen, av vilka det framgår att denna koefficient fastställdes för att kunna motivera resultatet av beräkningen av beloppet för den årliga målnivån, det vill säga efter det att SRB hade beräknat detta belopp med tillämpning av de fyra steg som det har redogjorts för i punkterna 286–289 ovan och särskilt genom att det belopp som erhölls genom att dra av de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden från den slutliga målnivån dividerades med tre. Detta tillvägagångssätt framgår inte på något sätt av det angripna beslutet.

305

Vidare ska det erinras om att enligt faktabladet låg den uppskattade slutliga målnivån på en skala mellan 70 och 75 miljarder euro. Denna skala överensstämmer dock inte med skalan för ökningstakten för garanterade insättningar på mellan 4 procent och 7 procent som anges i skäl 41 i det angripna beslutet. SRB uppgav nämligen vid förhandlingen att den, vid fastställandet av den årliga målnivån, hade beaktat en ökningstakt för garanterade insättningar på 4 procent – som var den lägsta procentsatsen i den andra skalan – och att den på så sätt hade fått fram den uppskattade slutliga målnivån på 75 miljarder euro – som utgjorde det högsta värdet i den första skalan. Det visar sig således föreligga en brist på överensstämmelse mellan dessa två skalor. Den skala som avser utvecklingstakten för garanterade insättningar omfattar nämligen även värden som överstiger procentsatsen på 4 procent, vars tillämpning dock skulle ha lett till ett uppskattat belopp för den slutliga målnivån som var högre än dem som ingick i skalan avseende denna målnivå. Vidare är det omöjligt för sökanden att förstå av vilket skäl SRB inkluderade belopp som understeg 75 miljarder euro i den skala som var hänförlig till denna målnivå. För att komma fram till detta var det nödvändigt att tillämpa en procentsats under 4 procent, vilken dock inte omfattas av skalan för ökningstakten för garanterade insättningar. Under dessa omständigheter var sökanden inte i stånd att avgöra på vilket sätt SRB hade använt skalan som avser utvecklingstakten för dessa insättningar för att komma fram till beräkningen av den uppskattade slutliga målnivån.

306

Härav följer, vad beträffar fastställandet av den årliga målnivån, att den metod som faktiskt tillämpades av SRB, vilken tydligt angavs vid förhandlingen, inte motsvarar den metod som beskrivs i det angripna beslutet, vilket gör att de faktiska skälen, med hänsyn till vilka denna målnivå fastställdes, inte kunde identifieras på grundval av det angripna beslutet vare sig av instituten eller av tribunalen.

307

Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat vad gäller fastställandet av den årliga målnivån.

308

Talan ska således bifallas såvitt avser den tredje grundens tredje del, i den del den avser en bristfällig motivering i det angripna beslutet vad beträffar fastställandet av den årliga målnivån. Med beaktande av de rättsliga och ekonomiska frågeställningarna i förevarande mål, är det dock med hänsyn till intresset av god rättskipning lämpligt att fortsätta prövningen av de andra grunderna för talan.

309

Såsom framgår av punkt 269 ovan har sökanden, genom sin fjärde och femte grund, även gjort gällande att principen om god förvaltningssed och principen om ett effektivt domstolsskydd åsidosattes genom det angripna beslutet i sig.

310

Sökandens argument avser närmare bestämt att det saknas uppgifter i det angripna beslutet avseende fastställandet av ”justeringsgraden för garanterade insättningar” som används för att bestämma den årliga målnivån, det vill säga koefficienten.

311

Som följer av prövningen i punkterna 271–308 ovan, åsidosatte SRB motiveringsskyldigheten vad beträffade fastställandet av den årliga målnivån.

312

Vidare framgår det av artikel 41.2 c i stadgan och av den rättspraxis som har angetts i punkt 246 ovan att motiveringen av ett beslut av ett unionsorgan utgör en av förutsättningarna för att principen om god förvaltningssed och principen om ett effektivt domstolsskydd ska vara effektiva.

313

Härav följer åsidosättandet av motiveringsskyldigheten i det angripna beslutet vad beträffar fastställandet av den årliga målnivån också utgör ett åsidosättande av principen om god förvaltningssed och principen om ett effektivt domstolsskydd.

314

Talan ska därför bifallas såvitt avser den fjärde och den femte grunden, i den del de avser att principen om god förvaltningssed och principen om ett effektivt domstolsskydd åsidosattes på grund av åsidosättandet av motiveringsskyldigheten.

315

Sökanden har genom den sjunde grunden hävdat att SRB gjorde ett flertal uppenbart oriktiga bedömningar när den bedömde nivån på användningen av oåterkalleliga betalningsåtaganden och de säkerheter som i gengäld skulle godtas.

316

Sökanden har genom den åttonde grunden hävdat att SRB åsidosatte artikel 70.3 i förordning nr 806/2014 och artikel 103.3 i direktiv 2014/59 när den fastställde nivån på användningen av oåterkalleliga betalningsåtaganden och de säkerheter som i gengäld skulle godtas.

317

SRB har bestritt dessa argument.

318

Tribunalen påpekar inledningsvis att förhandsbidragen kan betalas antingen genom en omedelbar kontantbetalning eller genom ett oåterkalleligt betalningsåtagande, i enlighet med artikel 70.3 i förordning nr 806/2014. Om ett oåterkalleligt betalningsåtagande används, ska institutet ingå ett avtal med SRB genom vilket det åtar sig att betala det motsvarande beloppet, som en del av förhandsbidraget, på första begäran.

319

I det angripna beslutet begränsade SRB användningen av oåterkalleliga betalningsåtaganden till 15 procent av de förhandsbidrag som skulle betalas för bidragsperioden 2021 och begränsade de säkerheter som ställdes för de oåterkalleliga betalningsåtagandena till enbart kontanter.

320

I artikel 70.3 i förordning nr 806/2014 föreskrivs att de tillgängliga finansiella medel som ska tas i beaktande för att uppnå den slutliga målnivån får omfatta oåterkalleliga betalningsåtaganden, med full säkerhet i form av lågrisktillgångar som inte är belastade av tredje parts inteckningar och som står till fritt förfogande samt är öronmärkta uteslutande för SRB:s användning, och det preciseras att andelen oåterkalleliga betalningsåtaganden inte får vara högre än 30 procent av de totala förhandsbidragen varje år. En sådan möjlighet föreskrivs även i artikel 103.3 i direktiv 2014/59.

321

Enligt artikel 13.3 i delegerad förordning 2015/63 ankommer det på SRB att, i beslutet som avser förhandsbidragen för en viss bidragsperiod, ange den andel av oåterkalleliga betalningsåtaganden som institutet kan utnyttja, eftersom SRB bara ska godta säkerheter som är av ett slag och på sådana villkor som möjliggör snabb realiserbarhet, däribland vid resolutionsbeslut under en helg.

322

När SRB fastställer andelen av dessa oåterkalleliga betalningsåtaganden, ska den enligt artikel 7.1 i genomförandeförordning 2015/81 se till att användningen av oåterkalleliga betalningsåtaganden inte på något sätt påverkar den gemensamma resolutionsfondens finansiella kapacitet eller likviditet.

323

Slutligen anges det i artikel 8.3 i genomförandeförordning 2015/81 att under den inledande perioden och under normala omständigheter ska SRB på begäran av ett institut tillåta användning av oåterkalleliga betalningsåtaganden och fördela användningen av dessa jämnt mellan de institut som begär det. I denna bestämmelse anges även att de fördelade oåterkalleliga betalningsåtagandena inte ska understiga 15 procent av institutets totala betalningsskyldigheter och vid beräkningen av varje instituts årliga bidrag ska SRB för varje år säkerställa att summan av dessa oåterkalleliga betalningsåtaganden inte överskrider 30 procent av det totala beloppet av dessa bidrag.

324

Det följer av de ovannämnda bestämmelserna dels att den särskilda procentandelen för de oåterkalleliga betalningsåtaganden som ett institut på begäran har beviljats uppgår till minst 15 procent av institutets totala betalningsskyldigheter, dels att summan av samtliga tillåtna oåterkalleliga betalningsåtaganden inte får överskrida maximigränsen på 30 procent av de totala förhandsbidragen för hela bidragsperioden. Sistnämnda tak har fastställts av unionslagstiftaren och syftar, såsom bekräftas av artikel 7.1 i genomförandeförordning 2015/81, till att inte äventyra den gemensamma resolutionsfondens likviditet och operativa kapacitet.

325

Det ankommer således på SRB att fastställa den exakta andelen oåterkalleliga betalningsåtaganden som beviljas ett institut som begärt det, och denna andel ska inte understiga 15 procent av institutets totala betalningsskyldigheter, samtidigt som den ska se till att det maximitak som har nämnts i punkt 324 ovan vad beträffar summan av samtliga tillåtna oåterkalleliga betalningsåtaganden inte överskrids. Även om dessa bestämmelser inte innehåller några preciseringar i fråga om arten av de säkerheter som ska godtas, är det likväl så att SRB kan godta de oåterkalleliga betalningsåtagandena endast om dessa har säkerhet i form av lågrisktillgångar som inte är belastade av tredje parts inteckningar och på sådana villkor som möjliggör snabb realiserbarhet.

326

Fastställandet av den exakta andelen oåterkalleliga betalningsåtaganden som beviljas ett institut som begärt det och arten av de säkerheter som är godtagbara förutsätter således komplicerade ekonomiska och tekniska bedömningar, vilket gör att unionsdomstolens prövning ska begränsas till en kontroll av att det inte har förekommit uppenbara fel eller maktmissbruk vid utövandet av det utrymme för skönsmässig bedömning som SRB har getts, och att SRB inte uppenbart har överskridit gränserna för detta utrymme för skönsmässig bedömning.

327

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva sökandens argument.

328

Vad, för det första, beträffar begränsningen av användningen av de oåterkalleliga betalningsåtagandena till 15 procent av förhandsbidragen, anser sökanden att en sådan begränsning strider mot andan och sammanhanget i samt syftena med artikel 70.3 i förordning nr 806/2014, genom att SRB inte försökte att till fullo ge instituten möjlighet att använda oåterkalleliga betalningsåtaganden utöver denna tröskel på 15 procent.

329

Såsom redan har angetts i punkt 320 ovan, anges det i artikel 70.3 i förordning nr 806/2014 att andelen oåterkalleliga betalningsåtaganden inte får vara högre än tröskeln på 30 procent av de totala samlade förhandsbidragen som betalas varje år. I denna bestämmelse föreskrivs det däremot inte att SRB ska fastställa andelen oåterkalleliga betalningsåtaganden till 30 procent av de totala betalningsskyldigheterna för det institut som har begärt det.

330

SRB:s fastställande av den andel oåterkalleliga betalningsåtaganden som beviljas de institut som begärt det ska dessutom grunda sig på en konkret bedömning av ställningen för dessa institut och för den gemensamma resolutionsfonden, och SRB ska därför även se till att användningen av oåterkalleliga betalningsåtaganden inte på något sätt påverkar den gemensamma resolutionsfondens finansiella kapacitet eller likviditet, i enlighet med skäl 16 och artikel 7.1 i genomförandeförordning 2015/81.

331

Som framgår särskilt av skäl 150 i det angripna beslutet, beslutade SRB att inte fastställa andelen oåterkalleliga betalningsåtaganden till en nivå som överstiger 15 procent av förhandsbidragen på grundval av en konkret bedömning av samtliga omständigheter som den ansåg vara relevanta, bland annat omständigheter knutna till covid 19-pandemin, samt de långsiktiga följder som ett utnyttjande av ett högre belopp för oåterkalleliga betalningsåtaganden skulle få för institutens ställning.

332

Mot denna bakgrund kan sökanden inte med framgång hävda att begränsningen av användningen av de oåterkalleliga betalningsåtagandena till 15 procent av de totala betalningsskyldigheterna för det institut som har begärt det skulle strida mot artikel 70.3 i förordning nr 806/2014.

333

För det andra har sökanden hävdat, beträffande det krav som SRB har ställt om att säkerheterna för de oåterkalleliga betalningsåtagandena ska bestå av kontanter, att varken artikel 103.3 i direktiv 2014/59 eller artikel 70.3 i förordning nr 806/2014 överlåter åt SRB att efter eget skön välja att fastställa vilken slags säkerhet som instituten kan ställa. SRB har enligt sökanden således gått utöver de rättsliga föreskrifter som omgärdar dess befogenheter genom att, principiellt och på ett kvasireglerande sätt, kräva en säkerhet av sådant slag.

334

Såsom har konstaterats i punkt 326 ovan framgår det i det avseendet av de bestämmelser som har nämnts i punkterna 320–323 ovan att SRB har befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar vad beträffar metoderna för att använda de oåterkalleliga betalningsåtagandena och arten av de säkerheter som ska godtas i gengäld för dessa.

335

Denna befogenhet begränsas visserligen av kravet på att säkerheterna ska vara i form av lågrisktillgångar som inte är belastade av tredje parts inteckningar och som står till fritt förfogande samt är öronmärkta uteslutande för SRB:s användning, vilka inte på något sätt påverkar den gemensamma resolutionsfondens finansiella kapacitet eller likviditet.

336

Sökanden har emellertid inte lagt fram någon uppgift vid tribunalen som kan visa vilka andra typer av tillgångar som skulle ge säkerheter som är jämförbara med kontanter vad beträffar dessa villkor.

337

Mot denna bakgrund kan sökanden inte med framgång hävda att SRB åsidosatte artikel 103.3 i direktiv 2014/59 och artikel 70.3 i förordning nr 806/2014 genom att fastställa vilken slags säkerhet som instituten måste ställa för de oåterkalleliga betalningsåtagandena.

338

Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att SRB motiverade detta krav genom att, i skäl 152 i det angripna beslutet, hänvisa till de oåterkalleliga betalningsåtaganden som redan hade ingåtts under föregående bidragsperioder, eftersom en sådan omständighet inte inverkar på den påstådda felaktiga rättstillämpningen.

339

För det tredje har sökanden gjort gällande att begränsningen av användningen av oåterkalleliga betalningsåtaganden är obegriplig, för SRB avslog begäran från vissa institut om att dess beslut SRB/ES/2020/71 av den 16 december 2020 om fastställande av policyn för bidragsperioden 2021 avseende oåterkalleliga betalningsåtaganden (nedan kallat beslutet om fastställande av policyn för oåterkalleliga betalningsåtaganden) skulle delges dem eller offentliggöras.

340

Sökanden har i det avseendet inte i tillräcklig utsträckning förklarat vilken inverkan denna omständighet har på prövningen av påståendet om en felaktig rättstillämpning som har åberopats inom ramen för de aktuella grunderna.

341

Eftersom denna anmärkning ska förstås så, att sökanden genom denna ifrågasätter att motiveringen i det angripna beslutet är tillräcklig, ska det även påpekas att denna anmärkning och den sjätte grunden, vilken avser att motiveringen i det angripna beslutet avseende de oåterkalleliga betalningsåtagandena är bristfällig, överlappar varandra. Vid förhandlingen återkallade sökanden denna grund, och lät antyda att den inte längre ifrågasatte motiveringen i det angripna beslutet såvitt avsåg användningen av oåterkalleliga betalningsåtaganden.

342

Under alla omständigheter ingav SRB, med anledning av tribunalens åtgärd för bevisupptagning av den 9 november 2022, de mellankommande beslut som var relevanta för beräkningen av förhandsbidragen för bidragsperioden 2021. Dessa beslut, vilka sökanden därefter delgavs i en icke-konfidentiell version, innehåller bland annat beslutet om fastställande av policyn för oåterkalleliga betalningsåtaganden. Vidare ges i själva det angripna beslutet, i skälen 145–155, en motivering avseende de oåterkalleliga betalningsåtagandena.

343

Vidare har sökanden inte identifierat någon uppgift som finns i beslutet om fastställande av policyn för oåterkalleliga betalningsåtaganden, men som inte har återgetts i själva det angripna beslutet.

344

Följaktligen finns det inget som tyder på att den omständigheten att beslutet om fastställande av policyn för oåterkalleliga betalningsåtaganden inte offentliggjordes har haft någon som helst inverkan på omfattningen av den information som sökanden hade tillgång till för att kunna kontrollera huruvida användningen av de oåterkalleliga betalningsåtagandena var lagenlig.

345

För det fjärde har sökanden hävdat att SRB gjorde en rad uppenbart oriktiga bedömningar vad beträffar de likviditetsrisker och risker för procyklikalitet som en användning av de oåterkalleliga betalningsåtagandena utöver 15 procent av förhandsbidragen skulle orsaka. I motsats till SRB:s bedömning, föreskrevs en användning av oåterkalleliga betalningsåtaganden för att minska de procykliska effekter som förhandsbidragen skulle kunna medföra på grund av deras storlek. Med hänsyn till den makroekonomiska kontexten år 2020, skulle en ökad användning av oåterkalleliga betalningsåtaganden ha gjort det möjligt att uppväga den höjning av dessa bidrag som berodde på ökningen av insättningarna hos instituten.

346

I det avseendet är det riktigt att om SRB fastställer andelen av de oåterkalleliga betalningsåtagandena för varje institut som har begärt det till en nivå som överstiger 15 procent av institutets totala betalningsskyldigheter, kan denna nivå utgöra en lättnad för de aktuella instituten på kort sikt, såsom sökanden har hävdat, genom att den minskar andelen av deras förhandsbidrag som omedelbart måste betalas kontant.

347

Såsom SRB i huvudsak har påpekat, utan att motsägas i det avseendet, riskerar dock en nivå som överstiger 15 procent att få procykliska effekter på institutionernas ställning på lång sikt. I artikel 7.2 i genomförandeförordning 2015/81 föreskrivs att om en resolutionsåtgärd inbegriper den gemensamma resolutionsfonden i enlighet med artikel 76 i förordning nr 806/2014, ska oåterkalleliga betalningsåtaganden, helt eller delvis, begäras av SRB för att de motsvarande beloppen ska betalas till den gemensamma resolutionsfonden. Av detta följer att i en sådan situation ska de institut som har använt de oåterkalleliga betalningsåtagandena mobilisera dessa och betala de motsvarande beloppen, vilket kan medföra en risk för stora förluster för dem, vilken skulle vara ännu större om andelen oåterkalleliga betalningsåtaganden var fastställd till en högre nivå.

348

Detta gäller i än högre grad eftersom det angripna beslutet antogs under särskilda omständigheter, som präglades av den ekonomiska osäkerhet som hängde samman med covid-19-pandemin. I det sammanhanget skulle de följder för institutens ställning som uppstår genom ett eventuellt utnyttjande av de oåterkalleliga betalningsåtagandena förvärras ytterligare, vilket SRB i huvudsak har påpekat i skälen 150, 152 och 153 i det angripna beslutet.

349

Under dessa omständigheter kunde SRB anse att en högre nivå på de oåterkalleliga betalningsåtagandena skulle kunna få procykliska effekter på lång sikt för instituten genom att öka deras förluster till följd av betalningen av de belopp som motsvarar de oåterkalleliga betalningsåtagandena inom ramen för en eventuell resolutionsåtgärd.

350

Sökanden har följaktligen inte visat att SRB gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning eller maktmissbruk eller att den uppenbart överskred gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att fastställa andelen oåterkalleliga betalningsåtaganden till 15 procent av förhandsbidragen för bidragsperioden 2021.

351

Detta konstaterande påverkas inte av de domar som sökanden har nämnt, nämligen dom av den 9 september 2020, Société générale/ECB (T‑143/18, ej publicerad, EU:T:2020:389), dom av den 9 september 2020, Crédit agricole m.fl./ECB (T‑144/18, ej publicerad, EU:T:2020:390), dom av den 9 september 2020, Confédération nationale du Crédit mutuel m.fl./ECB (T‑145/18, ej publicerad, EU:T:2020:391), dom av den 9 september 2020, BPCE m.fl./ECB (T‑146/18, ej publicerad, EU:T:2020:392), dom av den 9 september 2020, Arkéa Direct Bank m.fl./ECB (T‑149/18, ej publicerad, EU:T:2020:393), och dom av den 9 september 2020, BNP Paribas/ECB (T‑150/18 och T‑345/18, EU:T:2020:394). Dessa domar avser beslut av ECB, i vilka ECB krävde att de sammanlagda beloppen av oåterkalleliga betalningsåtaganden som tecknats i förhållande till den gemensamma resolutionsfonden eller insättningsgarantisystemen skulle dras av från kapitalbasen. I dessa domar tog unionsdomstolen inte ställning till SRB:s fastställande av nivån för användning av oåterkalleliga betalningsåtaganden eller till de säkerheter som i gengäld ska godtas.

352

För det femte har sökanden hävdat att SRB inte förklarade på vilket sätt det förelåg en likviditetsrisk när det gäller säkerheter som uteslutande består av kontanter och som anges i euro. I modellavtalet rörande oåterkalleliga betalningsåtaganden föreskrivs en mekanism som ska säkerställa god likviditet i den gemensamma resolutionsfonden, eftersom det däri föreskrivs dels en möjlighet för SRB att med kort varsel ta i beslag de kontanter motsvarande de oåterkalleliga betalningsåtagandena som har ställts som säkerhet, dels en full äganderätt för SRB till dessa kontanter och en möjlighet för SRB att fritt förfoga över dessa vid utebliven betalning från det berörda institutets sida.

353

Eftersom denna anmärkning också ska förstås så, att sökanden genom denna ifrågasätter att motiveringen i det angripna beslutet är tillräcklig såvitt avser likviditetsrisken när det gäller säkerheter som uteslutande består av kontanter och som anges i euro, ska det påpekas att denna anmärkning och den sjätte grunden, vilken avser att motiveringen i det angripna beslutet såvitt avser de oåterkalleliga betalningsåtagandena är bristfällig, överlappar varandra. Såsom har angetts i punkt 341 ovan återkallade sökanden denna grund vid förhandlingen.

354

Om sökandens argument avseende denna anmärkning skulle förstås så, att sökanden hävdar att SRB gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den begränsade andelen oåterkalleliga betalningsåtaganden till 15 procent av förhandsbidragen, då dessa säkerheter består uteslutande av kontanter och således inte innebär någon likviditetsrisk med hänsyn till modellavtalet rörande oåterkalleliga betalningsåtaganden, vill tribunalen påpeka följande.

355

Även om det är ostridigt att de säkerheter avseende oåterkalleliga betalningsåtaganden som uteslutande består av kontanter är lågrisktillgångar på grund av att det är möjligt att med kort varsel realisera dessa, så kan denna omständighet inte påverka de överväganden som har angetts i punkterna 347–349 ovan, enligt vilka SRB, under de särskilda omständigheter som präglade den aktuella perioden och utan att göra en uppenbart oriktigt bedömning, kunde anse att en procentandel oåterkalleliga betalningsåtaganden som överstiger 15 procent av förhandsbidragen skulle kunna få procykliska effekter på lång sikt för instituten.

356

Vidare har sökanden felaktigt stött sig på modellavtalet rörande oåterkalleliga betalningsåtaganden för att hävda att SRB borde ha tillåtit en högre andel oåterkalleliga betalningsåtaganden än 15 procent på grund av att det i detta modellavtal föreskrevs att SRB har full äganderätt till de överförda kontanterna, så att dessa kontanter utgör lågrisktillgångar.

357

I artikel 3.1 i modellavtalet rörande oåterkalleliga betalningsåtaganden föreskrivs visserligen att institutet ska ställa en säkerhet i kontanter till förmån för SRB och föra över till SRB den fulla äganderätten till ett kontantbelopp motsvarande de oåterkalleliga betalningsåtagandena, för att garantera full och punktlig betalning av säkerställda obligationer. I artikel 3.5 i modellavtalet föreskrivs vidare att SRB har full äganderätt till överförda kontanter och att den har rätt att fritt använda kontanterna, med förbehåll för skyldigheten att återlämna det belopp som motsvarar säkerheten i kontanter för det fall betalning sker när de säkerställda obligationerna förfaller.

358

I artiklarna 2, 5 och 6 i modellavtalet rörande oåterkalleliga betalningsåtaganden fastställs ett förfarande genom vilket SRB kräver betalning av det oåterkalleliga betalningsåtagandet samt följderna för det berörda institutet.

359

I artiklarna 2.1 och 2.2 i modellavtalet rörande oåterkalleliga betalningsåtaganden föreskrivs att SRB ska skicka ett meddelande till institutet och begära betalning av det oåterkalleliga betalningsåtagandet. I artikel 5 i samma modellavtal föreskrivs att SRB, så snart den har mottagit den begärda betalningen, ska återlämna det belopp som har ställts som säkerhet i kontanter motsvarande den betalning som krävts ut och betalats. I artikel 6 i modellavtalet rörande oåterkalleliga betalningsåtaganden föreskrivs bland annat att om institutet inte betalar på första begäran, har SRB rätt att beslagta säkerheten i kontanter för att användas vid uppfyllandet av säkerställda obligationer och den kan för det syftet kvitta de obetalda säkerställda obligationerna mot dess skyldighet att återbetala säkerheten i kontanter.

360

Det framgår av bedömningen av bestämmelserna i modellavtalet rörande oåterkalleliga betalningsåtaganden att även om SRB har full äganderätt till de kontanter som utgör säkerhet för de oåterkalleliga betalningsåtagandena, kan den mobilisera dessa, till förmån för den gemensamma resolutionsfonden, endast genom att följa ett särskilt förfarande.

361

Under dessa omständigheter kunde SRB, i enlighet med artikel 7.1 i genomförandeförordning 2015/81, anse att sådana oåterkalleliga betalningsåtaganden inte gav samma grad av säkerhet vad beträffade den gemensamma resolutionsfondens finansiella kapacitet och likviditet som en omedelbar kontantbetalning.

362

För det sjätte, även om sökanden har gjort gällande att SRB inte erinrade om möjligheten att använda andra typer av tillgångar än kontanter som ändå skulle kunna anses vara lågrisktillgångar som inte är belastade av tredje parts inteckningar, så har SRB inte angett vilka andra typer av tillgångar som skulle ge säkerheter som är jämförbara med kontanter utan att påverka den gemensamma resolutionsfondens finansiella kapacitet eller likviditet, vilket gör att detta argument inte kan godtas.

363

Under dessa omständigheter har sökanden inte visat att SRB gjorde en rad uppenbart oriktiga bedömningar eller en felaktig rättstillämpning när den begränsade användningen av oåterkalleliga betalningsåtaganden till 15 procent av de förhandsbidrag som skulle betalas för bidragsperioden 2021 och begränsade de säkerheter som ställdes för de oåterkalleliga betalningsåtagandena till enbart kontanter.

364

Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den sjunde och den åttonde grunden.

365

Med hänsyn till att talan kan bifallas såvitt avser den tredje grundens tredje del samt den fjärde och den femte grunden i den del de direkt avser det angripna beslutet, ska det angripna beslutet ogiltigförklaras i den del det avser sökanden.

366

SRB har yrkat att tribunalen, för det fall det angripna beslutet ogiltigförklaras, ska låta verkningarna av beslutet bestå till dess att beslutet har ersatts eller i vart fall under en period på sex månader från den dag då domen har vunnit laga kraft.

367

Sökanden påpekade under förhandlingen att en eventuell ogiltigförklaring av det angripna beslutet på grund av en rättsstridighet i sak borde leda till att SRB återlämnar sökandens förhandsbidrag till denne. En sådan ogiltigförklaring skulle dessutom inte ha någon inverkan på SRB:s funktionssätt eller på unionens finansiella stabilitet, eftersom den gemensamma resolutionsfonden har en mycket avancerad uppbyggnad.

368

Tribunalen erinrar om att enligt artikel 264 andra stycket FEUF får unionsdomstolen, om den anser det nödvändigt, ange vilka verkningar av en ogiltigförklarad akt som ska betraktas som bestående.

369

Av rättspraxis framgår att det av rättssäkerhetsskäl kan vara motiverat att verkningarna av en sådan rättsakt består, särskilt om de omedelbara verkningarna av att rättsakten ogiltigförklarades skulle leda till allvarliga negativa konsekvenser och om den angripna rättsaktens lagenlighet inte har ifrågasatts på grund av rättsaktens syfte eller innehåll, utan på grund av åsidosättande av väsentliga formföreskrifter (se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 175 och där angiven rättspraxis).

370

I förevarande fall antogs det angripna beslutet i strid med väsentliga formföreskrifter. Tribunalen har i förevarande mål däremot inte konstaterat något fel som påverkar beslutets lagenlighet i sak.

371

I likhet med vad EU-domstolen slog fast i dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB (C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 177), ska det dessutom konstateras att en ogiltigförklaring av det angripna beslutet utan att förordna om att dess verkningar ska bestå till dess att det ersätts av en ny rättsakt skulle kunna inverka menligt på genomförandet av direktiv 2014/59, förordning nr 806/2014 och delegerad förordning 2015/63, vilka utgör en väsentlig del av bankunionen, som bidrar till stabiliteten i euroområdet.

372

Under dessa omständigheter ska verkningarna av det angripna beslutet, i den del det rör sökanden, bestå till dess att ett nytt beslut från SRB om fastställande av sökandens förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden för bidragsperioden 2021 har trätt i kraft, inom en rimlig tidsfrist som inte får överstiga sex månader från den dag då förevarande dom meddelas.

373

Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att SRB ska bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader. Eftersom SRB har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.

374

I enlighet med artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska parlamentet, rådet och kommissionen bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

I. Bakgrund till tvisten

II. Det angripna beslutet

III. Parternas yrkanden

IV. Rättslig bedömning

A. Invändningarna om rättegångshinder

B. Invändningarna om att förordning nr 806/2014, delegerad förordning 2015/63 och genomförandeförordning 2015/81 är rättsstridiga

1. Den första grunden: Åsidosättande av likabehandlingsprincipen

a) Den första och den andra delgrunden: Huruvida det inte togs någon hänsyn till de olika situationerna för instituten i bankunionen och huruvida det var oberättigat att undanta garanterade insättningar från beräkningsunderlaget för det grundläggande årliga bidraget

1) Den första anmärkningen i den första delgrunden, vilken avser att det inte togs någon hänsyn till de olika situationerna för banksektorerna i de deltagande medlemsstaterna, och den andra delgrunden, vilken avser att det var oberättigat att undanta garanterade insättningar från beräkningsunderlaget för det grundläggande årliga bidraget

2) Den andra anmärkningen i den första delgrunden, vilken avser den bristande konsekvensen som beror på att de bedömningskriterier som används inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen inte beaktades

b) Den tredje delgrunden: Huruvida det var oberättigat att inte göra några avdrag för kvalificerade skulder som uppfyller tillsynskraven enligt minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder

c) Den fjärde delgrunden: Den omständigheten att förhandsbidragen inte är representativa för den risk som faktiskt har burits på grund av kriterierna för beräkning av multiplikatorn för riskjustering

1) Den första anmärkningen, vilken avser att den inneboende samlade riskprofilen för varje institut inte beaktades

2) Den andra anmärkningen, vilken avser att det inte gjordes någon bedömning av riskfaktorerna med hänsyn till de krav som uppställs av tillsynsmyndigheten inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen

3) Den tredje anmärkningen, vilken avser att det är omöjligt att på ett övergripande sätt beakta varje individuellt särdrag hos varje institut

2. Den andra grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen

3. Den tredje grunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen

a) Den första delgrunden: Huruvida det är omöjligt att i förväg känna till förhandsbidragets nivå

b) Den andra delgrunden: Oförutsebarheten vad gäller tillämpningen av vissa riskindikatorer

c) Den tredje delgrunden: Metoderna för att fastställa ”ökningstakten för garanterade insättningar”

d) Den fjärde delgrunden: Åsidosättande av artikel 290 FEUF genom de beräkningskriterier som fastställs i delegerad förordning 2015/63

4. Den fjärde och den femte grunden: Åsidosättande av principen om god förvaltningssed och åsidosättande av principen om ett effektivt domstolsskydd, i den del grunderna innehåller en invändning om rättsstridighet

C. De grunder som avser det angripna beslutets lagenlighet

1. Motiveringen till fastställandet av den årliga målnivån

2. Den fjärde och den femte grunden i övrigt: Åsidosättande av principen om god förvaltningssed och åsidosättande av principen om ett effektivt domstolsskydd från SRB:s sida i det angripna beslutet

3. Den sjunde och den åttonde grunden: En rad uppenbart oriktiga bedömningar och en felaktig rättstillämpning till följd av de begränsningar som uppställdes för användningen av oåterkalleliga betalningsåtaganden

D. Slutsats

E. Huruvida domens rättsverkningar ska begränsas i tiden

Rättegångskostnader