1.

Ska artikel 47.4 första och andra meningen i direktiv 2012/34/EU (1) tolkas som ett entydigt förbud mot att införa en nationell bestämmelse som föreskriver att vid överbelastad infrastruktur kan graden av utnyttjandet av järnvägsinfrastrukturen tas i beaktande när kapacitetstilldelning sker? Har det betydelse för denna bedömning huruvida järnvägsinfrastrukturens utnyttjandegrad är kopplad till det tidigare faktiska utnyttjandet av infrastrukturen eller till det planerade utnyttjandet under den tidsperiod då den relevanta tågplanen gäller? Har bestämmelserna i artiklarna 45 och 46 i direktiv 2012/34/EU, vilka tillerkänner infrastrukturförvaltaren eller den enhet som fattar beslut om kapaciteten ett vidsträckt utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller samordning av den begärda kapaciteten, samt genomförandet av dessa bestämmelser i nationell rätt, någon avgörande betydelse för bedömningen? Har det någon betydelse för bedömningen att infrastruktur förklaras överbelastad i ett specifikt fall till följd av att den kapacitet som ansökts om av två eller fler järnvägsföretag gäller järnvägstransport av samma gods?

2.

Innebär bestämmelsen i artikel 45.2 i direktiv 2012/34/EU –”[i]nfrastrukturförvaltaren får prioritera särskilda tjänster i tågplane- och samordningsprocessen, men endast i enlighet med artiklarna 47 och 49” – att infrastrukturförvaltaren även får tillämpa en nationell prioritetsregel i fall då infrastruktur inte förklaras överbelastad? I vilken omfattning (utifrån vilka kriterier) måste infrastrukturförvaltaren, innan denne förklarar infrastruktur överbelastad, samordna de begärda tåglägena och samråda med sökande på grundval av artikel 47[.1] första meningen i direktiv 2012/34/EU? Ska detta samråd med sökande omfatta bedömning av om två eller fler sökande har inkommit med konkurrerande ansökningar om järnvägstransporten av samma gods?