–

Beverage City & Lifestyle GmbH och MJ, genom C. Greisner, Rechtsanwalt,

–

Beverage City Polska Sp. z o.o. och FE, genom M. Gil och M. Irmiński, adwokaci, och M. Oleksyn, radca prawny,

–

Advance Magazine Publishers, Inc., genom V. Ahmann, T. Raab och C. Tenkhoff, Rechtsanwälte,

–

Polens regering, genom B. Majczyna och S. Żyrek, båda i egenskap av ombud,

–

Portugals regering, genom P. Barros da Costa och S. Duarte Afonso, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom P. Němečková, S. Noë, och C. Vollrath, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Beverage City & Lifestyle GmbH, MJ, Beverage City Polska sp. z o.o. och FE och å andra sidan Advance Magazine Publishers, Inc., angående en talan om intrång i ett EU-varumärke som väckts av sistnämnda bolag.

3

Skälen 15, 16 och 21 i förordning nr 1215/2012 har följande lydelse:

…

4

I artikel 4.1 i denna förordning anges följande:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”

5

I artikel 8 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat kan även väckas i följande fall:

…”

6

Artikel 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1) har rubriken ”EU-varumärke”. I punkt 2 i den artikeln föreskrivs följande:

”Ett EU-varumärke ska ha en enhetlig karaktär. Det ska ha samma rättsverkan i hela [Europeiska] unionen: det får inte registreras, överlåtas eller avstås ifrån eller bli föremål för beslut om upphävande av innehavarens rättigheter eller förklaras ogiltigt, inte heller får dess användning förbjudas om det inte gäller för hela unionen. Denna princip ska gälla om inte annat föreskrivs i denna förordning.”

7

Artikel 9 i samma förordning har rubriken ”Rättigheter som är knutna till ett EU-varumärke” har följande lydelse.

”1.   Registreringen av ett EU-varumärke ger innehavaren en ensamrätt.

2.   Utan att det påverkar innehavares rättigheter som förvärvats före ansökningsdagen eller prioritetsdagen för EU-varumärket ska innehavaren av ett EU-varumärke ha rätt att förhindra tredje man som inte har hans medgivande att i näringsverksamhet, för varor eller tjänster, använda ett tecken om

…

4.   Utan att det påverkar innehavares rättigheter som förvärvats före ansökningsdagen eller prioritetsdagen för EU-varumärket ska innehavaren av ett EU-varumärke också ha rätt att hindra tredje man från att i näringsverksamhet föra in varor i unionen utan att dessa övergått till fri omsättning där, om dessa varor, inbegripet förpackning, kommer från tredjeländer och utan tillstånd har försetts med ett varumärke som är identiskt med det EU-varumärke som registrerats för sådana varor eller som i väsentliga drag inte kan särskiljas från det varumärket.

EU-varumärkesinnehavarens rätt enligt första stycket ska upphöra om deklaranten eller varuinnehavaren, under det förfarande för att avgöra huruvida intrång har gjorts i det registrerade varumärket som har inletts i enlighet med [Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 608/2013 av den 12 juni 2013 om tullens säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter och upphävande av rådets förordning (EG) nr 1383/2003 (EUT L 181, 2013, s. 15)], lägger fram bevis för att innehavaren av EU-varumärket inte har rätt att förbjuda att varorna släpps ut på marknaden i det land som är slutdestination för varorna.”

8

Kapitel X i förordning 2017/1001 har rubriken ”Behörighet och förfarande i mål om EU-varumärken” och innehåller artiklarna 122–135.

9

Artikel 122 i förordningen har rubriken ”Tillämpning av unionens bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område”. I punkterna 1 och 2 i den artikeln föreskrivs följande:

”1.   Om inte annat anges i denna förordning ska unionens bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område tillämpas i mål om EU‑varumärken och på ansökningar om EU-varumärken samt i mål i samband med litispendens och konnexitet i fråga om EU-varumärken och nationella varumärken.

2.   Vad avser mål i fråga om talan och genkäromål som avses i artikel 124

10

I artikel 124 i nämnda förordning, med rubriken ”Behörighet i fråga om intrång och giltighet”, föreskrivs följande:

”Domstolarna för EU-varumärken ska ha exklusiv behörighet i fråga om

…”

11

Artikel 125 i förordningen, med rubriken ”Internationell behörighet”, stadgar följande:

”1.   Om inte annat följer av bestämmelserna i denna förordning eller av de bestämmelser i [förordning nr 1215/2012] som enligt artikel 122 ska tillämpas, ska sådan talan som avses i artikel 124 väckas vid domstol i den medlemsstat där svaranden har sitt hemvist eller, om han inte har hemvist i någon medlemsstat, i den medlemsstat i vilken han har ett driftsställe.

…

5.   Sådan talan som avses i artikel 124, med undantag av fastställelsetalan om att det inte föreligger något intrång i ett EU‑varumärke, får även väckas vid domstol i den medlemsstat i vilken intrång redan förekommer eller i vilken det finns risk för intrång, eller i vilken en sådan handling som avses i artikel 11.2 har begåtts.”

12

Advance Magazine Publishers, med säte i New York (USA), är innehavare av flera EU-varumärken som innehåller ordelementet ”Vogue”, vilka bolaget hävdar är välkända.

13

Beverage City Polska är ett bolag bildat enligt polsk rätt med säte i Krakow (Polen). Bolaget tillverkar, marknadsför och distribuerar en energidryck under namnet ”Diamant Vogue”. Även dess verkställande direktör, FE, är bosatt i Krakow.

14

Beverage City & Lifestyle är ett bolag bildat enligt tysk rätt med säte i Schorfheide i delstaten Brandenburg (Tyskland). Dess verkställande direktör, MJ, är bosatt i Niederkasseel i delstaten Nordrhein-Westfalen (Tyskland). Sistnämnda bolag var knutet till Beverage City Polska genom ett ensamåterförsäljaravtal för Tyskland som gällde för dess inköp av den i föregående punkt nämnda energidrycken. Trots att bolagens namn liknar varandra tillhör de inte samma koncern.

15

Advance Magazine Publishers ansåg sig ha utsatts för intrång i sina varumärken och stämde de ovannämnda bolagen och deras respektive verkställande direktörer vid Landgericht Düsseldorf (Regionala domstolen i Düsseldorf, Tyskland), i dess egenskap av domstol i delstaten Nordrhein-Westfalen som är behörig i fråga om EU‑varumärken, och yrkade om förbudsföreläggande i hela unionen och om utlämnande av information och av fakturor samt om fastställelse av ersättningsskyldighet. Dessa accessoriska yrkanden begränsades senare till att endast avse Tyskland.

16

Landgericht Düsseldorf (Regionala domstolen i Düsseldorf) biföll Advance Magazine Publishers yrkanden och grundade sin internationella behörighet avseende Beverage City Polska och FE på artikel 8.1 i förordning nr 1215/2012. Den fann att de principer som EU-domstolen hade slagit fast i sin dom av den 27 september 2017, Nintendo (C‑24/16 och C‑25/16, EU:C:2017:724), var tillämpliga i det nationella målet.

17

Beverage City Polska och FE överklagade Landgericht Düsseldorfs (Regionala domstolen i Düsseldorf) dom till Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf, Tyskland).

18

De har gjort gällande att de tyska domstolarna saknar internationell behörighet att pröva den talan som väckts mot dem, och har understrukit att de uteslutande är verksamma i Polen och uteslutande levererat varor till sina kunder där. Domen av den 27 september 2017, Nintendo (C‑24/16 och C‑25/16, EU:C:2017:724), kan inte heller överföras på deras situation, eftersom det inte finns något relevant samband mellan dem, å ena sidan, och Beverage City & Lifestyle och MJ, å andra sidan.

19

Den hänskjutande domstolen anser att de tyska domstolarnas internationella behörighet att pröva talan mot Beverage City Polska och FE är beroende av huruvida det, i enlighet med artikel 8.1 i förordning nr 1215/2012, finns ett tillräckligt nära samband mellan förstnämnda talan och talan mot MJ, som betecknats som ankarsvarande, som gör att gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

20

I motsats till vad som var fallet i det mål som avgjordes genom domen av den 27 september 2017, Nintendo (C‑24/16 och C‑25/16, EU:C:2017:724), avsåg leveransförhållandet mellan Beverage City Polska och Beverage City & Lifestyle inte ankarsvaranden, eftersom denna endast stäms i egenskap av företrädare för sistnämnda bolag. Dessutom tillhör dessa två bolag inte samma koncern och agerar på eget ansvar och oberoende av varandra.

21

Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida förekomsten av ett ensamåterförsäljaravtal mellan Beverage City Polska och Beverage City & Lifestyle är tillräcklig för att villkoret i artikel 8.1 i förordning nr 1215/2012 ska anses uppfyllt, eftersom det nationella målet rör samma varumärken och samma produkter.

22

Mot denna bakgrund beslutade Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Föreligger ett ’tillräckligt nära samband’ mellan respektive talan för att en gemensam handläggning och dom ska vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas, i den mening som avses i artikel 8.1 i förordning 1215/2012, när sambandet i en talan om intrång i ett EU‑varumärke består i att en svarande som är etablerad i en medlemsstat (i detta fall [Republiken] Polen) har levererat varor som inneburit ett intrång i ett EU‑varumärke till en svarande som är etablerad i en annan medlemsstat (i detta fall [Förbundsrepubliken] Tyskland), vars lagliga företrädare, som också är stämd som intrångsgörare, är ankarsvarande (Ankerbeklagte), och parterna endast är förbundna med varandra genom ett rent leveransförhållande och det därutöver inte finns vare sig något rättsligt eller något faktiskt samband dem emellan?”

23

Den hänskjutande domstolen har ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida artikel 8.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att talan mot flera svarande med hemvist i olika medlemsstater kan väckas mot dem vid den domstol där någon av dem har hemvist, inom ramen för en talan om varumärkesintrång som väckts mot dem tillsammans av innehavaren av ett EU-varumärke, när det görs gällande att var och en av dem har gjort sig skyldig till intrång som i materiellt hänseende är identiska, när dessa svarande är bundna av ett ensamåterförsäljaravtal.

24

Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt artikel 125.1 i förordning 2017/1001 ska talan om intrång, såsom den som är aktuell i det nationella målet, väckas vid domstol i den medlemsstat där svaranden har sitt hemvist eller, om han inte har hemvist i någon medlemsstat, i den medlemsstat där han har ett driftsställe, ”[o]m inte annat följer av bestämmelserna i denna förordning eller av de bestämmelser i [förordning nr 1215/2012] som enligt artikel 122 [i förstnämnda förordning] ska tillämpas”.

25

I artikel 122.1 i förordning 2017/1001 anges att ”[o]m inte annat anges i denna förordning ska unionens bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område tillämpas i mål om EU-varumärken och på ansökningar om EU‑varumärken samt i mål i samband med litispendens och konnexitet i fråga om EU-varumärken och nationella varumärken”. I artikel 122.2 fastställs dessutom en förteckning över de bestämmelser i förordning nr 1215/2012 som inte är tillämpliga eller som endast på vissa villkor är tillämpliga på förfaranden i samband med bland annat talan om intrång.

26

Eftersom artikel 8.1 i förordning nr 1215/2012 inte ingår bland dessa bestämmelser, är den tillämplig på talan om intrång i EU-varumärken.

27

I sistnämnda bestämmelse anges särskilt att talan kan väckas mot en person som har hemvist i en medlemsstat, om han eller hon är en av flera svarande, vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom ska vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

28

För att domar ska betraktas som oförenliga, räcker det inte med att målen får olika utgång, utan det krävs därutöver att domarna i denna del avser samma rättsliga och faktiska situation (se, analogt, dom av den 27 september 2017, Nintendo, C‑24/16 och C‑25/16, EU:C:2017:724, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

29

Vad för det första gäller villkoret att det måste vara fråga om en och samma rättsliga situation, har domstolen, i ett mål som rörde ett påstått åsidosättande av rättigheter knutna till gemenskapsformgivningar, slagit fast att detta villkor är uppfyllt när en sökande avser att skydda en ensamrätt till användning av sådana gemenskapsformgivningar som är stadfäst i unionsrätten och har samma rättsverkan inom hela unionen, varvid skillnaden i rättsliga grunder i nationell rätt inte påverkar bedömningen av risken för motstridiga avgöranden (se, analogt, dom av den 27 september 2017, Nintendo, C‑24/16 och C‑25/16, EU:C:2017:724, punkt 46–49 och där angiven rättspraxis).

30

Vad gäller EU-varumärken erinrar domstolen dels om att innehavaren av ett sådant varumärke har tillerkänts en ensamrätt genom registreringen av detsamma, enligt artikel 9 i förordning 2017/1001, dels om att EU-varumärket, enligt artikel 1.2 i samma förordning, ska ha samma rättsverkan i hela unionen. Den ensamrätt som tillkommer innehavaren av ett EU-varumärke innebär således att denne kan hindra tredje man från att använda varumärket utan dennes samtycke och skydda sin ensamrätt genom talan om varumärkesintrång.

31

I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att Advance Magazine Publishers talan om varumärkesintrång syftar till att skydda dess ensamrätt till sina EU-varumärken, vilket innebär att villkoret att det måste vara fråga om en och samma rättsliga situation förefaller vara uppfyllt, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

32

Vad för det andra gäller villkoret att det måste vara fråga om en och samma faktiska situation, framgår det av begäran om förhandsavgörande att Beverage City & Lifestyle och Beverage City Polska inte ingår i samma koncern, trots att deras namn liknar varandra och trots det ensamåterförsäljaravtal som ingåtts mellan dem. Den hänskjutande domstolen har dessutom understrukit att det inte finns något samband mellan, å ena sidan Beverage City Polska och FE och, å andra sidan, ”ankarsvaranden”, det vill säga företagsledaren för Beverage City & Lifestyle, som är bosatt i Tyskland, även om talan också riktas mot honom i egenskap av intrångsgörare.

33

Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida förekomsten av ett ensamåterförsäljaravtal under dessa omständigheter är tillräckligt för att fastställa att det är fråga om en och samma faktiska situation vid tillämpningen av artikel 8.1 i förordning nr 1215/2012.

34

Det ska i detta sammanhang påpekas att det mål som eftersträvas genom artikel 8.1 i förordning nr 1215/2012, enligt skälen 16 och 21 i samma förordning, är att underlätta rättskipningen, minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och således undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar (se, analogt, dom av den 12 juli 2012, Solvay, C‑616/10, EU:C:2012:445, punkt 19).

35

Denna särskilda behörighetsregel utgör ett undantag från huvudregeln i artikel 4 i förordning nr 1215/2012 om att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga. Den ska därför tolkas restriktivt och får inte ge upphov till en tolkning som går utöver de fall som uttryckligen nämns i denna förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2012, Solvay, C‑616/10, EU:C:2012:445, punkt 21).

36

EU-domstolen har i nämnda sammanhang slagit fast att det ankommer på den nationella domstolen att – för att bedöma huruvida det finns ett samband mellan de olika käromål som väckts vid den – bland annat beakta om flera bolag etablerade i olika medlemsstater var för sig har anklagats för samma intrångsgörande handlingar avseende samma produkt (se, för ett liknande resonemang, dom av den12 juli 2012, Solvay, C‑616/10, EU:C:2012:445, punkt 29).

37

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 48 och 60–65 i sitt förslag till avgörande, beror förekomsten av ett samband mellan de berörda käromålen huvudsakligen på förhållandet mellan samtliga intrångshandlingar som begåtts snarare än på de organisatoriska eller ekonomiska banden mellan de berörda bolagen. På samma sätt ska, vid fastställandet av huruvida det är fråga om en och samma faktiska situation, särskild uppmärksamhet ägnas åt arten av avtalsförhållandet mellan kunden och leverantören.

38

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen påpekat att Beverage City & Lifestyle var bundet till Beverage City Polska genom ett ensamåterförsäljaravtal för energidrycken ”Diamant Vogue” i Tyskland. Ett sådant exklusivt avtalsförhållande mellan dessa båda bolag kan göra det mer förutsägbart att de intrångshandlingar som görs gällande gentemot dem kan anses utgöra en och samma faktiska situation, vilket kan motivera att en enda domstol ges behörighet att pröva de yrkanden som riktas mot samtliga aktörer som har begått dessa handlingar.

39

Dessutom framgår det både av de handlingar i målet som har översänts till EU-domstolen, och av de svar som parterna i det nationella målet har lämnat på dess frågor vid förhandlingen, att det nära samarbetet mellan bolagen även har kommit till uttryck i driften av två webbplatser, vars domäner tillhör endast en av de medsvarande. Genom dessa webbplatser salufördes de i det nationella målet aktuella produkterna med hjälp av hänvisningar mellan dessa webbplatser.

40

En sådan omständighet kan inte bara ge ökat stöd för slutsatsen att det föreligger ett samband mellan Advance Magazine Publishers olika käromål om intrång, utan även påvisa att skyldigheten att svara på påståenden om intrångshandlingar med samma ursprung är fullt förutsebar.

41

En nationell domstols konstaterande att de yrkanden som den har att pröva riktar sig mot olika aktörer som var och en har bidragit till samma intrång i ett EU-varumärke inom ramen för en kedja av intrångshandlingar kan följaktligen motivera slutsatsen att villkoret att det måste vara fråga om en och samma faktiska situation förefaller vara uppfyllt när det gäller nämnda domstols behörighet att pröva käromål mot olika svarande avseende samma intrång i samma EU-varumärke, med stöd av artikel 8.1 i förordning nr 1215/2012.

42

Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida det är fråga om en och samma rättsliga och faktiska situation, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter i det mål som den har att avgöra, vad gäller käromålen mot de olika svarandena.

43

Den regel som föreskrivs i artikel 8.1 i förordning nr 1215/2012 kan emellertid inte tolkas så, att den gör det möjligt för en kärande att väcka talan mot flera svarande endast i syfte att undandra en av dessa svarande från lagföring vid domstol i den stat där han har hemvist och således kringgå behörighetsregeln i denna bestämmelse genom att på ett konstlat sätt skapa eller bibehålla förutsättningarna för att tillämpa nämnda bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide, C‑352/13, EU:C:2015:335, punkterna 27–29 och där angiven rättspraxis).

44

Slutsatsen att en kärande har väckt talan mot flera svarande enbart i syfte att undandra en av dem från domstolarna i den stat där han har hemvist, är emellertid, såsom EU-domstolen redan har slagit fast, utesluten när det finns ett nära samband mellan käromålen mot var och en av svarandena när de framställs, det vill säga när en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 oktober 2007, Freeport, C‑98/06, EU:C:2007:595, punkterna 52 och 53).

45

Det ankommer således på den domstol vid vilken talan väckts att försäkra sig om att de käromål som har framställts mot enbart de medsvarande vars hemvist motiverar att den aktuella domstolens behörighet inte syftar till att på ett konstlat sätt se till att villkoren för tillämpning av artikel 8.1 i förordning nr 1215/2012 är uppfyllda.

46

Av vad som anförts följer att frågan ska besvaras på följande sätt. Artikel 8.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att talan mot flera svarande med hemvist i olika medlemsstater kan väckas mot dem vid den domstol där någon av dem har hemvist, inom ramen för en talan om varumärkesintrång som väckts mot dem tillsammans av innehavaren av ett EU-varumärke, när det görs gällande att var och en av dem har gjort sig skyldig till intrång som i materiellt hänseende är identiska, i fall där dessa svarande är bundna av ett ensamåterförsäljaravtal.

47

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 8.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område

ska tolkas på följande sätt:

Talan mot flera svarande med hemvist i olika medlemsstater kan väckas mot dem vid den domstol där någon av dem har hemvist, inom ramen för en talan om varumärkesintrång som väckts mot dem tillsammans av innehavaren av ett EU-varumärke, när det görs gällande att var och en av dem har gjort sig skyldig till intrång som i materiellt hänseende är identiska, i fall där dessa svarande är bundna av ett ensamåterförsäljaravtal.