–

Nemzeti Útdíjfizetési Szolgáltató Zrt., genom M. Tändler, Rechtsanwalt,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Heller och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Nemzeti Útdíjfizetési Szolgáltató Zrt., ett aktiebolag bildat enligt ungersk rätt med säte i Budapest (Ungern), och NW, bosatt i Tyskland. Målet rör en ansökan om indrivning av en avgift för nyttjande av en avgiftsbelagd väg.

3

I skälen 10 och 15 i förordning nr 1215/2012 anges följande:

…

4

Artikel 1.1 i denna förordning har följande lydelse:

”Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii).”

5

I artikel 4.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”

6

I artikel 33/A.1 i lag nr I från år 1988 om vägtrafik (nedan kallad vägtrafiklagen) föreskrivs att en nyttjandeavgift ska erläggas för användningen av vissa vägar. Om avgiften inte betalas ska en tilläggsavgift tas ut.

7

Genom denna lag ges den behöriga ministern befogenhet att genom dekret ta ut en avgift för nyttjandet av vissa vägar och att fastställa storleken på de nyttjandeavgifter och tilläggsavgifter som den registrerade fordonsägaren är skyldig att betala.

8

Vägtrafiklagen utgör den rättsliga grunden för ekonomi- och transportministerns dekret nr 36/2007 om avgifter för nyttjande av motorvägar, expressvägar och huvudvägar (nedan kallat dekret nr 36/2007).

9

Enligt artikel 1 i dekret nr 36/2007 ska användningen av avgiftsbelagda vägar ske ”inom ramen för ett privaträttsligt förhållande”.

10

Storleken på nyttjandeavgiften fastställs i artikel 6 i dekretet. Enligt punkt 6 i denna artikel uppgår avgiften för en vecka och för ett fordon i kategori D1 till 2975 ungerska forinter (HUF) (cirka 10 euro).

11

Enligt artikel 7/A.1 i dekretet ska en tilläggsavgift betalas om det konstateras att ett fordon inte har ett giltigt vägavgiftsbevis. I artikel 7/A.7 i dekretet föreskrivs att denna avgift tas ut av Nemzeti Útdíjfizetési Szolgáltató.

12

Tilläggsavgiftens storlek fastställs enligt artikel 7/A.10 i dekret nr 36/2007 jämte punkt 1 i bilaga 1 till dekretet. Vid betalning inom 60 dagar efter mottagandet av betalningsanmodan fastställs avgiften till 14875 HUF (cirka 50 euro). Har betalning inte skett inom 60 dagar efter mottagandet av denna anmodan höjs avgiftsbeloppet till 59500 HUF (cirka 190 euro).

13

Käranden i det nationella målet har gett Ungarische Autobahn Inkasso GmbH (nedan kallat UAI), med säte i Eggenfelden (Tyskland), i uppdrag att identifiera fordon som är registrerade i Tyskland som berörs av tilläggsavgiften och fordonens innehavare samt att driva in denna avgift.

14

Efter det att innehavaren av det berörda fordonet hade identifierats med hjälp av fordonets registreringsskylt, krävde UAI, genom en första formell underrättelse, att denne skulle erlägga en tilläggsavgift på 14875 HUF jämte indrivningskostnader. Eftersom någon betalning inte erhölls till följd av den första formella underrättelsen höjdes tilläggsavgiften till 59500 HUF.

15

NW innehar ett fordon som är registrerat i Tyskland. Den 19 december 2019 körde han med detta fordon en kort sträcka på en avgiftsbelagd väg i Ungern, innan han köpte det nödvändiga vägavgiftsbeviset.

16

Genom en formell underrättelse av den 10 mars 2020 krävde UAI att NW skulle betala tilläggsavgiften jämte avgifter för indrivning. Då NW inte vidtog någon åtgärd med anledning av detta skickades den 13 maj 2020 en andra skrivelse till NW med krav på betalning av den förhöjda tilläggsavgiften, jämte kostnader för handläggningen av ärendet, kostnader för identifiering av fordonsinnehavaren, ett schablonbelopp för utlägg och mervärdesskatt.

17

I det nationella målet har käranden således krävt att NW ska betala ett belopp på totalt 260,76 euro. Käranden anser att tvisten grundar sig på ett privaträttsligt avtalsförhållande och har preciserat att käranden måste följa allmänna rättsregler för att driva in sin fordran.

18

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i räckvidden av begreppet ”privaträttens område”, i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012, för att få utrett huruvida ett sådant förfarande som det nu aktuella omfattas av detta begrepp.

19

Enligt den hänskjutande domstolen ska tilläggsavgiften, för det fall den som använder en avgiftsbelagd väg inte har betalat vägtull, anses utgöra en straffavgift som påförs ensidigt med stöd av en offentligrättslig bestämmelse och den utgör inte endast ett vederlag för en tillhandahållen tjänst, i den mening som avses i punkt 36 i dom av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193. Fastställande och indrivning av denna avgift, som enligt den hänskjutande domstolen är av straffrättslig karaktär, ska därför anses utgöra utövande av offentliga maktbefogenheter och omfattas således inte av det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012.

20

Mot denna bakgrund beslutade Amtsgericht Lennestadt (Distriktsdomstolen i Lennestadt, Tyskland) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”Ska artikel 1.1 i [förordning nr 1215/2012] tolkas så, att ett domstolsförfarande som inletts av ett statligt företag gentemot en fysisk person med hemvist i en annan medlemsstat i syfte att driva in en avgift som har påföljdskaraktär med anledning av otillåten användning av en avgiftsbelagd väg, omfattas av förordningens tillämpningsområde?”

21

Av artikel 99 i domstolens rättegångsregler följer att om svaret på en fråga i en begäran om förhandsavgörande klart kan utläsas av rättspraxis, får domstolen på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten när som helst avgöra målet genom ett motiverat beslut.

22

Domstolen finner att denna bestämmelse ska tillämpas i förevarande mål.

23

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas på så sätt att begreppet ”privaträttens område”, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar en talan om indrivning av en avgift för nyttjande av en avgiftsbelagd väg som väckts av ett bolag som bemyndigats i lag.

24

Vad gäller begreppet ”privaträttens område” i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 har domstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att det är av vikt, för att i möjligaste mån säkerställa att de rättigheter och skyldigheter som följer av denna förordning är lika och enhetliga för medlemsstaterna och för berörda personer, att inte tolka begreppet som en ren hänvisning till nationell rätt i en medlemsstat. Detta begrepp ska ses som ett självständigt begrepp som ska tolkas mot bakgrund dels av förordningens syften och systematik, dels av de allmänna principer som framgår av de nationella rättssystemen betraktade som helhet (dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana, C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

25

För att avgöra huruvida en talan omfattas av begreppet ”privaträttens område”, i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012, och följaktligen av förordningens tillämpningsområde, är det nödvändigt att identifiera det rättsliga förhållandet mellan de tvistande parterna och föremålet för tvisten eller, alternativt, att granska grunderna för talan eller de närmare bestämmelserna om hur denna talan ska väckas och föras (dom av den 16 juli 2020, Movic m.fl., C‑73/19, EU:C:2020:568, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

26

Även om vissa tvister mellan en myndighet och ett privaträttsligt subjekt kan omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012 om talan avser myndighetens kommersiella eller privaträttsliga handlande (acta jure gestionis), så förhåller det sig annorlunda när myndigheten utövar offentliga maktbefogenheter (dom av den 25 mars 2021, Obala i lučice, C‑307/19, EU:C:2021:236, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

27

Om en av parterna i tvisten har utövat offentliga maktbefogenheter, genom att parten i fråga har utövat befogenheter som går utöver vad som gäller i förhållandet mellan enskilda, innebär det nämligen att tvisten inte rör ”privaträttens område” i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 (dom av den 3 september 2020, Supreme Site Services m.fl., C‑186/19, EU:C:2020:638, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

28

Att viss verksamhet har ett offentligt syfte är för övrigt inte i sig tillräckligt för att kvalificera denna verksamhet som utövande av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii), när den inte innebär utövande av befogenheter som går utöver vad som gäller i förhållandet mellan enskilda (dom av den 3 september 2020, Supreme Site Services m.fl., C‑186/19, EU:C:2020:638, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

29

Vad beträffar föremålet för talan i det nu aktuella nationella målet, framgår det av begäran om förhandsavgörande att talan avser indrivning av en fordran motsvarande en tilläggsavgift för nyttjande av en avgiftsbelagd väg. I den nationella lagstiftningen föreskrivs nämligen att en betalningsskyldig som inte betalat vägavgiften ska påföras en extra avgift utöver det ursprungliga avgiftsbeloppet. Det belopp som yrkats i förevarande fall motsvarar denna extra avgift jämte andra kostnader i samband med förfarandet för identifiering av innehavaren av fordonet och för indrivningen. Denna talan, som väckts av käranden i det nationella målet, avser ett privaträttsligt förhållande i den mening som avses i dekret nr 36/2007.

30

Såsom framgår av begäran om förhandsavgörande föreskrivs såväl den aktuella nyttjandeavgiftens som tilläggsavgiftens storlek i dekretet, varvid käranden i det nationella målet inte har något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller frågan om det är lämpligt att tillämpa dem. Även om tilläggsavgiften medför en betydande höjning av det belopp som ursprungligen skulle betalas, framgår det inte av de uppgifter som domstolen har tillgång till att den utgör en sanktion för en trafiköverträdelse. Såsom käranden i det nationella målet har angett i sitt skriftliga yttrande skiljer sig skyldigheten att betala nyttjandeavgiften och tilläggsavgiften från den behöriga myndighetens befogenhet att ålägga böter som kan variera mellan 10000 och 300000 HUF (cirka 25–830 euro), med stöd av artikel 21.2 i vägtrafiklagen, när fordonsägaren inte fullgör sin skyldighet att betala vägavgifterna.

31

Vad gäller grunden för talan i det nationella målet och formerna för väckande av en sådan talan, ska det påpekas att käranden i det nationella målet söker indrivning av tilläggsavgiften enligt allmänna rättsregler inom ramen för det förfarande som inletts vid den hänskjutande domstolen.

32

Det följer av domstolens fasta praxis att ett förfarande omfattas av ”privaträttens område”, i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012, om käranden inte har beviljat sig själv en exekutionstitel, med avvikelse från de allmänna bestämmelserna, utan endast är behörig enligt den nationella lagstiftningen att driva in de tilläggsavgifter som är förenade med indrivningen och inleda ett domstolsförfarande i detta syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2013, Sunico m.fl., C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 39, dom av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 37, och dom av den 25 mars 2021, Obala i lučice, C‑307/19, EU:C:2021:236, punkt 71).

33

Av detta följer att varken rättsförhållandet mellan parterna i ett mål som det nu aktuella nationella målet eller grunden eller formerna för talan i ett sådant mål kan anses utvisa att offentliga maktbefogenheter utövas, i den mening som avses i unionsrätten, vilket innebär att en sådan talan ska anses omfattas av begreppet ”privaträttens område” i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 och därmed av tillämpningsområdet för denna förordning.

34

Mot bakgrund av det ovanstående ska den fråga som ställts besvaras enligt följande. Artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas på så sätt att begreppet ”privaträttens område”, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar en talan om indrivning av en avgift för nyttjande av en avgiftsbelagd väg som väckts av ett bolag som bemyndigats i lag, varvid det följer av denna lag att det förhållande som uppkommit till följd av detta nyttjande ska anses vara privaträttsligt.

35

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

Artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas på så sätt att begreppet ”privaträttens område”, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar en talan om indrivning av en avgift för nyttjande av en avgiftsbelagd väg som väckts av ett bolag som bemyndigats i lag, varvid det följer av denna lag att det förhållande som uppkommit till följd av detta nyttjande ska anses vara privaträttsligt.